Visst kan Åland synas bättre

I veckan diskuterades det externpolitiska meddelandet som Ålands landskapsregering levererat till lagtinget. Det här med hur Åland kan synas i omvärlden är något jag endel ägnat kraft åt de senaste åren. Att Åland fick ta hand om den stora Östersjökonferensen senaste höst var ett bevis på att det är både möjligt och viktigt att göra Åland till ett subjekt snarare än det objekt vi i allt högre grad verkar vara. I debatten föll orden ungefär så här:

Talman,

jag kunde stå här och artigt analysera det i och för sig digra innehåll som detta externpolitiska meddelande består av. Men jag tänker istället ta sikte på framtiden och komma med ett förslag på hur vi kunde stärka självstyrelsen även externpolitiskt.

Meddelandet som nu börjar få någon månad på nacken är hur som helst en detaljerad redogörelse över vad som varit och vilka strategier vi har att förhålla oss till. Detta understryks också inledningsvis där följande slås fast som fakta:

”Vart är världen på väg? Vilken är Ålands roll i den nya världsordning som kontinuerligt växer fram, och hur ska vi bäst utnyttja de möjligheter som står till buds? Det är vad åländsk externpolitik handlar om.”

Jag menar att detta möjligen är en lägesbeskrivning men inte så mycket strategitänk. Inom Centern har vi alltid förfäktat att vi med självstyrelsen som stöd ska välja vår egen väg och att Åland förvisso är en del i världssamfundet men aldrig får förvandlas till en viljelös autonomi. Frågan vart världen är på väg är förvisso intressant på ett filosofiskt plan men också en fråga som är omöjlig att besvara.

Meddelandet ger mot den här bakgrunden bilden av att vi endast har att förhålla oss till vad andra säger och därmed gör vi oss själva till det objekt vi i alla andra sammanhang säger att vi inte vill vara. Åland borde så långt det är möjligt även vara ett subjekt i externpolitisk mening.

Det är också definierande att landskapsregeringen i sitt meddelande undviker den inledande frågan vart världen är på väg. Det känns som om ministern Nina Fellman och landskapsregeringen är bättre på att ställa frågor än ge svar.

Däremot finns det embryon till svar på vilken Ålands roll är i världen och möjligen men långt ifrån komplett ett resonemang kring hur vi bäst ska utnyttja de möjligheter som står till buds och här närmar vi oss kärnan i det åländska dilemmat.

Till och med vår egen landskapsregering nöjer sig med att använda de verktyg vi har blivit tilldelade istället för att söka nya. Det är ett förhållningssätt som vi i Centern inte tycker räcker till. Vi har ända sedan EU-inträdet 1995 sett hur vår lagstiftningsbehörighet krympt och hur vi allt oftare får finns oss i att göra som andra tycker vi ska göra. Det är inte självstyrelse utan något helt annat. Vi har under året som gått på nytt fått se hur oviktig den åländska självstyrelsen är i EU:s och Finlands ögon då den EU-parlamentsplats som är välmotiverad på oerhört många plan, gick i stöpet.
Vi har också sett hur vårjakten är hotad och hur ett regelverk som vårt näringsliv tvingas betala och som är lämpat för stater slår hårt mot vårt självstyrda örike och sargar vår konkurrenskraft och möjlighet att upprätthålla arbetsplatser och export. Med Ålands landskapsregerings goda minne gör vi allt för att följa de regler som bestämts i Bryssel och det skapar en kostnadsbild som man på andra platser är många fler att vara med och betala för. Vi ser hur industrier och företag lider av avgifter som är satta av andra än oss själva och gör att priserna stiger vilket gynnar andra än de som finns på Åland. Kring detta hade vi gärna sett förslag till lösningar eller åtminstone att resonemang. Nu landar vi i meddelandet bara i en förklaring till hur vi inlemmat oss i EU-byråkratins kvarnar. Den åländska konkurrenskraften är vad vi ständigt och alltid borde arbeta för. Vår exportindustri har det kämpigt på ett illavarslande sätt och vi borde från lagtingets och landskapsregeringens sida göra allt för att med hjälp av externpolitik underlätta.

I meddelandet nämns begrepp som näringsliv och konkurrenskraft på väldigt många olika platser men alltid utgående från att det är andras strategier och inte våra egna och det är ett av våra stora problem. Vi borde sätta mer krafter på att lyfta hela vår självstyrelse.

Med detta i minnet är det dags att göra annorlunda än hittills. Från Centerns sida har vi i alla tänkbara sammanhang lyft behovet av att återupprätta ett särskilt Ålandskontor i Sverige och stärka resurserna i Finland. Detta är ett minimum. Vi borde dessutom ta exempel från våra självstyrda kusiner Färöarna och Grönland och öppna en egen representation i Bryssel. Där kunde Åland tydligare och som ett subjekt vara med i diskussionerna innan de blir lagtext. Denna representation behöver varken vara svulstig eller dyr för att fungera. Snarare handlar det om avancerad lobbying vilket är en del av vardagen i dagens demokratier.

Detta externpolitiska meddelande handlar om hur det har varit och hur andra vill att det ska bli. Vår mening är att vi med stöd i självstyrelsen borde bli tydligare på att berätta för andra och oss själva hur VI vill att det ska bli. Det är vi skyldiga våra grundande fäder och mödrar som inte nöjde sig med att fråga vad som skulle hända, de gjorde att det hände! 

Åland borde bli tydligare i externpolitiska sammanhang än i dag. Det är inte enkelt men inte heller omöjligt.

Möte med en grön pionjär

”Äntligen, som jag har längtat efter detta möte!”

Jag såg bakåt, över axeln, och undrade vem denne fryntlige och ganska bullrige man avsåg. ”Jag har läst och hört om den åländska självstyrelsen och när jag hörde att du skulle vara här visste jag att vi måste prata.”

Det var alltså mig han var ute efter och platsen var inne i Euopaparlamentet i Bryssel och dagen för en dryg vecka sedan. Mannen som grabbade tag i mitt armveck gjorde det i en kaffepaus i diskussioner om sjöfart, miljö, säkerhet och utveckling inom ramen för BSPC som Åland ledde fram till den stora konferensen senaste höst. Vårt avtryck i Europa ändrar kanske inte kontinentens riktning men lämnade i viss mån avtryck.

– Jag vill att du ska veta att den åländska självstyrelsen är något som massor av autonoma regioner följer med stort intresse. Även sådana ställen som saknar eget självstyrelse men gärna skulle vilja ha det, vill bli som ni. 

Hans namn är Frank Schwalba-Hoth och hans cv långt och innehållsrikt. Att han alls släpptes in till EU-parlamentet tillsammans med sina två praktikanter från Kazakstan förklaras med att han en gång suttit i parlamentet och därmed har passerkort så länge han lever. Frank var med och bildade Tysklands gröna och var en föregångare även i EU och kallas i allmänhet för ”King of Networking”, vilket inte är så konstigt. Om det är en konst att vara trevlig är detta en virtuos. 

– Jag har en idé och ett förslag, sade han, låt mig få veta när du kommer till Bryssel nästa gång så ordnar jag ett stormöte tillsammans med representanter från olika självstyrda områden över hela världen. Jag garanterar att det kommer uppemot etthundra personer! 

Bland folkslagen och platserna som min nuvunne vän nämnde fanns några kända och några nyare; Nagorno-Karabakh, Transnistrien, Kashmir, Somali, rohingya och så vidare. Jag kom mig inte för att skriva ner alla men en sak har de enligt Frank Schwalba-Hoth gemensamt:

– De är alla väldigt intresserade av det åländska exemplet på konfliktlösning! 

Vi skildes åt med överenskommelsen att vi ska återkomma när det ges läge och jag insåg att den åländska självstyrelsen förtjänar något långt mycket mer än att nämnas vid festliga tal och artiga konversationer. Vi kan mycket väl vara ett subjekt i en ibland ganska rörig värld. I dag är vi alldeles för ofta bara ett objekt. 

Denna övertygelse stärktes jag senare i då vi på kvällen satt högst uppe i EU-presidentens paradmatsal och dinerade under värdskap av vicepresidenten Boguslaw Liberadzki och pratade hur Polen gått från att vara ett stängt och tyst och erövrat lydrike till att i dag vara fritt, allt starkare och betydelsefullt land inom EU. Inte oproblematiskt, mycket av det som händer i dag i Polen är riktigt illa, men fritt.

I middagstalet dristade jag mig till att berätta om Åland och IFK Mariehamn som häromåret mötte Legia Warszawa i kvalet till Champions League och som slutade ganska illa för Grönvitts vidkommande. Den rätt självklara slutsatsen blev därmed ”So vicepresident Liberadzki, if you cant beat them, eat with them and thanks for the dinner! #jeppsvaghumormennödvändig

Sist och slutligen är det omöjligt att sitta hemma på Åland och tro att självstyrelsen ska stärkas på något ganska oklart automatiskt, diplomatiskt eller digitalt sätt. Ska vi på allvar utveckla vår autonomi krävs det fotarbete och mänskliga möten. Om inte annat är jag väldigt stärkt i den insikten efter åren tillsammans med våra europeiska grannar.

På plats i pratstolen i parlamentet.

Med min nye kompis Frank Schwalba-Hoth.

Trevlig polack och vice president i EU-parlamentet. Han till höger alltså. Boguslaw Liberadzki vet betydligt mer om Åland i dag än i går. 

Grattis IFK, 100 år i år!

Har den äran att gratulera Mariehamn som fyller år i dag. Och IFK som fyller etthundra hela året! Jag gillar er båda och har massor av minnen. Häng med!

Det var (troligen) en vårdag och året (omkring) 1975. Jag var en IFK:are djupt in i den taniga kroppen. Vi bodde på Trobergsgränd och jag ägnade dagarna åt att planera en tillvaro som fotbollsproffs i någon liga någonstans.

IFK Mariehamn var större än bara en klubb som försåg ungdom med meningsfull fritid. Det var ett kall och en ynnest att dra på sig den grönvita dräkten och de långa strumporna.

Benskydd var ännu inte aktuella men mina målvaktshandskar kan jag fortfarande dra mig till minnes. Min idol var IFK:s målvakt, Sven-Erik, som var grön så till den milda grad att han låtit måla de ädlaste delarna i den rätta nyansen. Sades det i gänget med den övertygelse blott tioåringar med livlig fantasi kan uppbringa.

När skolan inte stod i vägen tillbringade vi, vi var många, all vaken tid på Idrottsparken och på den lilla fotbollsplanen på kullen bakom Scheffersgränd. Det var en tid som formade och fostrade och som fick ett abrupt slut den dag jag kom hem och informerades av mor att det förestod en flytt till ett hus som far skulle bygga i Godby. Finström?!

Ridån var svart, mörk och totalt obegriplig; att flytta till närapå jordens ände var väl sin sak men att ens i fantasin byta från grönt till rött var en tanke som inte ens gick att tänka. Fast det var som det var och det blev som det blev – alldeles fantastiskt. Det blev en gåva att födas i Mariehamn, växa upp i Finström och fostras i Jomala för att numera ha återvänt till staden.

I år fyller IFK Mariehamn 100 år som förening och jag inser att jag varit med på olika sätt under en betydande del av klubbens historia. Först som fotbollsjunior, sedan som arg konkurrent på volleyplan då jag spelade för Jomala IK. Sedan några häftiga och ofattbart lärorika år i IFK Mariehamn Ab:s styrelse och numera som ivrig supporter och medlem i DFS, Den Fyruddiga Stjärnan.

Här kan man för övrigt läsa några fler rader om den klubb som fyller 100 år i år, från perspektivet vid torget efter ligasegern 2016.

I dag fyller dessutom Mariehamn som stad 158 år och det är därför på sin plats att buga för jubilaren och säga grattis till IFK. Mariehamn och dess idrottslag kämpar tillsammans med att skapa ett innehållsrikt samhälle där företagare och medborgare och alla andra ska trivas på olika sätt. Det har vi lyckats med på ett hyggligt sätt, tycker jag. Här finns allt man kan önska sig och otroligt mycket mer än vilken som helst stad i samma storlek kan erbjuda. Stadsborna är kreativa och flitiga och har över tid skapat en sjudande metropol av ett litet samhälle.

Tack vare sjöfarten är Mariehamn en plats där alla får plats och kan jobba för sitt eget bästa vilket spiller över på hela samhället.

I dag är jag mindre tanig och med fötterna mer på jorden men innerst inne, kan jag ibland tänka, vill jag fortfarande bli fotbollsproffs! Och det är precis som livet ska vara. Fullt av drömmar, nyfikenhet, förväntningar och en tro på människans godhet. Realister är nödvändiga men, lite karikerat, ofta lite tråkiga. Hade vi alltid lyssnat på dem hade IFK aldrig vunnit cup- och ligaguld och trots dem har vi en stad som vägrar stanna av, som alltid vill framåt. Det är väl det som är förklaringen, en stad ska ha nejsägare och jasägare i någon form av lämplig blandning.

Ha en skön torsdag och missa inte IFK Mariehamns födelsedagssamtal i stadsbiblioteket klockan 18.30 i kväll!

En glad yngling i en fullvuxen kropp på läktaren sedan IFK Mariehamn vunnit cupguld i Valkeakoski år 2015.

Laget som trots en tidig utvisning visade FC Inter vem som bestämmer i Valkeakoski och hela Finland!

Kökar visar vägen för EU

Det finns en oerhörd kraft i lokalsamhället. Tack vare Ålands kommuner och dess både reella och formella möjligheter att skapa vardag lever ålänningarna gott och länge. Insikten att man själv kan forma sin tillvaro uppstår även mental styrka till förändring.

En av dem som inte bara pratar utan gör skillnad är kökarbon Christian Pleijel som vägrar vara insulär.

Med blicken fäst mot framtiden skapar han förutsättningar för Kökar att synas på en världsscen.

Pleijel har bland annat skrivit en bok om europeiska öar som tar fäste i möjligheter snarare än problem och det är precis det som krävs för att nå framgång. I det politiska livet är det nödvändigt och uppfriskande att vara på plats för att lära sig hur livet pågår utanför centralorten.

Minns särskilt en inspirerande kommunrunda till just Kökar där det stod tydligt att bara kökarborna kan göra skillnad i det dagliga livet.

I dag kom beskedet att Kökar tar ytterligare ett steg i sin utveckling. Kommunen har utsetts till en av 26 pilotöar i EU:s stora satsning på att hjälpa öar bli klimatneutrala. Öland och Gotland är de andra i Östersjön. Kökar är minst tillsammans med Favignana utanför Sicilien och Cape Clear i Irland. Till sin hjälp i detta arbete har Kökar nystartade Flexens Ab (ett resultat av bland annat ett möte med tidigare Nokiachefen Jorma Ollila), Företagsam skärgård, Ålands Natur & Miljö samt Nordiska skärgårdssamarbetet.

Europa har mer än tvåtusen öar längs sina kuster, bundna till fastlandet med elnät, färjelinjer och gasledningar. Nu vill EU att öarna minskar sina utsläpp av koldioxid. Öar borde producera och använda fossilfri energi – tycker EU. Energi är FN:s klimatmål nr 7: att säkerställa att alla har tillgång till tillförlitlig, hållbar och modern energi till en överkomlig kostnad. Med denna färdkost skred Christian Pleijel till verket:

Lätt sagt, säger vi som bor på öar, men hur ska det gå till? Vi behöver färjor eftersom vi bor i havet, vi behöver bilar eftersom vi bor i glesbygd, vi behöver vedspisar när stormarna rasar. 

Varför väljer man Kökar? Det finns många skäl som kommunen har angett i sin ansökan: 

- Att vi har ett nära samarbete med Flexens Oy, ett bolag som vill demonstrera framtidens flexibla energilösningar på Åland – och gärna på Kökar! Flexens består till hälften av den finländska storindustrins och unversitetens gemensamma ”innovationskluster”/konsultbolag Clic Innovation och till hälften Leovind, Mariehamns Energi, Viking Line Buss, Ålands Vindkraft Ab, Ålands Elandelslag, Ålands Vindenergiandelslag, landskapsregeringen och Ömsen. 

- Att Kökar håller på att ta fram en hållbarhetsplan som också inkluderar energi, och att kommunen har pengar för att göra en bra plan (EU-projektet Coast4us); 

- Att många hållbara initiativ redan pågår på Kökar: bageriets ugnar använder pellets, skolan är Grön Flagg, hållbar turism utvecklas med pilgrimer och fågelskådning, det finns ett vindkraftverk på Kökar, vi producerar egna livsmedel; 

- Att Kökar är en självständig kommun: ett starkt, självständigt samhälle med korta beslutsvägar och oanad kraft som vi bland annat visat med vår nya skärgårdsbutik. Vi kan, vill och vågar testa nya lösningar! 

- Att det finns hög lokal kompetens inom fossilfri energi (KökarService); 

- Att vi i vår ansökan har fem andra parter förutom Flexens Oy nämligen Företagareföreningen på Kökar, Företagsam skärgård, Ålands Natur & Miljö samt Nordiska skärgårdssamarbetet.

Christian Pleijel har aktivt tagit del i att lyfta Simskäla, ett annat exempel på ett aktivt lokalsamhälle. I sitt uppdrag som generalsekreterare i European Small Island Federation talade han också vid ett välbesökt sommarting som vi höll med Centern i Lumparland. Häromåret blev han till råga på det ordförande för Nordiska skärgårdssamarbetet vilket är en viktig position när det gäller att utveckla öar.

Jag gillar lokalsamhällen och Kökar har genom åren alltid stuckit ut och försökt göra det nya. Som i filmen om en kreativ kommun och en hållbar framtid och grön flagg på skolan. Och var annars än på Kökar dök plötslig ett bageri upp som i dag förser oss med bröd i alla upptänkliga former.

Christian Pleijel är kökarbon som ser långt utanför de egna gränserna. Med kraften i den egna kommunen har han gjort Kökar till en av tjugosex pilotöar inom EU. Förutom Kökar är det bara Öland och Gotland från Norden som deltar. Bilden är från Yle som gjorde ett porträtt av denne driftige skärgårdsbo vilket kan läsas på den här länken.

Använd smör för allas skull

Häromdagen uppstod en konstig debatt på Åland med ursprung i Mariehamn. En rekommendation gick ut som sade att stadsborna för klimatets skull borde välja bort smör i sin vardag. Jag protesterade då jag känner varmt för ÅCA och vårt näringsliv och dessutom tycker smör och mejeriprodukter är fantastiskt gott. Skrev en insändare:

Det enda som fortfarande gör mig förvånad efter snart åtta år som förtroendevald i Mariehamns stad är att jag fortfarande blir förvånad. När jag läser att Mariehamns stad rekommenderar sina invånare att undvika palmolja och smör i sin vardag blir jag däremot inte bara förvånad utan närmast förargad, på gränsen till ilsken. Vad är detta för infall och var har detta processats?! Åtminstone inte i stadsstyrelsen eller -fullmäktige.
Mina insikter i palmolja är dessvärre basala men Världsnaturfonden, av alla, skriver så här på sin hemsida:

”WWF tror inte på bojkott av palmolja. Det hjälper vare sig regnskog eller orangutanger eller alla de människor i Indonesien som drabbats av bränderna. Bojkott kan till och med ha motsatt effekt.”

När det gäller smör betraktar jag mig som expert och kännare och med 54-åriga empiriska studier som stöd hävdar jag att smör är gott, nyttigt och stärkande för alla. Det är dessutom direkt nödvändigt för vår gemensamma ekonomi och något som i förlängningen gör att vi har ett vackert landskap vilket krävs för att locka besökare och skapa en framtid för alla ålänningar.
Jag hoppas att rapporteringen om särskilt smör baserar sig på ett gigantiskt missförstånd och att uppmaningen att undvika det med det snaraste dras tillbaka. Detta är ett typiskt läge där det sunda förnuftet borde ges företräde.

För övrigt tycker jag Ömsen ska få klartecken att bygga om stadens centrum till något som attraherar boende och företag och skapar förutsättningar för en levande stad. Vår historia försvinner inte för att vi river byggnader som inte längre är ändamålsenliga och då är ett ömsesidigt försäkringsbolag som Ömsen väl lämpade att sköta utbyggnaden. Det som är bra för Ömsen är nämligen bra för Mariehamn, och vice versa.

Jörgen Pettersson
Stadsstyrelsens 2e vice ordförande

Kristoffer Lundberg och hans kolleger gör ett hästjobb med att hålla landskapet öppet och ÅCA med mjölk. Det ska vi fortsätta med, för allas bästa.

Monocle kom till Åland

Hade nöjet att delta i gårdagens stora releasefest för Ålandsbankens spännande och välskrivna 100-årshistorik i går kväll. Här kan du läsa en recension av boken och här några ord om varför kultur är så viktigt för oss människor.

Eventet ägde rum på bankens huvudkontor i ett snöslaskigt Mariehamn. På plats fanns en lång rad vänner och bekanta som på olika sätt varit med och gjort banken till vad den är i dag. Det handlade förstås väldigt mycket om minnen men vd Peter Wiklöf gjorde ändå ett tappert försök att sätta fokus på en framtid man står väl rustad att möta. Jag tycker särskilt ungdomssatsningen Dreams är extremt spännande och nydanande. Extra skoj är det att banken i dag rapporterar ett mycket gott ekonomiskt resultat för år 2018.

Här är en annan text jag skrev om Ålandsbanken som år 2016 fyllde 97 och listade några rätt intressanta fakta.

Möten med människor sätter fart på hjärnkontoret vilket för egen del ledde till en djupdykning i det egna minnet och en bild av hur det åländska affärslivet och kontaktnätet fungerar.

Året var 2007 och jag jobbade som redaktionschef på Ålandstidningen. Det var högsommar och så där vackert som bara Åland kan vara. In på redaktionen kom plötsligt två killar som visade sig heta Johnny Davis och Christoffer Rudquist. Davis var reporter och Rudquist fotograf och deras uppdragsgivare var Monocle, en då splitterny tidskrift utgiven av enkanadensisk journalist vid namn Tyler Brûlé som i den internationella tidningsvärlden var en superstjärna. Tidskriften finns fortfarande kvar och betraktas som en av de mer prestigefyllda med läsare över precis hela världen.

Reportrarnas uppdrag var att berätta om nationsbyggen och de upprättade sin bas på Strandgatan 16 i tidningens redaktion. Jag visste i ärlighetens namn inte mycket om tidskriften Monocle och undrade stilla vad dessa två snubbar egentligen var för ena. Så småningom och med sommarvikarien Hanna Naviers hjälp började slantarna trilla ner. Vi hade att göra med ett reportageteam som hade full koll och ett tydligt uppdrag för en internationell tidning och då är det viktigt att göra ett gott intryck. Åland måste ta varje tillfälle i akt att synas internationellt.

Tillsammans grävde vi fram intervjuoffer från ministrar som Britt Lundberg till polismästare som Camilla Hägglund, ungdomar, fiskare, PAF och mycket mer, alla sådana som hade en historia att berätta. Arbetet slutade med ett åtta sidors reportage med titeln ”Finn Blue Line” som på ett charmerande och tydligt sätt beskrev det åländska samhällsbygget. Jag minns hur reportrarna var imponerade av det ålänningarna gjorde men också konfunderade över hur det lilla ofta blev det stora:

”The newspapers can write about the smallest thing. Bumps in the road can be written about for two weeks.”

Ett stickspår i allt detta handlade om Peter Grönlund, då vd för börsnoterade Ålandsbanken som hade överlevt en bankkris helt utan nationella insatser och i övrigt fanns med överallt både i Finland och Sverige. Herrar Davis och Rudquist kom från en bakgrund där bankdirektörer var ungefär lika åtkomliga som månens baksida men ställde ändå försiktigt frågan om jag möjligen kunde sätta dem i kontakt med någon kommunikationsavdelning som kunde berätta mer för dem om näringsliv och banking från ett öperspektiv. Jag tänkte att bättre kan vi säkert och slog en signal till vännen Peter som snabbt svarade. Efter att ha hört bakgrunden sade han på typiskt åländskt manér:

– Visst inga problem, är på stan nu men kan komma upp på redaktionen direkt!

Fem minuter senare satt två gapande reportrar och gjorde en intervju med sin bank-vd som förklarade att 70 procent av bankens intäkter kom från Finland och att man klarade krisen med hjälp av att vara konservativ.

I det lilla förklarar denna episod skönheten i det åländska samhället. Det är nära från ord till handling och när det behövs hjälps vi åt. Svårare än så behöver det aldrig vara.

Fullsatt på banken efter fem när Ålandsbanken släppte sin 100-årshistorik.

Åland gjorde aldrig förstasidan till detta Monocle men fick åtta sidor inne i tidskriften.

Självstyrelsen fick gott om plats.

Spel och polis och mycket annat avhandlades.

Monocles reportageteam var imponerade över hur mycket som fick plats i ett litet örike.

Folk från alla möjliga platser porträtterades. Peter Grönlund ses högst upp till höger.

Uppfriskande om Bomarsund

Dagens mediavärld är skönare än någonsin. De gamla mediahusen är i många fall frånåkta och information finns överallt och allt oftare på Youtube. Där pågår en vardag som utgör en viktig informationskanal för miljoner människor. I Sverige är Youtube trea efter SVT och TV4 men större än Netflix vilket är mycket tankeväckande.

Det här är en pinfärsk graf över  mediabeteendet i Sverige där Youtube kommer trea efter SVT och Tv4.

Ett uttryck som används i engelskan är ”spiking the guns” vilket betyder ungefär samma sak som att sätta käppar i någons hjul i svenskan. Stoppa, hejda, bromsa är synonymer.

I detta tar youtubern Lindybeige avstamp och berättar på drygt femtio minuter en story om kriget vid Bomarsund och allt som där hände. På en dryg vecka har Lindybeige nått nästan 200.000 tittare, många av dem från Åland vilket märks i kommentarerna.

Lindybeige besöker Åland och berättar om Bomarsund

På Åland pågår som bäst planeringen av ett nytt besökscenter intill ruinerna efter fästningen. Jag har deltagit i arbetet och tycker det känns bra att vi äntligen och på riktigt börjar dra nytta av den historia som format oss så tydligt. Bomarsund var i samband med Krimkriget en guldgruva av berättelser och några av dem har jag listat i denna blogg.

• Historiens första Victoriakors delades ut efter slaget vid Bomarsund. Det är ett av världens allra tyngs tapperhetsmedaljer som delas ut för mod i strid. Här redogör jag mer exakt för vad som hände.
• Bomarsund är till exempel en härlig krok att hänga upp ett invigningstal på. Som här då Ladies International Gran Prix i lerduveskytte avgjordes.
• Visit Åland har jobbat hårt med att göra berättelsen om Bomarsund tillgänglig och nu är det nära. Ladda ner appen Coastalpast från din närmaste Appstore och läs några av berättelserna om Bomarsund.
• Landshövdingen Martin Isaksson gjorde ett försök att förklara Bomnarsundstiden i sin bok ”Kring Bomarsund”. Resultatet blev ett faktafyllt verk som kan utgöra en fantastisk grund för en förädlad berättelse.
• Ryssarna ville med hjälp av fästningsbygget på Åland skaffa sig världsherravälde vilket varken fransmän eller britter eller någon annan tyckte var en bra idé.
• Senare skulle ålänningarna hitta en sanslös champagneskatt djupt nere i havet. Den lasten var enligt min mening såklart på väg till Bomarsund!
• Victoriakorsen nummer två och tre tilldelades herrar Bythesea och Johnstone efter hjältedåd på Vårdö. 

Bomarsundstiden lade grunden för dagens Åland och därför är det av största vikt att vi lyfter upp historien och berättar den på ett sätt som gör oss intressanta. Det är inte så svårt, Åland var på den tiden en plats där delar av hela Europa fann sina nya roller och världspolitiken till många delar vände.

Vid slaget om Bomarsund 1854 ödelades Bomarsunds fästning och den ryska tiden började gå mot sitt slut. Om detta berättar youtubern Lindybeige på ett medryckande och informativt sätt.

Låt skärgården sköta sig själv

En reaktion på avsnitt nummer trottidotti i den åländska kommunreformen som utspelades i går då ytterligare en utredning presenterades. Det som sker borde snart få en egen titel i den framtida undervisningen kring hur reformer inte ska skötas.

Landskapsregeringen och dess tre stödpartier har glömt de tre första grundreglerna:

1. Slå inte folk i skallen när du vill förändra hur de ska arbeta.
2. Slå inte folk i skallen när du vill förändra hur de ska arbeta.
3. Slå inte folk i skallen när du vill förändra hur de ska arbeta.

Jag har påtalat det förr men vad hjälper det när mottagarna är faktaresistenta. Ledarskap handlar om att få folk att vilja göra saker, inte tvärtom.

När det gäller att reformera det åländska samhället finns det massor av sätt att göra det på. Ett är att prata och förhandla och sätta sig in i folks vardag. På fasta Åland finns gott om tänkbara lösningar som skulle göra stor skillnad. Till exempel att genomföra Kommunernas socialtjänst eller att uppmuntra Lemland och Lumparland att gå samman; eller Finström och Geta; eller Sund och Saltvik för att nämna några exempel.

Jag tror att de sista kommunerna som ska röras är de som utgör vår skärgård. På goda grunder tror jag deras överlevnad handlar om att vara självstyrda så långt det är möjligt utan att bli en autonomi.

Utredarna konstaterar att den åländska kommunreformen saknar tre delar: tid, pengar och tillit. Rubriken är från Ålandstidningen som i sin analys slår fast att färre är bättre än fler vilket är en analys som för övrigt uppvisar samma stringens som en smed som försöker spela Beethoven på sitt städ.

Svaret på hur man ska vidare i med reformen kommer lite längre in i dagens tidning.

95 år av erfarenhet

Tvära kast kan man säga att kastas från att ena dagen fira yngste sonens 18-årsdag och nästa Knut Mattsson som fyller 95!

Den 30 januari år 1924 tog Knutte Mattsson sig an världen. Det var en onsdag och veckan innan hade Lenin lämnat det jordiska livet. Världen befann sig i en brant ekonomisk uppgång som skulle få ett abrupt slut den 29 oktober 1929 då den stora depressionen drabbade USA. Så småningom skulle ett andra världskrig lamslå civilisationerna och mitt i allt det kämpade Knutte Mattsson på med än det ena och än det andra.

Det är en imponerade samling år som Knutte Mattsson samlat på sig sedan 1924 och i hans minnen finns en spännvidd som få kan mäta sig med. Han har upplevt självstyrelsens kamp på riktigt, han har rest och byggt och var bland annat mannen som startade chipsfabriken i Haraldsby.

Om detta har jag skrivit tidigare och det kan man läsa här, från hans nittioårsdag.

Stort grattis Knutte, ha en fantastisk födelsedag och ser fram mot att fortsätta våra diskussioner framöver. Och kanske skriva några fler insändare!

Knutte Mattsson till vänster tillsammans med gode och gamle vännen Kurt Eriksson när vi träffats för att diskutera självstyrelse och utveckling. Få saker går upp mot att lyssna på erfaren som kombinerat med nyfikenhet och arbetsglädje skapar en cool helhet.

Zacke är mannen för dagen

Han heter Zacharias och i dag blir han 18 år. Vår minsting blir myndig och det väcker frågan vart tiden tog vägen. Det är naturligtvis inte omöjligt att det faktiskt gått 18 år sedan det bar av längs en isig Åsvägen till BB-avdelningen; men det känns osannolikt.

Vi fick som vi ville, det blidde en kille.

Jona & Mille.

Så löd födelseannonsen och resten är historia. De två bröderna Jona och Mille har med ibland varsam hand lotsat lillebror till rätta här i livet och lär fortsätta göra det även framöver. Att vara lillebror är inte lätt men Zacke har hanterat utmaningarna med både elegans och tålamod. Som minst i familjen är ens lott att anpassa sig till både det ena och det andra. Det har Zacke gjort. Munlädret är smort och kreativiteten stor liksom den sociala förmågan att med ett snett leende avväpna den mest dramatiska av situationer. Sådana har det såklart funnits några under de 18 år som gått sedan den tidiga måndagsmorgonen 2001 då livet IRL kallade. Sedan dess har vi lärt oss att Zacke:
- har en del kvar att lära sig om matlagning.
- är medveten om vad som krävs för att lyckas i lyceet men tycker det ibland blir lite för tråkigt.
- har en mycket säker stilkänsla när det gäller kläder.
- på lördag uttryckt önskan att föräldrarna håller sig någon annanstans än hemma. #18yearsirl
- är en arbetsmaskin i skogen; när han själv vill.
- tar sig fram på egen hand överallt och vart som helst.
- inte stod först i kön när tålamod delades ut. #villattdetskahändasnabbt
- och pudeln Nova är så nära brorsor man kan vara utan att vara det.
- nog väljer kvällar före morgnar när det är möjligt.
- osv.

I dag kom Zacke, 18, till kontoret med ett extra brett leende. Skälet var enkelt, i fickan låg ett sprillans nytt körkort som i ett slag skapar en helt ny frihet för vår minsting. Bilnyckeln jämte fordon försvann snabbare än jag han säga grattis grabben och sedan var det bara bakljusen som syntes. Det är på många sätt en bild av själva livet som förälder till en son med stor nyfikenhet på vad som väntar bortom nästa krök. Man får vänja sig vid att betrakta bakljusen och hoppas allt går väl.

Gratulerar på födelsedagen Zacke. Kör försiktigt. Håll ögonen öppna och undvik diken. Annars får du med dina bröder att göra!

Här kan för övrigt läsa om hur femtonårsdagen förlöpte. Och här när det var dags för 13.

Zacke P under den nanosekund det tog innan bilen var borta.

Jepp, det gick vägen och Åland har ytterligare en bilförare ute i trafiken.

Tuff start på nya året

Det är mycket som blir ganska litet ställt mot den naturkraft som slog mot Åland årets andra dag. Stormen som är den värsta som uppmätts i Finland ställde till med förödelse bortom det begripliga. Inte under modern tid har naturens vanligen vackra men barska krafter förvandlats till ett slagträ i en porslinsbutik i denna omfattning.

Vi föll den här gången offer för en perfekt storm som skapades av flera av varandra oberoende fenomen. Den bästa förklaringen har jag läst på Yle och den kan man hitta på den här länken.

Ålands radio startade knackigt men genomförde sedan en hygglig rapportering av allt som inträffade. Hade man varit lyssnarorienterade i högre grad än övertidsräknande hade man dessutom genomfört sändningar dygnet runt de första tre fyra dygnen och därmed skapat den lägereld som samhällen i kris så väl behöver. Public Service är viktigt men känslan infinner sig att man från ledningshåll inte riktigt tar sina uppdrag på det allvar som man exempelvis till sjöss hanterar sina övningar.

I dag startar lagtinget på nytt. Det återstår ett knappt år för den nuvarande regeringen innan valet den 20 oktober. Det är alltså snart tid att förklara vad som hänt i den politiska världen och dra slutsatser och göra upp planer inför det maktskifte som i stort sett alla efterfrågar. Mot bakgrund av stormen och dess kringverkningar känns dock politik just nu avlägset.

Ändå är vardagen snart över oss igen, på ett eller annat sätt, och den vill jag vara med och påverka även i fortsättningen efter bästa förmåga.

Reportaget som du kan läsa nertill sammanfattar i det stora hela min syn på hur Åland ska styras och det vill jag gärna vara med och arbete för även i fortsättningen. Det är ett styvt jobb av flera olika skäl men till de viktigaste frågorna som nästa lagting har att hantera handlar det om att återställa förtroendet mellan befolkningen och makten. Vi genomlever en slags kris men sådana är rätt hanterade starten på något nytt och fantastiskt.

I samband med de kommunrundor jag genomfört står det klart bortom allt tvivel att sättet på vilket landskapsregeringen försöker genomföra reformer är fel och upplevs odemokratiskt.

Ledarskap ska bedrivas genom att inkludera de som berörs, inte genom ukaser. Sådana skapar bara misstänksamhet och motvilja vilket inget samhälle är betjänt av. Jag vill att Sund går samman med Finström, att Saltvik går samman med Sund och att Lemland går samman med Lumparland. Detta går att sköta med frivillighet och gemensamma krafter och det vore ett viktigt steg på vägen.

Det är inte tillräckligt bra att lova att ”ingen ska dö” på vägen vilket socialdemokraten Nina Fellman använder som argument för en tvingande reform. Vännen Harry Jansson lyfte frågan på insändarplats och kräver ansvar från lantrådet vilket vore välkommet men knappast sannolikt. Den socialiseringsvåg som dragit fram genom landskapet de senaste åren är liksom stormen något vi aldrig sett maken till tidigare.

Ålands övergripande dilemma är konkurrenskraften gentemot omvärlden. Vi måste arbeta på alla fronter för att framstå som annorlunda i jämförelse med hur det är i Finland och Sverige. Bara genom att sticka ut kan vi locka turister och inflyttare och företagare att satsa på Åland. Här menar jag att vår lokaldemokrati är en viktig nyckel. Åland är i dag ett agilt samhälle som med kraften i sina kommuner kan erbjuda lösningar på ett helt annat sätt än stelbenta strukturer som vi till exempel ser prov på i andra sammanhang.

Målet med all form av offentlig maktutövning är att låta individualismen blomstra och entreprenörskap växa. Vi måste skapa ett samhälle där det är tillåtet att misslyckas för att sedan lyckas. Vi ska vara ett samhälle där vi alltid hellre lyssnar på strängen som brast än att inte spänna bågen. Detta innefattar till exempel utbildningssektorn där högskolan borde bolagiseras och förses med en styrelse som höjer blicken högt ovan dagens verklighet. I mitt arbete med att ge ut Ålands Sjöfart ser jag det gång på gång.

Den åländska sjöutbildningen har varit ett kvalitetsbegrepp över hela världen men är det inte längre i lika hög grad. Det är inte okej. På Åland finns huvudkontoren för extremt framgångsrika rederier. Här är det därför ett krav att vi även ska bygga upp en utbildning som är världsklass, allt annat är för lite. Det arbetet borde börjas redan i går.

Jag nöjer mig med detta i dag. Det finns gott om tid att återkomma till andra saker som borde skötas annorlunda. Tag hand om varandra och lär dig hantera motorsåg, då borde du inte sakna sysselsättning under det närmaste året! Och just det, god fortsättning.

Gubben i skogen är jag efter en lång dag med motorsåg och fler nedfallna träd än vad som är möjligt att begripa.

I det stora hela stämmer denna text fortfarande väl överens med verkligheten och därför står jag till förfogande när det stundar val den 20 oktober.

Få saker går upp mot en lägereld efter en dag i fält. Och när det gäller den perfekta korven är det precis som det alltid varit, den avnjuts bäst med bränd grillyta och djupfryst inuti! :-)