söndag 30 november 2014

75 år sedan kriget

I dag är det sjuttiofem år sedan vinterkriget mellan Sovjetunionen och Finland startade år 1939. Sedan dess är 30 november mycket mer än Karl XII:s dödsdag och Skottlands självständighetsdag. Det är en påminnelse om mod, hjältar, prövningar, död, liv och en okuvlig vilja att försvara sitt land. I dag är det dessutom första advent vilket gör det extra passande att hylla det tända ljuset som driver mörkret på flykt.

Möjligen är jag bara en produkt av ett samhälle där krig aldrig funnits och där säkerheten alltid varit självklar. Trygghet har aldrig, för mig och för de allra flesta ålänningar, varit ifrågasatt. Det är självklart och normalt att man alltid haft mat på bordet och tak över huvudet. Den nordiska normen är trygghet och allt utanför den är onormalt.

Om detta har jag skrivit tidigare då ämnet fascinerar och engagerar, åtminstone mig. Denna dag är även hyllad på många olika vis i Finland, till exempel av Yle.

År 2012 handlade bloggen om att knäppa sina händer, ända upp till armbågarna i tacksamhet för det mod våra tidigare generationer visade.

För bara några dagar sedan var den lilla byn Mainila aktuell. Det var där allt började som en följd av planterade provokationer.

En viktig roll spelade Mannerheim, marskalken som hade ett skakigt förhållande till Åland men trots det var en man att lita på.

Slaget i Suomussalmi som möjligen och troligen räddade vårt land och gjorde att vi i dag inte pratar ryska.

I fjol skrev jag om mod och beslutsamhet, något som behövs i går och i dag och i morgon. Det saknas inte utmaningar i dag heller.

Och såklart är det svårt att resonera kring kriget utan att nämna Stalin själv, alltså mördaren.

Ha en skön första advent och prisa freden.

Ett ljus slår aldrig fel när mörkret faller. Den 6 december är traditionen i Finland att mellan 18 och 21 hålla två ljus brinnande. Ett för de som aldrig kom tillbaka och ett för de som återvände.

lördag 29 november 2014

En högskola på framfart

Kan Åland verkligen bli en kunskaps- och utbildningsstad? Kan vi locka hit studerande från Sverige och Finland osv och rentav locka dem att stanna kvar och bygga sina liv på vår ö, den bästa här i världen?

Svaret är ja av flera olika skäl. Utbildningen är ett av dem och då kan Högskolan på Åland snabbt bli en motor för hela Åland.

Högskolan på Åland har under det senaste året genomfört ett större internt affärsutvecklingsprojekt som mynnat ut i ett tydligare vaumärkestänk och en idé som hela Åland kan vinna på.

För någon vecka sedan satt jag med i publiken då ledningen för högskolan presenterade sina tankar kring framtiden tillsammans med kommunikationsbyrån RBK. Det kunde blivit en dragning vilken som helst men mynnade ut i en känsla av kunskap och framåtanda och en förstärkt insikt om att det finns en story att berätta..

Först några hårda fakta:
I dag har Högskolan på Åland cirka 600 studeranden (hälften av dem utifrån Åland) och går runt på en budget om cirka sex miljoner euro. Det betyder att varje studerande kostar cirka 10.000 euro per år. En icke-åländsk student spenderar cirka 12.000 euro per år (enligt utredningar). Uppemot hälften av de om kommer från andra ställen än Åland stannar kvar och jobbar efter studietidens slut. Mot bakgrund av skatt på arbete tar det, efter examen, fem sex år innan kostnaderna för utbildningen är återbetalda. Det är alltså en affär att utbilda icke-ålänningar.

Hur berättar man då att Högskolan på Åland finns?

Än så länge tyvärr ganska dåligt. Vi som bor här vet knappt vad skolan ägnar sig åt och därmed är kunskapen utanför landskapet ännu sämre. Det är alltså ett gyllene läge att bli bättre!

Här kommer RBK och dess vd Mathias Wikström samt medarbetare Joakim Enegren in i bilden. De har omsorgsfullt analyserat vad skolan är i dag och vart man vill nå i morgon. Genom hundratals intervjuer har varumärket diskuterats och prövats, vridits och vänts. Några snabba slutsatser:

Varumärken byggs av vad du gör, inte vad du säger. Men det gäller att berätta vad man har att erbjuda.

Närheten till allt på Åland är unik. Här finns till exempel skolan, politikerna, sjösäkerhetscentret, två börsbolag, vårdutbildning – ”och så är det väldigt vackert!”

Vi har därmed att göra med en kraftfull potential för hela samhället genom att skapa en möjligheternas akademi, där resan för livet startar! I sökandet efter dessa möjligheter har RBK satt ihop ett mycket välskrivet och inspirerande manifest för framtiden baserat på skolans tre viktigaste värdeord: KOMPETENT, TILLGÄNGLIG och RESPEKT.
En utbildning på Åland är en unik kombination av kunskap, miljö och möjligheter. Vi utbildar våra studeranden i en unik miljö för framtida uppgifter på ett sätt som ingen annan gör. 
Vi är personliga. Inte anonyma. Vi är inte bortom. Vi är mitt i. Vi är självsäkra. Inte uppblåsta. Vi är tillsammans.
Alla dessa ord formar en helhet jag finner mycket sympatisk och otroligt framåtinriktad. Så där vill jag se Åland. Starkt, ödmjukt, påhittigt, kreativt och välkomnande. Lycka till Högskolan!

Här finns en del av det som mycket väl kunde vara norra Europas främsta högskola. Här har utbildats sjöbefäl sedan tidernas begynnelse och här lever tron på framtiden stark, precis som det borde göra på alla andra ställen i vår värld.

fredag 28 november 2014

Bra jobbat, alla på PAF!

Den här veckan har varit utmanande på många vis. Tehystrejken har satt liv och välfärd på spel och ödriften har prövat tålamodet hos landskapets elkonsumenter – alltså i stort sett varje ålänning. Tehystrejken verkar svårlöst medan elektriciteten funkat bra efter den första dagens bekymmer. Peppar, peppar osv.

Jag måste i det sammanhanget reflektera över hur synd det är att alla de som på riktigt vet hur reservkraft ska skötas inte hade tid att hjälpa till då de alla satt fast på Facebook... Aldrig har så många berättat för så få vad som egentligen borde göras som då strömmen försvann. 

Men nu är det fredag och vi ska mest av allt gratulera åländska underhållningsindustrin PAF till första priset vid EGR Operator Awards som offentliggjordes i måndags i London. PAF vann priset som världens mest ”socialt ansvarstagande spelbolag”. Det är ett stort erkännande för det bolag som sedan snart femtio år tillbaka satt guldkant på den åländska tillvaron. Priset är ett kvitto på att de anställda gör rätt i en värld där det är lätt att gå fel.

Det är inte första gången PAF prisas i dessa sammanhang. För något år sedan placerade sig ålänningarna på listan över världens mäktigaste spelbolag! Sådant kommer inte av sig själv, tvärtom. Det kräver hårt arbete, kreativitet, pålitlighet, bra produktutvecklare, säljare och mycket mer. Inom till exempel marknadsföringen har PAF ofta tagit steget dit andra inte gått. Som när världsartisten Bob Dylan anlitades häromveckan. Det påhittet uppmärksammades stort över hela världen och har även analyserats av reklambranschens egen tidning Resumé.

PAF står i dag för närmare tolv procent av inkomsterna till Åland. Merparten kommer från Finland och utlandet. PAF:s ”kusin” Posten växer också så det knakar och utgörs i dag till 75 procent av intäkter från utlandet. Det är extremt viktigt och nödvändigt. Åland behöver exportinkomster. Vi kan inte nöja oss med att byta pengar och varor med varandra. Jag hoppas framgångarna för dessa två allåländska bolag ska kunna visa vägen även för andra när tidigare starka branscher som shippingen har det besvärligt.

Ha en skön helg och låt PAF:s och andras framgångar inspirera dig! På måndag kör vi vidare.
Kommunikationsdirektören Anders Sims och spelansvarschefen Daniela Johansson var på plats i London för att ta emot det prestigefyllda priset, spelvärldens Oscar. Bilden har jag ”lånat” från Sims Facebooksida.

torsdag 27 november 2014

Byn där kriget startade

I går klockan 15.00 finländsk tid var det sjuttiofem år sedan sju snabba explosioner hördes i den sovjetiska byn Mainila nära den finländska gränsen. Fyra timmar senare rapporterade Moskvaradion att det var finländska armén som öppnat eld mot helt oskyldiga sovjetiska förband och därmed dödat fyra soldater. Detta var under en tid då relationerna mellan Sovjet och Finland var spända till följd av de allt tydligare ryska övertrampen från en galen ledare i form av Stalin.

Följden av ”skotten i Mainila” blev att Sovjet förklarade krig och invaderade sin granne Finland den 30 november år 1939, fyra dagar senare. Sanningen, att inte ens den närmaste och kraftigaste finländska kanon skulle nått över gränsen till Mainila, brydde sig ingen om. Liksom Adolf Hitler skyllde på Gleiwitzincidenten (ett iscensatt anfall mot en tysk radiostation förklarades som ”polsk provokation”) den 31 augusti år 1939 (tre månader innan skotten i Mainila) för att Polen måste invaderas gjorde Josef Stalin likadant och gick in i Finland. Långt senare framkom efter förhör med en sovjetisk soldat att den sovjetiska armén experimenterat med granatkastare i trakten kring Mainila...

Kriget skulle sedan pågå alldeles för länge innan freden kom. Detta är tider som passerat men vars spår fortfarande finns på fler ställen än man kan ana även i dagens Finland och på Åland.


Här i Mainila hördes sju smällar för sjuttiofem år sedan. Josef Stalin tog explosionerna som en förevändning för att invadera Finland och annektera landet med sitt eget Sovjetunionen.
Så här kunde artilleriet se ut år 1939.

onsdag 26 november 2014

Heinonen ny stadsdirektör

I går kväll valde Mariehamns stadsfullmäktige förvaltningsfogden Barbara Heinonen från Pargas till ny stadsdirektör för de kommande sju åren. Eller. Helt klart blir det först när alla papper är undertecknade och avtal godkända.

Vid omröstningen fick Heinonen hur som helst fjorton röster medan Uppsalas finanschef Annica Ekstedt fick sju och tf stadsdirektören Emma Dahlén från Lemland sex röster. Det var spännande och beslutet fattades med minsta möjliga marginal. Hade en enda av Heinonens röster gått till någon av de övriga kandidaterna hade det först (kanske) blivit lottdragning och sedan en andra röstomgång. Att det blev omröstning bland tre kandidater beror, enligt min mening, på ett olycksfall i arbetet hos stadsstyrelsen.

Hur som helst. Stort grattis till Barbara Heinonen och jag ser mycket fram mot att arbeta tillsammans för ett ännu bättre Mariehamn! Jag lade min egen röst på Uppsalabon Annica Ekstedt men i mitt anförande underströk jag att samtliga tre slutkandidater är extremt kompetenta och dugliga som stadsdirektörer. Så här lät mina ord till fullmäktige:
Ledarskap handlar om att visa vägen för andra, att vara en lagledare. Sådant sker inte bara med hjälp av lagböcker, Excelark och skriftliga direktiv. Inte ens Facebook duger! Management by email bygger varken städer eller samhällen. Det gör däremot människor och ledare som kompromissar, förhandlar, lirkar och lyssnar. Jag är osäker på om alla ledamöter i stadsstyrelsen agerat så när det gäller tillsättandet av ny stadsdirektör. Trots många månader, ännu fler möten och professionell (och faktiskt ganska dyr) assistens från ett välrenommerat rekryteringsföretag står vi nu inför faktum i fullmäktige. Vi ska välja stadsdirektör bland tre kandidater utan att på något vis ha varit inblandade i vare sig utvärdering eller intervjuer.
Det  är en mycket märklig situation som stadsstyrelsen med sitt agerande försatt oss i. Nåväl, vi har tre utomordentliga kandidater vilka alla fått starka omdömen på olika vis av rekryteringsföretaget. Det handlar alltså inte om att välja bort någon utan att välja ut en. Mot den här bakgrunden och eftersom det handlar om en väldigt stor och viktig investering för vår stad de kommande sju åren och tiden efter det har vi i Mariehamns-Centern beslutat att stödja oss på det arbete som rekryteringsföretaget försett stadsstyrelsen och oss med. 
Vi anser att den som bäst av tre oerhört goda kandidater motsvarar stadens välformulerade kravspecifikation är nuvarande finanschefen i Uppsala län, Annica Ekstedt. Hon är den ”engagerade frontgestalt” som staden behöver och en ”dynamisk, inspirerande och kommunikativ” ledare vilket kravet anger. Hennes dokumenterade erfarenheter inom ledarskap, ekonomi och synnerligen tungt vägande förmåga att formulera strategier gör henne till den ledare som Mariehamns stad enligt vårt förmenande behöver. Ekstedts erfarenhet från landsting, kommuner, departement och privat verksamhet är sådant som Mariehamns stad kan dra stor nytta av.
Jag vill på nytt understryka att detta inte handlar om att säga nej till två kandidater. Alla är mycket kompetenta men en måste väljas. Inför en eventuell slutförhandling med Annica Ekstedt eller någon av de andra vill vi ändå påminna om två saker som är viktiga för oss:
Vi tycker det är synnerligen viktigt att stadsdirektören är skriven på Åland när jobbet inleds och vi tycker inte man ska bygga in fallskärmar utöver gängse uppsägningslön i kontraktet. Sju år är en mycket lång tid och efter det är det antagligen dags att göra något annat. Tack för ordet.
Nu kör vi vidare, snart med en ny stadsdirektör vid rodret för en liten stad med stora utmaningar. Och en ganska skakig ekonomi.


Så här ser Mariehamns stads nya stadsdirektör Barbara Heinonen från Pargas ut. Välkommen till stan!

tisdag 25 november 2014

Babbel och schabbel

Det är tisdag och i kväll möts stadsfullmäktige i Mariehamn för att välja stadsdirektör. Valet sker mot bakgrund av en uppvisning i svagt ledarskap och dunkla budskap från stadsstyrelsen.

Stadsstyrelsen i Mariehamns stad har i stort sett, och lite yvigt uttryckt, en uppgift som är viktigare än alla andra. Att till fullmäktige föreslå en stadsdirektör med förmåga att leda förvaltningen och hålla i pengarna och begripa skillnaden mellan beslut och åsikter. Det har man sedan snart ett halvt år tillbaka ägnat sig åt.

Och vad händer? Just det, ingenting.

Stadsstyrelsen har misslyckats i anställningsprocessen och ber nu fullmäktige i Mariehamn att göra det jobb styrelsen inte klarar av. På alldeles fullt allvar menar stadsstyrelsen att fullmäktige utan att någonsin ha träffat kandidaterna, pratat med dem eller ens sett dem i levande livet ska fatta sitt beslut om ett sjuårigt förordnande. Som om inte detta vore nog har stadsstyrelsen dessutom bränt 40.000 euro på processen (27.000 euro till en rekryteringsfirma vars slutsatser man ändå väljer att inte följa...).

Vore det möjligt skulle nog det klokaste vara att skicka tillbaka frågan till stadsstyrelsen och be dem göra vad de ber av andra: jobba och visa resultat.

Vad tycker du man ska göra kring den blivande stadsdirektören? Gå på chans? Etnisk bakgrund? Hembygdsrätt? Kompetens? Nånting annat? Här är bakgrunden:









måndag 24 november 2014

Nya vildsvin på bild

Det råder ingen brist på teorier kring hur vildsvinen som dyker upp lite här och var på Åland har kommit till vårt landskap. Bara i helgen har främst tre scenarier diskuterats:

1. En än så länge okänd jägare har varit i Sverige och fått sig berättats om ålänningar som varit och köpt vildsvin för att ta med sig hem. 
2. Transporten ska ha skett med häst och kärra (!) eller hästkärra och i åtminstone ett av fallen ha stoppats i Grisslehamn. Här är möjligen men inte säkert en bil inblandad också. (Kanske inte den mest seriösa teorin men likväl en liten snackis.)
3. Vildsvinen är från Estland och har anlänt i tre separata transporter med sju djur i varje och sedan utplacerats på olika platser på Åland.

Alla teorier landar i samma gemensamma nämnare. De är svåra att bekräfta men de kan vara sanna. Att vildsvinen finns på Åland är solklart vilket bilderna nertill, som är splitternya, ytterligare understryker.

Frågan är inte OM de finns på Åland. Frågan är HUR många de är.

Det vore ytterst viktigt att åtgärda dessa inflyttare så snabbt som möjligt och stoppa en fortplantning. Rådjuren gick från noll till 10.000 på kanske fyrtio år. Vildsvinen gör samma resa mycket snabbare och effekterna på omgivningen mångfalt värre.

Det finns i dag gott om bilder från åtelkameror på vildsvinen på Åland. Först var det Hammarland, nu Ytterby. I Lemland var det okulära observationer och en skadad hund, i Geta har de synts liksom i Eckerö. Än så länge.

Redan i början av detta år kom de första bildbevisen på vildsvin. Sedan följde en uppskrämd och skadad hund i samband med jakt. Det har nu gått ett helt år och stammen har haft tid på sig att rotas.

Veckan före den dramatiska vildsvinsjakten i Lemland i oktober fångades det här vildsvinet på en åtelkamera i Ytterby, ner mot Lumparns strand. Det är Erik Berglund och Jens Johansson som satt upp kameran.

Det är inte första gången ovanliga djur vistats vid Lumparns strand. Här fastnade också första lodjuret på bild!

Den här grisen som jag tycker liknar en galt fastnade på bild på Erik Sundbloms åtelkamera på kvällen den 17 oktober i år. Jag tvivlar på att det var samma gris som veckan efter kom i kontakt med hund i Lemland. 
Med hela bredsidan till syns det tydligt att det är en vuxen gris; frisk och stark och sugen på att göra fler grisar. Det vore en mycket olycklig utveckling för Åland. Vildsvin är till sin natur inte anpassade för öliv, jordbruk, golfbanor och små såtar.

Oppositionen i Ålands lagting har föreslagit att man ska avsätta 15.000 euro i skottpengar för att få bort vildsvinen. Jag gillar inte riktigt begreppet skottpeng då jag tycker jakt på gemensamma skadedjur ska skötas på frivillig väg enligt devisen att alla ska hjälpa till. Jakt är ändå gemenskap och samvaro mer än extraknäck. Vad tycker du? Så här lyder förslaget i sin helhet.


söndag 23 november 2014

Två jaktdagar att minnas

Den som jagar lever. Få ting här i världen går upp mot att med sig själv som enda sällskap (och en hagelbössa) stå timme ut och in i väntan på ett byte som oftast inte kommer. Jo en sak, går upp mot detta, förklaringarna vid elden i pausen!

(Jakt är speciellt på många vis och alltid oförutsägbart.)

Fredagen ägnades åt att tillsammans med Lagtingets Jaktklubb och några inbjudna gäster försöka lura någon av de rätt talrika rådjuren som finns på samma plats som Gustav Vasa själv jagade på 1500-talet. Kastelholms kungsgård blev kunglig jaktmark år 1537 och stod under lång tid för köttleveranser till hovet i Stockholm. Här hölls då rådjur, hjort och älg inhägnade och ve den som sköt utan lov. Dödsstraff var ett alternativ men oftast blev det landsförvisning. Som kungsgård fortsatte Kastelholm till 1762, alltså i tvåhundratrettio år!

Hade Lagtingets Jaktklubb haft många munnar att föda hade det blivit magert denna dag. Vi blev helt utan trots att närkontakt inte saknades, rådjuren hade rätt och slätt ganska mycket tur. Dessutom blandade sig två älgar i leken och skrämde upp taxen Jocke rejält. Nu är det ju ändå på det lyckliga viset att få människor svälter i dessa dagar och att rådjuren får fortsätta löpa men att det ständiga samtalet som krävs mellan människor istället fick utvecklas. Vår lilla jaktklubb ses inte så ofta på det här viset men när det sker, sker det hjärtligt.

Så här gick det i fjol på Kastelholmsjakten.
Och här berättar jag mer om Gustav Vasas förhållande till just Åland.

Lördagen tillbringade jag i Överby, Jomala, där gästjägare från Ekenäs var på plats och bidrog både till god stämning och viss jaktlycka. Själv blev jag lurad inte en gång utan två. Av mig själv, vilket inte är så ovanligt i jaktsammanhang. Första gången var min uppgift att bevaka pass nummer sex. Jag kom till platsen, skrapade mig i huvudet och tyckte en plats femtio meter bredvid pass nummer sex såg bättre ut med utsikt även åt andra hållet. Alla som jagat vet hur det är. Det handlar om det gröna gräset och så vidare. Alltså satte jag mig på min egen utsedda plats bara för att en timme senare se get och två killingar försiktigt trippa förbi – på pass nummer sex, för långt bort för gamla hagel-Bettan...

På sista passet var det dags igen. Min plats var ett bakpass nära Kuopio och mina chanser till djur bedömde jag som mikroskopiska. Det blev tvärtom och det första hann jag inte ens se men jag såg hunden som passerade trettio meter bredvid mig... En halv timme senare kom ett ensamt djur med god fart mot ett närliggande torn där sonen Mille huserade. Yes! Tänkte jag, han får skjuta. Men då vek djuret av mot mig, stannade först på sextio meter och sedan på fyrtio meter. Mellan mig och bytet stod dessvärre en smal tall exakt i skottlinjen. När jag antagligen ganska klumpigt försökte få upp kolven mot axeln såg djuret mig och var borta lika snabbt som den kom.

Sammantaget var det två härliga dagar i skogen även om bytet som sådant var magert, både om armar och hals.

Lunchpaus i skogen. Från vänster Rune Karlsson, Carola Boman, Sune Eriksson, Sune Mansén, Göran Bengtz och Jörgen Strand.
Ray Holmlund hade ordnat med fältkök och skaffning. Ray har för övrigt järnkoll på Kastelholms kungsgård och alla de träd och arter som växer och frodas i skogarna.
Från en annan vinkel. Kollegan Brage Eklund hugger in på soppan. 
Roligare än så här blir det ibland inte på ett jaktpass. Ska sanningen fram är det precis så här 99 procent av tiden ter sig. MEN, när det sista ögonblicket kommer, då är det värt varenda minut av väntan!





lördag 22 november 2014

Skotten som ingen glömmer

I dag är det 51 år sedan skotten i Dallas satte stopp för John F Kennedys liv och förändrade en värld. Om detta har jag tidigare skrivit så här

Kennedy var en sorts ledare i en ny sorts tid. Helt annorlunda än landsfadern Abraham Lincoln till exempel. Genom att i högre grad inlemma medborgarna i nationsbygget skapade John F en vikänsla som tidigare aldrig fanns. Mest bevingat är uttrycket:
”My fellow Americans, ask not what your country can do for you, ask what you can do for your country.”
Ungefär: fråga inte vad Åland kan göra för dig, fråga vad du kan göra för Åland. Det är en viktig tanke en dag som denna då Tehystrejken riskerar förlama sjukvården och där en vägran att utföra skyddsarbete nu (uppenbarligen) utvidgats till en vägran att utföra nödarbete.

Tag hand om varandra och ha en fin lördag. Livet pågår där du själv just nu befinner dig.

• Läs förresten också om Ted Kennedy, lillbrorsan.
• Berlin och de magiska orden från Kennedy.

Vad det hade blivit av världen om John F Kennedy fått leva är det ingen som vet.

fredag 21 november 2014

De gick i ett sorgetåg

Det råder strejk på Åland. De sjukhusanställda som format sig inom Tehy inledde i går eftermiddag en en ny strejk för att få bättre lön, den tredje i ordningen. Själv satt jag i möte inne i lagtingshuset och gick ut när processionen anlänt.

En känsla av att för ett ögonblick förlora taget kom för mig då jag såg en röd armada, mestadels kvinnor, komma genom Esplanaden. Den rödklädda armén ställde sig framför Ålands landskapsregerings byggnad där lantrådet Camilla Gunell och finansministern Roger Nordlund stod och väntade. De röda bar begravningsljus i händerna och det är det som är svårt att förstå, för mig. Vad är det som gör att människor som utbildat sig och svurit ed på att rädda liv släpar runt med symboler för död?

Det är tredje gången på några decennier (1968, 2003 och 2014) som de Tehy-hörande strejkar för att få bättre lön. Vid tidigare strejker har man utfört visst skyddsarbete för att förhindra folk att dö för tidigt. Den här gången vägrar man av skäl som är lätta att begripa; effekten av att inte finnas på jobb blir väldigt tydlig. 

Är strejken rätt eller fel? Jag vill inte formulera ett svar på den frågan. Jag sitter som ordförande i finans- och näringsutskottet som har till uppgift att följa och godkänna denna förhandling och andra och ska därför inte lägga någon näsa i blöt i vare sig stridsåtgärder eller förhandlingar.

Jag kan dock känna förtvivlan över att vi i ett samhälle som får allt svårare att hävda oss i konkurrensen med en allt starkare och därmed tuffare omvärld nu tvingas ägna kraft åt egna stridigheter istället för att hitta andra möjligheter, som att hitta jobb till allt fler arbetslösa. När Tehy tidigare, antagligen som en uppvärmning inför löneförhandlingen, frågade politiker om vård och annat svarade jag så här.

Vill man se fler bilder från strejktåget finns de här på Nya Ålands hemsida.

Så här såg det ut framför Ålands lagting och landskapsregering i går eftermiddag. Strejkande Tehyiter med begravningslyktor och röda västar i strejk för tredje gången i modern tid.

torsdag 20 november 2014

Åland och humlorna

Man ska aldrig generalisera så jag gör det ändå. I går hände det igen, att humlan och Åland lyftes upp i en slags jämförelse, i Ålands lagting. Den här gången nämndes det i budgetdebatten att organisationen ÅHS inte borde kunna fungera eftersom den är så liten. Precis som humlan som inte borde kunna flyga.

Första gången jag hörde detta var kanske på 1980-talet då mitt mer medvetna liv började, det kan ha varit försäkringsbolaget Alandia som jämförde sig med denna humla och sedan öppnades det stora syndafallet. Nya Åland var som humlan. IFK var som humlan. Ibland var hela Åland denna arma humla och ibland var det Ålandsbanken eller något annat som presenterades, alltid med samma intro: ”Som JAG brukar säga... alltså humlan...”

Med anledning av detta hemställer jag nu att detta måste upphöra. Lämna humlan i fred och flyg vidare på egna vingar. OBS! Inte att förväxla med en helt annan grej som handlar om bin och blommor.

Så här ligger det till. Bombus som humlan kallas på latin finns i cirka 250 arter över hela världen och hela grejen med det där med flygandet går tillbaka till ett middagstal på 1930-talet då en schweizisk aerodynamiker (ungefär flygspecialist) gjorde sig rolig och yxade till en ekvation som slutade i att humlan inte kunde flyga. Inte på det sätt som man på den här tiden trodde det gick till när man flög. Därtill hade humlan för små vingar, för låg hastighet och för stor tyngd. Det var såklart väldigt roligt och det var det kanske några decennier efter det också men i dag är det för sent. Bäst före datumet på humleliknelsen gick de facto ut på 1960-talet och den borde inte ha använts efter det med hänvisning till den mentala allmänhälsan (jaja, mest hos mig och liknande).

Eftersom jag mellan varven har tydliga besserwisserdrag måste jag också passa på att förklara hur humlor egentligen gör. Först och främst ska man i högre grad tänka helikopter framom flygplansvinge. Flykten blir därmed oscillerande och flygförmågan bygger på resilinets (världens mest elastiska ämne) energilagrande förmåga kombinerat med en sinnrik klickmekanism. Voila!

Alltså. Acceptera humlan och välj andra jämförelser men, framför allt, säg aldrig ”Som jag brukar säga...”

Man vet nämligen aldrig var pekpinnar döljer sig nuförtiden.

PS I dag inleder finans- och näringsutskottet sin behandling av den budget som i tre dagar diskuterats av Ålands lagting. Det hör till årets höjdpunkter med möjlighet att höra experter inom en lång rad olika områden.


Humla i full fart med att göra sitt jobb. Dit den flög!
Det alla inte vet är att hittills har bara Gene Simmons i Kiss visat sig ha längre tunga än humlan. Fast det är det ingen som påpekar...
Den mänskliga humlan Gene Simmons.


onsdag 19 november 2014

Åland, Bob Dylan och PAF

Åländska spel- och nöjesbolaget PAF bryter ny mark i dag på samma sätt som man brutit ny mark ända sedan starten år 1966. Fast då var det Pajazzo-maskiner och insamling av pengar till allmännyttan. I dag handlar det om internationella affärer och marknadsföring på en hittills ny nivå (enligt mig i varje fall). Men fortfarande till förmån för den så kallade tredje sektorn. Och med Play Among Friends som en röd tråd.

Experiment Ensam (vars tidigare avsnitt finns att se på Youtube) får rikssvenske tv-idolen Fredrik Wikingsson möta sin idol Bob Dylan ensam i en stor konserthall i USA. Det är större än man egentligen kan begripa. Stort är det också för de lyckliga vinnare som får åka och lyssna till denne gigant. Extra skoj är det att se att vännen Erik Haag finns med som manusförfattare till Experiment Ensam.
Så här började framgångssagan PAF, med pajazzomaskiner som satte fart på spelandet på Åland.
Detta det senaste är dock coolt på en helt ny nivå, mest för att ingen artist likt Bob Dylan lämnar avtryck härifrån till evigheten. Själv lyssnade jag ett tag närmast besatt på Dylan och hyllade honom på brukligt vis. Jag tror inte det finns någon liknande, internationell, citatmaskin fortfarande vid liv. Att PAF lyckats få honom att ställa upp är imponerande. Det är förresten inte första gången PAF överraskar. Kolla in den här filmen med en tidigare superstjärna, Leslie Nielsen!

Leslie Nielsen i PAF Casino

Greppet Experiment Ensam har redan rönt stor uppmärksamhet i främst svenska medier. Svenska Dagbladet berättar liksom Expressen och många andra.

Fredrik Wikingsson om Bob Dylan

”En hjälte är någon som begriper ansvaret som kommer med frihet.”
”Allt detta prat om jämställdhet. Det enda som folk på riktigt har gemensamt är att de alla ska dö.” 
Mitt eget favoritcitat: ”Den som inte är upptagen med att leva, är upptagen med att dö.” 
Kanske det mest kända Dylancitatet av dem alla: ”Svaret, min vän, blåser där i vinden...”
”Varje människa är en succé om han stiger upp på morgonen och går och lägger sig på kvällen, och däremellan gör vad som faller honom in.”
”Tag vara på dina minnen, för du kan inte leva dem igen.”
Tack vare skapandet av PAF och det överskott man i stenhård konkurrens lyckas producera så gott som varje år sedan starten har vi på Åland idrottsanläggningar av hög klass, en guldkantad socialvård och ett rikt historiskt och kulturellt liv. Intäkterna är i dag betydande och utgör mer än tio procent av de åländska intäkterna varje år. PAF har jag lyft fram i olika sammanhang på denna blogg.

Beachvolleysomrarna som går till historien.

Texten till 
It's Alright, Ma (I'm Only Bleeding) var det jag mest av allt lyssnade till för något år sedan. Den, och mycket annat, ger mig kraft och inspiration. Den avgörande raden lyder ”That he not busy being born is busy dying”. Så ska man inte leva. Varenda dag måste fyllas av innehåll, efter bästa förmåga. Här är resten av texten, läs och njut. 

It's Alright, Ma (I'm Only Bleeding)
Darkness at the break of noon
Shadows even the silver spoon
The handmade blade, the child’s balloon
Eclipses both the sun and moon
To understand you know too soon
There is no sense in trying

Pointed threats, they bluff with scorn
Suicide remarks are torn
From the fool’s gold mouthpiece the hollow horn
Plays wasted words, proves to warn
That he not busy being born is busy dying

Temptation’s page flies out the door
You follow, find yourself at war
Watch waterfalls of pity roar
You feel to moan but unlike before
You discover that you’d just be one more
Person crying

So don’t fear if you hear
A foreign sound to your ear
It’s alright, Ma, I’m only sighing

As some warn victory, some downfall
Private reasons great or small
Can be seen in the eyes of those that call
To make all that should be killed to crawl
While others say don’t hate nothing at all
Except hatred

Disillusioned words like bullets bark
As human gods aim for their mark
Make everything from toy guns that spark
To flesh-colored Christs that glow in the dark
It’s easy to see without looking too far
That not much is really sacred

While preachers preach of evil fates
Teachers teach that knowledge waits
Can lead to hundred-dollar plates
Goodness hides behind its gates
But even the president of the United States
Sometimes must have to stand naked

An’ though the rules of the road have been lodged
It’s only people’s games that you got to dodge
And it’s alright, Ma, I can make it

Advertising signs they con
You into thinking you’re the one
That can do what’s never been done
That can win what’s never been won
Meantime life outside goes on
All around you

You lose yourself, you reappear
You suddenly find you got nothing to fear
Alone you stand with nobody near
When a trembling distant voice, unclear
Startles your sleeping ears to hear
That somebody thinks they really found you

A question in your nerves is lit
Yet you know there is no answer fit
To satisfy, insure you not to quit
To keep it in your mind and not forget
That it is not he or she or them or it
That you belong to

Although the masters make the rules
For the wise men and the fools
I got nothing, Ma, to live up to

For them that must obey authority
That they do not respect in any degree
Who despise their jobs, their destinies
Speak jealously of them that are free
Cultivate their flowers to be
Nothing more than something they invest in

While some on principles baptized
To strict party platform ties
Social clubs in drag disguise
Outsiders they can freely criticize
Tell nothing except who to idolize
And then say God bless him

While one who sings with his tongue on fire
Gargles in the rat race choir
Bent out of shape from society’s pliers
Cares not to come up any higher
But rather get you down in the hole
That he’s in

But I mean no harm nor put fault
On anyone that lives in a vault
But it’s alright, Ma, if I can’t please him

Old lady judges watch people in pairs
Limited in sex, they dare
To push fake morals, insult and stare
While money doesn’t talk, it swears
Obscenity, who really cares
Propaganda, all is phony

While them that defend what they cannot see
With a killer’s pride, security
It blows the minds most bitterly
For them that think death’s honesty
Won’t fall upon them naturally
Life sometimes must get lonely

My eyes collide head-on with stuffed
Graveyards, false gods, I scuff
At pettiness which plays so rough
Walk upside-down inside handcuffs
Kick my legs to crash it off
Say okay, I have had enough, what else can you show me?

And if my thought-dreams could be seen
They’d probably put my head in a guillotine
But it’s alright, Ma, it’s life, and life only

BOB DYLAN SJÄLV MED SIN LÅT

tisdag 18 november 2014

Grattis Lettland hela dagen

Godmorgon och har den äran på födelsedagen Lettland, vår baltiska granne med två miljoner invånare. Första gången som Lettland blev självständigt var den 18 november år 1918 då man lyckades bli fri från Ryssland. Sedan kom något ännu värre i form av Sovjetunionen (år 1944) som förutom Lettland även höll Estland och Litauen i ett skräckgrepp fram till år 1991 då den andra friheten infann sig. Sedan dess är Lettland en republik med  62 procent letter, 27 procent ryssar och resten grannfolk i varierande storlek och grad.

I lagtinget i går diskuterades Vårdöbron för femtielfte gången och beslutet blev – inget beslut, utan nya undersökningar. Det är inte optimalt men så bra som det kan bli. Huvudsaken är att arbetet går vidare oberoende av tro eller tycke om en ny bro eller inte. Det framstår emellertid som ett allt tydligare hot mot betongkonstruktioner lite varstans denna alkalikiselreaktion som slagit till i Vårdö. Läs till exempel den här artikeln från Danmark.

Beslutet från finans- och näringsutskottet blev därmed följande:
Lagtinget uppmanar landskapsregeringen att i skyndsam ordning undersöka de bärande konstruktionernas status i syfte att klargöra om en konstruktion som motsvarar en ny bro på de bärande konstruktionerna kan realiseras. 
Landskapsregeringen offentliggör de totalekonomiska slutsatserna samt klargör hur kommunikationerna säkras under byggtiden.
I dag kl 09.30 fortsätter debatten om den stora budgeten. Det kan man lyssna till här.
Flaggan i topp för Lettland i dag!
Lettland har jag förresten berört flera olika gånger i denna blogg:
I samband med BSPC-mötet i Berlin.
Med anledning av jobbmarknaden på Nordsjön.
Till Paf Open i beachvolleyboll kom frivilliga från Lettland för att hjälpa till.

Ett styvt stenskott är allt som ligger mellan oss och Lettland.
Lettlands huvudstad Riga har jag varit till bara en gång, i mitten på 1990-talet då Chipskoncernen startade en fabrik utanför Riga. Om det skrev jag senare i historiken över Chips:
”Med sikte på östblocket 
Under hösten år 1991 inleds de första diskussionerna om en etablering i Estland, vilket leder till att A/S Balchips grundas 2 oktober 1991 tillsammans med A/S Balsnacks Ltd, AB Snackinvest, Sverige med flera. Bolaget registreras 14 januari 1992. Chips ägarandel är 25 procent. Bolaget fungerar som ett marknadsförings- och försäljningsbolag. Chips- och snacksprodukter levereras från Haraldsbyfabriken under varumärket Taffel. I slutet av år 1992 är bolagets marknadsandel i Estland uppemot 80 procent. Export inleds i slutet av år 1992 också till Lettland, Litauen och Vitryssland (Minsk). Under år 1992 uppstår delvis konkurrens med en av ägarna, Balsnacks, vilket leder till att Chips övertar hela ägandet av A/S Balchips, som redan år 1993 blir A/S Chips, Estland med Raigo Roosve som verkställande direktör. Tomtmark för industribygge anskaffas utanför Tallinn. 
Det blir inga investeringar i Estland. Istället köper Chips 75 procent av snacks- och potatisförädlingsbolaget A/S Latfood i Lettland, norr om Riga i Adazi. Tack vare köpet blir Chips blixtsnabbt marknadsledare på chips- och snacksprodukter också i Lettland 1996. För att främja försäljningen i Litauen blir A/S Latfood hälftenägare i säljbolaget Ginra A/S i Vilnius. 
I och med förvärvet av A/S Latfood är det naturligt att leveranserna i hela Baltikum sköts i huvudsak av fabriken i Lettland. Men inte bara. Leveranser av vissa specialprodukter sker från Haraldsbyfabriken. 
Etableringen i Baltikum är långsiktig. Under slutet av 1990-talet och under 2000-talet har den baltiska marknaden präglats av en mycket hård konkurrens i och med att de största konkurrenterna etablerar produktionsenheter i Estland och Litauen. I Lettland kan Chips behålla sin ledande position.”

måndag 17 november 2014

Start för budgetpratet

I dag är det meningen att den stora budgeten för år 2015 ska börja diskuteras i Ålands lagting. Är du hardcore och vill bekanta dig med dokumentet så finns det att hitta här. Självklart är du välkommen till salen också! Budgeten är den fjärde jag är med och hanterar och lyser i år gul som solen!
Lantrådet Camilla Gunell och finansministern Roger Nordlund har en spännande och för Åland mycket avgörande vecka framför sig. I dag inleds budgetdebatten och på torsdag kan delar av sjukhuset stanna till följd av Tehystrejken. 
Den röda grafen visar hur skattegottgörelsen är i nedåtgående. Den blå kurvan visar hur den stora klumpsumman utvecklats över tid. Den gröna är de sammanlagda skatteintäkterna.
Nästan hälften av landskapet Ålands planerade utgifter för år 2015 hänför sig till sjukvården.
Innan den stora budgeten blir aktuell ska dock först förslaget till andra tilläggsbudget behandlas (för tredje gången) och där pågår debatten om Vårdöbron alltjämt. Jag själv har lämnat in en reservation gentemot finans- och näringsutskottets beslut att renovera den gamla bron då jag anser att ett sådant projekt är alldeles för dyrt för samhället att bära, både i pengar och i personrisker. Sakkunskapen är tydlig med att de gamla brofundamenten var för vekt konstruerade redan från början och därför inte är mycket att lite på i dag. Jag stödjer mig på kännarna och de utbildade ingenjörerna vars analyser, enligt min mening, är omöjliga att missförstå. En ny bro är billigare i det långa loppet. 

Lagtingsbehandlingen av Vårdöbron stärker mig i min ursprungliga uppfattning att finans- och näringsutskottet borde ha ordnat ett öppet hörande med broexperterna. Jag drev aldrig frågan till omröstning då renoveringsförespråkarna var väldigt ovilliga till något sådant och därför enkelt hade röstat ned förslaget. När jag nu märkt hur de olika experternas budskap tolkats är jag än mer övertygad om nyttan i öppna höranden i särskilda frågor.

Slutligen. I fredags deltog jag i Den Fyruddiga stjärnans höstloge vars innehåll självklart inte ska outas här. Men en sak genomsyrar det sällskapet och många andra. Nämligen att man alltid ska lyssna till de som vet bättre och att det aldrig är någon skam att själv inte kunna allt. Just saying.

Trafikavdelningens chef och ingenjör Yvonne Österlund resonerar om varför det är billigare och säkrare att bygga en ny Vårdöbro istället för att renovera den gamla. Den sakkunskapen stöder jag mig på av det enkla skälet att jag inte är broingenjör eller betongspecialist.
Mannen på bilden är jag som diskuterar budgeten.
Liksom även denna lirare.
Och ibland får det en att känna sig ungefär så här.

söndag 16 november 2014

70 år av nyheter

Det är omöjligt att hålla en offentlig post i dag och inte hylla tidningen Expressen som fyller sjuttio år! Grattis och tack för alla texter, minnen, profiler, skratt, tårar och märg.

Möjligen tjuvstartade jag lite i fjol på sextionioårsdagen men texten håller även i dag. Sjuttio är som bekant det nya femtio varför femtio är det nya trettio osv. Önskar den fria nyhetsförmedlingen all lycka och vill tacka för sällskapet över åren som gått.
Grattis getingen, sjuttio år i dag.

lördag 15 november 2014

En omtumlande vecka

Äntligen lördag och även om väderleksprognosen ser lite halvtuff ut är det läget man måste gilla. Blickar tillbaka på en händelserik vecka och minns med glädje Svenska Dagen den 6 november när jag dels sköt en hjortkalv och dels deltog i teve och berättade om vårt byalag, Kasberget-Apalängen som prisats av Svenska Kulturfonden.

Det var också tjugofem år sedan Berlinmuren ramlade samman. Vårdöbron debatterades och det visade sig att vem som helst plötsligt blev broingenjör (tyvärr inte jag, jag måste fortsätta lyssna till sakkunniga). Vidare dog en kompis plötsligt på Bermuda. Samma dag satt jag i konferenssamtal med Shetland och besökte dagen därpå Ålands folkhögskola. På det hela taget en mycket omtumlande vecka. Ha en skön lördag.

Vårt sköna byalag som ordnar guldkant på stadslivet med hjälp av majbras och midsommarstång på Notudden i Mariehamn. Från vänster Edgar Enros, Runa-Lisa Lönnblad, Rainer Enros, Runar Lönnblad, Siv Bamberg, Ellen Mattsson, Barbro Andersson, Hasse Andersson, Sven-Erik Mattsson, Jörgen Pettersson och Ralph Bamberg. (Bilden har jag lånat från Nya Åland.)


Här är nyhetsinslaget i Åland24, vår lucka i berömdheten kommer efter cirka 5.30

fredag 14 november 2014

I snålblåst finns chanser

Under veckan som gått har nyheterna från sjöfarten inte varit som förr, alltså fulla av tillförsikt, framtidstro och optimism. Det råder i dag närmast krisstämning i den bransch som byggt det Åland vi i dag lever i. Tack vare färjtrafikens intåg och framgång har banker, industrier och åkerier vuxit, spelbolag drivits upp, försäkringsbolag skaffat världsrykte och vi har kunnat skapa en offentlig sektor som i varje fall inte är för liten men som skapar trygghet.

Med hjälp av vinster från osannolikt framgångsrika företag, ett tag hade Åland fyra (!) börsbolag, har välfärd bortom det begripliga vuxit fram på Åland och inte minst inom shippingen har man skördat stora framgångar. Segelfartyg blev kylfartyg som blev lastbåtar som blev moderna roro-skapelser som blev lyxiga färjor etc. Och då har jag inte ens nämnt oljebranschen där Lundqvistrederierna i dag hör till de ytterst få rederier i hela världen som fortfarande visar svarta siffror. Det är varken mer eller mindre än otroligt och fantastiskt när jätterederier som Concordia har svårt att klara sig och konkurser blir en dag av vardagen. På passagerarsidan visar Viking Line att vinster hör gårdagen till. Viking Lines aktie ligger just nu lägre än någonsin tidigare, i modern tid. Här är det viktigt att minnas att även Viking Line startade från ingenting för drygt femtio år sedan. Det är så näringslivet fungerar, ny mark kan innehålla stora fynd.
Viking Line-aktien har varit nere under 15 eurosnivån vilket är väldigt lågt sett mot ljuset av historien.
I Mariehamn ser vi nu närmast en nermontering av Bores kontor och beskedet att sjöfartssläkten Husells överhuvud och tidigare vice vd vid Bore Jhonny Husell kastar in handduken är allt annat än bra. I praktiken betyder det att ett av just nu tre ”traditionella” lastrederier viker ner sig. Kvar finns Godby Shipping som varit skickliga och framgångsrika i sökandet av nya kunder och andra marknader. Vad som händer inom Eckerö Shipping är svårt att säga. Bolaget ägs av Rederi Ab Eckerö som genom åren täljt guld på sina roro-fartyg men där det är oklart om det finns någon vilja och förmåga att fortsätta.

Det man i det här läget inte borde få glömma är att sjöfarten alltjämt behövs och är i växande sett över hela världen. Det finns alltså efterfrågan på sjötransporter och på Åland finns kunskap och erfarenhet. Nog vore det väl då underligt om alla är så mätta och belåtna att man inte blickar ut över horisonten och gjorde som man gjorde förr. Kunde Gustaf Erikson med hjälp av segelfartyg och brevpapper skapa en världsflotta måste väl samma möjligheter finnas i dag?!

I Sverige pågår ett ständigt utvecklingsarbete inom sjöfarten och de blickar avundsjukt mot Finland där expertisen faktiskt finns på Åland. Själv satt jag häromveckan på seminariet Framtidens fartyg och hörde om utmaningarna som väntar och kraven som växer, inte att förglömma bränslepriset som väntas stiga kraftig. På plats fanns också Viking Lines tidigare vd Nils-Erik Eklund som sammanfattade det hela mycket exakt då han sade: ”Sjöfarten har alltid skett globalt och en dramatisk ökning av bränslepriset skapar effektivare fartyg och sjöfolk. Det är lätt att göra som man alltid har gjort men det finns alltid bättre sätt att driva fartyg och jag tror mycket på unga människor!”

Ha en skön fredag och en trevlig helg.

torsdag 13 november 2014

Kreativt på Folkis

I går var det en annan dag än i dag. Också. Medan vi pratade om vardagligheter i lagtinget landade farkosten +Philae2014 på kometens yta vilket jag berättat om tidigare. Själv befann jag mig på en alldeles annan plats på vår Moder Jord, nämligen...

...Ålands folkhögskola i Finström, Strömsvik, som hör till Ålands allra mest historiskt tyngda platser då historien och framtiden möts på ett sätt som gör en samhällsbyggare halvt vimmelkantig. Här startade på flera sätt det Åland vi känner i dag.

Redan år 1854, samma år som Bomarsunds fästning sprängdes i småbitar av fransmän och britter inledde ingen mindre än den åländska folkskolans fader, kontraktsprosten Frans Petter von Knorring den första navigationsutbildningen på denna plats. År 1898 stod huvudbyggnaden klar och blev i samband med första världskriget centralen för den planerade återföreningen med Sverige. Det var här som inflytelserika ålänningar samlades den 20 augusti år 1917 för att förbereda återanslutningen och kungabesöket och mycket mer. Allt i största hemlighet.

I dag är hemlighetsmakeriet borta och i folkhögskolans lokaler skapar man framtid och mod och tro på sig själv. Skolan hyser ett sextiotal elever i olika program. Några lär sig fotografera vildmark, andra lever sina konstnärsdrömmar, endel läser upp sina betyg och så finns det de som går här för att skapa ordning på sig själva i väntan på en annan utbildning. Alla skäl är lika goda och utgör delar av det som det innebär att vara människa. Man vet inte alltid vad det ska bli av en själv eller världen vi lever i.

Hit kommer sextonåringarna som inte vill ta plats och som tycker världen är otäck. Precis som vi alla gör med jämna mellanrum. Här lär de sig förstå att folk är lika rädda och ängsliga var än man bor och vad än man kan eller gör. Genom konsten, litteraturen, teatern, grundämnena, språken och insikterna är det många som lärt sig leva och uppleva i denna skola. Det är så lätt att vifta bort dessa så kallade mjuka värden men då gör man sig skyldig till det kanske största fel en människa kan göra; man ignorerar en verklighet vi lever i. I en bra värld ryms både hårt och mjukt.

Jag är glad att vi från finans- och näringsutskottet, ofta kallat lagtingets mäktigaste utskott, såg bortom pengarna när vi häromåret hyllade Ålands folkhögskola och betonade vikten av att den ska vara kvar och i högre grad än i dag utnyttjas i vårt skolsystem. Samhällsbygge är komplext för det handlar om människor och deras drömmar. Och precis just därför är det samtidigt alldeles fantastiskt.

I Folkis får folk vara sig själva och med bestämd men ändå varsam hand lotsas vidare på de vägar som utgör livet och som ofta är dåligt utmärkta och uselt belagda. Många av dem (vägarna) måste man rentav tillverka på egen hand. (Liksom broarna, förlåt men kan inte helt släppa Vårdöbron!)

Mina slutsatser är enkla. Ålands folkhögskola fyller en oerhört viktig funktion när det gäller att skapa innehåll i unga och äldre ålänningars och andras liv och när vi sist och slutligen sitter där på ålderns senhöst och inte kan något annat är det faktiskt precis det som allting handlar om. Att göra det man kan, och vill, så gott som möjligt. Alla måste inte bli studenter eller matematiker eller sjuksyrror eller försäkringstjänstemän eller busschaufförer eller fiskodlare eller vad det nu kan vara. Man vill ibland bara vara sig själv och det kan antagligen vara den viktigaste uppgift varje människa har. Jag är alldeles övertygad om att von Knorring och de andra som jobbade för denna plats skulle sträcka på sig och på tydligt åländskt maner slå fast: ”Det blev nog inte så tokigt i alla fall!”

God torsdag.

Så här ser det ut när man anländer till Ålands folkhögskola en tidig morgon i november. Bygget är i fornnordisk stil och kommer därför antagligen att hålla betydligt längre än fuskbyggda Vårdöbroar!
Eleverna på fotolinjen sitter och diskuterar vinklar, idéer och upplägg när vi anländer. Precis som alla fotografer i hela världen gör i stort sett varje morgon.
Här är det gruppledare Runar Karlsson som får lyssna till några väl valda ord av rektor Maria Säll-Öfverström.
Man är själv också en slags fotograf!
Här är smedjan där man får svära som förr och tillverka grejer som håller. Finns antagligen ganska mycket att lära från detta som en motvikt till alla sociala medier som finns i dag.  På den gamla goda tiden var smidet viktigare än jaget!
Centerns partisekreterare Cia Numelin går hem överallt och är lika cool i Ålands lagting som i any given smedja. Hennes farfar var just smed och hon vet vad som krävs för att rusta till en hästsko (eller vad det nu var de gjorde). 
Detta kan vara en stångjärnshammare eller något liknande. God bless. 
Gurkburkslock kan gå hur långt som helst utan att komma fram. I vart fall om man blir en klocka i sitt nästa liv. 
Hoppas verkligen detta är mest läskedryckskapsyler! :-)
Ooops, här slank det visst med en skylt från den gångna veckans lagtingsdebatt. 
Partiledare Harry Jansson, gruppledare Runar Karlsson och ledamoten Roger Slotte lyssnar på Maria Säll-Öfverström, rektor för Ålands folkhögskola. Cia Numelin håller ordning och reda på sällskapet. 
Här tillverkas smycken och grejer med hjälp av den egna fantasin.

Konst får världen att gå vidare, det har jag upprepat många gånger 
Skillnaden mellan en dansare och en äldre herreman finns ofta bara i betraktarens egna ögon. 
Denna byggnad i Folkiskomplexet kallas för Kavaljersflygeln av det enkla skälet att det var här som killarna övernattade.
Sedan år 1898 har denna byggnad stått i Strömsvik och på olika sätt varit med om skapandet av den åländska självstyrelsen. 
Julle sade mycket klokt. Här kan man läsa allt om Julius Sundbloms livsgärning.
Hugo Johansson var en annan av förkämparna. 
Världen är ständigt närvarande i Ålands folkhögskola. Sådant gillar jag. Sist och slutligen är vi på Åland bara en del av en mycket större helhet.
Gruppledare Runar Karlsson funderar på vilken nyans av grönt som är skönast av dem alla.
Omkring ettusen dagisbarn kommer varje år till Ålands folkhögskola för att se på barnteater. Inte så underligt att ett av alla teman som skolans elever ägnar sig åt är fantasifigurer. Totalt hr trettiotusen unga ålänningar hälsat på! 
Med en bra drömfångare blir alla små problem stora. Och alla stora problem små.
Kanske finns det vackrare utsikter än denna, fast jag tvivlar! 
Några av de elever och lärare som skapar framtidens Åland. 
Detta borde inte bara gälla på Ålands folkhögskola utan överallt. Ständigt och alltid. 
Tänkvärda ord.

100 dagar kvar – jag är redo

I dag är det 100 dagar kvar till höstens lagtingsval och jag står till förfogande, starkare och helare än någonsin. Från att ha varit en nov...