torsdag 31 oktober 2013

Djungelfighten nådde Åland

Året var 1974 och jag var nio år gammal då jag första gången kom i kontakt med tungviktsboxningens oemotståndliga dragningskraft. I Kinshasa i Zaire den 30 oktober mötte världsmästaren George Foreman utmanaren Muhammad Ali i en helamerikansk uppgörelse. Jag var kanske inte väldigt påläst men rapporteringen i främst Expressen (antagligen skrivet av Ulf Nilson) väckte mitt intresse. Boxning var och är inte direkt luften jag andas men spänningen när två av världens farligaste män möts i en ring är oemotståndlig.

Matchen som kallades The Rumble In The Djungle var en upplevelse jag aldrig ska glömma. Spelet bakom skulle fått vilken modern spinndoktor och mediastrateg som helst att andas stötvis och få nåt vått i blicken. Det var troligen enklare att räkna ut hur många som inte följde matchen än tvärtom.

Muhammad Ali var egentligen världsmästare sedan år 1964 men fråntogs sin titel år 1967 efter att ha vägrat kriga i Vietnam. Han fråntogs sitt pass och rätten att tävla i de kommande fem åren. Protesterna blev våldsamma, i synnerhet som Vietnamkriget var föremål för en stor del av hela världens avsky. Ali fick därför tillbaka sin tävlingslicens innan femårsperioden löpt ut och ställdes i mars år 1971 mot dåvarande världsmästaren Joe Frazier. Frazier vann tveksamt på poäng och ställde sedan aldrig upp på en returmatch. Istället föll Frazier mot George Foreman efter en våldsam knockout i andra ronden i januari år 1973. Världsmästaren Foreman ansågs nu som världens kanske någonsin främste boxare med slag som kunde golva oxar. I ytterligare två matcher mot andra utmanare visade han ingen pardon utan befäste sin ställning med två snabba knockouter. 

Samtidigt någon annanstans möttes slutligen Joe Frazier och Muhammad Ali i den returmatch som aldrig höll på äga rum. Den här gången var det Alis tur att vinna på poäng och därmed började trummorna ljuda – Ali skulle bli ännu ett offer för den brutale slagmaskinen Foreman. Promotorn Don King, mannen som lyft världsboxningen, tog tag i saken och lovade boxarna fem miljoner dollar vardera om de skulle mötas. Dessvärre hade han inga pengar…

Då dök Afrika och Zaire upp på kartan. Dess diktator Mobutu Seso Seko hade kontot i skick och garanterade prispengarna mot att matchen gick hos honom. Så blev det. Boxarna anlände flera månader innan matchen till Zaire för att vänja sig vid hettan. Ali var till följd av sin militärvägran en superhjälte och hade i stort sett alla på sin sida, åtminstone bland befolkningen i Zaire. George Foreman var ändå storfavorit med sina trettioåtta knockoutsegrar bakom sig vilket placerar honom före legender som Rocky Marciano när det gäller knockutprocenten. Muhammed Ali var dessutom sju år äldre och hade haft det trassligt efter bråket med med sitt hemland.

Matchen som började tidigt på morgonen Zairetid, för att passa amerikanska tv-tittare, började som vanligt med att Ali dansade som en fjäril för att trötta ut sin motståndare. Mot Foreman funkade inte detta utan den råstarke världsmästaren skar av Alis flyktvägar i ringen och började dunka in sina slag, de som normalt sänkte motståndare på ett par tre ronder.

Ali stod pall och i den femte ronden efter slagserier som boxningsvärlden dittills sällan skådat började matchbilden vända. Ali var på väg tillbaka. I den åttonde ronden var det över efter en kombination som skickade Foreman på en resa han aldrig återvände från. Domaren räknade till tio och sjuttiotusen åskådare skrek rakt ut av lycka. Mästaren hade fallit och en annan mästare hade återtagit ”sin” titel som hans land tidigare berövat honom.

Storyn fortsätter efter det men särskilt skoj är det faktum att Ali och Foreman förblev vänner efter denna boxningsmatch inne i Afrikas djungler och jag fick ett intresse som följt mig ända sedan dess. Därför är det också av stort intresse jag följer vårt enda hemmahopp i denna gentlemannasport, Robert Helenius!

Efter att i fem ronder ha blivit svårt åtgången kom Muhammad Ali tillbaka och vann The Rumble In The Jungle mot regerande mästaren George Foreman.
Se detta, du blir inte besviken!

onsdag 30 oktober 2013

Om Åland och Mariehamn

Under ett maratonmöte i stadsfullmäktige i går kväll hanterades olika frågor men den största diskussionen kretsade kring den samhällsservicereform som Ålands landskapsregering satt igång och som ett utskott inom Mariehamns stad hanterat och presenterade vid mötet. Jag har suttit med i utskottet och är nöjd med skrivningarna. Så här föll mina ord i debatten:

Herr ordförande,
Låt mig börja med några mycket talande och beskrivande fakta som förklarar varför vi diskuterar en samhällsreform på Åland. I dag uppgår kommunernas och landskapsregeringens offentliga konsumtionsutgifter till cirka 250 miljoner euro. Under de kommande tre fyra fem åren händer inget omvälvande men efter år 2020 står vi inför kraftigt ökande kostnader till följd av den demografiska utvecklingen och redan år 2030 visar prognosen från Åsub att vi spränger 860 miljonereurosgränsen. Det är drygt tre gånger mer än i dag och en verklighet det inte går att blunda för och som dyker upp förr än vi anar. 
På våra bord har vi i kväll en viktig del av lösningen på utmaningen att skapa ett livskraftigt Åland om tio år, om tjugo år och framåt. Det handlar om den samhällsservice som sköter om våra barn när vi själva arbetar, som tar hand om oss när vi blivit för gamla för att framgångsrikt kunna sköta oss på egen hand och som finns där när sjukdom, missbruk och andra olyckor slår till. Samhället är vi alla som sitter här och alla de som av olika skäl inte sitter här men som ändå är viktiga kuggar i skapandet av ett livskraftigt Mariehamn och ett framgångsrikt Åland. Jag hyser en förhoppning att det arbete kring en samhällsreform son inletts ska mynna ut i ett konkurrenskraftigare Åland.

Jag har själv aldrig varit riktigt bekväm med begreppen stad, landsbygd och skärgård. Jag vill i alla lägen, oavsett, se till hela Åland först och resten sedan. Bara genom att skapa ett starkt och inbjudande Åland kan vi försäkra oss om att hela landskapet ska leva och överleva. I det arbetet räcker inte bara Mariehamn till men som centralort betraktad är staden en viktig ingrediens. Alla tåg behöver kraftiga maskiner och i Ålands fall heter lokomotivet Mariehamn och ska vara platsen dit näringslivet vill flytta och människor vill bo, hela landskapet till fromma. Åland och Mariehamn behöver inflyttning för att skapa framgång. Det finns potential; inte minst vår närhet till Stockholm skapar möjligheter för affärer och plats för nya ålänningar. Därför får vi heller aldrig vid sidan av vård, skola och omsorg glömma vår infrastruktur i form av fartyg och flyg och välutvecklad IT. Det ska aldrig vara en begränsning att bo på Åland eller i Mariehamn. Behovet av allt detta kräver en förutsättningslös helhetssyn, annars räcker inte pengarna till.

Mot den här bakgrunden anser jag att utskottets slutsatser kring samhällsreformerna är framåtriktade, till viss del konkreta och, viktigast av allt, en signal till oss själva och vår omvärld att vi inser allvaret i situationen men på inget vis viker ner oss för utmaningarna. Åland har genom åren drabbats av upp- och nedgångar av olika art, oftast ekonomiskt betingade och en följd av en omvärld vi sällan kan påverka. Vi har ställt om förut, vi har anpassat oss till rådande verklighet och vi har beslutsamt och pragmatiskt förändrat oss själva och vårt samhälle. Utmaningarna vi nu står inför bottnar i de goda åren på 1990-talet och 2000-talet som skapade en samhällsservice som om vi inte justerar den i dag kommer att bli övermäktig att hantera inom en nära framtid.

Utgiftsökningar som de jag inledde med skulle kräva inkomster som ligger skyhögt över de vi har. Det är ett faktum det inte går att bortse från. Samhällsservicen till de unga, de gamla och de sjuka måste göras annorlunda än i dag. Infrastrukturen måste byggas om och rationaliseras. Denna verklighet måste vi förhålla oss till genom att prestigelöst hitta nya lösningar på gamla problem. Hela Åland måste göras attraktivt för att upprätthålla tillväxten. Mariehamn spelar en nyckelroll i det arbetet. Den offentliga sektorn i staden är tillräckligt stor för att räcka ut sina händer till övriga Åland. Därför anser vi i Mariehamnscentern att Mariehamns stad måste ha beredskap, intresse och vilja att samarbeta med såväl landskapsregering som övriga kommuner även inom områden som hittills skötts av andra. Som största aktör bär Mariehamn ett större ansvar än andra.
Det bär för långt att i detalj gå in på alla områden men jag vill nämna några. När det gäller skolor är det knappast samhällsekonomiskt riktigt att bygga en ny skola i Jomala om det finns tillgängliga resurser i Mariehamn, Finström, Lemland, Hammarland och så vidare. De tillgängliga resurserna är för små för att inte användas rationellt och gränsöverskridande. När det gäller den nya planerade organisationen för social service måste man också fråga sig om det verkligen är rätt väg att skapa en ny förvaltningsjätte istället för att utveckla, rationalisera och bygga vidare på de strukturer som redan finns. Det är inte alltid klokt att förstöra det gamla i förhoppningen att det nya ska bli bättre. Därför är det viktigt att inte stänga dörrar när det gäller huvudmannaskapet för vare sig den sociala sektorn eller infrastrukturen.

Arbetet med att reformera och ställa om hela Åland är något vi i staden och de andra femton kommunerna måste ta aktiv del i. Det som är bra för Åland är bra för Mariehamn och det som är bra för Mariehamn är bra för Åland. Det är en fras som kan låta självklar men där ryms mycket klokskap. Inte minst för att ordet Mariehamn kan bytas ut till precis var och en av de övriga kommunerna vilka alla på sitt sätt bidrar till det Åland vi byggt upp och fått i uppdrag att förvalta av våra barn.

Slutligen är det på sin plats att rikta ett tack till mina kommittékolleger för huvudsakligen konstruktiva diskussioner och alldeles särskilt till ordförande Tage Silander som med fast hand och med mer fokus på framtiden än dåtiden lett arbetet. Det är också viktigt att nämna vår sekreterare, kanslichefen Emma Dahlén som lyssnat, ställt samman och förfinat det ibland dunkelt uttryckta till skriftlig pregnans. Jag och vi anser att dessa sex utskottets punkter dels stödjer Ålands landskapsregerings strävanden mot ett bättre, finansiellt balanserat och rättvisare Åland och dels visar att Mariehamns stad i egenskap av centralort vill och ska vara med i detta arbete. Med allt detta i minne var det också, måste jag tillägga, enligt min mening ett misstag av Mariehamns stad att gå ur kommunförbundet. Om man på allvar vill vara med och förbättra för hela Åland ska man arbeta tillsammans med sina vänner, inte vända dem ryggen.

Tack för ordet.
Själva punkterna som var resultatet av utskottets arbete lyder så här och är ett starkt stöd för det fortsatta arbetet:

1. Staden ser det som ett överlevnadsvillkor att det åländska samhället är konkurrenskraftigt i jämförelse med omkringliggande regioner.

2. Stadens uppfattning är att Åland bör utnyttja sin småskalighet och självstyrelse för att skapa en enkel, effektiv och flexibel offentlig sektor.

3. Staden inser att det i en omställningsprocess är nödvändigt att se över hela den offentliga sektorns storlek och struktur samt uppgifter och servicenivåer.

4. Staden är inte beredd att påta sig ett högre relativt kostnadsansvar för Ålands samhällsservice än idag.
5. Stadens uppfattning är att den sociala sektorn skall organiseras som en helhet, för vilken staden kan vara huvudman.
6. Stadens uppfattning är att ett bättre utnyttjande av den infrastrukturella sektorns resurser nås genom att staden och landskapet på lämpligt sätt sammanför resurser i en helhet, för vilken staden kan vara huvudman.
Riktigt så här stor var kanske inte samstämmigheten kring fortsättningen på arbetet med en samhällsreform. Men inte långt ifrån och nu går arbetet vidare.

tisdag 29 oktober 2013

Darwinismen i politiken

Obunden Samling försvinner som parti och egentligen bryr jag mig inte så mycket om det. Fast en kommentar är såklart nedläggningen värd. I synnerhet som livet för alla andra partier antagligen blir lite mer spännande.

De åländska partierna Moderaterna och Obunden Samling berättade i går att de går samman i partiet Moderaterna som ska ledas av Moderaternas nuvarande partiledare. Av oklara skäl har detta kommunicerats som en sammanslagning och då det råder åsiktsfrihet här i världen måste ju folk få tycka vad de vill, även när de har fel… För nog liknar planerna mer den enes död och den andres bröd.

Jag hävdar nämligen att en katt är en katt även om den släpps in i en hundgård. Fast kanske inte så länge till… Det vi bevittnar är nämligen fullständigt normal utveckling helt i linje med Darwinismens principer. De svaga dör ut och de smarta överlever, Survival of the Fittest. Det funkar på människor, djur, samhällen, idrott, kultur och – jepp, politik.

”Äh, grabbar, kom igen nu. Visa lite samarbetsvilja. Se det så här, ni blir en del av något mycket större!”
För det må vara hur det vill med partiet Obunden Samling men utvecklingen har under de senaste fem tio åren bara gått åt ett håll och själva ändhållplatsen infann sig när partiets sommarträff ställdes in. För politiska partier är det ju inte direkt oviktigt att partiledningen lyckas få ihop en agenda som åtminstone skapar beslutförhet på stämmorna. Det är ju lite affärsidén, för att säga det försiktigt. I ena ringhörnan hade vi därmed ett sargat, spretande och illa skött parti med en faiblesse för oklart vad. I den andra hade vi en stärkt, fokuserad och skapligt formstark motståndare/medspelare (stryk det som ej önskas) varför utgången var given och skapar ett intressant scenario.

Moderaterna är ett parti som jag på många sätt känner sympati för. Den borgerliga livssynen skriver jag under på liksom mycket annat. Mitt starkaste argument för att jag inte valde M när jag gav mig in i politiken är samma nu som då. För Moderaterna slutar Åland där stadsskyltarna upphör, Mariehamn kommer först och Åland sedan. För mig är det tvärtom. Jag gillar inte begreppen stad, landsbygd och skärgård. Jag vill i alla lägen, oavsett, se till hela Åland först och resten sedan. Bara genom att skapa ett starkt och inbjudande Åland kan vi försäkra oss om att hela landskapet ska leva och överleva. I det arbetet räcker inte bara Mariehamn till.

För vad det är värt tycker jag synd om alla de som ägnat så mycket kraft åt att skapa en demokratisk spelare som inte alltid haft turen med sig i tanken men som ofta varit inspiratorisk och oförutsägbar. När Obunden samling går i graven försvinner också en del av den nyckfullhet som präglat åländsk politik. Om det är bra eller dåligt, måste jag få återkomma till senare. Hur som helst. R.I.P. Obs och grattis till de nya katterna i hundgården, M!

måndag 28 oktober 2013

En vanlig dag i mitt liv


Kära Facebook och mina vänner! Äntligen måndag!!! Vaknade av mig själv 01.22 denna morgon, svingade benen från sängen och borrade ner tårna ner i den tjocka persiska mattan. Svor högt, det är inte vanligt att jag försover mig. Sovande fåglar hittar inga maskar, som jag brukar säga, och allt efter 01.15 är eftermiddag.

Kände mig ändå stark och nyfiken på ännu en dag i detta liv, knöt löparskorna och drog en vända till Havsvidden och tillbaka till stan, kan väl vara en sextio kilometer give or take. Inget går upp mot doften av svett in the mornings, som jag också brukar säga. Kom hem strax efter 04.00 och passade på att svänga in till gymmet för bänkpress och knäböjsövningar. Gjorde sedan 1.300 situps och 786 armhävningar (hann inte fler, måste jobba också).

Morgonexercisen är inte förgäves. Efter att jag inledde denna motionssatsning har jag gått ner 46 kilo och förbättrat tiden på etthundra meter till strax över tio sekunder. Läste efter hemkomsten morgontidningarna. Kör med tre parallella ”paddor” för att inte torska tid. Skummade New York Times, Dagens Industri, The Independence, Daily Mail, Der Spiegel, Le Pais och några franska blaskor jag redan glömt namnet på. Plöjde därefter Also Sprach Zarathustra på originalspråket och spikade ihop en snabb avhandling i ämnet ”Världslitteraturens inverkan på existentialismen” vilken jag skickade till universitetet i Oxford där jag går extrakurser på kvällarna. Efter mejlet plingat iväg grävde jag grunden till en liten utbyggnad av huset där det ska bli matsal, bibliotek och ett biljardrum. Det är ingen panik, det behöver inte stå klart förrän inkommande fredag så allt borde vara chill.

Klockan rusade och plötsligt var den 06.00, dags för krubb. Emedan frukostar inte ska slarvas bort gjorde jag som alla morgnar. Tog några färska ägg från hönsgården utanför huset, jagade ikapp en av grisarna och skar bort ett stycke skinka från den (no pain, no gain, som det händer att jag säger), plockade apelsiner från det egna trädet, skördade färska champinjoner ur odlingarna och avslutade med en snabb runda ner till sjön där jag vindade upp några halvskapliga halvannan kilo tunga abborrar att laga filéer av. Frukostar är viktiga och får aldrig slarvas bort. Kaffebönorna odlar jag i orangeriet.

Tog medan jag skramlade med kastrullerna och stekpannorna emot några samtal, styrde upp en ny avlyssningskris i Washington med vännen Obama, peppade Fredrik Reinfeldt inför stundande budgetdebatter, ringde Jens Stoltenberg och tröstade efter valförlusten samt gav Angela Merkel flera goda och som jag begrep helt avgörande råd i eurokrisen. Sedan intog jag min frukost i godan ro samtidigt som jag tipsade David Cameron om några handfasta åtgärder kring energitransitionen. Nu är klockan snart sju och det är dags att börja jobba. Alltså så fort jag tagit det här samtalet från Nobelkommittén som tydligen tänker ge ut extra priser; i alla områden. Till mig. God morgon!

Så fort hon fått några glas innanför västen börjar hon ringa, Angela. Till och med tidigt på morgnarna. De är hårda, tyskarna.
Här är en bild på mig från morgonpasset...
...efter att jag tagit en lätt löprunda ut till Geta och tillbaka.
Morgonstund har guld i mund, som jag brukar säga. Och den som inte läser begriper heller inget, som det hänt att jag sagt.

söndag 27 oktober 2013

Första talet i kyrkan

Då inget mänskligt får vara en främmande tackade jag självklart ja till erbjudandet att först läsa texter och sedan under fem minuter och med egna ord tala om Våldets marknad i samband med högmässan i Mariehamns kyrka i dag. Utmaningar ska antas, inte ignoreras och i den lilla mån det är möjligt att vara med och skapa innehåll i kyrkan och i samhället ska man självklart ställa upp! Så här löd mitt lilla anförande som hela etthundratjugosex kyrkobesökare tvingades lyssna till denna dag:
Redan när det första slaget faller är offrens antal inte ett utan två. Den som blir slagen är det ena. Den som slår är det andra. I utmaningen för oss alla ingår att stoppa det första slaget för att därmed inte rädda en, utan två. Den som slår kan enkelt betraktas som den onde i det att han, jodå, oftast är det en han, är den som inte ligger kvar och blöder. Den som slår är inte kuvad, öm eller livrädd för att det som redan hänt ska hända igen. Ändå är han också ett offer och den som svikit sig själv och alla andra. Ty trots vetskapen att slaget var fel och offret oskyldigt slog han ändå. Han slog kanske för att han var arg. Kanske för att han var besviken på något helt annat. Kanske var han rädd för allt som händer i en värld han inte begriper. Våldets vardag finns både här och där. Den finns i våra egna hem där trygghet borde råda men där ångesten ibland är vår närmaste granne. 
Våld skapar inga vinnare, bara förlorare. Våldets marknad är alltid öppen. Timme för timme och dag för dag pågår jakten efter mer mark, större oljekällor, frodigare åkrar och den makt som folk som inte begriper bättre tror följer med rikedom. Arga, besvikna och rädda människor ställer till med krig. Harmoniska, trygga och välutbildade människor skapar fred. 
Ändå förtjänar det understrykas en vecka som denna när vi firade FN-dagen i torsdags att arbetet mot våld och för fred absolut inte varit eller är förgäves. Förenta Nationernas ansträngningar över tid har varit fantastiskt framgångsrika. Till sin hjälp har man haft miljoner av biståndsarbetare som givit av sig själva för att sätta en värld på fötter. Vi har också miljontals människor i vår del av världen som genom sinnrika fadderskapssystem hjälper barn till drägligare liv. Ingen omtanke är för liten när det handlar om att rädda ett liv eller förbättra vår värld. Genom att tänka globalt fast man lever lokalt blir världen både mindre och tryggare samtidigt. Några exempel. I dag kan fler människor än förut fullfölja sin skolgång. Det finns mer rent vatten i världen än någonsin. Antalet krig är för många men de facto färre än förut. Medellivslängden ökar och mängden människor som kortfattat uttryckt har det okej är flest i världshistorien. Fler länder sköts med hjälp av demokratiska val vilket skapar delaktighet och ansvarskänsla till skillnad mot alla andra system.

Allt detta som hänt i vår värld är resultatet av hårt arbete, ekonomisk tillväxt, fredliga samtal, förhandlingar, handelsavtal, samarbeten, utbildning och biståndsarbete som utvecklat, inspirerat och alldeles på riktigt byggt upp även sargade länder och fått stridande befolkningsgrupper att jobba sida vid sida. Genom att påvisa demokratins fördelar har världen på det stora hela blivit en fredligare plats.

Vi har det alltså bättre i dag än vi haft det förut. Ändå kan vi inte slå oss till ro och tro att vårt arbete är färdigt. Så länge det finns vapen därute som används för att förgöra andra människor är det vår plikt att stoppa dem. Så länge det finns en enda unge kvar som inte vet hur det känns att vara proppmätt måste vårt arbete gå vidare enligt de ickevåldsprinciper som FN dragit upp. Man skapar inte trygghet bara genom att kritisera krigsherrarna, vapenhandlarna och den lokala slagskämpen. Fred och frihet skapar man med början hos sig själv och sina medmänniskor och genom att i alla lägen, alltid, själv utgöra ett föredöme. I det ögonblick vi fått folk att begripa varför våld är fel försvinner marknaden för handeldvapen. Samtidigt försvinner också grunden för all illegal vapenhandel.

Med hjälp av utbildning, kärlek, omsorg, det vänliga leendet och det tröstande ordet kan vi alla göra skillnad i våra dagliga liv och skapa den fred som kommer inifrån individen och mynnar ut i länder och folk och skapar förändring. Vi sätter aldrig stopp för våld genom att fördöma. Vi hejdar slaget genom att stå i vägen eller ännu bättre genom att få våldsmannen att aldrig höja sin arm. Det sker genom att vi börjar hos oss själva och tålmodigt och konsekvent ser till att mannen som slår ska ha givits den bildning som får honom att begripa att genom att dela ut det första slaget blir antalet offer inte ett, utan två.
Kyrkan i Mariehamn hör till helgonet St Göran. Honom har jag alltid haft ett gott förhållande till ety mitt eget namn Jörgen och Göran firas på samma dag och har uppstått ur samma bokstäver, typ... 
…varför det en dag som denna känns rätt med en självbild som på rätt många sätt illustrerar den gamla sägen S:t Göran och draken!

lördag 26 oktober 2013

Några minnen från Shetland

Oljeterminalen Sullom Voe är ingen enkel sak att fotografera. Säkerheten är rigorös. Och det är inte så konstigt. Förutom all olja som pumpas upp ur Nordsjön investerar man nu ytterligare miljarder i en helt ny gasterminal. Att döma av detta tar det mycket, mycket länge innan de fossila bränslens tid är över. Det tycker jag ålänningar borde ta vara på
En av mina favoritplatser här i världen är Shetland, den lilla skotska ön som ligger en halv timmes flygtur från Orkney. På Shetland bor James, en av mina bästa vänner och vice ordförande i International Island Games Association som jag leder. Våra minnen tillsammans är många och dagarna går snabbt då vi möts. För några veckor sedan hälsade jag på och gjorde en tour över ön som varit väsentlig genom åren även för den åländska shippingen. Antal besök av åländska tankers till oljeterminalen Sullom Voe kan garanterat räknas i tusentals. Har ni läge, åk till Shetland, dess natur liknar ingenting annat och dramatiken lurar ständigt runt hörnet. Ha en skön lördag!

James i soffan med en utsikt som slår det mesta. I sundet nedanför vardagsrumsfönstret kan man nu och då se späckhuggare simma förbi!
James och Margareth är två fantastiska människor som jag är lyckligt lottad att ha som vänner.
Antagligen händer detta bara på Shetland. Till vänster ser man Atlanten och till höger Nordsjön. Med en bra högerarm kan man kasta en sten från Atlanten till Nordsjön. Alla som inte är landkrabbor fattar storheten i det. 
Detta ser kanske oskyldigt ut men tio meter bakom oss tar klipporna slut och nästa anhalt är det stormande havet trettio meter nedanför.
Tror ni nu då?! 
En sak som inte saknas på Shetland är får.
Shetlandsponnyn finns det också gott om. De är söta på ytan men ampra om man kommer för nära.
Vi åker aldrig någonstans utan att inspektera idrottsanläggningar. Här är en typsik swimmingpool som det finns många av på Setland, finansierade av överskottet från oljeterminalen Sullom Voe.
När NatWest Island Games kom till Shetland år 2005 spelades volleybollen i den här hallen. Den åländska flaggan och de övriga hänger fortfarande kvar. 
Just den här tidningen har ägnar sig åt att leta rätt hellre än fel och landade därmed i Shetland!


fredag 25 oktober 2013

Bra jobbat, Reinfeldt

I dag är det tio år sedan Fredrik Reinfeldt tog över som partiledare för Moderaterna i Sverige. (Det kan i och för sig ha varit i förrgår också, uppgifterna varierar lite...) Ändå, detaljerna till trots. Under Reinfeldts ledning har partiet gått från att vara segt och mörkblått till att bli modernt och framtidsinriktat vilket är rätt unikt när det gäller sk högborgerliga partier. Det har såklart inte alltid varit smärtfritt; förändringar är sällan det. Ändå var det nödvändigt att anpassa partiet till verkligheten. Alltför många har försökt göra tvärtom vilket alltid slutar tokigt. Ett parti ska inte bara nöja sig med att hänga med mot framtiden. I uppdraget ingår även att forma den eller åtminstone beskriva vägen dit. Denna partireform ska också ses mot bakgrund av hur svårmanövrerade politiska idéer de facto är. Moderaterna gjorde i Sverige vad Labour gjorde i Storbritannien och vad Barack Obama gjorde med demokraterna i USA. Han och de utmanade gamla sanningar, tog striden, vann anhängare och gick segrande ur slaget.

Nya Moderaterna som de gamla moderaterna valde att kalla sig blev en framgångssaga utöver det vanliga. Partiet och Fredrik Reinfeldt har lockats hålla ihop en fyrpartiallians i två raka maktperioder och tar nu sikte på en tredje. Det blir inte enkelt. Precis som i alla andra områden här i världen innebär varje ny seger ett steg närmare förlusten. Jag hoppas dock att det borgerliga samarbetet fortsätter skörda framgångar i Sverige. Jag hör till dem som tror mer på individens initiativkraft än statens förmåga att lägga sig i medborgarnas liv.


Sverige har under Fredrik Reinfeldts ledning visat stort och växande intresse även för Åland. Han var hit på officiellt besök år 2010 då bland annat handelsfrågor (läs snus), skolärenden och mycket annat avhandlades. Det är viktigt och det är bra. Ålands plats i Finland blir allt svårare i takt med att Sannfinländarna skördar nya framgångar. Därför behöver vi en granne i väster som inte bara i tomma ord bedyrar Åland sitt stöd. Det behövs action också och det har Sverige visat inte minst inom utbildningsområdet där åländska ungdomar i allt högra grad finner sin utbildning och sin framtid på sitt eget språk.

Bra gjort Reinfeldt, lycka till i fortsättningen! Och ha en trevlig helg.

I dag (eller i förrgår) firar/firade Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt att han suttit tio år som partiledare för Moderaterna i Sverige. Det är värt ett stort grattis!

torsdag 24 oktober 2013

Prisa FN denna dag

Utan Förenta Nationerna skulle kanske inte världen stanna men det skulle vara en betydligt obehagligare plats att leva på. Tack vare FN har länder utan gemensamma mål, medel eller agendor lyckats komma överens om spelregler som tidigare inte fanns. Tack vare diplomati, tålamod och, jodå, byråkrati är världen i dag en säkrare plats än någonsin tidigare. Folk krigar mindre med varandra. Svälten är långt ifrån utrotad men mindre än någonsin till sin omfattning. Just det arbete får dock på inget vis avmattas innan varenda unge i hela världen vet hur det känns att vara riktigt proppmätt. Fler barn går i skola än tidigare och analfabetismen är följaktligen på sin lägsta nivå någonsin.

Utvecklingen går dessutom skapligt snabbt, alla domedagsvisor till trots. Sedan år 1990 har till exempel fattigdomen i hela världen halverats. Allt detta kanske inte är FN:s förtjänst men det mesta och därför är det i dag helt rätt att hissa flaggan i en hyllning till världssamfundet och i protest mot våld. Den 24 oktober har allt sedan år 1948 varit en högtidsdag över hela världen och ska firas därefter.

Här hemma sammanfaller detta med kyrkans Ansvarsvecka vilken jag, av alla människor, finner mig indragen i. På söndag ska jag göra något jag aldrig gjort förut. Jag ska hålla ett fem minuter långt inpass under gudstjänsten på temat Våldets marknad (Med sikte på vapenhandel och handeldvapen) efter att först ha läst om Josefs bröder för hela församlingen. Gudstjänsten börjar kl. 11.00 och ni är självklart alla välkomna!

Vill man tjuvstarta firandet redan i dag kan man göra som i Sverige och äta en FN-bakelse. Eller så streamar man in Barack Obamas årliga FN-tal, ett tal som den amerikanske presidenten hållit varje år sedan 1946!

Ta hand om varandra denna FN-dag.


Denna symbol förenar en värld kring gemensamma regler och villkor. Ibland har det gått snett men över tid har det blivit fler rätt än fel för Förenta Nationerna vilket på riktigt skapat en bättre värld för oss alla att leva i.

onsdag 23 oktober 2013

Bli vassare, ta en fika

Nej, det är inte bara vila att ta en fika tillsammans med kompisar och kolleger. Det är i själva verket nödvändigt för att arbetet ska bli bra. Genom att koppla loss tankarna från det vanliga och slänga käft över en kopp kaffe stimuleras inte bara munnen utan hela kroppen. Det här är väl i och för sig inget nytt men nu har det kommit forskning på området!

Detta stärker såklart min test att en kopp kaffe och en paus är nyckeln som öppnar även tuffa lås. För när allt kommer omkring har världen ännu inte, egentligen, upplevt ett problem som en pratstund över en fika inte varit lösningen på. Det är tänkvärt i dessa tider då det tycks som folk ägnar mer tid åt att gräva ner sig i skyttegravar än söka lösningar.

Gör som jag, ta en fika!


Inte ens de mest uppeldade stridstupparna och -hönorna kan stå emot doften av en rykande kopp kaffe.

tisdag 22 oktober 2013

Att våga falla och vinna

Jag har i alla tider fascinerats av människor som försöker sig på sådant de aldrig gjort förut. Så och endast så bryts ny mark och upptäcks nya vägar. I dag ska vi hylla en av de allra vassaste i denna genre. Den 22 oktober år 1797, alltså för imponerande tvåhundrasex år sedan, åkte fransmannen André-Jacques Garnerin upp med en luftballong till tusen meters höjd för att därifrån slänga sig ut och med hjälp av världens första fallskärm sakta segla ner mot marken. Det var en bragd som på många sätt förändrade världen, fysiken och människors sätt att betrakta naturens lagar. Fram tills denna dag år 1797, alltså bara åtta år efter Franska revolutionen, var luftballonger färdmedlet och landningen extremt hård – om den inte skedde kontrollerat.

André-Jacques Garnerin var ingenjören som grubblat på detta och till sist kom på lösningen, inte utan våndor. I anslutning till Napoleonkrigen tvingades han sitta tre år i straffläger i Ungern. Det var under denna tid han tvingade sin hjärna att hitta nya lösningar på gamla problem. Allt måste dock ske i teorin då fångvaktarna inte var särskilt roade av att förse Garnerin med vare sig luftballonger eller mjukt ballongtyg.

Den 22 oktober 1797 efter att ha släppts ur fångenskapen var det dags för teorierna att blir verklighet och André-Jacques Garnerin var inte den som bangade. Han satte sig själv i luftballongen som tog honom till ettusen meters höjd varpå ingenjören kastade sig ut och började sin nedfärd mot marken. Allt gick bra och begeistrad av framgången övertalade han sin hustru Jeanne-Genevieve att hoppa varpå hon blev världens första kvinnliga fallskärmshoppare.

Eftersom mycket alltid vill ha mer och tillväxt aldrig stannar fortsatte paret Garnerin sin väg mot nya uppfinningar. Dessvärre lite för långt men inte på det vis alla trodde ingenjörerns liv skulle ända. Istället för att dö hjältedöden i en trasig fallskärm avled han efter att ha träffats av en nedfallande balk i sin egen ballongverkstad. Man får ändå säga att hans liv blev en framgångssaga, inte minst eftersom vi alla kan läsa om detta just nu, just här!
Så här tolkades världens första fallskärmshopp av konstnärerna.

måndag 21 oktober 2013

Några ord om språk

Under den förra veckan bevittnade jag och många andra en demokratisk omröstning där den ena sidan vann samtidigt som några på den andra sidan ramlade rätt ner i ett slags emotionellt haveri. Kring detta får det vara som det vill, det är ju inte precis världsunikt att förlorare blir på dåligt humör, jag hör själv till den sorten. Det viktigaste är kanske ändå att inte också vinnarna blir det. Som jag skrev redan förra veckan är det nu extremt viktigt att alla hjälper till mot det gemensamma mål som är ett bättre turist-Åland. Ett inbjudande Åland dit gäster kommer för att vila ut, bli inspirerade och hitta upplevelser som räcker länge. Från både Sverige, Finland och den övriga världen.

I samband med detta möte fanns även den vd på plats som den utsparkade styrelsen i ett sista beslut anställde. Han avgick på stående fot innan han började men satte ändå viss fart på debatten, vilket är gott och nyttigt. Särskilt som han nu av allt att döma även inlett förhandlingar med den nya styrelsen om det jobb han redan avsagt sig. Som vanligt gäller att ingenting är klart innan allting är klart...

Själv har jag plötsligt ramlat ner i nån slags språkfråga vilket alla som försökt undervisa mig i finska hade varit synnerligen imponerade över. Se längre ner!

Slutligen, ha en bra arbetsvecka alla och kom ihåg att alltid göra ditt bästa, inte ditt nästbästa. Och koncentrera dig på att se sådant som är rätt, inte sådant som är fel. Jag tycker att Dagens Nyheters Peter Wolodarski sammanfattar exempelvis dagspressens utmaning rätt väl i detta. Massmedier i dag ägnar sig alldeles för mycket åt att vara gramsna istället för inspirerande. Och det kommer att kosta dem väldigt mycket i den så kallade sista änden.


Ett mess i måndagens Ålandstidning. Jag håller inte med i detta, att finska för en turistsäljare skulle vara oviktigt. Ska man på mässor och konferenser sälja upplevelser på Åland och förklara för finländare varför Åland borde vara deras semestermål tror jag det underlättar om man också pratar deras språk. Så är det att vara säljare och det gäller försäljning av chips, grönsaker, resor, papperstransporter och mycket annat. Som säljare ska man kunna språk om man vill nå framgång. I den åländska förvaltningen, det officiella Åland, råder andra villkor – där gäller svenska och enbart svenska. 
Bortsett från det lustiga i att se en tredje person referera till samtal man själv påstås ha fört finns det en intressant vinkel i detta. Säljer man Greklandssemestrar till svenskar klarar man sig troligen skapligt på svenska. Säljer man Sverigesemestrar till greker blir nog resultatet magert om man inte pratar grekiska. Språkfrågan är långt ifrån allena avgörande men det underlättar alltid rejält om säljare kan göra sig förstådda hos köparna. Dessutom befarar jag att det är rätt överoptimistiskt att säga att man ”kan den finska marknaden” om man inte begriper språket den pratar. 

söndag 20 oktober 2013

Grattis alla bahá'íer

Det där med religion och jag är kanske inte du och broder med varandra. Ändå är jag imponerad av och dragen till kyrkan som enande kraft när läget blir skarpt på riktigt. Det finns inga platser som kyrkan när det gäller att på riktigt gjuta mod i sargade själar. Denna insikt är något som kommer med åren, åtminstone för mig som när jag var arton fattade allt men numera inser hur lite jag egentligen begriper. Eller i vart fall att de enkla svaren sällan svarar mot verklighetens frågor.
Fast det är inte vår egen kyrka som ska hyllas i dag. Nu ska det handla om Bahá'í om vilken mina insikter är vattenpölsdjupa. Det enda jag egentligen känner till är att Bahá'í är världens nästmest spridda religion efter kristendomen och att den är vidsynt mer än troligen alla andra. Det lockar mig särskilt en söndag som denna när bahá'íer över hela världen firar att just i dag föddes Siyyid `Alí Muḥammad Shírází som var en av Bahá'ítrons grundare. I dag finns cirka tio miljoner bahá'íer runtom i 230 länder och territorier i världen. Även på Åland har vi en liten men aktiv Bahá'íkrets med klokt folk och sunda idéer. Av det enkla skälet är det i dag skäl att stanna upp och tänka efter och tyst säga grattis. Skulle alla religioner i världen vara lika fridsam som Bahá'í var det en betydligt lugnare tillvaro vi alla levde i. Bahá’í-tron trycker starkt på endräkt, rättvisa, utbildning, jämställdhet och samförstånd. Huvudprincipen i Bahá'u'lláhs lära är "mänsklighetens enhet och helhet" och svårare än så behöver det inte vara.

Därför uttrycker vi ett grattis på födelsedagen med förhoppningen att andra, mer krigiskt inriktade religioner skulle ta exempel.
Utan åthävor är till och med själva logan gjord.


lördag 19 oktober 2013

Till minnet av Leipzig

Det finns såklart många platser det vore nice att vara på en dag som denna. Leipzig i Tyskland är en av dem. Där firar man just nu tvåhundraårsminnet av det fältslag som var det största Europa dittills skådat och som skulle förbli det fram till första världskriget. Jag har alltid hyst en svårförklarlig fascination för krig och slag och människor som ställer upp på sånt. Kanske är det vår egen åländska demilitarisering som gör att det förbjudna känna spännande. Slaget i Leipzig bidrog dessutom starkt till att rita om den europeiska kartan då och tills vidare.

Hur som helst. Leipzig var i alla avseenden en avgörande plats och ett ställe där kejsaren Napoleon genomled sin kanske svåraste förlust. I slaget deltog ogripbara en halv miljon soldater som gjorde allt för att bekämpa varandra. Mest framgång i detta mördande hade de allierade länderna som genom segern satte stopp för den fortsatta framryckningen från Napoleon som i sitt eget stilla sinne var övertygad om att hela Europa, inte bara Frankrike, var hans egendom. På hans sida kämpade polacker, italienare och några vilseledda tyskar. De flesta tyskarna och deras vänner ryssarna, österrikarna, preussarna, svenskarna, britterna, spanjorerna och portugiserna gjorde sitt bästa för att trycka tillbaka den galne kejsaren – och lyckades. Man räknar med 110.000 dödade i slaget som var det blodigaste av alla blodiga Napoleonkrig.

Förlusten för kejsaren var kanske inte så underlig. Den franska Grande Armée som stod under befäl av kejsaren himself hade visserligen slagits tillbaka från Ryssland men var ändå segersäkra på det viset som bara tonåringar kunde vara. Jodå, en stor del av hans armé hade nätt och jämnt fått fjun på överläppen. Slaget varade i tre dagar och utgjorde början till slutet på Napoleonväldet. År 1814, ett år senare, tvingades Napoleon abdikera och utvisades till ön Elbe. Senare i livet skulle det bli ännu värre då St Helena, mitt ute i Stilla Havet, blev hans sista boplats här i livet.

I Leipzig firar man såklart detta med stor pompa och minneshögtider vid det nittioen meter höga monument som restes för etthundra år sedan när man högtidliggjorde hundraårsminnet. Och därför vore det fint att vara där!

Ha en skön lördag!

Ett pampigt monument över ett av världens blodigaste slag. Det ägde rum i Leipzig för tvåhundra år sedan och förorsakade 110.000 människors död.
Slaget vid Leipzig var det blodigaste slaget i Napolenskrigens historia då förlusterna på båda sidor var förbluffande hög, dess uppskattningar varierar från totalt 80,000 till 110,000 dödade, sårade eller saknade.

fredag 18 oktober 2013

Diktatorns båt och Åland

I dag är det tjugofyra år sedan Östtysklands ledare Erich Honecker avsattes. Den nionde november är det lika länge sedan Berlinmuren rämnade och öst mötte väst efter separationen i andra världskrigets svallvågor. Det var bra och nödvändigt. Erich Honecker var precis allt det som en ledare inte ska vara och Östtyskland som idé och projekt dödsdömt. Ingen kan stoppa människors strävan mot frihet. I dag är gubben dessutom sedan år 1994 död. Han avled i Chile åttioett år gammal.

I likhet med många andra hade även denne halvgalning Ålandskoppling! I vart fall på sätt och vis... Åtminstone om jag minns rätt... Hans tidigare lyxjakt tillbringade nämligen ett år eller så i Mariehamns Västerhamn någon gång på 1990-talet som jag vill ha det. Måste dock skriva detta med viss reservation då minnet till vissa delar kan svika. Den låg i Mariehamn för försäljning men förutom att priset var avskräckande (2,5 miljoner dollar) var det också rätt få som ville äga något med ett sådant brutalt förflutet. Som jag vill minnas var redaktören Jan-Erik Berglund ombord och gjorde ett stort reportage för Ålandstidningen. Senare avgick Aniara till Norge, känner tyvärr inte till om hon såldes där till sist.

Erich Honecker ställdes efter sin sorti som DDR:s president inför rätta anklagad för hundratals människors död. Hans hälsotillstånd gjorde dock att rättegången aldrig kunde fullföljas. Under sin tid vid makten gav den gamle kommunisten ett uttalande som det sedan dess funnits skäl att redigera något... Det löd:
”Inget problem av betydelse kan lösas utan vårt partis handlingskraftiga politisk-ideologiska och organisatoriska arbete. Det finns inget alternativ till vårt partis växande roll i samhället.”
Riktigt så blev det ju inte när allt kommer omkring.

Även de gamla envåldshärskarna har alltså på olika sätt lämnat spår efter sig som bär till Åland. Inte lika tydligt som Juan Perón, men nästan!

Aniara (tidigare Ostseeland) hette jakten som hade skottsäkra ventiler och extra tjock stålplåt i skrovet. Dessutom var hon byggd för att stå emot en attack med kemvapen. Då det begav sig var hon en skönhet och en lyxkryssare med sina sextio meter och arton knop. Sedan hamnade hon i Västerhamn... 
Ombord fanns både bredband och internet. Typ.
Här chillade Honecker och funderade ut nya jävelskap mot sin befolkning.


Berlinmuren 1986, från Väst-Berlin. Notera graffitin på västsidan och ”dödens zon” mellan den första och andra muren, där över hundra flyende sköts till döds. På andra sidan muren syns en städpatrull av östtyska pionjärer. Att kasta skräp och allehanda föremål över muren in i dödszonen var något av ett folknöje i Västberlin.
Så här såg han ut, diktatorn som låg bakom så många mord och så mycket tortyr och så mycket förföljelse av oskyldiga. Erich Honecker kom aldrig till Åland men det gjorde hans lyxjakt!.

torsdag 17 oktober 2013

Visit Ålands stora strid

”... så gick beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över.” Jodå, i dag är en dag när det passar bra att inleda med Shakespeares Hamlet. För när allt är sagt och endel är gjort handlar resten som så ofta om framtiden som vi alla är satta att hantera efter bästa förmåga. Backspeglar ska man granska gårdagen i, inte framtiden.

I går kväll gick jag liksom många andra intresserade till Visit Ålands extra stämma där det smärtsamma men nödvändiga beslutet att avsätta den tidigare styrelsen skulle fattas. Inte bara för min egen skull utan också för att jag som ordförande i finans- och näringsutskottet känner ett stort ansvar för att alla de skattepengar som går till Visit Åland används på ett vettigt sätt. Ibland har det kanske varit lite si och så med just den saken, har detta år visat.

Precis som väntat åkte den hårt kritiserade styrelsen ut med badvattnet och ersattes med en ny. Under kvällen som gick sades det smarta saker, dumma saker, elaka saker, snälla saker och allt däremellan. Ungefär som i alla andra samtal som förs mellan folk som träter. I stridens hetta tog några av de inblandade, från båda sidor, till övertoner som fick åhörarna att treva efter skämskuddarna. När allt var över stod ändå faktum klart. Den gamla styrelsen åkte ut med röstsiffrorna 460-70. Om detta kan man tycka vad man vill men segern var inte precis knapp. Att kalla det kupp är bara ett utslag av otur i tankeverksamheten.

Några spridda funderingar kring allt vad som hände:

• Beskrivningen av hur vd-processen gick till och situationen när en kompetent sökande plockades bort leder tanken till medeltiden och värderingar som försiktigt uttryckt inte är särskilt yrkesmässiga. 
• Det politiska partiet Obunden samling har alldeles för många kockar med i hela denna soppa. Detta bevisade Danne Sundman och Christian Ekström mycket tydligt, ur ett intellektuellt perspektiv kanske lite väl avklätt. Uttrycket ”fullständigt vansinne”, som tingens ordning beskrevs som, hör inte hemma i möblerade rum. 
• Den nye vdn som avgick innan han ens börjat har säkert många goda talanger. I sin presentation av sig själv dolde han dessvärre dessa rätt väl med hjälp av fler klyschor än jag trodde var möjligt att rada upp i ett och samma anförande. Jag hade helst velat veta om han kunde finska, något man får tycka vad man vill om men som nog är nödvändigt för den som ska sälja Åland. I dag kommer fyrtiofem procent av turisterna från just Finland vilket man måste förhålla sig till. Som bekant kan man prata vilket språk man vill när man är köpare. Ska man sälja måste man kunna det språk köparna pratar.
• Gårdagens möte får inte ses som ett misslyckande från den ”förlorande” sidan. Demokrati är demokrati och utfallet av en omröstning måste respekteras. Några deltagare aviserade i vredesmod sin omedelbara sorti ur Visit Åland. Jag hoppas dessa entreprenörer och samhällsbyggare tänker om och hjälper till istället för att bromsa. Annars blir alla förlorare.
• Den inköpta mediastrategin var pengar i sjön. Om, vilket hände, en grupp medlemmar i vilken förening som helst kallar till extra föreningsmöte för att rösta om styrelsens fortsatta förtroende, är det inte läge för dimridåer. Då måste frågan hanteras. Dessvärre måste räkningen till konsulten ändå betalas, ty annars blir det rättegång.
• Ska man hantera samhälleliga medel ska protokollen skötas med omsorg och beredningen av ärenden vara god.
• Det var ändå synd att den avsatta styrelsen beslöt sig för att trotsigt vägra presentera vad de gjort när röstningen var avgjord. Nu blev eftersmaken barnslig istället för framåtinriktad. Sak är sak och person är person och det faktum får man aldrig glömma. Ordföranden och vdn har ändå lyft 5.500 euro per månad för att jobba.
• Det får inte finnas ”vi” och ”de” när det handlar om försäljningen av Åland. I den mån det finns olika åsikter borde alla begripa att på riktigt ställa upp på majoritetens beslut. Det finns förvisso system där minoriteten gör vad de vill men sådana har en tendens att falla samman över tid.

Och med hänvisning till allt detta är det dags för en ny passning från de stora diktarna bland vilka ingen med samma pregnans sammanfattat besvärliga situationer som Magnus Elmblad som skrev: ”Hvad helst, som sker, är bäst.”

Nu gäller alltså för den åländska turistbranschen, den nya styrelsen och alla besvikna själar att göra det som i alla tider fört mänskligheten och samhället vidare. Gilla läget, arbeta hårt och njut av framtiden! Gammalt groll har än så länge inte fört med sig något gott.
Denna bild från Jomala djupa skogar har absolut ingenting med Visit Ålands medlemsmöte att göra men jag gillar den och det får räcka med det! 
Det var gott om folk som kom till mötet i Alandica i går kväll. Åttiosju procent av dem röstade för att styrelsen skulle avsättas. Det är demokratins styrka rätt upp och ner.
Stämmoordförande Dan Karlsson hade ingen enkel uppgift men skötte det hela med bravur. Sakligt och framåtinriktat.

100 dagar kvar – jag är redo

I dag är det 100 dagar kvar till höstens lagtingsval och jag står till förfogande, starkare och helare än någonsin. Från att ha varit en nov...