torsdag 21 februari 2019

Grattis IFK, 100 år i år!

Har den äran att gratulera Mariehamn som fyller år i dag. Och IFK som fyller etthundra hela året! Jag gillar er båda och har massor av minnen. Häng med!

Det var (troligen) en vårdag och året (omkring) 1975. Jag var en IFK:are djupt in i den taniga kroppen. Vi bodde på Trobergsgränd och jag ägnade dagarna åt att planera en tillvaro som fotbollsproffs i någon liga någonstans.

IFK Mariehamn var större än bara en klubb som försåg ungdom med meningsfull fritid. Det var ett kall och en ynnest att dra på sig den grönvita dräkten och de långa strumporna.

Benskydd var ännu inte aktuella men mina målvaktshandskar kan jag fortfarande dra mig till minnes. Min idol var IFK:s målvakt, Sven-Erik, som var grön så till den milda grad att han låtit måla de ädlaste delarna i den rätta nyansen. Sades det i gänget med den övertygelse blott tioåringar med livlig fantasi kan uppbringa.

När skolan inte stod i vägen tillbringade vi, vi var många, all vaken tid på Idrottsparken och på den lilla fotbollsplanen på kullen bakom Scheffersgränd. Det var en tid som formade och fostrade och som fick ett abrupt slut den dag jag kom hem och informerades av mor att det förestod en flytt till ett hus som far skulle bygga i Godby. Finström?!

Ridån var svart, mörk och totalt obegriplig; att flytta till närapå jordens ände var väl sin sak men att ens i fantasin byta från grönt till rött var en tanke som inte ens gick att tänka. Fast det var som det var och det blev som det blev – alldeles fantastiskt. Det blev en gåva att födas i Mariehamn, växa upp i Finström och fostras i Jomala för att numera ha återvänt till staden.

I år fyller IFK Mariehamn 100 år som förening och jag inser att jag varit med på olika sätt under en betydande del av klubbens historia. Först som fotbollsjunior, sedan som arg konkurrent på volleyplan då jag spelade för Jomala IK. Sedan några häftiga och ofattbart lärorika år i IFK Mariehamn Ab:s styrelse och numera som ivrig supporter och medlem i DFS, Den Fyruddiga Stjärnan.

Här kan man för övrigt läsa några fler rader om den klubb som fyller 100 år i år, från perspektivet vid torget efter ligasegern 2016.

I dag fyller dessutom Mariehamn som stad 158 år och det är därför på sin plats att buga för jubilaren och säga grattis till IFK. Mariehamn och dess idrottslag kämpar tillsammans med att skapa ett innehållsrikt samhälle där företagare och medborgare och alla andra ska trivas på olika sätt. Det har vi lyckats med på ett hyggligt sätt, tycker jag. Här finns allt man kan önska sig och otroligt mycket mer än vilken som helst stad i samma storlek kan erbjuda. Stadsborna är kreativa och flitiga och har över tid skapat en sjudande metropol av ett litet samhälle.

Tack vare sjöfarten är Mariehamn en plats där alla får plats och kan jobba för sitt eget bästa vilket spiller över på hela samhället.

I dag är jag mindre tanig och med fötterna mer på jorden men innerst inne, kan jag ibland tänka, vill jag fortfarande bli fotbollsproffs! Och det är precis som livet ska vara. Fullt av drömmar, nyfikenhet, förväntningar och en tro på människans godhet. Realister är nödvändiga men, lite karikerat, ofta lite tråkiga. Hade vi alltid lyssnat på dem hade IFK aldrig vunnit cup- och ligaguld och trots dem har vi en stad som vägrar stanna av, som alltid vill framåt. Det är väl det som är förklaringen, en stad ska ha nejsägare och jasägare i någon form av lämplig blandning.

Ha en skön torsdag och missa inte IFK Mariehamns födelsedagssamtal i stadsbiblioteket klockan 18.30 i kväll!
En glad yngling i en fullvuxen kropp på läktaren sedan IFK Mariehamn vunnit cupguld i Valkeakoski år 2015.


Laget som trots en tidig utvisning visade FC Inter vem som bestämmer i Valkeakoski och hela Finland!

måndag 18 februari 2019

Kökar visar vägen för EU

Det finns en oerhörd kraft i lokalsamhället. Tack vare Ålands kommuner och dess både reella och formella möjligheter att skapa vardag lever ålänningarna gott och länge. Insikten att man själv kan forma sin tillvaro uppstår även mental styrka till förändring.

En av dem som inte bara pratar utan gör skillnad är kökarbon Christian Pleijel som vägrar vara insulär.

Med blicken fäst mot framtiden skapar han förutsättningar för Kökar att synas på en världsscen.

Pleijel har bland annat skrivit en bok om europeiska öar som tar fäste i möjligheter snarare än problem och det är precis det som krävs för att nå framgång. I det politiska livet är det nödvändigt och uppfriskande att vara på plats för att lära sig hur livet pågår utanför centralorten.

Minns särskilt en inspirerande kommunrunda till just Kökar där det stod tydligt att bara kökarborna kan göra skillnad i det dagliga livet.

I dag kom beskedet att Kökar tar ytterligare ett steg i sin utveckling. Kommunen har utsetts till en av 26 pilotöar i EU:s stora satsning på att hjälpa öar bli klimatneutrala. Öland och Gotland är de andra i Östersjön. Kökar är minst tillsammans med Favignana utanför Sicilien och Cape Clear i Irland. Till sin hjälp i detta arbete har Kökar nystartade Flexens Ab (ett resultat av bland annat ett möte med tidigare Nokiachefen Jorma Ollila), Företagsam skärgård, Ålands Natur & Miljö samt Nordiska skärgårdssamarbetet.

Europa har mer än tvåtusen öar längs sina kuster, bundna till fastlandet med elnät, färjelinjer och gasledningar. Nu vill EU att öarna minskar sina utsläpp av koldioxid. Öar borde producera och använda fossilfri energi – tycker EU. 
Energi är FN:s klimatmål nr 7: att säkerställa att alla har tillgång till tillförlitlig, hållbar och modern energi till en överkomlig kostnad. Med denna färdkost skred Christian Pleijel till verket:

Lätt sagt, säger vi som bor på öar, men hur ska det gå till? Vi behöver färjor eftersom vi bor i havet, vi behöver bilar eftersom vi bor i glesbygd, vi behöver vedspisar när stormarna rasar. 
Varför väljer man Kökar? Det finns många skäl som kommunen har angett i sin ansökan: 
- Att vi har ett nära samarbete med Flexens Oy, ett bolag som vill demonstrera framtidens flexibla energilösningar på Åland – och gärna på Kökar! Flexens består till hälften av den finländska storindustrins och unversitetens gemensamma ”innovationskluster”/konsultbolag Clic Innovation och till hälften Leovind, Mariehamns Energi, Viking Line Buss, Ålands Vindkraft Ab, Ålands Elandelslag, Ålands Vindenergiandelslag, landskapsregeringen och Ömsen. 
- Att Kökar håller på att ta fram en hållbarhetsplan som också inkluderar energi, och att kommunen har pengar för att göra en bra plan (EU-projektet Coast4us); 
- Att många hållbara initiativ redan pågår på Kökar: bageriets ugnar använder pellets, skolan är Grön Flagg, hållbar turism utvecklas med pilgrimer och fågelskådning, det finns ett vindkraftverk på Kökar, vi producerar egna livsmedel; 
- Att Kökar är en självständig kommun: ett starkt, självständigt samhälle med korta beslutsvägar och oanad kraft som vi bland annat visat med vår nya skärgårdsbutik. Vi kan, vill och vågar testa nya lösningar! 
- Att det finns hög lokal kompetens inom fossilfri energi (KökarService); 
- Att vi i vår ansökan har fem andra parter förutom Flexens Oy nämligen Företagareföreningen på Kökar, Företagsam skärgård, Ålands Natur & Miljö samt Nordiska skärgårdssamarbetet.
Christian Pleijel har aktivt tagit del i att lyfta Simskäla, ett annat exempel på ett aktivt lokalsamhälle. I sitt uppdrag som generalsekreterare i European Small Island Federation talade han också vid ett välbesökt sommarting som vi höll med Centern i Lumparland. Häromåret blev han till råga på det ordförande för Nordiska skärgårdssamarbetet vilket är en viktig position när det gäller att utveckla öar.

Jag gillar lokalsamhällen och Kökar har genom åren alltid stuckit ut och försökt göra det nya. Som i filmen om en kreativ kommun och en hållbar framtid och grön flagg på skolan. Och var annars än på Kökar dök plötslig ett bageri upp som i dag förser oss med bröd i alla upptänkliga former.

Christian Pleijel är kökarbon som ser långt utanför de egna gränserna. Med kraften i den egna kommunen har han gjort Kökar till en av tjugosex pilotöar inom EU. Förutom Kökar är det bara Öland och Gotland från Norden som deltar. Bilden är från Yle som gjorde ett porträtt av denne driftige skärgårdsbo vilket kan läsas på den här länken.

onsdag 13 februari 2019

Använd smör för allas skull

Häromdagen uppstod en konstig debatt på Åland med ursprung i Mariehamn. En rekommendation gick ut som sade att stadsborna för klimatets skull borde välja bort smör i sin vardag. Jag protesterade då jag känner varmt för ÅCA och vårt näringsliv och dessutom tycker smör och mejeriprodukter är fantastiskt gott. Skrev en insändare:

Det enda som fortfarande gör mig förvånad efter snart åtta år som förtroendevald i Mariehamns stad är att jag fortfarande blir förvånad. När jag läser att Mariehamns stad rekommenderar sina invånare att undvika palmolja och smör i sin vardag blir jag däremot inte bara förvånad utan närmast förargad, på gränsen till ilsken. Vad är detta för infall och var har detta processats?! Åtminstone inte i stadsstyrelsen eller -fullmäktige.
Mina insikter i palmolja är dessvärre basala men Världsnaturfonden, av alla, skriver så här på sin hemsida:


”WWF tror inte på bojkott av palmolja. Det hjälper vare sig regnskog eller orangutanger eller alla de människor i Indonesien som drabbats av bränderna. Bojkott kan till och med ha motsatt effekt.”

När det gäller smör betraktar jag mig som expert och kännare och med 54-åriga empiriska studier som stöd hävdar jag att smör är gott, nyttigt och stärkande för alla. Det är dessutom direkt nödvändigt för vår gemensamma ekonomi och något som i förlängningen gör att vi har ett vackert landskap vilket krävs för att locka besökare och skapa en framtid för alla ålänningar.
Jag hoppas att rapporteringen om särskilt smör baserar sig på ett gigantiskt missförstånd och att uppmaningen att undvika det med det snaraste dras tillbaka. Detta är ett typiskt läge där det sunda förnuftet borde ges företräde.


För övrigt tycker jag Ömsen ska få klartecken att bygga om stadens centrum till något som attraherar boende och företag och skapar förutsättningar för en levande stad. Vår historia försvinner inte för att vi river byggnader som inte längre är ändamålsenliga och då är ett ömsesidigt försäkringsbolag som Ömsen väl lämpade att sköta utbyggnaden. Det som är bra för Ömsen är nämligen bra för Mariehamn, och vice versa.

Jörgen Pettersson
Stadsstyrelsens 2e vice ordförande


Kristoffer Lundberg och hans kolleger gör ett hästjobb med att hålla landskapet öppet och ÅCA med mjölk. Det ska vi fortsätta med, för allas bästa.

fredag 8 februari 2019

Monocle kom till Åland

Hade nöjet att delta i gårdagens stora releasefest för Ålandsbankens spännande och välskrivna 100-årshistorik i går kväll. Här kan du läsa en recension av boken och här några ord om varför kultur är så viktigt för oss människor.

Eventet ägde rum på bankens huvudkontor i ett snöslaskigt Mariehamn. På plats fanns en lång rad vänner och bekanta som på olika sätt varit med och gjort banken till vad den är i dag. Det handlade förstås väldigt mycket om minnen men vd Peter Wiklöf gjorde ändå ett tappert försök att sätta fokus på en framtid man står väl rustad att möta. Jag tycker särskilt ungdomssatsningen Dreams är extremt spännande och nydanande. Extra skoj är det att banken i dag rapporterar ett mycket gott ekonomiskt resultat för år 2018.

Här är en annan text jag skrev om Ålandsbanken som år 2016 fyllde 97 och listade några rätt intressanta fakta.

Möten med människor sätter fart på hjärnkontoret vilket för egen del ledde till en djupdykning i det egna minnet och en bild av hur det åländska affärslivet och kontaktnätet fungerar.

Året var 2007 och jag jobbade som redaktionschef på Ålandstidningen. Det var högsommar och så där vackert som bara Åland kan vara. In på redaktionen kom plötsligt två killar som visade sig heta Johnny Davis och Christoffer Rudquist. Davis var reporter och Rudquist fotograf och deras uppdragsgivare var Monocle, en då splitterny tidskrift utgiven av enkanadensisk journalist vid namn Tyler Brûlé som i den internationella tidningsvärlden var en superstjärna. Tidskriften finns fortfarande kvar och betraktas som en av de mer prestigefyllda med läsare över precis hela världen.

Reportrarnas uppdrag var att berätta om nationsbyggen och de upprättade sin bas på Strandgatan 16 i tidningens redaktion. Jag visste i ärlighetens namn inte mycket om tidskriften Monocle och undrade stilla vad dessa två snubbar egentligen var för ena. Så småningom och med sommarvikarien Hanna Naviers hjälp började slantarna trilla ner. Vi hade att göra med ett reportageteam som hade full koll och ett tydligt uppdrag för en internationell tidning och då är det viktigt att göra ett gott intryck. Åland måste ta varje tillfälle i akt att synas internationellt.

Tillsammans grävde vi fram intervjuoffer från ministrar som Britt Lundberg till polismästare som Camilla Hägglund, ungdomar, fiskare, PAF och mycket mer, alla sådana som hade en historia att berätta. Arbetet slutade med ett åtta sidors reportage med titeln ”Finn Blue Line” som på ett charmerande och tydligt sätt beskrev det åländska samhällsbygget. Jag minns hur reportrarna var imponerade av det ålänningarna gjorde men också konfunderade över hur det lilla ofta blev det stora:
”The newspapers can write about the smallest thing. Bumps in the road can be written about for two weeks.”
Ett stickspår i allt detta handlade om Peter Grönlund, då vd för börsnoterade Ålandsbanken som hade överlevt en bankkris helt utan nationella insatser och i övrigt fanns med överallt både i Finland och Sverige. Herrar Davis och Rudquist kom från en bakgrund där bankdirektörer var ungefär lika åtkomliga som månens baksida men ställde ändå försiktigt frågan om jag möjligen kunde sätta dem i kontakt med någon kommunikationsavdelning som kunde berätta mer för dem om näringsliv och banking från ett öperspektiv. Jag tänkte att bättre kan vi säkert och slog en signal till vännen Peter som snabbt svarade. Efter att ha hört bakgrunden sade han på typiskt åländskt manér:
– Visst inga problem, är på stan nu men kan komma upp på redaktionen direkt!
Fem minuter senare satt två gapande reportrar och gjorde en intervju med sin bank-vd som förklarade att 70 procent av bankens intäkter kom från Finland och att man klarade krisen med hjälp av att vara konservativ.

I det lilla förklarar denna episod skönheten i det åländska samhället. Det är nära från ord till handling och när det behövs hjälps vi åt. Svårare än så behöver det aldrig vara.


Fullsatt på banken efter fem när Ålandsbanken släppte sin 100-årshistorik.
Åland gjorde aldrig förstasidan till detta Monocle men fick åtta sidor inne i tidskriften.

Självstyrelsen fick gott om plats.

Spel och polis och mycket annat avhandlades.

Monocles reportageteam var imponerade över hur mycket som fick plats i ett litet örike.


Folk från alla möjliga platser porträtterades. Peter Grönlund ses högst upp till höger.




torsdag 7 februari 2019

Uppfriskande om Bomarsund

Dagens mediavärld är skönare än någonsin. De gamla mediahusen är i många fall frånåkta och information finns överallt och allt oftare på Youtube. Där pågår en vardag som utgör en viktig informationskanal för miljoner människor. I Sverige är Youtube trea efter SVT och TV4 men större än Netflix vilket är mycket tankeväckande.
Det här är en pinfärsk graf över  mediabeteendet i Sverige där Youtube kommer trea efter SVT och Tv4.

Ett uttryck som används i engelskan är ”spiking the guns” vilket betyder ungefär samma sak som att sätta käppar i någons hjul i svenskan. Stoppa, hejda, bromsa är synonymer.

I detta tar youtubern Lindybeige avstamp och berättar på drygt femtio minuter en story om kriget vid Bomarsund och allt som där hände. På en dryg vecka har Lindybeige nått nästan 200.000 tittare, många av dem från Åland vilket märks i kommentarerna.

Lindybeige besöker Åland och berättar om Bomarsund

På Åland pågår som bäst planeringen av ett nytt besökscenter intill ruinerna efter fästningen. Jag har deltagit i arbetet och tycker det känns bra att vi äntligen och på riktigt börjar dra nytta av den historia som format oss så tydligt. Bomarsund var i samband med Krimkriget en guldgruva av berättelser och några av dem har jag listat i denna blogg.


Bomarsundstiden lade grunden för dagens Åland och därför är det av största vikt att vi lyfter upp historien och berättar den på ett sätt som gör oss intressanta. Det är inte så svårt, Åland var på den tiden en plats där delar av hela Europa fann sina nya roller och världspolitiken till många delar vände.

Vid slaget om Bomarsund 1854 ödelades Bomarsunds fästning och den ryska tiden började gå mot sitt slut. Om detta berättar youtubern Lindybeige på ett medryckande och informativt sätt.

tisdag 5 februari 2019

Låt skärgården sköta sig själv

En reaktion på avsnitt nummer trottidotti i den åländska kommunreformen som utspelades i går då ytterligare en utredning presenterades. Det som sker borde snart få en egen titel i den framtida undervisningen kring hur reformer inte ska skötas.

Landskapsregeringen och dess tre stödpartier har glömt de tre första grundreglerna:

1. Slå inte folk i skallen när du vill förändra hur de ska arbeta.
2. Slå inte folk i skallen när du vill förändra hur de ska arbeta.
3. Slå inte folk i skallen när du vill förändra hur de ska arbeta.

Jag har påtalat det förr men vad hjälper det när mottagarna är faktaresistenta. Ledarskap handlar om att få folk att vilja göra saker, inte tvärtom.

När det gäller att reformera det åländska samhället finns det massor av sätt att göra det på. Ett är att prata och förhandla och sätta sig in i folks vardag. På fasta Åland finns gott om tänkbara lösningar som skulle göra stor skillnad. Till exempel att genomföra Kommunernas socialtjänst eller att uppmuntra Lemland och Lumparland att gå samman; eller Finström och Geta; eller Sund och Saltvik för att nämna några exempel.

Jag tror att de sista kommunerna som ska röras är de som utgör vår skärgård. På goda grunder tror jag deras överlevnad handlar om att vara självstyrda så långt det är möjligt utan att bli en autonomi.

Utredarna konstaterar att den åländska kommunreformen saknar tre delar: tid, pengar och tillit. Rubriken är från Ålandstidningen som i sin analys slår fast att färre är bättre än fler vilket är en analys som för övrigt uppvisar samma stringens som en smed som försöker spela Beethoven på sitt städ.

Svaret på hur man ska vidare i med reformen kommer lite längre in i dagens tidning.

100 dagar kvar – jag är redo

I dag är det 100 dagar kvar till höstens lagtingsval och jag står till förfogande, starkare och helare än någonsin. Från att ha varit en nov...