fredag 30 november 2012

En dag att sätta värde på

I dag är det inte fel att tända ljus och sätta i sitt fönster. Den 30 november är en stor dag i Finland.

Dagens unga tror att krig är samma sak som PlayStation och att blod är ett läskigt inslag i actionfilmer. De flesta av alla vi som bebor vår del av jorden är i dag förskonade från de grymheter som människan genom tiderna utsatt varandra för. Därför är 30 november en bra dag att knäppa sina händer ända upp till armbågarna och tacka vem det nu sedan är man tror på för att vi i dag har fred. Den 30 november 1939 under den kallaste vintern i mannaminne bröt helvetet loss i den unga republiken Finland och runtom. Hela Europa befann sig sedan tre månader tillbaka i krig, därtill tvungna av den lille, galne och blodtörstige psykopaten Adolf Hitler.

Då passade Ryssland på. Anförda av den minst like tokige Josef Stalin beslöt sig ryssen för att med våld inlemma Finland i sitt rike, såsom det var före 1919. I temperaturer ner mot minus femtio grader försökte ryssarna betvinga finländarna som stred till bokstavligen siste man. Med i dessa strider fanns även många frivilliga ålänningar, bland dem flera som var med och byggde upp den blomstrande idrottsrörelse vi i dag har i landskapet.

Dessa strider har andra berättat mycket bättre om än jag men det är rättvist att säga tack. Hade motståndet inte varit lika kompakt är det inte säkert att jag haft något finans- och näringsutskott att sköta i dag. Den som mest hårdnackad stod pall i kulregnet var Finlands fältmarskalk Gustaf Mannerheim som inte bara var duktig strateg. Han var dessutom en hejare i köket!

Vinterkriget var liksom alla andra krig ett grymt krig. Och som vanligt fick civilbefolkningen lida mest av alla. Krig förs av vuxna män på bekostnad av medborgarna. Av det skälet är detta med EU sist och slutligen ingen dålig idé. Ha en trevlig helg och sköt om varandra.


Kamouflerade soldater är reda för att hålla ryssen på stången. Den 30 november 1939 gick Ryssland över gränsen i akt och mening att erövra Finland.

torsdag 29 november 2012

Äntligen julstämning!

Det får vara hur det vill med vädret, och det är det ju också, men i kväll har stadens julmarknad öppnat och det ska såklart firas. Det blev promenad in till staden genom stormen och hem igen med kex och ost i förrådet. Det och en bra brasa och Mark Bowdens bok om Usama bin Ladins död och livet behöver egentligen inte bära med sig mer. Just nu.

I morgon blir det nya tag med signeringsrace till Eckerölinjen och mycket mer. I går skickade vi ut ett pressmeddelande på Åland och fick ett storartat mottagande hos Nya Åland. Tackar och bockar för det. Det var ett styvt arbete att få iväg boken men mottagandet har varit varmt hos läsarna. Du kommer väl förresten och hälsar på till Mariehamns bokhandel på lördag mellan 12 och 14!
Så här ser en riktigt snygg löpsedel ut!
Så här såg pressmeddelandet ut.
En förstasidespuff...
...och insidestext.
Mariehamn halv åtta i kväll. Mycket ljus och lite värme. 
Inspirerande slott hos Signes i Sittkoffs. Det formligen drog in mig till butiken och fick mig att köpa ostar och kex.



onsdag 28 november 2012

Några ord av sanning

Denna bild är inte väldigt långt från dagens Åland. Lagtinget riskerar fastna i detaljer
medan hålen där pengarna rullar ut blir allt större.
Jag inser att jag borde sluta måla Hin Håle på väggen snart. Men än så länge har tyvärr budskapet inte gått in bland alla mina kolleger i lagtinget. Kunde inte hålla mig i dag (heller) utan måste säga några ord om den, enligt min mening, ganska konstiga debatt som föregick ett lagförslag.

Så här löd orden:
Fru talman, 
Det har pratats mycket om lagstiftning, teknik, principer, budgetlagar och paragrafer i dag. Jag har inget att tillägga när det gäller den biten. Land ska med lag byggas heter det i teorin. Eller Rule of Law som finsmakarna säger. I verkligheten behövs det ganska mycket pengar också. Jag är säker på att ni som lyft fram alla dessa teknikaliteter gör det med Ålands bästa för ögonen, fast från lite olika angreppsvinklar. Ändå är det i dag som katten måste lyftas upp på bordet. För egentligen är detta inte alls en komplicerad fråga. Det handlar om vi vill överlämna ett belånat samhälle eller inte till våra efterlevande. Det handlar om vi på riktigt vill nå en budget i balans eller inte.

Den diskussion som vi har här i dag hade vi inte behövt ha om den förra landskapsregeringen till alla delar insett det brutala i det som då höll på att hända med ekonomin i vår värld. Det är den iskalla sanningen. De åländska inkomsterna har inte ens nästan täckt utgifterna under de senaste åren. Miljonerna har flödat ut. Vartenda år har vår utjämningsfond dränerats så att den efter 2013 gapar tom. Jag vet inte riktigt hur jag ska säga detta på något annat sätt än rätt upp och ner. Åland kan inte spendera på det sätt vi gör i dag för då måste vi försätta oss i en skuld som våra barn tvingas betala. Det kan jag tyvärr inte acceptera. Vi måste spara och gneta för att på nytt skapa utrymme för investeringar. Vi borde koncentrera debatten på hur det privata näringslivet på nytt ska skapa tillväxt. Detta vi nu träter om är en icke-fråga i den verklighet som pågår utanför dessa väggar. Varför det? För att kassakistan är tom och pengarna inte räcker till. Genom att ta bort en miljon euro i landskapsandelar till kommunerna belastas medborgarna lite övergripande uttryckt med 35 euro per huvud. Det är faktiskt inte mycket till uppoffring. Antagligen borde den vara mycket högre.

Jag har suttit i detta lagting i exakt ett år och inser att alla ännu inte tror att denna ekonomiska avgrund som vi står inför överhuvudtaget existerar. Här fortsätter striden om på vilket sätt fartyget ska länspumpas medan vi sakta går mot botten. För ekonomi är verklighet och pengarna är slut. Detta märks först på landskapsnivå, sedan på kommunal nivå och slutligen på medborgarnivå. Ingen klarar sig utan att hjälpa till. Att inte medge detta är i bästa fall blåögt, i sämsta fall direkt illavarslande.

Jag ska inte föregå behandlingen av budgeten för 2013 i finans- och näringsutskottet men det finns absolut ingenting som tyder på att dagens finansiella situation ens på något litet sätt ska förändras till det positiva. Tvärtom. Allt tyder på att intäkterna fortsätter minska. Jag noterar uppmaningen att i finans- och näringsutskottet se noga på hur de liggande förslagen drabbar kommunerna. Jag hörde ingen som nämnde det minst lika viktiga men jag måste självklart ha missat det. För ni vill väl ändå att vi också ska analysera vad som händer om dessa besparingar inte genomförs?

Det är såklart inte bara den förra landskapsregeringens fel att Europa vacklar och står inför en ytterst utmanande framtid. Men om man hade vidtagit resolutare tag på Åland för tre eller fyra år sedan hade vi haft en lugnare situation i dag. Det är visserligen lätt att vara klok när man har facit. Men jag tycker att invändningarna mot saneringen av vår gemensamma ekonomi låter ihåliga och mer präglade av teorier än praktik. Landskapsregeringen har i allt väsentligt vidtagit de åtgärder som faktiskt är nödvändiga, antagligen inte tillräckligt men ändå en början till en omställning. Det har gått bara ett år av mandatperioden och man har arbetat snabbt. Någon använde liknelsen att springa runt och släcka bränder. Det är precis vad nuvarande regeringspartier tvingats göra. Arbetet är inte enkelt. I synnerhet då några från den andra sidan väljer bensin istället för vatten för att hjälpa till med släckningsarbetet.

Kommunerna är Åland och Åland är kommunerna. Jag tycker det känns trångsynt att i tid och otid isolera det till ett problem för kommunerna. Vi är i detta tillsammans och vi gör det för att undvika att låna upp pengar som våra barn får betala. Pengarna är slut och vi måste arbeta gemensamt. Den längre tid och det långsiktiga perspektivet har vi inte längre råd med. Vi måste agera nu och det har regeringen gjort. Är detta en väldig överraskning i kommunerna bör nog omvärldsbevakningen i dem förstärkas rejält. Ingen av dessa inbesparingar kan på riktigt komma som en överraskning. Själv är jag övertygad om att medvetenheten hos dem är större än den är på delar av stolar i denna sal.
Nu när debatten är över ska vi i finans- och näringsutskottet börja hantera dess detaljer. Sådana tycker jag man kan låta utskotten gräva ner sig i. Antagligen skulle debatterna i lagtinget bli något mer intresserade om folk kunde hålla sig till de större linjerna. DET är politik. Att gny över detaljer och begrepp är i allt väsentligt förvaltning.

tisdag 27 november 2012

Hellre framåt än bakåt

Det sista som får överge människan är strävan mot en ljusare framtid. Inte ens ordens dysterkvistar får hindra det. Men ni kan ge er på att de försöker!
Utan en bra kikare är det omöjligt att se horisonten. Borrar man näsan för djupt ner i marken händer det inte mycket här i världen.
I går handlade det om entreprenörskap och visioner i denna blogg. Jag var både upprymd och inspirerad efter en kväll i entreprenörskapets tecken. Sedan läste jag ledaren i Ålandstidningen och allt blev som vanligt igen. För det som den texten sade var att sluta visionera, glöm drömmen, duscha kallt och gå i tagelskjorta. Som om det inte finns tillräckligt med Jantelag här i världen. Skrev alltså en liten insändare på basen av det. Vad som än sker är det livsviktigt att hålla fokus även på sådant som till att börja med kan te sig besvärligt och på förhand omöjligt. Alla visioner blir inte verklighet men de sätter fart på tankarna vilket är minst lika värdefullt. Pessimister har sällan skapat annat än dålig stämning. 

Jag kom också att tänka på Bob Dylan igen. Man får aldrig glömma bort att vara upptagen med att vara född, inte med att det snart är över. Det är tillvaron alldeles för dyrbar för.

Texten till tidningen lyder så här:
Visioner är en bra grund för politik
Om de unga i alla lägen hade gjort som de äldre anser vettigt skulle människorna fortfarande sitta kvar i träden och byta ekorrskinn med varandra. Vi hade aldrig flugit till månen eller uppfunnit tryckpressen eller haft Facebook att lattja med. Inte hade vi heller haft glödlampan, telefonen och hjulet. Alla dessa framsteg har en gemensam nämnare. De började på ett eller annat sätt som en dröm. Eller vision om man föredrar den mer kamerala tolkningen av begreppet. Det handlar om samma sak och av det skälet tycker vi det är bakåtsträvande och trångsynt att raljera kring visioner och framtidssyner som framfördes i budgetdebatten. Åland behöver inte färre visioner utan fler. ”Drömmar är ingen bra grund för politik” (Ålandstidningen 26.11), är en ledarrubrik som hyllar begränsningar och Jantelag i en tid då vi står inför rejäla utmaningar ur ett finansiellt perspektiv. Till skillnad från ledarskribenten anser vi att besvärliga tider mer än annars kräver kreativa och nya lösningar. För det är där vägen mot framtiden börjar på riktigt, med det halvfulla glaset.
Av det skälet applåderar vi alla de tänkare och tyckare både innanför och utanför lagtinget som utmanar och drömmer och visionerar. Det är inte genom att se i backspegeln som man bäst kör framåt.
 Och med de orden fortsätter vi i finans- och näringsutskottet att jobba med 2013 års budget. Det saknas inte precis utmaningar i den. Behovet av visioner och kreativitet har inte varit lika stort som det är nu på många, många år.

måndag 26 november 2012

Så kan sopor bli bränsle


Framtidens stor utmaning är hur man på ett hållbart sätt ska producera energi och ta hand om sopor. Några ålänningar har i det tysta utvecklat ett koncept som startar på riktigt nästa månad!

Detta har varit mitt favoritordspråk ända sedan jag gick på nian. Vet inte varför men det slår an något särskilt och är dessutom väldigt vackert formulerat.
Det värsta som kan hända en människa eller ett samhälle är att förlora fokus på framtiden och de möjligheter som där finns. För vad domedagsprofeterna och bakåtsträvarna än tror så blir det bättre i morgon. Och det är just denna morgondag och dess möjligheter vi aldrig får glömma att visionera kring och drömma om. Ett bolag som gjort detta på riktigt heter CleanGas International och finns i Mariehamn. Jag lyssnade häromkvällen till en dragning av dess styrelseordförande Jörgen Mansnerus och vd Florian Haug. De är båda namnstarka och dokumenterat kunniga män. Jörgen är teknisk direktör vid lastjätten Bore Ltd medan Florian Haug är teknologie doktor med ett förflutet bland annat inom tyska jättekoncernen Bosch.

styrelse och i Advisory Board kryllar det av namn som får ingenjörer att börja stamma och investerare att dra fram plånböckerna. Vill säga riskkapitalister utanför Åland. Bolaget har haft problem med att hitta satsande ålänningar.

Hur som helst är bolaget just nu både finansierat och på gång. Redan i december ska en testanläggning startas i Finland och under 2013 ska en produktionshall byggas intill landskapets verkstad på Möckelösidan. När allt är klart planerar bolaget att ta hand om landskapet Ålands samtliga sopor och av det göra cirka 3.200 ton diesel per år. Det är nästan hälften av vad skärgårdstrafiken bränner varje år. Enkelt uttryckt handlar det om att med hjälp av en förgasningsprocess och så kallad pyrolys förvandla sopor till bränsle. Processen fungerar men är inte enkel. Skulle den vara det skulle det ju göras överallt.

Det saknas heller inte kritiker som hävdar att det är a) omöjligt, b) inte ekonomiskt och c) en kombination av a) och b). Precis som vanligt. På en jasägare går det oftast nio nej. Ändå fortsätter CleanGas International oförtrutet att jobba vidare. Precis som entreprenörer ska göra. Jag är varken ingenjör eller kemist men jag begriper mig på folk och deras inställning till sitt uppdrag. Här saknas inte vilja, inte pengar och inte möjligheter. Inför framtiden har de dragit upp några övergripande målsättningar:
1. Man ska vara ledande inom pyrolysteknik.
2. Processen ska producera dieselolja för åländska skärgårdstrafiken.
3. Man ska vara ledande inom förgasningsteknik.
4. Det ska vara tio till femton anställda i processproduktion.
5. Man ska driva ett samarbete med åländska aktörer kring samtliga åländska sopor.

Framtidsscenariot är svindlande. Från mina möten i Europa för någon vecka sedan är jag fullständigt övertygad om att energifrågan blir den dominerande under de kommande åren. Och det med tyngdpunkt på hållbar energi som inte utarmar jorden och inte bidrar till växthuseffekten. Mot den bakgrunden och vetskapen att sopberget växer för var dag (bara på Åland har sopmängden stigit med trettio procent på sex år och uppgick år 2012 till fyrtioettusen ton) blir en kombination mellan dessa båda utmaningar en vinnare. Tänk den som först kan sälja en helhetslösning som på ett finansiellt sunt vis förvandlar detta sopberg till drivmedel.

Detta är exakt sådant som jag tycker Åland och ålänningarna ska hylla och stödja. Det är bra för Ålandsbilden, för näringslivet, för klimatet och för resten av Europa och den övriga världen. Dessutom är det ett förverkligande av min egen favoritklyscha om det där med strängen och bågen som den gamle ordmakaren von Heidenstam myntade (se bilden ovan).

söndag 25 november 2012

Bara små människor slår

I dag är det den Internationella dagen mot våld mot kvinnor.  Då passar det bra att påminna om att vi alla gemensamt bär ansvar för att sätta stopp på sånt elände. Numret till Kvinnofridslinjen är 25500.
I dag är en av de viktigaste dagarna vi har att förhålla oss till. Det är den Internationella dagen mot våld mot kvinnor. Den har uppmärksammats så här offentligt bara sedan 1999 då FN:s generalförsamlings tredje kommitté stiftade den. Resolutionen utgår från att våld mot kvinnor hindrar dem att uppnå jämställdhet i samhället i juridisk, social, politisk och ekonomisk mening. Det ska alltså stoppas på precis alla vis. Detta kan verka självklart men är det tyvärr inte. Varje dag i hem även på Åland finns kvinnor som väger varje ord på våg, analyserar varje rörelse och gest hos sin partner, ängsligt sneglar mot det hörn av huset där barskåpet står väl medveten om att fel ord, ton, mening eller avsikt kan resultera i det snabba slaget, den bittra kommentaren och den väldiga skammen. 

Det är ovärdigt alla samhällen och alla sammanhang och det är något alla måste hjälpa till med att stävja. Vad det är som gör några av oss män till sådana ynkryggar att våld blir en lösning istället för ett problem har jag tyvärr ingen aning om. Men jag har genom åren i olika sammanhang träffat kvinnor som bokstavligen tvingats fly från sina hem i omsorg om sina liv. Deras män hade egentligen bara en sak gemensam. Våldet syntes inte på utsidan. Under en välpolerad yta och till synes välordnade förhållanden fanns det ett monster som i hemmets härd inte drog sig för att håna, hota, förnedra och slå. Jag har aldrig på allvar träffat någon man som ägnat sig åt detta men jag skulle gärna göra det. Jag skulle vilja fråga vilka demoner det egentligen är som driver fram en vrede vars mål blir att skada.

Självklart har jag frågat de kvinnor jag mött varför de stannar kvar och inte bara drar. De svaren är också häpnadsväckande lika varandra – och förutsägbara. ”Jamen, han ångrar sig efteråt och är ju så snäll annars.” Man vill ta i dessa kvinnor, se dem i ögonen och be dem begripa sitt eget bästa och bara ge sig iväg. Män som slår kvinnor är inga män. De är blott kopior av något de antagligen gärna skulle vilja vara. Det är dock aldrig för sent att bättra sig. Även för detta har man ett arbete på gång.

På Åland pågår ett ständigt arbete för at komma tillrätta med eländet. Läs mer här. Man kan också ringa en särskild Kvinnojour. Numret är 018-25500. Dit ska inte bara den misshandlade kvinnan vända sig. På samma sätt som att det krävs en by för att uppfostra ett barn fungerar det också när det gäller våld mot kvinnor. Vi måste gemensamt vara uppmärksamma på problemen och beslutsamt sätta dit de män som håller på med sånt. Ett slag är aldrig rätt. Våld är alltid fel. Ha nu en fin arbetsvecka.

lördag 24 november 2012

Ett hus som ska användas

Kultur- och kongresshuset Alandica är inte vilket hus som helst. Det är alla ålänningars hus och borde utnyttjas ännu mer än det gör i dag.
Bygget Alandica kom upp till debatt i lagtinget senaste vecka. Av det skälet vevade jag ihop en insändare. Det är viktigare att se framåt än bakåt, är budskapet.

Alandica har skapat insikter
Åländska kultur- och kongresshuset Alandica är ett bygge av världsklass. Det har prisats och hyllats av alla som framträtt på den stora scenen och den lilla. Inredningen är kreativ, öppen och inbjudande. Teatersalongen har bjudit på genuin humor och bottenlös tragedi, precis som teatersalonger ska göra. Alandica är mötesplatsen som slår an på människors känslor och utmanar deras förnuft. Sådana platser finns det inte för många av här i världen.

Hundratals evenemang, små och stora, har passerat revy i de stora salarna sedan huset stod klart. Arbetet med att sköta byggnaden utförs av ett privat driftsbolag som tvingats och tvingas jobba hårt för att fylla dess ytor. För hur fint ett kongress- och kulturhus än är säljer det inte sig själv. Det krävs mycket och hårt arbete.

Jag blir mot bakgrund av den investering som de facto gjorts av landskapet lite förvirrad när det i lagtinget höjs röster som kallar Alandica den sämsta affären Åland gjort och än det ena och än det andra. Som om man genom att stå där i salen och prata kunde vrida klockan tillbaka, vilket för övrigt alltid är en dålig idé. Det är inte bara blåögt och dystert. Det är också kontraproduktivt i den meningen att det på absolut noll sätt gör ändring. Socialdemokraterna kritiserar sitt eget beslut av skäl som jag inte förstår. De har tillsammans med Centern och Moderatern varit med och planerat, finansierat, upphandlat och bestämt att huset ska drivas av privata intressen. Tack och lov. Samhället ska inte ta på sig mer driftskostnader.

Det kanske handlar om någon form av självinsikt, ånger eller dåligt samvete. Vad vet jag. Men en sak är fullständigt glasklar. Att nu stå och gnälla leder absolut ingenstans alls. Hela Åland måste aktivt arbeta för att fylla detta hus med ännu mer liv. Vi måste skapa förutsättningar för privata investerare att bygga hotell som kan härbärgera de gäster som kommer hit för att byta åsikter, skratta, gråta eller vad man nu vill göra i Alandica. Det vinner alla på.

Allt hänger ihop. I synnerhet på en liten självstyrd ö. Vi har bra förbindelser till både väst och öst. Vi kan ta hand om gäster. Våra restauranger är liksom Alandica av yppersta kvalitet. Vi har alltså i stort sett allt och borde jobba utifrån det. Inte varje vaken minut gå omkring och fundera på vad man kunde gjort annorlunda.

Alandica är unikt och det är vårt och det står där. Till all lycka.




fredag 23 november 2012

Hajen snodde halva bytet

Så är då utskottsbehandlingen av landskapsbudgeten i gång. Många och långa dagar väntar innan det blir dags för presentation i lagtinget. Det blir ungefär tredje gången jag gör det med en budget. Här är första gången och här är andra. Situationen har alltsedan i fjol blivit mer oförutsägbar och allt allvarligare. Det blir allt svårare att finansiera hela det offentliga Åland.

Men strunt i det för ögonblicket. Det är ändå fredag och det är november. Alltså en typisk dag att ägna åt lite minnen. Just i dag kom jag att tänka på vad som egentligen hände med fisken jag till hälften fångade en gång då jag befann mig på djuphavsfiske. Det var en så kallad dolphin som satt vacker på kroken. Den kämpade bra, jag drillade och kände mig ganska mycket som Den gamle och havet. Plötsligt blev allt stilla och när jag fick fisken till relingen återstod bara hälften av den granna firren. Båtens skeppare som varit med förut tittade på resterna och nickade lojt. ”A shark”, sade han.

Det där har förbryllat mig ända sedan dess. Jag var alltså nära att bli hajfiskare? Eller var jag nära att bli hajmat? Var det en Great White som dök upp ur djupet och tuggade i sig min Dolphin. Eller var det bara en liten rackare som tog tillfället i farten? Jag inser att den frågan för alltid kommer att bli obesvarad och fattar också att storyn är mycket bättre att nästan få en haj än att landa ytterligare en Dolphin. Och förresten fick jag en grann tonfisk i samma veva så slutet blev ändå gott!

Med de orden återstår bara att önska alla en trevlig helg! 

Mannen blev torsk. I vart fall på en fisk som en haj tog under drillningen.

torsdag 22 november 2012

Hellre hoppa än stå stilla

Det har varit extra allt när det gäller politik och debatter denna vecka. Måndag, tisdag och onsdag gick till prat, siffror och åsikter. I dag torsdag tar vi i finans- och näringsutskottet vid. Nu ska vi bena ut de lite snårigare avsnitten och försöka göra analysen som inte är möjlig i ett helt lagting. Det ska bli utmanande men intressant!

I ett anförande i går tog jag upp några frågor som jag tycker är intressantare än andra. Viktigast är förmodligen tonen i debatten. Det som låter besvärligt och omöjligt har ju ofta tendensen att även bli det i verkligheten. Så här sade jag:
Herr talman,

Jag blir fylld av tillförsikt inför den geist som näringsministern Fredrik Karlström delade med sig av tidigare i dag. Skälet är enkelt. Jag tror att en av politikens allra viktigaste uppgifter vid sidan av att bygga vård, skola och omsorg är att uppmuntra och entusiasmera de aktiva i näringslivet och att hitta pragmatiska lösningar som gör det enklare att vara företagare. Vi måste i stort sett dagligen ställa oss frågan om vad vi kan göra för att sätta fart på affärerna, till exempel genom att handla hemma. Vi måste också sluta fästa fokus på vad vi inte kan göra och istället fråga oss vad vi kan göra. Det är nämligen det privata näringslivet som gör det möjligt för oss här i salen att fortsätta med samhällsbygget.

Vårt utgångsläge är gott men utmanande. I den färska utgåvan av Nordisk statistisk årsbok utmålas Åland som ett av få mönstersamhällen i Norden, och därmed i världen. Statistiskt sett kommer vi nämligen att vara 34.000 ålänningar år 2030, det är en ökning med imponerande 21 procent jämfört med i dag. Det är inget annat än en befolkningsexplosion som egentligen bara överträffas av den norska. De andra nordiska länderna är inte ens i närheten. Island som i dag igen utmålas som ett sjudande samhälle förväntas växa med 18 procent under samma tidsperiod.

Förklaringen är en stark nettoinflyttning. Folk vill komma till Åland för att bygga sin egen lycka. Det är ett framgångskvitto som många andra länder har skäl att vara avundsjuka på. Men det är också extremt utmanande. Och vi måste på precis alla nivåer se till att vårt samhälle står redo för detta. Här kommer den tredje sektorn in synnerligen starkt. Kultur, idrott och andra ideella organisationer är instrumentella i arbetet med att integrera nya ålänningar.

Det finns fler faktorer som talar för vårt Åland. Utvecklingen har under de senaste femtio åren inneburit enorma förändringar. Statistiken visar att vi inte längre i lika hög grad som tidigare flyttar runt i Norden. Vi dricker tyvärr dubbelt så mycket alkohol i dag men vi äter mer kött. Konsekvensen av det är att vi borde intensifiera satsningarna på närproducerade livsmedel. Vi har en stark historia att berätta och kan vi koppla den historien till Nordens bästa livsmedel bör även efterfrågan växa och priserna stiga.

Det finns också en nyfikenhet och ett bildningssug i dagens nordiska samhälle visar statistiken. Antalet studerande vid universitet är i dag fem gånger fler än förr. Numera är det också mest kvinnor som studerar vilket över tid kommer att korrigera missförhållanden vad beträffar jämställdheten. En välutbildad kvinna kommer varje dag i veckan att utklassa en outbildad man. Denna vilja till förkovran kan vara goda nyheter för till exempel Högskolan på Åland där vi har spetskompetens inom såväl vård som turism och sjöfart. Jag vet att det är en annan avdelning men från det jag hört i debatten blir jag stärkt av möjligheten att bortse från konstruerade hinder som exempelvis skilda administrationer. Goda affärer börjar med en bra utbildning. Och i ett självstyrt örike ska vi använda våra gemensamma krafter och resurser på ett förutsättningslöst vis.

Även arbetsmarknaden har förändrats dramatiskt. I stort sett alla i Norden jobbar i dag inom serviceyrken. Tillverkningsindustrin är närmast marginell. Där är också Åland. Och det borde vi bli ännu bättre på. Jag hör till dem som tror att en kombination mellan välgödda köttdjur uppvuxna på holmar, beskrivna på ett mustigt skärgårdsspråk mycket väl kunde bli en anrättning som skulle slå an även på lyxkrogarna i storstäderna. Den ständigt pågående förädlingen av livet vi lever gör att en köttbit eller en fiskfile som sådan inte räcker till. Med anrättningen ska också följa en bra historia. Det borde vi dra nytta av.

Jag vill också komma med en reflektion kring alla de kommentarer kring Alandica som surrar i denna sal. Som bekant står huset där det står. Vi vet alla att det borde vara mer aktivitet där. Men på vilket sätt bidrar en debatt om det borde byggts eller inte till det? Jag tycker det är direkt kontraproduktivt att stå här och gnälla om vad som gjorts eller inte gjorts. Ibland, mina vänner, måste vi göra som man gör i det privata näringslivet. Man måste gilla läget, kavla upp ärmarna och jobba för att det man har används och blir bra. Framtiden kallas för framtiden eftersom den ligger framför oss. Det som varit har varit och är bara något man måste förhålla sig till. Vi måste alltså gemensamt jobba för att det som är verklighet blir bra. Det här är exakt det jag inledde med och är viktigare än allt annat. I den här salen ska vi inspirera och skapa förutsättningar. Inte i ord och mening problematisera allt som går att problematisera. I denna sal bör framtidstro uppmuntras för att det härifrån ska sippra ut i samhället och bli till kraft som skapar nya exportintäkter.

Jag anser att förslagen från näringsavdelningen innehåller redskap som bidrar till en utveckling av det åländska näringslivet. Men det är bara ett första steg. Det är långt kvar tills vi är framme, om någonsin. Man måste våga vara resultatinriktad och inte låta mossiga strukturer bestämma vad vi kan göra och vad vi inte kan göra. Självstyrelse innebär att man ska styra själv.
Det om det. Nu fortsätter jobbet på ett lite annat vis. Ha en fin torsdag!
Bara genom att ta språnget når man den andra sidan. Lagtinget har i tre dagar debatterat budgeten för 2013. Nu vidtar utskottsjobbet!

onsdag 21 november 2012

Lite bakgrund skadar inte

I går handlade budgetdebatten om trafik- och utbildningsavdelningen. Jag plockade fram lite gamla hederliga skollärartakter och sade ungefär följande:
Fru talman,

Jag vill ta ordet ett tag för att i lite folkbildningssyfte förklara två saker, som det brukar heta. Dels varför kostnadskostymen inom skärgårdstrafiken ser ut som den gör och dels varför det dröjt ända tills nu med att hantera problemet.

För att begripa nutiden och framtiden måste vi förhålla oss till historien. Det är nämligen på grund av gamla beslut som Ålands lagting och landskapsregeringen nu måste hantera skärgårdstrafiken med viss kraft. Jag behöver kanske inte berätta för er som sitter här att våra utmaningar i dag härstammar från tiden före 1993 då dagens klumpsummesystem infördes. Men jag gör det ändå då jag märker att många ålänningar inte riktigt begriper varför läget är som det är. På tiden före klumpsumman betalade Finland för den åländska infrastrukturen och det hade varit direkt omdömeslöst att inte bygga ut skärgårdstrafiken så mycket det någonsin var möjligt. 
Medan denna utbyggnad av trafiken pågick, genomgick den betydligt större färjetrafiken en utveckling som dittills helt saknat motstycke. De stora rederierna investerade i nytt tonnage i en rasande fart och sökte såklart samtidigt personal med alla till buds stående medel. Lönerna gick rätt upp i taket till stundtals osunda nivåer. De stora och på den tiden mäktiga sjöfacken gjorde sitt jobb och pressade rederierna på ännu högre löner. Facken hade urstarka förhandlingspositioner och drog sig inte för att utnyttja dem, vilket är självklart. Och Åland tvingades hänga med för att inte riskera den stora färjtrafikens utveckling. Mitt i denna sörja bland hårdsatsande rederier, hungriga fackförbund och sjömän med jättelöner stod en skärgårdsflotta som bestod av alldeles för stora fartyg och alldeles för höga löner.

Detta visste de allra flesta. Dessutom accepterade man det eftersom klumpsummesystemet snabbt skapade ett överskott som lätt kunde användas för att täcka de stigande kostnaderna. Det är inget fel i det tankesättet. Skattepengar som man får (till Åland) ska ut i samhället och arbeta och sker det genom löner till anställda är det inget dåligt alternativ. Men så småningom, egentligen med början 2008, knackade verkligheten på. Den ekonomiska flytkraften försvann och inbesparingar måste till. Ungefär där är vi i dag. Hur man hade kunnat göra annorlunda förr vet jag inte. Men jag är övertygad om att man måste göra en omställning i dag.

Till följd av skenande driftsutgifter måste skärgårdstrafiken förutsättningslöst ses över. Trafikavdelningen har gjort det och har även inlett en ambitiös förstudie för att fatta de riktiga och de kloka besluten. I den måste ingå den demografiska utvecklingen i skärgården. Men också miljömässiga avväganden, arbetsrättsliga verkligheter, sjösäkerhetsmässiga krav och allt detta ska ställas mot en samhällsekonomi som just nu är osäkrare än någonsin efter det att klumpsummesystemet blev verklighet 1993. (I EU pratar man allt öppnare om kris.) 

Lagtingsledamot Torsten Sundblom antydde i sitt anförande att finans- och näringsutskottet visat ett ganska svalt intresse för att behandla den åtgärdsmotion som Sundblom med flera skrivit och som efterlyser ett extra anslag för anläggande av en hamn nånstans på östra Föglö. Han har till viss del rätt. Motionen har inte behandlats, huvudsakligen av tidsskäl, men inte bara. Jag har otroligt svårt att se hur vi kan begära extra anslag för att finansiera något så diffust som en hamn nånstans på östra Föglö. Det är alldeles för inexakt för att begära anslag för. När och om den utredning som nu pågår ger stöd för att det är därifrån kortrutterna ska ledas ska jag med glädje se till att möjligheten av ett extra anslag behandlas i finans- och näringsutskottet.

Jag vill också uttrycka vårt gillande för satsningen på glesbygdsvägar. Det är i många avseenden riktig, ekonomiskt klok och framåtinriktad regionalpolitik. Lika klokt är det att hålla fokus på flygtrafiken mellan Stockholm och Mariehamn. Som utvecklingen ser ut i dag måste vi göra precis allt i vår makt för att skapa förutsättningar för det åländska näringslivet och dess fullständigt livsviktiga kontakter västerut. Den dag vi slutar göra affärer tvingas vi till mycket värre åtgärder än att stuva om lite i en huvudsakligen väl fungerande trafik som även efter det fungerar i stort sett bra.

Med detta vill jag från Centerns sida uttrycka vår uppskattning för det jobb som infrastrukturminister Veronica Thörnroos, rederichef Kaj Jansson och all inblandad personal genomfört. Det är ett styvt jobb att rationalisera och förbättra och spara samtidigt som kursen mot framtiden måste ligga fast. De har i offentligheten fått utstå påhopp som inte är värdiga och beskyllningar som angränsar till det kränkande. Trots att det de gör syftar till att göra så vår egen plånbok ska räcka längre än i dag. Nu när Finland har slutat att per automatik betala.
I dag fortsätter debatten från halv tio med alla övriga avdelningar. Man kan lyssna till vad som sägs i Ålands radio också, om man vill. Häng med!

Blev visst lite lärare för ett ögonblick i lagtinget i går.

tisdag 20 november 2012

Bombmatta av detaljer

Första dagen på budgetdebatten var i går. Det började lite trevande kring ekonomi på ett mer allmänt plan. Alla vill spara men tillvägagångssätten är spretiga och vi fick också fyrtiofem finansmotioner att hantera. De är inte direkt övergripande utan handlar mest om huruvida man ska köpa en ny båt till en avdelning eller inte. Det blir många ord om man ska använda skumsläckare eller vatten alltmedan huset brinner ner, om man får vara lite bildlig så här på tisdagsmorgonen.

Själv sade jag ungefär så här. 


Fru talman,

Till skillnad mot i stort sett alla stater och regioner inom dagens Europa är Åland än så länge skuldfritt. Vi har tack vare tidigare framsynthet, sparsamhet och en välfylld utjämningsfond lyckats med bedriften att inte behöva gå till bankerna för att finansiera välfärden. Det är naturligtvis nödvändigt eftersom skulder aldrig är en bra början i samhällsbyggen. I synnerhet våra barn håller nog med om det resonemanget. 
För att över tid balansera utgifterna mot inkomsterna gäller för oss alla att arbeta konstruktivt och långsiktigt. Det har landskapsregeringen gjort i sin omställningsbudget som rätt hanterad kommer att innebära en mindre kostym med i stort sett samma innehåll som i dag. En mindre kropp kan som bekant också vara snabbare. Man ska komma ihåg att Åland är ett välmående samhälle där vi på det stora hela saknar de utmaningar som andra och större länder kämpar hårt med i dag. Vår arbetslöshet är än så länge obefintlig. Men vi är också en liten ö och vår verklighet kan ändra blixtsnabbt. Det behövs inte så mycket för att den spröda balans vi i dag åtnjuter snabbt ruckas. Det är något vi måste hålla i minnet i våra fortsatta diskussioner. Vi kan tyvärr inte göra mycket åt våra inkomster och måste därför hålla ett extra öga på utgifterna.

Den åländska utmaningen är att få klumpsumman och skattegottgörelsen från Finland att tillsammans med våra egna avgifter finansiera den offentliga sektorn. Svårare än så är det inte att driva Åland. Tyvärr inte enklare heller.

Det är ett faktum att vi i parlamentarismen har byggt ett system som går ut på att regeringen ska styra och oppositionen ska kritisera. I den bästa av världar är detta möjligen klokt. I verkligheten är det tveksamt. Jag har suttit och lyssnat till debatten i dag och kan inte riktigt se vare sig sanning eller konsekvens i anförandena från kritikerna. Man vill såväl men gör i stort sett inte mer än kastar nya utgifter i potten. Eller så citerar man 1600-talspoeter vilka med all respekt verkade för fyrahundra år sedan då ekonomiska system såg annorlunda ut än i dag. Det är möjligen elokvent men inte tidsenligt.

Vi landar i ett sammelsurium kring Gullåsenavgifter, avdrag, hemkommuner, samarbeten, kossor, åldringsvård, skolor, tvärgående linjer, kommuner och vad det nu är. Med hjälp av en bombmatta av detaljer bildas ett effektivt skydd mot den viktigaste frågan av dem alla. Vad ska hela Åland leva av i framtiden? Hur ska vi fortsättningsvis uppmuntra till inflyttning? Var ska morgondagens exportintäkter komma från? Med vilka pengar ska vi betala lärare som ger våra ungdomar en nödvändig och stabil grund att stå på i sitt sökande efter sin egen framtid?

Ska man tro debatten här i dag är det omöjligt att förändra något. Det är naturligtvis rappakalja. Vi måste förändra, vi ska förändra och vi behöver ställa om. För om vi inte gör det måste vi inom en snar framtid förklara för våra barn varför pengarna tyvärr är slut. Detta kommer att kännas, det är tyvärr oundvikligt. Hade detta arbete inletts några år tidigare hade det varit mindre kännbart i dag. Vi har alla ett ansvar för att göra detta så konstruktivt som någonsin är möjligt. Trots parlamentarismen. Kommunerna är möjligen något besvärade över detta ekonomiska faktum. Konstigt vore det väl annars. Men jag är övertygad om att de medborgare som de facto utgör kommunernas innehåll begriper bättre än så. Det är i allas vårt intresse att bringa ekonomin i balans. Jag är övertygad om att medelålänningen knappt kommer att märka av de förändringar som nu aviseras. Striderna sker som vanligt i en stratosfär som bara nätt och jämnt förmår se den verklighet hela debatten handlar om. Eller möjligen i gruvgångar dit dagsljuset aldrig når.

Det finns några skilda och specificerade områden som jag kort vill beröra.

När det gäller skärgårdstrafiken är landskapsregeringen på rätt spår. Det handlar om mer än att införa kortrutt eller långrutt någonstans på östra Föglö. Det handlar om hur vi ska rädda en region som i allt väsentligt gått tillbaka under det senaste decenniet. Det är bra. Hellre väntar jag ett år i dag än betalar dyra pengar som vi inte har för hamnar som ingen vill använda. Vår uppgift är att göra det bättre för så många som möjligt på Åland. Inte bara några.

Jag vill också kort beröra användandet av PAF-medlen i den offentliga sektorn. Jag kan inte riktigt se problemet med att använda vinster som kommer från laglig verksamhet för att bygga bättre samhällen. Det är en strålande idé att fondera överskottet och hantera det på ett uthålligt och hållbart sätt. Kan man dessutom använda pengarna till en omställning från svart till grön energi är det något hela Europa applåderar. EU dras i dag med ett svårt oljeberoende som på sikt kommer att ta en ända i förskräckelse. Den som först knäcker koden till en hållbar framtid vinner. Om de åländska spelvinsterna kan användas till det tror jag ingen protesterar. Och lyckas vi utveckla vindkraften rejält kommer den nu planerade Finlandskabeln till synnerligen värdefull användning.

Det var alltså gårdagens ord. I dag stundar nya. Och lika obekvämt som det kändes för ett år sedan, lika bekvämt känns det i dag. Konstigare än så är det inte.

Måste också påpeka att Ålandstidningen ramlat rätt ner i gnällträsket när det gäller hur man skapar hållbara lösningar. Läs gärna Britt Lundberg också för att förstå hur en stad ska byggas om man tycker det här med hållbarhet är viktigt. Ser man till hela Åland är det ju inte precis byggplatser som saknas.

Ha en skön tisdag.

Det handlar inte längre bara om att tända lampor på nya ställen. De ska helst också drivas av grön energi. Det är något hela Europa funderar kring i dag. Därför är det en utmärkt idé att använda medel från Paf för att skapa en framtid inte bara för oss på Åland utan för hela Europa. 

måndag 19 november 2012

Nej, ingen vanlig måndag

God morgon och välkommen till en ny spännande vecka. Eller spännande och spännande. Det kommer i stort sett bara an på dig själv. Vill du det ska bli en bra vecka blir det det. Om du suckar och konstaterar att ”jaha, då var den här dagen förstörd också” när du stiger upp är det inte mycket jag kan göra åt det. Annat än att påminna om att vi i dag firar två saker av stor betydelse.

I dag är det nämligen, trumpetfanfar, den internationella toalettdagen. Jag ber dig alltså att göra den lilla uppoffringen att besöka ett så kallat etablissemang i dag och lämna det i samma skick som när du kom. Skulle alla i hela världen göra mot toaletterna vad man vill att toaletterna ska göra för en, hade vi inget tjafs om ringarna ska vara uppfällda eller inte och om några stänk på kanten. Till alla toaletter i hela världen… We Salute You! Och eftersom jag ändå håller på vill jag slå fast en sak en gång för alla. Män kissar stående av det enkla skälet att de kan det. Vägra sätt er ner. (Skämt åsido. Denna dag firas på riktigt för att man ska minnas alla de människor på vår jord, de flesta faktiskt, som lever helt utan toaletter och annars värdig hygien.)

Och när vi ändå pratar karlar vill jag också påminna om att vi i dag också firar den internationella mansdagen. Om det är en händelse som ser ut som en tanke (att den sammanfaller med toalettdagen) eller tvärtom vill jag låta vara osagt. Jag tänker dock fira som en riktig karl. På följande sätt:

Uppstigning: 06:00, hundpromenad.
Frukost: 06:45. Bacon och ägg.
Mötesdagen börjar 08.00 och pågår sedan kan man säga helt utan uppehåll till 22:30 eller så länge som stadens infrastrukturnämnd hålls vaken. Däremellan måste det bli tid för mat och prat, tyvärr mer av det senare än det förra. Nåja. Budgetdebatten i Ålands lagting börjar 13.00. Välkommen och lyssna!

Män, förenen eder i dessa två samtidiga högtidsdagar. Because we’re worth it! Här måste tilläggas att denna dag firas med pompa och ståt i Sverige och ett antal andra länder men inte i Finland. Därför får vi alltså göra lite hur vi vill och vi väljer såklart att slå klackarna i taket. Ingen dag är för liten för att firas.

Ha en fin arbetsvecka!

En toalettstol i så kallat standardutförande utan extra lulllull. Människans allra bästa vän vid definierade tillfällen.
Nej, män ska pinka stående. Glöm allt annat.
Den internationella toalettdagen infördes för att man ska ägna en tanke åt dem som inte har det som vi. Så var det gjort.
Toalett med extra allt.

söndag 18 november 2012

Bättre och bättre Bond

Med James Bond är det som man brukar säga i Finström. När gammalt börjar hålla så håller det hur länge som helst! Nu har jag väl aldrig sällat mig till de där cineasterna som håller Det sjunde inseglet som världens främsta film och menar att färg-tv utgjorde filmkonstens död. Till film håller jag mig rakt. Det ska vara spännande och gärna lite roligt. Som Åsa-Nisse med finess. Och ungefär där har vi James Bond-genren samt andra kvalitetsfilmer som Independence Day, Armageddon, Deep Impact och de första Hajenrullarna. Nog om dem. Jag gillade alltså Skyfall, den senaste filmen om världens mest kända agent.

Skyfall levererar. Daniel Craig gör sitt jobb liksom skurken vad han nu heter. En riktig fuling är det hur som helst. Av alla utmaningar som finns här i världen måste nog tillverkandet av en ny Bondfilm höra till de värsta. För hur toppar man egentligen de tidigare? Och när är det dags att sluta? Hur många produktplaceringar kan man egentligen infoga i en film utan att den uppfattas som en lång reklampaus. Frågorna är många.

Nu struntar jag egentligen i de frågorna men eftersom M själv plötsligt började citera Alfred Tennyson i går tycker jag allt numera är tillåtet. För bara några år sedan var jag på besök till Tennysons skrivarrum på Isle of Wight och skulle tro att han skulle ha svårt att förhålla sig till att hans texter nu plötsligt finns med i James Bond-rullar! Vilken dikt det var? Från Ulysses, men bara de sista raderna som lyder så här:

Though much is taken, much abides; and though
We are not now that strength which in old days
Moved earth and heaven; that which we are, we are;One equal temper of heroic hearts,
Made weak by time and fate, but strong in will
To strive, to seek, to find, and not to yield.
De raderna tar jag med mig till budgetdebatten som startar i morgon måndag. Kom förbi och lyssna vettja. Det börjar klockan 13.00 och fortsätter på tisdag och onsdag. Hur som. Ha en produktiv arbetsvecka. November är snart över och december här. Och det är inte så illa pinkat!

Slutstriden äger den här gången rum i Skottland och på dess karga hedar. Klart sevärt och visst, det blir en stor explosion också!
Bad guy. Mycket bad guy. Och ful. Elak.
Jepp, bilen är med. Bond har fattat att man måste förstå historien för att fixa framtiden.

PS Nu hör kanske just Tennyson inte till de allra mest kända poeterna på båra breddgrader. Men den här har ni garanterat hört nån gång! Nyårstalet på Skansen. Ring, klocka, ring!

lördag 17 november 2012

Undrar om alla begriper

På måndag klockan 12.00 går tiden ut för att lämna in så kallade budgetmotioner till Ålands lagting. Enkelt uttryckt handlar det om att ge skriftliga förslag till ändringar i den budget som Ålands landskapsregering avgivit till lagtinget. Som företrädare för regeringssidan hör det inte direkt till vanligheterna att komma med en massa ändringsförslag nu. Sådana borde redan ha klarerats mellan regeringspartierna. Oppositionen däremot sitter och skrynklar pannorna i försök att komma på förändringar som (helst) leder till förbättringar. Annars är det liksom ingen idé. Här är ett inte särskilt lyckat försök till budgetmotion. Merkostnader är faktiskt och på riktigt det sista landskapet behöver just nu. Vi måste spara och gneta och vi måste göra det tillsammans.

Det där med att från oppositionens sida sitta på kammaren och i vredesmod spruta ur sig ord kan jag känna en liten gnutta avund över. En liten del av mig skulle också vilja sitta och veva in förändringsförslag för allt vad Hewlett Packarden hinner spotta ut. Men så blir det inte, i ett utsatt läge som i dag är det extra viktigt att bidra med stabilitet och förutsägbarhet. Däremot har jag funderat en del kring vad som borde göras utöver det som regeringen föreslår. Det är tyvärr ingen vacker väg som väntar. Landskapet måste dra i bromsen på i stort sett alla områden mot bakgrund av den ekonomiska verklighet som tornar upp sig i Europa och i Finland. Bränslepriserna gör det dessutom extremt svårt att planera sådant som är beroende av fossil energi, alltså egentligen allt som flyter eller rullar fram.

Ålands ställning är just nu helt okej men kan förändras blixtsnabbt om inte utrikeshandeln i Finland tar fart på nytt. Detta är något som slår hårt mot den sjöfart som är så viktig för Åland. Allt detta sammantaget betyder det att vad som än gjorts i den liggande budgeten borde man förmodligen gjort ännu mer och fattat ännu tuffare beslut om. På samma sätt som man borde gjort i resten av Europa för många år sedan. Men det är politiskt skakigt. Det är inte särskilt lätt att bli återvald för en politiker eller ett parti som uppträtt alltför tufft gentemot sina medborgare. Ändå är det nödvändigt. Vårt samhälle måste klara sig utan lån, allt annat är ett misslyckande.

Men detta är lättare sagt än gjort. Alla vill vara generösa. Av det skälet är jag också villig att slå vad om att den åländska oppositionen, lite övergripande uttryckt, i sina budgetmotioner kommer att föreslå huvudsakligen kostnadsdrivande åtgärder. För ingenting är lika lätt som att från sidan och utanför makten komma med förslag som ger sken av att vara lättnader men som de facto tvingar oss ännu djupare ner i den annalkande krisen.

För faktum är följande, baserat på sunt förnuft. Alla på Åland kommer att få det lite sämre sett ur ett ekonomiskt perspektiv. Vår lycka är att vår takhöjd är generös. Ingen av de åtgärder som måste genomföras kommer att i någon väsentlig uppfattning göra livet i landskapet eländigt.

Denna insikt måste alla på Åland börja ta till sig. Även de som just nu inte ryms i regeringssamarbetet.

Jaja. På måndag vet vi mer.

Efter den stora dykningen 2008 har marknaderna kämpat hårt för att komma tillbaka men nu står det mesta och väger och nästan ingenting tyder på att kurvorna ska vända uppåt igen. Detta publicerades den 7 november och är följaktligen pinfärsk.
Så här ska det absolut inte se ut i ett land som är exportberoende för att få in nya friska pengar. Detta är Finland i dag och illustrerar bytesbalansen vars staplar nödvändigt borde vara ovanför nollstrecket.

fredag 16 november 2012

En bra vecka är över

Den gångna veckan är värd att ägna några tankar åt. Det har varit mycket resande, många möten och ett kanonbra avslut (en bockkilling föll i dag!). Förra veckan slutade i Dublin och ett möte som inspirerade till krafttag. Ska bli oerhört intressant att omsätta något av det jag lärde mig i praktiken. Dessutom var det en upplevelse utanför det vanliga att höja en bägare Guinness i bryggeriets eget penthouse. Det brukar heta att i en riktig stad (city) ska katedralen vara den högsta byggnaden. I Dublin tror jag den högsta byggnaden är just Guinnesshuset vilket säger en del om staden där de sköna konsterna, de vassa skribenterna och den bästa pubmusiken trängs med varandra. Till Irland ska jag återvända.

Veckan fortsatte sedan i Hamburg och Östersjömöte. Tiden i staden uppgick till mindre än ett dygn vilket inte lämnade mycket tid till annat än jobb. Men en currywurst hann jag klämma in! Det är en enkel lyckoregel här i livet. Är man i Tyskland ska det ätas currywurst.

Sedan fortsatte veckan med budgetdebatt och -beslut i stadsfullmäktige. Resultatet blev en stad som i fortsättningen drivs med lite mer sunt förnuft och lite mindre stelbenta regler. Från Centern fick vi igenom vårt förslag att den nuvarande byggnadsordningen ska ses över. Det är dags att sluta jaga stadsbor vars infarter råkar vara trettio centimeter för breda. Likaså gick förslaget att bolagisera elverket igenom och lite annat smått och gott.

Med det är det nu dags för helg och mer jobb. I veckan stundar det första stora slaget om landskapsbudgeten för 2013. Hoppas verkligen det sunda förnuftet märks där också.

Trevlig helg!
Den här skylten hänger på kontoret denna helg!

torsdag 15 november 2012

Av historien ska man lära

Gårdagen gick delvis åt till att presentera finans- och näringsutskottets betänkande kring fjolårets revision. Jag blev kanske onödigt mångordig men det känns som en viktig sak trots att allt redan hänt. För om inte annat kan man kanske lära sig något från det som varit. Ungefär så här föll orden i lagtinget:
Fru talman, Finans- och näringsutskottet har behandlat Landskapsrevisorernas och landskapsregeringens berättelser för år 2011 samt revisionsberättelsen för Ålands lagting och Ålands delegation i Nordiska rådet för år 2011. Dessa har vi hanterat i två olika betänkanden som vi ska hantera i samma presentation. Det handlar ändå om historien och vi vet att två reformer, den nya finansförvaltningslagen och den planerade nya landskapsrevisionsmyndigheten (mer om den här på länk, min anm), är på kommande vilka båda får effekt på de brister som Landskapsrevisorerna påpekat och utskottet erfar. Lite yvigt uttryckt kan man slå fast att finansadministrationen och den nuvarande landskapsrevisionen inte till alla delar fyller de krav man kan ställa på dagens samhällsbygge och dess konstruktörer.

Jag börjar med det man kanske mest av allt förknippar med bokslut och revisionen, alltså finansavdelningen. Ska man vara lite övergripande handlar en stor del av de frågor som landskapsrevisorerna lyfter upp om bristande intern kontroll och svaga uppföljningar. Det är absolut ingenting nytt. Ingenting är lika enkelt att kritisera som den tid som flytt och de beslut som fattats. Ändå tvingas vi konstatera att delar av påpekandena är om inte orättvisa så ibland ganska grundlösa. Utskottet har till exempel erfarit att finansavdelningen aldrig hörts, inte i år och inte i fjol, av revisorerna under den pågående processen vilket möjligen kan förklara några av anmärkningarna. Man borde alltid höra det organ som revideras. Överraskande ofta finns plausibla förklaringar till uppfattade brister.

Det finns ändå viktiga avsnitt i revisorernas observationer. Det är till exempel inte alldeles enkelt att analysera bokslutet för landskapet Åland. Det saknas nyckeltal vilket revisorerna påpekar och finans- och näringsutskottet efterlyser inför kommande bokslut. Dessutom gör väldiga reserveringar (51 miljoner euro 2011) att siffrorna blir svårtydda. Utskottet har dock med tillfredsställelse erfarit att den nya finansförvaltningslagen som träder i kraft 2015 i vart fall i viss del ska göra detta enklare i framtiden. Det är bra. Vi är övertygade om att professionaliseringen av landskapsrevisionen kommer att skapa bättre förvaltning i framtiden. För en sak visar revisionen tydligare än allting annat. Driftsutgifterna måste ständigt granskas och alltid hållas så låga som någonsin är möjligt. Dessutom finns det ett starkt mervärde i att även medborgare och beslutsfattare utan kommunalkameral bakgrund ska begripa om det går bra eller dåligt för landskapet.

En annan fråga som är värd att uppmärksamma är den åländska sjukvården som utgör i stora drag en tredjedel av hela den åländska kostnadskakan. Som bekant är verksamheten vid Ålands Hälso- och Sjukvård vår enskilt allra största kostnadspost. Det är därför synnerligen glädjande att Landskapsrevisorerna den här gången tagit hjälp av en utomstående revisionsbyrå i syfte att granska ÅHS, dess organisation, innehåll och administration. Från finans- och näringsutskottets sida kan vi inte nog understryka vikten av att revisionsrapporten inte bara stannar hos landskapsregeringen och lagtinget utan blir ett konkret verktyg i ÅHS-styrelsens händer. En verksamhet som omsätter nästan 80 miljoner euro måste såklart granskas och följas noga. Inte på bekostnad av patientsäkerheten men med balans i allas vår gemensamma ekonomi som mål. Särskilt är det av största vikt att följa upp löneutvecklingen i organisationen för att försäkra sig om att utbetalningarna är såväl skäliga som rättvisa. I dag är det som utskottet erfarit trettioåtta personer som har rätt att anställa och lönesätta inom ÅHS vilket kan skapa oklar praxis. Revisorerna konstaterar också att det föreligger en svag intern kontroll inom ÅHS och efterlyser åtgärder kring detta. Det är inte bara de små utgifterna man blir rik på, det finns också skäl att hålla fokus på de stora. Det finns flera skäl till detta. Bland annat eftersom styrelsen enligt den nya ÅHS-lagen får ett ännu större ansvar för att verksamheten och budgeten sköts på ett effektivt sätt.

En viktig del i granskningen av det officiella Åland är den gamla pensionsskulden som bör utredas mer omsorgsfullt än i dag. Som bekant sköts dagens anställda av privata pensionsbolag vilket är förnuftigt. Men de landskapsanställda som tidigare jobbade i allmänhetens tjänst får i dag sin pension från Ålands pensionsfond. Utskottet har erfarit att fonden i dag är värd cirka 300 miljoner euro medan pensionsskulden utgör cirka 500 miljoner euro. Säkert är det dock inte varför det vore värdefullt och viktigt att bringa bättre klarhet i denna fråga.

Den Digitala Agendan är ytterligare en viktig beståndsdel i skapandet av morgondagens samhälle. Men för att lyckas med det behövs kunskap, kraft och kompetens. Här hävdar revisorerna att berörda avdelningar saknar erforderliga resurser när det gäller utveckling. Inom finans- och näringsutskottet är samstämmigheten när det gäller den Digitala Agendan stor – hela utskottet understryker vikten av att bygga upp system som kan förenkla och effektivisera all form av administration och kommunikation gentemot medborgarna. Hemsidan är en viktig plattform gentemot allmänheten, den handlar om bilden utåt, och borde ges större prioritet än vad som hittills varit fallet. Utskottet understryker vikten av att Den Digitala Agendan ges tillräckliga resurser för att den med kraft och inom rimlig tidsdräkt ska kunna genomföras.

Ålands folkhögskola, den geografiska grunden för vår självstyrelse, lyftes också av Landskapsrevisorerna. Skolan dras i dag med utmaningar. Färre studerande, byggnader som kostar pengar och inte används och oklara framtidsutsikter skapar oro. Utskottet konstaterar att det finns ett behov av en skola där ungdomar kan beredas möjligheten att läsa upp sina betyg. Utskottet har erfarit att det finns planer på samarbete mellan Folkhögskolan och andra ungdomsvårdande organisationer samt Ålands yrkesgymnasium vilket är lovvärt.

När det gäller skolor vill vi också lyfta frågan kring Högskolan på Åland. Här finns i dag sexhundra studeranden på sju olika utbildningsprogram, tvåtusen deltagare i den öppna kursverksamheten samt sjuttiofem anställda. Det är alltså en betydande och uppskattad aktör inom åländsk fortbildning och spetskompetens. Utskottet konstaterar att skolans tyngdpunkt i dag ligger inom sjukvårdsutbildningen vilket av allt att döma är en framtidsbransch. Dessutom är det mycket på gång inom sjöfartsutbildningen som ju är det gebit som på många sätt utgör hjärtstocken i landskapet. Det är viktigt att erbjuda sådan utbildning som på olika sätt bidrar till exportinkomster till Åland. Utskottet har dock erfarit att Högskolan i dag upplever tillkortakommanden i förhållande gentemot landskapsregeringen. I dag finns till exempel inget utbildningsavtal vilket utskottet upplever som en brist och som något som med det snaraste borde åtgärdas. Det krävs tydliga riktlinjer för att gjuta framtidstro i högskolan.

Detta är av allt att döma nästsista gången som Landskapsrevisorerna gör en granskning som denna. Inom kort har vi i lagtinget att ta ställning till en helt ny Revisionsmyndighet som på ett annat och mer strukturerat vis ska granska allas vår gemensamma administration.

Med hänvisning till detta föreslår ett enigt utskott att lagtinget bringar Landskapsrevisorernas och landskapsregeringens berättelser för år 2011 till landskapsregeringens kännedom samt att revisionsberättelsen för Ålands lagting och Ålands delegation i Nordiska rådet för år 2011 antecknas lagtinget till kännedom.
Senare på kvällen var det dags för omröstningar kring stadens budget, men om dem berättar jag mer i morgon!
Exakt så här såg det inte ut när Landskapsrevisorerna gick igenom fjolårets räkenskaper. Men inte långt ifrån. Det handlar om massiva mängder information och ett osannolikt stort antal beslut som ska gås igenom.

100 dagar kvar – jag är redo

I dag är det 100 dagar kvar till höstens lagtingsval och jag står till förfogande, starkare och helare än någonsin. Från att ha varit en nov...