Talet för freden i Genève

Hälsningar från Genève där fred står på agendan i stort sett hela tiden men särskilt under en intensiv vecka i höst. Jag är på plats inbjuden av utrikesministeriet, tillsammans med lagtingsdirektör Carina Strand, ministerrådet Anton Nilsson och Ålands fredsinstituts direktör Susann Simolin, för att nämna några. Det är väldigt många fler här också, nyfikna på Ålandslösningen och hur den har utvecklats. Här finns såklart många vinklar. Jag valde denna i mitt tal som löd ungefär så här:

Autonomy identity and peace

A high-level discussion for the diplomatic community

Excellencies, ladies and gentlemen, dear friends, there is a particular responsibility in speaking about Åland here in Geneva. Not to mention the pure joy in addressing such a knowledgeable audience on such a vital theme as peace on earth! And the possibility to praise a few of many unsung heroes of our history, the pioneers in the League of Nations, the predecessors to what would develop into the United Nations.

One hundred and five years ago, this city helped turn a dangerous dispute into a durable peace. Not by pretending that identity did not matter. Not by forcing one side to surrender its dignity. And not by waiting for everyone to agree.
The states represented in the League of Nations did something harder and bolder. They created a political arrangement in which several truths could live together, although it took sometimes for matters to settle and emotions to cool down.

Finland was granted sovereignty over Åland. The people of Åland received far-reaching self-government and guarantees for their Swedish language and culture. Sweden gained reassurance through the demilitarisation and neutralisation of the islands. And Europe avoided an open wound after a devastating world war.

It was not a perfect solution. It was not even a solution that made everyone happy. The Ålanders had asked to reunite with Sweden. Finland was a young nation determined to protect its territory. Sweden supported the islanders' wishes. By today’s standards, the people of Åland should also have had a stronger voice at the table.

Finland’s determination is understandable in its historical setting. After more than a century under Russian rule, including periods of Russification and repression, even civil war, the young republic had only recently won its independence in 1917. Sovereignty was not an abstract word to Finland. It was something painfully achieved and fiercely guarded.

Yet sovereignty alone did not settle the question. The League of Nations’s decision, the agreement between Finland and Sweden and the 1921 Convention placed the arrangement within international law. Finland received sovereignty but also accepted internationally guaranteed obligations. Åland received no statehood, but something more than an administrative exception: a distinct and internationally protected position. Finland’s price for Åland was both a promise to continue developing the autonomy of the islanders and a commitment to upholding the demilitarisation and neutralisation of the islands.

This was also part of a wider spirit of the age. After the terrible slaughter of the First World War, peace movements were strong and the League of Nations embodied a radical idea: that law and diplomacy could restrain power. That idea may, would you believe it, sound unfashionable today and that has to change. The only way forward is to make discussions, compromises and the Rule of Law great again. We have become very skilled at speaking about war. We need to recover the language of peace and yes, yes we can and this is another great start in order to accomplish that.

Let me thank the Permanent Mission of Finland, the Åland Islands Peace Institute and CMI – Martti Ahtisaari Peace Foundation – for bringing us together. Finland’s willingness to invite the diplomatic community to examine the achievements and the present-day challenges says something important about the strength of the partnership established 1922 with the promise of a never-ending evolution.

I speak as Speaker of the Parliament of Åland. Our parliament has thirty members. That may sound like a very manageable number. I can assure you that thirty elected Ålanders can produce a perfectly respectable amount of disagreement.

And that, in a way, is the point. Peace and development is not the absence of conflicts. Democracy is organised disagreement. Autonomy gives disputes a home, a language and a lawful way forward.

Today, Åland is home to almost 31.000 people. Swedish is our only official language, protected because its vulnerability in Finland. Yet more than forty per cent of our inhabitants are born elsewhere, with roots in more than one hundred countries. This is no contradiction. When an identity feels secure, it need not fear every new voice. Protection creates openness.

So what may 105 years of the Åland experience tell us today? I would offer five observations.

First, identity is serious. Language, culture, belonging and the right to shape everyday life are not footnotes to peace. They are at the very centre of the conflict. The Åland settlement worked because it addressed both territory and dignity. Finland’s sovereignty over Åland was recognised, but not as a licence to make everyone the same. The islanders were guaranteed real legislative powers, their own parliament, their own government and legal protection for their language and culture. Institutions that made a difference. An important symbol was, of course, the flag we chose in 1952, but that is never enough for an ambitious autonomy. Recognition and identity are also key factors.

Second, a durable settlement should avoid humiliation. In 1921, no party received everything it wanted. Yet each got something essential. Finland gained international confirmation of its sovereignty over the islands. Åland gained self-government, cultural and linguistic protection. Sweden gained greater security in its immediate neighbourhood. The international community gained proof that a territorial dispute could be transformed without war. This was not victory in the traditional sense. It was something wiser: a future in which no one needed to spend the next century preparing revenge. And it all took place here in Geneva, no wonder we all hear the sounds from the wings of history.

Third, good intentions need to be designed and that architecture must rest on international law. The Åland arrangement combines autonomy, minority protection, demilitarisation and neutralisation. It rests on decisions, conventions, domestic legislation, institutions, defined powers and procedures for resolving disputes. Remove one part, and the whole becomes weaker. Its legal position is strengthened not only by written treaties. More than a century of consistent state practice and recognition has also added a customary-law dimension. Governments have changed. Alliances have changed. Europe has changed. Yet the special status of Åland has endured. Time has not emptied the law of meaning. Practice has added weight to it. International law did not make Åland a state. But it ensured that Åland would no longer be merely an object passed between greater powers. It gave our community a standing of its own and supported the original ambition: that Åland should develop the strongest self-government possible without becoming an independent state.

Autonomy is therefore not simply an act of generosity. It is part of a settlement Finland undertook to uphold. Trust matters enormously. But trust without structure can vanish with the next election, the next crisis or the next leader. Law gives trust a memory.

Fourth, local responsibility is not a concession. It is an asset. The people closest to everyday problems understand them best. On Åland, we legislate on education, health care, culture, the environment, local government, policing and much more. We make decisions, collect experience, correct mistakes and live with the consequences. Self-government is not freedom from responsibility. It is responsibility brought closer to home.

And fifth, no peace settlement is ever finished. On Åland, we have learned that autonomy is less like a monument and more like a wooden boat. For those of you who never had the pleasure of owning a wooden boat, I can assure you that it’s a pleasure that involves a lot of work. It may be beautiful. It may be solid. It may cross rough seas. But it still needs maintenance. And if you ignore a small leak because it looks merely technical or bureaucratic, sooner or later everyone gets wet.

This is where I must speak with both gratitude and honesty.

The relationship between Åland and Finland is peaceful, close and, in many ways, strong. Finland has upheld the settlement for more than a century. Our cooperation is real. Our common interests are many. Åland remains committed to cooperating in a constructive manner, and Finland can rightly take pride in the Åland example. But loyalty is not asking for silence and friendship deserves honesty.

In recent years, it has become more difficult to develop the autonomy inside an administrative system largely designed for a unitary state. Political goodwill sometimes exists, although we more often nowadays face a less understanding environment in Helsinki; some would even call it paternalistic. Furthermore, the goodwill must survive its journey through ministries, legislation, digital systems, European processes and habits of centralising government.

Too often, autonomy is treated as an exception to administer rather than a constitutional partnership to develop. The threat is rarely dramatic. No one arrives, yet, with scissors to cut up the Autonomy Act. The greater danger is gradual: powers narrowed by interpretation, influence lost through centralisation, and special arrangements squeezed into systems never designed for them. We also notice tendencies among political parties to seek support for a more uniform Finland, for example, on language. Being a minority is equal to being questioned, which is strange in Finland whose background and history is being a minority within Russia.

Peace agreements do not fail only when someone tears them up. Sometimes they fade because no one updates them.

Åland and Finland are now working to renew the framework of self-government, our Autonomy Act. That work matters far beyond legal wording. The test of an autonomy is not how warmly it is celebrated in anniversary speeches. The test is whether it can grow when society changes. Åland is fully committed to getting this work across the finish line, and I sincerely hope the same will be true for Finland. What is good for Åland is also good for Finland.

This is perhaps Åland’s most useful heads-up to the world: signing a settlement is the beginning of peace, not the completion of it. Implementation is peacebuilding.

Administration is peacebuilding. Respecting competences on an ordinary Tuesday afternoon is peacebuilding. Development overall is peacebuilding. The grand ceremony creates the promise. Daily government decides whether the promise is kept.

Can the Åland experience then be used elsewhere? Yes, with humility.

We should not export Åland as if it were furniture from a catalogue. History, geography, power relations and human suffering are different in every conflict. It would be arrogant for us to draw other peoples’ borders from the safety of a conference room. Those who live with a conflict must own the process and shape the settlement.

But while blueprints do not travel well, principles do and from our perspective there are a few advices I finally would like to share:

Listen before grievances harden into hatred. Protect identity without building walls around it. Share power without dissolving the state. Place rights in law. Build institutions that can survive distrust. Give local people not only protection, but responsibility. Create guarantees, monitoring and ways to resolve future disputes. And leave room for the arrangement to evolve. Make trust an ingredient; without trust, I don’t think you will end up in any settlements. The Åland example has been examined in relation to many conflicts and peace processes because it expands the political imagination. It reminds us that the choice is not always between total central control and complete separation. There is space between those poles. This also applies to security.

Åland has been demilitarised since 1856 and neutralised since 1921. These arrangements were born not in a peaceful world, but from war and hard strategic calculation. They are not expressions of innocence. They are legal instruments designed to reduce tension in a sensitive region.

The security environment around the Baltic Sea has changed radically. Russia’s war of aggression against Ukraine has shattered illusions and violated the most fundamental rules of international law. Finland and Sweden are now members of NATO. We must see the world as it is.

But realism does not mean every old peace arrangement is automatically obsolete. Åland’s status creates predictability, reinforces international law and reminds us that security can also be built through restraint.

We are not naïve. Our civil preparedness is strong, our cooperation with Finnish authorities is close and we take the security of our islands seriously. Yet we also insist that peace is not a weakness in need of apology. In troubled times, only force is sometimes considered realistic and dialogue a luxury. Yet war is brutally simple. Peace is the demanding work. It requires patience, courage, imagination and the ability to accept a result that is good enough for everyone, even when it is perfect for no one.

One hundred and five years ago, Geneva helped give Åland a future.

Today, Åland returns to Geneva with a modest message. Do not wait until every grievance has hardened into a trench. Listen early. Make room. Put rights into law. Give people responsibility for their own lives. Build institutions for the bad days, not only for the good ones. And then maintain them with patience, courage and good faith – trust. Åland is not proof that every conflict has a simple answer. It proves that conflict does not have the final word. If such imagination was possible in 1921, after a world war, amid nationalism, fear and profound distrust, then we should not accept that imagination has become impossible in 2026.

Peace is not something we inherit once and possess forever. Peace is something we choose, repair and rebuild, generation after generation. That is the lesson of Åland. That is the responsibility of Åland. And that, I hope, can still be the promise of Geneva.

Thank you.

Invigning av Spirit of Emelie

Idag hade jag möjligheten att inviga en fantastisk utställning på Ålands konstmuseum, det handlar om Spirit of Emelia av Danelle Bergström och om det finns massor att berätta men jag höll mig till följande. Trevlig läsning:

Kära Danelle Bergström, bästa skeppsbyggare, konstvänner och vänner av Emelia.

Det börjar med ett stycke ek. Tungt, motsträvigt och ganska långt från tanken på ett seglande fartyg. Eller nej. Det börjar ännu tidigare. Med ett ekollon. Med en skog i Danmark. Fast egentligen med någon som säger att vi borde bygga en ny galeas på Åland. Sedan behövs några andra som svarar: yes, we can! Ni hör, det där med flödesscheman är inte så enkelt. Historien är inte densamma för alla. Det handlar om vilket perspektiv på det som hänt, man råkar ha.

Det som börjar som en hoppfull tanke växer till en berättelse om händer, kunskap och tålamod. Om människor som ger sin tid, sin yrkesskicklighet och en rejäl dos envishet åt något som ingen av dem hade kunnat skapa ensam.

Danelle, du kom från andra sidan jorden, gjorde Åland till ditt hem och såg något i bygget av Emelia som vi andra kanske inte alltid stannade upp och lade märke till. Du såg inte bara ett fartyg växa fram. Du såg talkan, egensinnet och människorna bakom arbetet. Du såg eken bli spant, spanten bli skrov och skrovet få liv. Och du såg ansiktena.

I Spirit of Emelia möter vi 72 porträtt och lika många röster. Skeppsbyggare, frivilliga, hantverkare och stödjare. Människor som redan kunde och människor som lärde sig. Människor som bar, mätte, hyvlade, hamrade, funderade, gjorde om och fortsatte. Vi ser de nyfikna, de generösa, de hårdhudade, de smarta, de snälla, de lekfulla, de administrativa och många fler. Det är en viktig del av denna utställning. För även om Emelia är byggd av ek, stål och koppar är hon framför allt byggd av människor, och vi, vi är ju som vi är vi.

Det så kallade mannaminnet är som bekant varken särskilt långt eller pålitligt. Spirit of Emelia gör därför något betydelsefullt. Utställningen förvandlar det hårda arbetet till konst och låter oss se sådant som annars lätt försvinner i vardagen.

Danelle, du har beskrivit Emelia som generositet som har blivit synlig. Det är mycket träffsäkert. Inte generositet som en storslagen gest, utan som något högst konkret: en hand på en planka, några timmar av ens tid, ett gott råd, ett ekonomiskt bidrag, ett löfte som hålls. Och ett leende på morgonen. Också det behövs.

Ordet talka är svårt att översätta. Det handlar om ett arbete som är för stort för en enda människa. Om människor med olika kunskaper som samlas kring en gemensam uppgift. Och om stora mängder fika som är minst lika viktigt som de tekniska specifikationerna. När arbetet är klart tillhör resultatet alla. Det är en gammal tradition. Men det är också ett mycket modernt sätt att åstadkomma stora saker tillsammans.

Som talman för Ålands lagting har jag svårt att se Emelia utan att samtidigt tänka på hela Åland och på vår självstyrelse. Också den började med en idé om att något som verkade svårt faktiskt var möjligt. Självstyrelsen kom till genom en internationell lösning, grundad på lag, överenskommelser och tillit. Men lösningen blev levande först när människor fyllde den med innehåll. Generation efter generation. Beslut efter beslut. Ibland i stor enighet. Ibland efter diskussioner som har pågått något längre än det tog att smida 10 000 kopparspikar och driva in dem i bordläggningen. Försiktigt uttryckt.

Självstyrelsen är, precis som Emelia, inte ett monument eller en prydnad som ska beundras på avstånd. Den är ett arbetsredskap. Den ska användas, vårdas och nu och då renoveras. Den kräver kunskap, ansvar och tillit. Mellan människor. Mellan våra åländska institutioner. Tillit mellan Åland och Finland. Och till den internationella rättsordning som en gång bidrog till att finna en fredlig lösning på Ålandsfrågan. Det arbetet blir aldrig helt färdigt. Och det ska det inte heller bli, som bekant är färden målet. Varje generation måste göra sin del, lära av dem som arbetade före och sedan lämna över något som håller för framtiden eller i vart fall så länge som möjligt.

Ett kulturarv lever bara när kunskapen används, berättelserna förs vidare och nästa generation får chansen att inte bara titta, utan också röra, pröva, misslyckas, lära och så småningom ta ansvar. Emelia är därför inte ett farväl till ett gammalt hantverk. Hon är en inbjudan att föra det vidare. På Åland har havet aldrig varit bara en bakgrund. Det är vår väg ut i världen, vår arbetsplats, vår försörjning och en del av vår identitet.

I Spirit of Emelia möts skogen och havet. Den danska eken och den åländska stranden. Det nedärvda hantverket och den samtida konsten. Det höstbruna och det havsblå. Från timmer till hav. Från minne till framtid. På väggen hittar vi en bit av whiskyplankan, den sista plankan som fästes vid skrovet. På den har du målat ett ekollon.

Det är detaljen som rymmer tusen ord. Den påminner oss om var allt började. Men ett ekollon handlar inte bara om ursprung. Det bär också med sig löftet om någonting nytt. Om nästa skog. Nästa bygge. Nästa generation. Och det är här ditt arbete, Danelle, når långt bortom ett enda fartyg och en enda ö.

När de stora uppgifterna känns övermäktiga och den egna insatsen för liten ger Spirit of Emelia några lugna och tydliga svar: Börja tillsammans. Bidra med det du kan. Lär dig resten på vägen. Och fortsätt.

Det är så ett samhälle byggs. Inte en gång för alla, inte av en enda människa och inte av en enda generation. Utan när tillräckligt många bestämmer sig för att det gemensamma är värt mödan.

Danelle, tack för att du såg detta och för att du delar det med oss. Tack för att du ger skeppsbyggarna, de frivilliga, stödjarna och hantverkarna deras plats i berättelsen. Tack för de 75 porträtten, rösterna, landskapen och alla de små detaljer som tillsammans gör det stora synligt.

Och tack för att du påminner Åland om något som är djupt rotat i oss, men som vi aldrig får ta för givet: vår förmåga att tillsammans förvandla en idé till verklighet. Spirit of Emelia är mycket mer, det är Spirit of Åland, Spirit of People eller rentav bara Spirit. Precis det som hela världen ropar efter idag. Spirit.
Till alla som har byggt Emelia, stött projektet och gjort denna utställning möjlig: tack.

Ni har inte bara byggt ett fartyg.

Ni har gjort kunskap synlig, gemenskap konkret och framtidstro möjlig att ta på. Det är med stor glädje och tacksamhet som jag förklarar utställningen Spirit of Emelia öppnad.
 

Vila i frid bäste professor

Torsdagen den 1 oktober blev en sorgens dag då professor emeritus och käre vännen Göran Djupsund lämnade det jordiska, oväntat och alldeles, alldeles, för tidigt. Det känns närmast övermäktigt att ta in att han är borta.

Detta drabbar många och framför allt hans familj och nära. Deras förlust och sorg är av en helt annan magnitud än alla andras. Våra böner är med er.

”Djupis” kom in i mitt liv för länge sedan, med en välfylld racketväska. Det började med en gemensam faiblesse för squash och det skulle visa sig att han hade en bakgrund på elitnivå vilket, försiktigt uttryckt, jag saknade.

Vi kom alltså från olika planeter, men det hindrade inte Göran från att oförtröttligt undervisa, ty sådan var han. Vi tränade timme ut och timme in, filade på detaljer, diskuterade vinklar, slet och kämpade och inte för en sekund släppte han tanken på att få nån slags fason på mitt spel, på bekostnad av det egna. Han gav aldrig upp trots att jag själv tvekade rätt ofta, det gjorde ont och det var jobbigt.

Guldkanten kom i omklädningsrummet efter träningen. Där flög samtalet högt och lärdomarna fortsatte att hagla. Det handlade om allt från vänsterhänta fotbollsmålvakter till demokrati, politik, människan och vart världen egentligen är på väg. Ibland pratade vi också om nödvändigheten av att äga en hygglig pickup och hur fasader borde målas. Med Göran gick det att prata om allt, och det var dessutom roligt!

Professor Djupsund var stigfinnaren som tidigare än andra såg spåren och det hade ingenting med tur att göra. Liksom spåraren på savannen var Göran tränad i att känna dofter, läsa mönster, förstå vinden och dra slutsatser. Göran var en nyfiken man, på alla sätt. Han läste mer än vi andra. Hans nätverk sträckte sig överallt, och han var i grunden en nyfiken man och till råga på allt hade han en gigantisk arbetskapacitet. Med mottot en sund själ i en sund kropp var han i fysisk mening närmast en tonåring och det gjorde att han kunde hålla skärpan längre än andra. Det hjälpte honom att förstå hur saker hänger ihop och varför människor gör saker, för visheten bor som bekant granne med fliten. I detta ingick att nu och då dyka ner i populärkulturen, när det kom nya kriminalserier på nån streamingtjänst släppte han allt. Det fanns inte viktigt och oviktigt, allt spelade roll.

Därför lyssnade så många när Göran pratade och därför är vi många som undrar vem vi nu ska fråga när vi försöker förstå vad som egentligen håller på att hända.

Vårt sista samtal, för någon vecka sedan, handlade om fred och hopp.

Om det märkliga att fredsrörelsen, som på olika sätt har definierat så många i vår generation, har försvunnit ur vardagen. När världen fylls av krig talar vi allt mer om vapen och upprustning och betydligt mindre om fred. Man kunde ju tycka att det borde vara precis tvärtom.

Som vanligt nöjde sig Göran inte med att konstatera detta. Han funderade, läste och grävde och konstaterade att hopp aldrig får förminskas till en fåfäng önskan om att allting nog ska ordna sig. Inte något som bara finns i våra huvuden. Hopp handlar om hårt arbete.

Hopp kräver att människor träffas, pratar, argumenterar, lyssnar och försöker övertyga varandra. Att man orkar försöka igen. Att man har ett mål och tålmodigt fortsätter, även när utvecklingen för tillfället tycks gå åt motsatt håll.

Det definierade Göran, att aldrig ge upp ansträngningarna att förbättra.

Detta kan kännas självklart men är särskilt viktigt i en tid där algoritmerna bestämmer över hur vi ser världen. De räknar klick, reaktioner och skapar uppmärksamhet. Sorg och glädje, rädsla och framtidstro, allt blir till siffror. Algoritmer känner aptit, aldrig tröst, och sådana är inte vi, egentligen. Sådan var absolut inte professorn, han kände till alla genvägar men vägrade ta dem.
Göran var intresserad av det som låg bakom siffrorna.

Människorna, sammanhangen, orsakerna och möjligheterna. Han besatt förmågan att se världen som den faktiskt är och ändå fortsätta fundera på hur den kunde bli bättre. Det är en betydligt mer krävande form av hopp än att bara tro att allt ordnar sig.

Nu har hans familj förlorat en människa som inte går att ersätta och vi andra har förlorat en vän, lärare, samhällsdebattör, samtalspartner, spanare och lots. Vi har alla tappat en människa som hjälpte oss att se längre.

Showen kommer förstås att fortsätta, men på ett annat sätt.
Det sista medskicket från Göran handlade om att hopp kräver arbete och det är en fantastisk hälsning från en man som ägnade sitt liv åt att förstå världen och människorna.

Hur eländigt och förbannat det än känns just nu är detta vägen framåt, och som han kanske hade uttryckt det själv. Fortsätt jobba, fortsätt hoppas, fortsätt vara. Och glöm inte bort att morgondagen alltid är bättre än idag.

De kämpar för Bomarsund

I morse fick jag att öppna ett två dagar långt seminarium om Bomarsunds framtid och det behövde ingen fråga två gånger. Jag är stormförtjust i berättelsen kring Bomarsund och hur det som byggdes för krig idag blivit en symbol för fred.

EFFORTS (European Federation of Fortified Sites) samlar arkitekter, arkeologer, historiker och andra sakkunniga för att vandra genom landskapet, kolla in ruinerna, dela erfarenheter och fundera över hur Bomarsund kan bevaras, utveccklas och berättas för kommande generationer. Vi får alltså bästa tänkbara hjälp i vår åländska storytelling och Bomarsund är en av våra starkaste berättelser.

Fästningsruinerna i Bomarsund är mycket mer än gamla stenar. Här byggde det ryska imperiet en fästning för att visa styrka med hjälp av militära muskler. Anläggningen var också en avstamp mot vägen till världsherravälde. Målet var västvärlden.

I skuggan av Krimkriget förvandlade segrarmakterna Storbritannien och Frankrike fästningen till en ruin. Ur resterna och freden i Paris växte demilitariseringen, senare neutraliseringen och så småningom hela berättelsen om Åland som fredens öar.

Få platser berättar Ålands historia lika fysiskt. Bomarsund går att se, röra vid och vandra genom. Man kan föreställa sig stadslivet i Skarpans, umbäranden med alla stenar, rädslan för Ryssland osv. På många sätt definierar platsen också det moderna Åland, det var under Bomarsundstiden som ålänningarna började ta sig för här i världen.

Ett särskilt och varmt tack vill jag rikta till arkitekten Daniel Andersson vid Fastighetsverket. Det är han som med kunskap och ett imponerande nätverk fått ihop detta möte. Jodå, det är också Daniel som ritat Bomarsunds besökscentrum och tack vare hans arbete samlas nu kvalificerad erfarenhet från olika delar av Europa kring frågor som kan vara avgörande för Bomarsunds framtid: Vad ska bevaras? Vad kan utvecklas? Hur gör vi platsen tillgänglig utan att putsa bort det som gör den äkta?

Allt behöver inte byggas upp på nytt. Frånvaron är en del av berättelsen. En saknad mur säger lika mycket som en bevarad.

Mötet handlar också om något större och framtidsomfamnande. När Åland samlar europeisk sakkunskap för att diskutera hur vi tar ansvar för vår historia och formar vår framtid, då visar vi självstyrelsen i praktisk handling. Åland är inte bara en plats där andra möts eller ett objekt för andras beslut. Vi är ett subjekt med egen röst, eget ansvar och förmågan att ta initiativ.

En fästning som byggdes för att hålla människor ute samlar nu människor från olika länder för att tillsammans tänka framåt. Historien har en fantastisk känsla för ironi.

I mitt välkomsttal till dessa europeiska kämpar föll orden ungefär så här:

Distinguished guests, dear friends, a very warm welcome to Åland, the islands of peace, and, of course, to Bomarsund. It is a privilege to see you all here, and I would like to start by thanking the Property Board of Åland, together with the members of EFFORTS and the Finnish Forum for Fortifications, for choosing to spend these days here so that we may benefit from your insights.

Looking around this room, I see architects, archaeologists, historians, conservators – experts who spend your professional lives thinking about monuments, buildings, ruins and cultural heritage. I don't. I am a politician so I will resist the temptation to spend the next ten minutes explaining to you how to manage historic monuments. That would be courageous, even by political standards, but perhaps not wise.

Instead, I would like to talk about something I know a little more about: Åland, our history, and the extraordinary journey that brought this place from one of the Russian Empire's great military projects to what we today proudly call the Islands of Peace. Bomarsund is not just an interesting collection of old stones. Once upon a time, this was the future. People came here with grand ambitions. They drew plans, moved stone, built roads, houses and fortifications. The main fortress alone covered more than 18.000 square metres and was intended to house some 2.500 soldiers. Around it grew Skarpans, Åland's first real urban community, ie a town.

Imagine the confidence behind such a project. This was architecture with a very clear message: we are here, we are strong, and we intend to stay in order to expand the tsardom to the west. Then history intervened. In 1854, during the Crimean War, British and French forces attacked Bomarsund. The fortress fell and was destroyed. And normally, you might think, that would be the end of the story. But on Åland it became the beginning of another one.

Two years later, in the settlement following the Crimean War, Åland was demilitarised, in Paris. When the League of Nations, the predecessor to the United Nations, dealt with the Åland question in 1921, it confirmed the demilitarisation and complemented it with neutralisation. At the same time, Åland received its autonomy within Finland. Or as we say: Finland hade the good fortune to win Åland. Or, among good friends, Finland became a part of Åland.

So when we stand here today and look back, there is a fascinating chain of events connecting the landscape around us with the society we live in today.

A fortress was built because of military strategy. The fortress was destroyed by war. Its destruction contributed to demilitarisation.

Demilitarisation became part of an international settlement. And alongside that settlement grew the autonomy that still shapes everyday life on Åland more than a hundred years later.
That is quite a journey for a pile of stones. And perhaps that is also why I find your mission so fascinating. You don't really function only with buildings or the remains of them. You work with everything that people have placed inside them. Ambition. Fear. Power. Beauty. Faith. Technology. Money. Politics. Dreams. Culture.

And sometimes enormous amounts of human stubbornness. An architect may draw a room, but that room eventually becomes somebody's childhood or workplace, the place where an important decision was made. Long after the architect and the builders have left the scene, the building continues collecting human life.

The same is true of monuments and landscapes. We build them for one purpose and history gives them another. Bomarsund may be one of the finest examples I know. This fortress was built to keep enemies out. Today we invite people in. It was built for soldiers. Today it attracts schoolchildren, researchers, tourists, historians, architects and people like yourselves. It was designed as an expression of military power. Today we use it to tell the story of peace. There is something wonderfully human about that. We spend years and fortunes constructing something for one purpose and then history calmly comes along and says: No. This is what it means now.

That brings us to the challenging part of your profession. What do we do with places like this? How much do we preserve, explain, develop? How do we make them accessible without polishing away the very thing that makes them authentic, their souls? And perhaps most difficult of all: when should we simply leave them alone?

Because not everything needs rebuilding. Sometimes absence is part of the architecture. A missing wall can tell a story like a scar can. A ruin can sometimes tell us more about ourselves than a perfectly restored building ever could.

That, I think, is particularly true here. Bomarsund tells us something about the Europe that built fortresses, fought wars and moved borders. But it also tells us about another Europe, one that slowly learned there are other ways to solve conflicts, by the Rule of Law.

The Åland question was a genuine international conflict. Sweden had its interests. Finland had its interests. The people of Åland had theirs. There was no obvious solution.

But people talked. Governments negotiated. The League of Nations became involved. Compromises were made an’d guarantees were created. More than a century later, we are still living with the result, on the islands of peace.

We have our own parliament and government. We have legislative powers of our own. Swedish is our official language. Åland is demilitarised and neutralised. None of this means that every problem disappeared. Believe me. I am Speaker of the Parliament; I have evidence. Self-government is never finished. It has to develop as society develops, and there are occasionally, shall we say, different levels of enthusiasm about how quickly that should happen, between ourselves and the state authorities in Helsinki.

The fundamental idea has endured. People who disagreed profoundly managed to create institutions and agreements that allowed them to live with those disagreements. I think that is worth remembering today. Especially today.

Åland is not a perfect solution, but proof that there’s always a way forward. That distinction matters. Peace is not created because everybody suddenly starts thinking alike. Democracy doesn't work because disagreement disappears. International cooperation certainly doesn't work because nations stop having their own interests.

It works when we build structures strong enough to carry our disagreements. And strangely enough, that brings us back to architecture.

Societies are not so different from buildings. They need foundations. They need maintenance. They occasionally need renovation. And if you neglect them for long enough, sooner or later something important starts leaking.

You people probably have a professional term for that. In politics we call it Monday morning… But there is another reason why I am particularly happy that this meeting takes place here. Europe has an extraordinary military heritage. Fortresses, walls, bunkers, castles and battlefields are scattered across our continent. They represent an almost unbelievable amount of human intelligence, engineering, labour and resources devoted to defending ourselves from one another. So, yeah, intelligence may not be the right word…

We cannot change that history. Nor should we try to hide it. But we can decide what we do with it. Places once built for confrontation can become places for learning. Military architecture can become cultural heritage. A fortress can become a meeting place and people from different countries can gather among its ruins, as you are doing now, not to plan how to defend borders from one another but to discuss how we together can protect something we share.

I like that thought. Your task is ultimately not to save the past for the past's sake. The past will manage perfectly well without us. Your responsibility is towards the future. You decide what the next generation will be able to see, touch, walk through and understand. You help us remember not only what our predecessors achieved, but also what they got terribly wrong, and hopefully we’ll learn from it.

That is probably one of the greatest services architecture, archaeology and cultural heritage can offer society. They make history physical. You can stand inside it. You can put your hand on it. You can see the marks left by people who lived before you and suddenly history is no longer a chapter in a book. It becomes real. That is what Bomarsund does to you.

So during these days I hope you will share your expertise generously, challenge one another and exchange both good experiences and bad ones.

Enjoy Bomarsund. Look around and think about the extraordinary journey this place has made. A fortress built for war became a ruin. The ruin became part of the story of demilitarisation. Demilitarisation became part of the identity of these islands, the Islands of Peace, for the benefit of the whole of the Baltic Sea.

Today, people from across Europe come here to help us think about how we carry that story forward. History sometimes has a wonderful sense of irony. On behalf of the Parliament of Åland, welcome to Åland, welcome to Bomarsund and I wish you two inspiring days together. Thank you.
 

Talet till världen från lagtinget

I morse tog Ålands lagting emot diplomater från 34 ambassader för ett så kallat Official Call. De länder som fanns representerade i plenisalen har tillsammans drygt fyra miljarder invånare. Halva jordens befolkning, ungefär.

Jag inledde tillsammans med lantrådet Katrin Sjögren. Hon berättade om dagens Åland medan jag talade om varför Åland ser ut som det gör och varför vår lösning har betydelse för många fler än för oss som bor här.

Åland är ett bevis på att överenskommelser har betydelse när tiderna förändras, intressen förskjuts och säkerhetsläget kärvt. För oss betyder internationell rätt skydd och trygghet. Och vi har stöd i historien. 

Efter första världskriget var världen sargad, misstänksam och farlig. Nationernas förbund lyckades absolut inte med allt. Men om vi bara minns misslyckandena drar vi fel slutsatser.

För Östersjöns vidkommande stoppade Nationernas förbund en konflikt mellan Finland och Sverige, över Åland. Det var ett bråk över land som kunde vuxit fast och förgiftat generationer framåt. Åland sattes under finländsk suveränitet och fick sin självstyrelse samt garantier för det svenska språket, kulturen och de lokala sedvänjorna. Demilitariseringen bekräftades och kompletterades med neutraliseringen. Ingen fick allt i detta djärva beslut som gick emot den åländska folkviljan. Ändå vann freden.

Jag fick under gårdagskvällens middag med diplomaterna frågan hur ålänningarna ser på saken i dag, med tanke på att en överväldigande majoritet ville tillhöra Sverige för drygt hundra år sedan. Min bedömning är att mycket få ålänningar i dag önskar någon annan lösning än den vi har. Med det sagt vill vi att självstyrelsen ska fortsätta utvecklas. Det var också en del av åtagandet från början och är en förutsättning för att systemet ska hållas levande.

På den politiska nivån och hos republikens president möter vi ett starkt stöd för utveckling. När orden sedan ska bli lagstiftning och verkliga reformer händer det ändå alltför ofta att det administrativa maskineriet i Helsingfors trampar på bromsen.

Åland behöver ingen förmyndare, sade jag, när det gäller att sköta våra egna vardagsfrågor. Vi behöver en partner. Självstyrelsen är ett löfte Finland har gett och en framgång som hela landet borde känna stolthet över att utveckla tillsammans med oss.

Vi talade förstås också om säkerheten. Östersjöområdet har förändrats dramatiskt och frågan ställs därför ibland om också Ålands status borde ändras.

Mitt svar är nej, det är inte genom sådana förändringar vi bygger framtid. 

När spänningarna ökar prövas överenskommelserna, då behövs de som mest

Demilitarisering får aldrig förväxlas med sårbarhet eller bristande beredskap. Åland är ett tryggt samhälle med myndigheter, räddningstjänst, näringsliv, frivilligorganisationer och invånare som bildar ett starkt civilsamhälle.

Efter mig och Katrin fortsatte landshövding Marine Holm-Johansson, polismästare Johan Pawli och biträdande sjöbevakningschef Juri Jalava informera om sina områden. Frågorna var många, nyfikna och insatta. Det är tydligt att våra gäster verkligen vill förstå hur Åland fungerar, vad vår status innebär och hur vi själva ser på vår plats i Finland, Norden och världen.

Under eftermiddagen fortsatte besöket till Bomarsunds Besökscenter, Smakbyn - Åland och Öfvergårds äppelgård innan färden gick vidare till HavsVidden och kvällsflyget till Helsingfors. Flera av gästerna har dessutom valt att stanna kvar några dagar för att upptäcka mer av Åland på egen hand. Det känns som ett gott betyg.

Som talman är jag oerhört stolt över det arbete som utrikesministeriet och personalen vid Ålands lagting har lagt ner under dessa två dagar. Bakom ett lyckat besök finns kämpar som planerat, flyttat stolar, hållit reda på tider, löst problem och sett till att allt fungerar. Ett stort och varmt tack till er alla.

Tillsammans har vi gjort Åland och vår självstyrelse tydligare hos representanter för 34 av världens nationer. Vi ska inte inbilla oss att den åländska lösningen går att kopiera rakt av på dagens konflikter, verkligheten är mer komplicerad än så. Den visar att det går att välja en annan väg innan människor börjar ha ihjäl varandra. Den visar också att tålamod och diplomatiskt grovarbete kan skapa lösningar som håller i generationer.

Det är lätt att tro att historien upprepar sina dåliga sidor, det säger vi ofta. Så behöver det inte vara. Också de goda lösningarna kan inspirera, om vi berättar om dem och tror på deras betydelse.

Åland är litet. Vår historia är det inte och inte heller vårt ansvar.
Tack och trevlig helg.

Så här löd hela hälsningen:

Excellencies, ladies and gentlemen, I hope you had a good night’s sleep and are ready for another day on our never-ending journey, building a better world. Unfortunately, you will have to endure another bit of small talk from me. I can not let you leave our islands without a few more insights into who we are. But fear not: in a short while, you will hear more about Åland today from our Head of Government, Katrin Sjögren.
Yesterday evening, sailing ship Pommern set the frames. This morning, I would like to speak about the chart which is formed in the room, in the Parliament, where the magic happens, if you will.

Åland is not a charming historical exception. Åland is a test of whether the word of states still carries weight when circumstances change and interests shift. For us, international law is not decoration. It is protection.

After the First World War, the world was exhausted, wounded and dangerous. Borders were disputed, empires collapsed and nationalism was running hot. The League of Nations, the OG you remember, was created by the initiative of president Woodrow Wilson in USA, in response to that wreckage. It was an audacious attempt to bring order to the world.

With hindsight, it is easy to list what the League failed to prevent. We should. But if we remember only its failures, we learn the wrong lesson. Here in the Baltic Sea, the League helped prevent a territorial dispute between two states from hardening into permanent hostility.

No slogan produced the solution. It came from reports, hearings, legal analysis, translation, drafting, travel, compromises and persistence. Diplomatic spadework, the heavy, unglamorous job that rarely receives applause because, when it succeeds, the catastrophe never happens. Diplomacy is described as soft power. Nothing about persuading opposing parties to live under the same text was soft. The result was carefully constructed.

The demilitarisation of Åland dated from the Paris settlement after the Crimean War. In 1921, the League of Nations decided that sovereignty would remain with Finland, while Finland undertook to protect the Swedish language, culture, local customs and self-government of the Ålanders. Thats was the price Finland paid to have Åland, including the promise to never settle with a stand still, to drive development in order to strengthen the Autonomy, together with the young republic of Finland. The demilitarisation was confirmed, and the Convention signed in Geneva on 20 October 1921 added neutralisation. On 9 June 1922, the Parliament of Åland convened for the first time. Those are days we still celebrate: 20 October and June 9.

Autonomy, demilitarisation and neutralisation are not the same thing and yet they are.

Autonomy answers how we govern our daily affairs. Demilitarisation determines what may not be permanently placed here. Neutralisation states that the islands are to be kept outside hostilities in time of war. Different instruments. Different purposes. One coherent settlement.

Together, they transformed Åland from an object over which others quarrelled into a community with institutions, responsibility and a voice of its own. We became a subject. Finland gained internationally recognised sovereignty. Sweden gained stability in its immediate neighbourhood. The Ålanders gained the right, and the duty, to build a society in their own language and on their own terms. No one won everything. Peace won enough. I got a question last night hence the fact that the Ålanders almost unanimosely wanted to become swedes back in the days. Whats the situation today? My educated guess is that very few in Åland today would like to have it any other way than the presence.

The settlement has survived world war, the Cold War, the collapse of the Soviet Union, Finland’s membership of the European Union and, now, Finland and Sweden’s membership of NATO. The demilitarised status itself has endured for 170 years.

Having said that, we are very much aware that things have changed, again. That will inevitably raise the question: should we also change? The answer is no. A radically changed security situation does not make the agreement less relevant; it is precisely when tensions rise that agreed limits are tested and matter most. Åland is a safe society, and demilitarisation must never be confused with vulnerability or a lack of preparedness. Our authorities, emergency services, businesses, voluntary organisations and citizens form a resilient civil society, ready to face every conceivable civilian crisis with competence, cooperation and calm.

This does not prove that agreements enforce themselves. They do not. Law without political will is paper. It proves something more demanding: agreements can survive profound change when states continue to regard restraint, predictability and credibility as interests in their own right.

Rule of Law is easiest to praise when it costs us nothing. Its real value appears when law restrains the strong, protects the small and continues to apply on the difficult day, not only on the convenient one. And that brings us to where we are today, when we are trying, literally as we speak, to develop a fourth, larger revision of the Autonomy Act. We are living our lives with the support of two legislations; the Finnish one, the blue, and the Åland Autonomy Act, the red.

The League of Nations decided that sovereignty over Åland should remain with Finland. That decision was not a blank cheque. The price, or rather the solemn condition, was Åland’s autonomy and firm guarantees for our Swedish language, culture and local traditions. That commitment has no expiry date.

At the political and presidential level, we continue to encounter genuine support and goodwill from our friends in Helsinki. Yet when those words are being translated into legislation, powers and meaningful reforms, the machinery of central government quite often applies the brakes. Sometimes it feels like Åland is treated less like a trusted partner and more like a ward under supervision.

Åland does not need a guardian when it comes to handling our own daily lives. We need a partner. Autonomy is not an administrative inconvenience for Finland to manage. It is a promise Finland made, and a success Finland should take pride in developing together with Åland.

We are living through rough waters. Russia’s war of aggression against Ukraine has shown, brutally, what happens when power claims the right to rewrite borders and disregard binding commitments. It has also reminded every small state and community that the rule-based international order is not an academic phrase. It is a matter of security, freedom and survival.

Defence is necessary. Readiness is necessary. So is diplomacy. If we invest only in the instruments needed after dialogue has failed, we prepare for failure at a very high price.
This year, Finland and Switzerland mark one hundred years of diplomatic relations. A century ago, Geneva gave the parties a place to step back from the edge. It gave diplomacy time to work. High on our wishlist is therefore that today's conflicts could find inspiration in the solutions we used yesterday. It cannot only be the bad sides of humanity that repeats itself.
Switzerland and Finland know that small states need a world in which law has weight. But this is not only a concern for small states. When treaties become disposable and institutions are reduced to stages for national performance, every state eventually becomes less secure.

You who serve as ambassadors know all this better than most. You know that the decisive conversation is often the one no one sees. You know trust accumulates slowly, sometimes sentence by sentence, and can be squandered in an afternoon. You know that keeping a channel open is not weakness. It is work. Your profession does not often leave monuments. On Åland, it did.

The monument is not made of stone. It is a parliament of thirty elected members. It is a Swedish-speaking society under Finnish sovereignty. It is children going to school, businesses making long-term investments, ships moving through peaceful waters and almost 31.000 people living ordinary lives in a place that once stood in the path of empires.

That is what diplomatic success looks like when it is allowed to mature and before I stop. Alongside security, prosperity and stability, we must dare to name one more goal: hope. Hope must never be confused with wishful thinking; it is disciplined work, the stubborn decision to believe in a better tomorrow and then accept responsibility for building it. To be human is to refuse to surrender that possibility, even when history gives us every reason to do so. Åland is proof that hope can be written into law, entrusted to people and sustained across generations. Everything good humanity has ever created began with hope and that is why hope is everything, and why it is worth fighting for.

So I hope you will carry a few thoughts with you from Åland: agreements can outlive fear, if states defend them. Small communities can place their trust in law, if larger states respect it. And peace can be built, if someone is prepared to do the hard work before the killing starts.

In 1921, someone did. We live inside the result. Our task now is to be as serious about the next peace as they were about ours.

Thank you and once again, welcome to the Parliament of Åland, the Islands of Peace. 

Halva världen kom till Åland

Diplomater från 34 ambassader är på Åland i dag och i morgon. Åland står tillsammans med utrikesministeriet värd för besöket och i kväll samlades vi till officiell välkomstmiddag på Nautical. Det blev en succé på många sätt, och dessutom rekordmånga deltagare!

Gästerna hade varit på resande fot sedan fyratiden på morgonen, tagit sig via Åbo till Mariehamn, hållit egna möten i lagtinget och hunnit med både Ålands sjöfartsmuseum och Pommern. Trots det var de fortfarande vakna, glada och intresserade. Diplomater är antingen hårdingar eller mycket skickliga på att se pigga ut.

Tillsammans med några av mina lagtingskolleger, Sveriges generalkonsulat i Mariehamn och lokala honorärkonsuler hade jag nöjet att träffa och äta middag med våra gäster. Det blev en kväll med många samtal, nya bekantskaper och massa skratt. Precis sådant som behövs i en värld där mycket tycks bli lite hårdare, lite kantigare och betydligt mer oförutsägbart.
Jag hade räknat lite inför mitt välkomsttal. De länder som fanns representerade runt borden har tillsammans drygt fyra miljarder invånare, ungefär halva jordens befolkning. Åland har knappt 31.000 invånare.

Statistiskt sett var varje ålänning alltså värd för omkring 130.000 gäster i kväll. Jag bad diplomaterna vara försiktiga med oss.

För en kort stund hade jag alltså uppmärksamheten från företrädare för halva världen. Det är kanske inte peak life, men nära.

Utanför fönstren låg Pommern och hjälpte till med berättelsen. Hon har trots allt större erfarenhet av internationella förbindelser än de flesta av oss. Hon seglade över världshaven med mat, virke och människor ombord och byggdes för långa avstånd, dåligt väder och hårt arbete. För att komma fram krävdes sjökort, erfarenhet, disciplin och tillit. Alla ombord hade en uppgift och alla visste att havet var större än de själva.

Där någonstans möts sjöfarten, självstyrelsen och diplomatin. Alla tre kräver mod att lämna en trygg hamn, tålamod när vinden vänder och förmåga att ändra kurs utan att tappa målet ur sikte.

Diplomati ser sällan dramatisk ut då den pågår. Det är möten, nya utkast, långa diskussioner och noggrant övervägda kommatecken. Det är just det tålmodiga arbetet som förändrar historiens riktning.

Åland är ett gott exempel på det.

Vi demilitariserades för 170 år sedan. Efter första världskriget löstes Ålandsfrågan genom Nationernas förbund i Genève. Åland fick sin självstyrelse och garantier för det svenska språket och kulturen. Demilitariseringen bekräftades och kompletterades med neutraliseringen.

Schweiz stod då för rummet. Diplomaterna gjorde jobbet. Vi på Åland har levt med resultatet i mer än hundra år.

Sådana överenskommelser sköter inte sig själva. De måste underhållas, förklaras och försvaras av varje ny generation. Ungefär som Pommern. Ingen gammal skuta överlever för att människor tycker hon är vacker. Någon måste se till riggen, trävirket och alla de där detaljerna som håller helheten samman.

Detsamma gäller lagar, avtal och vänskap. Försummar vi dem försvagas de. Tar vi hand om dem blir livet hållbart.

Därför är besök som detta viktiga. Under en middag löser vi inte världens alla problem, men vi lär känna varandra. Man lyssnar, jämför erfarenheter och bygger tillit. Nästa gång telefonen ringer eller en svår fråga hamnar på bordet är mottagaren inte längre bara ett namn eller ett land. Det är en bekant, rentav en vän.

Världen behöver fler sådana rum där människor sitter kvar, lyssnar färdigt och försöker förstå varandra även när de inte är överens.

Åland är en sådan plats. Vi är små, men vår historia är internationell och våra ambitioner höga. I kväll hade vi halva världens uppmärksamhet för en stund. Det kändes fint och mycket hoppfullt.

Tack till alla mina medvärdar, Team Åland är något att känna stor stolthet över.

Så här löd hela välkomsttalet, ungefär:

Excellencies, ladies and gentlemen, dear friends. Welcome to Åland. Looking around these tables, I understand all the fuss from New York where the General Assembly of UN meet . It’s magic, in every possible way, to see literally half of the world in one room.

Yes, I did my math. The countries represented in this room are home to just over four billion people, roughly half of humanity. Åland is home to almost 31.000. Statistically speaking, that means every Ålander is hosting approximately 130.000 guests this evening. So please be gentle with us. And for one brief moment, which will probably never happen again, I have the attention of representatives of half the world. It may not be peak life. But it comes remarkably close, so please listen carefully. We are truly proud to welcome you to Åland as part of the Ministry for Foreign Affairs’ annual Ambassadors’ Days. My warmest thanks to everyone at the Ministry and the Parliament of Åland who has worked hard to make this evening possible.

Dear guests, you spend your working lives representing countries of every size, history and temperament. Tonight, you are all guests of a small place with a surprisingly large international presence, and high ambitions.

Just outside these windows lies one of our finest storytellers: Pommern. She crossed oceans under sail; she brought food from Australia to Europe and timber all over the place. She was built for distance, bad weather and hard work. A ship like Pommern depended on charts, discipline, experience and trust. Everyone on board had a task. Everyone knew that the sea was larger than themselves. Pommern reminds us that successful journeys are rarely made by force alone. You must read the wind, understand the currents, keep your vessel in order and sometimes accept that progress requires a change of course. Diplomacy is much the same.

It seldom looks heroic while it is happening. It looks like another meeting. Another cable, draft, another carefully considered comma. Yet, now and then, all that patient work changes the direction of history and that happened here.
Åland was demilitarised in 1856, after the Crimean War.

Sixtyfive years later, after another devastating war had torn the world apart, the newly founded League of Nations proved what diplomacy can achieve. Åland received far-reaching autonomy within the Republic of Finland and guarantees for its Swedish language and culture, the demilitarisation was confirmed, and neutralisation was added.

This year, Finland and Switzerland celebrate one hundred years of diplomatic relations. In October, Åland will be part of that celebration in Geneva. It is wonderfully fitting. Geneva was not merely the address at which the Åland solution was discussed. It represented an idea: that even difficult disputes should be given a room, a table, enough time and people willing to stay until words became an agreement. Switzerland offered the room. Diplomats filled it with work. Åland has lived inside the result for more than a century.

Our demilitarisation has now endured for 170 years. Not because ink is immortal. Not because history has been kind. But because generation after generation has decided that agreements matter, that restraint has value and that peace is worth maintaining.

Pommern is still with us for much the same reason. A fine vessel does not survive on admiration alone. She outlives because people care for her. Timber, rigging, law and friendship all have this in common: neglect them, and they weaken. Maintain them, and they can cross centuries. Shipping and diplomacy share the same spirit. Both require the courage to leave safe harbour, the patience to navigate difficult waters and the determination to stay the course when progress is slow.

And if anyone still doubts that diplomats are made of unusually strong material, today has provided the evidence.
You rose at four this morning, travelled through Turku to Mariehamn, and have since faced a full day of meetings, presentations and new impressions. And yet, all of you are still here, smiling, attentive and appearing genuinely interested. That is either remarkable stamina or diplomacy at its very highest level. Probably both.

Dear friends, to the patient craft of diplomacy, represented by all of you here tonight. To Finland and all its friends. To Switzerland and Geneva. To agreements strong enough to outlive their authors and friendships warm enough to renew them. Welcome to Åland. 

Tio år av hållbarhetsfokus

Vi borde bli bättre på att leta efter sådant som är rätt, inte bara söka fel.

Den tanken följer mig efter utvecklings- och hållbarhetsrådets möte i Ålands Näringslivs lokaler idag. Bärkraft och den åländska utvecklings- och hållbarhetsagendan fyller tio år. Det är värt att uppmärksamma och ett bra tillfälle att stanna upp. Vad har vi lärt oss? Vad behöver förändras och hur tar vi klokast vara på tio års erfarenheter?

Kännedomen om nätverkets arbete är låg och dessutom sjunkande, konstaterades. Lagtingets finans- och näringsutskott har tidigare varit inne på samma sak. Många vet inte vad rådet gör, vad medaktörerna bidrar med eller hur mycket arbete som faktiskt pågår runtom på Åland. Det är ett problem och ska tas på allvar, trots att verkligheten är en annan. 

Ålands Näringsliv tf vd Dan Westerholm konstaterade att hållbarhetsarbetet är viktigare än någonsin och att det behövs ett större engagemang från både medaktörer och samhället. Mer dialog, bättre kommunikation och tydligare ansvar. Jag håller med.

Bärkraft och det åländska hållbarhetsarbetet ska tåla granskning. Allt som har funnits i tio år måste utvecklas och ibland göras om. Det som aldrig förändras stelnar och går bakåt.

Samtidigt är det lätt att bilda sig en bestämd uppfattning om något som är omfattande, spretigt och svårt att överblicka. Det gäller oss alla. På avstånd ser verkligheten ofta enklare ut än den är. Därför måste vi fråga, lyssna och försöka förstå innan vi blir alltför tvärsäkra.

Här finns en liten varning i det som brukar kallas Dunning-Krugereffekten. När vi bara känner till en liten del av ett område är det lätt att överskatta hur mycket vi förstår. Den som lär sig mer upptäcker vanligen hur mycket som återstår att begripa och blir därmed mindre tvärsäker.

Det gäller förstås också oss som varit engagerade länge. Vi utvecklar blinda fläckar och börjar tro att våra egna erfarenheter utgör hela bilden. Det är lika fel det, ingen ser allt.
Kritik behövs och den blir bättre när den förenas med kunskap, nyfikenhet och en ärlig vilja att förstå. På samma sätt blir hållbarhetsarbetet bättre när det öppnar sig för frågor, invändningar och nya perspektiv. Var nyfiken, inte dömande, som min nya kompis Ted Lasso säger.

President Tarja Halonen har använt en bild som jag tycker mycket om. Ett hus kan ha sjutton olika dörrar. Vi kan gå in från olika håll och välja helt olika ingångar, men ändå hamna i samma hus. Det borde vi minnas oftare.

I den offentliga debatten låter det ibland som om den som väljer en annan dörr också vill till ett annat hus. Så behöver det inte alls vara. Vi kan vara oense om vägen och ändå vilja samma sak. Vi kan prioritera olika och ändå arbeta för ett bättre Åland. Och det måste ske utan personangrepp. Skämmes alla som ägnar sig åt sådana. 

Kanske är det utvecklings- och hållbarhetsrådets viktigaste uppgift. Inte att dela ut färdiga svar eller vakta någon sorts renlärighet, utan att hålla visionen levande, föra samman människor och skapa rum för samtal som annars aldrig skulle bli av.

För egen del har jag lärt mig massor av människor som jag annars knappast hade träffat. Det är nödvändigt. Särskilt för gubbar som jag. Det är direkt livsfarligt för dylika att fastna i den egna bubblan och så småningom börja tro att man själv har svaret på allt.

Vi får aldrig sluta diskutera framtiden bara för att vi ibland är oense om vägen dit. Ett bättre Åland behöver fler röster, fler samtal och gärna sjutton dörrar. Så länge vi kommer ihåg att det är samma hus vi bygger.