Talet till diplomaterna

Dagen började med vajande nordiska flaggor utanför Ålands lagting och slutade med samtal, skratt och framtidstro över en buffé på Sveriges generalkonsulat i Mariehamn. Allt som allt ännu en fin dag på jobbet!

Förmiddagen ägnade vi åt demokratin i en digital tid. Inbjudna ungdomar diskuterade hur sociala medier påverkar tilliten till demokratin, men också vilka idéer unga själva har för att stärka det demokratiska samtalet. Klokt, engagerat och hoppfullt och väldigt tydligt att mycket kretsar kring jobb och framtid. 
Under dagen möttes också Nordens talmän för att diskutera aktuella frågor i det nordiska samarbetet. I år leder Finland, tillsammans med Åland, arbetet i Nordisk Råd och samtalen präglades av både ansvar och en stark vilja att utveckla det nordiska samarbetet vidare.

På eftermiddagen fick vi besök av det svenska diplomatprogrammet från Utrikesdepartementet. Det blev samtal om Ålands historia, vår självstyrelse, demilitarisering och neutralisering och en promenad genom Mariehamn där diskussionerna fortsatte i den uppfriskande vårvinden. Fick till och med möjlighet att säga några ord om Pommern till dessa blivande diplomater!

Kvällen avrundades på bästa sätt på Sveriges generalkonsulat, där generalkonsul Helena Pilsas stod värd för en generös buffé. Ett varmt tack för gästfriheten och för allt arbete som görs för att stärka banden mellan Sverige och Åland.

När jag tackade för maten försökte jag ge de blivande diplomaterna några vänliga råd. Bland annat att diplomatins vägar sällan är raka, ofta finns de inte ens. Då är det diplomaternas uppgift att bygga, först en stig, sedan en byväg och till sist en autostrada. På Åland har vi god erfarenhet av just det. Vi började med en stig som sedan 1922 utvecklats till om inte en motorväg så i vart fall en användbar landsväg.

Jag påminde dem också om att diplomati är som mjölk: den har alltid ett bäst-före-datum och måste hållas färsk. Därför ska man aldrig missa ett tillfälle till mingel, det är ofta där de verkligt viktiga samtalen börjar. Fotarbete slår allt när det handlar om mänskliga och användbara kontakter.

Och viktigast av allt: gott humör är en underskattad diplomatisk resurs. Ett leende kan ibland öppna dörrar som den mest välformulerade not inte rår på.

När man under en och samma dag möter engagerade unga människor, nordiska kolleger och framtidens diplomater känns framtiden väldigt ljus.

Och förhoppningsvis minns några av dessa blivande medlare och samhällsklippor, när deras vägar en dag leder långt ut i världen, att det finns ett litet örike i Östersjön där diplomatin faktiskt lyckades och dit de alltid är välkomna tillbaka. 

Hela talet till de blivande diplomaterna, ungefär:

Kära generalkonsul Pilsas, ärade gäster och framtida diplomater, vänner, låt mig börja där man alltid ska börja i diplomatin, med ett tack.

Tack Helena för den generösa buffén och för att du öppnar generalkonsulatet för oss i kväll. Och tack till er i diplomatprogrammet för att ni har kommit till Mariehamn för att lära er mer om Åland. Jag inser att ni kanske inte hade något val, att det ingår i programmet, och det definierar på ett rätt elegant sätt vad som väntar er framöver i livet, diplomatins vägar bestämmer du inte alltid över på egen hand, där sällan enkla och de är framför allt inte raka och breda, snarare tvärtom. Ofta kommer ni att märka att vägarna inte ens finns, det är er uppgift att bygga dem. Och i det jobbet finns det kanske ingen bättre inspiration än Åland. För vi är ett enda gigantiskt vägbygge som fortfarande utgör ett gott exempel för resten av världen.

Ni har under dagen fått höra om vår självstyrelse, vår demilitarisering, neutralisering, vår historia, våra institutioner och kanske också en och annan paragraf, inramad av ett traktat, stött av en deklaration och förvandlad till praxis och sedvanerätt; inte att förglömma Rule of Law som ni kanske redan ledsnat på att lyssna till.

Låt mig i detta teoriserande dela med mig av en liten observation.

Diplomati handlar naturligtvis om regler, strukturer och internationella överenskommelser. De är nödvändiga. Men i verkligheten avgörs väldigt mycket någon annanstans. Och diplomati är som mjölk, det finns alltid ett bäst-före-datum och den måste alltid hållas färsk och uppdaterad.

I mötet mellan människor sker utveckling, därför ska ni aldrig missa ett tillfälle till mingel. Det kan hända i ett samtal som uppstår vid rätt tidpunkt, och kom ihåg att det är klokare att lyssna än att prata. I förtroende som byggs över en middag kanske precis som denna.

Och nu som då spelar också timing och en smula tur en roll. Fast här är jag frestad att citera Ingemar Stenmark, det är alltså en svensk skidåkare som erövrade världen långt innan ni ens var en förväntansfull glimt i era föräldrars ögon. Han konstaterade enkelt att ju mer jag tränar, destor mer tur har jag. Så är det också med diplomati. Ni vet aldrig när ert kontaktnät kan komma till pass och därför måste varje liten maska ägnas uppmärksamhet. Ju bättre ni gör detta grundarbete, destor mer tur har ni.

Det finns också något nästan hantverksmässigt över diplomatin. I teorin kan den beskrivas i böcker och manualer. I praktiken liknar den ibland mer sjöfart här i Östersjön. Man behöver naturligtvis kartor, regler och instrument. Men det räcker inte. Man måste också läsa vädret, förstå strömmarna och ibland justera kursen en aning utan att någon riktigt märker det.
På Åland brukar vi säga att de bästa lösningarna är de som alla kan leva med, och där ingen riktigt känner att de har förlorat. Det kräver tålamod, gott humör och en viss känsla för timing. Och ibland också den diplomatiska konsten att låta någon annan få äran för en idé man själv råkade nämna lite försiktigt tidigare under kvällen. Kort sagt gilla läget i alla lägen.
Och kanske finns det ytterligare en egenskap som inte alltid nämns i handböckerna, men som alla goda diplomater känner till: vikten av ett gott humör.

Ett gott humör öppnar dörrar som ibland förblir stängda för den mest välformulerade noten. Det gör samtal lättare, spänningar mindre och människor mer benägna att lyssna på varandra. I en värld där mycket kan bli allvarligt, och ibland väldigt snabbt, är förmågan att möta andra med värme, nyfikenhet och ett leende ofta en större diplomatisk tillgång än man först kan tro.

Här på Åland har vi haft nytta av just det. När man lever på en ö mitt i Östersjön lär man sig snabbt att samarbete fungerar bättre än konflikter, och att det nästan alltid hjälper att börja ett samtal om inte skrattande så gärna leende. Fast i sak, vänlig i ton.

Just i dag verkar stjärnorna faktiskt stå fint i linje.

Ni är här i Mariehamn och får bekanta er med ett internationellt fredsexempel som fungerat i snart 170 år. Vi firar samtidigt Nordens dag, ett samarbete byggt på tillit, demokrati och väldigt mycket sunt förnuft. Våren står för dörren. Och vår utmärkta generalkonsul Helena Pilsas tog bollen och ställde till med detta mycket trevliga kalas.

Det är faktiskt svårt att tänka sig en bättre kombination.

För Åland och Sverige hör ihop på ett alldeles särskilt sätt. Vi delar större delen av vår historia. Och Sverige är fortfarande, i allra högsta grad, en uppskattad del av Åland: i vårt språk, i vår kultur och i våra vardagsrelationer.

Det är band som inte bara finns i historieböckerna utan i människors liv. Kanske är det just därför Åland ibland beskrivs som en liten plats där stora idéer prövats: fredliga lösningar, internationell rätt och samarbete i praktiken.

Till er som nu står i början av era diplomatiska liv vill jag därför säga: världen kommer att ta er till många platser och många uppdrag. Ni kommer att möta komplexa frågor och ibland ganska svåra situationer.

Och glöm aldrig att diplomati i grunden handlar om människor.
Om förtroende. Om relationer. Och om att våga sätta sig vid samma bord. Världen kommer att ta er långt bort härifrån, till andra hav, andra städer och nya utmaningar. Men vart ni än hamnar hoppas jag ni minns att det finns ett litet örike i Östersjön där diplomatin faktiskt lyckades.

För hit är ni alltid välkomna tillbaka.

Helena, tack för maten och tack för allt du gör för att stärka relationen mellan Sverige och Åland. Och till er alla: lycka till på er resa.

En helg av ord, vänskap och värdskap

 En helg av ord, vänskap och värdskap

Stora ceremonier och högtidliga program, javisst. Men som så ofta slår det enkla det pampiga. Detta har varit en helg präglad av öppna dörrar, nyfikenhet och samtal mellan människor. Häng med!

Andreas Norlén, talman i Sveriges riksdag, besökte Åland tillsammans med sin hustru Helena Norlén och sonen Henry. Besöket var inget officiellt statsbesök utan något betydligt folkligare. Först en lördag fylld av litteratur, samtal och upptäckarglädje i samband med Mariehamns litteraturdagar.
Familjen Norlén medverkade vid öppningen av årets litteraturdagar och presenterade sin bok om tomater, ett ämne som kan verka vardagligt men som, när entusiaster möts, snabbt visar sig rymma både passion, kunskap och berättarglädje. Och kanske är det just sådana möten som skapar de bästa minnena.

På söndagen fick jag förmånen att visa Åland för familjen Norlén. Vår färd gick först till Bomarsunds besökscenter, där historien ligger som ett eko mellan granitblocken och havet. Där, mitt i berättelsen om 1800-talet och den tid då Åland och Finland var en del av det ryska riket, påminns vi om hur vår lilla ö alltid befunnit sig mitt i historiens korsdrag.

Bomarsund är mer än ruiner. Det är en berättelse om makt, krig och förändring men också om lärdomar som format Ålands som vi känner det idag. Besökscentret blir bara bättre och bättre, där finns gott om än så länge oupptäckta skatter.

Vi fortsatte till Notvikstornet, en av de platser där striderna under Bomarsundskriget utspelade sig. Där, mellan de väldiga stenblocken och med utsikt över vattnet, blir historien nästan fysisk. Det var också här, och i händelserna kring Bomarsunds fall, som en insikt växte fram i Europas politiska landskap: att Ålands framtid inte skulle ligga i befästningar och kanoner, utan i det motsatta. Demilitariseringen som sedan år 1876 vuxit till ett globalt föredöme.

Det är en väg som än i dag präglar vår plats i världen, en väg som bygger på fred, stabilitet och internationellt förtroende.

Stärkta av historiens insikter fortsatte vår färd norrut till Godby. Där väntade mamma Christina med en livgivande, hemlagad lunch som gav ny energi åt både kropp och samtal. Ett varmt tack till mamma, inget officiellt program i världen kan mäta sig med ett köksbord där maten är lagad med omsorg och dörren står öppen.

Efter lunchen följde en rundvandring i mammas imponerande trädgård. Där, mellan odlingsbäddar och växthus, tog samtalen ny fart. Och ja, tomaterna fick förstås en central roll i diskussionerna vid sidan av alla andra grödor.

Det blev snabbt tydligt att samtalet om odling kan nå nivåer långt över min egen kompetens. Men entusiasmen var smittsam, och det är något fint i att människor kan mötas lika mycket kring odlingsglädje som kring politik och historia.

När eftermiddagsflyget senare lyfte från Åland lämnade familjen Norlén vår ö, men de tog med sig något mer än minnen av historiska fästningar och åländska trädgårdar.
De tog med sig ett möte. Och lämnade vänskap.

För det är just där, i mötet mellan människor, som relationer växer. Och relationer är i längden det som bär både vänskap och politik.

Banden mellan Åland och Sverige är starka, djupa och historiska. Men det är inte bara historien som håller det levande. Det är människorna. Samtalen. Besöken. De små stunderna då vi öppnar våra hem, våra historier och oss själva för varandra.

Därför vill jag också rikta ett varmt tack till arrangörerna av Mariehamns litteraturdagar. Genom ert arbete skapar ni mötesplatser där idéer, berättelser och människor får mötas. Ni gör Mariehamn till en plats där litteraturen öppnar dörrar, inte bara till böcker, utan till världen.

Och i själva verket gäller det oss alla.

Varje gång vi tar emot en gäst, berättar om vår historia eller visar någon våra favoritplatser på Åland, blir vi ambassadörer för något större. För vår självstyrelse. För vårt samhälle. För vår plats i världen.

Det är ett värdskap som inte kräver stora ord. Bara värme, nyfikenhet och stolthet över platsen vi lever på.

Den här helgen blev en påminnelse om just det.

Att Åland kanske är litet på kartan men stort i mötet mellan människor.

Hyllning till litteraturen

Ibland lämnar en vanlig lördag en känsla efter sig som dröjer kvar långt efter att programmet är slut, ljusen släckts och publiken gått hem. En sådan dag var denna på Mariehamns litteraturdagar. Detta är inte riktigt sant för Mariehamns litteraturdagar fortsätter med litterär supé ikväll och mer program imorgon.

Hur som, när jag gick därifrån på eftermiddagen slår det mig att saken är klar: jag måste skriva en bok till.

Det är förstås lätt att säga. För att skriva en bok behövs tid, en bärande idé och tålamodet som krävs för att sätta sig ned och verkligen tänka de där tankarna som inte låter sig stressas fram. Jag tror inte att jag är ensam om den känslan denna dag. För efter att ha lyssnat till författare, samtal och berättelser som rört sig från det djupt personliga till det världspolitiska, är det svårt att inte känna hur något börjar röra sig inom en. Djupa tankar är nerv.

Mariehamns litteraturdagar har en särskild förmåga att påminna oss om vad skapande egentligen är. Det handlar inte bara om idéer. Inte bara om disciplin. Det handlar också om modet att faktiskt börja.

Dagens scen fylldes av människor som gjort just det, som valt att gå från tanke till handling, från plan till verk. De har inte bara talat om skrivande; de har skrivit.

Inledningen satte tonen. Sveriges riksdagstalman och vännen Andreas Norlén höll ett tal som i all sin stillsamma värdighet var en hyllning till litteraturen som bärande kraft i varje samhälle med självrespekt. Hans ord påminner om något grundläggande: att berättelser binder samman människor, tider och erfarenheter. De gör samhällen större än sin geografi. Dessutom avslutade han med att citera ord födda ur Finströmsmylla, bara en sån sak!

Och det var en särskild glädje att höra honom tillsammans med hustrun Helena berätta om sin bok om tomater, ett projekt som i sin anspråkslösa charm rymmer en större sanning. Allt skapande börjar någonstans. Inte sällan i en enkel idé och en vilja att pröva.

Under dagen rörde sig samtalen mellan många världar. Barnböcker, deckare, biografier, olika genrer, olika temperament, men samma drivkraft: att förstå och gestalta människan.

Samtalet mellan Omar Alshogre och vår egen Jonna Ekman Juhlin var ett av de ögonblick då rummet nästan höll andan. När Alshogre berättar om sina erfarenheter från Syriens fängelser blir litteraturen mer än ord. Den blir vittnesmål. Minnet av det som inte får glömmas. Jonna Ekman ledde diskussionen med varsamhet och värdighet, ett samtal som både bar tyngd och öppnade för framtid.

Kanske är det just detta som är litteraturdagarnas största gåva: att få sitta som publik och bevittna verkliga samtal mellan människor som tänker högt tillsammans.

Och så finns förstås de samtal som får världen att kännas både större och närmare samtidigt. När intervjuaren Yukiko Duke möter författaren och journalisten Anna-Lena Laurén förs publiken rakt in i samtidens stora frågor. Få har samma inblick i den ryska verkligheten och i det ukrainska motståndets kraft som Laurén.

När hon talar om Ukrainas kamp är det omöjligt att inte tänka på hur också Åland, på sitt sätt, har stått där, sida vid sida med ett land som försvarar sin frihet.

Från de dagliga manifestationerna vid Ukrainaplatsen, Mariehamn, till alla de insatser som gjorts och görs av människor, organisationer och myndigheter på Åland, en av dem Ålands landskapsregering. Pengar, material, solidaritet och uthållighet. Ett litet samhälle kan göra mycket när viljan är stor.

Det fyller mig med stolthet.

Och kanske var det också denna känsla som gör dagen så stark. För Mariehamns litteraturdagar är mer än ett litterärt arrangemang. De är en påminnelse om vad ett öppet samhälle är. Ett samhälle där ord får uttalas, idéer får prövas och människor möts över erfarenheter, språk och generationer.

Därför vill jag, från djupet av mitt hjärta och på många ålänningars vägnar, rikta ett varmt tack till alla dem som gör dessa dagar möjliga. De som planerar, organiserar, modererar, skriver, läser och bär evenemanget framåt. Det ni skapar är mer än ett program. Det är en manifestation för människans skaparkraft, för demokratin och för modet att tänka fritt.

Vi lever i ett litet samhälle. Men våra ambitioner är stora. Och vår vilja att vara en del av världen är obruten. Den känslan stod alldeles särskilt klar denna dag i Mariehamns stadsbibliotek.

Och så, som en stilla men träffsäker avslutning, kom musiken. Trubaduren Dan Fägerquist sjöng sina visor om livet, enkelt, precist och med en precision som går rakt in i hjärtat. Ibland kan några versrader säga mer om livet än många långa resonemang.

När jag gick hem bar jag med mig något av allt detta. Tankar, röster, berättelser. Så ja, det måste bli en bok till. Snart.

Vad den ska handla om vet jag ännu inte. Men en sak är säker: när tiden väl finns, då brukar idéerna också hitta fram. Och efter denna dag finns i varje fall inspirationen där.

Lunchtalet om freden

I borgstugan på Kastelholms slott dukades idag lunch för president Tarja Halonen, talare, arrangörer och gäster efter årets Kastelholmssamtal som ordnas av Ålands fredsinstitut.
Utanför ligger slottssundet stilla, som det ofta gör här. Vattnet som i sekler har fört människor, idéer och handel mellan länder är nästan spegelblankt denna vackra vårdag. Och just havet stod i centrum för förmiddagens samtal, havet som arena för både samarbete och konflikt.

Det är ett ämne som känns långt ifrån abstrakt på Åland. Här är havet inte en gräns utan en livsnerv. Det binder samman snarare än skiljer åt.

I en tid då nyhetsflödet ofta fylls av ord som upprustning, spänningar och osäkerhet blev det befriande att höra forskare och experter påminna om något som sällan blir rubriker: att världens institutioner fortfarande står starka och att internationella regelverk fortsätter att skapa stabilitet.

Det är ju just den tanken som bär den åländska lösningen.

Demilitariseringen. Neutraliseringen. Självstyrelsen.

Tre ord som ibland kan låta tekniska, men som i själva verket handlar om något djupt mänskligt: att konflikter kan hanteras genom rätt, förtroende och diplomati, inte genom makt.

Och kanske var det därför lunchen kändes så symbolisk.

Maten hade tillagats av elever från Övningsrestaurang Hjorten vid Ålands yrkesgymnasium, under sina lärares ledning. Tallrik efter tallrik bars in till borden, delikat, vackert presenterat och till slut applåderat av gästerna.

Det var ett fint ögonblick.

För mitt i samtalen om internationella avtal, säkerhetspolitik och historiens lärdomar stod också något annat där i rummet: unga människor som tränar sina yrken och förbereder sig för framtiden.

Kanske passade dagen därför extra bra för en annan nyhet som nådde oss: Finland utsågs idag, för nionde året i rad, till världens lyckligaste land.

Vi gratulerar förstås från Åland.

Och tillåter oss samtidigt den lilla, vänskapliga, misstanken att vi här, antagligen, är ännu en aning lyckligare.

För lyckan ligger kanske inte bara i statistik.

Den kan också finnas i något så enkelt som ett samtal runt ett bord, i respekt mellan människor och i den stilla övertygelsen att fred faktiskt inte bara går att bygga, den går att sprida.

Här är hela dagens tal vid lunchen, på engelska, då vi hade internationella gäster på plats:

President Halonen, Ambassador and General Consul, distinguished speakers and moderator, friends of peace, ladies and gentlemen,

It is both an honour and a pleasure, as Speaker of the Parliament of Åland, to welcome you to this gathering and to offer a few words of gratitude before we share lunch together.
First and foremost, I would like to express my sincere thanks to President Tarja Halonen, whose patronage has helped give the Kastelholm Conversations their international resonance and moral clarity. Your lifelong commitment to human rights, diplomacy and international cooperation continues to inspire all of us who believe that peace must be actively cultivated.

I would also like to warmly thank our speakers, Marie Jacobsson, Kuupik Kleist and Henrik Ringbom, for contributing their insights to today’s discussions, and our moderator Hanna Ojanen for guiding this important dialogue with wisdom and balance.

And of course, my gratitude goes to the Åland Peace Institute for once again creating a forum that encourages dialogue rather than debate, reflection rather than polarization. In today’s world, that is no small achievement.

We gather here every year close to Åland’s Demilitarisation Day, when we remember a remarkable historical commitment: that these islands shall remain outside the machinery of war.
For nearly 170 years, Åland has lived under a unique international arrangement, demilitarised, neutralised, and self-governing.

And perhaps the most remarkable aspect is not that the system was created.

It is that it still works.

In a world where international agreements are often questioned, strained, or abandoned, Åland quietly reminds us that Rule of Law can endure, not for years, but for generations.

This is not an accident. It is the result of trust, diplomacy, and respect for international commitments.

And in that sense, Åland and Finland together represent something profoundly important: a living example that peace can be structured, institutionalised and maintained through law rather than force.

This year’s theme, “The Sea as an Arena for Cooperation and Conflict”, could hardly be more relevant. For us on Åland, the sea is not a distant abstraction. It is our landscape, our livelihood, and our lifeline.

The Baltic Sea connects us to the world. It carries trade, culture, ideas and people. Our history, our economy and our identity are inseparable from a free, open and peaceful sea.

But the sea also reminds us of another truth: where there is movement, there are interests. Where there are interests, there can be tensions. Throughout history, the oceans have been arenas for cooperation, but also for rivalry, competition and sometimes war.

The challenge of our time is to ensure that the sea remains primarily a space for cooperation. And that requires something that is becoming increasingly rare in global politics: patience, dialogue, and respect for international law.

Allow me to offer a slightly provocative thought. Today, everywhere we turn, the dominant language is rearmament.
More weapons. More defence spending. More preparation for conflict. Some of this may feel necessary in an uncertain world. History teaches us not to be naïve. But history also teaches us something else: No society has ever armed itself into lasting peace. Peace has always required something more difficult, trust, restraint, and the courage to imagine alternatives.

So perhaps the real question we should ask ourselves is this: How do we make it “cool” again to talk about peace? How do we ensure that the next generation grows up believing that diplomacy is not weakness, that cooperation is not naïve, and that the rule of law is stronger than the rule of force?

Perhaps gatherings like this, here in Kastelholm, are part of that answer. Because peace does not begin in treaties. It begins in conversations. And here, on these small islands in the Baltic Sea, those conversations carry particular weight.

Åland is small, yes. But in the architecture of peace, size is not everything. Sometimes small places can carry big ideas. The Åland example, demilitarisation, neutralisation, autonomy, shows that conflicts can be solved through law and dialogue rather than domination.

It shows that compromise can create stability. And it reminds the world that peace is not simply the absence of war, it is the presence of trust. Before we continue our conversations this afternoon, it is now time for lunch.

And I am particularly pleased that the meal has been prepared by students from the vocational college. They represent something deeply important: the generation that will inherit the world we are shaping today.

Let us hope that when they look back decades from now, the tensions of our time will appear as passing storms rather than permanent clouds. As the old saying goes: “This too shall pass.”
But whether it passes peacefully or painfully depends very much on the choices we make today. Thank you all for being part of these conversations. And now, please enjoy the meal.

Bon appétit.

Filmbrunch på generalkonsulatet

Ute föll några tunga, senvaknade, snöflingor. Inne var värmen påtaglig, i Sveriges generalkonsulat i Mariehamn där generalkonsul Helena Pilsas bjöd in till en generös brunch som avslutning på några intensiva och inspirerande dagar med VERA Filmfestival.

Runt bordet samlades några av de som gjort festivalen levande, arrangörer, filmare, entusiaster och vänner till VERA. Samtalen rörde sig naturligt mellan filmerna vi sett, scener som stannat kvar i minnet och de tankar som uppstår när människor delar samma berättelser men upplever dem på olika sätt.
Generalkonsul Pilsas har följt festivalen engagerat under dagarna och tagit del av flera av filmerna, från starka dokumentärer till fiktionens mer poetiska världar. Det säger något fint om festivalen när även en diplomat låter sig dras in i berättelserna och samtalen.

För film gör något med oss. Den kan få oss att stanna upp en stund i en annars ganska snabb värld. Den speglar våra liv, men öppnar också dörrar till andra människors verkligheter. Den kan provocera, beröra och inspirera och ibland förändra hur vi ser på både historien och framtiden.

Festivaler som VERA skapar sådana möten. Inte bara mellan publik och film, utan mellan människor som betraktar och låter sig bli påverkade. För Åland betyder det mer än man först kanske tänker på. Det skapar stolthet över vad som kan växa fram i ett litet samhälle, det ger framtidstro genom nya kontakter och samarbeten, och ibland leder det också till nya idéer, projekt och ja, till och med affärer.

Det är så kultur fungerar när den är som bäst: den för människor samman och gör världen lite större.

Så ett varmt tack till Helena och sidekick Anita Husell-Karlström för den generösa brunchen och till alla arrangörer, filmare, volontärer och besökare som ännu en gång gjort VERA Film Festival till något levande och betydelsefullt för Åland.

Själv hade jag nöjet att inviga festivalen med att resonera kring nödvändigheten att skjuta elefanter i pyjamas. Återstår nu alltså bara att avsluta med en annan episod ur filmens värld:

Here’s looking at you, kid.

Hela invigningstalet finns att läsa på den här länken!

Morgonfika i Högsta domstolen

Från det ena till det andra.

Igår stod Chiles ambassad, Ålands representation i Helsingfors och Irlands nationaldag på programmet. 
Idag gick färden till Högsta domstolen i Finland i Helsingfors, på paradplats mellan presidentens slott och Sveriges ambassad, där president Tatu Leppänen och justitierådet Lena Engstrand tog emot över en kopp kaffe.

Med mig hade jag riksdagsledamoten Mats Löfström för ett samtal om Åland, Finland, lagar och framtid. HD och Åland går på många sätt hand i hand när det handlar om lag och rätt, domstolen gav till exempel i fjol utlåtanden om sex olika landskapslagar, inför presidentens godkännande.

En kort bakgrund: Efter Ålandsfrågan avgjordes 1921 i Nationernas förbund fick Finland suveräniteten över Åland, men med en garanti för ålänningarnas självstyrelse. För att säkerställa att maktfördelningen verkligen respekteras fick Högsta domstolen en särskild roll i systemet. När lagtinget antar en lag granskar HD om den håller sig inom Ålands lagstiftningsbehörighet enligt Självstyrelselagen för Åland. HD ger sedan sitt utlåtande till Republikens president, som beslutar om lagen ska stadfästas eller falla. På så sätt fungerar Högsta domstolen som en juridisk skiljedomare som bevakar gränsen mellan statens och Ålands lagstiftningsmakt.

Under det senaste året har Åland och Finland arbetat intensivt med att ta fram en reviderad självstyrelselag, en modernisering som bättre harmonierar med Finlands grundlag. Ambitionen är tydlig: självstyrelselagen och grundlagen ska stå sida vid sida, lika starka i det konstitutionella landskapet. I detta spelar också HD en viktig roll. 

Samtalet i Högsta domstolens solenna lokaler påminde också om något större. Den åländska självstyrelsen är inte bara en lösning för Åland, den är en styrka för hela Finland. Den visar hur respekt för minoriteter, regionalt självbestämmande och fungerande institutioner kan gå hand i hand med en stark stat. Det är för att understryka detta som en revision av den nuvarande självstyrelselagen är nödvändig. 

President Leppänen och justitierådet Engstrand är fullblodsproffs med mycket djupa insikter i både självstyrelsedag och grundlag, och det är av stor betydelse att upprätthålla goda kontakter med dessa domstolsväsendets högsta företrädare.

Tack för kaffet, samtalet och rundturen i den historiska byggnaden!

Ett varmt tack också till riksdagsledamoten Mats Löfström för ett gott och viktigt samtal med betydelsefulla och pålästa spaningar kring hur förhållandet Åland-Finland har utvecklats över tid och vilka utmaningar vi har att hantera, jodå, sådana finns det också gott om. 

När Åland och Finland utvecklar självstyrelsen tillsammans blir resultatet inte bara ett starkare Åland, utan ett starkare Finland.
Med dessa ord går färden hemåt igen efter två innehållsrika dagar i huvudstaden, massor med möten och nya insikter. 

Trevlig helg.

Grattis Irland, i Helsingfors!

Ikväll firar jag, något i förtid, St Patrick’s Day tillsammans med Irish Embassy Finland och ambassadören och vännen Paul Sherlock samt en stor del av de övriga ambassadörerna som är stationerade i Finland och som visar genuint intresse för den åländska självstyrelsen. De flesta av dem är för övrigt på väg till Åland senare i år för en stor ambassadörsträff, vilket vi från åländsk sida ser mycket fram emot!

På plats för att fira St Patrick's Day är också ministern Michael Healy-Rae som ansvarar för jord- och skogsbruk och som starkt talade om Irlands ordförandeskap i EU som inleds i sommar när man tar vid efter Cypern. Jag har stora förhoppningar på det irländska ordförandeskapet, Irland och Åland ser lika på många av de möjligheter och utmaningar som medlemskapet medför. Vi delar också synen på behovet av att stödja Ukraina och delar uppfattningen om en regelbaserad värld och betydelsen av att hjälpa varandra, i den händelse man själv behöver hjälp en dag. Det finns 17 miljoner irländare runtom i världen och de är därmed som vi ålänningar; spridda internationellt med starka rötter i hembygden.

Platsen för kvällens festligheter är Kryptan under Helsingfors domkyrka. En stämningsfull miljö där historien sitter i väggarna och där kvällens ton är allt annat än tung: vänskaplig, varm och fylld av musik. Jag träffar massor av folk, bland annat Hanna Ojanen som ska vara moderator på Kastelholmssamtalen nästa vecka och tidigare brigadkommendören i Dragsvik Anders Gardberg som hör till de verkliga könnarna av den åländska demilitariseringen. I vimlet hittar jag Kroatiens ambassadör Josip Buljević som är nestor i den finländska diplomatkåren och Brasiliens Braz Baracuhy, båda bland dem som snart kommer till Åland. Skoj också att säga hej till kompisen Saara-Sofia Sirén som än så länge sitter i riksdagen men i vår drar vidare mot nya utmaningar som vd för Tela, arbetspensionsförsäkrare.

Att vi firar denna irländska högtidsdag några dagar innan den 17 mars gör egentligen ingenting. Vissa traditioner är helt enkelt för goda för att begränsas av kalendern.

För oss ålänningar känns det dessutom ganska naturligt att fira Irland. Vi är båda öfolk. Vi vet hur mycket platsen man kommer ifrån betyder för identiteten. Vi vet hur språk, kultur och berättelser formar människor över generationer. Och vi vet hur värdefullt det är när politiska lösningar kan skapa stabilitet i tider då historien annars hade kunnat ta en mer dramatisk riktning.
När konventionen om Ålands demilitarisering och neutralisering undertecknades i Genève den 20 oktober 1921 var tio stater med och gav sitt stöd: Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Italien, Lettland, Polen, Storbritannien (inklusive Irland), Sverige och Tyskland. Den internationella överenskommelsen blev en viktig del av den lösning som lade grunden för den åländska självstyrelsen och för ett långvarigt fredsarrangemang i vår del av världen.

Det är något jag ofta tänker på när jag möter diplomater. Hur små platser och stora nationer binds samman av avtal, förtroende och gemensamma ansträngningar för stabilitet.
Men kvällar som denna påminner också om något annat. I en värld som just nu känns tung av konflikter, oro och hårda ord behöver vi naturligtvis seriös diplomati, kloka beslut och långsiktigt samarbete. Men vi behöver också något som ibland glöms bort i de stora analyserna: gemenskap, kultur och musik.
Irland har i generationer visat hur kraftfull just den kombinationen kan vara. Den irländska musiken, vare sig den spelas på pubar, i kyrkvalv eller på stora scener, har en nästan unik förmåga att få människor att känna samhörighet över språk, gränser och bakgrund.

Kanske är det därför St Patrick’s Day firas över hela världen. Inte bara för att hedra ett helgon, utan för att fira något större: livsglädje, berättelser, gemenskap och en kultur som bär människor genom både svåra och ljusa tider.

Eller som ministern Healy-Rae uttrycker det: This too shall pass.

För en åländsk talman är kvällar som denna en påminnelse om hur mycket kultur och identitet betyder också i politiken. Självstyrelsen är inte bara paragrafer och lagar. Den är också språk, traditioner, musik, berättelser och den där känslan av att höra hemma någonstans.

Happy, om än något tidigt, det sker på tisdag, St Patrick’s Day! 

Ålands nya plats i Helsingfors

På Ålands representation i Helsingfors, mitt i huvudstaden, arbetar Johan Ehn med att hålla ihop de många trådar som löper mellan Mariehamn och Helsingfors, mellan Ålands landskapsregering och Finlands statsråd, mellan självstyrelse och stat, mellan vardagligt samarbete och stora beslut.

Sedan någon vecka tillbaka har Ålandskontoret dessutom fått en ny adress, nästan granne med presidentens slott, Riddarhuset i Helsingfors.

Det är en plats med historia, värdighet och, vilket kanske är allra viktigast, ett perfekt läge. Nära besluten. Nära människorna som fattar dem. Nära samtalen om framtiden.

Jag hade nöjet att besöka kontoret i dag och kunde konstatera att omgivningen inte bara är vacker utan också strategiskt klok med gott om plats. Här finns utrymme för möten, samtal och samarbeten. Här ska vi i sommar också fira självstyrelsedagen.
Det finns en enkel sanning i politiken: Det är lättare att bli hörd när man är på plats.

Mycket av det som betyder något avgörs inte bara i formella mötesrum utan också i korridorer, över en kopp kaffe eller i ett snabbt samtal mellan två möten. Därför är Ålandskontoret i Helsingfors så viktigt.

Det är här relationer byggs. Det är här förståelse växer. Och det är här Ålands röst kan höras när beslut förbereds och fattas. Med andra ord: Åland har kanske ingen ambassad i Helsingfors. Men vi har något som i praktiken är minst lika värdefullt.
Ett levande Ålandskontor, mitt i händelsernas centrum.

På besök till Chiles ambassad

Diplomati handlar om relationer och om att ta vara på de tillfällen som ges att berätta vår egen historia. Ouch den åländska berättelse håller i alla väder. 

Idag hade jag möjligheten och nöjet att göra ett svarsbesök hos Embajada de Finlandia Chile - Suomen suurlähetystö Chile för att träffa Chiles ambassadör i Finland, Mrs. Belén Sapag Muñoz de la Peña, en av de diplomater i Helsingfors som varit längst på sin post, med ett nätverk som når långt. 

Ambassadören besökte Åland i höstas och visade då ett genuint och engagerat intresse för vår självstyrelse, liksom för Ålands demilitarisering och neutralisering.

Samtalet idag blev därför både varmt och nyfiket, ambassadören visade sig följa Åland nyfiket och engagerat. För Åland är sådana möten med sådana vänner värdefulla, inte minst för att de ger möjlighet att lyfta oss för en internationell publik. Vår självstyrelse är visserligen liten i geografisk mening, men den rymmer en erfarenhet som många runt om i världen tycker om och gärna låter sig inspireras av.

Sedan 1922 har den åländska lösningen bidragit till stabilitet i Östersjön. Genom respekt för språk, kultur och lokalt självbestämmande och genom internationella garantier för demilitarisering och neutralisering, har Åland blivit ett exempel på hur konflikter kan lösas med politisk klokskap i stället för med maktmedel.

Det är därför jag tar varje tillfälle att sprida kunskap om Åland och vår modell. Ibland sker det hemma på Åland när vi tar emot gäster från andra länder. Ibland sker det på bortaplan, som idag i Helsingfors. Nästa vecka i samband med Ålands fredsinstituts Kastelholmssamtal dit många är på väg, en av dem ambassadör Muñoz de la Peña! Ses igen då.

Invigningstalet till VERA Filmfestival

Filmer är inget man skojar bort, så jag gjorde mitt bästa när jag fick tillfälle att öppna årets VERA Filmfestival! Njae, inte riktigt, här kommer hela talet, uncut!

”One morning I shot an elephant in my pajamas. How he got in my pajamas, I don’t know.”

Bästa cineaster, arrangörer, högt värderade vänner, som bekant handlar humor om timing och väldigt få lyckas berätta storyn som håller över tid. Ändå är det vår dagliga strävan, till och med längtan. Vem vill inte komma på det där odödliga som finns kvar långt efter vi tagit upp våra egna åror. Elefanten i pyjamas är ett bra exempel på tidlöshet. Det var bröderna Marx och året var 1930 i filmen Animal Crackers. Jag sköt alltså en elefant i min pyjamas. Hur han kom in i min pyjamas, vet jag inte.

”You gonna need a bigger boat”, sades i Hajen. ”Take me to bed or loose me forever”, Top Gun. Och så vidare. Film är inte bara nöjen, det är klichéfabriker och det är stort. Jag gillar klichéer för de beskriver livet utan försköning, de är klichéer för att de är sanna. Film ska inte bara berätta, det ska inspirera och påverka. Film får gärna vara actionfyllt, spännande, vackert och underhållande. Men jag vill också att min film ska vara fönstret mot historien och öppningen till framtiden och, ibland, helt obegriplig.

”Of all the gin joints in all the towns in all the world, she walks into mine”, sade Humphrey Bogart i Casablanca 1942 när han beskrev Ingrid Bergmans rollfigur Ilsa. Jag kunde sagt samma sak om min hustru Helena, fast det hade handlat om en pelare på nattklubben som en gång i tiden låg under Mathias-Hallen.

Av alla pelare, i alla barer, i alla städer, i hela världen, stod hon lutad mot just den när jag kom ner för trappan. Filmen ska på sätt och vis beskriva verkligheten men i än högre grad karikera den, för Sabina, eller möjligen Alvas, i all dess ära, det låter coolare med en gin joint i Marocko. Fast slutresultatet för just oss blev nog bättre än för Rick i Casablanca, eller hur älskling!

Som ni förstår är det är en stor glädje för mig att få stå här och inviga en ny upplaga av Filmfestivalen VERA i Mariehamn. Och jag kan inte låta bli, måste citera Forrest Gump, fast ni alla hört det, till leda:

“Life is like a box of chocolates, you never know what you’re gonna get.”

Mer pregnant än så är det nämligen svårt att beskriva vad som väntar de kommande dagarna. 24 filmer från Finland, Sverige, Sydafrika, Belgien, Nederländerna, Iran och USA. Dokumentärer, kortfilmer, berättelser från världen och från våra egna kvarter. Vissa kommer att få oss att skratta. Andra att tänka. Några av vi betraktare kommer antagligen att sitta lite obekvämt i stolen. Det gjorde jag ett tag igår kväll när vi såg Äppeltjuvarna, en brutal uppgörelse som, tack och lov, slutade lyckligt. Jag tycker om lyckliga slut, det är en effekt av att bli äldre och förståndigare.

Men obekvämt var det en stund och det är precis som det ska vara. För kultur är inte till för att göra världen enklare, tvärtom. Kulturen ska öppna dörrar vi inte visste fanns och ställa frågor vi inte alltid vill höra. Kulturen ska göra tillvaron större. Släppa in ljus och ibland en frisk vind som rör om lite i gardinerna. För låt oss vara ärliga: någon gång under de här dagarna kommer det säkert att bli diskussioner. Kanske till och med lite bråk. Och det är inget problem. Tvärtom, jag hoppas det ska hända.

Det är bland vänner man kan och ska säga sanningarna, sådana man för stunden upplever dem. Folk som ägnar sig åt eviga sanningar ska man helst undvika. I konsten att vara människa ingår nämligen optionen att ändra sig och det är ofta en klok strategi.

Det är kanske det som definierar VERA, ett vänskapligt rum där människor möts, ser samma film och ändå upplever något helt olika. Där någon säger: “Fantastiskt!” och någon annan säger: “Jag förstod ingenting.”

Och båda inte bara kan ha rätt. Båda har rätt.

Det är kulturens demokrati. Och det är beviset på att klockan rör sig samtidigt som tiden står stilla.

Vi började den här kvällen långt ute i Ålands hav, på Märkets fyr. Ett skär där vinden aldrig tar paus och där en fyrvaktare som Kee Eriksson höll ljuset levande i mörkret.

Och sedan, plötsligt, står vi på Strandgatan. På 1940-talet. Min företrädare, talman Julius Sundblom promenerade där som om han hade all tid i världen. Skutorna låg i Västerhamn.

Kastelholm glödde i solen. Lilla holmens svarta svanar poserade som vore de filmstjärnor.

Dessa filmer bevisar att det som var, är fortfarande. Det är som att öppna ett fönster i tiden.

Och vi inser att film inte bara fångar ögonblick, den bevarar ett samhälle. Den konserverar våra gator, våra ansikten, våra rörelser. Den sparar sådant som annars skulle försvinna mellan generationerna.

Därför är film är så viktig. För den hjälper oss att se det som annars hade gått förlorat. Och just därför behövs festivaler som denna.

VERA Filmfestival har funnits sedan 1998 och är i dag den största svenskspråkiga kort- och dokumentärfilmfestivalen i Finland. Det är något att vara riktigt stolt över, för det säger något om Åland. Vi är ett litet samhälle, men vi tänker inte smått. Vår verklighet har drivit fram ambition. Vi tror på berättelser. Vi tror på möten. Vi tror på samtal.

Och ja, vi tror till och med på att folk ska få sitta i en biosalong och rösta på filmer. Det är en kulturell version av demokrati och som bekant har väljarna aldrig fel. Fast jag förbehåller mig såklart rätten att efteråt utbrista fel film vann, för det ingår också i demokratins regler, vi får uttrycka tveksamhet. Och kanske, kanske, ändra oss.

Och här jag vill säga något som jag tycker är viktigt. Att detta överhuvudtaget är möjligt, att en internationell filmfestival kan blomstra i Bio Savoy, hänger samman med något större: Ålands självstyrelse.

Självstyrelse är inte bara politik och lagstiftning. Självstyrelse är möjligheten att skapa ett samhälle där kultur får ta plats. Där människor vågar göra något så vackert, och så svårt, som att arrangera en filmfestival. Och samtidigt är Åland något ännu mer.

Vi är ett av världens mest kända exempel på fredlig konfliktlösning. Ett samhälle som sedan etthundrasjuttio år tillbaka är demilitariserat och sedan 104 år neutraliserat och självstyrt. Det är en berättelse som världen fortfarande hänförs av.

Åland visar att små samhällen kan vara stora förebilder. Att fred också kan vara en idé värd att försvara. På sitt sätt är det också en berättelse, kanske vår allra viktigaste.

Och vem vet, kanske sitter någon här i salen just nu och kommer att göra filmen om den en dag. Det kräver nyfikenhet. Det kräver tålamod. Och ibland kräver det mod. Vi hämtar det ur Star Wars, A New Hope: “May the Force be with you.”

För efter att ha tittat på festivalprogrammet vill jag säga: Må kraften vara med er också. Visa uppmärksamhet, ställ frågor, låt er provoceras och inspireras för kultur som inte väcker känslor är mest dekoration. Men kultur som engagerar, den bygger samhällen.

Så låt oss vara glada över VERA. Låt oss vara tacksamma mot alla som gör den möjlig. Och låt oss vara stolta över Åland, en liten plats i världen som fortfarande tror på kraften i berättelser, i möten och i fred.

Jag kostar mig på att vara lite svulstig idag och citerar Braveheart som slog fast att ”Every man dies, not every man really lives.” Han citerade i sin tur, tror jag, Lars Huldén som skrev ”Du kan vara död, utan att veta om det.”

Detta ska vi till varje pris undvika och det gör man genom att med jämna mellanrum skjuta elefanter i sin pyjamas eller hitta guldkornen bland pelarna på restauranger eller rätt och slätt göra som Filmstyrelsen borde rekommendera; kolla in sex till åtta schyssta rullar per dag!

Med dessa ord vill jag önska er fantastiska filmfestivaldagar i vardande.

Och nu, låt oss släcka ljuset, rikta blicken mot duken och känna oss levande.

Tack och välkomna till VERA Filmfestival, som med dessa ord nu är att betrakta som i formell mening öppnad.
 

Två år som talman för Ålands lagting

Idag är det två år sedan jag fick förtroendet att bli talman för Ålands lagting. Denna tid har inneburit fler möten, fler samtal och fler perspektiv än jag hade kunnat föreställa mig. Det är ett mycket inspirerande uppdrag och gensvaret är stort, vår självstyrelse är något som allt fler, från olika håll, får upp ögonen för. 

Mina mål försöker jag uppnå varenda dag, nämligen:

• Att öppna upp talmansämbetet, det är en roll som ålänningarna ska äga insyn i.
• Att lyfta fram vår självstyrelse, här hemma och ute i världen; detta jobb sker 24/7, tillsammans med mina kolleger i lagtinget och många andra. 
• Att förklara varför demilitariseringen och neutraliseringen fortfarande fungerar och är nödvändiga. I tider av något som liknar krigshets, är det viktigt att någon lyfter värdet av fred; det gör vi på Åland gärna.
• Att leda arbetet i lagtinget på ett inkluderande och tillåtande sätt.

Åland är ett litet samhälle med höga ambitioner. Detta märks inte bara kring idén om fred, en regelbaserad världsordning och värdebaserad realism. Vi ser det varje dag i företagande som med lokal bas tar sig för runtom i hela världen.

Under de här två åren har jag haft förmånen att berätta om Åland och vår unika självstyrelse i många sammanhang, hemma och borta. För näringsliv, ambassadörer, skolor, offentlig service, kryssningsresenärer, andra besökare, kyrkor osv. Varje gång slås jag av styrkan i vår berättelse, självstyrelsen håller streck.

Alla som bor på Åland är ambassadörer för vårt samhälle.
Två år in i uppdraget är det också på sin plats att säga tack till typ alla. Till mina kolleger i lagtinget för förtroendet. Till medarbetarna på lagtingets kansli för tålamod, professionalism, bottenlös streetsmarthet och för att ni står ut med mina nycker och idéer.

Tack till Ålands landskapsregering för förståelsen för och arbetet inom Team Åland och för målsättningen att bygga starka kontakter åt alla håll. Ni, liksom alla parlamentariker i lagtinget, hör till självstyrelsens förkämpar som ska vakna varje morgon och fundera på hur vi ska stärka självstyrelsen. 

Och framför allt: tack till alla ålänningar, varenda kotte som bebor våra öar. För samtalen, stödet, inspirationen och ibland också de kritiska frågorna.

Vill också tacka mina vänner på Ukrainaplatsen, Mariehamn. Ni påminner oss alla varje dag om vad uthållighet betyder och hur nödvändigt det är med en moralisk hållning i en volatil värld. Solidaritet kräver tålamod och en gnutta egensinne. Det åländska stödet till Ukraina gör mig stolt varje dag. 

Två år har gått i talmanskontoret. Arbetet fortsätter. För självstyrelsen. För fredens öar. För Åland.

PS Min dörr är alltid öppen, hör av er om det är något ni tycker jag borde tänka mer på eller göra annorlunda. Detta är ett uppdrag som berör alla, på olika sätt.