Besök till Åland från Kina

Detta är berättelsen om hur ett till synes vardagligt första möte kan leda till något annat. Från ett samtal över en kopp te på ett residens i Helsingfors till att några veckor senare stå i lagtinget och välkomna gäster som rest långt för att lära känna just Åland.

Men egentligen är det inget märkvärdigt. Det är så relationer byggs. Ett besök leder till ett samtal. Ett samtal leder till en inbjudan. Och om man tar kontakterna på allvar, följer upp och fortsätter bygga, kan de så småningom landa i något konkret.
Det som började med Kinas ambassadörs besök på Åland i höstas följdes av mitt eget besök till residenset i Helsingfors i januari och fortsatta kontakter under februari. Idag kunde vi i lagtinget ta emot resultatet av det arbetet: Ms Ying Zhang (Vicky), Mr Dongbian och Mr Ningfen Zhang, nyutexaminerad från Aalto-universitetet, från Finuo Group, en resebyrå specialiserad på utbyte mellan Kina och Finland.

Besöket koordineras av Visit Åland med vd Noora Löfström och projektledare Mia Lehto i spetsen och programmet är allt annat än tunt.

Under två dagar ska våra gäster bekanta sig med Åland, inte som en glansbild, utan som det samhälle vi faktiskt är. Ett litet örike mitt i Östersjön som genom historien tvingats hitta egna lösningar. En autonomi som vuxit fram ur sjöfarten, som formats av möten över havet och som lever av att vara öppet mot världen.

Våra tre besökare hör inte till den bekväma sorten. De anlände med morgonfärjan från Helsingfors, mitt i värsta slasket och eländet, men hade inget annat än beröm att säga. Det är ju trots allt vårens första stapplande steg vi ser! Fast om vi inte riktigt lyckades med första intrycket... vädret... föll resten på plats.
Vi har inga boulevarder som tar andan ur folk, eller skyskrapor. Men vi har klippor som stått emot stormar i tusen år. Vi har berättelsen om självstyrelsen och demilitariseringen, om hur en konflikt löstes med internationell rätt i stället för våld. Vi har företagare som tänker större än vår geografi, föreningsliv som bär upp samhället och en natur som både stillar och ställer krav.
Det är det Åland vi vill visa.

Programmet rymmer bland annat besök vid Ålands sjöfartsmuseum, där vår globala sjöfartshistoria blir påtaglig, liksom Park Hotell, Lemböte lägergård, Amalias Limonadfabrik, Hotell Arkipelag och Shipland Boattaxi, för att nämna några. Från kultur och historia till företagande och natur, bredden i det åländska samhället får möta nya ögon.

Vi lever i en tid där världen känns både större och mer komplex. Just därför är det viktigt att mötas. Åland står stadigt i sin demokratiska tradition, i rättsstatens principer och i öppenheten mot omvärlden. Att föra dialog och skapa kontakter innebär inte att sudda ut skillnader men det ger oss möjlighet att förstå, förklara och stå trygga i det vi själva tror på.

En av de tankar som lyfts under besöket är möjligheten att knyta kontakter mellan skolklasser i Kina och på Åland. Sådana initiativ måste naturligtvis vila på ömsesidighet, transparens och respekt för våra värderingar. Men möten mellan unga människor kan också bidra till kunskap, språk och förståelse i en värld som behöver mer, inte mindre, av det.

Så jag ställer en öppen fråga: Skulle du som lärare, eller din skolklass, vilja veta mer om hur ett sådant upplägg kunde se ut? Hör i så fall av er till Visit Åland.

Varje samarbete börjar med en första kontakt. Och varje kontakt är också en möjlighet att tydligt och tryggt representera Åland, våra värderingar, vår självstyrelse och vår plats i världen.

På workshop om fredens öar

En stor del av uppdraget som talman handlar om att berätta om och förklara hur Ålands självstyrelse fungerar, varför det svenska språket är vårt enda (officiella) och hur vi blivit Fredens öar, alltså demilitariseringen och neutraliseringen. 

Idag deltog jag i en workshop arrangerad av Ålands Fredsinstitutet. Det var ett arbetsmöte inom ramen för ett pågående forskningsprojekt. Målet är att vetenskapligt kartlägga hur Ålands demilitarisering och neutralisering har behandlats i policy och media under åren 2022-2024, alltså under den period då Finland och Sverige gick med i NATO.

Forskarna analyserar språkbruk, problemformuleringar, kopplingar mellan oro och säkerhet, hur Åland positionerats i det offentliga samtalet och hur statusen beskrivits i relation till NATO-medlemskapet.

Ambitionen med projektet är att bygga kunskap på fakta, inte på tyckanden. Att bidra till en nyanserad debatt i en tid där säkerhetsfrågor ibland reduceras till rubriker. Med hjälp av vetenskap når vi nyanserna i samtalet, inte bara brösttonerna och det är nödvändigt.

Det är särskilt relevant just nu då vi ibland nås av spetsiga frågor om Ålands demilitarisering, värnplikt, oro för sabotage från öst, självständighet och det ryska konsulatet.
Det är inga oskyldiga frågor.

De är konstruerade för att lägga säkerhetsoro, geopolitik och Ålands status i samma tankespår. För att testa om osäkerhet kan kopplas till ifrågasättande av status quo. Det är just därför forskning behövs.

När känslor skruvas upp måste analysen bli mer noggrann.
Ålands demilitarisering är en etablerad folkrättslig ställning. Finland är enligt internationell rätt skyldigt att upprätthålla den och Finland är en stat som håller avtal. Utrikesministeriet betonar regelbundet att den åländska lösningen är en viktig del av stabiliteten i Östersjön.

Det är också ett faktum att efter Finlands NATO-medlemskap har ingen medlemsstat ifrågasatt Ålands status. Ingen har krävt förändring. Ingen har problematiserat den inom alliansen.

Det stärker status quo.

Det betyder inte att världen står stilla. Säkerhetsläget har förändrats. Hybridpåverkan suddar ut gränsen mellan civilt och militärt. Sabotage mot infrastruktur är ett reellt hot i hela Östersjöområdet. Men dessa hot hanteras genom underrättelsesamarbete, polisarbete, cybersäkerhet och internationell samverkan, inte genom att riva upp en fungerande folkrättslig ordning.

Självstyrelsen är en fungerande modell där Åland och Finland gör varandra starkare.

Och det ryska konsulatet, jag fick frågan efter gårdagens demonstration vid Ukrainaplatsen, Mariehamn? Det är en fråga för rikets utrikespolitik och grundar sig på internationella avtal. Inte på opinionsmätningar.

Det är här begreppet värdebaserad realism blir relevant. Att stå fast vid folkrätten, vid avtalstroheten, vid stabiliteten, samtidigt som man ser världen som den är. Som öbor har vi alltid levt så. Pragmatism och principfasthet i samma andetag.

Det är modigare att arbeta för fred än att ropa på upprustning. Modigare att försvara en fungerande internationell ordning än att ifrågasätta den i affekt.

Dagens workshop visar hur viktigt det är att vi inte låter dagsdebatten definiera verkligheten. Forskningen ska ge oss en samlad bild av hur Åland beskrivits under NATO-åren. Den hjälper oss navigera i en skiftande omvärld med kunskap som grund.

Och det är precis så status quo ska försvaras: lugnt, sakligt och med stöd i folkrätten.

Fyra år sedan kriget startade

Flera hundra ålänningar samlades i dag på Ukrainaplatsen, Mariehamn, i vinterkyla och vardagsbrådska. Sedan den 24 februari 2022 har samlingarna fortsatt. Dag efter dag. År efter år. Det är i sig ett budskap. Alltid klockan fem. Detta visar att engagemang är en övertygelse och en tillgång. 

Landshövding Marine Holm-Johanssons tal är energiskt, innehållsrikt och starkt. Det finns ingen tvekan i hennes röst och budskapet är tydligt. Rysslands angrepp på Ukraina är inte avlägsen geopolitik, tvärtom. Det handlar om värderingar. Om rätt och fel. Om frihet och ansvar.

Frågan är inte om vi har råd att hjälpa Ukraina. Frågan är om vi har råd att låta bli.

Och svaret är nej.

Om aggression lönar sig, om folkrätten urholkas, om demokratier tvekar, då blir priset större för oss alla. Även här. Även på Åland. Även i Finland och även i Norden och Europa.
Vi lever i fred. Vi lever i frihet. Vi lever med självstyrelse och rättsstat. Det är inga självklarheter i världen och just därför kan vi inte vara likgiltiga när andra gör våld på våra värderingar.

Finland står fast i sitt stöd till Ukraina. Åland står fast i sitt stöd till Ukraina. Tack vare åländskt stöd har livet kunna fortsätta i krigsdrabbade områden, skolor har fått skyddsrum, elverk, bilar, utrustning och mycket annat. Åland står bakom Ukraina. 
Vi gör det inte bara av pliktkänsla. Vi gör det för att kampen mot förtryck och tyranni också är en kamp för våra egna grundläggande värden.

Solidaritet är inte högljudd. Den är uthållig.

Och i dag och varje dag visar Åland vad uthållighet betyder.

Vi fortsätter stå upp för frihet och demokrati.

Vi fortsätter stå med Ukraina.

Slava Ukraini.

Fastlagstisdag med extra allt

Idag blev det läge att finfika i talmansrummet tillsammans med Gunnar Jansson och Ingrid Zetterman, till synes en enkel sak, men...

...ibland öppnar just de där stillsamma stunderna dörren till samtal som rör sig från det vardagliga till det djupt principella och tillbaka igen. Och så gick det idag.

Vi inledde, som sig bör på fastlagstisdagen, med en rejäl fastlagsbulle, är du från Sverige kanske du kallar det för semlor, men den debatten får vi ta vid ett annat tillfälle. Den starten sätter, såklart, tonen: samtalet blir mänskligt, jordnära, nästan familjärt, till att börja med. Sedan tar orden fart. Vi rörde oss mellan självstyrelse, demilitarisering och neutralisering, mellan parlamentarismens vardag och de större linjerna som formar vår samtid. Ordspråk som bär visdom, människor vi minns och som gjort skillnad, och förstås Ålands plats i Finland och i världen, allt fick plats runt samma bord.

När människor med stark demokratisk övertygelse möts får samtalet vingar. Civilminister Zetterman är en tydlig demokratins förkämpe, fylld av engagemang och framtidstro. Riksdagsrådet Jansson bär samma övertygelse, men med den tyngd och erfarenhet som många år i offentligheten ger. När deras perspektiv möts uppstår mer än bara samtal, det blir ett levande idéutbyte, snabbt i tanke och uttryck, fyllt av nyanser och glimten i ögat.

Under hela samtalet är närvaron av historien påtaglig. Där, under den första talmannen Julius Sundbloms vakande blick, påminns jag om att demokrati alltid byggs i möten mellan människor. Inte bara i stora beslut och formella sammanträden, utan också i samtal över en kopp kaffe, i lyssnandet och i viljan att förstå varandras perspektiv.

Det är i sådana stunder vi blir påminda om kraften i självstyrelsen, inte som en abstrakt konstruktion, utan som ett levande arbete, buren av människor som bryr sig om samhället och dess framtid. Och kanske är det just där, vid ett fikabord, som demokratin visar sig från sin allra bästa sida. För som det heter, inspirerad av salig Torsten Ehrenmark, all glädje utan fastlagsbulle är konstgjord.

Ha en smaskig fastlagstisdag och minns att det aldrig är för sent att ge efter för frestelser.

Morgonfika med Mats Löfström

Det finns en gammal missuppfattning om öar: att de ligger avsides och att de är insulära. I verkligheten är det tvärtom. Öar är knutpunkter och sambandscentraler. Hit kommer människor, idéer och ibland hela världsläget, allt på samma gång. Detta gäller i högsta grad på Åland!

Tag bara denna morgon när riksdagsledamoten Mats Löfström tittade in på fika innan veckan fortsätter i Helsingfors. Måndagar är hans Ålandsdagar och resultatet av en slags politisk pendelrörelse mellan två platser som ibland beskrivs som olika världar, men som i själva verket är djupt sammanflätade. Sedan 1922 har Åland och Finland gått hand i hand, ibland mer taktfast och ibland mindre och alltid med riktningen framåt.

Vi pratade om den nya självstyrelselagen som är i ett avgörande skede, sjöfartens allt snävare spelrum i nya regelverk och ett världsläge som kräver både lugn och långsiktighet.

Samtalet påminde mig om något som vi ibland själva glömmer att säga högt: Finland har i praktiken två parlament, Finlands riksdag i Helsingfors och Ålands lagting i Mariehamn. För vissa låter det komplicerat. För mig är det ett uttryck för politisk mognad. Självstyrelsen är inte ett undantag som behöver försvaras, den är en lösning som fungerar. På Åland har vi lärt oss att ansvar växer när besluten tas nära människor. Det är något att vara stolt över.

Självstyrelsen är viktig även för Finland. Den visar att ett land kan hålla ihop utan att allt måste vara likadant. Att språk, traditioner och historiska erfarenheter kan stärka helheten i stället för att splittra den. En republik med en självstyrelse är såklart starkare än en republik utan.

När vi talar om framtiden, om sjöfartens villkor, internationella regelverk och säkerhetsordning, blir det uppenbart att Ålands röst behövs både här hemma och nationellt. Två parlament, två perspektiv, en gemensam riktning. Ett plus ett som faktiskt blir mer än två.

Nu firar många sportlov. Det är kallt och solen ligger lågt och klart över havet. Det är svårt att tänka sig en vackrare plats att hämta energi på. Kanske är det just i sådana stunder som självstyrelsens värde känns som tydligast, närheten mellan människor och beslut, känslan av ansvar och möjligheten att faktiskt påverka sin vardag.

Tack för bra samtal Mats, ses snart igen!

Kryssare på besök till lagtinget

Det är inte varje dag ett internationellt expeditionsfartyg oväntat anlöper Mariehamn mitt i vintern, och det är inte varje dag som Ålands lagting får möjlighet att välkomna nyfikna och beresta gäster från Europa för samtal om självstyrelse, fred och demokrati. När sådana tillfällen uppstår är det självklart att också lagtinget öppnar sina dörrar.

Under eftermiddagen hade jag glädjen att leda två guidade visningar i lagtinget för passagerare och besättningsmedlemmar från M/S Hanseatic Nature. Drygt femtio personer deltog och samtalen präglades av genuin nyfikenhet och ett stort intresse för Ålands särställning. Vi diskuterade demilitariseringen och neutraliseringen, självstyrelsens utveckling och finansiering, förhållandet till Finland samt hur ett litet samhälle navigerar i relation till omvärlden. Frågorna var många och perspektiven internationella, vilket gjorde eftermiddagen särskilt värdefull.

Det som återkom i många samtal var uppskattningen över hur Åland och ålänningarna tagit emot sina gäster. Flera av besökarna uttryckte spontant att detta varit den mest minnesvärda destinationen under hela resan upp till norra Bottenviken och tillbaka. Det är ett omdöme som inte bygger på stora gester, utan på det samlade värdskap som visats av så många: Visit Åland, guider, företagare, museer, restauranger, hamnpersonal och alla andra som med kort varsel bidrog till att skapa en varm och välorganiserad helhet.

Visit Åland beskriver Åland som en hidden gem, en dold pärla. Begreppet handlar inte om att vara okänd för sakens skull, utan om att vara en plats som överraskar genom sin kvalitet, sitt innehåll och sin autenticitet när man väl upptäcker den. Många av våra gäster hade aldrig tidigare hört talas om Åland. När de nu reser vidare gör de det med nya berättelser, erfarenheter och en förståelse för vad som gör våra öar unika. Typ alla vill komma tillbaka med sommaren!

En särskilt stark symbolik uppstod när vi diskuterade demonstrationen på Ukrainaplatsen, Mariehamn, varje dag. I en tid präglad av oro och konflikter är det ett stillsamt och tydligt uttryck för den vilja till fred och stabilitet som förenar människor över nationsgränser. För Åland, med sin demilitarisering och neutralisering, är fred inte en abstrakt idé utan en del av vår identitet och vårt ansvar. Att gäster från olika länder så starkt följer manifestationen gav mötet en internationell dimension som berörde på djupet.

För mig blir dagen därför en påminnelse om att Ålands erfarenheter har en plats i det globala samtalet. Fredens öar är inte endast ett historiskt begrepp, vi representerar ett pågående arbete med dialog, tillit och samarbete. Om Åland ska vara ett föredöme måste vi vara beredda att delta i samtalet med omvärlden, dela våra erfarenheter och samtidigt lyssna till andras perspektiv.

Dagens möten blev mer än en guidning i lagtinget. De blev en dörr till världen utanför och ett exempel på hur små samhällen kan bidra till större sammanhang genom öppenhet, värdskap och vilja till dialog.

Ett varmt tack till passagerare och besättning på Hanseatic Nature samt till Hapag-Lloyd Cruises för besöket. Bon voyage och smooth sailing och varmt välkomna tillbaka till Åland.

Fastighetsverket, en stark tioåring

Landskapets Fastighetsverk, i dagligt tal Fastighetsverket, firar sitt första decennium och Ålands lagting gör en tillbakablick över vad som hänt och det är mycket och det är bra.

När vd Stefan Rumander idag på morgonen håller sin genomgång för intresserade ledamöter av Ålands lagting, på uppdrag av finans- och näringsutskottet, är det en berättelse om mod, förändring och professionalisering.

Uppdraget är i grunden enkelt att formulera men svårare att utföra: att förvalta, vårda och utveckla landskapets fastigheter. Att se till att våra myndigheter har ändamålsenliga lokaler. Att de som leder skolor, vårdinrättningar och förvaltningar ska kunna ägna sin kraft åt sina egentliga uppdrag, inte åt takläckor, ventilationssystem eller energifakturor.

När Fastighetsverket bildades, för två tre regeringar sedan, var det något helt nytt. Och nytt är alltid lätt att ifrågasätta. Att förändra strukturer som ”alltid har funnits” är sällan smärtfritt. Men i efterhand framstår beslutet som både klokt och nödvändigt. I dag har Fastighetsverket omkring femtio anställda, jämfört med femtiosju för fyra år sedan, en följd av specialisering, bättre processer och tydligare mål. Mindre personal, mer struktur, högre effektivitet.

Den stora framtidsfrågan är dock av helt annan dignitet. Den handlar om sjukvårdens framtid. Om var och hur ett nytt sjukhus ska byggas.

Komplexiteten är, bokstavligen, mångdubbel. I dag omfattar sjukhusområdet tjugotre olika fastigheter, fördelade på tiotusentals kvadratmeter. Ett modernt sjukhus skulle sannolikt kunna rymmas på betydligt mindre yta, med bibehållen, kanske till och med förbättrad vård. Men det handlar inte bara om kvadratmeter. Det handlar om vårdstrategi, arbetssätt, flöden, teknik, kompetensförsörjning och, i slutändan, driftsekonomi. Byggkostnaden är i sammanhanget bara en del av helheten. Det är driften över tid som avgör om satsningen är hållbar.
Här gör Stefan Rumander tillsammans med ÅHS, bland andra styrelsens viceordförande Robert Mansén, ett arbete som är både pedagogiskt och transparent. Och här behöver också Ålands landskapsregering och lagtinget så småningom kliva fram. Målet måste vara tydligt: mindre yta, bättre funktion, nya processer, modernare arbetssätt.

På ett mer personligt plan har jag haft förmånen att följa två projekt där Fastighetsverket med den äran visat vad professionalitet betyder i praktiken.

Det ena är Bomarsunds Besökscenter, en kronjuvel bland åländska besöksmål. Här berättas den dramatiska historien om hur Åland blev ryskt, för att senare bli demilitariserat, neutraliserat och självstyrt. Ett projekt som förenar arkitektur, historia och pedagogik på förstklassig nivå.

Det andra är Självstyrelseparken utanför lagtinget och landskapsregeringen. En grön lunga mitt i staden, en plats för lugn och eftertanke, men också för konst som sätter tanken i rörelse och för en historielektion som stannar kvar långt efter att man lämnat platsen.

Allt detta påminner om något större.

Det offentliga fastighetsbeståndet är inte bara väggar och tak. Det är ramarna för vår demokrati, vår vård, vår utbildning och vår gemensamma berättelse.

Därför är det också av största vikt att vi som ledamöter i lagtinget tar vara på tillfällen som detta. Förkovran i komplexa frågor är inte en lyx, det är en skyldighet. Alla samhällsutmaningar kan inte reduceras till ett enkelt ja eller nej. De kräver förståelse för sammanhang, för processer, för långsiktighet.

Ett särskilt tack till finans- och näringsutskottets ordförande John Holmberg för initiativet. Att skapa utrymme för kunskap och fördjupning är i sig en demokratisk handling.

Och slutligen: tack Stefan Rumander och alla medarbetare på Fastighetsverket för utomordentliga insatser under dessa första tio år.

Det är så man bygger hållbara strukturer. Och framtidstro.

PS Läs gärna mer om Fastighetsverket, via denna länk.

Ett möte fullt med liv och framtid

En av dagens höjdpunkter var i bokstavlig mening att äta lunch högst uppe i Suckarnas borg som Högskolan Södra kallades för förr i tiden då det var basen för den åländska sjöfartsutbildningen. Härifrån är utsikten över Mariehamn magnifik, de raka gatorna, jobbet som pågår vid Kaj 1 och 2, Pommern, vattentornet osv. Praktfull utsikt och fantastisk linsgryta dessutomI

I bildlig mening blev det också en fin och lärorik dag, jag deltog i Utvecklings- och hållbarhetsrådets tjugonionde möte, tio år efter att Ålands lagting, enhälligt och med starkt framtidstro, beslutade att ställa sig bakom ett systematiskt hållbarhetsarbete.

Tio år som rymmer tusentals samtal, otaliga perspektiv och en envis, gemensam idé att tänka längre än till nästa plenum. Varje gång jag sätter mig vid bordet tillsammans med mina rådskolleger slås jag av samma sak: här finns ett Åland som bryr sig på riktigt, som vågar prata om framtiden, om demokrati och om alla dessa små, sköra dagar som tillsammans är det vi kallar liv.

Detta behövs och är nödvändigt i tider då många av oss vaknar varje morgon med en suck. ”Vad har hänt i natt?”

Kriget i Ukraina har gått från chock till ett kallt bakgrundstillstånd som aldrig riktigt släpper taget. Ord blir vapen i den globala politiken, handelstullar används som vore de projektiler och ropen på akuta åtgärder ekar ofta utan eftertanke. Populismen lockar med enkla lösningar medan demokratin knakar i fogarna på många håll.

I ett sådant landskap är det lätt att tappa fotfästet och just därför känns dagens möte som ett ankare i stormen. Åland och ålänningarna, alla de som bor här, kan inte göra så mycket i vår omvärld men vi kan välja hur vi är mot varandra, hur vi bygger vårt samhälle, hur vi vårdar vår självstyrelse. Vi kan välja att bygga gemensam beredskap eller vi kan jobba för att skapa splittring, gissa vilket som bär längst?

Som Fredens öar är vårt uppdrag kanske inte att ropa högst, utan att stå stadigt. Att hålla i långsiktigheten när allt annat rycker och sliter.

Vi samlades för vårt möte på Högskolan på Åland, en plats som sjuder av framtid. Där går 500 studenter som bokstavligen håller morgondagen i sina händer. 65 procent är ålänningar, och jag hoppas innerligt att de andra också en dag känner sig hemma här, eller åtminstone lämnar ön som stolta ambassadörer för vår särart och vår självstyrelse.

Under dagen fick vi en ögonöppnande inblick i hur Ålands landskapsregering arbetar kring avgörande frågor. Strategisk riktning, tålamod, förankring, samarbete mellan politik, näringsliv och civilsamhälle och en vilja att följa upp det man faktiskt beslutat. Det är inte alltid enkelt, men det är seriöst. Och det är hoppfullt.

Målet? Egentligen ganska vackert i sin enkelhet: ett Åland där människor vill bo, dit man flyttar, där tillit får växa och där barn återigen får bli fler. Destinationen är alltså klar, men vägen är lite mer osäker. Vi pratade om hur unga lever i sociala mediernas värld, om hur hårda ord skapar tystnad och rädsla och hur gemensam riktning kan göra oss starkare. Vi diskuterade också nödvändigheten i att göra allt jobb kring dessa ganska snärjiga frågor mer synligt. Det som inte märks, finns inte.

När jag går därifrån tänker jag på Isabella, vår (jaja, Sveriges då) nya curlinghjälte som i en högdramatisk tillställning bärgade OS-guld igår. När allt såg mörkt ut bad hon bara lugnt: ”Ge mig stenen.” Inga stora ord. Inget drama. Bara fokus, tillit och handling och så blev det guld. Så vill jag Åland ska vara, målinriktat och fokuserat på att göra skillnad där vi kan, snarare än problematisera sådant vi rätt sällan kan påverka.

Jag lämnar den suckande borgen med ett varmt hjärta och en påminnelse om varför allt detta spelar roll. Tack till alla som gjorde detta möte så förhoppningsfullt, så genuint självstyrelsemässigt och så fullt av liv.

Möte över en fastlagsbulle

Ett lätt snötäcke av florsocker, vispad grädde, rejält med marsipan och plötsligt är världen lite snällare, lite mjukare, lite mer möjlig att förstå. Kanske är det därför fastlagsbullar passar så bra till samtal som går djupare än väder och vind. Det tar en stund att äta, om man ska försöka behålla värdigheten, och de gifter sig perfekt med kaffet, som det heter.

Idag sitter jag mittemot André Schill över en tidig fastlagsbulle och ett fat biskvier. Utanför ligger Mariehamn stilla, mellan oss lever samtalet. André är den sortens människa som får luften att vibrera av idéer: urstockholmare, obotlig Bajare, skarp data- och analyshjärna och, numera, passionerad ålänning.

Vi pratar om allt mellan himmel och jord. Om barnen, jobbet, pendlingen, framtiden, familj. Men samtalet cirklar ändå tillbaka till hur det egentligen känns att lämna storstaden, byta land och slå rot på Åland. Och ju mer André berättar, desto tydligare säger hans resa lika mycket om Åland som om honom själv.

I slutet av pandemin tog André och hans sambo Jenny ett beslut som många tänker på men få vågar genomföra: de lämnade Stockholm. Inte av nyck, utan av omtanke. Med två små barn förändras perspektivet. Tryggheten som tidigare varit självklar började kännas skör. Valet stod inte mellan olika förorter, det stod mellan olika liv.

Av en slump såg André ett Facebook-inlägg en sommardag 2021. En vän hade flyttat till Åland och bjöd in andra att komma och hälsa på. En färja senare rullade familjen i land i Eckerö. Ett frö planterades. Två månader senare hade de köpt tomt på Möckelö Strand där de numera bor i sitt nybyggda hus.

När André berättar om processen slår han effektivt hål på myten om att det skulle vara svårt att flytta hit. Ja, det finns regler kring markköp, men detaljplanerade områden finns det gott om. Och när viljan är stark, löser sig det mesta.

Men flytten handlade om mer än en tomt. För Jenny blev det ett livsbyte på riktigt. Från ekonomichef i koncerner till student vid Högskolan på Åland, och numera anställd vid IVA på ÅHS. Ett modigt steg förvisso, och ett tydligt tecken på hur Åland är en plats där människor vågar växla spår på färden mot sitt bästa jag.

Själv har André kanske förändrats minst. Som data- och analysexpert arbetar han med att hjälpa företag att bli mer relevanta genom smarta, datadrivna insikter. Pandemin visade att distansarbete är möjligt, och hans arbetsgivare i Stockholm sa ja till hybridarbete. Schill hyllar Åland Living och ställer själv numera upp som ambassadör för organisationen som gjort så mycket för alla de som vill flytta till Åland.

Men det som värmer mest är hur André beskriver mottagandet i samband med flytten till Åland. Polisen, banken, ämbetshuset, S-market, överallt samma reaktion: ”Vad roligt, ska ni flytta hit? Välkomna!” Små ord, kanske, men avgörande när man byter land.

När vi sitter där över våra fastlagsbullar och biskvier blir jag varm i hela kroppen. För André påminner oss om något vi ibland tar för givet: att Åland är en stark plats att bo på. Trygg. Tillåtande. Full av möjligheter.

Visst, han saknar Nya Söderstadion och Hammarby. Säsongsbiljetten blir kanske lite mindre använd. Men när han talar om sitt nya liv finns ingen tvekan.

Stockholm är bra. Men för André, och för hans familj, är Åland bäst.

Kampen för en ny självstyrelselag

Ålands självstyrelselag föddes inte ur harmoni. Den föddes ur en konflikt och, viktigare, ur förmågan att se framåt.

Efter första världskriget stod Åland som en brännpunkt mellan Sverige och Finland, mellan språk, identitet och stormaktspolitik. Striden om öarna hotade att bli ännu ett kapitel i Europas långa historia av territoriella motsättningar. Ändå blev resultatet något ovanligt: inte en vinnare och en förlorare. Det blev ett kompromissbygge som kom att bli ett av världens mest hållbara exempel på fredlig konfliktlösning. 1922 års självstyrelselag var i grunden ett svar på osäkerhet, och den blev en grund för stabilitet.

Det är lätt att glömma detta i dag, när självstyrelsen känns självklar. Men varje paragraf i vår lag bär spår av historiska spänningar och politiska avvägningar. Och kanske är det just därför den aldrig kan vara statisk. En lag som en gång skapades för att lösa en konflikt måste fortsätta att utvecklas för att förebygga nya.

Ikväll sitter jag i lagtingets auditorium och lyssnar till vännen och kollegan Harry Jansson som redogör för arbetet med den fjärde självstyrelselagen, sedan starten 1922.

När han talar gör han det med sexton års samlad erfarenhet av olika skeden i arbetet med revideringen. De två tidigare stora moderniseringarna, 1951 och 1991, var kulmen på decennier av förberedelser. Så är det också denna gång; mängder av kommittéer har försökt utan att lyckas och nu är det tredje gången gillt för det som kallas Bygglin III som ska vara färdiga den 2 mars. Denna tredje gång har präglats av övertygelsen att hitta lösningar och därför är vi närmare en lösning än på mycket länge.

Som talman har jag själv gång på gång rest österut (och västerut för den delen), till Helsingfors, för att tala om Åland, om vår särställning och om behovet av en moderniserad självstyrelse som en nödvändighet i en förändrad verklighet. För i grunden handlar detta om balans mellan Finlands grundlag och Ålands självstyrelselag så att två rättsordningar kan leva sida vid sida utan att skava.

Harry sitter i den politiska referensgruppen, en central del av förhandlingsmaskineriet kring nya skrivningar och nya möjligheter för Åland. Det är en tung process. Men alternativet, att låta allt stå still, är egentligen ingen lösning. Självstyrelsen har aldrig varit en färdig byggnad. Den är ett levande hus som måste underhållas, renoveras och ibland byggas ut. Självstyrelselagen blir aldrig färdig. Den ska alltid utvecklas. Och dess innersta syfte är enkelt: att göra vardagen mer åländsk.

Kvällens föreläsning tydliggör reformens målsättningar: En moderniserad självstyrelselag. Mer fokus på dialog än på juridiska konflikter, något som i sin tur kräver ömsesidig tillit. Smidigare övertaganden av 24 nya behörighetsområden, inklusive klagorätten som fanns i 1922 års lag men som Sovjet tvingade bort efter andra världskriget, samt en tydligare och starkare EU-position för Åland.

Självstyrelselagen måste idag ständigt anpassas till nya tider och nya finländska reformer, som välfärdsområdena, vilket inte skapar långsiktiga lösningar. Därtill kommer den globala dimensionen, EU, NATO och ett säkerhetspolitiskt landskap som förändrats dramatiskt. Till dessa utmaningar ska läggas en grundlag som inte alltid lirar med självstyrelselagen.

I de avslutande förhandlingarna återstår svåra frågor: ekonomi, gemensamma resurser, behörighet kring arbetsavtal och hur självstyrelsen ska fungera i undantagsförhållanden. Det är frågor som kräver juridisk skärpa och politiskt mod. Åland har gott om detta. Det kommer positiva signaler från de olika arbetsgrupperna men det skulle bära för långt att dyka in i alla dessa.

Den största frågan av dem alla landar ändå i: Går det att stifta en ny självstyrelselag i dagens politiska läge? Två riksdagar. Andra gången med absolut majoritet. Ett politiskt klimat präglat av polarisering och snabb förändring. Svaret från Harry, och från mig, är ja. Vi väljer det halvfulla glaset. För att inte försöka är att redan ha gett upp. Och självstyrelsen har aldrig byggts av dem som ger upp.

Det är också här kvällens kanske viktigaste lärdom finns. Framgång i förhandlingar handlar inte om att räkna hinder. Det handlar om att vägra låta dem bli avgörande. Om att ständigt söka nya vägar, bygga tillit och se möjligheter där andra ser låsningar. För ibland kan det oväntade dyka upp och då ska vi vara redo.

Det handlar om framtiden och Harry påminner oss om 1951 års lag, där Åland fick behörighet över lotterier. Då kunde få ana att detta skulle bli grunden för PAF, som sedan 1967 har genererat uppemot en halv miljard euro till Åland och ålänningarna. Ett tydligt exempel på hur klok lagstiftning kan öppna dörrar till framtider ingen ännu sett.

Den nya självstyrelselagen handlar därför inte bara om dagens problem. Den ska vara en plattform för något vi ännu inte känner till, men som morgondagens ålänningar ska leva med, forma och utveckla.

När jag lämnar lagtingets auditorium är det inte juridiska paragrafer jag bär med mig starkast. Det är en känsla av riktning.

Självstyrelsen är ingen gåva som en gång gavs och sedan förvaltas i stillhet. Den är ett pågående åtagande mellan generationer, ett löfte om att Åland ska vara sig självt, men aldrig får vara ängslig inför förändring.

För stillastående är aldrig neutralt. Allt som inte utvecklas, avvecklas.

Självstyrelselagen ska inte bara spegla dagens Åland. Den ska bära morgondagens Åland, ett Åland som är tryggt i sin identitet, självsäkert i sin röst och öppet för världen.

Kanske är det därför kvällens budskap till sist kan kokas ner till något enkelt men djupt: Aldrig ge upp. Se möjligheter före hinder. Bygg broar där andra ser murar.

För det är så självstyrelsen inte bara överlever, den blomstrar.

Och det är så Åland, gång på gång, skriver sin egen framtid.

Tack Harry och alla andra som deltagit i processen (det är många), bra jobbat och lycka till i spurten!

”Du är lycklig om du äger ord.”

”Äntligen börjar det hända nånting med en.”

Den raden av Lars Huldén ekar i mig när jag går hem från Svenska litteratursällskapets årshögtid, på Runebergsdagen, i den sena och kylslagna Helsingforsnatten. Vi har under några intensiva timmar åtnjutit de djupa tankarna, de överraskande vändningarna och förmånen att tillbringa kvällen i vänliga samtal, fjärran från kolligheterna som pågår i världen. Detta händer nu och då, man tror att man är färdigformad och så kommer en kväll med ord, musik och tankar som ruckar på något inuti.

Att sitta mellan undervisningsminister Anders Adlercreutz och vår egen Kökarförfattare Ulla-Lena Lundberg, som dessutom snart gör Mariehamn till sin hemstad, kändes mindre som en placering och mer som en påminnelse om hur ord, berättelser och människor binder oss samman över hav och generationer, allt som krävs är ett gemensamt språk. Och förmågan att fundera på vart musiken tar vägen när den tystnat.

Vännen och ordföranden för Svenska litteratursällskapet Åsa von Schoultz satte tonen med en skarp och samtidigt varm iakttagelse: ja, världen kan vara dyster, och just därför behöver vi kulturen. Inte som utsmyckning, utan som livsnerv.

Professorn i nordisk litteratur, Kristina Malmio (en kännare av mycket, till exempel Joel Pettersson!) talade inspirerande om romanens kraft på ett sätt som gjorde mig rastlös av lust att skriva, tänka, minnas och fantisera. Och så dramatiseringen av Lars Huldéns diktsamling Läsning för vandrare av av Erik Söderholm (regi) och Robert Kock (tonsättning), så enkel, så träffande:

”Du kan vara död, utan att veta om det.”

En mild men tydlig väckarklocka till oss alla att faktiskt leva det liv vi fått.

Hela giget finns att se på denna länk, och jag rekommenderar det varmt. Där möter ni också årets tjugoen pristagare, en hisnande bredd av skapande, från gåtfull poesi till tonårens skörhet, från musikens tystnad till ejdrarnas värld.

Kvällen fortsatte i Gamla studenthusets solennitetssal, där samtal och skratt flätades samman in på småtimmarna. Och någonstans där stärktes också banden mellan SLS och Åland, band som vävts tätare sedan sällskapets vetenskapliga råd besökte oss i fjol. Jag hade turen att få författaren Anna-Karin Palm till bordet, hon sitter på stol nummer sexton i svenska Akademien och det hon inte vet om litteratur känns inte nödvändigt att känna till. Samtalet lyfte, kort uttryckt. 

För att åter låna Huldén:

”Du är lycklig om du äger ord.”

Och kanske är det just orden, våra egna och andras, som hjälper oss att välja ljuset när mörkret känns lättare. Man väljer ju själv när man drar på sig offerkoftan och när man kastar av den och går vidare. Människan definieras som bekant av förmågan att se möjligheter i varje givet läge.

”Ingenting är sant. Ingenting är är rätt. Ingenting är fel.”

Med den tanken önskar jag er alla en riktigt trevlig helg. Må vi välja ljuset, även de dagar det kräver lite mer mod och beslutsamhet.

Tack till Svenska litteratursällskapet för en helkväll av eftertanke, vänskap och framtidstro! Tack också till Åsa för de vänliga orden om Åland i festens välkomsttal, ja vi har ett självklart förhållande till vårt svenska språk och det tummar vi aldrig på. Och inte egensinnet heller.