Möte med framtidens diplomater

För andra gången hade Åland igår nöjet att stå som värd för svenska Utrikesdepartementets diplomatutbildning, ”dipparna”, en skara högt utbildade och ambitiösa blivande ambassadörer för Sverige. Det är mycket värdefullt att UD väljer att lägga en del av utbildningen till Åland och det sker till stor del tack vare generalkonsul Helena Pilsas' engagemang och kontakter.

Efter en dag med information och möten med institutioner osv på Åland avslutades kvällen i Sveriges generalkonsulat i Mariehamn där dagen avslutades med generös buffé och massor av prat. Jag hade tillfället att säga några ord till framtidens samhällsbyggare och de föll ungefär så här:

Kära generalkonsul Helena, lantråd, framtida diplomater, vänner, låt mig börja där man alltid ska börja, med ett tack för kvällens generösa buffé och att ni är här.

Jag inser att ni kanske inte hade något val, att det ingår i programmet, och det definierar på ett rätt elegant sätt vad som väntar er framöver i livet, diplomatins vägar bestämmer du inte alltid över på egen hand, de är sällan enkla och de är framför allt inte raka och breda, snarare tvärtom. Ofta kommer ni att märka att vägarna inte ens finns, det är er uppgift att bygga dem. Och i det jobbet finns det kanske ingen bättre inspiration än Åland. För vi är ett enda stort vägbygge som fortfarande utgör ett gott exempel för resten av världen. Och det leder oss till handslaget.

Inget säger lika mycket som en hand som sträcks fram till någon annan som en hälsning, en bekräftelse, rentav ett löfte. Den kan vara början på ett samtal som ingen vet vart det ska leda. Den säger: "Här står en människa. Jag är beredd att möta dig.”

Det är en bra början på den allt svårare konsten att behärska diplomatin och att inte förlora omklädningsrummet. För att kunna skaka handen som gör skillnad måste du hålla dig framme, och om detta vill jag säga några ord.

Vi är små på jorden men stora i ambitionen, rätt mycket som Sverige faktiskt! Er tidigare statsminister Göran Persson brukar säga att när ålänningar berättar om sig själva tror man det handlar om tre miljoner människor snarare än 30.000. It takes one to know one…

Vi är som ni och det är viktigt. Min förhoppning är att ni en dag ska ställas inför nåt slags dilemma, nånstans, och då tänka tillbaka på Åland som ju faktiskt hade rätt mycket att komma med när det handlar om att hitta nya vägar. Och att detta leder till en lösning. Gör ni det kommer ni också att hantera Åland, då ni kan, på ett schysst sätt och därmed är mina råd plötsligt värdefulla, för oss redan idag. Så fungerar det där med gratis buffér i den diplomatiska världen.

Ni har under dagen fått höra om vår självstyrelse, vår demilitarisering, neutralisering, vår historia, våra institutioner och kanske också en och annan paragraf, inramad av ett traktat, stött av en deklaration och förvandlad till praxis och sedvanerätt; inte att förglömma Rule of Law som ni kanske redan ledsnat på att lyssna till. Låt mig därför i detta teoriserande dela med mig av en liten observation.

Diplomati handlar om regler, strukturer och internationella överenskommelser. Och diplomati är som mjölk, det finns alltid ett bäst-före-datum och den måste alltid hållas färsk och uppdaterad.

I mötet mellan människor sker utveckling. Därför ska ni aldrig missa ett tillfälle till mingel. Lär er älska cocktailpartyn, för genombrottet kan ske under ett trivialt samtal som uppstår vid rätt tidpunkt. Och kom ihåg att det är klokare att lyssna än att prata. I förtroende som byggs över en middag kanske precis som denna. Diplomati är samtalet som fortsätter, även när den formella punkten på dagordningen är avslutad. Det är förmågan att lyssna efter vad som faktiskt sägs och ibland efter vad som ännu inte går att säga högt. Det är tålamodet att stanna kvar vid bordet när den enklaste lösningen vore att resa sig. Det handlar om konsten att läsa mellan raderna.

Jag tror att vi i en värld av algoritmer riskerar att gå miste om det goda samtalet. Vi tänker gärna att de stora lösningarna kommer ur formella möten och deklarationer och det är såklart sant men inte helt. Bakom varje policy döljer sig en ocean av diplomati. I en korridor. Över en middag. Under en promenad. Med en fråga som visar att man lyssnat. Lyssna ordentligt. Var tydliga med vad ni tycker och försök förstå varför den andra sidan ser världen på sitt sätt. Glöm inte att människor måste få lämna ett rum med värdigheten i behåll, även när de inte har fått allt de kom dit för. Varaktiga lösningar byggs aldrig genom att någon trycks mot väggen. De byggs när människor kan återvända hem och säga: vi fick inte allt, men vi hittade en väg som vi kan stå för. Precis så gick det till när Finland fick Åland.

Just nu ser världen märklig ut. Det har den väl alltid gjort men vår tid har en särskild förmåga att göra det overkliga till morgonens första nyhet. Krig pågår i Europas närhet och på andra håll. Regler som länge har varit självklara prövas hårt.

Sanningen konkurrerar med rykten och påhitt i en takt som gör det svårt att hinna tänka efter. Och tekniken springer före vår förmåga att komma överens om hur den ska användas. I en sådan tid är det lätt att tro att det enda kloka är att reagera snabbt och högljutt. Men diplomater behöver också hålla blicken på horisonten och ha is i magen. Inte för att vara passiva. Tvärtom. För att kunna skilja det brådskande från det viktiga, den tillfälliga stormen från den långsiktiga kursen. Is i magen betyder inte att hjärtat ska vara kallt. Det betyder att man inte låter rädslan fatta beslut åt en.

Här på Åland känner vi igen värdet av att söka lösningar som människor kan leva med.

Det är därför Åland är värt att besöka och lyssna till. Inte för att vi har löst allt, det har vi verkligen inte. Självstyrelsen är ett pågående arbete, och relationer behöver också skötas när de fungerar väl. Men erfarenheten härifrån säger att fred inte bara är frånvaron av konflikt. Fred måste byggas, vårdas och förnyas mellan människor. Ni åker vidare till Helsingfors efter idag, och med dem har vi just nu en beef när det gäller utvecklingen av vår självstyrelse, som ni hört under dagen.

Väldigt kortfattat handlar det om att modernisera den lag som sedan 1922 styrt vår självstyrelse. Den har reformerats på 1950-talet, på 1990-talet och nu har vi tillsammans med Finland ägnat 15 år åt en nödvändig modernisering, i spåren av EU, digitalisering, svenska språkets utveckling i Finland och så vidare. Detta har Finlands regering valt att inte föra till riksdagen och därför är vi för ögonblicket besvikna, sådant händer i de bästa av familjer. Vi ger dock aldrig upp och nästa gång vi ses har det förhoppningsvis ordnat upp sig. Finländska utrikesministeriet brukar använda oss som ett gott exempel och därför vill vi att ni ska veta att också goda exempel behöver tender, love and care.

Ni kommer i ert värv att arbeta i en tid då jobbet både blir svårare och viktigare. Ni kommer att röra er mellan huvudstäder, intressen och verklighetsbilder. Ni kommer ibland att få uppdrag där det inte finns någon enkel väg framåt. Då kan ni behöva skapa den själva, steg för steg, samtal för samtal. Ta hand om era relationer. Ett kontaktnät är inte en samling namn i en telefon. Det är människor som vet att ni håller vad ni lovar, att ni ringer tillbaka och att ni kan vara tydliga utan att göra det omöjligt att mötas igen.

Ni må tro att ni ska bli diplomater men i själva verket är ni bara vägbyggare och det, det är det finaste man kan vara!

Kom också ihåg att ett gott humör alltid har sin plats. Det löser inte alla konflikter, men det kan göra det lättare att börja. Ett leende kan sänka axlarna i ett rum. En väl vald fråga kan öppna en dörr. Och ibland är den mest diplomatiska insatsen att inse att ingen behöver ännu ett långt anförande, jag är alltså undantaget till det idag!

När ni reser härifrån hoppas jag att ni tar med er mer än bara kunskap om Åland. Ta med er bilden av ett samhälle där internationella lösningar har blivit en del av människors vardag. Och ta med er den kanske enklaste påminnelsen av alla: Håll fast vid det goda samtalet. Håll blicken mot horisonten. Ha is i magen och var en människa som andra kan lita på när det blåser. Don’t be an asshole.

Och kom ihåg var ni hörde detta, för vi vet att vi alltid möts två gånger, och den andra gången hoppas jag att ni minns att det där med Åland faktiskt var rätt coolt, ändå.

Välkomna tillbaka och lycka till på vägen. 

När tilliten får sig en törn

Tack för förtroendet från alla mina kolleger i Ålands lagting. Idag valdes jag för fjärde gången till talman för detta parlament. Det är en ynnest och ett ansvar som jag tar på största allvar. I mitt tal i samband med att lagtingsåret öppnats av landshövdingen Marine Holm-Johansson, på president Alexander Stubbs vägnar föll orden så här:

Bästa landshövding, vice lantråd, ministrar, lagtingsledamöter, lagtingsdirektör, generalkonsul, mina damer och herrar, ålänningar och vänner.

Idag inleder vi ett nytt arbetsår i Ålands lagting. Vi öppnar också för något större: ett nytt kapitel i berättelsen om hur vi vill utveckla Åland. Det handlar om frihet och ansvar. Om ett samhälle där människor är med och påverkar sin egen vardag. Om kommuner som förenas av gemensamma mål. Om hur vi hjälps åt i sökandet efter mening och innehåll.

Åland är en plats där freden har fått form. Där självstyrelsen ger oss möjlighet att fatta beslut nära de som berörs. Där vårt svenska språk och vår kultur bärs vidare samtidigt som människor från många delar av världen väljer att bygga sina liv här. Vi är ett litet samhälle och det betyder inte att våra möjligheter är små, tvärtom. Historien visar tydligt att Åland och ålänningarna står starka när det gäller ambition. Vi ser det i vår vardag och vår syn på utveckling. Åland är inte bara något vi ärvt. Det är något vi gör, varje dag, tillsammans.
När jag möter människor från andra länder frågar de ofta: ”Hur är det möjligt? Hur kan ett så litet samhälle åstadkomma så mycket?”

Svaret är inte att vi alltid är överens. Det är vi inte. Svaret är att vi väljer att försöka. Vi väljer att lösa frågor tillsammans, även när de är svåra. Vi väljer att tro att ett litet samhälle kan forma sin egen framtid i takt och tillsammans med övriga Norden, vår trygghet i en stor värld.

Idag öppnar vi det sista hela arbetsåret för den här mandatperioden. Om ett år går ålänningarna till val och väljer vilka som ska företräda dem. Det påminner oss om något grundläggande: inget av våra uppdrag är att betrakta som någon ägodel. Vi har fått dem till låns av väljare som förväntar sig att vi gör vårt bästa.

Demokratin är stark eftersom makten inte är vår att behålla. Den är något vi får förvalta en tid och lämna vidare i bättre skick.

Bästa landshövding!

Tack för de vänliga inledande orden, och eftersom vi idag har att göra med en viktig dag vill jag som representant för lagtinget skicka ett tydligt meddelande. Vi inleder arbetsåret med ett besked som har gjort ålänningarna besvikna, med all rätt. Finlands regering väljer att inte gå vidare med den nödvändiga, länge förberedda, revisionen och moderniseringen av självstyrelselagen. Det sker trots tidigare utfästelser och trots att arbetet finns med i regeringens program.

Det här handlar inte främst om oss som sitter här i dag, våra mandat har ett slut. Frågan om en modernisering av vår självstyrelselag, gäller ålänningarna som ska leva med självstyrelsen i framtiden och deras möjlighet att fatta hållbara beslut i ett förändrat samhälle. Vi ska minnas att självstyrelsens resa är oändlig och därför ständigt måste vara under utveckling.
Vi ska dra lärdom av det som har hänt. Vi behöver fundera över hur vi förankrar våra förslag och bygger upp förståelse för självstyrelsens behov. Och en sak får vi absolut inte göra: låta andras tvekan bli vår uppgivenhet.

Vägen till dagens självstyrelse har aldrig varit enkel. Människor före oss fortsatte att arbeta även när utsikterna var små och motståndet stort. Vi är skyldiga dem att fortsätta. Men framför allt är vi skyldiga kommande generationer att aldrig sluta försöka.

En självstyrelse är inte en färdig byggnad som kan låsas in och lämnas åt sitt öde. Den måste underhållas och utvecklas för att fungera.

Finland lyfter med rätta fram Åland internationellt som ett exempel på hur en svår konflikt kan få en fredlig lösning. Det gör oss stolta. Men ett gott exempel måste tillåtas att fortsätta växa. Det räcker inte att säga att man var förnuftig i historien. Vi måste också vara beredda att handla klokt i dag och framåt.
Åland behöver Finland. Finland behöver Åland. Vår relation måste därför bygga på förtroende, respekt och en vilja att förstå varandras förutsättningar. Åland är ett exempel på vad internationell rätt och överenskommelser kan åstadkomma. Därför måste avtal hållas och tillit vårdas.

Denna tillit har nu fått en törn. Sådant kan hända också i de bästa av familjer. Då krävs nya tag och tydliga besked. Vi förväntar oss att Finland i skyndsam ordning återupptar arbetet med att förnya självstyrelselagen tillsammans med Åland. Vi behöver se handling, inte bara höra vackra ord och framför allt vill vi kunna lita på Finland.

Hela den nordiska modellen bygger på tillit mellan människor, nationer och institutioner. Här har Helsingfors ett särskilt ansvar att hålla det man lovat, något som också uppmärksammas av våra nordiska vänner. Vi strävar alla efter en regelbaserad världsordning och Åland är ett utmärkt exempel på det. I detta sammanhang vill jag lyfta fram det nordiska samarbetet, där det också finns utrymme för utveckling. Vi utgår från att Finland inser detta och i snabb ordning ser till att Åland, tillsammans med Färöarna och Grönland, får möjlighet att bli självständiga medlemmar i Nordiska rådet.

Bästa landshövding, tack för ert arbete som en viktig länk mellan republiken och självstyrelsen. Era och Ålandsdelegationens insatser är extra viktiga när allt inte går som tänkt. Jag ber er framföra lagtingets varma hälsningar till republikens president Alexander Stubb och önska honom allt gott i hans arbete, globalt och lokalt. Vi uppskattar presidentens engagemang för Åland och ser fram emot fortsatt goda, hjärtliga, kontakter.

Bästa lagtingskolleger!

Vi har ett år kvar av mandatperioden. Ett år är kort i politiken, men långt nog för att göra skillnad. Vi kommer från olika partier och bär på olika idéer om hur Åland ska utvecklas. Så ska det vara. Demokrati är inte att alla ska tycka likadant. Den innebär att vi kan vara oense och ändå ta gemensamt ansvar.

Demokrati är organiserad oenighet. Den kräver att vi lyssnar för att förstå, inte bara väntar på vår tur att tala. Den kräver att vi prövar våra egna argument och är redo att ändra oss när någon annan har mer rätt. Det är inte svaghet, det är mognad.

I vår tid belönas ofta den snabba repliken och den enkla förklaringen. Men ett parlament får inte bli ett kommentarsfält. Här måste vi orka stanna kvar i de svåra frågorna och söka lösningar som håller, även när ingen får allt som den önskar. Vi ska vara stolta över våra olika uppfattningar och vi får aldrig glömma det vi har gemensamt: vi är alla ålänningar och vi tjänar hela Åland.

Vi har alla ett ansvar för att fler ska vilja kandidera. Om politiken ser ut som gräl och misstänksamhet, varför skulle en ung person vilja vara med? Men om vi visar att politiken också är en plats där idéer blir verklighet, där människor växer och där vi tillsammans kan påverka framtiden, då tror jag att fler vill ta steget.

Vår uppgift är inte att dölja oenigheten. Vår uppgift är att visa att oenighet kan hanteras med respekt. Jag ser fram emot ett gott samarbete under det kommande året och jag tackar för förtroendet att få leda detta arbete i min egenskap som talman.

Bästa vice lantråd och ministrar!

Tack till er och till hela landskapsförvaltningen för det arbete ni gör. Det är inte enkelt att bära ansvar när ekonomin är ansträngd, behoven förändras och världen rör sig snabbare än våra system ibland hinner med.

Vi har stora frågor framför oss. Hur tryggar vi välfärden? Hur skapar vi goda villkor för företag och arbete? Hur säkrar vi kommunernas förmåga att ge god service, oavsett var på Åland man bor? Hur använder vi digitaliseringens möjligheter? Och hur ser vi till att våra barn och unga växer upp med trygghet, tillhörighet och framtidsaptit?

Vi kan inte möta dessa utmaningar med mer pengar. Vi måste också våga tänka nytt, samarbeta på nya sätt och ompröva det vi länge tagit för givet.

Självstyrelsen är inte bara paragrafer och behörigheter. Den finns i läraren som möter barnen i skolan. I vården när någon blir sjuk. I färjorna som binder samman skärgården, i vägarna och på idrottsanläggningarna. I företagen som skapar jobb. I möjligheten att leva ett gott och tryggt liv på svenska.

Det är så självstyrelsen formar vardagen och ofta märks den knappt alls, vilket är ett tecken på att den fungerar bra. Men vi behöver bli bättre på att förklara vad den gör möjligt. Vi får inte bli så upptagna av bristerna att vi glömmer allt det fantastiska som självstyrelsen gör möjligt. Självkritik hjälper ett samhälle att utvecklas. Självförtroende hjälper det att våga. På lagtingets vägnar önskar jag er alla arbetsglädje under året som kommer.

Bästa lagtingsdirektör och alla vid lagtingets kansli!

Från oss alla här vill jag rikta ett varmt tack till er. Bakom varje plenum och utskottsmöte, varje beslut och internationellt besök finns ert kunnande, er noggrannhet och ert engagemang. Ni ser till att ärendena bereds, att arbetet fortskrider, att lagstiftningen möter tidens krav och att ledamöterna har det stöd och den kunskap som krävs för att kunna fullgöra sitt uppdrag.

Mycket av det ni gör märks inte utifrån. Men utan ert arbete skulle demokratin inte fungera som den ska. Ni bidrar till att vårt parlament arbetar sakligt, öppet och med den värdighet som uppdraget kräver. För det vill jag framföra lagtingets uppriktiga uppskattning och önska er ett nytt, inspirerande lagtingsår.

Kära ålänningar!

För några veckor sedan talade jag i Genève om Åland inför företrädare för det internationella samfundet, det var en speciell upplevelse. Det är platsen där vår självstyrelse startade, där lades grunden till den lösning vi i dag kallar Ålandsexemplet.
Konflikten som involverade Finland, Sverige och ålänningarna var komplicerad och kunde ha utvecklat sig på ett sämre sätt. I stället skapades en ordning där människor kunde leva vidare med sitt språk, sin identitet och sin värdighet i behåll. Ingen fick precis allt den ville men man fann en väg att leva vidare tillsammans, Åland fick en självstyrelse som tjänat och tjänar vårt samhälle mycket väl.

I en värld där krig och motsättningar återigen präglar människors vardag är detta fredsarv mer än en bra historia, något som understryks av uppmärksamheten i Genève. Det är ett ansvar. Åland kan inte lösa världens alla konflikter, det kan nog ingen. Vi kan visa att det finns andra vägar än våld, i sökandet efter framtiden. Vi kan visa att internationell rätt spelar roll, att överenskommelser betyder något och att människors rättigheter är nödvändiga att skydda.

Och vi kan visa att fred inte är något man uppnår en gång för alla. Den måste vårdas av varje generation. Jag skulle vilja att vi blickar ännu högre. Att vi inte nöjer oss med att vara ett gott exempel i historien, utan också blir ett föredöme för framtiden.
Åland är och ska vara ett samhälle där människor med olika bakgrund känner sig hemma. Där svenskan förenar oss. Där vi värnar naturen, företagsamheten och omsorgen om varandra. Och att vi aldrig någonsin låter ängslan inför vad utvecklingen för med sig dölja möjligheterna i framtiden. Målet med morgondagen måste alltid vara att den blir bättre än idag.

Bästa vänner!

För mer än hundra år sedan kämpade ålänningarna hårt för att bygga sin egen framtid. De hade inga garantier för att lyckas. De visste inte hur allt skulle bli. Men de var övertygade om att det var värt mödan.

Det är det viktigaste vi kan lära av historien: framtiden kommer inte färdig till oss. Den formas av människor som tar ansvar, håller ihop och fortsätter arbeta, även när vägen blir längre än de hoppats. Det handlar inte bara om att vänta på att få chansen, vi måste ta alla tillfällen vi ser.

Vi ska inte förneka besvikelserna. Vi ska lära av dem. Vi ska inte blunda för svårigheterna. Vi ska ta oss an dem. Och vi ska inte låta ett nej idag bli ett nej till morgondagen. Självstyrelsen är större än en lagrevision, större än en mandatperiod och större än någon av oss som just nu har förtroendet att företräda den. Den tillhör ålänningarna, dem som levde här före oss, dem som lever här i dag och dem som ännu inte är födda.

Självstyrelsen bor inte bara i den här salen. Den finns i varje människa som bryr sig om hur Åland ska se ut i morgon och som är beredd att bidra. Lagtinget är alla ålänningars rum och framtiden är vårt gemensamma ansvar.

Låt oss därför gå in i det nya arbetsåret med mod att tänka stort, vilja att lyssna och lust att bygga vidare. Vi behöver inte tycka lika för att färdas åt samma håll. Vi behöver bara hålla fast vid övertygelsen om att Åland kan bli ännu bättre, för dem som lever här i dag och för dem som kommer efter oss.

Det är så självstyrelsen förs vidare: genom människors insatser på alla plan, ständig utveckling, omtanke och framtidstro. Den tillhör oss alla. Och tillsammans gör vi morgondagen bättre. Nu är det dags att fortsätta arbeta.

Tack.
 

Talet till de nordiska talmännen

Har under två intensiva dagar deltagit i det årliga talmansmötet i samband med Nordiska rådet i Helsingfors. Under ledning av Finlands talman Jussi Halla-aho har undertecknad diskuterat och delat erfarenheter med Henrik Frandsen, Danmark, Johan Dahl, Färöarna, Þórunn Sveinbjarnardóttir, Island, Masud Gharahkhani, Norge och tredje vice talman Kerstin Lundgren, Sverige. Vi mötte presidenterna Sauli Niinistö och Alexander Stubb och många fler under en tajt agenda och innan det blev dags för den stora nordiska rådssessionen gick vi bordet runt kring vad som är aktuellt i våra parlament. Jag valde att fokusera på den havererade revisionen av självstyrelselagen.

Ärade kolleger, vi har nyss hört viktiga resonemang om övergripande säkerhet och krisberedskap. Nästan allt kretsar kring tillit och nödvändigheten av att man ska kunna lita på varandra, som president Niinistö nyss slog fast.

Åland är demilitariserat sedan 170 år tillbaka i en internationellt och folksrättsligt förankrad ordning. Den påminner oss om att säkerhet inte bara handlar om militär förmåga. Minst lika viktigt är att förebygga konflikter, respektera överenskommelser och ge människor verkligt inflytande över sitt samhälle. Det är ett annat sätt att beskriva den nordiska modellen, helt enkelt.

Mot denna bakgrund ter sig den nuvarande situationen på Åland bekymmersam. I Finlands senaste regeringsprogram slogs fast att självstyrelsen ska utvecklas i dialog med Åland. Därefter följde ett gemensamt arbete, där finländska och åländska tjänstemän och experter tog fram ett förslag till en ny självstyrelselag, den tredje större revideringen sedan 1922, det hör alltså inte till vanligheterna. Reformen skulle uppdatera regelverket och göra självstyrelsen bättre rustad för vår tids verklighet och säkerhet.

För någon vecka sedan fick vi ändå beskedet från Helsingfors att regeringen inte för förslaget till riksdagen under den här mandatperioden. Den angivna orsaken är brist på politisk enighet. Oavsett hur den interna processen har sett ut vilar ansvaret på hela Finlands regering. Jag vill vara tydlig: det här är ingen teknisk försening, det handlar om politisk ovilja och det gör detta värre. Den nordiska modellen bygger, som vi hört idag, på tillit. Vi har att göra med ett åtagande från regeringen, följt av flera års gemensamt arbete, som nu lagts åt sidan för att den politiska viljan att nå enighet inte räckte till.

Jag är besviken, och jag tycker att Åland har skäl att vara det. Vi ber inte om en tjänst. Vi ber Finland att fullfölja en process som regeringen själv satte i gång och att fortsätta utveckla ett system som har tjänat både Åland och Finland väl.

Det handlar också om trovärdighet. Finland lyfter med rätta fram Ålands lösning internationellt som ett exempel på fredlig konflikthantering. Jag deltog nyligen i diskussioner i Genève där Ålandsexemplet fördes fram av ett mäkta stolt utrikesministerium. Men exemplet måste också respekteras och utvecklas hemma. Vi behöver se handling, inte bara vackra ord. Jag säger detta här, bland kolleger och vänner, eftersom nordiskt samarbete också måste rymma öppenhet. Vi ska kunna tala om försvar och beredskap och om nödvändigheten att fullfölja det vi lovat varandra i överenskommelser. För vi måste kunna lita på varandra, eller hur?

En självstyrelse som är stark är bra för Finland, en svag självstyrelse gör oss mer sårbara. För Åland hör de frågorna ihop och vi har inga planer på att ge upp. Vi hoppas att Finland med det snaraste återupptar arbetet med att förnya självstyrelselagen tillsammans med Åland. Bakslaget är allvarligt, men är absolut inte slutet på processen. Den nordiska lärdomen är att tillit byggs genom att hålla dialogen öppen och genom att fullfölja det vi har kommit överens om. Det tar vi på allvar från åländskt håll.

Tilliten mellan Åland och Finland har fått en törn och sånt händer i de bästa av familjer, nu definieras vi av hur vi går vidare.

Vi fortsätter jobba med att utveckla självstyrelsen, det kan ni lita på. Och i det arbetet utgår vi från att också Finland är att lita på.

Tack. 

Talet för freden i Genève

Hälsningar från Genève där fred står på agendan i stort sett hela tiden men särskilt under en intensiv vecka i höst. Jag är på plats inbjuden av utrikesministeriet, tillsammans med lagtingsdirektör Carina Strand, ministerrådet Anton Nilsson och Ålands fredsinstituts direktör Susann Simolin, för att nämna några. Det är väldigt många fler här också, nyfikna på Ålandslösningen och hur den har utvecklats. Här finns såklart många vinklar. Jag valde denna i mitt tal som löd ungefär så här:

Autonomy identity and peace

A high-level discussion for the diplomatic community

Excellencies, ladies and gentlemen, dear friends, there is a particular responsibility in speaking about Åland here in Geneva. Not to mention the pure joy in addressing such a knowledgeable audience on such a vital theme as peace on earth! And the possibility to praise a few of many unsung heroes of our history, the pioneers in the League of Nations, the predecessors to what would develop into the United Nations.

One hundred and five years ago, this city helped turn a dangerous dispute into a durable peace. Not by pretending that identity did not matter. Not by forcing one side to surrender its dignity. And not by waiting for everyone to agree.
The states represented in the League of Nations did something harder and bolder. They created a political arrangement in which several truths could live together, although it took sometimes for matters to settle and emotions to cool down.

Finland was granted sovereignty over Åland. The people of Åland received far-reaching self-government and guarantees for their Swedish language and culture. Sweden gained reassurance through the demilitarisation and neutralisation of the islands. And Europe avoided an open wound after a devastating world war.

It was not a perfect solution. It was not even a solution that made everyone happy. The Ålanders had asked to reunite with Sweden. Finland was a young nation determined to protect its territory. Sweden supported the islanders' wishes. By today’s standards, the people of Åland should also have had a stronger voice at the table.

Finland’s determination is understandable in its historical setting. After more than a century under Russian rule, including periods of Russification and repression, even civil war, the young republic had only recently won its independence in 1917. Sovereignty was not an abstract word to Finland. It was something painfully achieved and fiercely guarded.

Yet sovereignty alone did not settle the question. The League of Nations’s decision, the agreement between Finland and Sweden and the 1921 Convention placed the arrangement within international law. Finland received sovereignty but also accepted internationally guaranteed obligations. Åland received no statehood, but something more than an administrative exception: a distinct and internationally protected position. Finland’s price for Åland was both a promise to continue developing the autonomy of the islanders and a commitment to upholding the demilitarisation and neutralisation of the islands.

This was also part of a wider spirit of the age. After the terrible slaughter of the First World War, peace movements were strong and the League of Nations embodied a radical idea: that law and diplomacy could restrain power. That idea may, would you believe it, sound unfashionable today and that has to change. The only way forward is to make discussions, compromises and the Rule of Law great again. We have become very skilled at speaking about war. We need to recover the language of peace and yes, yes we can and this is another great start in order to accomplish that.

Let me thank the Permanent Mission of Finland, the Åland Islands Peace Institute and CMI – Martti Ahtisaari Peace Foundation – for bringing us together. Finland’s willingness to invite the diplomatic community to examine the achievements and the present-day challenges says something important about the strength of the partnership established 1922 with the promise of a never-ending evolution.

I speak as Speaker of the Parliament of Åland. Our parliament has thirty members. That may sound like a very manageable number. I can assure you that thirty elected Ålanders can produce a perfectly respectable amount of disagreement.

And that, in a way, is the point. Peace and development is not the absence of conflicts. Democracy is organised disagreement. Autonomy gives disputes a home, a language and a lawful way forward.

Today, Åland is home to almost 31.000 people. Swedish is our only official language, protected because its vulnerability in Finland. Yet more than forty per cent of our inhabitants are born elsewhere, with roots in more than one hundred countries. This is no contradiction. When an identity feels secure, it need not fear every new voice. Protection creates openness.

So what may 105 years of the Åland experience tell us today? I would offer five observations.

First, identity is serious. Language, culture, belonging and the right to shape everyday life are not footnotes to peace. They are at the very centre of the conflict. The Åland settlement worked because it addressed both territory and dignity. Finland’s sovereignty over Åland was recognised, but not as a licence to make everyone the same. The islanders were guaranteed real legislative powers, their own parliament, their own government and legal protection for their language and culture. Institutions that made a difference. An important symbol was, of course, the flag we chose in 1952, but that is never enough for an ambitious autonomy. Recognition and identity are also key factors.

Second, a durable settlement should avoid humiliation. In 1921, no party received everything it wanted. Yet each got something essential. Finland gained international confirmation of its sovereignty over the islands. Åland gained self-government, cultural and linguistic protection. Sweden gained greater security in its immediate neighbourhood. The international community gained proof that a territorial dispute could be transformed without war. This was not victory in the traditional sense. It was something wiser: a future in which no one needed to spend the next century preparing revenge. And it all took place here in Geneva, no wonder we all hear the sounds from the wings of history.

Third, good intentions need to be designed and that architecture must rest on international law. The Åland arrangement combines autonomy, minority protection, demilitarisation and neutralisation. It rests on decisions, conventions, domestic legislation, institutions, defined powers and procedures for resolving disputes. Remove one part, and the whole becomes weaker. Its legal position is strengthened not only by written treaties. More than a century of consistent state practice and recognition has also added a customary-law dimension. Governments have changed. Alliances have changed. Europe has changed. Yet the special status of Åland has endured. Time has not emptied the law of meaning. Practice has added weight to it. International law did not make Åland a state. But it ensured that Åland would no longer be merely an object passed between greater powers. It gave our community a standing of its own and supported the original ambition: that Åland should develop the strongest self-government possible without becoming an independent state.

Autonomy is therefore not simply an act of generosity. It is part of a settlement Finland undertook to uphold. Trust matters enormously. But trust without structure can vanish with the next election, the next crisis or the next leader. Law gives trust a memory.

Fourth, local responsibility is not a concession. It is an asset. The people closest to everyday problems understand them best. On Åland, we legislate on education, health care, culture, the environment, local government, policing and much more. We make decisions, collect experience, correct mistakes and live with the consequences. Self-government is not freedom from responsibility. It is responsibility brought closer to home.

And fifth, no peace settlement is ever finished. On Åland, we have learned that autonomy is less like a monument and more like a wooden boat. For those of you who never had the pleasure of owning a wooden boat, I can assure you that it’s a pleasure that involves a lot of work. It may be beautiful. It may be solid. It may cross rough seas. But it still needs maintenance. And if you ignore a small leak because it looks merely technical or bureaucratic, sooner or later everyone gets wet.

This is where I must speak with both gratitude and honesty.

The relationship between Åland and Finland is peaceful, close and, in many ways, strong. Finland has upheld the settlement for more than a century. Our cooperation is real. Our common interests are many. Åland remains committed to cooperating in a constructive manner, and Finland can rightly take pride in the Åland example. But loyalty is not asking for silence and friendship deserves honesty.

In recent years, it has become more difficult to develop the autonomy inside an administrative system largely designed for a unitary state. Political goodwill sometimes exists, although we more often nowadays face a less understanding environment in Helsinki; some would even call it paternalistic. Furthermore, the goodwill must survive its journey through ministries, legislation, digital systems, European processes and habits of centralising government.

Too often, autonomy is treated as an exception to administer rather than a constitutional partnership to develop. The threat is rarely dramatic. No one arrives, yet, with scissors to cut up the Autonomy Act. The greater danger is gradual: powers narrowed by interpretation, influence lost through centralisation, and special arrangements squeezed into systems never designed for them. We also notice tendencies among political parties to seek support for a more uniform Finland, for example, on language. Being a minority is equal to being questioned, which is strange in Finland whose background and history is being a minority within Russia.

Peace agreements do not fail only when someone tears them up. Sometimes they fade because no one updates them.

Åland and Finland are now working to renew the framework of self-government, our Autonomy Act. That work matters far beyond legal wording. The test of an autonomy is not how warmly it is celebrated in anniversary speeches. The test is whether it can grow when society changes. Åland is fully committed to getting this work across the finish line, and I sincerely hope the same will be true for Finland. What is good for Åland is also good for Finland.

This is perhaps Åland’s most useful heads-up to the world: signing a settlement is the beginning of peace, not the completion of it. Implementation is peacebuilding.

Administration is peacebuilding. Respecting competences on an ordinary Tuesday afternoon is peacebuilding. Development overall is peacebuilding. The grand ceremony creates the promise. Daily government decides whether the promise is kept.

Can the Åland experience then be used elsewhere? Yes, with humility.

We should not export Åland as if it were furniture from a catalogue. History, geography, power relations and human suffering are different in every conflict. It would be arrogant for us to draw other peoples’ borders from the safety of a conference room. Those who live with a conflict must own the process and shape the settlement.

But while blueprints do not travel well, principles do and from our perspective there are a few advices I finally would like to share:

Listen before grievances harden into hatred. Protect identity without building walls around it. Share power without dissolving the state. Place rights in law. Build institutions that can survive distrust. Give local people not only protection, but responsibility. Create guarantees, monitoring and ways to resolve future disputes. And leave room for the arrangement to evolve. Make trust an ingredient; without trust, I don’t think you will end up in any settlements. The Åland example has been examined in relation to many conflicts and peace processes because it expands the political imagination. It reminds us that the choice is not always between total central control and complete separation. There is space between those poles. This also applies to security.

Åland has been demilitarised since 1856 and neutralised since 1921. These arrangements were born not in a peaceful world, but from war and hard strategic calculation. They are not expressions of innocence. They are legal instruments designed to reduce tension in a sensitive region.

The security environment around the Baltic Sea has changed radically. Russia’s war of aggression against Ukraine has shattered illusions and violated the most fundamental rules of international law. Finland and Sweden are now members of NATO. We must see the world as it is.

But realism does not mean every old peace arrangement is automatically obsolete. Åland’s status creates predictability, reinforces international law and reminds us that security can also be built through restraint.

We are not naïve. Our civil preparedness is strong, our cooperation with Finnish authorities is close and we take the security of our islands seriously. Yet we also insist that peace is not a weakness in need of apology. In troubled times, only force is sometimes considered realistic and dialogue a luxury. Yet war is brutally simple. Peace is the demanding work. It requires patience, courage, imagination and the ability to accept a result that is good enough for everyone, even when it is perfect for no one.

One hundred and five years ago, Geneva helped give Åland a future.

Today, Åland returns to Geneva with a modest message. Do not wait until every grievance has hardened into a trench. Listen early. Make room. Put rights into law. Give people responsibility for their own lives. Build institutions for the bad days, not only for the good ones. And then maintain them with patience, courage and good faith – trust. Åland is not proof that every conflict has a simple answer. It proves that conflict does not have the final word. If such imagination was possible in 1921, after a world war, amid nationalism, fear and profound distrust, then we should not accept that imagination has become impossible in 2026.

Peace is not something we inherit once and possess forever. Peace is something we choose, repair and rebuild, generation after generation. That is the lesson of Åland. That is the responsibility of Åland. And that, I hope, can still be the promise of Geneva.

Thank you.

Invigning av Spirit of Emelie

Idag hade jag möjligheten att inviga en fantastisk utställning på Ålands konstmuseum, det handlar om Spirit of Emelia av Danelle Bergström och om det finns massor att berätta men jag höll mig till följande. Trevlig läsning:

Kära Danelle Bergström, bästa skeppsbyggare, konstvänner och vänner av Emelia.

Det börjar med ett stycke ek. Tungt, motsträvigt och ganska långt från tanken på ett seglande fartyg. Eller nej. Det börjar ännu tidigare. Med ett ekollon. Med en skog i Danmark. Fast egentligen med någon som säger att vi borde bygga en ny galeas på Åland. Sedan behövs några andra som svarar: yes, we can! Ni hör, det där med flödesscheman är inte så enkelt. Historien är inte densamma för alla. Det handlar om vilket perspektiv på det som hänt, man råkar ha.

Det som börjar som en hoppfull tanke växer till en berättelse om händer, kunskap och tålamod. Om människor som ger sin tid, sin yrkesskicklighet och en rejäl dos envishet åt något som ingen av dem hade kunnat skapa ensam.

Danelle, du kom från andra sidan jorden, gjorde Åland till ditt hem och såg något i bygget av Emelia som vi andra kanske inte alltid stannade upp och lade märke till. Du såg inte bara ett fartyg växa fram. Du såg talkan, egensinnet och människorna bakom arbetet. Du såg eken bli spant, spanten bli skrov och skrovet få liv. Och du såg ansiktena.

I Spirit of Emelia möter vi 72 porträtt och lika många röster. Skeppsbyggare, frivilliga, hantverkare och stödjare. Människor som redan kunde och människor som lärde sig. Människor som bar, mätte, hyvlade, hamrade, funderade, gjorde om och fortsatte. Vi ser de nyfikna, de generösa, de hårdhudade, de smarta, de snälla, de lekfulla, de administrativa och många fler. Det är en viktig del av denna utställning. För även om Emelia är byggd av ek, stål och koppar är hon framför allt byggd av människor, och vi, vi är ju som vi är vi.

Det så kallade mannaminnet är som bekant varken särskilt långt eller pålitligt. Spirit of Emelia gör därför något betydelsefullt. Utställningen förvandlar det hårda arbetet till konst och låter oss se sådant som annars lätt försvinner i vardagen.

Danelle, du har beskrivit Emelia som generositet som har blivit synlig. Det är mycket träffsäkert. Inte generositet som en storslagen gest, utan som något högst konkret: en hand på en planka, några timmar av ens tid, ett gott råd, ett ekonomiskt bidrag, ett löfte som hålls. Och ett leende på morgonen. Också det behövs.

Ordet talka är svårt att översätta. Det handlar om ett arbete som är för stort för en enda människa. Om människor med olika kunskaper som samlas kring en gemensam uppgift. Och om stora mängder fika som är minst lika viktigt som de tekniska specifikationerna. När arbetet är klart tillhör resultatet alla. Det är en gammal tradition. Men det är också ett mycket modernt sätt att åstadkomma stora saker tillsammans.

Som talman för Ålands lagting har jag svårt att se Emelia utan att samtidigt tänka på hela Åland och på vår självstyrelse. Också den började med en idé om att något som verkade svårt faktiskt var möjligt. Självstyrelsen kom till genom en internationell lösning, grundad på lag, överenskommelser och tillit. Men lösningen blev levande först när människor fyllde den med innehåll. Generation efter generation. Beslut efter beslut. Ibland i stor enighet. Ibland efter diskussioner som har pågått något längre än det tog att smida 10 000 kopparspikar och driva in dem i bordläggningen. Försiktigt uttryckt.

Självstyrelsen är, precis som Emelia, inte ett monument eller en prydnad som ska beundras på avstånd. Den är ett arbetsredskap. Den ska användas, vårdas och nu och då renoveras. Den kräver kunskap, ansvar och tillit. Mellan människor. Mellan våra åländska institutioner. Tillit mellan Åland och Finland. Och till den internationella rättsordning som en gång bidrog till att finna en fredlig lösning på Ålandsfrågan. Det arbetet blir aldrig helt färdigt. Och det ska det inte heller bli, som bekant är färden målet. Varje generation måste göra sin del, lära av dem som arbetade före och sedan lämna över något som håller för framtiden eller i vart fall så länge som möjligt.

Ett kulturarv lever bara när kunskapen används, berättelserna förs vidare och nästa generation får chansen att inte bara titta, utan också röra, pröva, misslyckas, lära och så småningom ta ansvar. Emelia är därför inte ett farväl till ett gammalt hantverk. Hon är en inbjudan att föra det vidare. På Åland har havet aldrig varit bara en bakgrund. Det är vår väg ut i världen, vår arbetsplats, vår försörjning och en del av vår identitet.

I Spirit of Emelia möts skogen och havet. Den danska eken och den åländska stranden. Det nedärvda hantverket och den samtida konsten. Det höstbruna och det havsblå. Från timmer till hav. Från minne till framtid. På väggen hittar vi en bit av whiskyplankan, den sista plankan som fästes vid skrovet. På den har du målat ett ekollon.

Det är detaljen som rymmer tusen ord. Den påminner oss om var allt började. Men ett ekollon handlar inte bara om ursprung. Det bär också med sig löftet om någonting nytt. Om nästa skog. Nästa bygge. Nästa generation. Och det är här ditt arbete, Danelle, når långt bortom ett enda fartyg och en enda ö.

När de stora uppgifterna känns övermäktiga och den egna insatsen för liten ger Spirit of Emelia några lugna och tydliga svar: Börja tillsammans. Bidra med det du kan. Lär dig resten på vägen. Och fortsätt.

Det är så ett samhälle byggs. Inte en gång för alla, inte av en enda människa och inte av en enda generation. Utan när tillräckligt många bestämmer sig för att det gemensamma är värt mödan.

Danelle, tack för att du såg detta och för att du delar det med oss. Tack för att du ger skeppsbyggarna, de frivilliga, stödjarna och hantverkarna deras plats i berättelsen. Tack för de 75 porträtten, rösterna, landskapen och alla de små detaljer som tillsammans gör det stora synligt.

Och tack för att du påminner Åland om något som är djupt rotat i oss, men som vi aldrig får ta för givet: vår förmåga att tillsammans förvandla en idé till verklighet. Spirit of Emelia är mycket mer, det är Spirit of Åland, Spirit of People eller rentav bara Spirit. Precis det som hela världen ropar efter idag. Spirit.
Till alla som har byggt Emelia, stött projektet och gjort denna utställning möjlig: tack.

Ni har inte bara byggt ett fartyg.

Ni har gjort kunskap synlig, gemenskap konkret och framtidstro möjlig att ta på. Det är med stor glädje och tacksamhet som jag förklarar utställningen Spirit of Emelia öppnad.
 

Vila i frid bäste professor

Torsdagen den 1 oktober blev en sorgens dag då professor emeritus och käre vännen Göran Djupsund lämnade det jordiska, oväntat och alldeles, alldeles, för tidigt. Det känns närmast övermäktigt att ta in att han är borta.

Detta drabbar många och framför allt hans familj och nära. Deras förlust och sorg är av en helt annan magnitud än alla andras. Våra böner är med er.

”Djupis” kom in i mitt liv för länge sedan, med en välfylld racketväska. Det började med en gemensam faiblesse för squash och det skulle visa sig att han hade en bakgrund på elitnivå vilket, försiktigt uttryckt, jag saknade.

Vi kom alltså från olika planeter, men det hindrade inte Göran från att oförtröttligt undervisa, ty sådan var han. Vi tränade timme ut och timme in, filade på detaljer, diskuterade vinklar, slet och kämpade och inte för en sekund släppte han tanken på att få nån slags fason på mitt spel, på bekostnad av det egna. Han gav aldrig upp trots att jag själv tvekade rätt ofta, det gjorde ont och det var jobbigt.

Guldkanten kom i omklädningsrummet efter träningen. Där flög samtalet högt och lärdomarna fortsatte att hagla. Det handlade om allt från vänsterhänta fotbollsmålvakter till demokrati, politik, människan och vart världen egentligen är på väg. Ibland pratade vi också om nödvändigheten av att äga en hygglig pickup och hur fasader borde målas. Med Göran gick det att prata om allt, och det var dessutom roligt!

Professor Djupsund var stigfinnaren som tidigare än andra såg spåren och det hade ingenting med tur att göra. Liksom spåraren på savannen var Göran tränad i att känna dofter, läsa mönster, förstå vinden och dra slutsatser. Göran var en nyfiken man, på alla sätt. Han läste mer än vi andra. Hans nätverk sträckte sig överallt, och han var i grunden en nyfiken man och till råga på allt hade han en gigantisk arbetskapacitet. Med mottot en sund själ i en sund kropp var han i fysisk mening närmast en tonåring och det gjorde att han kunde hålla skärpan längre än andra. Det hjälpte honom att förstå hur saker hänger ihop och varför människor gör saker, för visheten bor som bekant granne med fliten. I detta ingick att nu och då dyka ner i populärkulturen, när det kom nya kriminalserier på nån streamingtjänst släppte han allt. Det fanns inte viktigt och oviktigt, allt spelade roll.

Därför lyssnade så många när Göran pratade och därför är vi många som undrar vem vi nu ska fråga när vi försöker förstå vad som egentligen håller på att hända.

Vårt sista samtal, för någon vecka sedan, handlade om fred och hopp.

Om det märkliga att fredsrörelsen, som på olika sätt har definierat så många i vår generation, har försvunnit ur vardagen. När världen fylls av krig talar vi allt mer om vapen och upprustning och betydligt mindre om fred. Man kunde ju tycka att det borde vara precis tvärtom.

Som vanligt nöjde sig Göran inte med att konstatera detta. Han funderade, läste och grävde och konstaterade att hopp aldrig får förminskas till en fåfäng önskan om att allting nog ska ordna sig. Inte något som bara finns i våra huvuden. Hopp handlar om hårt arbete.

Hopp kräver att människor träffas, pratar, argumenterar, lyssnar och försöker övertyga varandra. Att man orkar försöka igen. Att man har ett mål och tålmodigt fortsätter, även när utvecklingen för tillfället tycks gå åt motsatt håll.

Det definierade Göran, att aldrig ge upp ansträngningarna att förbättra.

Detta kan kännas självklart men är särskilt viktigt i en tid där algoritmerna bestämmer över hur vi ser världen. De räknar klick, reaktioner och skapar uppmärksamhet. Sorg och glädje, rädsla och framtidstro, allt blir till siffror. Algoritmer känner aptit, aldrig tröst, och sådana är inte vi, egentligen. Sådan var absolut inte professorn, han kände till alla genvägar men vägrade ta dem.
Göran var intresserad av det som låg bakom siffrorna.

Människorna, sammanhangen, orsakerna och möjligheterna. Han besatt förmågan att se världen som den faktiskt är och ändå fortsätta fundera på hur den kunde bli bättre. Det är en betydligt mer krävande form av hopp än att bara tro att allt ordnar sig.

Nu har hans familj förlorat en människa som inte går att ersätta och vi andra har förlorat en vän, lärare, samhällsdebattör, samtalspartner, spanare och lots. Vi har alla tappat en människa som hjälpte oss att se längre.

Showen kommer förstås att fortsätta, men på ett annat sätt.
Det sista medskicket från Göran handlade om att hopp kräver arbete och det är en fantastisk hälsning från en man som ägnade sitt liv åt att förstå världen och människorna.

Hur eländigt och förbannat det än känns just nu är detta vägen framåt, och som han kanske hade uttryckt det själv. Fortsätt jobba, fortsätt hoppas, fortsätt vara. Och glöm inte bort att morgondagen alltid är bättre än idag.

De kämpar för Bomarsund

I morse fick jag att öppna ett två dagar långt seminarium om Bomarsunds framtid och det behövde ingen fråga två gånger. Jag är stormförtjust i berättelsen kring Bomarsund och hur det som byggdes för krig idag blivit en symbol för fred.

EFFORTS (European Federation of Fortified Sites) samlar arkitekter, arkeologer, historiker och andra sakkunniga för att vandra genom landskapet, kolla in ruinerna, dela erfarenheter och fundera över hur Bomarsund kan bevaras, utveccklas och berättas för kommande generationer. Vi får alltså bästa tänkbara hjälp i vår åländska storytelling och Bomarsund är en av våra starkaste berättelser.

Fästningsruinerna i Bomarsund är mycket mer än gamla stenar. Här byggde det ryska imperiet en fästning för att visa styrka med hjälp av militära muskler. Anläggningen var också en avstamp mot vägen till världsherravälde. Målet var västvärlden.

I skuggan av Krimkriget förvandlade segrarmakterna Storbritannien och Frankrike fästningen till en ruin. Ur resterna och freden i Paris växte demilitariseringen, senare neutraliseringen och så småningom hela berättelsen om Åland som fredens öar.

Få platser berättar Ålands historia lika fysiskt. Bomarsund går att se, röra vid och vandra genom. Man kan föreställa sig stadslivet i Skarpans, umbäranden med alla stenar, rädslan för Ryssland osv. På många sätt definierar platsen också det moderna Åland, det var under Bomarsundstiden som ålänningarna började ta sig för här i världen.

Ett särskilt och varmt tack vill jag rikta till arkitekten Daniel Andersson vid Fastighetsverket. Det är han som med kunskap och ett imponerande nätverk fått ihop detta möte. Jodå, det är också Daniel som ritat Bomarsunds besökscentrum och tack vare hans arbete samlas nu kvalificerad erfarenhet från olika delar av Europa kring frågor som kan vara avgörande för Bomarsunds framtid: Vad ska bevaras? Vad kan utvecklas? Hur gör vi platsen tillgänglig utan att putsa bort det som gör den äkta?

Allt behöver inte byggas upp på nytt. Frånvaron är en del av berättelsen. En saknad mur säger lika mycket som en bevarad.

Mötet handlar också om något större och framtidsomfamnande. När Åland samlar europeisk sakkunskap för att diskutera hur vi tar ansvar för vår historia och formar vår framtid, då visar vi självstyrelsen i praktisk handling. Åland är inte bara en plats där andra möts eller ett objekt för andras beslut. Vi är ett subjekt med egen röst, eget ansvar och förmågan att ta initiativ.

En fästning som byggdes för att hålla människor ute samlar nu människor från olika länder för att tillsammans tänka framåt. Historien har en fantastisk känsla för ironi.

I mitt välkomsttal till dessa europeiska kämpar föll orden ungefär så här:

Distinguished guests, dear friends, a very warm welcome to Åland, the islands of peace, and, of course, to Bomarsund. It is a privilege to see you all here, and I would like to start by thanking the Property Board of Åland, together with the members of EFFORTS and the Finnish Forum for Fortifications, for choosing to spend these days here so that we may benefit from your insights.

Looking around this room, I see architects, archaeologists, historians, conservators – experts who spend your professional lives thinking about monuments, buildings, ruins and cultural heritage. I don't. I am a politician so I will resist the temptation to spend the next ten minutes explaining to you how to manage historic monuments. That would be courageous, even by political standards, but perhaps not wise.

Instead, I would like to talk about something I know a little more about: Åland, our history, and the extraordinary journey that brought this place from one of the Russian Empire's great military projects to what we today proudly call the Islands of Peace. Bomarsund is not just an interesting collection of old stones. Once upon a time, this was the future. People came here with grand ambitions. They drew plans, moved stone, built roads, houses and fortifications. The main fortress alone covered more than 18.000 square metres and was intended to house some 2.500 soldiers. Around it grew Skarpans, Åland's first real urban community, ie a town.

Imagine the confidence behind such a project. This was architecture with a very clear message: we are here, we are strong, and we intend to stay in order to expand the tsardom to the west. Then history intervened. In 1854, during the Crimean War, British and French forces attacked Bomarsund. The fortress fell and was destroyed. And normally, you might think, that would be the end of the story. But on Åland it became the beginning of another one.

Two years later, in the settlement following the Crimean War, Åland was demilitarised, in Paris. When the League of Nations, the predecessor to the United Nations, dealt with the Åland question in 1921, it confirmed the demilitarisation and complemented it with neutralisation. At the same time, Åland received its autonomy within Finland. Or as we say: Finland hade the good fortune to win Åland. Or, among good friends, Finland became a part of Åland.

So when we stand here today and look back, there is a fascinating chain of events connecting the landscape around us with the society we live in today.

A fortress was built because of military strategy. The fortress was destroyed by war. Its destruction contributed to demilitarisation.

Demilitarisation became part of an international settlement. And alongside that settlement grew the autonomy that still shapes everyday life on Åland more than a hundred years later.
That is quite a journey for a pile of stones. And perhaps that is also why I find your mission so fascinating. You don't really function only with buildings or the remains of them. You work with everything that people have placed inside them. Ambition. Fear. Power. Beauty. Faith. Technology. Money. Politics. Dreams. Culture.

And sometimes enormous amounts of human stubbornness. An architect may draw a room, but that room eventually becomes somebody's childhood or workplace, the place where an important decision was made. Long after the architect and the builders have left the scene, the building continues collecting human life.

The same is true of monuments and landscapes. We build them for one purpose and history gives them another. Bomarsund may be one of the finest examples I know. This fortress was built to keep enemies out. Today we invite people in. It was built for soldiers. Today it attracts schoolchildren, researchers, tourists, historians, architects and people like yourselves. It was designed as an expression of military power. Today we use it to tell the story of peace. There is something wonderfully human about that. We spend years and fortunes constructing something for one purpose and then history calmly comes along and says: No. This is what it means now.

That brings us to the challenging part of your profession. What do we do with places like this? How much do we preserve, explain, develop? How do we make them accessible without polishing away the very thing that makes them authentic, their souls? And perhaps most difficult of all: when should we simply leave them alone?

Because not everything needs rebuilding. Sometimes absence is part of the architecture. A missing wall can tell a story like a scar can. A ruin can sometimes tell us more about ourselves than a perfectly restored building ever could.

That, I think, is particularly true here. Bomarsund tells us something about the Europe that built fortresses, fought wars and moved borders. But it also tells us about another Europe, one that slowly learned there are other ways to solve conflicts, by the Rule of Law.

The Åland question was a genuine international conflict. Sweden had its interests. Finland had its interests. The people of Åland had theirs. There was no obvious solution.

But people talked. Governments negotiated. The League of Nations became involved. Compromises were made an’d guarantees were created. More than a century later, we are still living with the result, on the islands of peace.

We have our own parliament and government. We have legislative powers of our own. Swedish is our official language. Åland is demilitarised and neutralised. None of this means that every problem disappeared. Believe me. I am Speaker of the Parliament; I have evidence. Self-government is never finished. It has to develop as society develops, and there are occasionally, shall we say, different levels of enthusiasm about how quickly that should happen, between ourselves and the state authorities in Helsinki.

The fundamental idea has endured. People who disagreed profoundly managed to create institutions and agreements that allowed them to live with those disagreements. I think that is worth remembering today. Especially today.

Åland is not a perfect solution, but proof that there’s always a way forward. That distinction matters. Peace is not created because everybody suddenly starts thinking alike. Democracy doesn't work because disagreement disappears. International cooperation certainly doesn't work because nations stop having their own interests.

It works when we build structures strong enough to carry our disagreements. And strangely enough, that brings us back to architecture.

Societies are not so different from buildings. They need foundations. They need maintenance. They occasionally need renovation. And if you neglect them for long enough, sooner or later something important starts leaking.

You people probably have a professional term for that. In politics we call it Monday morning… But there is another reason why I am particularly happy that this meeting takes place here. Europe has an extraordinary military heritage. Fortresses, walls, bunkers, castles and battlefields are scattered across our continent. They represent an almost unbelievable amount of human intelligence, engineering, labour and resources devoted to defending ourselves from one another. So, yeah, intelligence may not be the right word…

We cannot change that history. Nor should we try to hide it. But we can decide what we do with it. Places once built for confrontation can become places for learning. Military architecture can become cultural heritage. A fortress can become a meeting place and people from different countries can gather among its ruins, as you are doing now, not to plan how to defend borders from one another but to discuss how we together can protect something we share.

I like that thought. Your task is ultimately not to save the past for the past's sake. The past will manage perfectly well without us. Your responsibility is towards the future. You decide what the next generation will be able to see, touch, walk through and understand. You help us remember not only what our predecessors achieved, but also what they got terribly wrong, and hopefully we’ll learn from it.

That is probably one of the greatest services architecture, archaeology and cultural heritage can offer society. They make history physical. You can stand inside it. You can put your hand on it. You can see the marks left by people who lived before you and suddenly history is no longer a chapter in a book. It becomes real. That is what Bomarsund does to you.

So during these days I hope you will share your expertise generously, challenge one another and exchange both good experiences and bad ones.

Enjoy Bomarsund. Look around and think about the extraordinary journey this place has made. A fortress built for war became a ruin. The ruin became part of the story of demilitarisation. Demilitarisation became part of the identity of these islands, the Islands of Peace, for the benefit of the whole of the Baltic Sea.

Today, people from across Europe come here to help us think about how we carry that story forward. History sometimes has a wonderful sense of irony. On behalf of the Parliament of Åland, welcome to Åland, welcome to Bomarsund and I wish you two inspiring days together. Thank you.
 

Talet till världen från lagtinget

I morse tog Ålands lagting emot diplomater från 34 ambassader för ett så kallat Official Call. De länder som fanns representerade i plenisalen har tillsammans drygt fyra miljarder invånare. Halva jordens befolkning, ungefär.

Jag inledde tillsammans med lantrådet Katrin Sjögren. Hon berättade om dagens Åland medan jag talade om varför Åland ser ut som det gör och varför vår lösning har betydelse för många fler än för oss som bor här.

Åland är ett bevis på att överenskommelser har betydelse när tiderna förändras, intressen förskjuts och säkerhetsläget kärvt. För oss betyder internationell rätt skydd och trygghet. Och vi har stöd i historien. 

Efter första världskriget var världen sargad, misstänksam och farlig. Nationernas förbund lyckades absolut inte med allt. Men om vi bara minns misslyckandena drar vi fel slutsatser.

För Östersjöns vidkommande stoppade Nationernas förbund en konflikt mellan Finland och Sverige, över Åland. Det var ett bråk över land som kunde vuxit fast och förgiftat generationer framåt. Åland sattes under finländsk suveränitet och fick sin självstyrelse samt garantier för det svenska språket, kulturen och de lokala sedvänjorna. Demilitariseringen bekräftades och kompletterades med neutraliseringen. Ingen fick allt i detta djärva beslut som gick emot den åländska folkviljan. Ändå vann freden.

Jag fick under gårdagskvällens middag med diplomaterna frågan hur ålänningarna ser på saken i dag, med tanke på att en överväldigande majoritet ville tillhöra Sverige för drygt hundra år sedan. Min bedömning är att mycket få ålänningar i dag önskar någon annan lösning än den vi har. Med det sagt vill vi att självstyrelsen ska fortsätta utvecklas. Det var också en del av åtagandet från början och är en förutsättning för att systemet ska hållas levande.

På den politiska nivån och hos republikens president möter vi ett starkt stöd för utveckling. När orden sedan ska bli lagstiftning och verkliga reformer händer det ändå alltför ofta att det administrativa maskineriet i Helsingfors trampar på bromsen.

Åland behöver ingen förmyndare, sade jag, när det gäller att sköta våra egna vardagsfrågor. Vi behöver en partner. Självstyrelsen är ett löfte Finland har gett och en framgång som hela landet borde känna stolthet över att utveckla tillsammans med oss.

Vi talade förstås också om säkerheten. Östersjöområdet har förändrats dramatiskt och frågan ställs därför ibland om också Ålands status borde ändras.

Mitt svar är nej, det är inte genom sådana förändringar vi bygger framtid. 

När spänningarna ökar prövas överenskommelserna, då behövs de som mest

Demilitarisering får aldrig förväxlas med sårbarhet eller bristande beredskap. Åland är ett tryggt samhälle med myndigheter, räddningstjänst, näringsliv, frivilligorganisationer och invånare som bildar ett starkt civilsamhälle.

Efter mig och Katrin fortsatte landshövding Marine Holm-Johansson, polismästare Johan Pawli och biträdande sjöbevakningschef Juri Jalava informera om sina områden. Frågorna var många, nyfikna och insatta. Det är tydligt att våra gäster verkligen vill förstå hur Åland fungerar, vad vår status innebär och hur vi själva ser på vår plats i Finland, Norden och världen.

Under eftermiddagen fortsatte besöket till Bomarsunds Besökscenter, Smakbyn - Åland och Öfvergårds äppelgård innan färden gick vidare till HavsVidden och kvällsflyget till Helsingfors. Flera av gästerna har dessutom valt att stanna kvar några dagar för att upptäcka mer av Åland på egen hand. Det känns som ett gott betyg.

Som talman är jag oerhört stolt över det arbete som utrikesministeriet och personalen vid Ålands lagting har lagt ner under dessa två dagar. Bakom ett lyckat besök finns kämpar som planerat, flyttat stolar, hållit reda på tider, löst problem och sett till att allt fungerar. Ett stort och varmt tack till er alla.

Tillsammans har vi gjort Åland och vår självstyrelse tydligare hos representanter för 34 av världens nationer. Vi ska inte inbilla oss att den åländska lösningen går att kopiera rakt av på dagens konflikter, verkligheten är mer komplicerad än så. Den visar att det går att välja en annan väg innan människor börjar ha ihjäl varandra. Den visar också att tålamod och diplomatiskt grovarbete kan skapa lösningar som håller i generationer.

Det är lätt att tro att historien upprepar sina dåliga sidor, det säger vi ofta. Så behöver det inte vara. Också de goda lösningarna kan inspirera, om vi berättar om dem och tror på deras betydelse.

Åland är litet. Vår historia är det inte och inte heller vårt ansvar.
Tack och trevlig helg.

Så här löd hela hälsningen:

Excellencies, ladies and gentlemen, I hope you had a good night’s sleep and are ready for another day on our never-ending journey, building a better world. Unfortunately, you will have to endure another bit of small talk from me. I can not let you leave our islands without a few more insights into who we are. But fear not: in a short while, you will hear more about Åland today from our Head of Government, Katrin Sjögren.
Yesterday evening, sailing ship Pommern set the frames. This morning, I would like to speak about the chart which is formed in the room, in the Parliament, where the magic happens, if you will.

Åland is not a charming historical exception. Åland is a test of whether the word of states still carries weight when circumstances change and interests shift. For us, international law is not decoration. It is protection.

After the First World War, the world was exhausted, wounded and dangerous. Borders were disputed, empires collapsed and nationalism was running hot. The League of Nations, the OG you remember, was created by the initiative of president Woodrow Wilson in USA, in response to that wreckage. It was an audacious attempt to bring order to the world.

With hindsight, it is easy to list what the League failed to prevent. We should. But if we remember only its failures, we learn the wrong lesson. Here in the Baltic Sea, the League helped prevent a territorial dispute between two states from hardening into permanent hostility.

No slogan produced the solution. It came from reports, hearings, legal analysis, translation, drafting, travel, compromises and persistence. Diplomatic spadework, the heavy, unglamorous job that rarely receives applause because, when it succeeds, the catastrophe never happens. Diplomacy is described as soft power. Nothing about persuading opposing parties to live under the same text was soft. The result was carefully constructed.

The demilitarisation of Åland dated from the Paris settlement after the Crimean War. In 1921, the League of Nations decided that sovereignty would remain with Finland, while Finland undertook to protect the Swedish language, culture, local customs and self-government of the Ålanders. Thats was the price Finland paid to have Åland, including the promise to never settle with a stand still, to drive development in order to strengthen the Autonomy, together with the young republic of Finland. The demilitarisation was confirmed, and the Convention signed in Geneva on 20 October 1921 added neutralisation. On 9 June 1922, the Parliament of Åland convened for the first time. Those are days we still celebrate: 20 October and June 9.

Autonomy, demilitarisation and neutralisation are not the same thing and yet they are.

Autonomy answers how we govern our daily affairs. Demilitarisation determines what may not be permanently placed here. Neutralisation states that the islands are to be kept outside hostilities in time of war. Different instruments. Different purposes. One coherent settlement.

Together, they transformed Åland from an object over which others quarrelled into a community with institutions, responsibility and a voice of its own. We became a subject. Finland gained internationally recognised sovereignty. Sweden gained stability in its immediate neighbourhood. The Ålanders gained the right, and the duty, to build a society in their own language and on their own terms. No one won everything. Peace won enough. I got a question last night hence the fact that the Ålanders almost unanimosely wanted to become swedes back in the days. Whats the situation today? My educated guess is that very few in Åland today would like to have it any other way than the presence.

The settlement has survived world war, the Cold War, the collapse of the Soviet Union, Finland’s membership of the European Union and, now, Finland and Sweden’s membership of NATO. The demilitarised status itself has endured for 170 years.

Having said that, we are very much aware that things have changed, again. That will inevitably raise the question: should we also change? The answer is no. A radically changed security situation does not make the agreement less relevant; it is precisely when tensions rise that agreed limits are tested and matter most. Åland is a safe society, and demilitarisation must never be confused with vulnerability or a lack of preparedness. Our authorities, emergency services, businesses, voluntary organisations and citizens form a resilient civil society, ready to face every conceivable civilian crisis with competence, cooperation and calm.

This does not prove that agreements enforce themselves. They do not. Law without political will is paper. It proves something more demanding: agreements can survive profound change when states continue to regard restraint, predictability and credibility as interests in their own right.

Rule of Law is easiest to praise when it costs us nothing. Its real value appears when law restrains the strong, protects the small and continues to apply on the difficult day, not only on the convenient one. And that brings us to where we are today, when we are trying, literally as we speak, to develop a fourth, larger revision of the Autonomy Act. We are living our lives with the support of two legislations; the Finnish one, the blue, and the Åland Autonomy Act, the red.

The League of Nations decided that sovereignty over Åland should remain with Finland. That decision was not a blank cheque. The price, or rather the solemn condition, was Åland’s autonomy and firm guarantees for our Swedish language, culture and local traditions. That commitment has no expiry date.

At the political and presidential level, we continue to encounter genuine support and goodwill from our friends in Helsinki. Yet when those words are being translated into legislation, powers and meaningful reforms, the machinery of central government quite often applies the brakes. Sometimes it feels like Åland is treated less like a trusted partner and more like a ward under supervision.

Åland does not need a guardian when it comes to handling our own daily lives. We need a partner. Autonomy is not an administrative inconvenience for Finland to manage. It is a promise Finland made, and a success Finland should take pride in developing together with Åland.

We are living through rough waters. Russia’s war of aggression against Ukraine has shown, brutally, what happens when power claims the right to rewrite borders and disregard binding commitments. It has also reminded every small state and community that the rule-based international order is not an academic phrase. It is a matter of security, freedom and survival.

Defence is necessary. Readiness is necessary. So is diplomacy. If we invest only in the instruments needed after dialogue has failed, we prepare for failure at a very high price.
This year, Finland and Switzerland mark one hundred years of diplomatic relations. A century ago, Geneva gave the parties a place to step back from the edge. It gave diplomacy time to work. High on our wishlist is therefore that today's conflicts could find inspiration in the solutions we used yesterday. It cannot only be the bad sides of humanity that repeats itself.
Switzerland and Finland know that small states need a world in which law has weight. But this is not only a concern for small states. When treaties become disposable and institutions are reduced to stages for national performance, every state eventually becomes less secure.

You who serve as ambassadors know all this better than most. You know that the decisive conversation is often the one no one sees. You know trust accumulates slowly, sometimes sentence by sentence, and can be squandered in an afternoon. You know that keeping a channel open is not weakness. It is work. Your profession does not often leave monuments. On Åland, it did.

The monument is not made of stone. It is a parliament of thirty elected members. It is a Swedish-speaking society under Finnish sovereignty. It is children going to school, businesses making long-term investments, ships moving through peaceful waters and almost 31.000 people living ordinary lives in a place that once stood in the path of empires.

That is what diplomatic success looks like when it is allowed to mature and before I stop. Alongside security, prosperity and stability, we must dare to name one more goal: hope. Hope must never be confused with wishful thinking; it is disciplined work, the stubborn decision to believe in a better tomorrow and then accept responsibility for building it. To be human is to refuse to surrender that possibility, even when history gives us every reason to do so. Åland is proof that hope can be written into law, entrusted to people and sustained across generations. Everything good humanity has ever created began with hope and that is why hope is everything, and why it is worth fighting for.

So I hope you will carry a few thoughts with you from Åland: agreements can outlive fear, if states defend them. Small communities can place their trust in law, if larger states respect it. And peace can be built, if someone is prepared to do the hard work before the killing starts.

In 1921, someone did. We live inside the result. Our task now is to be as serious about the next peace as they were about ours.

Thank you and once again, welcome to the Parliament of Åland, the Islands of Peace.