Filmbrunch på generalkonsulatet

Ute föll några tunga, senvaknade, snöflingor. Inne var värmen påtaglig, i Sveriges generalkonsulat i Mariehamn där generalkonsul Helena Pilsas bjöd in till en generös brunch som avslutning på några intensiva och inspirerande dagar med VERA Filmfestival.

Runt bordet samlades några av de som gjort festivalen levande, arrangörer, filmare, entusiaster och vänner till VERA. Samtalen rörde sig naturligt mellan filmerna vi sett, scener som stannat kvar i minnet och de tankar som uppstår när människor delar samma berättelser men upplever dem på olika sätt.
Generalkonsul Pilsas har följt festivalen engagerat under dagarna och tagit del av flera av filmerna, från starka dokumentärer till fiktionens mer poetiska världar. Det säger något fint om festivalen när även en diplomat låter sig dras in i berättelserna och samtalen.

För film gör något med oss. Den kan få oss att stanna upp en stund i en annars ganska snabb värld. Den speglar våra liv, men öppnar också dörrar till andra människors verkligheter. Den kan provocera, beröra och inspirera och ibland förändra hur vi ser på både historien och framtiden.

Festivaler som VERA skapar sådana möten. Inte bara mellan publik och film, utan mellan människor som betraktar och låter sig bli påverkade. För Åland betyder det mer än man först kanske tänker på. Det skapar stolthet över vad som kan växa fram i ett litet samhälle, det ger framtidstro genom nya kontakter och samarbeten, och ibland leder det också till nya idéer, projekt och ja, till och med affärer.

Det är så kultur fungerar när den är som bäst: den för människor samman och gör världen lite större.

Så ett varmt tack till Helena och sidekick Anita Husell-Karlström för den generösa brunchen och till alla arrangörer, filmare, volontärer och besökare som ännu en gång gjort VERA Film Festival till något levande och betydelsefullt för Åland.

Själv hade jag nöjet att inviga festivalen med att resonera kring nödvändigheten att skjuta elefanter i pyjamas. Återstår nu alltså bara att avsluta med en annan episod ur filmens värld:

Here’s looking at you, kid.

Hela invigningstalet finns att läsa på den här länken!

Morgonfika i Högsta domstolen

Från det ena till det andra.

Igår stod Chiles ambassad, Ålands representation i Helsingfors och Irlands nationaldag på programmet. 
Idag gick färden till Högsta domstolen i Finland i Helsingfors, på paradplats mellan presidentens slott och Sveriges ambassad, där president Tatu Leppänen och justitierådet Lena Engstrand tog emot över en kopp kaffe.

Med mig hade jag riksdagsledamoten Mats Löfström för ett samtal om Åland, Finland, lagar och framtid. HD och Åland går på många sätt hand i hand när det handlar om lag och rätt, domstolen gav till exempel i fjol utlåtanden om sex olika landskapslagar, inför presidentens godkännande.

En kort bakgrund: Efter Ålandsfrågan avgjordes 1921 i Nationernas förbund fick Finland suveräniteten över Åland, men med en garanti för ålänningarnas självstyrelse. För att säkerställa att maktfördelningen verkligen respekteras fick Högsta domstolen en särskild roll i systemet. När lagtinget antar en lag granskar HD om den håller sig inom Ålands lagstiftningsbehörighet enligt Självstyrelselagen för Åland. HD ger sedan sitt utlåtande till Republikens president, som beslutar om lagen ska stadfästas eller falla. På så sätt fungerar Högsta domstolen som en juridisk skiljedomare som bevakar gränsen mellan statens och Ålands lagstiftningsmakt.

Under det senaste året har Åland och Finland arbetat intensivt med att ta fram en reviderad självstyrelselag, en modernisering som bättre harmonierar med Finlands grundlag. Ambitionen är tydlig: självstyrelselagen och grundlagen ska stå sida vid sida, lika starka i det konstitutionella landskapet. I detta spelar också HD en viktig roll. 

Samtalet i Högsta domstolens solenna lokaler påminde också om något större. Den åländska självstyrelsen är inte bara en lösning för Åland, den är en styrka för hela Finland. Den visar hur respekt för minoriteter, regionalt självbestämmande och fungerande institutioner kan gå hand i hand med en stark stat. Det är för att understryka detta som en revision av den nuvarande självstyrelselagen är nödvändig. 

President Leppänen och justitierådet Engstrand är fullblodsproffs med mycket djupa insikter i både självstyrelsedag och grundlag, och det är av stor betydelse att upprätthålla goda kontakter med dessa domstolsväsendets högsta företrädare.

Tack för kaffet, samtalet och rundturen i den historiska byggnaden!

Ett varmt tack också till riksdagsledamoten Mats Löfström för ett gott och viktigt samtal med betydelsefulla och pålästa spaningar kring hur förhållandet Åland-Finland har utvecklats över tid och vilka utmaningar vi har att hantera, jodå, sådana finns det också gott om. 

När Åland och Finland utvecklar självstyrelsen tillsammans blir resultatet inte bara ett starkare Åland, utan ett starkare Finland.
Med dessa ord går färden hemåt igen efter två innehållsrika dagar i huvudstaden, massor med möten och nya insikter. 

Trevlig helg.

Grattis Irland, i Helsingfors!

Ikväll firar jag, något i förtid, St Patrick’s Day tillsammans med Irish Embassy Finland och ambassadören och vännen Paul Sherlock samt en stor del av de övriga ambassadörerna som är stationerade i Finland och som visar genuint intresse för den åländska självstyrelsen. De flesta av dem är för övrigt på väg till Åland senare i år för en stor ambassadörsträff, vilket vi från åländsk sida ser mycket fram emot!

På plats för att fira St Patrick's Day är också ministern Michael Healy-Rae som ansvarar för jord- och skogsbruk och som starkt talade om Irlands ordförandeskap i EU som inleds i sommar när man tar vid efter Cypern. Jag har stora förhoppningar på det irländska ordförandeskapet, Irland och Åland ser lika på många av de möjligheter och utmaningar som medlemskapet medför. Vi delar också synen på behovet av att stödja Ukraina och delar uppfattningen om en regelbaserad värld och betydelsen av att hjälpa varandra, i den händelse man själv behöver hjälp en dag. Det finns 17 miljoner irländare runtom i världen och de är därmed som vi ålänningar; spridda internationellt med starka rötter i hembygden.

Platsen för kvällens festligheter är Kryptan under Helsingfors domkyrka. En stämningsfull miljö där historien sitter i väggarna och där kvällens ton är allt annat än tung: vänskaplig, varm och fylld av musik. Jag träffar massor av folk, bland annat Hanna Ojanen som ska vara moderator på Kastelholmssamtalen nästa vecka och tidigare brigadkommendören i Dragsvik Anders Gardberg som hör till de verkliga könnarna av den åländska demilitariseringen. I vimlet hittar jag Kroatiens ambassadör Josip Buljević som är nestor i den finländska diplomatkåren och Brasiliens Braz Baracuhy, båda bland dem som snart kommer till Åland. Skoj också att säga hej till kompisen Saara-Sofia Sirén som än så länge sitter i riksdagen men i vår drar vidare mot nya utmaningar som vd för Tela, arbetspensionsförsäkrare.

Att vi firar denna irländska högtidsdag några dagar innan den 17 mars gör egentligen ingenting. Vissa traditioner är helt enkelt för goda för att begränsas av kalendern.

För oss ålänningar känns det dessutom ganska naturligt att fira Irland. Vi är båda öfolk. Vi vet hur mycket platsen man kommer ifrån betyder för identiteten. Vi vet hur språk, kultur och berättelser formar människor över generationer. Och vi vet hur värdefullt det är när politiska lösningar kan skapa stabilitet i tider då historien annars hade kunnat ta en mer dramatisk riktning.
När konventionen om Ålands demilitarisering och neutralisering undertecknades i Genève den 20 oktober 1921 var tio stater med och gav sitt stöd: Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Italien, Lettland, Polen, Storbritannien (inklusive Irland), Sverige och Tyskland. Den internationella överenskommelsen blev en viktig del av den lösning som lade grunden för den åländska självstyrelsen och för ett långvarigt fredsarrangemang i vår del av världen.

Det är något jag ofta tänker på när jag möter diplomater. Hur små platser och stora nationer binds samman av avtal, förtroende och gemensamma ansträngningar för stabilitet.
Men kvällar som denna påminner också om något annat. I en värld som just nu känns tung av konflikter, oro och hårda ord behöver vi naturligtvis seriös diplomati, kloka beslut och långsiktigt samarbete. Men vi behöver också något som ibland glöms bort i de stora analyserna: gemenskap, kultur och musik.
Irland har i generationer visat hur kraftfull just den kombinationen kan vara. Den irländska musiken, vare sig den spelas på pubar, i kyrkvalv eller på stora scener, har en nästan unik förmåga att få människor att känna samhörighet över språk, gränser och bakgrund.

Kanske är det därför St Patrick’s Day firas över hela världen. Inte bara för att hedra ett helgon, utan för att fira något större: livsglädje, berättelser, gemenskap och en kultur som bär människor genom både svåra och ljusa tider.

Eller som ministern Healy-Rae uttrycker det: This too shall pass.

För en åländsk talman är kvällar som denna en påminnelse om hur mycket kultur och identitet betyder också i politiken. Självstyrelsen är inte bara paragrafer och lagar. Den är också språk, traditioner, musik, berättelser och den där känslan av att höra hemma någonstans.

Happy, om än något tidigt, det sker på tisdag, St Patrick’s Day! 

Ålands nya plats i Helsingfors

På Ålands representation i Helsingfors, mitt i huvudstaden, arbetar Johan Ehn med att hålla ihop de många trådar som löper mellan Mariehamn och Helsingfors, mellan Ålands landskapsregering och Finlands statsråd, mellan självstyrelse och stat, mellan vardagligt samarbete och stora beslut.

Sedan någon vecka tillbaka har Ålandskontoret dessutom fått en ny adress, nästan granne med presidentens slott, Riddarhuset i Helsingfors.

Det är en plats med historia, värdighet och, vilket kanske är allra viktigast, ett perfekt läge. Nära besluten. Nära människorna som fattar dem. Nära samtalen om framtiden.

Jag hade nöjet att besöka kontoret i dag och kunde konstatera att omgivningen inte bara är vacker utan också strategiskt klok med gott om plats. Här finns utrymme för möten, samtal och samarbeten. Här ska vi i sommar också fira självstyrelsedagen.
Det finns en enkel sanning i politiken: Det är lättare att bli hörd när man är på plats.

Mycket av det som betyder något avgörs inte bara i formella mötesrum utan också i korridorer, över en kopp kaffe eller i ett snabbt samtal mellan två möten. Därför är Ålandskontoret i Helsingfors så viktigt.

Det är här relationer byggs. Det är här förståelse växer. Och det är här Ålands röst kan höras när beslut förbereds och fattas. Med andra ord: Åland har kanske ingen ambassad i Helsingfors. Men vi har något som i praktiken är minst lika värdefullt.
Ett levande Ålandskontor, mitt i händelsernas centrum.

På besök till Chiles ambassad

Diplomati handlar om relationer och om att ta vara på de tillfällen som ges att berätta vår egen historia. Ouch den åländska berättelse håller i alla väder. 

Idag hade jag möjligheten och nöjet att göra ett svarsbesök hos Embajada de Finlandia Chile - Suomen suurlähetystö Chile för att träffa Chiles ambassadör i Finland, Mrs. Belén Sapag Muñoz de la Peña, en av de diplomater i Helsingfors som varit längst på sin post, med ett nätverk som når långt. 

Ambassadören besökte Åland i höstas och visade då ett genuint och engagerat intresse för vår självstyrelse, liksom för Ålands demilitarisering och neutralisering.

Samtalet idag blev därför både varmt och nyfiket, ambassadören visade sig följa Åland nyfiket och engagerat. För Åland är sådana möten med sådana vänner värdefulla, inte minst för att de ger möjlighet att lyfta oss för en internationell publik. Vår självstyrelse är visserligen liten i geografisk mening, men den rymmer en erfarenhet som många runt om i världen tycker om och gärna låter sig inspireras av.

Sedan 1922 har den åländska lösningen bidragit till stabilitet i Östersjön. Genom respekt för språk, kultur och lokalt självbestämmande och genom internationella garantier för demilitarisering och neutralisering, har Åland blivit ett exempel på hur konflikter kan lösas med politisk klokskap i stället för med maktmedel.

Det är därför jag tar varje tillfälle att sprida kunskap om Åland och vår modell. Ibland sker det hemma på Åland när vi tar emot gäster från andra länder. Ibland sker det på bortaplan, som idag i Helsingfors. Nästa vecka i samband med Ålands fredsinstituts Kastelholmssamtal dit många är på väg, en av dem ambassadör Muñoz de la Peña! Ses igen då.

Invigningstalet till VERA Filmfestival

Filmer är inget man skojar bort, så jag gjorde mitt bästa när jag fick tillfälle att öppna årets VERA Filmfestival! Njae, inte riktigt, här kommer hela talet, uncut!

”One morning I shot an elephant in my pajamas. How he got in my pajamas, I don’t know.”

Bästa cineaster, arrangörer, högt värderade vänner, som bekant handlar humor om timing och väldigt få lyckas berätta storyn som håller över tid. Ändå är det vår dagliga strävan, till och med längtan. Vem vill inte komma på det där odödliga som finns kvar långt efter vi tagit upp våra egna åror. Elefanten i pyjamas är ett bra exempel på tidlöshet. Det var bröderna Marx och året var 1930 i filmen Animal Crackers. Jag sköt alltså en elefant i min pyjamas. Hur han kom in i min pyjamas, vet jag inte.

”You gonna need a bigger boat”, sades i Hajen. ”Take me to bed or loose me forever”, Top Gun. Och så vidare. Film är inte bara nöjen, det är klichéfabriker och det är stort. Jag gillar klichéer för de beskriver livet utan försköning, de är klichéer för att de är sanna. Film ska inte bara berätta, det ska inspirera och påverka. Film får gärna vara actionfyllt, spännande, vackert och underhållande. Men jag vill också att min film ska vara fönstret mot historien och öppningen till framtiden och, ibland, helt obegriplig.

”Of all the gin joints in all the towns in all the world, she walks into mine”, sade Humphrey Bogart i Casablanca 1942 när han beskrev Ingrid Bergmans rollfigur Ilsa. Jag kunde sagt samma sak om min hustru Helena, fast det hade handlat om en pelare på nattklubben som en gång i tiden låg under Mathias-Hallen.

Av alla pelare, i alla barer, i alla städer, i hela världen, stod hon lutad mot just den när jag kom ner för trappan. Filmen ska på sätt och vis beskriva verkligheten men i än högre grad karikera den, för Sabina, eller möjligen Alvas, i all dess ära, det låter coolare med en gin joint i Marocko. Fast slutresultatet för just oss blev nog bättre än för Rick i Casablanca, eller hur älskling!

Som ni förstår är det är en stor glädje för mig att få stå här och inviga en ny upplaga av Filmfestivalen VERA i Mariehamn. Och jag kan inte låta bli, måste citera Forrest Gump, fast ni alla hört det, till leda:

“Life is like a box of chocolates, you never know what you’re gonna get.”

Mer pregnant än så är det nämligen svårt att beskriva vad som väntar de kommande dagarna. 24 filmer från Finland, Sverige, Sydafrika, Belgien, Nederländerna, Iran och USA. Dokumentärer, kortfilmer, berättelser från världen och från våra egna kvarter. Vissa kommer att få oss att skratta. Andra att tänka. Några av vi betraktare kommer antagligen att sitta lite obekvämt i stolen. Det gjorde jag ett tag igår kväll när vi såg Äppeltjuvarna, en brutal uppgörelse som, tack och lov, slutade lyckligt. Jag tycker om lyckliga slut, det är en effekt av att bli äldre och förståndigare.

Men obekvämt var det en stund och det är precis som det ska vara. För kultur är inte till för att göra världen enklare, tvärtom. Kulturen ska öppna dörrar vi inte visste fanns och ställa frågor vi inte alltid vill höra. Kulturen ska göra tillvaron större. Släppa in ljus och ibland en frisk vind som rör om lite i gardinerna. För låt oss vara ärliga: någon gång under de här dagarna kommer det säkert att bli diskussioner. Kanske till och med lite bråk. Och det är inget problem. Tvärtom, jag hoppas det ska hända.

Det är bland vänner man kan och ska säga sanningarna, sådana man för stunden upplever dem. Folk som ägnar sig åt eviga sanningar ska man helst undvika. I konsten att vara människa ingår nämligen optionen att ändra sig och det är ofta en klok strategi.

Det är kanske det som definierar VERA, ett vänskapligt rum där människor möts, ser samma film och ändå upplever något helt olika. Där någon säger: “Fantastiskt!” och någon annan säger: “Jag förstod ingenting.”

Och båda inte bara kan ha rätt. Båda har rätt.

Det är kulturens demokrati. Och det är beviset på att klockan rör sig samtidigt som tiden står stilla.

Vi började den här kvällen långt ute i Ålands hav, på Märkets fyr. Ett skär där vinden aldrig tar paus och där en fyrvaktare som Kee Eriksson höll ljuset levande i mörkret.

Och sedan, plötsligt, står vi på Strandgatan. På 1940-talet. Min företrädare, talman Julius Sundblom promenerade där som om han hade all tid i världen. Skutorna låg i Västerhamn.

Kastelholm glödde i solen. Lilla holmens svarta svanar poserade som vore de filmstjärnor.

Dessa filmer bevisar att det som var, är fortfarande. Det är som att öppna ett fönster i tiden.

Och vi inser att film inte bara fångar ögonblick, den bevarar ett samhälle. Den konserverar våra gator, våra ansikten, våra rörelser. Den sparar sådant som annars skulle försvinna mellan generationerna.

Därför är film är så viktig. För den hjälper oss att se det som annars hade gått förlorat. Och just därför behövs festivaler som denna.

VERA Filmfestival har funnits sedan 1998 och är i dag den största svenskspråkiga kort- och dokumentärfilmfestivalen i Finland. Det är något att vara riktigt stolt över, för det säger något om Åland. Vi är ett litet samhälle, men vi tänker inte smått. Vår verklighet har drivit fram ambition. Vi tror på berättelser. Vi tror på möten. Vi tror på samtal.

Och ja, vi tror till och med på att folk ska få sitta i en biosalong och rösta på filmer. Det är en kulturell version av demokrati och som bekant har väljarna aldrig fel. Fast jag förbehåller mig såklart rätten att efteråt utbrista fel film vann, för det ingår också i demokratins regler, vi får uttrycka tveksamhet. Och kanske, kanske, ändra oss.

Och här jag vill säga något som jag tycker är viktigt. Att detta överhuvudtaget är möjligt, att en internationell filmfestival kan blomstra i Bio Savoy, hänger samman med något större: Ålands självstyrelse.

Självstyrelse är inte bara politik och lagstiftning. Självstyrelse är möjligheten att skapa ett samhälle där kultur får ta plats. Där människor vågar göra något så vackert, och så svårt, som att arrangera en filmfestival. Och samtidigt är Åland något ännu mer.

Vi är ett av världens mest kända exempel på fredlig konfliktlösning. Ett samhälle som sedan etthundrasjuttio år tillbaka är demilitariserat och sedan 104 år neutraliserat och självstyrt. Det är en berättelse som världen fortfarande hänförs av.

Åland visar att små samhällen kan vara stora förebilder. Att fred också kan vara en idé värd att försvara. På sitt sätt är det också en berättelse, kanske vår allra viktigaste.

Och vem vet, kanske sitter någon här i salen just nu och kommer att göra filmen om den en dag. Det kräver nyfikenhet. Det kräver tålamod. Och ibland kräver det mod. Vi hämtar det ur Star Wars, A New Hope: “May the Force be with you.”

För efter att ha tittat på festivalprogrammet vill jag säga: Må kraften vara med er också. Visa uppmärksamhet, ställ frågor, låt er provoceras och inspireras för kultur som inte väcker känslor är mest dekoration. Men kultur som engagerar, den bygger samhällen.

Så låt oss vara glada över VERA. Låt oss vara tacksamma mot alla som gör den möjlig. Och låt oss vara stolta över Åland, en liten plats i världen som fortfarande tror på kraften i berättelser, i möten och i fred.

Jag kostar mig på att vara lite svulstig idag och citerar Braveheart som slog fast att ”Every man dies, not every man really lives.” Han citerade i sin tur, tror jag, Lars Huldén som skrev ”Du kan vara död, utan att veta om det.”

Detta ska vi till varje pris undvika och det gör man genom att med jämna mellanrum skjuta elefanter i sin pyjamas eller hitta guldkornen bland pelarna på restauranger eller rätt och slätt göra som Filmstyrelsen borde rekommendera; kolla in sex till åtta schyssta rullar per dag!

Med dessa ord vill jag önska er fantastiska filmfestivaldagar i vardande.

Och nu, låt oss släcka ljuset, rikta blicken mot duken och känna oss levande.

Tack och välkomna till VERA Filmfestival, som med dessa ord nu är att betrakta som i formell mening öppnad.
 

Två år som talman för Ålands lagting

Idag är det två år sedan jag fick förtroendet att bli talman för Ålands lagting. Denna tid har inneburit fler möten, fler samtal och fler perspektiv än jag hade kunnat föreställa mig. Det är ett mycket inspirerande uppdrag och gensvaret är stort, vår självstyrelse är något som allt fler, från olika håll, får upp ögonen för. 

Mina mål försöker jag uppnå varenda dag, nämligen:

• Att öppna upp talmansämbetet, det är en roll som ålänningarna ska äga insyn i.
• Att lyfta fram vår självstyrelse, här hemma och ute i världen; detta jobb sker 24/7, tillsammans med mina kolleger i lagtinget och många andra. 
• Att förklara varför demilitariseringen och neutraliseringen fortfarande fungerar och är nödvändiga. I tider av något som liknar krigshets, är det viktigt att någon lyfter värdet av fred; det gör vi på Åland gärna.
• Att leda arbetet i lagtinget på ett inkluderande och tillåtande sätt.

Åland är ett litet samhälle med höga ambitioner. Detta märks inte bara kring idén om fred, en regelbaserad världsordning och värdebaserad realism. Vi ser det varje dag i företagande som med lokal bas tar sig för runtom i hela världen.

Under de här två åren har jag haft förmånen att berätta om Åland och vår unika självstyrelse i många sammanhang, hemma och borta. För näringsliv, ambassadörer, skolor, offentlig service, kryssningsresenärer, andra besökare, kyrkor osv. Varje gång slås jag av styrkan i vår berättelse, självstyrelsen håller streck.

Alla som bor på Åland är ambassadörer för vårt samhälle.
Två år in i uppdraget är det också på sin plats att säga tack till typ alla. Till mina kolleger i lagtinget för förtroendet. Till medarbetarna på lagtingets kansli för tålamod, professionalism, bottenlös streetsmarthet och för att ni står ut med mina nycker och idéer.

Tack till Ålands landskapsregering för förståelsen för och arbetet inom Team Åland och för målsättningen att bygga starka kontakter åt alla håll. Ni, liksom alla parlamentariker i lagtinget, hör till självstyrelsens förkämpar som ska vakna varje morgon och fundera på hur vi ska stärka självstyrelsen. 

Och framför allt: tack till alla ålänningar, varenda kotte som bebor våra öar. För samtalen, stödet, inspirationen och ibland också de kritiska frågorna.

Vill också tacka mina vänner på Ukrainaplatsen, Mariehamn. Ni påminner oss alla varje dag om vad uthållighet betyder och hur nödvändigt det är med en moralisk hållning i en volatil värld. Solidaritet kräver tålamod och en gnutta egensinne. Det åländska stödet till Ukraina gör mig stolt varje dag. 

Två år har gått i talmanskontoret. Arbetet fortsätter. För självstyrelsen. För fredens öar. För Åland.

PS Min dörr är alltid öppen, hör av er om det är något ni tycker jag borde tänka mer på eller göra annorlunda. Detta är ett uppdrag som berör alla, på olika sätt.

Kanadas ambassadör till Åland

Idag har Ålands lagting haft den stora glädjen att välkomna Kanadas ambassadör i Finland, Patrick Hébert, och hans kollega, ambassadrådet Thomas Gagnon.

Detta landade i ett öppen och givande fikastund med lantrådet Katrin Sjögren och förvaltningschef John Eriksson frånÅlands landskapsregering om Ålands självstyrelse, vårt parlamentariska arbete och om hur små samhällen kan bidra till stabilitet och samarbete i en allt mer orolig värld. Åland är trots allt ett litet samhälle, nästan 31.000 människor utspridda i Östersjön, men vår historia visar att även små platser kan spela en roll i större sammanhang.

Jepp, vi pratade mycket isbrytare och hockey också. Sådant bygger broar snabbt mellan nordliga samhällen. Ålands inblandning i den finländska och kanadensiska isbrytaraffären är kanske inte väldigt men heller inte obetydligt. 

Under dagen fick våra gäster möjlighet att bekanta sig med några av de institutioner som berättar Ålands historia och identitet. Besök gjordes vid Ålands sjöfartsmuseum och vid Ålands fredsinstitut, två platser som på sitt sätt speglar vår starka sjöfartstradition och vårt långvariga arbete för fred och samarbete.

Åland har ju en speciell historia. Våra öar har varit demilitariserade sedan 1856 och sedan 1922 lever vi med självstyrelse och neutralisering, efter den internationella lösning som en gång avvärjde en konflikt mellan Finland och Sverige. Det som kunde ha blivit en långvarig tvist blev i stället ett fungerande exempel på hur internationella överenskommelser kan skapa stabilitet. Därför talar vi om Åland som fredens öar.

Programmet inkluderade också ett möte med landshövdingen Marine Holm-Johansson, innan dagen rundades av med en mycket trevlig middag på Björnhofvda Gård där Hans Lindmark stod för en traktering som varar ändå från Eckerö till Quebec.
Med vid bordet fanns också biträdande lagtingsdirektör Julia Lindholm som organiserade besöket samt lagtingsledamöterna Annette Holmberg-Jansson, Simon Påvals, Jessy Eckerman och Christian Wikström. Tack för era insatser i Team Åland!
På många sätt känns Kanada som en naturlig partner för ett samhälle som Åland. Vi delar tron på öppenhet, samarbete och internationell rätt och på att stabila institutioner och respekt för avtal faktiskt fungerar.

För mig är sådana här möten en viktig del av uppdraget: att berätta om Åland, lyssna till andra perspektiv och bygga relationer som stärker vår plats i världen. Är du liten behöver du många vänner. 

En händelserik och mycket trevlig dag och ännu ett tillfälle att konstatera att även ett litet parlament i ett litet samhälle kan vara en mötesplats för stora frågor. 

En rapport över åländsk tillväxt

Idag har Ålands lagting fått ta del av en genomarbetad och klargörande rapport: Mot en exportorienterad tillväxtstrategi 2026-2035 av Bjarne Lindström. Den är beställd av näringsminister Jesper Josefsson, och jag vill som talman för Ålands lagting uppriktigt applådera både initiativet och resultatet. Det handlar om att våga växa, bortom den egna bakgården.

Det är en rapport som inte ropar. Den resonerar. Den väger. Den pekar. Och framför allt: den talar klarspråk om något som ibland är känsligt i ett litet samhälle, nämligen att vår framtid inte (bara) avgörs innanför våra egna gränser.

Åland är och förblir småskaligt, det går inte att snacka bort att vi är blott och knappt 31.000 ålänningar. Men våra marknader behöver inte vara små. Det är rapportens kärna. Och det är där jag vill börja med tre viktiga lärdomar.

1. Stagnation, men inte uppgivenhet. Rapporten visar tydligt att vår BNP-utveckling efter millennieskiftet varit svagare än i våra grannländer. Vi har inte rasat, men tappat tempo. Sjöfartens strukturella förändringar och pandemin har satt spår. Samtidigt är bilden inte svart. Befolkningen har vuxit med omkring 15 procent sedan 2005. Sysselsättningen har ökat. Nya branscher har vuxit fram. Vi ser diversifiering. Vi ser motståndskraft. Det är en viktig påminnelse: Åland är inte i kris. Men vi kan befinna oss i ett vägval.

2. Tillväxten finns på exportmarknaderna. Den kanske tydligaste slutsatsen i rapporten är denna: den åländska hemmamarknaden är för liten för att bära den tillväxt vi behöver. Exportnäringarna genererar redan i dag mer än hälften av näringslivets förädlingsvärde (60 procent) och sysselsättning (50 procent). Och de är de mest produktiva delarna av vår ekonomi. Det handlar om sjöfarten som fortfarande är vår ryggrad. Det handlar om finans och försäkring. Om IT och digitala tjänster. Om livsmedelsindustri och tekniskt avancerad produktion. Om besöksnäring och kultur och idrott som lockar människor hit. Exporten är inte bara en sektor. Den är motorn som driver också hemmamarknaden genom efterfrågan på tjänster, kompetens och underleverantörer. När exporten växer, växer hela Åland.

3. Kompetensen är den verkliga flaskhalsen. Rapporten är mycket tydlig: exportföretagens högsta prioriteringar är inflyttning och utbildning. Det är talande och handlar inte om skattegränsen. Inte elpriserna. Inte symbolfrågor. Utan människor. Rätt människor. Tillräckligt många människor. Med rätt kompetens. Det säger något viktigt om vår tid. Kapital rör sig snabbt. Marknader är globala. Tekniken är mobil. Men kompetensen är avgörande. Åland kan inte växa utan fler människor i arbetsför ålder. Och vi kan inte växa utan spetskompetens.

Därför kokar vår utmaning ner i att vi måste göra allt för att stärka vår attraktionskraft. Marknadsföra oss själva, bli bättre på allt, sträcka ut armar och ben, vara världens bästa värdar. I detta arbete ingår vi alla som bor här; varenda en ålänning bär ansvar för att locka hit nya ålänningar, det ingår i utvecklandet av självstyrelsen.

Utifrån rapporten vill jag därför lyfta tre prioriteringar:

1. En aktiv och offensiv inflyttningspolitik. Detta är högst prioriterat. Vi behöver bli bättre på att attrahera den kompetens våra företag efterfrågar. Vi behöver vara snabbare, smidigare och mer lösningsorienterade. Och vi behöver våga diskutera hur våra regelverk fungerar i en global ekonomi. Åland har alltid formats av människor som kommit hit, sjömän, entreprenörer, ingenjörer, odlare, innovatörer. Vår historia är en historia om inflyttning och mod.

2. Ett utbildningssystem som är flexibelt och näringslivsnära är nödvändigt. Rapporten pekar tydligt på behovet av utbildning och kompetensutveckling som matchar företagens behov. Det handlar inte bara om fler utbildningsplatser. Det handlar om flexibilitet. Om praktik. Om digital spetskompetens. Om sjöfartsutbildning i världsklass. Ett internationellt konkurrenskraftigt utbildningssystem är dessutom en magnet för familjer som överväger att flytta hit. Utbildningspolitik är i dag också näringspolitik.

3. En tydlig exportledd tillväxtstrategi. Rapporten argumenterar övertygande för en exportledd tillväxtpolitik. Det innebär inte att vi ska glömma hemmamarknaden. Men det innebär att vi måste rikta blicken mot omvärlden där potential till oändlig tillväxt finns. Åland blev inte välmående genom att sälja till oss själva. Vi blev det genom att segla ut. Genom att bygga fartyg. Genom att ta risker på internationella marknader. Genom att utveckla nischer där vi kunde bli bäst. Det är lika sant i dag för IT-företag och finansaktörer som det var för redare på 1800-talet.

Det finns alltid en frestelse i små samhällen att navigera via backspegeln. Att försvara det vi har. Att ropa nej. Att vara försiktiga. Allt det är såklart viktiga dygder men får inte skymma sikten, vår historia visar nämligen att Åland är resultatet av djärva satsningar. Sjöfarten. Telekommunikationen. Livsmedelsindustrin. Vindkraften. Digitala exportföretag som vuxit fram ur lokala behov men nått globala marknader. Ingen av dessa föddes ur rädsla. De föddes ur ambition och oängslighet.

Jag hoppas att denna rapport, och det kommande tillväxtmeddelandet, kan bli just det: en inspirationskälla. Ett underlag för modiga beslut. En påminnelse om att tillväxt inte är ett självändamål, men ett medel för att säkra välfärd, självstyrelse och framtidstro. Åland är som starkast när vi vågar se horisonten. Låt oss göra det.

40 år sedan Olof Palme mördades

Det känns inte som fyrtio år.

Jag minns kvällen tydligt, festen med Ålandsbankens lokalkontor på Arken, skratten, samtalen. Sedan bussen norrut från stan, väntan på taxistationen i Godby och beskedet som förändrade allt. Sveriges statsminister hade skjutits på öppen gata. Olof Palme var död.

Ett skott mot en människa. Ett skott mot demokratin. Ett skott sprunget ur hat.

När vi i dag, fyrtio år senare, ser tillbaka är det inte bara en historisk händelse. Det är en påminnelse om hur skör vår samhällsgemenskap kan vara när ord byts mot våld, när argument möts av nedlåtenhet och när meningsmotståndare görs till fiender.

Demokratin bygger inte på att vi tycker lika. Den bygger på att vi accepterar att vi tycker olika, och ändå möts. Den bygger på samtalet. På respekt. På övertygelsen att den andre inte är ett hot utan en medmänniska med en annan erfarenhet. Dialog och diskussion definierar ett friskt samhälle.

Hatets logik är enkel: avhumanisera, förenkla, ironisera, slå sönder. Demokratins logik är svårare: lyssna, pröva, kompromissa, bygga.

Just därför är den värd att försvara, varje dag.

Vi på Åland är förskonade från politiska våldsdåd av detta slag. Det är inget vi kan ta för givet.

Åland är resultatet av ett samhällsklimat där avståndet mellan beslutsfattare och medborgare är litet, där samtalet är nära och där konflikter i grunden hanteras med politiska medel, i demokratiska salar.

Vår demilitarisering och neutralisering är inte bara juridiska arrangemang. De är ett uttryck för en djupare idé: att säkerhet i grunden byggs genom förtroende, rättsordning och dialog, inte genom hot och vapen. I en värld där tonläget hårdnar och polariseringen tilltar är den åländska modellen en stillsam men tydlig påminnelse om att det finns en annan väg.

Det betyder inte att vi är immuna mot hatets krafter. Också här kan orden bli hårda, misstänksamheten växa och förenklingarna breda ut sig. Därför är minnet av den där februarikvällen inte bara sorg. Det är ansvar.

Ansvar att värna det öppna samtalet. Ansvar att säga ifrån när människor demoniseras och demoniserar. Ansvar att stå upp för det demokratiska samtalet, även när det skaver.

Idag väljer jag att illustrera detta minne med en bild från ett besök i Sveriges riksdag tillsammans med Sveriges talman Andreas Norlén. Talman Norlén har också ägnat dagen åt att minnas och hedra statsmannen Olof Palme som kom att bli bilden för det otänkbara. Bilden symboliserar något större än ett möte mellan två talmän, den påminner om att demokratins institutioner står kvar. Att samtalet fortsätter. Att ansvar bärs vidare.

Fyrtio år har gått. En generation har vuxit upp som inte minns.

För dem är detta historia. För oss som minns är det en erfarenhet.

För oss alla är det en uppgift: Att välja ord framför våld. Att välja argument framför hat. Att välja framtid framför rädsla.
Demokratin är aldrig färdig, den bygger vi tillsammans.

Besök till Åland från Kina

Detta är berättelsen om hur ett till synes vardagligt första möte kan leda till något annat. Från ett samtal över en kopp te på ett residens i Helsingfors till att några veckor senare stå i lagtinget och välkomna gäster som rest långt för att lära känna just Åland.

Men egentligen är det inget märkvärdigt. Det är så relationer byggs. Ett besök leder till ett samtal. Ett samtal leder till en inbjudan. Och om man tar kontakterna på allvar, följer upp och fortsätter bygga, kan de så småningom landa i något konkret.
Det som började med Kinas ambassadörs besök på Åland i höstas följdes av mitt eget besök till residenset i Helsingfors i januari och fortsatta kontakter under februari. Idag kunde vi i lagtinget ta emot resultatet av det arbetet: Ms Ying Zhang (Vicky), Mr Dongbian och Mr Ningfen Zhang, nyutexaminerad från Aalto-universitetet, från Finuo Group, en resebyrå specialiserad på utbyte mellan Kina och Finland.

Besöket koordineras av Visit Åland med vd Noora Löfström och projektledare Mia Lehto i spetsen och programmet är allt annat än tunt.

Under två dagar ska våra gäster bekanta sig med Åland, inte som en glansbild, utan som det samhälle vi faktiskt är. Ett litet örike mitt i Östersjön som genom historien tvingats hitta egna lösningar. En autonomi som vuxit fram ur sjöfarten, som formats av möten över havet och som lever av att vara öppet mot världen.

Våra tre besökare hör inte till den bekväma sorten. De anlände med morgonfärjan från Helsingfors, mitt i värsta slasket och eländet, men hade inget annat än beröm att säga. Det är ju trots allt vårens första stapplande steg vi ser! Fast om vi inte riktigt lyckades med första intrycket... vädret... föll resten på plats.
Vi har inga boulevarder som tar andan ur folk, eller skyskrapor. Men vi har klippor som stått emot stormar i tusen år. Vi har berättelsen om självstyrelsen och demilitariseringen, om hur en konflikt löstes med internationell rätt i stället för våld. Vi har företagare som tänker större än vår geografi, föreningsliv som bär upp samhället och en natur som både stillar och ställer krav.
Det är det Åland vi vill visa.

Programmet rymmer bland annat besök vid Ålands sjöfartsmuseum, där vår globala sjöfartshistoria blir påtaglig, liksom Park Hotell, Lemböte lägergård, Amalias Limonadfabrik, Hotell Arkipelag och Shipland Boattaxi, för att nämna några. Från kultur och historia till företagande och natur, bredden i det åländska samhället får möta nya ögon.

Vi lever i en tid där världen känns både större och mer komplex. Just därför är det viktigt att mötas. Åland står stadigt i sin demokratiska tradition, i rättsstatens principer och i öppenheten mot omvärlden. Att föra dialog och skapa kontakter innebär inte att sudda ut skillnader men det ger oss möjlighet att förstå, förklara och stå trygga i det vi själva tror på.

En av de tankar som lyfts under besöket är möjligheten att knyta kontakter mellan skolklasser i Kina och på Åland. Sådana initiativ måste naturligtvis vila på ömsesidighet, transparens och respekt för våra värderingar. Men möten mellan unga människor kan också bidra till kunskap, språk och förståelse i en värld som behöver mer, inte mindre, av det.

Så jag ställer en öppen fråga: Skulle du som lärare, eller din skolklass, vilja veta mer om hur ett sådant upplägg kunde se ut? Hör i så fall av er till Visit Åland.

Varje samarbete börjar med en första kontakt. Och varje kontakt är också en möjlighet att tydligt och tryggt representera Åland, våra värderingar, vår självstyrelse och vår plats i världen.