Tack och lycka till framöver

Graduation Day! Detta skriver jag upprymd och inspirerad av att se när 30 grit:labbare fått sina diplom vid en solenn ceremoni på Pafs huvudkontor, där utbildningen håller till. Du känner troligen lätt igen dem om du är ute på stan ikväll. De är lyckliga och lättade och just idag ostoppbara!

För två år sedan hade jag förmånen att välkomna dessa studerande från stora delar av världen till Grit:lab Åland. Idag fick jag träffa dem igen, för att säga grattis och lycka till. Dessa två år har levererat på många plan.

30 personer från 17 länder har genomgått utbildningen. Gruppen består av lika många kvinnor och män. Redan ett halvår före examen hade mer än en tredjedel fått jobb inom tech. En tredjedel gick vidare till Early Work, medan de övriga fördjupade sig i artificiell intelligens, mobilapplikationer, cybersäkerhet och what not. Idag har åtminstone hälften av grit:labbarna jobb. De övriga söker och några går omkring med planer på att starta eget. Detta är fantastiska siffror och bäst av allt: 28 av 30 bor fortfarande på Åland, de flesta vill stanna och det tycker jag vi ska vara stolta över.

Grit:lab är en utbildning inom den digitala världen. Men efter att ha följt de här kämparna från start till mål är jag övertygad om att det handlar om betydligt mer än bara kod. Grit:labbarna har tränats i att lösa problem utan att någon står bredvid med facit. De har fått göra fel, börja om, hjälpa varandra och själva be om hjälp. De har lärt sig att det är en sak att köra fast och något helt annat att bli besegrad. Tekniken förändras, programmeringsspråken likaså, och AI förändrar mycket av det vi idag tar för givet. Men människor som kan lära sig, tänka, samarbeta, misslyckas, resa sig och försöka igen kommer världen alltid att behöva.

You have learned how to learn how to learn.

Mitt i allt detta finns en berättelse om Åland. Vår självstyrelse ger oss möjlighet att göra saker på vårt eget sätt. Utbildning hör till de områden där vi själva bestämmer och därför ska vi våga prova sådant som är annorlunda: öppna dörren mot världen och säga ungefär: kom hit med er kunskap och er nyfikenhet så ser vi vad vi kan göra tillsammans. Detta lockade hit dessa digitala pionjärer som skulle lära sig mycket och samtidigt göra Åland annorlunda. De kom med språk, erfarenheter, kulturer, vänskaper och idéer. Grit:lab har under de här åren satt Åland på kartor där vi tidigare inte funnits och stärkt bilden av våra öar som en plats där idéer blir verklighet.

Jag hoppas också de aldrig ska glömma bort begreppet Fredens öar som definierat Åland i 170 år. Här har de bott och studerat, på ett demilitariserat och neutraliserat Åland som vilar på internationella överenskommelser och där självstyrelsen växt fram ur en vilja att ersätta konflikt med lag, förhandling och kompromiss. I en orolig värld är den berättelsen viktigare än på länge.

Vi behöver platser som visar att samarbete kan vinna över konfrontation och att regler kan vinna över makt. Att människor med olika språk, bakgrunder och erfarenheter kan bygga något tillsammans. Fredliga samhällen uppstår inte av sig själva. De finns eftersom människor fortsätter att välja dem.

För två år sedan bad jag de nya studerandena att försöka bli den bästa versionen av sig själva och att bära med sig en caring willfulness (ett omtänksamt egensinne) genom livet: envisheten att fortsätta framåt, kombinerad med anständigheten att bry sig om människorna omkring sig. Idag fick jag säga samma sak en gång till, men från andra sidan av utbildningen:
Do not waste time trying to become somebody else. That position is already taken. Become the best you.

Och vart världen än för dessa nybakade grit:labbare hoppas jag att Åland följer med. Lite självständighet, envishet och tro på samarbete parat med modet att ibland bryta sönder en gammal idé och ersätta den med en bättre.

Stort grattis, tack för vad ni har tillfört Åland och lycka till med allt det spännande som nu väntar. Tack till alla som på olika sätt bidragit till denna framgång, Paf, Ålands landskapsregering, Ålands yrkesgymnasium, Ålandsbanken, Crosskey, Enfuce, Consilia osv. Det krävs hela Åland för att skapa en kodare!

Och med den dosen framtidstro tar jag helg och önskar er alla ett fint veckoslut. 

Från Åland till Talludden

En åländsk kokong flyttar snart in på Talludden, det nyrenoverade residenset där president Alexander Stubb och hans hustru Suzanne Innes-Stubb bor. Det låter nästan som början på en saga och på sätt och vis är det just det för denna dag är minsann något att berätta om!

Skulpturen Kokong av den åländske konstnären Peter Winquist är Ålands inflyttningspresent till presidentparet. En gåva från oss alla till deras nya hem. Liten nog att bära, stor nog att rymma inte bara en tanke utan flera.

En kokong skyddar det som växer. Därinne sker förändringen, i lugn och ro, tills tiden är mogen och vingarna kan vecklas ut. Så har Åland också vuxit inom Finland. Tryggt i det gemensamma och med frihet att utveckla det egna. Det är åtminstone tanken. Och det var också budskapet vi vill skicka med till Talludden.

Presidentens tredje årliga besök på Åland innehöll både allvar och glädje. Under de mer formella överläggningarna talade vi klarspråk om självstyrelsens läge. Den politiska relationen mellan Åland och Finland är god, men i statsförvaltningens vardag möter vi ibland bristande kunskap, lagstiftning som inte tar hänsyn till Åland och problem som borde ha varit lösta för länge sedan. Självstyrelsen har tjänat både Åland och Finland väl i mer än hundra år. Den ska inte ställas undan som ett vackert minne från 1922. Den ska användas, vårdas och utvecklas. Därför är det fint att presidentens kansli så tydligt stödjer den nya lag som Åland och Finland gemensamt tagit fram.

Besöken på äldreboendet Strömsgården och daghemmet Solbacken binder ihop generationerna. De äldre som varit med om en stor del av självstyrelsens resa och barnen som en dag ska föra den vidare.

Däremellan ryms egentligen allt som politik borde handla om: trygghet, ansvar och framtid.

Vid Kallas SkärGård väntade en traktering där gästfriheten sitter i väggarna. Det bjöds på värme, berättelser och den där självklara åländska förmågan att få gäster att känna sig välkomna utan att göra alltför stor affär av det.

Suzanne Innes-Stubb fick under sitt program bekanta sig med Vårdö skolmuseum och höra mer om två av våra stora författare, Sally Salminen och Anni Blomqvist av Victoria Granlid. Två kvinnor som från små öar skrev sig långt ut i världen och samtidigt gjorde Åland större. Innes-Stubb besökte också konstnären Lotta Jansdotters ateljé. Ännu ett exempel på hur åländska rötter och internationella vingar mycket väl kan höra ihop.

Det hela avslutades med en stark utfrågning av presidenten på Vårdös egen skolgård. Vassa Sigrid Abrahamsson ställde sina frågor utan omvägar och presidenten svarade på samma sätt. Precis så ska ett möte mellan makten och framtiden se ut. Sedan och slutligen övergick det officiella programmet i ett mindre selfierace. Presidentparet ställde upp med tålamod, leenden och en imponerande förmåga att hinna se varje människa också när telefonerna blev många och tidsschemat tänjt.

Jag är oerhört stolt över alla som deltog och gjorde detta möjligt. Över planeringen, omtanken, insikterna som delades och framtidstron som kändes i varje knut. Många har arbetat länge, både synligt och bakom kulisserna, för att några få timmar skulle bli så här fina. Inget var omöjligt, allt gick att lösa.

Tack till Vårdö kommun, personalen och de boende på Strömsgården, barnen och personalen på Solbacken, alla vid Kallas, skolmuseet, chaufförer, polis, säkerhetspersonal, gränsbevakningen, presidentens kansli, lagtingets och Ålands landskapsregerings medarbetare och alla andra som öppnade dörrar, ordnade, berättade och välkomnade.

Alexander Stubb är en president som ser människor och tar sig tid att lyssna. Det är ett starkt betyg. Särskilt i en värld där många tycks tro att den som skriker högst också leder bäst.

Vi behöver mer dialog och mindre bråk, fler möten där människor faktiskt lyssnar på varandra. Någonstans på Talludden finns snart en kokong från Åland. Jag hoppas att den påminner presidentparet om den här dagen, om Vårdö och om ett litet landskap med stora berättelser och starka vingar.

Vingar behöver utrymme. Självstyrelsen också.

Några ord av tacksamhet

Tack. Vill jag säga när vi nått några dagar in augusti och sommaren inte är förbi men nog har peakat. Detta skriver jag ombord på M/S Gudingen, på väg mot vardagen. 

Foto: Amira Boughdiri på Ålands radio som hälsade på för ett sommarprogram som ni kan höra på den här länken: https://alandsradio.ax/feature/slipsen-aker-av-direkt-nar-talmannen-tar-semester

För min egen del har denna sommar, med undantag för enstaka uppdrag, tillbringats på Kökar. Dagarna har varit enkla. Båtturer, bastu, utflykter, god mat och många samtal med människor jag tycker om. Precis som en sommar ska vara.

Samtidigt är jag väl medveten om att många andra haft och har årets mest intensiva arbetsperiod.

För en stor del av det åländska samhället är sommaren absolut inte semester. Det är då man arbetar som mest. Turisterna kommer, gästhamnarna fylls, restaurangerna har fullt, hotellen likaså och evenemangen avlöser varandra. Det är nu grunden läggs för resten av året och det är nu värdskap gör skillnad.

Därför vill jag rikta ett varmt tack till alla er som fått den här sommaren att fungera, ni är kungar.

Till personalen inom sjukvården. Till alla som arbetar inom besöksnäringen. Till arrangörerna bakom våra många evenemang. Till chaufförer, museer, butiker, caféer, restauranger och alla andra som arbetat när andra varit lediga.

Ni gör skillnad. Ni visar vilket Åland vi är och vill vara.
Jag vill också rikta ett särskilt tack till alla som arbetat i skärgårdstrafiken och sett till att denna guldkantade del av Åland är tillgänglig. För oss som vistas här är färjorna en självklar del av vardagen. För många besökare är de början på upplevelsen av Åland. Även den här sommaren har trafiken fungerat på ett sätt som imponerar. Det är lätt att ta den för given, men bakom varje avgång finns människor som planerar, löser problem och ser till att vardagen fungerar för både ålänningar och besökare. Ett särskilt tack till Axferries, Ålandstrafiken och alla medarbetare som varit med och gjort det möjligt.

Det fina med Åland är att vi nästan alltid lyckas när det verkligen gäller. Vi är inte många, men vi har en förmåga att hjälpas åt. När besökarna blir fler kavlar också fler upp ärmarna.

Det är självstyrelse i praktiken. Inte i högtidstal eller fina dokument, utan i människors vilja att ta ansvar och göra så saker fungerar.

Sommaren är viktig för Åland. För många företag är det nu grunden läggs för resten av året. Därför behöver vi också fundera på hur vi kan göra säsongen längre. Fler konferenser. Fler internationella möten. Fler idrottsevenemang och kulturarrangemang. Fler skäl att besöka Åland också när semestrarna är över.

Det försöker jag själv bidra till i rollen som talman. Varje möte som förläggs hit innebär att fler människor får uppleva Åland, skapa kontakter och ta med sig en berättelse hem. Det är ett arbete som kanske inte alltid syns, men som jag tror är viktigt för vår framtid.

Nu väntar en ny arbetsperiod också för mig, och jag ser fram emot den. Men först vill jag säga det en gång till.

Tack.

Tack för arbetet ni gjort. Tack för bemötandet ni gett våra gäster. Tack för att ni ännu en gång visat att Åland kan välkomna långt fler människor än vi själva är och ändå få det att kännas personligt.

Det är en styrka vi ska vara stolta över. Och det är en styrka vi ska fortsätta att bygga tillsammans.

Åland skapade fotbollshistoria

Jag kan mer om självstyrelse än om fotboll, det ska villigt erkännas. Men jag är i grunden en åländsk idrottsnörd och som talman alltid nyfiken på Ålands plats i de större sammanhangen. Idrott och politik har mycket gemensamt, inte minst när det handlar om kämpaanda och framtidstro, om lagspel och det goda exemplet.

Tillsammans med Sascha Düerkop som för övrigt var till Åland häromåret har jag därför skrivit en längre artikel om den åländska damfotbollens historia som nu publicerats på den tyska sajten Forgotten Heroines, ungefär De Glömda Hjältinnorna.

Sascha är en tysk matematiker som specialiserat sig på de fotbollshistorier som alltför sällan blir hörda. Det definierar hela sajten Forgotten Heroines som är ett ambitiöst internationellt projekt där skribenter från olika delar av världen gräver fram damfotbollens förbisedda historia, långt innan förbunden började föra ordentliga protokoll och skriva de officiella berättelserna. Från spontana matcher och förbjudna lag till nationella serier, mästerskap och publikfester.

Vår åländska historia börjar med den första kända dammatchen 1971 inför 1.100 åskådare. Den fortsätter med Ålands match mot Finland, den historiska landskampen mellan Finland och Sverige 1973, de första nordiska mästerskapen, öspelen, Åland United och internationella toppspelare.

Det visar sig att Åland inte bara var med när den nordiska damfotbollen tog sina första steg. Vi var med och drev den framåt och det tycker jag vi ska känna stolthet över.

Ett stort tack till Fredrika Sundberg som hjälpte mig komma igång och Anne-Maj Majje Mattsson som spelade den allra första matchen och alla andra som hjälpt oss att få historien på pränt. Eventuella missförstånd eller felaktigheter bär jag ansvaret för.
Artikeln är på engelska, men berättelsen är mycket åländsk.

Hela artikeln hittar du på denna länk.

Här sjösätts Emelia

Idag gled inte bara en galeas ner i havet. En bit av Åland gjorde det också och det måste firas!

Att stå i Sjökvarteret och se Emelia-bygget. Ny skuta på Åland möta sitt rätta element påminner oss om varför ett samhälle aldrig bara består av lagar, budgetar eller byggnader. Åland byggs av människor som tror på något tillräckligt länge och starkt för att andra också ska bli övertygade. Som båtbyggare. 

Det sägs att det krävs en hel by för att fostra ett barn. Jag tror att det krävs minst en självstyrelse för att bygga en galeas.

För Emelia är resultatet av tusentals arbetstimmar, otaliga frivilliga händer, envishet, yrkesskicklighet, gåvor stora och små, företag som ställt upp, människor som hejat på och kämpar som vägrat ge upp. Varje planka bär spår av någon. Varje spant berättar om en människa som bestämde sig för att det här faktiskt går att göra.

Jag såg alltså berättigad stolthet idag, lättnad, glädje och tårar som ingen längre försökte dölja.

Det var inte bara ordföranden Stefan Olofsson och den fantastiska kärntruppen runt honom som kunde glädjas över att ett mångårigt arbete, tretton år i runda slängar, nått en avgörande milstolpe. Den känslan spreds genom hela Sjökvarteret. Den fanns hos talkoarbetarna, hos sponsorerna, hos familjerna, hos alla som någon gång burit en bräda, kokat kaffe, skänkt en slant eller sagt: “Det här måste vi klara.”

Och den fanns hos publiken. Hos tusentals åskådare som kom för att dela ögonblicket. Bland dem Finland tidigare president Tarja Halonen. 

Det är lätt att tro att stora saker skapas av några få. Men nästan allt som består byggs av många. Av människor som gör lite mer än de måste. Av människor som hjälper människor som hjälper människor osv. 
Det är så ett samhälle blir starkt och det är så Åland växer.

Självstyrelsen är inte bara ett politiskt system. Den är ett sätt att tänka. Ett sätt att ta ansvar för varandra och för framtiden. Ett sätt att säga att vi inte väntar på att någon annan ska göra jobbet.

Vi gör det tillsammans.

Därför känns Emelia större än ett fartyg. Hon är ett flytande bevis på att tradition och framtid inte är varandras motsatser. Att gammalt hantverk fortfarande kan samla nya generationer. Att kulturarv inte är något vi bevarar genom att titta på det, utan genom att använda det, utveckla det och lämna det vidare.
När Emelia gled ut i vattnet såg vi inte slutet på ett bygge. Vi såg början på nästa kapitel.

Jag hoppas att hon seglar mellan våra öar i generationer. Att barn som ännu inte är födda en dag får kliva ombord och höra berättelsen om sommaren 2026, då ett litet örike visade vad som blir möjligt när människor arbetar tillsammans utan att först fråga vem som ska få äran.

Det är den berättelsen jag tar med mig och den gör mig hoppfull.

Tack till alla som byggt. Tack till alla som stöttat. Tack till alla som kom och gjorde sjösättningen till en folkfest.

Idag sjösatte vi inte bara Emelia. Vi sjösatte ett bevis på vad Åland kan åstadkomma när vi håller kursen tillsammans.

Eller som jag uttryckte det i mitt tal:

Jag hoppas att någon i framtiden frågar: ”Vem byggde henne?” Och att svaret blir: ”Det gjorde hela Åland.” 

Trevlig midsommar till alla!

Sommarängens midsommarstång på Kökar är en fest för gammal och ung, en förmiddag som påminner om varför traditioner är nödvändiga.

Stången kom på plats. Ålänningens sång sjöngs med kraft. Spelmännen spelade. Barnen sprang omkring och de vuxna försökte hålla reda på dem. Precis som det ska vara.

Det är en dag som denna vi påminns om att livet handlar om människor som möts, känner igen varandra, stannar för att prata och hjälper till när något behöver göras.

Som talman talar jag ofta om självstyrelsen och hur den i grunden berör oss alla. Den finns i alla de traditioner, föreningar och gemenskaper som generation efter generation väljer att bära vidare. Det är lätt att tro att framtiden alltid handlar om det nya. Ofta handlar den lika mycket om att ta vara på det som redan fungerar. Den påminner oss om att det inte är storleken på ett samhälle som avgör dess styrka. Det är människorna, sammanhållningen, engagemanget och viljan att göra något tillsammans.

Jag får ofta frågan vad som är hemligheten bakom Ålands framgångar. Jag brukar svara att det inte finns någon hemlighet. Vi har bara varit tillräckligt kloka för att inte göra oss av med allt det som fungerar. Vi har byggt nytt utan att riva allt gammalt. Vi har utvecklat samhället utan att klippa av rötterna.
Jag säger också att jag ibland undrar om världen inte har mer att lära av Åland än Åland har att lära av världen. Här har vi ändå med framgång odlat fred i etthundrasjuttio år. Här känner människor fortfarande sina grannar. Här hjälper man varandra när det behövs. Här vet man att gemenskap inte kan beslutas fram eller organiseras uppifrån. Den måste levas. Dag för dag. År efter år.

Det är därför traditioner som midsommar är så viktiga och inte bara trevliga inslag i kalendern. De är själva grunden i det samhälle vi vill lämna vidare till nästa generation.

Varmt tack till biblioteks- och kulturnämnden, Kökars Marthaförening, spelmännen, alla frivilliga krafter och alla er som bidrog till ännu en fin midsommarförmiddag. Och tack till alla er som kom.

Nu önskar jag alla en riktigt skön midsommarhelg. Ta hand om varandra. Njut av ljuset, havet, naturen och sällskapet. Och stanna gärna upp en stund mitt i alltihop och tänk på hur mycket vi faktiskt har att vara tacksamma för.

Hyllning till pannkakan

”Det är bara så jävla bra!”

Sade Staffan Westerberg, 92, efter att hans utställning Staffan Hans öppnat i Sittkoff Gallerian idag. Om att ställa ut på Åland.

Jag hade nöjet att tillsammans med Helena Pilsas från Sveriges generalkonsulat i Mariehamn öppna utställningen som kan ses fram till och med september. Och såklart att lyssna till Lukas Lantz som reciterade några starka stycken. 
Inför vernissagen slår det mig att jag minns känslan av Vilse i pannkakan, Westerbergs skapelse, bättre än själva handlingen. Kanske är det därför programmet fortfarande lever kvar i minnet. Det försökte aldrig passa in i färdiga mallar. Det vågade vara märkligt, långsamt, eftertänksamt och alldeles eget.

Föräldrar hade i tiderna svårt att förstå Staffan Westerbergs värld, medan barnen tog den till sig utan större problem. Det förvånar mig inte. Barn accepterar att världen inte alltid är logisk. De vet att en träbit kan bli en vän och att en potatis kan få personlighet. De förstår att allt viktigt inte går att mäta eller väga.

Det är därför framtiden alltid tillhör de yngre. Varje generation måste se lite längre än den föregående. Annars skulle vi fortfarande sitta kvar i grottorna.

Konstnärer och kulturarbetare går före oss andra. De ser sådant som ännu bara anas. Resten av oss kommer efter och låtsas att vi tänkt tanken själva. Just därför känns den här utställningen så speciell.

För första gången visas Staffan Westerbergs och Hans Perssons konstnärskap tillsammans. Två människor som levt sida vid sida under närmare fyrtio år. Som fortsätter vara nyfikna på världen och som fortsätter skapa och älska.

Tillsammans har de skapat något som är större än summan av delarna.

Utställningen kommer med humor, fantasi, minnen, ömhet och skaparglädje. Men också något annat: en påminnelse om värdet i att stanna upp och titta lite noggrannare på världen. Därför känns detta självklart på Åland.

Vi lever på öar som under generationer gått våra egna vägar. Demilitariseringen har varit verklighet i 170 år. Vår neutralisering och vår självstyrelse var en gång djärva idéer som få riktigt visste hur de skulle fungera. I dag betraktas de som exempel på hur människor kan hitta fredliga och hållbara lösningar. Någon måste alltid våga tänka tanken först.
Det gäller i politiken, i samhället och i konsten.

Jag rekommenderar varmt ett besök till Sittkoffgallerian. Ta er tid. Gå långsamt. Titta noga. Och om ni känner er en smula vilse när ni går därifrån, då har Staffan och Hans lyckats.
Tack till Tasso Stafilidis och Nordens institut på Åland för en fin kväll och för att denna unika utställning kom till Åland.

Här firas Åland i Helsingfors

Helsingfors 10 juni. Samtidigt som minister Arsim Zekaj och jag promenerade upp mot Riddarhuset från M/S Gabriella pågick statsbesök från Kenya. Presidentens slott, som numera är granne med Ålands representation i Helsingfors i Riddarhuset, pyntades med flaggor och de röda mattorna rullades ut.

Fast den här gången gick vi förbi.

Vårt första stopp för dagen var Embassy of Ukraine in the Republic of Finland, där vi träffade ambassadör Mykhailo Vydoinyk och rådgivaren Vitalii Martyniuk. De besökte Åland så sent som i våras och det var fint att ses på nytt, även om omständigheterna naturligtvis är utmanande, i skuggan av Rysslands anfallskrig.

Det är mot den fonden lätt att tro att samtalen bara handlar om krig, säkerhet och dagsaktuella händelser. Vilket det gör men inte bara, mycket kretsar också kring framtiden.  

Vi kom bland annat in på den otroliga utvecklingen av drönarteknik. Idag används den för militära ändamål. Imorgon kan samma teknik förändra civila transporter, logistik, sjöfart och samhällsservice på sätt vi ännu bara anar. Och Ukraina går i täten. 

Här är perspektivet viktigt. För förr eller senare kommer freden och när det sker ska mycket av det som utvecklats under kriget hitta nya användningsområden.

Därför är det nödvändigt att hålla fokus på horisonten och jag ser fram mot nya samarbeten med alla våra vänner i Ukraina.
Och här är plats för en så kallad Östergrenare, när man lämnar ämnet för en stund. Igår kväll på väg hem från självstyrelsefestligheterna i Mariehamn kom en ung kvinna i möte och jag och Helena stannade och pratade. Kvinnan är från Ukraina och bor sedan 2022 på Åland och är nu i slutskedet på sina studier till engelskalärare vid universitetet i Kiev. Tack vare insatserna från Åland är hon snart färdig att ta sig an världen, sånt känns starkt rätt in i ett talmanshjärta. 

Efter besöket vid Ukrainas ambassad fortsatte dagen på Ålands representation, där ett fyrtiotal ambassadörer och representanter för ambassader samlades tillsammans med företrädare för riksdagen, Högsta förvaltningsdomstolen, presidenten, statsrådets kansli, ministerier, Nordiska rådet, Marinen och flera andra organisationer och institutioner, alla våra vänner. Vi hade ett tjugotal länder på plats!

Det är en fröjd att se hur folk som dagligen arbetar med internationella relationer, säkerhetspolitik, lagstiftning, diplomati och samhällsutveckling även klämmer in Åland i programmet. Människor vars kalendrar sällan är tomma och vars arbetsdagar aldrig är korta tar sig tid att samtala om självstyrelsen.

Och möjligen också för att prova den åländska äppelmusten och Mercedes choklad.

Det finns mycket uppmuntrande i det för självstyrelsen händer inte i ett vakuum. Den utvecklas i möten mellan människor och i den tillit som byggs över tid. Vi talade om den pågående revisionen av självstyrelselagen. Om behovet av att fortsätta utveckla ett system som tjänat Åland och Finland väl i över hundra år och är ett exempel för många vilket närvaron av alla ambassadörer vittnar om. 

Därför är det nödvändigt att fortsätta lyfta självstyrelsen internationellt. För att påminna om att Åland är ett levande exempel på att internationell rätt fungerar, att diplomati ger resultat och att kompromisser är vägen framåt.

Det är en berättelse som känns lika relevant idag som när Nationernas Förbund fattade sitt beslut 1921.

Ett varmt tack till Johan Ehn och Marika Mysan Sundqvist för ett värdskap som gjorde dagen professionell och trivsam.
Och tack till Arsim Zekaj för gott sällskap under en dag som på många sätt handlade om samma sak från början till slut.
Att fortsätta kämpa för självstyrelsen och vår rätt att göra och vara lite annorlunda. #teamåland 

Grattis Åland, 104 år sedan starten

Vilken dag! Ålands lagting fylldes till bristningsgränsen när vi, alla var välkomna och inbjudna, ikväll firade 104 år av självstyrelse. Människor i alla åldrar, med olika bakgrund samlades för att uppmärksamma allt som förenar oss. Och att vi såklart kan vara ålänningar utan att veta om det!

Ett varmt tack till alla som kom och firade. Ni gjorde lagtinget till en fest!

Tack till alla kolleger i lagtinget som fick se sin arbetsplats förvandlas till en körlokal. Tack till alla som var med och spelade och sjöng och gick i tåget till torget. Tack alla. 
Tack till Ålands projektkör som fyllde huset med Beatles, sångglädje och energi. Tack till alla medarbetare i lagtinget som med professionalism, tålamod och ett stort engagemang såg till att allt funkade. Tack till Café Hjorten som serverade rekordmånga tårt- och kaffesugna gäster. Och tack till Gunder Andersson och Inger Hagström samt Rainer Kronstam för lånet av de vackra folkdräkterna från Finström till mig och Helena!

Självstyrelsen byggs inte bara genom lagar, paragrafer och politiska beslut. Den byggs också av möten mellan människor. Genom samtal, gemenskap och en känsla av att vi hör ihop. Skoj också att Sveriges generalkonsulat i Mariehamn var på plats liksom brittiska ambassaden i Helsingfors. 

Kvällar som denna gör Åland starkare och oss alla gladare.
Tack för att ni ville fira tillsammans, alla.

Och ännu en gång grattis på självstyrelsedagen och ha en fin sommar.

Här finns hela mitt tal till alla som kom till Ålands lagting:

Ärade lantråd, landshövding, generalkonsul, honorärkonsuler, gäster, bästa ålänningar, kära vänner.

Varmt välkomna ni som är födda på Åland. Välkomna ni som flyttade hit för femtio år sedan.

Välkomna ni som anlände för fem månader sedan, i förra veckan eller rentav tidigare idag. Välkomna ni som nyligen fått hembygdsrätt. Välkomna ni som väntar på den. Och välkomna ni som fortfarande inte vet vad hembygdsrätt är men tänker ta reda på det över kaffet.

Framför allt, välkomna hem. Jo, ni är hemma nu.

Ålands lagting är folkets hus. Det är ert hus. Ditt och ditt och ditt och ditt. Och ja, det är också huset där vi ibland framstår som grälsjuka. Det ligger något i det. Men det behöver inte vara dåligt.

För sanningen är att de bästa besluten sällan föds ur total enighet. De uppstår när människor med olika erfarenheter, olika uppfattningar och olika temperament tar sig tid att lyssna färdigt på varandra.

Det är så självstyrelsen kom till. Och det är så den fortfarande utvecklas. I denna sal ryker ledamöter ihop om skärgårdstrafik, kommungränser, vindkraft, budgetar och annat som håller åländska kaffebord levande. Ofta ganska världsliga saker.

Men när det verkligen gäller visar historien att vi hittar tillbaka till samma bord. För om det är något som kännetecknar Åland, långsiktigt, så är det tillsammansskapet. Det vi ser omkring oss är byggt av gemenskap och sprunget ur en vilja att utveckla, förbättra och ta ansvar.

Det är självstyrelsen i korthet och den ska vi hylla. Vi ska lyssna till Ålands projektkör som tolkar Beatles, vi ska dela ut stipendier, dricka kaffe, äta tårta och umgås innan vardagen tar vid igen. Jag är glad över att så många tagit sig tid att komma hit för att högtidlighålla Åland och det vi står för; stabilitet, framtidstro, utvecklingsförmåga och engagemang.

Under året som gått har jag haft förmånen att möta människor från hela världen. Ambassadörer, forskare, parlamentariker, studenter, journalister och andra nyfikna själar har kommit hit.

De studerar kartan. Hummar lite. De tittar ut genom fönstret. Kliar sig på hakan. De räknar öarna. Tror inte riktigt det stämmer. Räknat dem en gång till. Hummar lite till och då ska ni minnas av många av våra gäster är extremt erfarna diplomater som sett i stort sett allt men ändå inte riktigt greppar det. Och förr eller senare kommer samma fråga. Hur är det möjligt?

Hur kan ett samhälle med drygt trettio tusen invånare fungera så väl? Hur kan en liten ögrupp mitt i Östersjön vara så trygg, så välmående och så stabil? Ha så många företag, vara så tillgängligt, visa sånt värdskap.

Jag brukar svara att det inte finns någon hemlighet. Vi har aldrig haft råd att låta bli att samarbeta när det verkligen gäller. På öar lär man sig det tidigt. Man kan vara irriterad på måndag, gräla högljutt på tisdag och ändå hjälpa varandra att dra upp båten på onsdag.

Bildligt talat. Fast ibland också bokstavligt. Det är där det berömda åländska egensinnet gror. Nästan alla som bor här tillräckligt länge utvecklar det. Vissa drabbas redan första sommaren. Det är en märklig mix av envishet och samarbetsförmåga.

Vi vill bestämma själva. Men vi vill också göra det tillsammans. Det borde vara omöjligt. Ändå fungerar det. Fast det är lätt att vara överens när allt går bra. Det verkliga testet kommer när det blåser. Och världen blåser just nu.

Rysslands brutala anfallskrig mot Ukraina fortsätter. Internationella relationer har blivit mer oförutsägbara. Handel, ekonomi och säkerhet påverkas av beslut som fattas långt bort från våra stränder.

I en sådan tid är det lätt att känna oro. Men det är också då värdet av det vi byggt upp tillsammans blir som tydligast. För Ålands styrka har aldrig varit vår storlek.

Den finns i vår förmåga att hitta gemensamma lösningar. I vår vana att sätta oss vid samma bord. I insikten att vi kommer längre tillsammans än var och en för sig. Där finns hemligheten.

I tilliten. Det lilla ordet som bär upp ett helt samhälle. Tillit är en fantastisk råvara. Ju mer man använder den desto mer får man av den. Det är därför Åland fungerar. Inte för att vi alltid tycker lika. Utan för att vi fortsätter prata med varandra när vi inte gör det.

Den tilliten genomsyrar också självstyrelsen. Vår demilitarisering föddes ur förstörelsen av Bomarsunds fästning och insikten att Åland är alldeles för viktigt för att vara en militär bas.

Vår neutralisering och självstyrelse är resultatet av ett diplomatiskt mästerstycke som gjorde det möjligt för Åland att utvecklas som Fredens öar.

Det här är djupt åländskt. Vi är stolta över vår demilitarisering. Vi är stolta över vår neutralisering.Vi är stolta över att världen fortfarande kommer hit för att förstå hur konflikter kan lösas med diplomati istället för våld. Vi är gärna ett föredöme.

Och sedan går vi in i plenisalen och diskuterar färjfästen, parkeringsplatser eller någon formulering i ett betänkande som om civilisationens framtid stod på spel. Det finns något sympatiskt och tänkvärt i det. Vi tar både de stora och de små frågorna på allvar.

När beslutet om Åland fattades för drygt hundra år sedan var ingen nöjd. Det är definitionen på en bra kompromiss. Hundra år senare kan vi konstatera att det gick utmärkt. Det finns inte många internationella konflikter från 1920-talet som fortfarande lyfts fram som goda exempel.

Åland är ett av dem. Vi är ett levande bevis på att internationell rätt fungerar. Att diplomati gör skillnad. Att kompromisser bär. Att människor kan lösa svåra konflikter utan att skjuta på varandra.

Det är inte gammaldags. Det är inne, rentav trendigt. Och det är därför världen fortfarande intresserar sig för Åland. Lugna platser gör skillnad i en orolig värld. I en tid då mycket dras isär påminner Åland om värdet av att hålla ihop.

Därför är tillit också ett nyckelord i arbetet med en ny självstyrelselag. Och ja, jag inser att en ny självstyrelselag inte låter som dagens mest festliga ämne. Det är ungefär som att hålla ett passionerat tal om vattenledningar. Men vattenledningar är fantastiska.

Särskilt när de fungerar. Och när de inte gör det märker alla det omedelbart. Självstyrelsen är likadan. Den märks som minst när den fungerar som bäst.

Den lag som sedan 1922 utgjort grunden för vårt självstyrda Åland står nu inför sin tredje större reform. Och syftet är enkelt. Självstyrelsen ska bli tydligare. Starkare. Mer ändamålsenlig.

För att Åland ska kunna ta det ansvar vi tagit sedan 1922 måste Åland också ha verktygen att göra det i framtiden. Självstyrelse är inte ett museum. Det är ett arbetsredskap, ett verktyg. Och sådana måste underhållas om de ska fungera också för nästa generation.

Därför känner jag stor tillförsikt inför det arbete som nu pågår. Inte för att självstyrelsen blir färdig. Den blir aldrig färdig. Utan för att den fortsätter att utvecklas. Precis som den alltid har gjort.

Kära vänner. Det finns en annan sak som gör mig optimistisk. Över fyrtio procent av alla som bor på Åland är födda någon annanstans.

Tänk efter vilken fantastisk mening det är. Det betyder att tusentals människor någon gång har tittat på kartan, hittat en ögrupp mitt i Östersjön och tänkt:

“Där vill jag bygga mitt liv.”

Det är ett fint betyg. Och det är ett förtroende att förvalta. Därför vill jag säga något som borde vara självklart: Alla som bor på Åland är en del av Åland. Inte svenskar. Inte finländare. Ålänningar. Punkt.

En del har rötter här som sträcker sig generationer tillbaka. Andra har just slagit rot. Men framtiden bryr sig inte om var vi kommer ifrån. Den bryr sig om vart vi är på väg.

När det första lagtinget samlades den 9 juni 1922 visste ingen hur Åland skulle se ut hundra år senare. Tack och lov. För hade de försökt planera för att vi skulle vara drygt 30.000 människor från över hundra olika länder som tillsammans bygger ett modernt, tryggt och internationellt samhälle mitt i Östersjön hade de tappat kaffekoppen.

Men de gjorde det viktigaste man kan göra. De tog ansvar för sin tid. Och lämnade över något bättre till nästa generation. Nu är det vår tur. Och när jag ser ut över den här salen känner jag tillförsikt. , hInte för att vi är överens om allt. Utan för att vi aldrig har varit det. Ändå hittar vi fram. Gång på gång. Inte alltid snabbt. Inte alltid elegant. Men tillsammans.

Det har visat sig vara en underskattad superkraft. Så låt oss fira vår historia idag. Men framför allt vår framtid. För självstyrelsens största framgång ligger inte bakom oss. Den väntar fortfarande på att bli verklighet. Av oss. Tillsammans.

Och till er som flyttat hit nyligen vill jag säga: Ge det lite tid. Snart kommer ni också att ha starka åsikter om sådant som människor på andra platser inte ens vet existerar.

Då är ni ålänningar på riktigt. Varmt grattis på självstyrelsedagen.

Tack för allt, Folke Woivalin

Jag minns handslaget som om det vore igår. Den stora näven som slöt sig om min egen och omedelbart gav besked: här har vi en människa vars ord håller.

Det var den 14 april 2025. Folke Woivalin fyllde 97 år och jag tog med mig vännen Roger till Ämnäs för att gratulera. Astrid hade dukat upp ett kaffebord i dubbla förstaklass. Där väntade jordgubbs- och kinuskitårta, kaffe och berättelser som avlöste varandra.

Vi talade om Åland, självstyrelsen, jordbruket och världen. Om människor som kommit och gått. Om framtiden och det förflutna och såklart om konsten att bena en braxen.

Nu har Folke lämnat oss.

När han föddes våren 1928 var den åländska självstyrelsen bara några år gammal. Ingen kunde veta vart den skulle leda. Folke kom att följa nästan hela dess utveckling och själv bidra till den.

Som lantbrukare i Ämnäs stod han stadigt med fötterna i den åländska sandiga jorden. Som politiker höll han fokus bortom nästa dag eller nästa mandatperiod. Han tjänade Åland som parlamentariker, talman och lantråd och blev en viktig brobyggare i relationen mellan Åland och Finland. Mellan Åland och Norden, Folke insåg betydelsen för Åland att delta i det nordiska samarbetet, var annars ska vi hitta någon som förstår våra utmaningar och kan hjälpa oss lösa dem?

Det fanns ett lugn kring Folke. Han behövde sällan höja rösten för att bli hörd. Hans styrka låg i förmågan att lyssna, skapa förtroende och få människor att dra åt samma håll.
När jag tänker tillbaka på vårt möte förra våren är det ändå inte främst talmannen eller lantrådet jag minns.

Det är skrattet som stannar kvar. Glimten i ögonen när gamla historier berättades. Värmen mellan två människor som delat nästan sjuttio år tillsammans. Och en 97-åring som fortfarande var nyfiken på världen.

Folke Woivalin fick uppleva nästan ett helt sekel. Han såg Åland växa från ett ungt självstyrelseprojekt till ett internationellt uppmärksammat exempel på fred, demokrati och självbestämmande.

Han följde inte bara den utvecklingen. Han var med och formade den.

Våra tankar går idag till Astrid, barnen, barnbarnen och alla andra som stod honom nära.

Ett långt och rikt liv har nått sitt slut. Men spåren efter Folke Woivalin finns kvar över hela Åland. 

För Sverige, undan regnet

Hur det gick till får vi väl aldrig reda på men till sist trängde solen igenom regntunga skyar och spred livskraft bland alla som åtnjöt läckerheter och skönsång när Sveriges nationaldag firades på Sveriges generalkonsulat i Mariehamn.

Jag fick sällskap av mamma Christina, vacker som en dag i Finströms folkdräkt, för att lyssna på kören från Ålands musikinstitut, Philip Björkqvist och Emanuele Ferrari.

Generalkonsul Helena Pilsas berömde vältaligt det djupa samarbete som finns mellan Sverige och Åland och jag hade förmånen att återgälda hur betydelsefullt det svenska stödet varit och är för självstyrelsen.

Massor förenar Sverige och Åland, båda är platser som aldrig nöjer sig med att bara förvalta. Vi vill förbättra, utveckla och bygga vidare och den som försöker hitta gränsen mellan svenskt och åländskt möter samma problem som den som försöker skilja kaffet från mjölken, efter man rört om. 

Sade också några ord om den högaktuella revisionen av självstyrelselagen som handlar om att göra Åland tydligare, starkare och mer självstyrt. Självstyrelsen är ett projekt som aldrig tar slut, det är ett hus som måste renoveras med jämna mellanrum. När världen utvecklas kan inte Åland stå stilla. Vår självstyrelse är vårt verktyg och sådana måste servas regelbundet för att fungera.

Åland och Sverige står också starka i det nordiska samarbetet. Där bygger vi relationer för att vi lärt oss att tillit är värdefullare än att få rätt i varje enskild diskussion.

Varma gratulationer till Sverige på nationaldagen och må lycka följa er i allt ni företar er och särskilt i sommarens fotbolls-VM!