Fastlagstisdag med extra allt

Idag blev det läge att finfika i talmansrummet tillsammans med Gunnar Jansson och Ingrid Zetterman, till synes en enkel sak, men...

...ibland öppnar just de där stillsamma stunderna dörren till samtal som rör sig från det vardagliga till det djupt principella och tillbaka igen. Och så gick det idag.

Vi inledde, som sig bör på fastlagstisdagen, med en rejäl fastlagsbulle, är du från Sverige kanske du kallar det för semlor, men den debatten får vi ta vid ett annat tillfälle. Den starten sätter, såklart, tonen: samtalet blir mänskligt, jordnära, nästan familjärt, till att börja med. Sedan tar orden fart. Vi rörde oss mellan självstyrelse, demilitarisering och neutralisering, mellan parlamentarismens vardag och de större linjerna som formar vår samtid. Ordspråk som bär visdom, människor vi minns och som gjort skillnad, och förstås Ålands plats i Finland och i världen, allt fick plats runt samma bord.

När människor med stark demokratisk övertygelse möts får samtalet vingar. Civilminister Zetterman är en tydlig demokratins förkämpe, fylld av engagemang och framtidstro. Riksdagsrådet Jansson bär samma övertygelse, men med den tyngd och erfarenhet som många år i offentligheten ger. När deras perspektiv möts uppstår mer än bara samtal, det blir ett levande idéutbyte, snabbt i tanke och uttryck, fyllt av nyanser och glimten i ögat.

Under hela samtalet är närvaron av historien påtaglig. Där, under den första talmannen Julius Sundbloms vakande blick, påminns jag om att demokrati alltid byggs i möten mellan människor. Inte bara i stora beslut och formella sammanträden, utan också i samtal över en kopp kaffe, i lyssnandet och i viljan att förstå varandras perspektiv.

Det är i sådana stunder vi blir påminda om kraften i självstyrelsen, inte som en abstrakt konstruktion, utan som ett levande arbete, buren av människor som bryr sig om samhället och dess framtid. Och kanske är det just där, vid ett fikabord, som demokratin visar sig från sin allra bästa sida. För som det heter, inspirerad av salig Torsten Ehrenmark, all glädje utan fastlagsbulle är konstgjord.

Ha en smaskig fastlagstisdag och minns att det aldrig är för sent att ge efter för frestelser.

Morgonfika med Mats Löfström

Det finns en gammal missuppfattning om öar: att de ligger avsides och att de är insulära. I verkligheten är det tvärtom. Öar är knutpunkter och sambandscentraler. Hit kommer människor, idéer och ibland hela världsläget, allt på samma gång. Detta gäller i högsta grad på Åland!

Tag bara denna morgon när riksdagsledamoten Mats Löfström tittade in på fika innan veckan fortsätter i Helsingfors. Måndagar är hans Ålandsdagar och resultatet av en slags politisk pendelrörelse mellan två platser som ibland beskrivs som olika världar, men som i själva verket är djupt sammanflätade. Sedan 1922 har Åland och Finland gått hand i hand, ibland mer taktfast och ibland mindre och alltid med riktningen framåt.

Vi pratade om den nya självstyrelselagen som är i ett avgörande skede, sjöfartens allt snävare spelrum i nya regelverk och ett världsläge som kräver både lugn och långsiktighet.

Samtalet påminde mig om något som vi ibland själva glömmer att säga högt: Finland har i praktiken två parlament, Finlands riksdag i Helsingfors och Ålands lagting i Mariehamn. För vissa låter det komplicerat. För mig är det ett uttryck för politisk mognad. Självstyrelsen är inte ett undantag som behöver försvaras, den är en lösning som fungerar. På Åland har vi lärt oss att ansvar växer när besluten tas nära människor. Det är något att vara stolt över.

Självstyrelsen är viktig även för Finland. Den visar att ett land kan hålla ihop utan att allt måste vara likadant. Att språk, traditioner och historiska erfarenheter kan stärka helheten i stället för att splittra den. En republik med en självstyrelse är såklart starkare än en republik utan.

När vi talar om framtiden, om sjöfartens villkor, internationella regelverk och säkerhetsordning, blir det uppenbart att Ålands röst behövs både här hemma och nationellt. Två parlament, två perspektiv, en gemensam riktning. Ett plus ett som faktiskt blir mer än två.

Nu firar många sportlov. Det är kallt och solen ligger lågt och klart över havet. Det är svårt att tänka sig en vackrare plats att hämta energi på. Kanske är det just i sådana stunder som självstyrelsens värde känns som tydligast, närheten mellan människor och beslut, känslan av ansvar och möjligheten att faktiskt påverka sin vardag.

Tack för bra samtal Mats, ses snart igen!

Kryssare på besök till lagtinget

Det är inte varje dag ett internationellt expeditionsfartyg oväntat anlöper Mariehamn mitt i vintern, och det är inte varje dag som Ålands lagting får möjlighet att välkomna nyfikna och beresta gäster från Europa för samtal om självstyrelse, fred och demokrati. När sådana tillfällen uppstår är det självklart att också lagtinget öppnar sina dörrar.

Under eftermiddagen hade jag glädjen att leda två guidade visningar i lagtinget för passagerare och besättningsmedlemmar från M/S Hanseatic Nature. Drygt femtio personer deltog och samtalen präglades av genuin nyfikenhet och ett stort intresse för Ålands särställning. Vi diskuterade demilitariseringen och neutraliseringen, självstyrelsens utveckling och finansiering, förhållandet till Finland samt hur ett litet samhälle navigerar i relation till omvärlden. Frågorna var många och perspektiven internationella, vilket gjorde eftermiddagen särskilt värdefull.

Det som återkom i många samtal var uppskattningen över hur Åland och ålänningarna tagit emot sina gäster. Flera av besökarna uttryckte spontant att detta varit den mest minnesvärda destinationen under hela resan upp till norra Bottenviken och tillbaka. Det är ett omdöme som inte bygger på stora gester, utan på det samlade värdskap som visats av så många: Visit Åland, guider, företagare, museer, restauranger, hamnpersonal och alla andra som med kort varsel bidrog till att skapa en varm och välorganiserad helhet.

Visit Åland beskriver Åland som en hidden gem, en dold pärla. Begreppet handlar inte om att vara okänd för sakens skull, utan om att vara en plats som överraskar genom sin kvalitet, sitt innehåll och sin autenticitet när man väl upptäcker den. Många av våra gäster hade aldrig tidigare hört talas om Åland. När de nu reser vidare gör de det med nya berättelser, erfarenheter och en förståelse för vad som gör våra öar unika. Typ alla vill komma tillbaka med sommaren!

En särskilt stark symbolik uppstod när vi diskuterade demonstrationen på Ukrainaplatsen, Mariehamn, varje dag. I en tid präglad av oro och konflikter är det ett stillsamt och tydligt uttryck för den vilja till fred och stabilitet som förenar människor över nationsgränser. För Åland, med sin demilitarisering och neutralisering, är fred inte en abstrakt idé utan en del av vår identitet och vårt ansvar. Att gäster från olika länder så starkt följer manifestationen gav mötet en internationell dimension som berörde på djupet.

För mig blir dagen därför en påminnelse om att Ålands erfarenheter har en plats i det globala samtalet. Fredens öar är inte endast ett historiskt begrepp, vi representerar ett pågående arbete med dialog, tillit och samarbete. Om Åland ska vara ett föredöme måste vi vara beredda att delta i samtalet med omvärlden, dela våra erfarenheter och samtidigt lyssna till andras perspektiv.

Dagens möten blev mer än en guidning i lagtinget. De blev en dörr till världen utanför och ett exempel på hur små samhällen kan bidra till större sammanhang genom öppenhet, värdskap och vilja till dialog.

Ett varmt tack till passagerare och besättning på Hanseatic Nature samt till Hapag-Lloyd Cruises för besöket. Bon voyage och smooth sailing och varmt välkomna tillbaka till Åland.

Fastighetsverket, en stark tioåring

Landskapets Fastighetsverk, i dagligt tal Fastighetsverket, firar sitt första decennium och Ålands lagting gör en tillbakablick över vad som hänt och det är mycket och det är bra.

När vd Stefan Rumander idag på morgonen håller sin genomgång för intresserade ledamöter av Ålands lagting, på uppdrag av finans- och näringsutskottet, är det en berättelse om mod, förändring och professionalisering.

Uppdraget är i grunden enkelt att formulera men svårare att utföra: att förvalta, vårda och utveckla landskapets fastigheter. Att se till att våra myndigheter har ändamålsenliga lokaler. Att de som leder skolor, vårdinrättningar och förvaltningar ska kunna ägna sin kraft åt sina egentliga uppdrag, inte åt takläckor, ventilationssystem eller energifakturor.

När Fastighetsverket bildades, för två tre regeringar sedan, var det något helt nytt. Och nytt är alltid lätt att ifrågasätta. Att förändra strukturer som ”alltid har funnits” är sällan smärtfritt. Men i efterhand framstår beslutet som både klokt och nödvändigt. I dag har Fastighetsverket omkring femtio anställda, jämfört med femtiosju för fyra år sedan, en följd av specialisering, bättre processer och tydligare mål. Mindre personal, mer struktur, högre effektivitet.

Den stora framtidsfrågan är dock av helt annan dignitet. Den handlar om sjukvårdens framtid. Om var och hur ett nytt sjukhus ska byggas.

Komplexiteten är, bokstavligen, mångdubbel. I dag omfattar sjukhusområdet tjugotre olika fastigheter, fördelade på tiotusentals kvadratmeter. Ett modernt sjukhus skulle sannolikt kunna rymmas på betydligt mindre yta, med bibehållen, kanske till och med förbättrad vård. Men det handlar inte bara om kvadratmeter. Det handlar om vårdstrategi, arbetssätt, flöden, teknik, kompetensförsörjning och, i slutändan, driftsekonomi. Byggkostnaden är i sammanhanget bara en del av helheten. Det är driften över tid som avgör om satsningen är hållbar.
Här gör Stefan Rumander tillsammans med ÅHS, bland andra styrelsens viceordförande Robert Mansén, ett arbete som är både pedagogiskt och transparent. Och här behöver också Ålands landskapsregering och lagtinget så småningom kliva fram. Målet måste vara tydligt: mindre yta, bättre funktion, nya processer, modernare arbetssätt.

På ett mer personligt plan har jag haft förmånen att följa två projekt där Fastighetsverket med den äran visat vad professionalitet betyder i praktiken.

Det ena är Bomarsunds Besökscenter, en kronjuvel bland åländska besöksmål. Här berättas den dramatiska historien om hur Åland blev ryskt, för att senare bli demilitariserat, neutraliserat och självstyrt. Ett projekt som förenar arkitektur, historia och pedagogik på förstklassig nivå.

Det andra är Självstyrelseparken utanför lagtinget och landskapsregeringen. En grön lunga mitt i staden, en plats för lugn och eftertanke, men också för konst som sätter tanken i rörelse och för en historielektion som stannar kvar långt efter att man lämnat platsen.

Allt detta påminner om något större.

Det offentliga fastighetsbeståndet är inte bara väggar och tak. Det är ramarna för vår demokrati, vår vård, vår utbildning och vår gemensamma berättelse.

Därför är det också av största vikt att vi som ledamöter i lagtinget tar vara på tillfällen som detta. Förkovran i komplexa frågor är inte en lyx, det är en skyldighet. Alla samhällsutmaningar kan inte reduceras till ett enkelt ja eller nej. De kräver förståelse för sammanhang, för processer, för långsiktighet.

Ett särskilt tack till finans- och näringsutskottets ordförande John Holmberg för initiativet. Att skapa utrymme för kunskap och fördjupning är i sig en demokratisk handling.

Och slutligen: tack Stefan Rumander och alla medarbetare på Fastighetsverket för utomordentliga insatser under dessa första tio år.

Det är så man bygger hållbara strukturer. Och framtidstro.

PS Läs gärna mer om Fastighetsverket, via denna länk.

Ett möte fullt med liv och framtid

En av dagens höjdpunkter var i bokstavlig mening att äta lunch högst uppe i Suckarnas borg som Högskolan Södra kallades för förr i tiden då det var basen för den åländska sjöfartsutbildningen. Härifrån är utsikten över Mariehamn magnifik, de raka gatorna, jobbet som pågår vid Kaj 1 och 2, Pommern, vattentornet osv. Praktfull utsikt och fantastisk linsgryta dessutomI

I bildlig mening blev det också en fin och lärorik dag, jag deltog i Utvecklings- och hållbarhetsrådets tjugonionde möte, tio år efter att Ålands lagting, enhälligt och med starkt framtidstro, beslutade att ställa sig bakom ett systematiskt hållbarhetsarbete.

Tio år som rymmer tusentals samtal, otaliga perspektiv och en envis, gemensam idé att tänka längre än till nästa plenum. Varje gång jag sätter mig vid bordet tillsammans med mina rådskolleger slås jag av samma sak: här finns ett Åland som bryr sig på riktigt, som vågar prata om framtiden, om demokrati och om alla dessa små, sköra dagar som tillsammans är det vi kallar liv.

Detta behövs och är nödvändigt i tider då många av oss vaknar varje morgon med en suck. ”Vad har hänt i natt?”

Kriget i Ukraina har gått från chock till ett kallt bakgrundstillstånd som aldrig riktigt släpper taget. Ord blir vapen i den globala politiken, handelstullar används som vore de projektiler och ropen på akuta åtgärder ekar ofta utan eftertanke. Populismen lockar med enkla lösningar medan demokratin knakar i fogarna på många håll.

I ett sådant landskap är det lätt att tappa fotfästet och just därför känns dagens möte som ett ankare i stormen. Åland och ålänningarna, alla de som bor här, kan inte göra så mycket i vår omvärld men vi kan välja hur vi är mot varandra, hur vi bygger vårt samhälle, hur vi vårdar vår självstyrelse. Vi kan välja att bygga gemensam beredskap eller vi kan jobba för att skapa splittring, gissa vilket som bär längst?

Som Fredens öar är vårt uppdrag kanske inte att ropa högst, utan att stå stadigt. Att hålla i långsiktigheten när allt annat rycker och sliter.

Vi samlades för vårt möte på Högskolan på Åland, en plats som sjuder av framtid. Där går 500 studenter som bokstavligen håller morgondagen i sina händer. 65 procent är ålänningar, och jag hoppas innerligt att de andra också en dag känner sig hemma här, eller åtminstone lämnar ön som stolta ambassadörer för vår särart och vår självstyrelse.

Under dagen fick vi en ögonöppnande inblick i hur Ålands landskapsregering arbetar kring avgörande frågor. Strategisk riktning, tålamod, förankring, samarbete mellan politik, näringsliv och civilsamhälle och en vilja att följa upp det man faktiskt beslutat. Det är inte alltid enkelt, men det är seriöst. Och det är hoppfullt.

Målet? Egentligen ganska vackert i sin enkelhet: ett Åland där människor vill bo, dit man flyttar, där tillit får växa och där barn återigen får bli fler. Destinationen är alltså klar, men vägen är lite mer osäker. Vi pratade om hur unga lever i sociala mediernas värld, om hur hårda ord skapar tystnad och rädsla och hur gemensam riktning kan göra oss starkare. Vi diskuterade också nödvändigheten i att göra allt jobb kring dessa ganska snärjiga frågor mer synligt. Det som inte märks, finns inte.

När jag går därifrån tänker jag på Isabella, vår (jaja, Sveriges då) nya curlinghjälte som i en högdramatisk tillställning bärgade OS-guld igår. När allt såg mörkt ut bad hon bara lugnt: ”Ge mig stenen.” Inga stora ord. Inget drama. Bara fokus, tillit och handling och så blev det guld. Så vill jag Åland ska vara, målinriktat och fokuserat på att göra skillnad där vi kan, snarare än problematisera sådant vi rätt sällan kan påverka.

Jag lämnar den suckande borgen med ett varmt hjärta och en påminnelse om varför allt detta spelar roll. Tack till alla som gjorde detta möte så förhoppningsfullt, så genuint självstyrelsemässigt och så fullt av liv.

Möte över en fastlagsbulle

Ett lätt snötäcke av florsocker, vispad grädde, rejält med marsipan och plötsligt är världen lite snällare, lite mjukare, lite mer möjlig att förstå. Kanske är det därför fastlagsbullar passar så bra till samtal som går djupare än väder och vind. Det tar en stund att äta, om man ska försöka behålla värdigheten, och de gifter sig perfekt med kaffet, som det heter.

Idag sitter jag mittemot André Schill över en tidig fastlagsbulle och ett fat biskvier. Utanför ligger Mariehamn stilla, mellan oss lever samtalet. André är den sortens människa som får luften att vibrera av idéer: urstockholmare, obotlig Bajare, skarp data- och analyshjärna och, numera, passionerad ålänning.

Vi pratar om allt mellan himmel och jord. Om barnen, jobbet, pendlingen, framtiden, familj. Men samtalet cirklar ändå tillbaka till hur det egentligen känns att lämna storstaden, byta land och slå rot på Åland. Och ju mer André berättar, desto tydligare säger hans resa lika mycket om Åland som om honom själv.

I slutet av pandemin tog André och hans sambo Jenny ett beslut som många tänker på men få vågar genomföra: de lämnade Stockholm. Inte av nyck, utan av omtanke. Med två små barn förändras perspektivet. Tryggheten som tidigare varit självklar började kännas skör. Valet stod inte mellan olika förorter, det stod mellan olika liv.

Av en slump såg André ett Facebook-inlägg en sommardag 2021. En vän hade flyttat till Åland och bjöd in andra att komma och hälsa på. En färja senare rullade familjen i land i Eckerö. Ett frö planterades. Två månader senare hade de köpt tomt på Möckelö Strand där de numera bor i sitt nybyggda hus.

När André berättar om processen slår han effektivt hål på myten om att det skulle vara svårt att flytta hit. Ja, det finns regler kring markköp, men detaljplanerade områden finns det gott om. Och när viljan är stark, löser sig det mesta.

Men flytten handlade om mer än en tomt. För Jenny blev det ett livsbyte på riktigt. Från ekonomichef i koncerner till student vid Högskolan på Åland, och numera anställd vid IVA på ÅHS. Ett modigt steg förvisso, och ett tydligt tecken på hur Åland är en plats där människor vågar växla spår på färden mot sitt bästa jag.

Själv har André kanske förändrats minst. Som data- och analysexpert arbetar han med att hjälpa företag att bli mer relevanta genom smarta, datadrivna insikter. Pandemin visade att distansarbete är möjligt, och hans arbetsgivare i Stockholm sa ja till hybridarbete. Schill hyllar Åland Living och ställer själv numera upp som ambassadör för organisationen som gjort så mycket för alla de som vill flytta till Åland.

Men det som värmer mest är hur André beskriver mottagandet i samband med flytten till Åland. Polisen, banken, ämbetshuset, S-market, överallt samma reaktion: ”Vad roligt, ska ni flytta hit? Välkomna!” Små ord, kanske, men avgörande när man byter land.

När vi sitter där över våra fastlagsbullar och biskvier blir jag varm i hela kroppen. För André påminner oss om något vi ibland tar för givet: att Åland är en stark plats att bo på. Trygg. Tillåtande. Full av möjligheter.

Visst, han saknar Nya Söderstadion och Hammarby. Säsongsbiljetten blir kanske lite mindre använd. Men när han talar om sitt nya liv finns ingen tvekan.

Stockholm är bra. Men för André, och för hans familj, är Åland bäst.

Kampen för en ny självstyrelselag

Ålands självstyrelselag föddes inte ur harmoni. Den föddes ur en konflikt och, viktigare, ur förmågan att se framåt.

Efter första världskriget stod Åland som en brännpunkt mellan Sverige och Finland, mellan språk, identitet och stormaktspolitik. Striden om öarna hotade att bli ännu ett kapitel i Europas långa historia av territoriella motsättningar. Ändå blev resultatet något ovanligt: inte en vinnare och en förlorare. Det blev ett kompromissbygge som kom att bli ett av världens mest hållbara exempel på fredlig konfliktlösning. 1922 års självstyrelselag var i grunden ett svar på osäkerhet, och den blev en grund för stabilitet.

Det är lätt att glömma detta i dag, när självstyrelsen känns självklar. Men varje paragraf i vår lag bär spår av historiska spänningar och politiska avvägningar. Och kanske är det just därför den aldrig kan vara statisk. En lag som en gång skapades för att lösa en konflikt måste fortsätta att utvecklas för att förebygga nya.

Ikväll sitter jag i lagtingets auditorium och lyssnar till vännen och kollegan Harry Jansson som redogör för arbetet med den fjärde självstyrelselagen, sedan starten 1922.

När han talar gör han det med sexton års samlad erfarenhet av olika skeden i arbetet med revideringen. De två tidigare stora moderniseringarna, 1951 och 1991, var kulmen på decennier av förberedelser. Så är det också denna gång; mängder av kommittéer har försökt utan att lyckas och nu är det tredje gången gillt för det som kallas Bygglin III som ska vara färdiga den 2 mars. Denna tredje gång har präglats av övertygelsen att hitta lösningar och därför är vi närmare en lösning än på mycket länge.

Som talman har jag själv gång på gång rest österut (och västerut för den delen), till Helsingfors, för att tala om Åland, om vår särställning och om behovet av en moderniserad självstyrelse som en nödvändighet i en förändrad verklighet. För i grunden handlar detta om balans mellan Finlands grundlag och Ålands självstyrelselag så att två rättsordningar kan leva sida vid sida utan att skava.

Harry sitter i den politiska referensgruppen, en central del av förhandlingsmaskineriet kring nya skrivningar och nya möjligheter för Åland. Det är en tung process. Men alternativet, att låta allt stå still, är egentligen ingen lösning. Självstyrelsen har aldrig varit en färdig byggnad. Den är ett levande hus som måste underhållas, renoveras och ibland byggas ut. Självstyrelselagen blir aldrig färdig. Den ska alltid utvecklas. Och dess innersta syfte är enkelt: att göra vardagen mer åländsk.

Kvällens föreläsning tydliggör reformens målsättningar: En moderniserad självstyrelselag. Mer fokus på dialog än på juridiska konflikter, något som i sin tur kräver ömsesidig tillit. Smidigare övertaganden av 24 nya behörighetsområden, inklusive klagorätten som fanns i 1922 års lag men som Sovjet tvingade bort efter andra världskriget, samt en tydligare och starkare EU-position för Åland.

Självstyrelselagen måste idag ständigt anpassas till nya tider och nya finländska reformer, som välfärdsområdena, vilket inte skapar långsiktiga lösningar. Därtill kommer den globala dimensionen, EU, NATO och ett säkerhetspolitiskt landskap som förändrats dramatiskt. Till dessa utmaningar ska läggas en grundlag som inte alltid lirar med självstyrelselagen.

I de avslutande förhandlingarna återstår svåra frågor: ekonomi, gemensamma resurser, behörighet kring arbetsavtal och hur självstyrelsen ska fungera i undantagsförhållanden. Det är frågor som kräver juridisk skärpa och politiskt mod. Åland har gott om detta. Det kommer positiva signaler från de olika arbetsgrupperna men det skulle bära för långt att dyka in i alla dessa.

Den största frågan av dem alla landar ändå i: Går det att stifta en ny självstyrelselag i dagens politiska läge? Två riksdagar. Andra gången med absolut majoritet. Ett politiskt klimat präglat av polarisering och snabb förändring. Svaret från Harry, och från mig, är ja. Vi väljer det halvfulla glaset. För att inte försöka är att redan ha gett upp. Och självstyrelsen har aldrig byggts av dem som ger upp.

Det är också här kvällens kanske viktigaste lärdom finns. Framgång i förhandlingar handlar inte om att räkna hinder. Det handlar om att vägra låta dem bli avgörande. Om att ständigt söka nya vägar, bygga tillit och se möjligheter där andra ser låsningar. För ibland kan det oväntade dyka upp och då ska vi vara redo.

Det handlar om framtiden och Harry påminner oss om 1951 års lag, där Åland fick behörighet över lotterier. Då kunde få ana att detta skulle bli grunden för PAF, som sedan 1967 har genererat uppemot en halv miljard euro till Åland och ålänningarna. Ett tydligt exempel på hur klok lagstiftning kan öppna dörrar till framtider ingen ännu sett.

Den nya självstyrelselagen handlar därför inte bara om dagens problem. Den ska vara en plattform för något vi ännu inte känner till, men som morgondagens ålänningar ska leva med, forma och utveckla.

När jag lämnar lagtingets auditorium är det inte juridiska paragrafer jag bär med mig starkast. Det är en känsla av riktning.

Självstyrelsen är ingen gåva som en gång gavs och sedan förvaltas i stillhet. Den är ett pågående åtagande mellan generationer, ett löfte om att Åland ska vara sig självt, men aldrig får vara ängslig inför förändring.

För stillastående är aldrig neutralt. Allt som inte utvecklas, avvecklas.

Självstyrelselagen ska inte bara spegla dagens Åland. Den ska bära morgondagens Åland, ett Åland som är tryggt i sin identitet, självsäkert i sin röst och öppet för världen.

Kanske är det därför kvällens budskap till sist kan kokas ner till något enkelt men djupt: Aldrig ge upp. Se möjligheter före hinder. Bygg broar där andra ser murar.

För det är så självstyrelsen inte bara överlever, den blomstrar.

Och det är så Åland, gång på gång, skriver sin egen framtid.

Tack Harry och alla andra som deltagit i processen (det är många), bra jobbat och lycka till i spurten!

”Du är lycklig om du äger ord.”

”Äntligen börjar det hända nånting med en.”

Den raden av Lars Huldén ekar i mig när jag går hem från Svenska litteratursällskapets årshögtid, på Runebergsdagen, i den sena och kylslagna Helsingforsnatten. Vi har under några intensiva timmar åtnjutit de djupa tankarna, de överraskande vändningarna och förmånen att tillbringa kvällen i vänliga samtal, fjärran från kolligheterna som pågår i världen. Detta händer nu och då, man tror att man är färdigformad och så kommer en kväll med ord, musik och tankar som ruckar på något inuti.

Att sitta mellan undervisningsminister Anders Adlercreutz och vår egen Kökarförfattare Ulla-Lena Lundberg, som dessutom snart gör Mariehamn till sin hemstad, kändes mindre som en placering och mer som en påminnelse om hur ord, berättelser och människor binder oss samman över hav och generationer, allt som krävs är ett gemensamt språk. Och förmågan att fundera på vart musiken tar vägen när den tystnat.

Vännen och ordföranden för Svenska litteratursällskapet Åsa von Schoultz satte tonen med en skarp och samtidigt varm iakttagelse: ja, världen kan vara dyster, och just därför behöver vi kulturen. Inte som utsmyckning, utan som livsnerv.

Professorn i nordisk litteratur, Kristina Malmio (en kännare av mycket, till exempel Joel Pettersson!) talade inspirerande om romanens kraft på ett sätt som gjorde mig rastlös av lust att skriva, tänka, minnas och fantisera. Och så dramatiseringen av Lars Huldéns diktsamling Läsning för vandrare av av Erik Söderholm (regi) och Robert Kock (tonsättning), så enkel, så träffande:

”Du kan vara död, utan att veta om det.”

En mild men tydlig väckarklocka till oss alla att faktiskt leva det liv vi fått.

Hela giget finns att se på denna länk, och jag rekommenderar det varmt. Där möter ni också årets tjugoen pristagare, en hisnande bredd av skapande, från gåtfull poesi till tonårens skörhet, från musikens tystnad till ejdrarnas värld.

Kvällen fortsatte i Gamla studenthusets solennitetssal, där samtal och skratt flätades samman in på småtimmarna. Och någonstans där stärktes också banden mellan SLS och Åland, band som vävts tätare sedan sällskapets vetenskapliga råd besökte oss i fjol. Jag hade turen att få författaren Anna-Karin Palm till bordet, hon sitter på stol nummer sexton i svenska Akademien och det hon inte vet om litteratur känns inte nödvändigt att känna till. Samtalet lyfte, kort uttryckt. 

För att åter låna Huldén:

”Du är lycklig om du äger ord.”

Och kanske är det just orden, våra egna och andras, som hjälper oss att välja ljuset när mörkret känns lättare. Man väljer ju själv när man drar på sig offerkoftan och när man kastar av den och går vidare. Människan definieras som bekant av förmågan att se möjligheter i varje givet läge.

”Ingenting är sant. Ingenting är är rätt. Ingenting är fel.”

Med den tanken önskar jag er alla en riktigt trevlig helg. Må vi välja ljuset, även de dagar det kräver lite mer mod och beslutsamhet.

Tack till Svenska litteratursällskapet för en helkväll av eftertanke, vänskap och framtidstro! Tack också till Åsa för de vänliga orden om Åland i festens välkomsttal, ja vi har ett självklart förhållande till vårt svenska språk och det tummar vi aldrig på. Och inte egensinnet heller.

Grattis Sápmi, idag är er dag!

I dag är kartan större än vanligt då våra lyckönskningar går till Sameland!

Inte för att landsgränserna har flyttat sig, utan för att blicken gör det. Den 6 februari sträcker sig Sápmi som en bro över Norge, Sverige och Finland, faktiskt ända till Åland.
Från Ålands lagting, och från mig som talman, vill jag därför säga: Grattis på Samernas nationaldag. Giitu. Tack. Och, om jag får gå lite offpist, vi firar er inte bara idag, vi behöver er varje dag.

När jag ser kartan över Sápmi slås jag av något både självklart och radikalt: folk och kulturer följer inte alltid staters linjaler. De följer älvar, fjäll, skogar, språk, minnen och gemenskaper. På samma sätt som Åland inte kan förstås med enbart administrativa gränser, kan Sápmi inte reduceras till ett hörn på tre nationers karta. Det är ett levande rum av språk, berättelser och sätt att vara i världen. Inspirerad av detta är det samma sak med ålänningar, de finns överallt i vår värld!

I höstas hade jag förmånen att besöka Lappstaden i Arvidsjaur. Jag trodde att jag skulle se byggnader, jag upptäckte att jag klev in i ett samhälle, fruset i tid men ändå levande. De fyrkantiga timmerkåtorna, härbrena, aittorna och timmerhagen vittnar om en byggnadstradition där form, funktion och gemenskap vävs ihop. Här samlades familjer för kyrkhelger, ting och marknad. Här möttes släktband, handelsvägar och tro. Här lekte barn, slöjdade kvinnor, fiskade män och här förhördes man i kristendom, ofta under tvång, vilket påminner oss om att historien inte bara är vacker utan också smärtsam.

Lappstaden bär på allt detta samtidigt: stolthet och sår, motståndskraft och anpassning. Precis som samisk kultur i stort. När jag gick mellan kåtorna tänkte jag på hur mycket ett samhälle kan överleva, om det får leva. Och hur lätt det är att förlora, om det inte respekteras. Ni fattar, parallellerna med Åland är många och understryker betydelsen av att aldrig ge upp och aldrig gnälla.

I juni 2025 tog Finlands riksdag ett historiskt steg när man reformerade sametingslagen. Efter decennier av tvister klubbades en ny lag igenom med bred majoritet. Den nya lagen handlar inte om att staten ska tala om vem som är same, utan om att ge Sametinget starkare verktyg: tydligare röstlängd, en självständig besvärsnämnd och en skarpare förhandlingsplikt gentemot myndigheter. Kort sagt: mer respekt, mer inflytande, mer självbestämmande. Starkare självstyre.

Det är bra för samerna och det är bra för Finland. En republik som behandlar sina urfolk och minoriteter väl blir inte svagare, den blir starkare, klokare och större i sin själ.
Åland befinner sig just nu i sin egen självstyrelseprocess. Tillsammans med den finländska regeringen arbetar vi med en modernisering av självstyrelselagen, med sikte på ett förslag till riksdagen i höst. När jag tänker på det arbetet i dag, tänker jag på samerna.

Självstyrelse är inte ett privilegium. Det är ett ansvar, att vårda språk, kultur och identitet. Att vara en bro snarare än en mur. Åland och Sápmi är olika på alla tänkbara sätt och vi delar erfarenheten av att vara få, av att behöva förklara oss, av att ibland bli missförstådda och av att ändå vägra försvinna.
Så i dag höjer vi en kopp kaffe, eller kanske en kåsa, och säger grattis till Sápmi. Må era renar hitta sina betesmarker, era språk hitta nya röster, era traditioner leva vidare och ert självbestämmande växa sig starkare.

Och om någon tycker att det är krångligt med minoriteter, urfolk och självstyrelser, kan de tänka på Lappstaden i Arvidsjaur: 85 byggnader som stått i hundratals år därför att människor tog hand om dem, tillsammans.

Det är så samhällen byggs. Genom att vårda det som är sårbart, särskilt och starkt på samma gång.

Grattis på Samernas nationaldag. Från Ålands lagting och från ett litet självstyre som vet värdet av att växa.

Kjempemöte på Norges ambassad

Roadtrippen i Helsingfors fortsätter och idag styrde stegen, genom en solstrålande fast kylig huvudstad till Norges ambassad. Det blev en inspirerande eftermiddag som visar att det finns möten som är formella, korrekta och effektiva och de är bra de också.

Sedan finns det andra tillfällen som påminner om varför diplomati i grunden är en mänsklig konst. Dagens lunch på Norges ambassad i Eira, Helsingfors, är ett praktexempel på det senare.

Tack för en fantastisk lunch, goda samtal och engagemang i frågor som rör Åland, Finland, Norge, Norden och resten av världen! Från vänster Ina Nygård Mossin, undertecknad, Cecilie J. Strømmen, Wegger Chr. Strømmen och Mats Löfström.

Att kliva in i ambassadörsresidenset och mötas av ambassadör Wegger Chr. Strømmen och hans hustru, pastorn och teologen Cecilie J. Strømmen, är att mötas av ett värdskap som är både professionellt och personligt. Ambassaden och residenset sitter ihop och präglas av ljusa färger och öppna ytor. 

Vi gör sällskap vid lunchen med första ambassadsekreterare Ina Nygård Mossin och vår egen åländska riksdagsledamot Mats Löfström, båda representerande erfarenhet, insikter och nordisk gemenskap. Löfström är en formidabel ambassadör för Åland och har under sin tid byggt upp ett imponerande kontaktnät.

Det är lätt att tala om diplomati i abstrakta termer: strategier, positioner, protokoll och kommunikation. Sådana här tillfällen påminner oss om att relationer mellan länder i slutändan byggs av människor som möts, lyssnar och finner gemensamma perspektiv.

Ambassadör Strømmen tillhör den kategori av diplomater som inte nöjer sig med de formella salongerna. Han ägnar sig åt ett högt utvecklat diplomatiskt fotarbete, närvaro vid seminarier, kulturarrangemang och diskussioner där de diplomatiska kretsarna i Helsingfors möts. Det är just den sortens närvaro som skapar förtroende och förståelse i en tid som annars präglas av distans och polarisering.

Särskilt glädjande är att återknyta till parets besök på Åland i höstas. Det väckte ett tydligt och genuint intresse för vår självstyrelse, vår särställning och våra nordiska kopplingar, ett intresse som tydligt lever vidare i dagens samtal.

Och vilket samtal det blev.

Runt bordet rör vi oss mellan det stora och det vardagliga, precis som de bästa samtalen ska göra. Vi diskuterar Nordiska rådet och den pågående reformen av Helsingforsavtalet och hur Norden kan stärka sitt samarbete i en mer osäker värld. Vi tar oss an det allmänna världsläget, dess risker och möjligheter, och hur små samhällen som Åland kan navigera i detta med både principfasthet och pragmatism.
Plötdligt befinner oss långt ner i de norska fjordarna, bokstavligen och bildligt, när samtalet gled in på deras häpnadsväckande djup och vad de säger om Norges dramatiska geografi och historia.

En tråd som löper genom hela diskussionen är betydelsen av framtidstro. Vi talar om vikten av att uppmuntra strävsamhet, långsiktighet och tålamod snarare än jakten på snabba vinster. I en värld som, ibland och till synes, premierar det omedelbara och spektakulära kändes det befriande att reflektera över värdet av uthållighet i politik, i näringsliv och i samhällsbygge. Liv byggs i tålamodet att fortsätta försöka och framför allt, att aldrig ge upp.

Och så, som det gärna blir när människor med olika bakgrunder möts, vandrar samtalet vidare till jord och gröda. Vi jämför erfarenheter av äppelodling, av konsten att driva upp lök, potatis och morötter, en påminnelse om att även diplomater ytterst är människor med händerna i myllan och blickarna mot skörden.

Miljön bidrog såklart till samtalet. Väggarna pryds av verk av Edvard Munch, som ger rummen en särskild tyngd och intensitet, en påminnelse om konstens kraft att få oss att känna och tänka djupare. Och mitt i allt den eleganta flygeln, ett instrument som kräver omsorg och som, får vi lära oss, måste fuktas underifrån för att bevara sin klang. En detalj som nästan är en metafor för diplomatin själv: något vackert som kräver ständig, varsam omvårdnad.

Samtalet återvänder gång på gång till de band som förenar Norge och Åland: sjöfarten och vår gemensamma maritima tradition; Orkla och den betydelsefulla chipsfabriken i Haraldsby som konkret binder samman norsk industri med åländsk vardag; samarbetet inom Nordiska rådet; och de många formella och informella kontaktpunkter som väver våra samhällen närmare varandra.

Vi berör Ålands självstyrelse, vår demilitarisering och neutralisering, och betydelsen av en regelbaserad världsordning. Här finns en tydlig respekt för Ålands unika roll som en modell för fredlig samexistens och minoritetsskydd, ett arv som är minst lika relevant i dag som när det formades för ett sekel sedan.

I en tid när mycket av vår kommunikation sker digitalt, när möten hålls via skärmar och beslut fattas på distans, är det lätt att underskatta värdet av att faktiskt sitta ner tillsammans runt ett bord. Men det är just där, i samtalet, i nyanserna, i det mänskliga mötet, som förtroende byggs.

Dagens lunch är mer än en artighetsgest. Den är ett uttryck för levande nordiskt samarbete, för nyfikenhet och ömsesidig respekt. Och den påminner om något grundläggande: internationella relationer handlar inte bara om stater, de handlar om människor som möts, förstår varandra och tillsammans formar framtiden.

Det är i sådana stunder som man känner styrkan i vårt nordiska samarbete och betydelsen av att hålla kontakterna levande, på riktigt.

På besök till HFD-presidenten

Morgonljuset ligger blekt över Fabiansgatan när jag stiger in genom de tunga dörrarna till Högsta förvaltningsdomstolens lokaler i centrala Helsingfors. Byggnaden är granne med Försvarsministeriet, en påminnelse om hur rätt och statsmakt bokstavligen samsas på samma gata, men innanför HFD:s portar är atmosfären en annan: stillsam, eftertänksam och präglad av juridikens långa perspektiv.

Hälsningar från Högsta förvaltningsdomstolen i Helsingfors där presidenten Kari Kuusiniemi bjöd på kaffe och prat denna vackra februarimorgon i Helsingfors. I mitten entrén till domstolsbyggnaden. Till höger Pekka Kauhanens minnesmärke över vinterkriget 1939-1940 står utanför Försvarsministeriets pampiga byggnad, granne med HFD.

HFD:s lokaler är nyrenoverade med omsorg, pietetsfullt. Här har det en gång i tiden funnits bank och här har Rundradion, som det hette förr, sänt sina röster ut i landet. Man kan nästan ana det förflutna i väggarna: sorlet från kassahallar, ekot av radioreportrar, historiens brus. I dag är det en annan sorts ljud som dominerar, dämpade samtal, prassel av papper, tangentbord, koncentration.

Jag är inbjuden på morgonkaffe med domstolens president, Kari Kuusiniemi. En juridisk tungviktare i ordets rätta bemärkelse, en sällskapsmänniska och en tydlig Ålandsvän. Redan den inledande handskakningen visade att detta inte skulle bli ett stelt ämbetsmannasamtal. Snarare ett möte mellan två människor med ett gemensamt intresse för självstyrelse, juridik och den där gråzonen där politik och rätt möts, präglat av gott humör.

Vi sätter oss med kaffekopparna, medan Helsingfors vaknar till liv utanför, och jag börjar med att gratulera. Kuusiniemi har nyligen fått ett fint erkännande: den 30 januari tilldelade Republiken Estlands president honom Terra Mariana-korsets orden av tredje klass för hans insatser i att främja rättsligt samarbete mellan Estland och Finland. Detta är betydelsefullt, kontakter av olika slag är värdefulla i arbetet med att bygga samhällen.

Samtalet glider snabbt in på det som ligger mig närmast om hjärtat: Åland och revisionen av självstyrelselagen. Här är det tydligt hur engagerad Kuusiniemi är i åländska frågor. Han talar varmt om justitierådet Emil Waris och den viktiga roll denne har i HFD:s aktiva bidrag till revisionsarbetet. Det är ingen distanserad analys, mer ett resonemang präglat av insikt, respekt och nyfikenhet.

Vi berör också den mer praktiska sidan av rättsstaten. HFD bidrar på ett konstruktivt sätt till att stärka Ålands förvaltningsdomstol genom att bistå med mer personal för att hantera den växande mängden väntande ärenden. Ett konkret exempel på hur principer om rättssäkerhet omsätts i handling. Samarbetet mellan ÅFD och HFD bär spår av både genuint intresse och pragmatism.

När kaffet är urdrucket och frågorna ventilerade reser vi oss för en rundtur i de ljusa, inbjudande lokalerna. Det är högt i tak, rikligt utsmyckat med konstverk, president Ståhlbergs gamla arbetsrum, mycket dagsljus och en lugnande ordning i rummen. Kuusiniemi visar detaljer, berättar anekdoter om huset och dess liv. Det slår mig hur sällsynt det är med institutioner som lyckas vara både värdiga och mänskliga på samma gång.

När jag till slut står i entrén på nytt och blickar ut mot Fabiansgatan har jag en känsla som stannar kvar länge: tacksamhet över att det finns människor som både förstår det svåra och samtidigt kan göra det begripligt. Och en påminnelse om att självstyrelse, rätt och demokrati i grunden vilar på just sådana samtal, lugna, klara och kloka.