”Du är lycklig om du äger ord.”

”Äntligen börjar det hända nånting med en.”

Den raden av Lars Huldén ekar i mig när jag går hem från Svenska litteratursällskapets årshögtid, på Runebergsdagen, i den sena och kylslagna Helsingforsnatten. Vi har under några intensiva timmar åtnjutit de djupa tankarna, de överraskande vändningarna och förmånen att tillbringa kvällen i vänliga samtal, fjärran från kolligheterna som pågår i världen. Detta händer nu och då, man tror att man är färdigformad och så kommer en kväll med ord, musik och tankar som ruckar på något inuti.

Att sitta mellan undervisningsminister Anders Adlercreutz och vår egen Kökarförfattare Ulla-Lena Lundberg, som dessutom snart gör Mariehamn till sin hemstad, kändes mindre som en placering och mer som en påminnelse om hur ord, berättelser och människor binder oss samman över hav och generationer, allt som krävs är ett gemensamt språk. Och förmågan att fundera på vart musiken tar vägen när den tystnat.

Vännen och ordföranden för Svenska litteratursällskapet Åsa von Schoultz satte tonen med en skarp och samtidigt varm iakttagelse: ja, världen kan vara dyster, och just därför behöver vi kulturen. Inte som utsmyckning, utan som livsnerv.

Professorn i nordisk litteratur, Kristina Malmio (en kännare av mycket, till exempel Joel Pettersson!) talade inspirerande om romanens kraft på ett sätt som gjorde mig rastlös av lust att skriva, tänka, minnas och fantisera. Och så dramatiseringen av Lars Huldéns diktsamling Läsning för vandrare av av Erik Söderholm (regi) och Robert Kock (tonsättning), så enkel, så träffande:

”Du kan vara död, utan att veta om det.”

En mild men tydlig väckarklocka till oss alla att faktiskt leva det liv vi fått.

Hela giget finns att se på denna länk, och jag rekommenderar det varmt. Där möter ni också årets tjugoen pristagare, en hisnande bredd av skapande, från gåtfull poesi till tonårens skörhet, från musikens tystnad till ejdrarnas värld.

Kvällen fortsatte i Gamla studenthusets solennitetssal, där samtal och skratt flätades samman in på småtimmarna. Och någonstans där stärktes också banden mellan SLS och Åland, band som vävts tätare sedan sällskapets vetenskapliga råd besökte oss i fjol. Jag hade turen att få författaren Anna-Karin Palm till bordet, hon sitter på stol nummer sexton i svenska Akademien och det hon inte vet om litteratur känns inte nödvändigt att känna till. Samtalet lyfte, kort uttryckt. 

För att åter låna Huldén:

”Du är lycklig om du äger ord.”

Och kanske är det just orden, våra egna och andras, som hjälper oss att välja ljuset när mörkret känns lättare. Man väljer ju själv när man drar på sig offerkoftan och när man kastar av den och går vidare. Människan definieras som bekant av förmågan att se möjligheter i varje givet läge.

”Ingenting är sant. Ingenting är är rätt. Ingenting är fel.”

Med den tanken önskar jag er alla en riktigt trevlig helg. Må vi välja ljuset, även de dagar det kräver lite mer mod och beslutsamhet.

Tack till Svenska litteratursällskapet för en helkväll av eftertanke, vänskap och framtidstro! Tack också till Åsa för de vänliga orden om Åland i festens välkomsttal, ja vi har ett självklart förhållande till vårt svenska språk och det tummar vi aldrig på. Och inte egensinnet heller.

Grattis Sápmi, idag är er dag!

I dag är kartan större än vanligt då våra lyckönskningar går till Sameland!

Inte för att landsgränserna har flyttat sig, utan för att blicken gör det. Den 6 februari sträcker sig Sápmi som en bro över Norge, Sverige och Finland, faktiskt ända till Åland.
Från Ålands lagting, och från mig som talman, vill jag därför säga: Grattis på Samernas nationaldag. Giitu. Tack. Och, om jag får gå lite offpist, vi firar er inte bara idag, vi behöver er varje dag.

När jag ser kartan över Sápmi slås jag av något både självklart och radikalt: folk och kulturer följer inte alltid staters linjaler. De följer älvar, fjäll, skogar, språk, minnen och gemenskaper. På samma sätt som Åland inte kan förstås med enbart administrativa gränser, kan Sápmi inte reduceras till ett hörn på tre nationers karta. Det är ett levande rum av språk, berättelser och sätt att vara i världen. Inspirerad av detta är det samma sak med ålänningar, de finns överallt i vår värld!

I höstas hade jag förmånen att besöka Lappstaden i Arvidsjaur. Jag trodde att jag skulle se byggnader, jag upptäckte att jag klev in i ett samhälle, fruset i tid men ändå levande. De fyrkantiga timmerkåtorna, härbrena, aittorna och timmerhagen vittnar om en byggnadstradition där form, funktion och gemenskap vävs ihop. Här samlades familjer för kyrkhelger, ting och marknad. Här möttes släktband, handelsvägar och tro. Här lekte barn, slöjdade kvinnor, fiskade män och här förhördes man i kristendom, ofta under tvång, vilket påminner oss om att historien inte bara är vacker utan också smärtsam.

Lappstaden bär på allt detta samtidigt: stolthet och sår, motståndskraft och anpassning. Precis som samisk kultur i stort. När jag gick mellan kåtorna tänkte jag på hur mycket ett samhälle kan överleva, om det får leva. Och hur lätt det är att förlora, om det inte respekteras. Ni fattar, parallellerna med Åland är många och understryker betydelsen av att aldrig ge upp och aldrig gnälla.

I juni 2025 tog Finlands riksdag ett historiskt steg när man reformerade sametingslagen. Efter decennier av tvister klubbades en ny lag igenom med bred majoritet. Den nya lagen handlar inte om att staten ska tala om vem som är same, utan om att ge Sametinget starkare verktyg: tydligare röstlängd, en självständig besvärsnämnd och en skarpare förhandlingsplikt gentemot myndigheter. Kort sagt: mer respekt, mer inflytande, mer självbestämmande. Starkare självstyre.

Det är bra för samerna och det är bra för Finland. En republik som behandlar sina urfolk och minoriteter väl blir inte svagare, den blir starkare, klokare och större i sin själ.
Åland befinner sig just nu i sin egen självstyrelseprocess. Tillsammans med den finländska regeringen arbetar vi med en modernisering av självstyrelselagen, med sikte på ett förslag till riksdagen i höst. När jag tänker på det arbetet i dag, tänker jag på samerna.

Självstyrelse är inte ett privilegium. Det är ett ansvar, att vårda språk, kultur och identitet. Att vara en bro snarare än en mur. Åland och Sápmi är olika på alla tänkbara sätt och vi delar erfarenheten av att vara få, av att behöva förklara oss, av att ibland bli missförstådda och av att ändå vägra försvinna.
Så i dag höjer vi en kopp kaffe, eller kanske en kåsa, och säger grattis till Sápmi. Må era renar hitta sina betesmarker, era språk hitta nya röster, era traditioner leva vidare och ert självbestämmande växa sig starkare.

Och om någon tycker att det är krångligt med minoriteter, urfolk och självstyrelser, kan de tänka på Lappstaden i Arvidsjaur: 85 byggnader som stått i hundratals år därför att människor tog hand om dem, tillsammans.

Det är så samhällen byggs. Genom att vårda det som är sårbart, särskilt och starkt på samma gång.

Grattis på Samernas nationaldag. Från Ålands lagting och från ett litet självstyre som vet värdet av att växa.

Kjempemöte på Norges ambassad

Roadtrippen i Helsingfors fortsätter och idag styrde stegen, genom en solstrålande fast kylig huvudstad till Norges ambassad. Det blev en inspirerande eftermiddag som visar att det finns möten som är formella, korrekta och effektiva och de är bra de också.

Sedan finns det andra tillfällen som påminner om varför diplomati i grunden är en mänsklig konst. Dagens lunch på Norges ambassad i Eira, Helsingfors, är ett praktexempel på det senare.

Tack för en fantastisk lunch, goda samtal och engagemang i frågor som rör Åland, Finland, Norge, Norden och resten av världen! Från vänster Ina Nygård Mossin, undertecknad, Cecilie J. Strømmen, Wegger Chr. Strømmen och Mats Löfström.

Att kliva in i ambassadörsresidenset och mötas av ambassadör Wegger Chr. Strømmen och hans hustru, pastorn och teologen Cecilie J. Strømmen, är att mötas av ett värdskap som är både professionellt och personligt. Ambassaden och residenset sitter ihop och präglas av ljusa färger och öppna ytor. 

Vi gör sällskap vid lunchen med första ambassadsekreterare Ina Nygård Mossin och vår egen åländska riksdagsledamot Mats Löfström, båda representerande erfarenhet, insikter och nordisk gemenskap. Löfström är en formidabel ambassadör för Åland och har under sin tid byggt upp ett imponerande kontaktnät.

Det är lätt att tala om diplomati i abstrakta termer: strategier, positioner, protokoll och kommunikation. Sådana här tillfällen påminner oss om att relationer mellan länder i slutändan byggs av människor som möts, lyssnar och finner gemensamma perspektiv.

Ambassadör Strømmen tillhör den kategori av diplomater som inte nöjer sig med de formella salongerna. Han ägnar sig åt ett högt utvecklat diplomatiskt fotarbete, närvaro vid seminarier, kulturarrangemang och diskussioner där de diplomatiska kretsarna i Helsingfors möts. Det är just den sortens närvaro som skapar förtroende och förståelse i en tid som annars präglas av distans och polarisering.

Särskilt glädjande är att återknyta till parets besök på Åland i höstas. Det väckte ett tydligt och genuint intresse för vår självstyrelse, vår särställning och våra nordiska kopplingar, ett intresse som tydligt lever vidare i dagens samtal.

Och vilket samtal det blev.

Runt bordet rör vi oss mellan det stora och det vardagliga, precis som de bästa samtalen ska göra. Vi diskuterar Nordiska rådet och den pågående reformen av Helsingforsavtalet och hur Norden kan stärka sitt samarbete i en mer osäker värld. Vi tar oss an det allmänna världsläget, dess risker och möjligheter, och hur små samhällen som Åland kan navigera i detta med både principfasthet och pragmatism.
Plötdligt befinner oss långt ner i de norska fjordarna, bokstavligen och bildligt, när samtalet gled in på deras häpnadsväckande djup och vad de säger om Norges dramatiska geografi och historia.

En tråd som löper genom hela diskussionen är betydelsen av framtidstro. Vi talar om vikten av att uppmuntra strävsamhet, långsiktighet och tålamod snarare än jakten på snabba vinster. I en värld som, ibland och till synes, premierar det omedelbara och spektakulära kändes det befriande att reflektera över värdet av uthållighet i politik, i näringsliv och i samhällsbygge. Liv byggs i tålamodet att fortsätta försöka och framför allt, att aldrig ge upp.

Och så, som det gärna blir när människor med olika bakgrunder möts, vandrar samtalet vidare till jord och gröda. Vi jämför erfarenheter av äppelodling, av konsten att driva upp lök, potatis och morötter, en påminnelse om att även diplomater ytterst är människor med händerna i myllan och blickarna mot skörden.

Miljön bidrog såklart till samtalet. Väggarna pryds av verk av Edvard Munch, som ger rummen en särskild tyngd och intensitet, en påminnelse om konstens kraft att få oss att känna och tänka djupare. Och mitt i allt den eleganta flygeln, ett instrument som kräver omsorg och som, får vi lära oss, måste fuktas underifrån för att bevara sin klang. En detalj som nästan är en metafor för diplomatin själv: något vackert som kräver ständig, varsam omvårdnad.

Samtalet återvänder gång på gång till de band som förenar Norge och Åland: sjöfarten och vår gemensamma maritima tradition; Orkla och den betydelsefulla chipsfabriken i Haraldsby som konkret binder samman norsk industri med åländsk vardag; samarbetet inom Nordiska rådet; och de många formella och informella kontaktpunkter som väver våra samhällen närmare varandra.

Vi berör Ålands självstyrelse, vår demilitarisering och neutralisering, och betydelsen av en regelbaserad världsordning. Här finns en tydlig respekt för Ålands unika roll som en modell för fredlig samexistens och minoritetsskydd, ett arv som är minst lika relevant i dag som när det formades för ett sekel sedan.

I en tid när mycket av vår kommunikation sker digitalt, när möten hålls via skärmar och beslut fattas på distans, är det lätt att underskatta värdet av att faktiskt sitta ner tillsammans runt ett bord. Men det är just där, i samtalet, i nyanserna, i det mänskliga mötet, som förtroende byggs.

Dagens lunch är mer än en artighetsgest. Den är ett uttryck för levande nordiskt samarbete, för nyfikenhet och ömsesidig respekt. Och den påminner om något grundläggande: internationella relationer handlar inte bara om stater, de handlar om människor som möts, förstår varandra och tillsammans formar framtiden.

Det är i sådana stunder som man känner styrkan i vårt nordiska samarbete och betydelsen av att hålla kontakterna levande, på riktigt.

På besök till HFD-presidenten

Morgonljuset ligger blekt över Fabiansgatan när jag stiger in genom de tunga dörrarna till Högsta förvaltningsdomstolens lokaler i centrala Helsingfors. Byggnaden är granne med Försvarsministeriet, en påminnelse om hur rätt och statsmakt bokstavligen samsas på samma gata, men innanför HFD:s portar är atmosfären en annan: stillsam, eftertänksam och präglad av juridikens långa perspektiv.

Hälsningar från Högsta förvaltningsdomstolen i Helsingfors där presidenten Kari Kuusiniemi bjöd på kaffe och prat denna vackra februarimorgon i Helsingfors. I mitten entrén till domstolsbyggnaden. Till höger Pekka Kauhanens minnesmärke över vinterkriget 1939-1940 står utanför Försvarsministeriets pampiga byggnad, granne med HFD.

HFD:s lokaler är nyrenoverade med omsorg, pietetsfullt. Här har det en gång i tiden funnits bank och här har Rundradion, som det hette förr, sänt sina röster ut i landet. Man kan nästan ana det förflutna i väggarna: sorlet från kassahallar, ekot av radioreportrar, historiens brus. I dag är det en annan sorts ljud som dominerar, dämpade samtal, prassel av papper, tangentbord, koncentration.

Jag är inbjuden på morgonkaffe med domstolens president, Kari Kuusiniemi. En juridisk tungviktare i ordets rätta bemärkelse, en sällskapsmänniska och en tydlig Ålandsvän. Redan den inledande handskakningen visade att detta inte skulle bli ett stelt ämbetsmannasamtal. Snarare ett möte mellan två människor med ett gemensamt intresse för självstyrelse, juridik och den där gråzonen där politik och rätt möts, präglat av gott humör.

Vi sätter oss med kaffekopparna, medan Helsingfors vaknar till liv utanför, och jag börjar med att gratulera. Kuusiniemi har nyligen fått ett fint erkännande: den 30 januari tilldelade Republiken Estlands president honom Terra Mariana-korsets orden av tredje klass för hans insatser i att främja rättsligt samarbete mellan Estland och Finland. Detta är betydelsefullt, kontakter av olika slag är värdefulla i arbetet med att bygga samhällen.

Samtalet glider snabbt in på det som ligger mig närmast om hjärtat: Åland och revisionen av självstyrelselagen. Här är det tydligt hur engagerad Kuusiniemi är i åländska frågor. Han talar varmt om justitierådet Emil Waris och den viktiga roll denne har i HFD:s aktiva bidrag till revisionsarbetet. Det är ingen distanserad analys, mer ett resonemang präglat av insikt, respekt och nyfikenhet.

Vi berör också den mer praktiska sidan av rättsstaten. HFD bidrar på ett konstruktivt sätt till att stärka Ålands förvaltningsdomstol genom att bistå med mer personal för att hantera den växande mängden väntande ärenden. Ett konkret exempel på hur principer om rättssäkerhet omsätts i handling. Samarbetet mellan ÅFD och HFD bär spår av både genuint intresse och pragmatism.

När kaffet är urdrucket och frågorna ventilerade reser vi oss för en rundtur i de ljusa, inbjudande lokalerna. Det är högt i tak, rikligt utsmyckat med konstverk, president Ståhlbergs gamla arbetsrum, mycket dagsljus och en lugnande ordning i rummen. Kuusiniemi visar detaljer, berättar anekdoter om huset och dess liv. Det slår mig hur sällsynt det är med institutioner som lyckas vara både värdiga och mänskliga på samma gång.

När jag till slut står i entrén på nytt och blickar ut mot Fabiansgatan har jag en känsla som stannar kvar länge: tacksamhet över att det finns människor som både förstår det svåra och samtidigt kan göra det begripligt. Och en påminnelse om att självstyrelse, rätt och demokrati i grunden vilar på just sådana samtal, lugna, klara och kloka.

På plats när riksdagen öppnar

Minus tolv bet i kinderna när jag klev ut i Helsingfors i morse. En sådan där dag då luften känns skarp som glas och där staden tycks hålla andan. Ändå blev det märkligt varmt där jag tillbringade min dag, inte vädermässigt, utan mänskligt och politiskt. Häng med på en tur där religion och politik möttes och umgicks med varandra.

Finland har som bekant två parlament och det ena, Finlands riksdag, öppnade i dag sitt nya arbetsår under ledning av det omvalda presidiet: talman Jussi Halla-aho med Paula Risikko och Tarja Filatov vid sin sida. Det andra, Ålands lagting, är som bekant igång sedan början av november.

Innan politikens vardag drog i gång började dagen i Helsingfors domkyrka, med en ekumenisk gudstjänst som påminde om något som alltför ofta glöms bort i maktens korridorer: ödmjukhet, trofasthet, trygghet och, framför allt, hopp.

Budskapet är enkelt och djupt, samtidigt. Ingen är ensam i världen. Alla står i relation till varandra. Ingen löser allt på egen hand. Finland behöver partners och måste samtidigt sköta sina inre angelägenheter. Var och en av oss har ett ansvar för vårt eget, vår stad, våra kommuner, vårt samhälle. Och kanske viktigast: vi måste stå emot det enkla och glittriga, det som bara göder våra egon, och i stället ta ansvar i ett högre och bredare perspektiv.

Med detta i ryggsäcken gick färden vidare till riksdagen, där president Alexander Stubb höll ett tal som var både klarögt och principiellt. Han målar upp en värld i omvälvning: tiden efter kalla kriget är över, en ny världsordning söker sin form där makt och styrka spelar en allt större roll. Hans budskap var inte resignerat, tvärtom. Finland ska inte bara anpassa sig, utan påverka. Jag känner samma kring Åland, vi är också små och får aldrig nöja oss med att bara vara betraktare och ett objekt, vi ska vara delaktiga som ett subjekt.

Särskilt starkt var presidentens försvar av den internationella regelbaserade världsordningen. För ett litet land, och än mer för en liten autonomi, är detta inte abstrakt idealism. Det är självbevarelsedrift och ambition. En värld utan regler är en hård värld för små stater och därför är internationell rätt inte bara vacker retorik, det är vårt skyddsnät.

Här finns en tydlig parallell till Åland. Vår självstyrelse, vår demilitarisering och neutralisering är i sig själva barn av internationell rätt och multilaterala överenskommelser. Åland är ett levande bevis på att regler, fördrag och institutioner inte bara är byråkrati, de skapar fred, stabilitet och identitet. När presidenten talar om att stormakter visserligen ofta bryter mot regler, men ändå känner sig tvungna att rättfärdiga sig med hänvisning till dem, tänker jag: just där, i spänningsfältet mellan makt och rätt, ligger Ålands historiska erfarenhet och styrka.

Jag fastnar särskilt för slutet av presidentens tal, det som har bäring långt bortom riksmötets öppnande och in i valåret. Hans påminnelse är kristallklar: man vinner inte val genom att tala illa om andra. Få är intresserade av vad du motsätter dig, många vill veta vad som är viktigt för dig. I en demokrati måste vi kunna vara oense på ett civiliserat sätt. Ett respektfullt samtalsklimat är själva fundamentet för ett fungerande samhälle.

Detta är ett budskap som känns extra relevant för oss på Åland. Självstyrelse kräver dialog, inte skyttegravar. Vår styrka ligger i att vara tydliga utan att vara brutala, principfasta utan att vara fientliga, stolta utan att vara självgoda.

Efter presidenten tog talman Jussi Halla-aho vid, med en mer jordnära och bitvis kylig realism. Han påminde om hur vårt årtionde präglats av externa chocker, pandemi, krig, geopolitisk osäkerhet, och hur Finland trots sin litenhet ofta varit ”större än sin storlek”. Men han satte också fingret på något viktigt: litenhet är ingen brist, det är en egenskap.

Hans resonemang om Mercatorprojektionen är talande. På kartan ser Finland stort ut, i verkligheten är vi 0,7 promille av världens befolkning. En nyttig påminnelse om att vi ska göra vårt bästa och samtidigt vara ödmjuka inför våra faktiska möjligheter. Som den kända bönen om ro i sinnet: vi ska acceptera det vi inte kan förändra, mod att förändra det vi kan och förstånd att inse skillnaden. 

När Halla-aho talar om hur Finland byggdes upp efter krigen genom hårt arbete, uthållighet och gemensam vilja, tänker jag på Ålands egen historia, hur vi format vår autonomi, vår identitet och vårt samhälle genom samarbete snarare än konflikt. Ingen annan gjorde jobbet åt oss då och annan gör det åt oss nu.

Och sedan, efter all högtid, kom det kanske viktigaste i varje parlamentarisk öppning: tårta, kaffe och tilltugg i rikssalen. Politik är trots allt människor. Och som bara varande en av oss är jag stolt att kunna meddela: den tårtan som serveras i Ålands lagting i samband med öppnandet av vårt lagtingsår står sig mycket väl i den här konkurrensen!

I vimlet fanns mängder av Ålandsvänner. Jag hann inte hälsa på alla, men såklart på vår riksdagsledamot Mats Löfström, statsminister Petteri Orpo och en rad ambassadörer och tidigare presidenter. Extra skoj var det att byta några ord med Sannfinländarnas nyvalda riksdagsgruppsledning med ordförande Jani Mäkelä och hans vice Jenna Simula som båda är på väg till den numera traditionella höstjakten på Åland.

Där blir det tydligt, mellan snittar och småprat, att detta också är en sorts politik: relationer, förtroende, igenkänning. Det är lättare att förstå varandra när man delat pass och grillkorv på jakt i Kastelholm.

När jag stiger ut i den bitande Helsingforskylan, bär jag med mig tre saker hem till Åland:

För det första, värdet av en regelbaserad värld, där Åland är ett av de vackraste exemplen. För det andra, vikten av ett respektfullt samtalsklimat. För det tredje, insikten att små samhällen kan vara starka, om vi bär ansvaret tillsammans.

Sist och slutligen är det med själva livet som en bister februaridag i Helsingfors. Fast det börjar i minus tolv slutar det i värme, hopp och en bit tårta, det gäller att aldrig ge upp.

Kulturens kraft i Stockholm

Under mitt besök i Stockholm i veckan hade Ålands tidigare generalkonsul Claes Hammar, med sedvanlig fingertoppskänsla för både innehåll och sammanhang, lagt ribban högt. Programmet var gediget, varierat och värdefullt för Åland.

Föredrag för Samfundet Sverige-Finland och Skanstulls Rotaryklubb gav tillfälle att tala om självstyrelsen, vår plats som Fredens öar och vår position i Norden. Och resan rymde mer, en påminnelse om kulturens kraft som brobyggare mellan människor, språk och länder.

En särskilt minnesvärd avstickare gick till Finlandsinstitutet Stockholm, där direktören Wivan Nygård-Fagerudd tog emot med värme, engagemang och en smittande framtidstro, kompat av gott kaffe och kokosboll! Institutet är en av Finlands 17 kultur- och vetenskapsinstitutioner runt om i världen där idéer, konst, kunskap och relationer lirar fritt med varandra.

Detta instituts uppdrag är tydligt och viktigt, att presentera samtida finländskt kultur- och samhällsliv, att fördjupa relationerna mellan Sverige och Finland och att stärka den sverigefinska minoritetens språk och kultur. Det är en kombination av diplomati, bildning och kulturell nyfikenhet och en påminnelse om att mjuka värden ofta är de som skapar de mest hållbara banden.

Den k-märkta fastigheten i centrala Stockholm rymmer bibliotek (som snart växer), galleri, konferensutrymmen, bastuavdelning (Stockholms bästa!) och festsal för 200 personer, en miljö där kultur inte bara visas upp, utan levs, samtalas om och formas.

Nu hör kultur och konst till självstyrelsens egen behörighet men ibland är det till fördel för alla att göra gemensam sak, särskilt när det gäller de djupare tankarna i livet. Institutet har tidigare visat engagemang för Åland. I samband med Ålands 100-årsjubileum var man aktiv med uppträdanden och arrangemang som lyfte vår historia och vår särart. Det är ett exempel på hur Åland kan ta större plats i ett nordiskt kultursammanhang, inte som en perifer aktör, utan som en självklar del av berättelsen om Norden.
Att Wivan Nygård-Fagerudd själv är sångare, med bakgrund i bland annat Sibeliusakademin, ger ytterligare en dimension åt hennes arbete. Hon rör sig naturligt mellan konstnärskap och institutionsledning, mellan scen och strategi. Under vårt möte skickade hon hälsningar till våra åländska Sibelius-alumner Jenny Carlstedt och Marcus Boman, ett talande tecken på hur tätt sammanflätade våra kulturella nätverk faktiskt är.

Och här finns en tydlig uppmaning till Åland.
Till alla kulturarrangörer, producenter, musiker, teatermakare, festivalgeneraler och eldsjälar på Åland: hör av er. När det gäller arrangemang som kan locka finländare bosatta i Sverige, en publik som ofta längtar efter språk, identitet, rötter och nya impulser, finns en partner i Finlandsinstitutet. Här finns kanaler, nätverk och publik. Här finns en vilja att bygga vidare.
För Åland innebär detta en möjlighet att tänka större, längre och djärvare. Att se kulturen inte bara som ett lokalt nöje, utan som ett verktyg för synlighet, relationer, turism, inflyttning och mjuk makt. Att våga sätta våra berättelser, vår musik, vår historia och vår samtid i ett internationellt sammanhang.

Stockholmsbesöket blev därmed mer än en resa, det blev en påminnelse om att framtiden formas i mötet mellan människor, idéer och kultur. Och att Åland, med rätt samarbeten och rätt ambitioner, har alla förutsättningar att ta större plats på den nordiska kulturscenen.

Tack till Rotary Skanstull

Tacksam, inspirerad och påfylld efter en mycket fin lunch med Skanstulls Rotaryklubb i Stockholm, där jag fick tala om ett av mina käraste ämnen: Åland, fred, självstyre och värdebaserad realism i en orolig värld. Jepp, det senaste är lånat från Alexander Stubb som jag tycker formulerar dagens utmaningar väl.

Claes Hammar, Christina Möller och undertecknad.

Stort och varmt tack till Claes Hammar, tidigare svensk generalkonsul på Åland och nu klubbens president, för inbjudan, värdskapet och engagemanget. Det är något särskilt med möten där samtalet rör sig mellan historia, geopolitik, framtidstro och kärleken till och nyfikenheten på en plats mitt i Östersjön.

Det var också ett nöje att träffa så många Ålandsvänner, både gamla och nya. Extra roligt att stöta på Kumlingebördiga Sissel Hanström som jobbar på Storytel, och Christina Möller, klubbmästare och ledamot i Svenska Måltidsakademien, som förstås inte glömde att hälsa till Michael Björklund. Världen är liten.

I mitt anförande försökte jag sätta ord på något jag själv känner allt starkare: Att framtiden inte alltid finns hos de stora makterna, de högljudda ledarna eller de snabba lösningarna. Minst lika viktiga är de små, uthålliga och genomtänkta samhällena.

Åland är ett sådant exempel. Ett samhälle utan militär, men inte utan säkerhet. En plats där kanoner en gång fick ge vika för konventioner. Där självstyre inte bara skyddar språk och kultur, utan också skapar stabilitet, ansvar och tillit. Och där fred inte är en from förhoppning, det är ett system, förankrat i internationell rätt och långsiktiga överenskommelser.
Jag talade om värdebaserad realism, tanken att verklig realism inte handlar om att överge värderingar, utan om att hålla fast vid dem just när världen känns som mest osäker. Om att styrka inte bara mäts i militär kapacitet, utan i förtroende, institutioner, social sammanhållning och legitimitet.

Och kanske viktigast av allt: Att Åland inte är en utopi. Åland är resultatet av svåra beslut, kompromisser, ansvar och en stark vilja att kombinera fred, självstyre, tillväxt och framtidstro.

Om någon efter lunchen inte bara tänker lite mer på Åland, utan också längtar dit en aning, då känner jag att jag lyckades.

Tack för nyfikenheten, värmen och samtalen, Skanstulls Rotaryklubb. Vi ses igen, i Stockholm, på Åland eller någonstans däremellan.

Ålands demilitarisering – risk eller tillgång?

Måndagen den 26 januari hade jag förmånen att inleda ett seminarium arrangerat av Samfundet Sverige-Finland på Finlands ambassad i Stovkholm. Det blev ett långt tal, varav hjärtat är fullt osv...

Varsågod, uncut:

Bäste ambassadör Olli Kantanen, ordförande Ulla Hamilton, generalkonsul Helena Pilsas, kära vänner, svenskar, finländare, ålänningar och alla ni andra som delar detta hav, Östersjön, detta ansvar och denna tid.

Tack för möjligheten att få tala om Åland inför er alla. Och låt mig börja med att rikta ett särskilt tack till Samfundet Sverige-Finland, en organisation vars arbete jag hyser den allra största respekt för. Genom ert långsiktiga engagemang för kontakter, samtal och förståelse mellan Sverige och Finland bidrar Samfundet till att bygga tillit, att skapa gemensamma insikter och att fördjupa banden mellan våra samhällen och kulturer. I en tid när mycket dras isär, håller ni samman.

Jag är också medveten om att frågan om Åland i tiderna ställde till det rejält i relationen mellan Finland och Sverige. Jag beklagar såklart det men är också, försiktigt, glad över att vi väckte uppmärksamhet. Till exmpel ledde ju detta till bildandet av samfundet. Slutresultatet blev ju faktiskt väldigt bra för oss alla! Jag är talman för Ålands lagting vars trettio ledamöter sedan 1922 vårdat och utvecklat en självstyrelse i nära samarbete med Finland och omvärlden. Vi är snart 31.000 invånare och har en egen regering, landskapsregeringen, som hanterar den praktiska skötseln av ett örike som haft en befolkningsmässig ökning sedan femtio år tillbaka, som utgör ett nav i fartygstrafiken mellan Sverige och Finland och vars befolkning är företagsamma och kreativa.

Det måste man vara när man på en ö i havet. Vi sköter i stort sett lagstiftningen kring vårt dagliga liv på egen hand, förutom utrikespolitik, statsbeskattning och rättsväsendet som hör till Finland. Inom de områden som vi har behörighet är vi att betrakta som ett eget land. Och vi gör allt på svenska, på Åland finns bara ett officiellt språk men det ska tilläggas, vi är ett resultat av internationalisering. Närmare fyrtio procent av vår befolkning är födda någon annanstans och på öarna finns folk från 110 olika länder och det talas minst 76 olika modersmål. Vi är ålänningar med skyldigheten att sköta ett örike och rätten att göra det på vårt eget sätt.

För oss på Åland har detta med självstyrelse, demilitarisering och neutralisering ett särskilt värde. Åland har alltid varit, och förblir, en naturlig länk mellan Sverige och Finland. Vi är varken svenskar eller finländare. Vi är ålänningar, med rötterna i vår egen jord och med ambition att vara ett subjekt i samtalen snarare än ett objekt som andra pratar om. Det är därför viktigt och en ära att få tala inför detta sällskap och extra glädjande att inleda ett samtal där vi senare ska lyssna till vännerna Peter Hultqvist, med sin djupa kunskap om nordisk och global säkerhet, Finlands tidigare försvarsminister Stefan Wallin och tidigare generalkonsuln på Åland Claes Hammar. Frågan är om Åland är en risk eller tillgång. Jag hävdar, kanske inte så överraskande, det senare.

Jag ska försöka förklara varför Ålands demilitarisering och neutralisering inte är en rest från historien. Det är en strategisk tillgång för ett tryggare, mer förutsägbart och mer stabilt Östersjön. Fredliga särlösningar fungerar och de är viktigare nu än på mycket länge. Förlåt om jag generaliserar men vår tids militarister vill gärna göra Ålandsfrågan till en belastning. Jag hävdar att det är precis tvärtom, vår historia och vår status är en tillgång omöjlig att överskatta. Vi är en förebild och sådana är viktiga. Ålandslösningen kan till exempel komma till nytta när en fred måste växa fram för Ukraina. Då blir det nödvändigt med lösningar som säkrar minoriteters ställning, som ger möjlighet till internationell insyn och garantier, som skapar strukturer för tvistelösning och förhoppningsvis som skapar demilitariserade och neutraliserade zoner. Sådana lösningar kommer inte att se ut och fungera på exakt samma sätt som för Åland, eftersom förutsättningarna är annorlunda, men målet, fred, är detsamma.

Östersjön har åter blivit ett strategiskt och geopolitiskt spänningsfält. Militär närvaro ökar, hybridpåverkan har blivit vardag, kritisk infrastruktur är sårbar och stormaktsintressen kolliderar allt oftare. Risken för incidenter, missbedömningar och eskalering är större än på decennier.

Samtidigt har NATO:s betydelse vuxit, regionens säkerhetspolitik skärpts och konfrontationen mellan Ryssland och väst fördjupats. I detta läge prövas både stabilitet, ansvar och omdöme i hela Östersjöområdet.

Men säkerhet skapas inte enbart genom militär styrka. Den skapas också genom förutsebarhet, rättsordning, avspänning och långsiktiga fredsarrangemang. Och just därför är Åland viktigare än på mycket länge.

I en region som militariseras står Åland för demilitarisering. I en tid av upprustning står Åland för återhållsamhet. I en tid av osäkerhet står Åland för stabilitet, internationell rätt och fredlig konfliktförebyggande logik.

Detta leder till en tydlig slutsats: Ålands status är inte en risk, den är en strategisk tillgång. Inte bara för Åland, utan för Finland, för Sverige, för Norden och för hela Östersjöregionen.
Åland är inte ett problem att hantera. Åland är en lösning att värna. Och i en allt mer orolig värld framstår Åland med förnyad kraft som det som öarna alltid varit, Fredens öar.
Ålands självstyrelse, demilitarisering och neutralisering fungerar tillsammans som en säkerhetspolitisk stötdämpare i Östersjön.

För det första begränsar demilitariseringen incitamenten att militarisera området. Om Åland vore öppet för militärbaser skulle öarna snabbt kunna bli en strategisk bricka i en stormaktskonflikt och därmed ett potentiellt förstahandsmål i en kris. Genom att hålla Åland fritt från militära installationer minskar risken att området blir en tändande gnista i ett större säkerhetspolitiskt spel.

För det andra skapar neutraliseringen en folkrättslig spärr mot militär användning i krigstid, vilket gör det svårare för någon part att legitimera offensiva operationer med Åland som utgångspunkt. Detta bidrar till förutsägbarhet, en nyckelfaktor för stabilitet i säkerhetspolitiken.

För det tredje fungerar Ålands självstyrelse som en politisk stabiliserande faktor. Den stärker lokal förankring, kulturell trygghet och institutionell kontinuitet, vilket minskar risken för interna spänningar som externa aktörer annars skulle kunna utnyttja.

Ur ett bredare perspektiv bidrar Ålands status till att hålla en del av Östersjön avspänd. I en tid när militär närvaro ökar i regionen, med Nato, Ryssland och ökande försvarsanslag, fungerar Åland som ett geopolitiskt bromssystem snarare än en accelerationsyta.

Kort sagt: Ålands särskilda ordning minskar risken för provokation, begränsar stormakters handlingsutrymme, och bidrar till att konflikter inte får fäste i Östersjön. Det gör Åland till mer än ett historiskt undantag, det gör öarna till ett aktivt stabiliserande element i dagens säkerhetspolitiska landskap.
När säkerhetsläget i Östersjön diskuteras används ibland ord som upprustning, avskräckning och militär närvaro. Mot den bakgrunden framstår Åland framstå som ett undantag. Ett område mitt i Östersjön, utan militär närvaro. Demilitariserat. Neutraliserat. Skyddat av internationella avtal.

Detta kan väcka frågor: Är detta verkligen klokt i vår tid? Är Ålands demilitarisering en säkerhetsrisk eller en tillgång? För att förstå varför detta inte är en ja-eller-nej-fråga, utan en betydligt mer komplex realitet, behöver vi ett begrepp och jag vänder mig till den finländske diplomaten René Nyberg som myntade begreppet den åländska träknuten. Det handlar om att upprätthålla den helhet som Nationernas Förbund gick in för 1921, anförda av den tidens stormakter.

Att beskriva Ålandslösningen som en träknut är träffande. Den är ingen tillfällig konstruktion, utan något som vuxit fram ur historien, tät, komplex och stark. En knut kan skapa spänning, men den ger också stadga. På samma sätt är Åland en plats där historien tar emot, men också håller samman. Försöker man hugga bort den, riskerar man att försvaga hela bärverket. Ålands säkerhetspolitiska ställning fungerar på samma sätt. Demilitariseringen är inte ett isolerat beslut. Den är sammanflätad med neutraliseringen, med självstyrelsen, med internationell rätt och med Östersjöns geografi. Varje del håller de andra på plats. Tillsammans bildar de en knut.

Idag, när Finland och Sverige är medlemmar i Nato och Östersjön åter är ett strategiskt fokusområde, hörs ibland röster som säger: ”Det där är historia.” ”Det där fungerar inte längre.” ”Åland borde anpassas till den nya säkerhetsordningen.”

Och just då blir träknuten avgörande och en begriplig metafor.
För att förändra Ålands demilitarisering krävs inte bara militära beslut. Det kräver att man rör vid internationella avtal, etablerad praxis och ömsesidiga förväntningar mellan stater. Det kräver att man öppnar en fråga som hittills varit stabil just därför att den varit låst. Och det är här min huvudtes: Ålands demilitarisering är inte en säkerhetsrisk. Den är entillgång. Inte trots sin särart, utan tack vare den.

Åland är inte ett militärt tomrum. Åland är ett medvetet konstruerat fredsarrangemang i ett strategiskt känsligt område. En ordning som skapar förutsägbarhet och minskar risken för missförstånd och eskalering. I en region där mycket handlar om signaler, närvaro och motnärvaro fungerar Åland som något ovanligt: en juridiskt fast förankrad återhållsamhet.
Det är detta som gör frågan så viktig och så aktuell. När vi i dag försöker förstå om Ålands demilitarisering är en risk eller en tillgång, diskuterar vi i själva verket två olika definitioner av säkerhet: säkerhet som militär kontroll eller säkerhet som stabilitet, förutsägbarhet och respekt för internationell rätt.
Min och Ålands utgångspunkt är enkel: Innan vi försöker hugga sönder den åländska träknuten bör vi fråga oss varför den överhuvudtaget uppstått, och varför den, i över 100 år, har bidragit till fred snarare än konflikt.

Mina damer och herrar, att kalla Ålands demilitarisering för en risk är faktiskt också korrekt. Men det är inte den risk ni kanske först tänker på. Det är inte ett strategiskt vakuum. Det är inte ett militärt hål i kartan. Det är inte ett hot mot något lands territoriella integritet.

Nej. Den verkliga risken med Åland är att det påminner oss om något som borde vara självklart: att fred är möjlig. Och i en värld där militärt tänkande återigen normaliseras, ja, ibland till och med glorifieras, kan det vara ett störande budskap.
Därför är Åland en risk. Därför är Fredens öar besvärliga. Därför finns det de som gärna beskriver demilitariseringen som föråldrad, opraktisk eller verklighetsfrånvänd. Inte för att den inte fungerar, utan för att den gör det.

Jag är här i dag för att säga detta tydligt: den dag vi börjar betrakta fred som ett hot, då har vi förlorat något djupt mänskligt och politiskt avgörande.

Åland har varit demilitariserat sedan 1856. Det är äldre än Finlands självständighet, äldre än Nato, äldre än FN och EU och äldre än de flesta säkerhetspolitiska doktriner som i dag betraktas som självklara. Det kan leda till en reflexmässig slutsats: att detta hör till historien, att det är något för arkiven snarare än för samtida säkerhetspolitik.

Sanningen är den motsatta. Ålands demilitarisering föddes inte i en fredlig värld. Den föddes ur krig, ur nederlag och ur rå stormaktspolitik. Ur Krimkriget. Ur byggandet och förstörelsen av Bomarsunds fästning. Och ur insikten hos Europas stormakter, däribland Ryssland, om än rätt ovilligt, att just denna plats var för farlig att militarisera. Demilitariseringen var ett beslut av stormakterna i samband med Parisfreden 1856, ivrigt påhejade av Sverige som betraktade militära installationer på Åland som en pistol riktad mot Sveriges hjärta, det är trots allt bara femton mil mellan Mariehamn och Stockholm.

Ålandslösningen är alltså inte ett uttryck för idealism. Den är ett svar på våld. Den är ett av världens mest framgångsrika exempel på minoritetsskydd och ett av Finlands starkaste bidrag till den internationella regelbaserade ordningen. Det är värt att påminna sig om detta i en tid då dessa värden inte längre kan tas för givna.

Ålandslösningen handlar inte om naiv pacifism. Den handlar om ett aktivt, internationellt garanterat säkerhetssystem. Åland blev en proaktiv trygghetszon, mitt i ett hav av osäkerhet.
Åland har alltså inte alltid varit fredligt. Tvärtom. Vi låg i vägen för imperiers drömmar. När Ryssland byggde Bomarsund var det för att kontrollera sjövägen till Sankt Petersburg och säkra greppet om Östersjön. När Frankrike och Storbritannien förstörde fästningen var det för att slå sönder den ambitionen. Och när Sverige efter Krimkriget avstod från att återta Åland var det för att fredens principer vägde tyngre än revanschens logik. Man ville inte reta upp ryssarna på nytt.

Och här börjar något unikt. En gränsregion förvandlades till en fredszon. En plats där stormakter möttes med konventioner, inte med kanoner. Det blev en lösning som fyller etthundrasjuttio år i år.

Mot denna bakgrund är det särskilt glädjande att detta samtal förs här i Stockholm, på Finlands ambassad. Sverige är nämligen ingen bisats i Ålands historia. Tvärtom. Sverige är en del av själva lösningen och ålänningarna har de facto i sexhundra år varit en del av det svenska rike som föll samman i freden i finländska Fredrikshamn 1809. Vår kultur bottnar i det svenska arvet och en av hörnpelarna i självstyrelsen är det svenska språket.

Vi flyttar oss framåt etthundra år i tiden.

Efter första världskriget kunde Åland mycket väl ha blivit en ny konfliktzon i norra Europa. Ett permanent irritationsmoment mellan Finland och Sverige. Ett säkerhetspolitiskt sår som aldrig riktigt läkte. I stället valde man en annan väg. Genom Nationernas Förbund formades 1921 års ordning, som trädde i kraft den 9 juni 1922, Ålands självstyrelsedag. Ni är alla välkomna att fira den 9 juni, det bjuds på Ålandspannkaka och tårta!

Åland blev finländskt och självstyrt. Ålänningarnas svenska språk och kultur tryggades. Demilitariseringen bekräftades och neutraliseringen kom till.

Ibland sägs det att Sverige och Finland förlorade, medan ålänningarna vann. Jag menar att det är en alltför enkel bild. I historisk mening var detta en seger för alla. Finland fick internationell legitimitet. Sverige fick stabilitet i sitt närområde. Och Åland fick en framtid utan kaserner.

Den nationella rättsstatligheten och den regelbaserade världsordningen gick från teori till praktik. Det man kallar samlat Rule of Law förkroppsligades.

Demilitarisering och neutralisering är juridiskt skilda begrepp, men säkerhetspolitiskt förenade. Demilitarisering innebär inga trupper, inga baser, inga befästningar. Neutralisering innebär att området ska hållas utanför krigshandlingar och inte användas militärt av krigförande parter. Här är det lätt att invända att det inte alltid varit så, Åland blev föremål för krigshandlingar, om än i rätt begränsad omfattning, under både första och andra världskriget. Ordningen höll alltså inte i krigstid, vilket ändå känns rätt väntat. Det viktiga är emellertid att de militära installationerna skrotades omedelbart när krigen var över. Då återgick ordningen till det normala.

Detta leder såklart till frågan om Ryssland, elefanten i rummet. Låt mig därför bjuda på en tillbakablick.

Historien visar att Ryssland, från tsartiden, via Sovjetunionen, till i dag, haft ett starkt strategiskt intresse för Åland. Ryssland har de facto, kan man anse, varit en av de makter som aktivt bidragit till att forma och förstärka Ålands särskilda folkrättsliga status, först i krig och sedan i fred. Detta innebär att ett ryskt angrepp idag inte bara skulle bryta mot internationell rätt utan också mot Rysslands egen historiska linje och tidigare krav.
Under mellankrigstiden vägrade Sovjetunionen visserligen att erkänna 1921 års Ålandskonvention, men inte för att man ville avskaffa demilitariseringen. Moskva motsatte sig främst att västmakterna hade fått inflytande över Ålands status utan sovjetiskt deltagande. När Sovjetunionen väl fick inflytande, genom Moskvafördraget 1940, blev resultatet inte en uppluckring av Ålands status utan snarare en förstärkning av kraven på demilitarisering, inklusive rätten att övervaka att Finland följde avtalet, därav har vi fortfarande ett ryskt generalkonsulat på Åland idag och därför har Finlands utrikesministerium som sköter vår utrikespolitik landat i slutsatsen att Status Quo ska råda, det vinner alla på. Med andra ord kan man hävda: det var Ryssland självt som drev fram ett av de starkaste moderna instrumenten för att hålla Åland militärt tomt och övervakade förstörelserna av de installationer som byggts.

Detta skapar i dag ett politiskt och juridiskt dilemma för Ryssland. Ett militärt angrepp på Åland skulle stå i direkt konflikt med internationella avtal om demilitarisering, principen om respekt för territoriell suveränitet och Rysslands egen historiska roll som pådrivande kraft bakom Ålands särskilda status.

Med det sagt… När vi talar om Ryssland i dag måste vi ändå göra det utan illusioner. Ryssland har med sitt angrepp på Ukraina brutit mot internationell rätt på ett sätt som skakat Europas och världens säkerhetsordning i grunden. Ingen på Åland är omedveten om detta och vårt stöd till Ukraina är starkt, från regering och lagting till folket som varje dag samlas utanför det ryska konsulatet och uttrycker sitt stöd för Ukraina, varje dag sedan kriget började för snart fyra år sedan.

Det är ändå viktigt att lyfta fram att Ukraina och Åland inte riktigt är samma sak. Åland vore ett exceptionellt svårt mål att rättfärdiga inför omvärlden, till och med för Ryssland. Ögruppen saknar militär närvaro, utgör inget omedelbart hot och har i över ett sekel varit just det Ryssland formellt krävt: ett demilitariserat område utan främmande baser.

Ett angrepp skulle därför sannolikt uppfattas som ett öppet brott mot en långvarig europeisk säkerhetsordning, snarare än som en defensiv åtgärd. För Ryssland skulle det vara svårt att hävda självförsvar, förebyggande säkerhet eller historisk rätt eftersom landets egen diplomatiska historia snarare visar att Åland ska vara en buffertzon, inte ett slagfält.

Slutsatsen blir att Ålands demilitarisering paradoxalt nog fungerar som ett skydd även mot stormaktsambitioner. Genom att Ryssland historiskt har bundit sig vid idén att Åland ska hållas militärt tomt, har landet också, i vart fall i teorin, begränsat sina möjligheter att i dag trovärdigt motivera ett militärt ingripande utan att samtidigt undergräva sin egen rättsliga och diplomatiska trovärdighet inför världen. Samtidigt måste vi våga tala öppet om de risker som finns i internationella avtal. Fördraget mellan Finland och Sovjetunionen från 1940, särskilt Artikel 3, ger dagens Ryssland en särskild roll eller möjligen rentav rätt som i ett förämrat säkerhetsläge skulle kunna användas för säkerhetspolitisk påtryckning, även utan att Finland brutit mot några regler eller överenskommelser. Därför kräver Ålands status både juridisk vaksamhet och säkerhetspolitisk realism.
I dag är både Finland och Sverige medlemmar i Nato.

Östersjön har blivit det som ofta kallas ett Nato-hav. Och mitt i detta hav ligger Åland. Detta leder till frågan hur man försvarar en demilitariserad zon i ett alltmer militariserat närområde? Detta kan egentligen bara Finlands försvarsmakt besvara men jag gör ett försök.

När militär närvaro ökar runt omkring, när tempot i beslutsfattandet höjs och marginalerna krymper, då blir platser som är juridiskt låsta, förutsägbara och avmilitariserade våra fasta punkter. Åland är inte ett hål i Natos försvar. Åland är ett område som inte kan användas för överraskningsangrepp, som inte behöver neutraliseras militärt i ett tidigt skede och som inte driver på eskalation. Genom hänvisning till Ålandslösningen kunde till exempel Ålands hav på 1980-talet erkännas som ett historiskt sund där oskadlig genomfart är ett krav som stärker både Finlands och Sveriges säkerhet. Ett historiskt sund definieras inte av kartan utan av historien och just därför stärker det både Finlands och Sveriges möjlighet att värna sin säkerhet, minska militära risker och skapa stabilitet i ett strategiskt känsligt havsområde. Äldre avtal och nyare regler hänger samman. Börjar vi rubba äldre överenskommelser kan vi få problem med senare regelsystem. I det här fallet med hela den moderna havsrätten, som är det vi stödjer oss mot för att ingripa mot skuggflottan med mera.
Detta är inte idealism. Det är kall och logisk säkerhetspolitik.
En fråga som ofta följer demilitariseringen handlar om värnplikten som är allmän i Finland: varför ska finländare försvara Åland när ålänningarna inte gör värnplikt? Svaret är både enkelt och avgörande. Ålänningar får, enligt de avtal jag redogjort för, inte tvingas att delta i militärtjänstgöring, men det finns de som gör värnplikten frivilligt och till dem lyfter jag såklart på hatten. Försvarsvilja är en hedervärd och djupt mänsklig tillgång och den finns det gott om på Åland.

Ålänningars främsta ansvar är att förvalta Ålandslösningen och självstyrelsen och att säkra den civila säkerheten på Åland, om nödvändigt i samarbete med Finland. Det är ett stort ansvar för så få människor och detta ansvar bygger på en internationell förpliktelse. Det är inte ett privilegium. Ålänningarna ville från början, efter första världskriget, inte ha självstyrelsen, men accepterade den så småningom och tog på sig ansvaret att få den att fungera. Det är att göra ”självstyrelseplikt” snarare än ”värnplikt”. Varje gång det blir en kris så kraftsamlar ålänningarna och hanterar eländet, trots att resurserna är ytterst begränsade (Estonia, Alfrida, pandemin m.m.). Detta är det enda sättet att sköta en ö, bra för befolkningen och både bra och garanterat billigare för Helsingfors.

Och lika viktigt: Finland försvarar inte Åland för ålänningarnas skull. Finland försvarar Åland för Finlands skull. Försvaret av Ålands status är försvaret av Finlands trovärdighet, Finlands rättsordning och Finlands internationella åtaganden. Det angår därför oss alla. Genom systemet tillförsäkras Finland möjlighet till god kontroll, i enlighet med reglerna, på sätt som både bekräftar suveräniteten och garanterar säkerheten, utan att kräva enorma militära resurser, som hellre behövs norrut och vid östra gränsen. Detta sker i praktiken i samarbete med marinen som regelbundet övervakar demilitariseringszonen. Finlands uppgift, given av omvärlden, är att försvara Åland, tillsammans med signatärmakterna och alla andra som numera är bundna till fredsordnngen av sedvanerätt.

Sveriges roll i detta är betydande. Sveriges säkerhet börjar inte vid den egna kusten. Den börjar i Östersjön. Ett stabilt Åland minskar trycket på hela omgivningen, minskar osäkerheten i havsrummet och minskar risken för snabb upptrappning. Sverige har därför aldrig varit en passiv åskådare i Ålandsfrågan och bör inte vara det framöver heller.
Ålandslösningen är ett av de tydligaste exemplen på hur svensk-finskt samarbete fungerar i praktiken, över tid.

Samarbetet mellan Åland och finländska myndigheter, civilt såväl som militärt, har aldrig varit så levande och så gott som nu. Vi har ett naturligt utbyte, öppenhet och gemensam förståelse. Det gör Åland till en integrerad del av Finlands, och därmed Natos, samlade resiliens, utan att kompromissa med de internationella åtaganden som gäller.

Demilitarisering betyder inte att Åland är ett säkerhetstomrum. Tvärtom. Finländska myndigheter har fullt diplomatiskt och säkerhetsansvar. Gränsbevakningen är starkt närvarande. Den civila beredskapen har stärkts. Och kanske viktigast av allt: ålänningarna själva känner varje ö, varje by, varje granne. Och som vi vet idag, i en tid av hybridhot och gråzoner, är just detta en enorm tillgång. Den bästa beredskapen är fortfarande att känna sin granne. Och på Åland gör vi det.

Låt mig också säga något om diplomati och näringsliv, två perspektiv som ofta hamnar i skuggan av den militära debatten, men som i själva verket är helt avgörande för långsiktig säkerhet.

Fred skapas nämligen inte bara genom avskräckning. Fred byggs genom diplomati. Genom möten, samtal, förhandlingar och institutioner som håller även när förtroendet vacklar. Ålandslösningen är i detta avseende ett diplomatiskt mästerstycke. Den visar hur internationell rätt, tålmodig förhandling och respekt för lokala förhållanden kan skapa stabilitet där vapensystem aldrig hade räckt till. Man byggde en krockkudde istället för en tändhatt.

Åland är ett levande bevis på att diplomati inte är svaghet, utan styrka. Att det ibland är just frånvaron av militär makt som skapar utrymme för politisk klokskap.

För näringslivet är detta inte teori, det är praktik. Handel, investeringar, sjöfart och industri kräver förutsägbarhet. De kräver tydliga spelregler, låg konfliktnivå och fungerande institutioner. Ett Östersjöområde där varje punkt är potentiellt militariserad är ett dyrare, farligare och mer instabilt hav att verka i. Ett Östersjöområde med stabila fredszoner är ett hav där företag vågar investera, där innovation kan växa och där välstånd kan byggas över generationer.

Åland har i detta avseende fungerat som ett ankare. En plats där konfliktnivån hållits nere, där juridiken varit tydlig och där politisk kontinuitet gjort det möjligt att bygga långsiktigt, inte bara för samhällen, utan också för näringar. Sjöfarten, handeln och kontakterna över havet har alltid varit beroende av just detta: stabilitet och tillit.

Med detta i åtanke vill jag nu återvända till begreppet fred.
I vår tid talas det mycket om upprustning, om avskräckning och om militär styrka. Allt detta har sin plats. Men det får aldrig bli viktigare än kampen för fred. För fred är inte bara frånvaron av konflikt. Fred är ett aktivt val.

Ett val att bygga strukturer som gör krig mindre sannolikt och svårare att legitimera. Historien lär oss dessutom att det ofta är modigare att kämpa för fred än att rusta för krig. Krigets logik är enkel. Fredens logik är svår, långsiktig och kräver uthållighet.

Ålandslösningen är ett uttryck för just detta mod, som inte bygger på vapen utan på avtal, ansvar och tillit till att rätt kan och borde väga tyngre än makt.

När vi hör formuleringar som att vi måste ”öka beredskapen”, ”säkerställa territoriell kontroll” och ”minska strategiska svagheter” kan det låta klokt. Men alltför ofta är det omskrivningar för militär upprustning. För krigshets med finare ord. Inom NATO höjer medlemsländerna ivrigt sina försvarsbudgetar och alla applåderar. Jag undrar vad som skulle hända om vi istället valde att höja budgetmedlen för diplomatisk utveckling. Eller i vart fall såg till att vapen och samtal gick hand i hand.

Därför måste frågan ställas: vad signalerar vi om vi börjar rusta Fredens öar? Vad händer om vi börjar tänja på Ålandskonventionen? Vad säger vi till världen om ett av de få områden där fredens principer faktiskt fungerat i snart 170 år plötsligt åter görs till ett militärt objekt?

Vi säger då: att freden gäller tills vidare. Att freden är underordnad hotbilden. Att freden får vika för vapnens logik.
Och det, kära vänner, är inte försvar. Det är kapitulation inför den militära normaliseringen.

Åland blev, med stöd av Nationernas Förbund, och alla de enskilda stater och många nationella och internationella experter som medverkade, ett resultat av att man valde att lita på ordet i stället för vapnet. Man valde att freda, inte befästa. Man valde att vara det undantag som påminner världen om att internationell rätt, avspänning och civilsamhälle är en del av säkerheten, inte ett hinder för den. I en tid då det, fläckvis, finns stor skepsis mot internationella organisationer, kan det vara nödvändigt att påminna att det är stater och diplomater, jurister, politiker, ekonomer och militärer som står bakom de beslut som förs fram och vinner stöd inom internationella organisationer.

Och där landar vi i svaret på dagens fråga: är demilitariseringen en tillgång eller en risk?

Svaret är: Ja, demilitariseringen och neutraliseringen är alltid en risk. Det är en risk som gör oss till något större.

För när världen rustar, står vi kvar. Vi är Fredens öar. Och vi tänker fortsätta vara det.

Åland är inte ett museum. Åland är ett lackmustest. Ett test på om avtal fortfarande gäller även när de prövas. Ett test på om rätt fortfarande betyder något även när maktmedel står till buds. Ett test på om små samhällen fortfarande har skydd i en orolig värld och på om diplomati, juridik och ekonomiskt samspel fortfarande tillåts väga tyngre än militär reflex.

För diplomater är Åland ett bevis på att långsiktiga lösningar kan överleva generationer av kriser. För näringslivet är Åland ett bevis på att stabilitet inte är en romantisk idé, utan en konkret konkurrensfördel. Och för oss alla är Åland ett bevis på att säkerhet inte enbart handlar om vapen utan om förtroende, förutsägbarhet och ansvar. Ett test på om avtal fortfarande gäller, om rätt fortfarande betyder något och om små samhällen verkligen har skydd i en orolig värld. Detta rör inte bara Åland, det handlar om Finland och Sverige och alla andra länder som är mindre än jättarna.

Att försvara Ålands demilitarisering är därför inte att blicka bakåt. Det är att välja vilken sorts säkerhetsordning vi vill leva i framåt.

Ålandslösningen är därför inte en risk i betydelsen att den skapar osäkerhet. Den är en tillgång, strategiskt, juridiskt och moraliskt.

Den är en tillgång för Finland, som visar att ett land kan försvara sin säkerhet utan att ge upp sina internationella åtaganden.

Den är en tillgång för Sverige, vars trygghet i hög grad formas i Östersjöns vatten och av stabiliteten i dess mitt.
Och den är en tillgång för hela Östersjöregionen, för diplomatin, för näringslivet och för alla dem som förstår att verklig säkerhet byggs långsamt, men raseras snabbt.
När världen rustar snabbare än den tänker, är Åland ett av få exempel på motsatsen. För, om vi inte kan upprätthålla en fredslösning som har fungerat väl i 170 år, hur kan vi göra anspråk på att säkra en fredslösning för en situation som den i Ukraina?

För på Åland hörs inte kanoner. Här ljuder avtal högre. Här hörs inte kommandon. Här förs samtal. Här mäts inte säkerhet i tonnage och räckvidd utan i tillit, ansvar och uthållighet.
Så ja, Fredens öar är kanske en risk. Men det är den sorts risk som civilisationer byggs på.

Och så länge vi har modet att försvara den, finns det fortfarande hopp för freden, för samarbetet och för ett Östersjön som förblir ett hav som förenar, snarare än skiljer oss åt. 

Grattis Thailand och tack för vänskap

I mitt jobb är det viktigt att delta i internationella sammanhang där mindre gemenskaper kan göra sig hörda. Sådana tillfällen är värdefulla, inte minst handlar det om att sitta med vid bordet ty annars riskerar man hamna på menyn, så att säga. Jag upplever också ett stort och till och med växande intresse för Åland, vår självstyrelse, demilitarisering och neutralisering. Att vara Fredens öar väcker intresse när världen skälver. Och frågorna är många från diplomaterna som är på plats och nästan alltid väldigt pålästa och informerade.

Idag var ett sådant läge, när Thailands ambassad bjöd in till mottagning med anledning av nationaldagen. Platsen var den gamla kryptan som ligger under Helsingfors domkyrka, där är stort och luftigt och antikt och rustikt, allt samtidigt.

Firandet, som normalt äger rum under hösten, hade denna gång skjutits upp med anledning av bortgången av drottningmodern Sirikit. Det gav kvällen en särskild värdighet och påminde om den respekt för historia och kontinuitet som präglar det thailändska samhället.

Ambassadör Worawoot Pongprapapant påminde om alla gemensamma intressen som förenar Thailand, Finland och Åland och lyfte upp den gula färgen, som många av gästerna bar, som ett tecken på värme, ljus och glädje. Han tackade också för mottagandet som ASEAN-ambassadörerna fick på Åland i höstas då besök till Bomarsunds ruiner, Optinova Åland, Lolo's Seaside Café & Restaurant och mer stod på menyn. Alla vill komma tillbaka och det är ett gott betyg!

För Åland är relationen till Thailand stabil och levande. Många ålänningar har en personlig koppling till landet genom resor och vistelser, samtidigt som våra ekonomiska band vuxit sig starkare. Ett tydligt exempel är Optinova, vars verksamhet i Thailand visar hur åländskt kunnande och internationella ambitioner skapar värde långt utanför vårt eget närområde.
På plats var också många andra som uttrycker vilja att hälsa på. Islansd ambassadör Harald Aspelund är på kommande senare i vår, Koreas ambassadör Jung-ha Kim, Spaniens nya ambassadör Manuel Montobbio och många fler är nyfikna på vilka vi är och hur vi har det.

I vimlet träffade jag också Chiles ambassadör Belén Sapag Muñoz de la Peña som gästade Åland i höstas, då gick färden till bland annat grit:lab, Ålands fredsinstitut och Ålands sjöfartsmuseum. Jag fick också möjlighet att diskutera världsordningen med Koreas ambassadör i Finland, Jung-ha Kim. Korea har tidigare haft honorärkonsulat på Åland i form av sjöfartsrådet Ben Lundqvist men det var för ett tag sedan och det börjar nog bli dags att upprätta dessa kontakter på nytt! Bland dem som är på väg till Åland hittade jag också Irlands ambassadör Paul Sherlock som med typisk irländsk charm är både rolig och lättpratad.

Kontakter som dessa gynnar Åland och stärker vår plats i vår omvärld. Det handlar om att synliggöra och förklara vår självstyrelse, vårt parlamentariska system, våra behörigheter och vår vilja att vara en partner i internationella sammanhang, till och med mer än så. Åland som har sitt ursprung i internationella överenskommelser är på många sätt ett föredöme när det handlar om konfliktlösning och samhällsbygge och i en värld som skälver är det betydelsefullt att visa på stabila exempel, rentav förebilder.

I en tid där världen ofta upplevs som mer polariserad påminner kvällar som denna om diplomatin som mötesplats, där dialog, ömsesidig respekt och långsiktiga relationer är avgörande. För Åland, med vår långa tradition av självstyrelse och fredlig samverkan är detta inte bara en princip utan en del av vårt politiska och samhälleliga DNA.

Tack för generös bjudning Royal Thai Embassy, Helsinki!

Tack för goda och framåtriktade diskussioner Embassy of Iceland in Helsinki, Cancillería Chile, Embajada de España en Finlandia, Embassy of the Republic of Korea in Finland, Indonesian Embassy in Helsinki, Embassy of Viet Nam in Finland och Philippine Embassy in Finland.

Förändring är utveckling, ett steg i taget

Det fanns en tid då text uppstod långsamt. Varje bokstav krävde sin insats, sitt tryck, sitt kännspaka ljud. Skrivmaskinen var både verktyg och motstånd, man tänkte efter före, eftersom varje misstag syntes och varje ändring kostade tid. Ändå var den, i sin tid, höjden av modernitet. Om detta kan jag skriva, ty jag var där, även då, som det heter.

Idag ryms hela den världen i ett nostalgiskt hörn på ett museum, ibland på ett skrivbord som en påminnelse om hur snabbt utvecklingen faktiskt går. I mitt fall på en hylla i ett lager. Och kanske är just den insikten den viktigaste lärdomen efter Högskolan på Ålands stora temadag om IT-kompetens och anställningsbarhet: framtiden knackar inte artigt på. Den kliver rakt in och möblerar om.

Jag hade förmånen att tillsammans med IT-minister Ingrid Zetterman delta i förmiddagens inledande föreläsningar. Det blev ett tydligt exempel på att högskolan inte bara utbildar utan aktivt förbereder sina studerande för en verklighet som är global, föränderlig och redan här.

Förändringskoordinatorn Uffe Wikström satte tonen direkt. AI-kompetens är inte något som hör framtiden till, det är nutid. I allt fler sammanhang är den redan en grundförutsättning för anställning. Det är inte längre en specialkunskap, det är en del av allmänbildningen i arbetslivet.

Vi hörde snart färdiga IT-ingenjören Alexandra Bergman, en av initiativtagarna till temadagen och själv på tröskeln till arbetslivet som färdig IT-ingenjör till våren. Hennes engagemang visar något viktigt: framtiden formas inte bara av strategier och policydokument, utan av unga människor som ser behoven, tar initiativ och vill vara med och påverka riktningen.

Det större perspektivet kom tydligt fram när europaparlamentarikern Aura Salla resonerade kring Europas sårbarhet i förhållande till ett allt mer oförutsägbart USA. Nästan all den digitala infrastruktur vi dagligen förlitar oss på ägs av amerikanska bolag. Europas relativa svaghet är inte ett resultat av brist på kompetens, utan av splittring. 27 medlemsländer har alltför ofta valt egna lösningar framför gemensamma satsningar. Europa måste steppa upp, rejält, för att inte hamna i ett strategiskt underläge den dag spelplanen förändras, något som kan ske snabbt att döma av utvecklingen i världen.

Ett helt annat men lika avgörande perspektiv gav Charlelie Jourdan, som med fängslande berättelser visade hur central storytelling är. Teknisk kompetens räcker inte om den inte går att förklara. Tvärtom kan djup kunskap ibland bli ett hinder, man vet så mycket att man glömmer bort hur det är att inte veta. Här finns en nyckel: man måste inte förstå allt. Ibland räcker det att greppa den stora bilden.

Innan jag behövde gå vidare till dagens plenum hann jag också lyssna till Cristina Andersson, som med stor verklighetsförankring beskriver hur robotar redan nu förändrar våra liv, inte minst inom vården. Rätt använda kan de göra livet rikare och mer självständigt för äldre. Samtidigt riskerar Europa även här att halka efter, många av de ledande robottillverkarna har redan köpts upp av asiatiska och indiska industrijättar. Världen skriker alltså efter inhemsk (europeisk) IT-kunskap.

Utvecklingen har gått snabbt. Den första roboten kom till Finland redan 1979, till Fiskars fabrik, där den svetsade, strikt mekaniskt. Dagens robotar är något helt annat. De kan skapa trygghet, innehåll och livskvalitet. Andersson påminde också om att allt nytt möter motstånd. När stetoskopet introducerades upplevdes ”örat mot hjärtat” som mer mänskligt. Inom sjukvården undvek man länge handtvätt eftersom det ansågs ta tid från viktigare uppgifter. Historien lär oss något väsentligt: skepsis är ofta ett tecken på förändring, inte på att förändringen är fel.

Efter en morgon fylld av kunskap är en sak tydlig: framtiden väntar inte på oss. Därför är jag djupt tacksam för Högskolan på Åland och dess roll i att hjälpa oss att förstå, förbereda oss och våga ta steget framåt.

Sådana här tillfällen är verkliga guldgruvor, för studerande, för näringslivet och inte minst för oss ledamöter i Ålands lagting. Vi har både ansvaret att förstå förändringens kraft och möjligheten att se till att Åland och ålänningarna står redo när nästa ”skrivmaskin” redan har ersatts av något helt annat.