söndag 30 september 2012

Inte som andra söndagar


Så kan man hänga upp Bokmässeskalpen bredvid de andra troféerna på väggen. Det var en upplevelse av mått, en slags torktumlartillvaro under tre intensiva dygn. Senast jag var till Göteborg rodde jag dit. Från Stockholm. Det var jag ensam om bland de typ 200.000 besökarna som trängdes där nu. I övrigt fanns det mest gemensamma intressen bland oss deltagare. Allt bara tänkte på sig utom jag som tänkte på mig. Nu bär det hemåt och i morgon bitti till Bryssel med lagtinget. Jodå, det kommer rapport därifrån också! Så småningom.


Nöjda grabbar efter andra dagen som mässförsäljare. I bakgrunden bokförlaget Hois monter, av många ansedd som mässans i särklass snyggaste!

lördag 29 september 2012

På västfronten allting nytt

Om det händer är det troligt att det händer i Göteborg dessa dagar i våra liv. Här trängs intelektuela i oändliga mängder. De ställer kanske inte till med så mycket elände men de vet varför eländet sker. Tror de i alla fall. Här räknas åskådarna i tiotusental och mängden böcker i miljoner. Mina redarkompisar som är oroliga över att det säljs allt mindre papper här världen vilket ger deras fartyg mindre jobb skulle bli glada. Det är MYCKET skog som gått åt för att alla dessa bokstäver ska ha sidor att ligga på. Och framtiden är man optimistisk inför. Bokmässan i Göteborg är fascinerande på många sätt. Och alla är uppfyllda med sitt eget. Utom ganska många som är uppfyllda av sina egon. För en sak är klar. Om man vill generalisera lite, yxa till en aning, så tar dessa människor i vart fall inte sig själva på för litet allvar.

Läser hemifrån att stadens höger och vänster verkar missförstått det där med att fylla Mariehamn med innehåll. De tror det gällde att FYLLA mariehamnarna, eller åtminstone de förtroendevalda med innehåll. :-) Hur som helst. I stridens hetta verkar S och M göra som folk gjort sedan det första äpplet trillade ner. De kräver mer av andra än av sig själva. Alla de som nu skriker och andas i påsar, läs detta. En mindre lyckad tankeansats hittar ni här.

Och medan bokstävernas staplas i ändlösa rader i Göteborg och stenarna flyger i de åländska glashusen finns de riktigt allvarliga problemen, precis som alltid, i USA!


Nu är det läge att göra rätt. För hur ska hantera morgnarna i fortsättningen om världens bacon tar slut?

fredag 28 september 2012

Här är beviset, åren går igen!

På Facebook damp plötsligt ner en bild från Chatarina Smiderstedt som inte bara var en bild på tre stiliga unga män. Det var en tidsmaskin (nästan som lagtingsdebatten häromveckan) som kastade mig rakt tillbaka till 1997, året då det var öspel på kanalön Jersey. Där såg jag förresten för första gången i mitt liv riktigt tidvatten och trodde jorden såsom jag kände den var på väg att gå under. Nåja, jag fattade rätt snabbt vad det handlade om.

Ett led i finansieringen av den resan var utgivandet av en årskalender med läckra bilder av Ålands egen stjärnfotograf Daniel Eriksson. Kalendern är kanonfin, stor och på glansigt papper. Och det bästa av allt. Den är återvinningsbar. Inte hela tiden men åtminstone under åren 2014, 2025, 2031, 2042, 2053, 2059, 2070, 2081 och 2087. Efter det får ni hitta på något annat.

Inte nog med detta. Hemma på min vind har jag ett gäng av dessa kalendrar som först till kvarn får komma och hämta för en tia per styck som skänks till Åland Island Games Association, den lokala organisation som arrangerar resorna till dagens öspel, NatWest Island Games. Komsi, komsi, den här kalendern har kanske inget samlarvärde än. Men nog tusan kommer den att få det! :-)

Så här ser kalendern ut! (Självklart tusen gånger bättre i verkligheten.)

Tanken med kalendern var att presentera åländska guldmedaljörer i öspelen på ett helt nytt sätt. På första sidan har vi gymnasten Sabina Stenbäck (i dag Mattsson). 
Den här synen var det få andra sprintrar som fick se. När Linda Lindqvist flög fram fick de nöja sig med baksidan.
Hagelskyttet Håkan Lindroos var inte den som pratade mest och gillade att synas. Men när det kom till skeetskytte var det få som slog honom, ibland ingen.
Judokan Anders Berndtsson ser snäll ut på bilden men var hemsk att möta på mattan. Hans krafter räckte långt, bland annat till ett lagguld vid NatWest Island Games på Åland 2009. Efter några år på Grönland bor han nu i Geta med sin familj och jobbar på Havsvidden. 
Eva Karlsson i förgrunden och Åsa Gustafsson i bakgrunden hörde till stöttepelarna i det åländska volleybollaget. Eva driver i dag City-Blommor medan Guze flänger runt världen som diplomat i Svea Rikes tjänst. 
Håkan Lindén var bågskytten som träffade målet oftare än de flesta andra. Efter sin egen aktiva karriär har han varit en av hörnpelarna i arrangemangen av öspelen på Åland såväl 1991 som 2009. I det vardagliga är han en av cheferna för Mariehamns stads infrastruktursektor.
Och så var det Sabina igen som är den ålänning som varit närmast att utmanövrera tyngdlagen. Ibland tror jag dessutom att hon lyckades! 
Långdistansaren Mikael Nordblom tog en av de guldmedaljer jag minns bäst från öspelstiden då han i ensamt majestät löpte in på diskoteket Lido på Isle of Man 1985. Hårresande.
Malin Johansson och Linda Jansson var racketartisterna som såg till att gulden i första hand tennis oftast fick skickas till Åland.
Ann-Katrin Nordman var hela öspelsfamiljens egen löpardrottning och i stort sett oslagbar på sina distanser.
Svante Åberg lämnade ogärna vattnet och blev den simmare som tog de första åländska simmedaljerna. Sedan dess har det blivit fler.
Det hände sig i tiderna att nuvarande styrkelyftaren och världsmästaren Ove Lehto åkte utomlands för att stöta kula. Han återvände oftast med en guldmedalj eller två.
Här är bilden som satte igång detta. Vi var unga, starka, magra och rätt duktiga på volleyboll. Från vänster Nicklas Wikblom, undertecknad samt Sebastian Sjölund. Fast det där med mode var inte vår grej då heller. Vi blev uppsnofsade hjälpligt av Pia-Salongens Malin Småroos och Stina Eriksson innan Zygos satte på oss varsin kostym och Läderbiten försåg oss med snygga skor. Bälten fick vi från dåvarande Ab Kläder och solglasögonen från Wickströms optik. Redan vid den här tiden fanns alltså produktplacering. Bilden är kanon men får i vart fall mig att sträcka mig efter bantningsböckerna
Så här såg bilden ut på Facebook!

torsdag 27 september 2012

Pengadusch över idrottare

Idrottsrörelsen är ett fenomen som inte alltid varit lika starkt som i dag. Det fanns en tid då de äldre hellre såg att de yngre ägnade tid åt att bära sten på fälten i stället för att roa sig med tävlingar. Så är det tack och lov inte längre. I dag inser de flesta idrottens betydelse som en fostrande och inspirerande företeelse. Det visas inte minst i samband med IFK Mariehamns hemmamatcher som drar långt över tusen personer till Wiklöf Holding Arena. I går var inget undantag. 1.100 personer såg den spännande matchen mellan IFK Mariehamn och FC Lahti som till sist slutade 2-2.

Innan matchen började fick de som var där en kort tillbakablick på IFK-rörelsen som sträcker sig över hela Norden. Under ledning av Håkan Lindberg ordnades stipendieutdelning till duktiga idrottare och deras ledare. Han passade också på att kort beskriva uppbyggnaden av DFS, en av många seriöst arbetande organisationer i idrottens kulisser. Så här sade han:
Bästa Idrottskamrater;
Den Fyruddigasjärnas Orden eller i vardagligt tal DFS är grundad av äldre IFK:are i Stockholm år 1928. Till Finland kom DFS år 1968 då Ålandslogen grundades. Pådrivare var kända idrottsprofiler i IFK Mariehamn. Idén med DFS är främst att äldre IFK-are inte skall tappa kontakten med idrotten och sin förening. Medlemmar i DFS är kvinnor och män som fyllt 35 år och som varit eller är aktiva idrottsutövare, ledare och sympatisörer i allmänhet och som har en stor kärlek till idrotten och framför allt till IFK Mariehamn.

Då IFK föreningarna uppstod i början av 1890-talet valdes som gemensam symbol den fyruddiga stjärnan. Detta var ingalunda en tillfällighet att så skedde; varje udd på stjärnan har en betydelse som säkert är bekant för en del men inte för alla. De fyra uddarna representerar: IHÄRDIGHET, FÄRDIGHET, KRAFT OCH KAMRATSKAP.

Medlemmarna i DFS träffas två gånger i året; på hösten och på våren. Penningnettot av dessa sammankomster går till att främja IFK-s verksamhet. Bland annat till stipendier åt unga lovande idrottsutövare och ledare. Genom DFS försorg delas också tre stipendier ut som är tillägnade W.J. Dahlman och Åke Wiklöfs minne samt ett stipendium som är tillägnat Rudolf ”Rulle” Mattsson som utdelas vartannat år.
Dagens pristagare är:

W.J. Dahlmans minnesfond
Linda Nordmyr, fotbollsledare, 340,00 €

Åke Wiklöfs minne
Lucas Mattsson, friidrott, 340,00 €

Rudolf "Rulle" Mattssons minnesfond
Åke Björklund, 300,00 €

DFS stipendier alla på 300,00 €Jonathan Malmberg, friidrott
Jennie Nyman, fotboll
Jonathan Sundman, fotboll
Nichlas Kerwien, ishockey
Edgaras Andziulaitis, simning

Dagens smartfånar är händiga i de flesta fall men ganska vissna när det gäller bilder på långt håll. Hur som helst. Så här såg det ut strax inför gårdagens hemmamatch mot FC Lahti.

onsdag 26 september 2012

Några ord (till) om kortrutten

Skrev en insändare till Ålandstidningen i anslutning till den senaste debatten kring skärgårdstrafiken i allmänhet och en ”kränkt” liberal politiker i synnerhet. Besluten som måste fattas under det kommande halvåret är både svåra och på flera sätt definierande för framtiden. Vill man lyssna till det som startade debatten kan man göra det här. Det är heller inte första gången jag tagit upp frågan. Läs till exempel här.


Finland betalade skärgårdstrafiken
Liberalen Tom Grahn i Brändö anser sig utsatt för ett ”hån” efter att undertecknad i lagtinget satt ord på den verklighet som format den åländska skärgården under i stort sett de senaste hundra åren. Utflyttningen.
Tom Grahn tycker mot den bakgrunden att det är okej att sticka upp fingret i luften för att känna varifrån det blåser, göra en lodning från den egna ekan och sedan sätta spaden i marken någonstans för att skapa ett trafiksystem som i ett drag ska vända utvecklingen i skärgården. Det är en vilda västernpolitik som har fungerat fram tills nu men inte längre. I dag, ställda mot den ekonomiska verklighetens vägg, måste beslut fattas på basen av beredningar och analyser som sträcker sig längre än Facebook och fingret i luften. Vi har inte råd att inte lyckas om både skärgården och resten av Åland ska kunna fortsätta leva och utvecklas.
Skärgårdstrafiken är uppbyggd under en tid då Finland betalade hela notan. I dag finns pengarna på Åland och ska räcka till alla. Av det skälet vill jag ha en beredning som innefattar ekonomi, logistik, demografisk utveckling och så många andra faktorer som möjligt.

Jag anser att ledamöterna i Ålands lagting ska jobba för 100 procent av Åland, inte för 20 eller 80 eller något helt annat. Helheten måste råda. Fokus och energin i skärgårdsdebatten borde ligga på näringspolitiken. Hur ska man lösa den frågan, som är viktigare än alla färjor i världen – hur skapa innehåll som är tillräckligt starkt för att göra så ungdomar och andra vill stanna kvar och/eller återvända?

I dag kommer pengarna i form av en klumpsumma till hela Åland. Alla ålänningar ska få dra nytta av dem så rättvist som någonsin är möjligt. Därför är det inte schysst mot alla övriga ålänningar att stillatigande se på när bunkerpriser och bisarra arbetsavtal driver upp priset på en trafik till en region vi älskar. Vi måste hitta en nödvändig balans och det är bråttom. Om inget görs i dag stiger prislappen på trafiken med fyra miljoner euro nästa år. I ett landskap där sparkravet för att alls balansera utgifter och inkomster är kanske tjugo miljoner euro och där i stort sett varje utgift nu nagelfars av både förvaltning och politiker. Det är troligen oklokt att lämna sådana beredningar och beslut till folk som inte ser längre än till den egna bryggan. Debatten i lagtinget förra veckan var en uppvisning i hur en debatt inte borde gå till. Det är helheten som räknas, inte den egna bekvämligheten eller den egna bykärnan.

Skärgårdstrafiken var från början ett medel för att förverkliga målet som var, och är, en levande skärgård och ett friskt näringsliv. Så småningom blev skärgårdstrafiken plötsligt ett mål i sig och en stat i staten. Det är dags att återgå till det ursprungliga där trafiken är till för medborgarna, inte tvärtom.

För tydlighetens skull. Ja, vi ska göra allt som är möjligt för att det även i fortsättningen ska råda framtidstro i skärgården. Men det kan bara ske om folk på riktigt vill leva sina liv där. Utvecklingen visar dessvärre åt ett helt annat håll. I jakten på den egna lyckan väljer allt fler att bygga sina hem nära andra. Det är ett faktum som alla vi på Åland måste förhålla oss till i planeringen av vår gemensamma framtid. Dagens människor fostras till globala medborgare vare sig vi vill det eller inte. Bygemenskapen har gjort våra ungdomar starka och trygga men längtan till ett större sammanhang är minst lika kraftig. Individens frihet och rätt till sina egna val är alltid det som styr och som måste utgöra en av ingredienserna i det fortsatta bygget av hela Åland.

Sanningen är att dagens skärgårdsflotta är osannolikt obsolet (gammalmodig) och dåligt anpassad till dagens och, än värre, morgondagens krav på snabbare, miljövänligare och billigare trafik. Åt detta måste något göras. Och jag stödjer till hundra procent det arbete som trafikavdelningen och infrastrukturminister Veronica Thörnroos nu med kraft inlett. Framtidens trafik måste lösas med både hjärta och hjärna. Inte bara hälften av dem.

Jörgen Pettersson (c)
Ordförande, finans- och näringsutskottet

Med en bra roddbåt kommer man vart som helst här i världen. Jag vet, ty jag har rott. Men när det handlar om framtidens skärgårdstrafik måste det till hävare instrument och farkoster. Det kan vara avörande på många sätt att det nya kortruttssystemet blir en framgång. Åland har inte råd att inte lyckas.

tisdag 25 september 2012

Det käraste vi har

Debatten kring skärgårdstrafiken är långt ifrån över. Tack och lov. Det värsta som kunde hända vore att folk slutade bry sig. Skärgården är Ålands svar på Amerikas Heartland och ska därför behandlas med respekt och uppskattning. Det handlar om en skör region som inte längre självklart är förstahandsvalet när det gäller ungas framtid.

Ändå får inte detta gå ut över alla andra ålänningar som är precis lika viktiga. I Sund finns behov, i Geta, i Lemland osv. Efter mitt lilla anförande i lagtinget förra veckan har jag fått massor av feedback. Själv är jag mest förvånad då jag på riktigt tycker det handlar om självklarheter, att man ska analysera ett så stort beslut som upplägget på framtidens kortrutter före hellre än efter. Man måste bestämma sig för den klokaste vägen framåt. Det handlar ändå om uppemot tjugo miljoner euro per år som används i dagens skärgårdstrafik. 
”Synnerligen bra att du vågade, som första politiker tycker jag, tala klarspråk om skärgårdstrafiken igår i lagtinget. Bästa hälsningar och lycka till med politiken även i fortsättningen”, lyder en kommentar. 
”Balanserat, klarsynt och tydligt. Skärgården förtjänar analys och eftertanke innan man börjar bygga”, skriver en annan. 
”...och det här med att tänka efter ordentligt och utreda lite till är otroligt likt vad som sagts de senaste 40 åren och därför har inget hänt! Det är möjligt att ingen vill bo på Åland i framtiden, och då kommer åtminstone vår tomma hamnterminal i Mariehamn att stå där som ett monument över att vi åtminstone FÖRSÖKTE. Du vet redan hur Vårdö vände utflyttningstrenden. Därför borde resten av besluten vara en no-brainer”.
Ämnet väcker alltså känslor. Nu gäller det att balanserat närma sig den stora frågan. Hur ska vi kunna sätta fart på näringslivet i skärgårdskommunerna. Vilka branscher finns det som folk kan leva av? Hur gör vi? Kan vi göra något?
 
Jag berörde ämnet i bloggen i torsdags. Den som själv vill lyssna till allt det jag sade i lagtinget i debatten hittar det här. (Anförandet börjar ungefär vid 17.35.)

I morgon ska vi fortsätta med den här diskussionen en dag till. Sedan byter vi ämne för ett ögonblick.
Mer än tjugo miljoner euro går till upprätthållandet av skärgårdstrafiken på Åland per år. Kostnaderna är dessutom svåra att förutse då de är direkt kopplade till ett oförutsägbart bränslepris. Därför är det viktigt att se över detta på ett nyanserat och balanserat vis. Hela Åland ska leva – både skärgård och resten

måndag 24 september 2012

En gryta att kämpa för

Återkom från Haddnäs gård med kött. Rött, färskt och frestande. Kalvlägg med ben och dess märg från djur som råmat på öppna fält med Lemlandsaccent. Sådant måste hanteras med värdighet. Det blev i form av osso buco, detta mästerstycke till köttgryta som känner varken geografiska eller kulturella gränser. Fiender blir vänner och vänner blir osams när det gäller att dela smakerna som ångar upp från djupet av järngrytan.

Detta lagade jag alltså i dag på eftermiddagen och det var tur det. För det följande infrastrukturnämndsmötet pågick i på minuten fem timmar vilket tarvade både kraft och mod, vilket jag tack vare osso bucon besatt!

Hur man gör? Receptet hittar du här och så här går det till:

1. Hantera köttstycken rejält, som något du älskar och avskyr samtidigt. Salta, peppra och vänd i mjöl. Salta och peppra helt utan nåd. Fräs upp köttet i olivolja i en stor järngryta och lägg sedan skivorna åt sidan för en liten stund.

2. Hacka mycket lök, vitlöksklyftor, morötter och blekselleri i små men inte onödigt små bitar. Fräs i olja i järngrytan. Rejält med olja. När det fräst klart, lägg till timjan, lagerblad, fyra fem urkärnade och hackade tomater samt citronskal. Häll sedan över rejält med buljong och en halv flaska vitt vin.

3. Lägg tillbaka köttet ovanpå det som i allt väsentligt just nu mest liknar en röra. Lägg på locket och brassa på svag värme i nittio minuter. Själv kan du till exempel läsa på nåt budgetförslag som ligger dig varmt om hjärtat. Osso bucon behöver dig inte längre.

4. Serveringsdags. Laga gremolata som är den så kallade pricken över det så kallade iet. Det är buslätt. Hacka vitlök, finriv citronskal och rör ihop med persilja. Smaken blir sensationell.

5. Servera med potatis (för vardag) eller krämig risotto (för festen) eller potatispuré (för den som saknar gränser). Lycka till!

I morgon ska jag diskutera mer kring Åland och dess utmaningar. I debatten tycks det som det bara är skärgården som utgör bollen i spelet. Det är att kraftigt förminska utmaningarna för precis varenda en av oss alla som bebor vårt landskap. Åland måste förbereda sig på utmaningar av mycket allvarligare karaktär än ett bråk om kajer och rutter av längre eller kortare slag.
Detta är en osso buco som får vuxna män att snyfta. Särskilt rekommenderar jag märgen som finns inuti benen. Den innehåller ämnen som garanterat håller dig frisk.

söndag 23 september 2012

När man kör får man skörda

Det råder förvisso olika verkligheter där ute på den så kallade marknaden. Därför satte jag mig glatt bakom ratten och körde mer än vanligt denna i Mariehamn bilfria dag som ägde rum i går. Det var skattepengar rakt ner i havet, att försöka få folk att lämna bilen hemma när hela Åland håller öppet. Fail, som de yngre säger.

Skördefesten på Åland är en manifestation över allt som är gott, vackert, nyttigt och ekologiskt här i världen. Genom att köpa lokalt och tänka globalt är vi med och skapar en lite bättre värld. Om det har jag skrivit tidigare. Jag har också skrivit om affärsidén som gett hönsuppfödare nytt hopp om en bättre framtid. Allt handlar om att förpacka våra råvaror på ett sätt som ger konsumenterna ett mervärde i form av smak, en historia eller rätt och slätt en känsla av att jobba för miljön, inte mot. Det har människorna bakom Skördefesten lyckats med. För det handlar om en bättre och mer hållbar framtid för oss alla.

Här kommer en eloge till de gårdar som öppnade sina hem för ålänningar och besökare från både Sverige och Finland senaste helg. Ni visade gästvänlighet och demonstrerade arbetslinjen som den ser ut i praktiken, inte i talarstolar i parlament långt ifrån verkligheten. Kött är på riktigt liksom grönsaker, hantverk, djurhållning och ett mottagande som är genuint välkomnande. Hela Åland kan lära mycket av det jobb som dessa gårdar utför. Det team som i praktiken gör att Skördefesten händer är också värt applåder. Det är lätt att snacka och göra upp planer. Utmaningen är alltid själva förverkligandet. Och det har Skördefesten till skillnad mot många andra lyckats med.

Skördefesten är på många sätt definitionen av Åland och åländskheten. Hemligheten är en blandning av mod och klokskap. Genom att på ett kreativt sätt erbjuda sina produkter öppnar man sina marknader till många fler än de redan frälsta. Därför var det ett nöje att se de hundratals finska och svenska bilar som körde runt i landskapet. Med ett brett leende och produkter som odlats på riktigt på hemmaplan visar gårdarna i Skördefesten dels att de behövs och dels att de befinner sig på den rätta vägen. Vi ska aldrig glömma att tänka globalt, men vi ska heller aldrig glömma att äta lokalt. För allt liv utspelas sig faktiskt där vi just nu befinner oss. Varken mer eller mindre.

Bra jobbat! Och till er alla som inte var inblandade. Tag med er entusiasmen till era arbeten och se till att den kommande arbetsveckan blir den hittills allra bästa. Som alla arbetsveckor borde vara.


Dagens outfit. Vandrarkängor från Haglöfs, gröna skogsmullebyxor från Fjällräven samt designtröja från Färöarna. Attiralj: Badgen ”Jag stöder Patienttrivsel”, från Lions. 
Första stoppet blev Blomstallet i Lemland. Där köpte vi en krans till dörren. Fin.
Haddnäs gård bjöd på i stort sett allt som finns mellan den så kallade himmelen och jorden.  Världsklass på ett lokalt plan.
Jan Sundström svär inte som en smed men hanterar ändå hantverket med stor kunskap och finess. Dessutom är han en vän att lita på.
Mer från Haddnäs. Rosa heter denna lilla varelse som i framtiden ska se till att Skördefesten fortsätter att utvecklas och bli ännu bättre. Hur nu det ska gå till? Man man måste försöka!
Funderar ibland på en framtid som stillebenfotograf med djur som specialitet. Denna ska till exempel då döpas till ”Två hästar i Haddnäs”.
Dessa är fina att se på men oslagbara när de ligger på tallriken. Hem från Haddnäs följde tio kilo kött som ska förvandlas till ren energi och förhoppningsvis kloka idéer!
I Lumparland möttes vi smurfen herself. Det är produktutveckling på riktigt. Det barn som inte kom till Stall Twilight och berättade om den glada och inbjudande smurfen finns inte. Storytelling på riktigt. I klartext: gör alltid allting lite bättre än senast.
Inte riktigt skördefest men ändå viktigt. Mariehamns stad har i hemlighet berikats med ytterligare ett trafikljus till de två tidigare. Det här står vid ändan av Skräddargränd på Klinten... 
...och ibland lyser det till och med rött.
Till sist på söndagen tog Sven-Erik Mattsson och Ralph Bamberg och jag ner midsommarstången vid Notudden...
...och så här ser den ut just nu. Men var lugna. För som Sven-Erik säger så ”ska den ju snart upp igen.” Välkomna nästa midsommar!
En sådan här fin krans hänger just nu på vår ytterdörr.

lördag 22 september 2012

Till Ryssland med musik

Delar av detta kan vara en efterhandskonstruktion men då får det väl vara det då. Hur som.

Våren 1981 stod ett gäng niondeklassister uppe vid vändplan vid Godby högstadieskola. Några av oss var sexton år fyllda, de flesta var femton. På sextonåringars manér visste vi, till skillnad mot i stort sett alla andra, allt. Tre fyra, kanske fem, vuxna i form av föräldrar och lärare stod också där med för att hålla ett öga på oss. Vi väntade alla på bussen som via färjor och Finlands inland skulle ta oss till vårt mål, hotellet Pribalstikaja i Leningrad (det som numera heter St Petersburg).

Så här i efterhand är jag extremt glad över att dessa skolresor fick ett slut för nog var det långt dit bort och frestelserna många. I Leningrad gick vi på cirkus, balett, vinterpalatset och trädgårdar jag glömt namnet på. Vi hade skoj bortom det rimliga för sextonåringar men tog ändå hand om varandra på bästa sätt. Om nackdelen var alla de faror som möjligen kunde hotat var fördelen styrkan i kamratskapet som resan skapade. För vi kom dit och vi kom hem med livet i behåll, vilket ändå är det viktigaste. Och minnena lever för alltid kvar.

Jag lämnar övriga detaljer därhän och konstaterar att det faktiskt blev folk av varenda en i denna 9C klass i GHS.

Under denna resa lyssnade vi på mycket musik i bussen. Det finns nämligen mycket väg mellan Mariehamn och St Petersburg. Bland alla dessa låtar vill jag minnas var I Love Rock’n’Roll av Joan Jett, en artist som i övrigt inte lämnat så värst många spår hos just mig. Kanske för att hon är vegetarian, vad vet jag? Men i dag glömmer vi sånt för i dag fyller hon år, den gamla punkaren. Så, grattis på födelsedagen och tack för låten som fick mig att minnas de tider som flytt men som formade oss så väl. Ännu populärare i bussen var i ärlighetens namn Kim Wilde och We’re the Kids in America!

Det kan naturligtvis ha varit någon helt annan artist vi spelade i bussen. Fast då får väl nån helt enkelt rätta mig då! (Jag har ett genuint dåligt minne för musik.)

Pallra er iväg ut på landet och Skördefesten nu. En sådan här lördag är för fin för att slösas bort.

Hit till hotell Pribalstikaja i dåvarande Leningrad styrde vi skolresan efter nionde klass. Det var skoj och hemskt på en och samma gång.
Och här är låten som jag tror följde med oss, Joan Jett

Och Kim Wilde, som inte fyller år i dag:

fredag 21 september 2012

Ny lag för bättre miljö

Allt handlade inte om skärgårdstrafiken i lagtinget denna vecka. Fast man fick lätt den uppfattningen. I onsdags behandlade vi en ny lag om utsläppshandel, något som bidragit till att vi de facto har ett lite renare Europa i dag än vi hade haft annars. Ungefär så här lät det när jag presenterade den:
”Fru talman,

Dagens lagförslag om Utsläppshandel Fas III har sitt ursprung i Kyotoprotokollet från 1997 som enkelt uttryckt är en överenskommelse mellan de flesta av världens länder för att minska de globala utsläppen av växthusgaser. EU-länderna fick till uppgift att tvinga ner utsläppen med åtta procent till 2012. Arbetet har inte varit förgäves. I juli i år slog EU-kommissionen fast att de femton äldsta medlemsländerna lyckats med detta vilket såklart är goda nyheter.

Mot den bakgrunden infördes utsläppsrätter vilka tilldelats europeiska företag som ägnat sig åt till exempel energiutvinning, järnmetallbearbetning, gruvor och papper. De som inte släpper ut växthusgaser kan därefter sälja sina utsläppsrätter till företag som inte är lika duktiga. Detta är en riktig handel och riktiga pengar. Finans- och näringsutskottet har erfarit att även åländska företag genom att sälja sina utsläppsrätter gjort vinster viktiga för resultatet. Men inför nästa period, fas III, blir det skillnader jämfört med hittills. I fortsättningen, under perioden 2013-2020, blir det inga gratis utsläppsrätter till anläggningar för elproduktion. Det är därför av vikt att de gamla, redan utgivna, utsläppsrätterna också får följa med till den nya perioden. Enligt vad utskottet erfarit är så fallet. De gamla, icke utnyttjade, utsläppsrätterna följer med till den nya perioden.

Hittills har de olika EU-länderna haft nationella register som hållit reda på dessa utsläppsrätter. Men från och med januari 2013 bildas ett nytt unionsregister där de allra flesta EU-länder, bland dem Finland, ingår. Polen, Storbritannien och Tyskland har valt att stanna utanför och ordna med egen utsläppshandel. För att även Åland ska hänga med på denna nya handel föreslår landskapsregeringen att Åland som en blankettlag ska anta rikslagen om utsläppshandel så att den även gäller i landskapet. Gott så. Åland får ingen egen kvot när det gäller utsläppsrätter utan ingår i hela landets tilldelning. De åländska utsläppsrätterna kontrolleras dessutom av Energimarknadsverket i Finland medan pengarna som uppstår efter handeln tillfaller Åland. Åland har alltså lagstiftningsbehörighet men inte förvaltningsbehörighet när det gäller utsläppsrättshandel.

Förutom att utsläppsrätterna kontrolleras på EU-nivå blir det också några andra viktiga förändringar i själva handeln med rätterna. I fortsättningen, eller åtminstone under den kommande sjuårsperioden, ska handeln ske genom auktionsförfarande på internet vilket lagtinget diskuterade häromveckan.

Som bekant kom landskapsregeringen även med ett kompletterande lagförslag till det första. Skälet till det var en precisering till några fataljetider och övergångsbestämmelser vilka annars hade riskerat att ställa åländska företag utanför det nya systemet. Utskottet ser positivt på initiativet och välkomnar detta för lagtinget helt nya system. Det är aldrig fel att göra rätt. Ändå förtjänar det understrykas att ett kompletterande lagförslag såklart ska vara ett undantag och ingen regel.

Mot bakgrund av detta vill jag på finans- och näringsutskottets vägnar tillstyrka landskapsregeringens lagförslag om Utsläppshandel fas III jämte det kompletterande lagförslaget. Efter några mindre språkliga justeringar anser ett enigt utskott att lagförslagen kan antas oförändrat.”
Och med små raderna tillönskas alla en trevlig helg. Vi ses väl i vimlet på Skördefesten!
Om man inget gjort hade utvecklingen följt den röda linjen. Tack vare bland annat Kyotoavtalet och lagar om utsläppshandel ser det något bättre ut. Men än återstår mycket arbete. Här kan man läsa mer om detta.

torsdag 20 september 2012

Tillbaka till skärgården

Att ge sig till lagtinget i går var som att sätta sig i en tidsmaskin och färdas bakåt i tiden tio, tjugo, trettio, fyrtio eller femtio år. Frågorna var i stort sett samma och grälen i stort sett likartade. Kortrutt eller långrutt eller nollrutt. En hamn eller två hamnar eller ändhamn eller inte och var hamnar man då? Inte ens som skapligt insatt är det alltid enkelt att hänga med och över allt hänger den fortfarande på riktigt outtalade frågan. Vill morgondagens människor alls bo i skärgården? Vill de ens bo på Åland? Under de senaste hundra åren har en urbaniseringsvåg sköljt över Europa. Folk flyr glesbygden för en framtid i städerna. Är det överhuvudtaget möjligt att svänga den utvecklingen? Kring detta har jag skrivit fler gånger. Till exempel efter ett besök till Sottunga. Och Kökar. Och mer i allmänhet. Politikens uppgift är att visa ledarskap i detta, inget snack om den saken. Men mot bakgrund av de osäkerhetsmoln som skymmer horisonten är det nödvändigt att utöva detta ledarskap på basen av ett faktaunderlag som faktiskt inte ännu finns. Om det är någon som tror man kan köra ändå behöver man bara nämna Föglötunneln. Där var ett helt lagting enigt. Ändå gick projektet i kras eftersom förarbetet inte var tillräckligt väl gjort och argumenten inte tillräckligt starka.

Min egen åsikt i frågan är just nu glasklar. Det är mot bakgrund av den ekonomiska situationen vi befinner oss i nödvändigare än någonsin att tänka efter först och göra rätt sedan. Oppositionen vill bygga först och fundera efteråt. Det är så vi gjort hittills. Det är därför kostnaderna för skärgårdstrafiken tvingar fram hårda besparingar i exempelvis sjukvården. Vilda Västern-politik där man skjuter först och frågar sedan är exakt vad som skapat den kris som i dag råder i Europa och som nu närmar sig vårt närområde också. Vi har fortfarande chansen att styra upp Åland, problemen vi diskuterar är inte direkt existentiella. Men de kräver eftertanke och klokskap. Därför är det viktigt att infrastrukturministern Veronica Thörnroos fortsätter driva på kortruttsprojekten med fakta, inte känsla, som bas. Ett år hit eller dit spelar ingen roll i dagens läge bara slutresultatet för en gångs skull blir rätt. Skärgårdstrafiken är uppbyggd under en tid när plånboken låg i Finland. I dag bestämmer vi själv över samma plånbok och måste därför hushålla bättre.

Några siffror är viktiga i sammanhanget. År 1980 utgjorde skärgårdens befolkning elva procent av Ålands befolkning. I dag drygt sju procent. Sedan 1980 har de fastboende i skärgården minskat med tio procent medan fasta Åland under samma tidsperiod vuxit med tjugofyra procent. Samtliga skärgårdskommuner med undantag av Vårdö har förlorat befolkning sedan 1980. Detta är fakta som det är omöjligt att inte förhålla sig till. För hur ska vi förklara för de som kommer efter oss att pengarna är slut eftersom vi byggt hamnar som ingen använder?

Iakttagelse 1. Tydligare än så här blir inte smygsocialism. När man själv inte kan spara höjer man skatten. Min uppfattning är stark. Pengar arbetar bäst hos individen, inte i förvaltningen.

Iakttagelse 2. Båda tidningshusen blev inspirerade av gårdagens blogginlägg och gjorde nyhet av den franska irritationen. Vaket agerat! Ålandstidningen hänvisade till denna källa vilket är hederligt. Nya Åland gjorde det inte vilket är ohederligt. Ohjälpligt dyker en bild på en zebra och dess ränder upp på näthinnan. Och leende går jag till jobbet! Ha en fin torsdag.
Det har historiskt sett visat sig vara en klokare väg att tänka efter före, hellre än efter. Killen med skottkärran är otroligt lik opppositionskollegerna i lagtinget.

onsdag 19 september 2012

Drickat som retar Frankrike


Jag berättade i går om Michael Björklunds storsatsning på Smakbyn i Kastelholm. Planerna är kreativa, långsiktiga och modiga och exakt vad som krävs för att hålla Åland kvar i matchen om kunderna och konsumenterna.

Men det handlar inte bara om mat och de drycker som förknippas med sådant. I en av de stora hallarna som snart står klara i Kastelholm ska det även ordnas med destillering av starkare grejer. På programmet finns hela det sortiment som togs fram i Tjudö vingårds regi med en såväl stark som överraskande nyhet – maltwhisky. De första proverna av de första treåriga testerna har redan skickats iväg och fått ett ”positivt bemötande”. Serieproduktionen startar när anläggningen står klar. här rapporterades det om nyheten för tre år sedan. Vid sidan av detta ska dessutom en ciderproduktion inledas.


Det finns dock som bekant berg i alla byar och i Smakbyns fall heter berget för ögonblicket Frankrike som reagerat starkt på varumärket Ålvados som hängt med sedan det i tiderna skapades av framlidne entreprenören och skaparen av Tjudö vingård, Peter ”Bongo” Eriksson. Denna reaktion kan tyckas yrvaken men är likväl ett faktum. Det lär nämligen finnas något liknande i Frankrike som heter Calvados som fransmännen menar att kan blandas samman med den åländska stänkaren. Det har kommit ett formellt brev till Finland och varumärkeskampen startar snart i full skala. Detta tar Michael Björklund med upphöljt lugn.
”De borde ha annat att göra än att bråka med sådana små spelare som vi ändå är”, menar han.

Varumärkestvister och namnbråk inom spritindustrin är ingenting nytt. Konjak får inte tillverkas utanför Cognac-distriktet i Frakrike. Whisky tillverkas i Skottland och resten av världen medan det i USA och i Kanada benämns whiskey. Det är enligt den gamla kända formeln som bråk uppstår. Där det finns män och pengar och makt blir det bråk. I synnerhet när man tillsätter sprit.

Vad kan då detta betyda för Ålvadosen? Knappast så mycket. Annat än troligen välkommen reklam då det står klart att hela Frankrike riktar sina blickar mot Smakbyn i Kastelholm. Själv håller jag tummarna för Ålvadosen.

Ålvadosen är en produkterna som i framtiden ska levereras ut från Smakbyn, men nu...
...protesterar Frankrike och menar att Ålvados påminner för mycket om Calvados vilket de säger sig bestämma över.


tisdag 18 september 2012

Smaken är framtiden

En riktigt bra start på dagen och veckan blev det i går då Centerns lahtingsgrupp åkte till Kastelholm och den smakby som just nu närmar sig den riktiga startlinjen den 14 november.

Krögaren Michael Björklunds visioner sträcker sig långt utanför att bara bli en restaurang bland andra. Han tänker bygga ett brand, ett varumärke kring Smakbyn och planerar för tjugo anställda till en början för att på sikt växa till sjuttio.
”Vi vill bli Sunds största arbetsgivare”, säger han.

Sådana visioner är det som skapar företag och utvecklar samhällen. Bara när man på riktigt vågar höja blicken finns förutsättningarna att nå riktigt långt. Han siktar mot den finska marknaden, den svenska och den ryska. Idén är att förpacka exklusiva åländska råvaror och sedan sälja dem på en premiummarknad.
”Folk blir pensionärer allt tidigare och vill ändå vara aktiva. Dessutom är de allt oftare allt friskare och allt mer välbärgade. Här finns fiske, jakt och golf. Bland mycket annat”, konstaterar Björklund som hittills lagt ner tre och en halv miljon euro i projektet.

Det stannar heller inte där. I förlängningen finns även planer för ett hotell med sextiofem dubbelrum på området. Fast för det behövs ytterligare fyra miljoner. Och fler parkeringsplatser, vilket just nu är en liten sten i det nödvändiga maskineri som måste finnas mellan landskapsregeringen och företagen.

Inne i restaurangen växer just nu inredningen fram efter idé av Bettina Ingves och Sture Ahlström. Handbilade jättestockar från Hammarlands djupa skogar reses av Bygg Ab, Klingbergs med flera och de fyrtiotvå arbetarna som haft jobb i anläggningen det senaste året. Det ska inte likna något annat. En zeppelinare ska hänga i taket och köket ska ses från matborden.

Som politiker är det med stolthet jag ser sådana här satsningar. Michael Björklund har vårdat sitt eget varumärke med stor finess genom åren och står nu redo för nästa steg. Han har idéer som ska sätta fart på hans egen satsning och på resten av samhället. Alla är inte oomstridda, det är det sällan med nymodigheter. Ändå är de nödvändiga. För när vi inte längre flyttar fram gränserna för vad som är möjligt. Då är det kört, som det heter.

Inte nog med detta. I morgon ska jag avslöja en liten nyhet som framkom vid samma tillfälle. Den berättar jag mer om i morgon.

Centern i verkligheten! Från vänster talman Britt, undertecknad,  Runar, Roger, stjärnkocken Micke och Tobben. I bakgrunden första steget i Micke Björklunds storsatsning på Smakbyn, något som ska märkas över hela Åland och hela Finland.
Handbilade jättestockar från Hammarlandsskogarna samsas med modernaste tänkbara teknik.
Från kontoret högst upp i byggnaden ska Smakbyn skötas och ledas.

Här vill Micke Björklund muddra och ta bort den sly som i dag döljer en av världens vackraste utsikter. Förr fanns här vidsträckta åkrar och blänkande sjöar. Nu bara buskar.
Det är den här åkerplätten till höger på bild som Micke B vill köpa från landskapet men hittills fått nej. Den tredje anhållan är nu inlämnad. Detta är ett av tillfällena då LR på riktigt måste fråga sig vad som är viktigast. Omsorgen om forntiden eller att skapa förutsättningar för framtiden.


måndag 17 september 2012

Några ord om revisionen

I dag handlade det om ett förslag till ny revisionsmyndighet på Åland, Landskapsrevisionen. Ungefär så här föll mina ord innan behandlingen i lag- och kulturutskottet tar vid.
Fru talman,

Det är goda nyheter att vi på Åland äntligen har kommit så långt i förvaltningen av vårt landskap att vi står inför ett nytt sätt att revidera vår verksamhet. I andra nordiska förvaltningar har det visat sig att en storsatsning på just revisionen utgör en av de nycklar som behövs för att hitta rätt till framtiden. Jag deltog själv som åländsk representant i ett stort nordiskt revisionsmöte i Köpenhamn senaste vår och blev såväl imponerad som inspirerad över den kraft och entusiasm med vilken förvaltningens revisorer tacklar sina uppgifter hos våra nordiska grannar. Det ska redan nu slås fast. De har hunnit längre än vi. Där är det fokus på framtiden lika mycket på den tid som varit, förmodligen mer. 
De landskapsrevisorer vi haft på Åland och som jobbat hårt har förvisso gjort ett bra arbete med synnerligen begränsade resurser men det är inte säkert att det varit det mest professionella sättet att utföra uppdraget på. En revisor är i dag så mycket mer än en kontrollant med uppgift att i efterhand berätta vad som gått fel och hur mycket det kostat. Modern revision är rätt använt en tydlig vägvisare och ett viktigt stöd i den dagliga verksamheten. Mot bakgrund av de utmaningar hela det åländska samhället står inför behövs alla händer på däck. Vi måste ställa om vårt landskap så att intäkterna räcker till utgifterna och det blir både tungt och svårt.

Vi ställer oss positiva till en ny myndighet då vi tror den kan hjälpa oss alla att jobba kostnadseffektivare. Men det finns några delar i och utanför lagförslaget som vi tycker lag- och kulturutskottet kan titta lite närmare på.

I förslaget till en ny oberoende revisionsmyndighet, Landskapsrevisionen, tar landskapsregeringen inte ställning till hur stor personal myndigheten ska ha. Inom Centern har vi tittat på det där och tycker inte man under själva uppbyggnadsskedet ska sikta på fler än tre anställda, inklusive myndighetschefen. Det antalet motsvarar i stort sett dagens bemanning. Den åländska förvaltningen är med undantag för ÅHS-apparaten så pass begränsad att en person med fördel kan ta ansvar för hela granskningen. När det gäller ÅHS behövs troligen ett samarbete mellan två eller flera revisorer. Verksamheten är komplex och pengarna många, för att uttrycka det försiktigt. Här gör man troligen klokt i att sätta in rejält med resurser även på uppföljning och effektivitetskontroll för att i det långa loppet spara skattepengar.

Uppstår det akuta situationer kan revisorsmyndigheten alltid köpa in externa tjänster vilket möjligen sätter fingret på en svag punkt i den nya myndigheten som ju, enligt förslaget, ska underställas lagtinget. Det måste klargöras vad som händer om någon vill överklaga myndighetens beslut, till exempel i samband med offentliga upphandlingar. Då lagtingets beslut inte kan överklagas måste det stå klart hur besvären ska gå till hos en myndighet som lyder under den lagstiftande församlingen. Detta bör utskottet granska med särskild noggrannhet. Det finns troligen också andra utmaningar i att den nya myndigheten föreslås ligga under lagtinget istället för landskapsregeringen.
(OBS! I lagförslaget nämns att besvären ska riktas till Högsta förvaltningsdomstolen. Eftersom detta är första gången någon kan överklaga ett beslut från en myndighet i lagtinget, tycker jag ändå utskottet åtminstone kan ha det bakom örat och avgöra om det är tillfyllest.)
Ändå är det övergripande sett klokast att det är lagtinget som granskar landskapsregeringen istället för att förvaltningen granskar sig själv. Genom det förfarandet blir det hela transparent och lätt att begripa. Därför är det viktigt att även detaljerna är klara redan på förhand. Små tuvor får inte välta alltför stora lass. I sista ändan handlar det faktiskt om något så enkelt som att vi själva bestämmer. Det är det som självstyrelsen är till för. Andra gör annorlunda, vi gör som vi själva tycker är bäst för oss. Vi ser gärna att utskottet mins det i den fortsatta behandlingen,

I lagförslaget föreslås att myndighetens chef ska tillsättas för sju år med möjlighet till en förlängningsperiod, alltså totalt fjorton år. Det är bra. Sju år är varken för långt eller för kort men sätter ändå en tydlig början och ett tydligt slut på uppdraget.

Det är enligt Centerns mening också angeläget att samtliga revisorer arbetar med såväl årlig revision som med så kallad effektivitetsrevision som även nämns i lagförslaget. Vid effektivitetsrevision är det alltid medborgarperspektivet som är centralt. Det handlar kort och gott om att se till att skattebetalarna får valuta för pengarna. Att man gör saker på rätt sätt. I dagens revisionsvärld är det det som i sista änden kanske är det allra viktigaste. Den situation som Åland står inför kräver att vi gör saker rätt i alla lägen.

När den nya myndigheten väl fungerar behöver den moderniserade revisionen absolut inte stanna inom landskapets fögderi. Man borde ha som målsättning att även inkludera den kommunala sektorn. Detta förutsätter dock troligen nyanställningar och avtal med såväl kommuner som kommunförbund. Det vore också önskvärt att fortsätta samarbetet med den svenska Riksrevisionen som ju gjort ett ambitiöst arbete med översynen av den åländska revisionsverksamheten. Är man liten i en stor värld är det dumt att inte fråga om hjälp där sådan finns.

Samtidigt som den nya revisionsmyndigheten inrättas under lagtinget borde man också överväga att föra våra ombudsmannafunktioner (diskriminerings- och dataombudsmannen) under lagtinget. Det skulle inte minst en gång för alla placera dem på rätt ställe i myndighetshierarkin. Det kunde i vart fall utskottet ha i minnet i den fortsatta behandlingen kring denna första egna myndighet under lagtinget.

I ett nordiskt sammanhang är Åland sist ut (möjligen tillsammans med Grönland) med att ordna till revisionen på ett professionellt sätt. Alla andra lagstiftande områden i Norden har redan gjort det. Dock borde man överväga nödvändigheten och nyttan med att knyta den nya myndigheten närmare något av utskotten, rentav att skapa ett enkom revisionsutskott. I övriga Norden finns ett parlamentariskt organ som jobbar med revisionen. På Färöarna där man för inte så länge sedan skapade den nya Riksrevisionen har man ett parlamentariskt revisionsutskott där alla partier sitter med. Det kunde vara skäl för utskottet att höra färingarna hur de tacklat det hela. Riksrevisionen där har varit synnerligen aktiv och hade fram tills i sommar lyckats avsätta fyra ministrar efter kritiska revisionsrapporter. Om det i sig är önskvärt har vi ingen åsikt om men nog visar det på handlingskraft alltid. Ett utskott kunde också utgöra ett viktigt stöd till landskapsrevisorn i dennes uppdrag. I Finland har man också inrättat ett revisionsutskott som inte minst i samband med nödlånet till Grekland var instrumentellt på flera sätt.

Avslutningsvis. En bra revisionsmyndighet kommer att spara mycket pengar för hela Åland. God kontroll, både juridisk och finansiell, som sker rimligt snabbt kan spara mycket skattepengar och även åstadkomma förvaltningsmässiga förbättringar.

Fru talman, det kan inte nog understrykas att behovet av en ny landskapsrevision är stort. För allas vårt bästa. Tack.
Dagens revisorer är inte bara misstänksamma. De är också viktiga för att bygga en förvaltning som blir mer kostnadseffektiv och därmed bättre för medborgarna.

100 dagar kvar – jag är redo

I dag är det 100 dagar kvar till höstens lagtingsval och jag står till förfogande, starkare och helare än någonsin. Från att ha varit en nov...