Gratulationer till Carl XVI Gustaf!

Från alla oss på Åland, grattis på 80-årsdagen, Ers Majestät!

Idag fyller alltså Carl XVI Gustaf 80 år. Det är en högtidsdag i Sverige, men också på Åland, där banden till Sverige alltid varit djupa, levande och självklara. Vår historia, vårt språk och vår kultur är tätt sammanflätade. Därför känns det naturligt att denna dag stanna upp ett ögonblick och rikta en varm hälsning från Åland till Kungahuset och såklart vännerna på Sveriges generalkonsulat i Mariehamn. Det bifogade brevet har jag idag skrivit tillsammans med lantrådet Katrin Sjögren.

Under sina många år på tronen har kung Carl XVI Gustaf blivit en monark som uppskattas långt utanför Sveriges gränser. Med värdighet, pliktkänsla och ett stilla engagemang har han representerat sitt land i mer än ett halvt sekel. Det är ett uppdrag som kräver både uthållighet och ett stort mått av självuppoffring, något kungen burit med en naturlig värdighet.
För oss ålänningar är minnena särskilt starka från sommaren 2022, när Åland firade 100 år av självstyrelse. Då hade vi den stora glädjen att välkomna både kungen och drottning Silvia till Åland, tillsammans med Finlands president Sauli Niinistö och hans hustru Jenni Haukio.

Det blev dagar fyllda av värme, möten och symbolik. Och rätt många glada skratt också!

Kungen tog sig tid att möta ålänningar, delta i flera evenemang och besöka platser som berättar om vår historia. Han satt i lagtingets plenisal, där Ålands självstyrelse dagligen lever och sprattlar. Han besökte också det då nyöppnade Bomarsunds Besökscenter och tog del av berättelsen om de historiska händelser som en gång formade denna del av Östersjön.

Och så minns vi förstås den stora självstyrelsefesten på Järsö.

Lagtinget stod värd för en storslagen kväll där kungen och drottningen tillsammans med presidentparet var hedersgäster. Det var en fest som samlade människor, historia och framtid i samma ögonblick. Jag hade själv äran att vara konferencier för galan tillsammans med dåvarande lagtingsledamoten, och nuvarande infrastrukturministern, Camilla Gunell.

Kvällen präglades av stolthet, glädje och en känsla av att något viktigt delades mellan våra länder och vårt folk.

Hela den kvällen finns fortfarande att se på Yle Areena och länken finns i kommentarerna för den som vill återuppleva stämningen.

Men kanske var det ändå mötena med människor som gjorde starkast intryck. Den svenska kungen mötte ålänningar på gator och torg, i samtal och handslag. Det fanns en närvaro där som gjorde besöket mer än ceremoni, det blev personligt. Det får mig att minnas alla de berättelser från förr om när kungen och hans Silvia kom till Kökar, Mariehamn osv. Om allt är sant är inte känt men i vart fall sannolikt!

Det är också så många här på Åland upplever kung Carl XVI Gustaf: som en monark med en genuin nyfikenhet på människor och platser.

I dag vill vi därför säga: tack. Tack för alla minnen. Tack för stödet och den värme som alltid visats Åland. Tack för det arbete och den pliktkänsla som följer med att bära en krona i mer än femtio år.

Och framför allt, tack för att banden mellan Sverige och Åland fortsätter att vårdas och stärkas. Vi önskar Ers Majestät många friska och goda år framöver.

Och kom ihåg: dörren till Åland står alltid öppen för den svenska kungafamiljen. Här väntar vänner.

Fotona är huvudsakligen från Kungliga hovstaterna och Ålands landskapsregering.

Ukrainas ambassadör till Åland

Idag har Ukrainas ambassadör i Finland Mykhailo Vydoinyk tillsammans med rådgivaren Vitalii Martyniuk besökt Åland. Det är både hedrande och lovande, det är i nöden vännerna prövas och vänskapen mellan Åland och Ukraina är extremt stark.

Programmet för besöket är innehållsrikt och, om jag får säga det själv, typiskt åländskt: kunnigt, varmt och organiserat, av lagtingets kansli, med den där stillsamma professionalismen som gör att saker bara fungerar. Värdsklass!

Dagen började i lagtinget med samtal om självstyrelsen, om Europa och om den värld vi alla försöker försvara.

Tillsammans med lantrådet Katrin Sjögren och förvaltningschefen John Eriksson fick jag möjlighet att ge våra gäster en bild av Åland, vårt samhälle och den speciella plats våra öar har i den europeiska fredsordningen.

Därefter fortsatte färden genom några av de platser som berättar något viktigt om vårt samhälle. Statens ämbetshus. Fredsinstitutet. Bomarsunds Besökscenter och Notvikstornet där historien fortfarande ligger kvar i stenarna och viskar om krigets konsekvenser, under ledning av Graham Robins.

När kvällen föll samlades vi på Silverskär tillsammans med lagtingsledamöterna Sandra Listherby, Mogens Lindén, Andreas Kanborg, Veronica Thörnroos, Robert Mansén och Wille Valve. Det är rimligt att säga att Team Åland levererade starkt. Liksom också köket som bjöd på sikrom, skrakägg, gös, glass och sparrissoppa. I’ll be back, lovade en mycket nöjd och mätt ambassadör. 

En sådan här dag understryker hur märkliga historiska linjer kan vara. Förbindelserna mellan Åland och Ukraina går längre tillbaka än många tänker på. Redan långt före detta fasansfulla krig som Ryssland till hundra procent och mer ligger bakom, fanns kontakter, möten och samarbeten mellan våra samhällen.

Efter invasionen har dess band vuxit i styrka.

Ålänningarna har i förhållande till Ukraina gjort det som ålänningar gör när något verkligen gäller: man kavlar upp ärmarna. Civilsamhället har mobiliserat. Föreningar har samlat in pengar. Människor har öppnat sina hem. Och också det officiella Åland har bidragit.

Genom en donation till Olena Zelenska Foundation har Åland varit med och finansierat skyddsrum till skolor i Ukraina, så att barn kan gå i skolan även när sirenerna ljuder. Detta hyllas av ambassadören som också lägger till: ”Det behövs mer, mycket mer. Bilar, däck, medicin, sjukvårdsmaterial, allt.”

Kriget är långt ifrån över och Ukrainas sak är fortfarande vår. Europa måste gå samman och låta Ryssland förstå vem som bestämmer, militärt och ekonomiskt.

Här på Åland lever vi sedan mer än hundra år i demilitarisering och neutralisering. Vi är bokstavligen fredens öar. Därför känns Ukrainas kamp så nära. För när Ukraina försvarar sitt land försvarar de också den europeiska ordning som gör det möjligt för små samhällen, som vårt, att leva i frihet.

Idag bor ungefär 300 ukrainare på Åland. De arbetar, studerar och deltar i vårt samhälle medan de väntar på det som alla hoppas på: att kunna återvända hem till fred, frihet och demokrati.

Den ukrainska delegationen stannar kvar på Åland också imorgon. De vill träffa fler ålänningar, se mer av vårt samhälle och inte minst möta några av de ukrainare som idag bor här. Det gläder mig. För det är i möten mellan människor som framtid växer.

Och bakom kulisserna finns alltid de människor som ser till att allt fungerar. I det här fallet har biträdande lagtingsdirektören Julia Lindholm, som så många gånger tidigare, hållit ihop trådarna med säker hand och en sällsynt känsla för detaljer.
När vi satt ute på Silverskär ikväll och såg skärgårdshorisonten öppna sig mot havet slår det mig att just horisonter har en särskild betydelse för oss som lever på öar. De påminner oss om att det alltid finns en riktning framåt.

Och därför vill jag skicka en tydlig hälsning från Åland och ålänningarna: Till president Volodymyr Zelensky, till Olena Zelenska och till hela det ukrainska folket: Er kamp är inte bara er. Den är vår. Och någonstans där ute, vid Europas gemensamma horisont, väntar också den dag då Ukraina åter kan leva i fred, frihet och demokrati.

Idag tog Åland emot Tyskland

Vi har idag haft glädjen att välkomna Tysklands ambassadör i Finland, Stephan Auer, till Åland och Ålands lagting. Med honom följde ministerrådet Christoph Peleikis samt Tysklands honorärkonsul på Åland Katarina Mörn.

Besöket började på morgonen med ett official call i lagtinget där vi gick igenom aktuella frågor ur åländsk synvinkel. Med på mötet deltog också infrastrukturminister Camilla Gunell, förvaltningschef John Eriksson och biträdande lagtingsdirektör Julia Lindholm, som med stor professionalism ansvarar för de internationella besök som når Åland.

Det är lätt att tänka att diplomati sker i stora huvudstäder och bakom höga portar. Men i själva verket bygger den lika mycket på möten mellan människor, på lokala perspektiv och på att visa hur ett samhälle fungerar i vardagen. Där passar en slät kopp kaffe perfekt in i bilden! 

Efter vårt första samtal fortsatte ambassadörens program genom det åländska samhället. Vid Statens ämbetsverk togs delegationen emot av landshövding Marine Holm-Johansson. På Ålands fredsinstitut mötte man direktör Susann Simolin och diskuterade fredsarbete och konfliktlösning, frågor som definierar åländskheten.

På Högskolan på Åland riktades särskild uppmärksamhet mot sjöfartsutbildningen tillsammans med programchefen Ellinor Lindblom. Sjöfarten är fortfarande en av de tydligaste broarna mellan Åland och omvärlden. Den är också ett konkret exempel på hur ett litet samhälle kan ta internationellt ansvar genom kompetens, utbildning och innovation.

Under dagen hann delegationen dessutom besöka sjöbevakningsstationen i Mariehamn samt Viking Line, där ekonomidirektören Mats Engblom tog emot.

Kvällen avslutades med middag på Björnhofvda gård tillsammans med mina medvärdar Simon Påvals, Christian Wikström, Henrik Löken Löthman, Annette Holmberg-Jansson och Roger Höglund, samt riksdagsledamoten Mats Löfström.
Det kan låta som ett tätt program och det var det också. Men sådana dagar är en viktig del av själva självstyrelsebygget.

Åland är ett litet samhälle. Just därför är relationer avgörande. Idag kändes detta extra starkt då vi samtidigt högtidlighöll den nationella veterandagen och frågor om fred och framtid, alltid närvarande men ibland mer än ibland. 

När Nationernas Förbund löste Ålandsfrågan 1921 stod Tyskland bland de tio stater som garanterade konventionen om Ålands demilitarisering och neutralisering. Den internationella garantin var en central del av den lösning som gjorde det möjligt att förena självstyrelse, minoritetsskydd och regional stabilitet.

Mer än hundra år senare står den modellen fortfarande kvar. Den har överlevt världskrig, kalla kriget, europeisk integration, EU-medlemskap, NATO och nu också ett förändrat säkerhetsläge i Europa. Det säger något om styrkan i idén bakom Åland: att säkerhet byggs starkare genom förtroende och internationella överenskommelser än genom militär närvaro.

Det är också därför diplomati på alla nivåer spelar roll.
I en tid när världen känns mer konfrontativ och retoriken hårdare är det lätt att glömma att politikens egentliga uppgift är den motsatta: att skapa stabila ramar där samhällen kan utvecklas, samarbeta och tro på framtiden.

Det gäller i Berlin. Det gäller i Helsingfors. Och det gäller också på Åland.

För små samhällen är vänskap och samarbete inte bara högtidliga ord, de är en förutsättning för att kunna påverka och bidra.

Tyskland är en sådan vän. Vi möts i frågor som rör sjöfart, handel, energiomställning och teknisk utveckling. Men kanske ännu viktigare möts vi i en gemensam övertygelse: att internationellt samarbete fortfarande är den starkaste grunden för fred och stabilitet i Europa.

När jag under middagen i kväll underströk vänskapen mellan Tyskland och Åland är det inte bara en hövlig gest. Det är en påminnelse om något större. Att även små platser kan bära på stora idéer. Och att fredliga lösningar, som den åländska, fortfarande kan inspirera världen.

Zum Wohl och varmt välkomna tillbaka till Åland, löd slutorden när vi skiljdes åt på flygplatsen ikväll.

Tack till alla veteraner, för allt vi har

Historien gör sällan entré med ett Höganäskrus runt halsen, som i Hemsöborna. Den smyger sig in i stilla stunder, vid en minnessten, i ett handslag, i tystnaden kring människor som burit mer än de någonsin berättat.

Så var det när vi i dag samlades vid krigsveteranernas minnessten på Åland. Där blir historien ovanligt nära och levande. Den nationella veterandagen är en av Finlands mest betydelsefulla högtidsdagar. Inte en dag för triumf. Inte en dag för stora ord. En dag för eftertanke, tacksamhet och respekt.
På Åland firas den med värdig enkelhet. Först vid minnesstenen. Sedan med veteranfest i stadshuset. En stillsam högtid men en som säger mycket om vilka vi är.

Till årets minneshögtid kom den svenske överstelöjtnanten och säkerhetsanalytikern Joakim Paasikivi. För många känd från sina analyser av Rysslands krig mot Ukraina. Men för Åland också en person med lång och personlig anknytning till öarna.

Det var ett nöje att få samtala med honom över lunch tillsammans med representanter från Mariehamns stad och Ålands krigsveteraner. Samtalet rörde sig naturligt mellan historia och samtid. Mellan de krig som formade Finland och de konflikter som nu åter skakar Europa. Men Paasikivi lyfte också något som fastnade hos mig.

Han talade om att vi inte kan nöja oss med att vara offer för utvecklingen. Historien är inget väder som bara drabbar oss. Den är något vi formar tillsammans. Vi måste skapa framtiden, inte bara reagera på den.

I sitt festtal i stadshuset talade han om Europa. Om behovet av ett stolt EUROPA, inte splittrat i fyrtio små ekonomier som konkurrerar med varandra, utan ett urstarkt ekonomiskt Europa som kan stå upp för sina värderingar i världen.

Och de värderingarna är tydliga: mer demokrati. Mer rättsstat. Mer respekt för internationella avtal. Det är en tanke som klingar starkt på Åland.

När Ålandsfrågan löstes i början av 1920-talet skapades något unikt. Genom internationella överenskommelser förankrades Ålands självstyrelse, demilitarisering och neutralisering. Det var en lösning byggd på en djärv idé: att konflikter inte alltid måste avgöras med vapen. Att de också kan lösas med rätt. Med avtal. Med institutioner. Med internationella garantier. Den tanken har burit Åland i mer än ett sekel.

När Paasikivi lyfter mer demokrati och mer rättssamhälle tolkar jag det som ett direkt stöd för den nuvarande ordningen, inklusive demilitarisering och neutralisering, ett Åland som Fredens öar.

Dagens ordning säger också något viktigt om Finland, lyfte jag fram i mig eget tal på veteranfesten. För Finland är i grunden ett land som gång på gång betonar rättsstat, demokrati och internationell rätt. Ett land som vet att när regler följs kan också små samhällen leva i trygghet. Därför har Finland och Åland tillsammans tagit fram ett förslag till ny självstyrelsedag som understryker just detta.

Vi lever nu i en tid när dessa principer prövas hårt. Kriget har återvänt till Europa. Avtal bryts. Regler ifrågasätts.

Men slutsatsen kan inte vara att regler därför saknar betydelse. Tvärtom. När världen blir hårdare behövs principerna ännu mer.

Ålands demilitarisering och neutralisering är inte ett uttryck för svaghet. De är ett uttryck för tilltro till något större, en regelbaserad världsordning där avtal faktiskt betyder något. Det latinska uttrycket pacta sunt servanda, avtal ska hållas, är inte bara en juridisk formulering. Det är en civilisatorisk grundsats.

Små samhällen har sällan maktens styrka. Men de kan ha rättens styrka.

Veteranernas generation visste något som vi aldrig får glömma: fred uppstår inte av sig själv. Frihet består inte av sig själv. De måste byggas. Försvaras. Och föras vidare.
Årets tema för veterandagen var “Tillsammans blickar vi framåt.” Det är ett klokt tema. För framtiden tillhör inte dem som ger upp tron på den. Den tillhör dem som fortsätter att bygga samhällen, tillit och fred, också när världen känns osäker. Därför är optimism den högsta graden av ansvar. Som Winston Churchill en gång uttryckte det:

“För min egen del är jag optimist, det verkar inte vara särskilt meningsfullt att vara något annat.”

När jag senare under dagen visade Joakim Paasikivi runt i Ålands lagting blev den tanken ännu tydligare.

Institutioner som vårt lagting, internationella avtal som skyddar Ålands status och den fredsordning som vuxit fram i Europa är inga naturtillstånd. De är resultatet av modiga beslut. Av politiskt arbete. Av människor som vägrat tro att konflikt är den enda vägen.

Veterandagen påminner oss om just detta. Den påminner oss om vad som står på spel. Men också om vad som är möjligt. Att minnas dem som gick före oss. Att förvalta den frihet de försvarade. Och att tillsammans, med öppna ögon och rak rygg, fortsätta bygga framtiden.

Tack för besöket och välkommen tillbaka Joakim Paaskivi, suveränt arrangerat Aino Waller och alla andra och tack för hjälpen med bilder osv Erik Lundén. 

Specialkurser på Ålandsträff

Under två dagar har vänner från Försvarskursernas specialkurser 59 och 66 samlats på åländsk mark. En återträff, ja, och något mycket mer.

Försvarskurserna handlar i grunden om beredskap: hur vi som samhälle förbereder oss för kriser av olika slag. Sådana där sammanhållning spelar roll och nätverk gör skillnad.

I våra specialkurser, som tog sin början i Helsingfors, möts människor från näringsliv, myndigheter, politik och många andra delar av samhället. Olika perspektiv men samma mål: att förstå mer och stå bättre rustade tillsammans.

Vi började i underjorden, intill Statens ämbetshus. Där finns det stora bergsskyddet, en påminnelse om att beredskap inte bara är ett ord utan något mycket konkret. Landshövding Marine berättade om systemet och hur man tänker kring säkerhet och ansvar.

Sedan bar det vidare till Klintkajen där chefen för den åländska sjöbevakningen, Axel Ramberg, tog emot. Generöst visade han verksamheten, berättade om uppdraget och svarade på frågor. Och ja, han såg också till att det blev bad. Vattnet höll någonstans kring fem grader och är inte att rekommendera för svaga. Fast sådant får man ta när man talar om beredskap i alla lägen.

Kvällen fortsatte i Lagtingets matsal med middag och samtal innan vännen Peter Hultqvist tog vid. Som Sveriges långvarige försvarsminister har han en erfarenhet som märks, och en trygghet i resonemangen som gör att man gärna lyssnar. Kanske är det åren som kommunalråd i Borlänge som satt sin prägel: han pratar så att människor faktiskt förstår.

Hultqvist var dessutom tydlig i sin uppskattning av Åland som en stabiliserande faktor i vår del av världen. När frågan om demilitariseringen och neutraliseringen dyker upp, vilket den ibland gör, är hans svar lika klart varje gång: det finns ett internationellt avtal i botten, ett starkt Finland som sköter försvaret om något skulle hända, och att börja rucka på hundraåriga överenskommelser i en lynnig tid vore direkt oklokt.

Fredagen tog vid i samma tempo fast med historien i fokus. Vi började vid Bomarsunds Besökscenter där berättelsen om Ålands dramatiska 1800-tal levandegörs på ett sätt som gör det både tydligt och gripande. Där finns också förklaringen till mycket av det som format det Åland vi känner idag.

Därefter fortsatte samtalen, reflektionerna och informationsutbytet innan vi rundade av allt med lunch på Stallhagen.

När man summerar ett sådant här dygn är det tydligt att beredskap inte skapas bara i planer och dokument, den byggs i relationer. I samtal. I förtroende mellan människor som lär känna varandra.

Så ett varmt tack till alla deltagare som avsätter sin egen tid för att vara med i detta arbete. Efter dessa två dagar känns det som att Åland är en liten aning mer framtidssäkrat än det var igår.

Och ett särskilt tack till mina medvärdar Heidi och Sverker för ett gott samarbete och till alla andra som på olika sätt bidrog till att göra detta till ett fantastiskt dygn. Trevlig helg. 

Två dagar juridik och självstyrelse

Idag har vi inlett Åland Autonomy Seminar i lagtinget, en sällsynt samling av internationella och lokala juridiska tungviktare som under två dagar fördjupar sig i den åländska självstyrelsens rättsliga grund, utveckling och internationella betydelse.

Initiativet till seminariet kommer från Göran Lindholm och Gudmundur Alfredsson, som genom sitt engagemang och sitt nätverk har lyckats samla en imponerande grupp forskare och jurister till Mariehamn. Det är ett arbete som förtjänar stort erkännande. Avstampen var praktverket ”The Autonomy of the Åland Islands, Constitutional and International Law Challenge”, som utkom häromåret. 

Tidpunkten kunde knappast vara bättre. Just nu pågår arbetet med att förnya självstyrelselagen, och i ett sådant skede är kvalificerade samtal om autonomins konstitutionella ramar, internationella garantier och framtida utveckling särskilt värdefulla.

I mitt välkomsttal lyfte jag fram en tanke vi aldrig får glömma: utvecklingen av självstyrelsen har inget slutmål.

Från början sades att Åland skulle få ett så långtgående självbestämmande som möjligt utan att bli en självständig stat.

Det arbetet blir därför aldrig riktigt färdigt, det är en pågående process där varje generation bär ansvar för att utveckla självstyrelsen så att den fortsätter fungera för det åländska samhället.

Vårt mål är i grunden enkelt: att vardagen på Åland ska formas mer av åländska beslut, inte mindre. Att vi ska kunna ta ansvar för fler frågor som berör vårt samhälle, inte färre. Mer åländsk, på våra villkor, utifrån våra behov, det är riktningen. 

Samtidigt vilar allt detta på den särskilda konstruktion som gjort Åland känt i världen, den täta knut som binder samman självstyrelsen, demilitariseringen och neutraliseringen.

Tillsammans utgör de exempel på hur juridik, diplomati och politisk vilja kan bidra till fredliga lösningar på svåra konflikter.
Att så många framstående och erkända forskare och jurister samlas i lagtinget för att diskutera dessa frågor är både inspirerande och uppmuntrande.

Ett varmt tack till initiativtagarna Lindholm och Alfredsson och till alla deltagare som bidrar till att fördjupa förståelsen för en av världens mest intressanta och långlivade autonomilösningar, jepp, det är Åland det!

På bilden från vänster: Krzysztof Drzewicki, Ulf Linderfalk, Sören Silverström, Peter Hilpold, Gudmundur Alfredsson, Bjarne Lindström, Sia Spiliopoulou-Åkermark, Jörgen Pettersson, Göran Lindholm, Markku Suksi, Susann Simolin och Julia Lindholm. 

Stjärnsmäll av Lukas Lantz

I morse vaknade Lukas Lantz till en söndag som absolut inte var som vanligt. Senare på kvällen väntade premiär för hans eget gig och premiär HUNDLIV. Och alla som någon gång testat sina egna gränser vet att sådant kan kännas lite fladdrigt. Det är alltså rimligt att gissa att en och annan nervtråd låg rätt ytligt. 

Helt i onödan. 

För vi som satt i salongen på Alandica blev vittnen till något som bäst kan beskrivas som en teatralisk käkträff, homerun, jackpot och royal straight flush, allt på samma gång.

Vilken j-la smäll, Lukas.

På scen står han ensam. 75 minuter. En kropp, en röst, en berättelse. Och ändå fylls rummet av en hel värld: barndomens skav, skrattet som fastnar i halsen, sorgen som plötsligt blir komisk och den där nästan smärtsamma längtan efter att bli förstådd. Och att begripa. Utförandet är mästarklass, detaljerna för finsmakarna många, som flugan och som hundkopplet och mycket mer. 

Föreställningen Hundliv bygger på fantastiska boken Mitt liv som hund av Reidar Jönsson. Berättelsen om Ingemar, pojken som försöker navigera genom en värld som är större än han själv, där kärlek och förlust, skuld och hopp går hand i hand.
Denna föreställning började med att Lukas hittar boken på en bokbytarhylla (jag älskar också sådana!) och får en idé. Detta är så starkt att han skriver till författaren Jönsson och frågar om han får göra teater av storyn.

Reidar Jönsson fattar det fina och svarar ja. Inte bara ja, han följer arbetet som obetald producent, månad för månad, medan Lukas kämpar med att göra berättelsen till sin egen.

Nu sitter författaren själv i publiken på Åland tillsammans med sina barn och barnbarn. Bara det är dubbelt av allt. Och att mamma Jenny och pappa Nicklas Lantz såklart är på plats.
Hundliv är tragisk och vansinnigt roligt. Det är blåögt och brutalt. Man skrattar för att i nästa stund gråta.

Precis som livet.

När ljuset tänds igen i salongen känner vi alla att vi varit med om något som verkligen träffade, kändes.

Så om du undrar om du ska gå och se Hundliv är svaret enkelt.

Gå. Nu.

Och till sist. Det är såklart Lukas som ska hyllas mest men vi ska inte glömma bort sådana som är med och stödjer på olika sätt och gör detta möjligt. Som till exempel Nordens institut på Åland och chefen och regissören Tasso Stafilidis som agerat bollplank och allt möjligt. Heder och tack till er alla. 

Grattis MK, 90 år och ständig ungdom!

När världen började brinna 1936 startade ålänningarna en manskör. Och det fortsätter vi fira!

Det är, faktiskt, en ganska överraskande och klok reaktion på världspolitiken. Det kräver mod att sitta stilla i båten, ibland. Och vi njuter fortfarande frukterna av den.

Idag firade Mariehamnskvartetten sitt 90-årsjubileum, och Helena och jag hade glädjen att sitta i publiken när kören fyllde rummet med sång. Tidigare under dagen hade jag också äran att framföra Ålands lagtings och landskapsregerings gratulationer vid jubileumshögtiden.

Det är något poetiskt i den där starten, visst.
Året var 1936. Europa darrade. Nationer rustade. Misstron växte. Historien tog sats mot ett av sina mörkaste kapitel. Och här på Åland gjorde man något helt annat. Man startade en manskör.

När gubbarna i världen, alltid dessa gubbar, höjde rösterna mot varandra valde åländska män att höja rösterna tillsammans. När andra marscherade mot fronterna började man här istället läsa noter. Och när världen stundvis uppträdde ganska… taktlöst, valde man att odla stämning.

Den kontrasten säger något viktigt om oss.

För körsång är i grunden demokrati i fyrstämmig form. Ingen stämma bär ensam. Alla måste lyssna. Alla måste hitta sin ton och sin plats i helheten. Först då uppstår harmonin. Exakt så fungerar också ett friskt samhälle.

Under nio decennier har Mariehamnskvartetten varit en del av Ålands hjärtslag, vid högtider, konserter och festliga tillfällen, men också när livet krävt eftertanke. Generationer av sångare har kommit och gått, men sången har fortsatt. För körer överlever inte i 90 år genom att bli äldre. De överlever genom att bli nya.

När sista tonerna av Finlandia ebbade ut och applåderna steg från publiken slog det mig hur märkligt beständiga vissa saker kan vara. Världen förändras dramatiskt. Murar byggs och rivs. Konflikter blossar upp där man trodde att freden var självklar. Men här, på fredens öar, samlas människor fortfarande för att göra något så enkelt, och så stort, som att sjunga tillsammans.

Och kanske är det just därför Åland ibland lyckas påminna världen om något viktigt: Att verklig styrka inte uppstår när alla ropar högt. Utan när människor lyssnar på varandra och till slut hittar samma ton.

Och ett särskilt tack till dem som bar föreställningen, alla. Ikväll fyllde ni inte bara scenen i Alandica, ni fyllde också rummet med värme, stolthet och en påminnelse om vad människor kan skapa tillsammans. Tack för det. Och återigen: stort grattis till 90 år, Mariehamnskvartetten. 

En fråga som skaver

Ikväll deltog jag i ett seminarium med en titel som nästan skaver lite: Är Åland för alla?

Kanske just därför är frågan så viktig att ställa och framför allt nödvändig att tänka på. För mig är det viktigt att försöka ta del av så många berättelser som möjligt från hela vårt samhälle, de som hörs ofta och de som alltför sällan tar plats.

Under kvällen presenterade Funktionsrätt Åland och Alexandra Gamba slutrapporten från projektet ”Ett Åland för alla”, vars syfte har varit att öka kunskapen om tillgänglighet i det offentliga Åland och i de åländska kommunerna. Arbetet påminner oss om något som ibland är lätt att ta för givet: att tillgänglighet inte bara handlar om ramper, dörrar eller teknik, utan om möjligheten att delta i samhället på lika villkor.

Seminariet gav också ett bredare perspektiv genom gästföreläsaren Lars-Göran Wadén, författare till boken Livet rullar vidare. Med en blandning av humor och allvar visade han hur vårt sätt att tänka kring tillgänglighet ibland behöver vridas ett varv till.

Ett av hans budskap är att tillgänglighet sällan bara gynnar några få. Tvärtom kan lösningar som först utvecklas för en mindre grupp ofta visa sig bli till nytta för många fler.
Den moderna skruvlocken på syltburkar utvecklades en gång för att underlätta för människor med nedsatt handstyrka. Idag uppskattar vi alla dem.

Ljudböcker började som ett hjälpmedel för synskadade, men har i dag blivit en självklar del av vardagen för många.
Den tanken handlar om universell utformning: att när vi anpassar samhället så att även de som möter störst hinder kan vara med, då fungerar det bättre för alla.

Det är också ett sätt att vända på den klassiska 80/20-logiken. I stället för att utforma samhället efter majoriteten och hoppas att resten ska klara sig, kan vi börja med dem som möter störst utmaningar. Resultatet blir ofta lösningar som fungerar bredare än vi först trodde. Det är en stark insikt. 

Under kvällen fick vi både konkreta tips på hur man kan arbeta vidare och exempel, ibland ganska dråpliga, på hur det kan bli när tillgänglighet glöms bort i planeringen.

Den viktigaste påminnelsen är ändå denna: tillgänglighet handlar i slutändan inte bara om planer och ambitioner. Den handlar om att faktiskt göra saker.

Att tänka efter före. Att bygga rätt från början. Att steg för steg göra samhället mer öppet för fler.

Frågan ”Är Åland för alla?” är inte alltid bekväm. Men den är nödvändig. För svaret är ja, alltid och oavsett. 

För varje gång vi gör Åland lite mer tillgängligt, gör vi det också lite bättre för oss alla.

Allt som allt blev det en fin kväll, fylld av både eftertanke, humor och viktiga insikter.

IT-säkerheten först och främst

Keep it coming, vi är redo. En vanlig arbetsdag i lagtinget rymmer mer än lagar, utskottsmöten och omröstningar. Det finns till exempel ögonblick då vi riktar blicken framåt väldigt tydligt, mot förändringar som formar samhället långt innan de hinner hitta sin plats i lagboken. Där är vi idag och det handlar om AI, artificiell intelligens.

I morse fick vi möjlighet att lyssna till Ålands landskapsregerings informationssäkerhetsansvarige, Jockum Djupsund, som förklarar hur artificiell intelligens och så kallade deepfakes påverkar vårt arbete. Riskerna, fällorna, men också möjligheterna.

För bara några år sedan var artificiell intelligens något som mest diskuterades i teknikkretsar och forskningsrapporter. I dag är den plötsligt närvarande överallt: i texter, i bilder, i beslutsstöd och analysverktyg. Den kan skriva, räkna, sammanställa och skapa, ibland snabbare än vi själva hinner formulera tanken. Utvecklingen har snabbats upp i samband med särskilda nyhetshändelser, Rysslands anfall på Ukraina, kriget i Mellanöstern, Persiska viken osv. Krig göder lögner.

Fast allt är inte elände. Det finns massor av möjligheter med AI. I landskapsregeringens digitaliseringspolitik beskrivs denna potential: hur tekniska hjälpmedel och AI kan bidra till bättre service, effektivare förvaltning och mer tid över till sådant som verkligen kräver mänskligt omdöme.Översättningar, tillgänglighetslösningar, utbildning och simuleringar, film och underhållning. Själv är jag djupt splittrad när det handlar om att hantera att avlidna Val Kilmer snart återuppstår i filmen As Deep as the Grav Visst, han är saknad, men...

Samma verktyg som kan skapa värde kan också skapa illusioner. En röst kan imiteras, en bild manipuleras, en händelse fabriceras. Gränsen mellan äkta och artificiellt innehåll blir allt svårare att urskilja. Och i en demokrati där tilliten till information är själva fundamentet är det en utveckling som måste tas på största allvar.

Det är också något som tydligt framgår i det lagförslag som lagtinget senare i dag ska ta emot: Landskapslag om tillsyn över artificiell intelligens. Du kan följa debatten klockan ett på Ålands lagtings Youtube-kanal, det börjar med att civilminister Ingrid Zetterman presenterar lagförslaget. Följ länken i kommentarer.

Lagförslaget är ett första åländskt steg i genomförandet av EU:s nya AI-regelverk och bygger på en enkel men avgörande princip: att artificiell intelligens ska vara människocentrerad, tillförlitlig och förenlig med våra grundläggande rättigheter. Samtidigt konstateras att AI kan innebära betydande risker, från integritetsintrång till spridning av desinformation och nya säkerhetsutmaningar .

Det är med andra ord ett lagförslag som befinner sig mitt i vår tids teknologiska brytning.

Som talman är det fascinerande att se hur parlamentets arbete rör sig mellan två tidsdimensioner samtidigt. I ena stunden behandlar vi frågor med rötter långt bak i historien, självstyrelsens utveckling, rättigheter och institutioner. I nästa stund diskuterar vi teknologier som inte ens fanns på ritbordet när många av oss började vår yrkesbana. Jag vet, ty jag var där.

Och någonstans däremellan försöker lagstiftaren göra sitt arbete: att ge framtiden en rättslig form utan att kväva den. Därför känns dagens informationspass särskilt värdefullt. Innan vi debatterar lagstiftning om artificiell intelligens är det klokt att först försöka förstå fenomenet, både dess möjligheter och dess fallgropar.

I lagtingets vardag är dessa stunder de mest inspirerande. När kunskap, teknik och politik möts i samma rum. När framtiden, bokstavligen talat, stiger upp på talarstolen. Och när vi påminns om något väldigt grundläggande: att även i en tid av algoritmer och artificiell intelligens är det fortfarande människor som bär ansvaret för samhällets riktning.

Och svaret, som vanligt, oberoende av frågan, är utbildning, utbildning och utbildning. 

Talet till KRYSSA LOSS på sjöfartsmuseet

En sak är klar. Att stå mittemellan Ville Viking och Lennart Lelle Eriksson betyder att det är fest! Nästan så jag måste nypa mig armen för att kolla att jag var vaken. Fast å andra sidan, var ska slevarna vara om inte i grytan? 

Idag hade jag alltså nöjet att inviga utställningen KRYSSA LOSS på Ålands sjöfartsmuseum. Tack för förtroendet och vilken utställning det är. Inte bara det, upplevelsen är inget mindre än en tidsmaskin, tillbaka till framtiden!

Här är hela öppningstalet:

Kära vänner, bästa museibesökare och alla ni som någon gång har åkt färja till eller från Åland. Och alla andra...

Det är en stor glädje och en stor ära för mig att få öppna utställningen KRYSSA LOSS här på Ålands Sjöfartsmuseum. Äntligen, är jag frestad att utbrista!

För det här är inte bara en utställning om färjor. Det är mycket mer än så. Det är en utställning om människor. Om arbete och äventyr. Om musik, skratt och taxfreepåsar. Om möjligheterna i det okända och det nya och om betydelsen att säga ja trots att fjärilarna fladdrar vilt i magen.

För framför allt är detta en utställning om Åland, om ålänningarna och kraften i självstyrelsen. Det handlar om hur en liten ö mitt i Östersjön kom att spela en roll som få kunde föreställa sig.

Jag är såklart frestad att ta sats i 1800-talet, Bomarsund, bondeseglationen, Åland som Fredens öar, demilitariseringen, neutraliseringen och en regelbaserad världsordning; men jag avstår.

Ni kan alla vår historia så jag väljer att snabbspola, till 1970- och 80-talen då passagerartrafiken i Östersjön växte i rasande takt. Folk började resa på allvar och i vardagen. Fartygen blev större, snabbare och mer spektakulära. Restaurangerna blev fler, underhållningen större och taxfreebutikerna mer välfyllda. För oss på Åland betydde denna utveckling något ännu större. Den förändrade vårt samhälle. Plötsligt låg Åland inte längre vid sidan av de stora stråken. Vi låg mitt i smeten. Färjorna transporterade inte bara människor och gods. De skapade arbete. De skapade företagande. De skapade framtidstro.

Därför är färjornas och rederiernas betydelse för Ålands utveckling omöjlig att överdriva vilket såklart är mumma för en talman som den här gången absolut inte behöver uttrycka sig försiktigt. Sjöfarten är inte bara en näring, långtifrån. Den är grunden för allt vi idag åtnjuter på Åland. Den har skapat arbetstillfällen, utbildning och internationella kontakter. Den har gett oss ekonomisk styrka. Den har gjort det möjligt för en liten självstyrd ö att stå stadigt i världen.

Färjorna öppnade inte bara Åland för världen. De stärkte också vänskapen mellan Finland och Sverige och har gjort Åland till brohuvudet mellan de två länderna. Och sådana skojar man inte bort, det är från brohuvuden man tar fäste i den andra sidan, det är där framtiden börjar, åt alla håll samtidigt. Det drar vi idag nytta av i våra diplomatiska kontakter med omvärlden. Är man liten måste man se till att ha gott om vänner, och starka broar.
I över sextio år har människor rest fram och tillbaka över Ålands hav. Affärer har gjorts. Familjer har skapats. Vänskaper har vuxit. Varje dag har färjorna som går på Åland fungerat som mycket mer än transportmedel. De är flytande broar mellan tre länder.

Den här utställningen fångar magin i denna fantastiska fast ändå lite hemlighetsfulla värld. Här får vi stiga ombord på en epok. Vi kan stå bakom disken i taxfreebutiken. Vi kan välkomna passagerare i receptionen. Och vi kan ta del av berättelser från livet bakom kulisserna.

Jag har själv haft förmånen och glädjen att bidra med några texter till utställningen, små berättelser om fartyg som många av oss minns. Och när man skriver om dessa fartyg inser man snabbt att de aldrig bara är stål och maskiner. De är penningdrakar, arbetsplatser, vardagsrum och byagårdar i en och samma skepnad. Fartygen är vi.

De blir personligheter. Ta till exempel Rosella. När hon lämnade Åland efter över fyrtio år i trafik stod det plötsligt klart hur älskad hon egentligen var. Kritiken mot räkmackor, köttbullar och tidtabeller försvann och kvar fanns bara saknaden. När båset stod tomt fattade vi att kossan var borta.

Eller Silja Serenade. När hon levererades 1990 var hon sinnebilden för nordisk framtidstro, djärv, elegant och med sin inomhusgata som gjorde oss kosmopolitiska mitt i Östersjön. Samtidigt skakades Finland av en djup ekonomisk kris. Banker föll, företag kämpade och arbetslösheten steg. Men Serenade började ändå gå sin rutt mellan Helsingfors, Mariehamn och Stockholm.

Och hon blev en symbol för något viktigt: för vår förmåga att ta oss igenom kriser. Med envishet. Med uppfinningsrikedom. Och ibland, med en och annan taxfreepåse.

Så har vi Viking Grace. När hon sattes i trafik 2013 var hon världens första LNG-drivna passagerarfärja, ett tekniksprång som gjorde rutten mellan Stockholm, Åland och Åbo till en grön korridor långt innan begreppet blev ett modeord.

Eller M/S Eckerö och hennes föregångare; älskade, ifrågasatta och oumbärliga i sitt uppdrag att forsla folk och last mellan Grisslehamn och Eckerö. Rederiaktiebolaget Eckerö har alltid varit uppstickaren i förhållande till bjässen Viking Line och det har gjort att båda tvingats stå på tårna. Deras inbördes tävlan har varit som att betrakta ett starkt äktenskap, ni vet ett sånt där förhållande där man förvisso bråkar ibland men knyts samman i en kärlek som inget rår på. Omvärlden förstår inte alla turer men det är omöjligt att inte låta sig inspireras av kraften i tillsammanskapet som uppstår då det röda och det vita närmar sig det blåa och det gula.

Allt detta säger något om den åländska sjöfarten. Den har aldrig bara följt utvecklingen. Den har drivit den och det har skett tack vare att man konkurrerat med varandra och inspirerat sin motståndare att försöka ännu hårdare. Det, mina vänner, definierar framgång och förhållanden.

Och mitt i allt detta finns en djupare koppling till något annat som är centralt för Åland. Vår självstyrelse. Precis som färjtrafiken vi betraktar i denna utställning är Åland resultatet av hårt arbete, modiga beslut och en obruten tro på möjligheterna i framtiden. Liksom trafiken som går över Ålands hav blivit en inspirationskälla för logistik över hela världen visar Ålands demilitarisering att konflikter kan lösas fredligt. Att diplomati och samarbete kan ersätta militär konfrontation. Liksom Östersjön är präglat av våra fantastiska färjor är Åland ett föredöme som Fredens öar. Båda bygger på en stark vision. Sjöfarten tar fäste i att folk vill resa och umgås och att varje land vinner på starka industrier och pålitliga transporter. Åland är Fredens öar och det blir inte modigare än så i en nervös värld. Eller som det också uttrycks, det krävs styrka och övertygelse för att våga sitta stilla i båten.

Just därför är den här utställningen mer än en nostalgisk tidsresa. Den är en påminnelse om vad som händer när människor vågar tänka nytt. När de har tålamod att fortsätta när det blåser motvind. Och när de ser möjligheter där andra ser hinder.

Jag vill rikta ett varmt tack till Ålands Sjöfartsmuseum. Att samla och levandegöra vår gemensamma historia är en stor och viktig uppgift. För när vi minns varifrån vi kommer, blir det också lättare att förstå vart vi är på väg. Som Janne så uttrycktsfullt, med kärlek i rösten, säger till Maja: Det finns inga någgi att vara rädd för.

Kanske är det just detta som historien om de åländska färjorna lär oss allra mest. Att framtiden inte skapas av dem som tvekar.
Den skapas av människor som vågar.

KRYSSA LOSS handlar om optimism vilket när allt kommer omkring är det enda som egentligen räknas. Och det är därför Åland i dag kan stå här, som ett samhälle som vuxit fram ur havet. Ett samhälle byggt av sjömän. Av entreprenörer. Av visionärer. Och ett samhälle som gång på gång visar att storleken inte avgör vad man kan åstadkomma.

När vi nu öppnar KRYSSA LOSS gör vi det därför inte bara för att minnas en epok. Vi gör det också för att inspireras. För historien om färjorna i Östersjön visar något mycket viktigt. Den visar att framtiden aldrig byggs av människor som säger: Vi provar.

Och sedan gör de det.

Så låt oss nu kryssa loss. Inte bara in i minnenas värld, utan vidare mot framtiden. Med tacksamhet för dem som gick före. Med stolthet över det som byggts här på Åland. Och med mod att fortsätta segla framåt.

Med dessa ord är det mig en stor ära att förklara utställningen KRYSSA LOSS öppnad.

Välkomna ombord och trevlig resa.

104 år sedan Ålandskonventionen

Idag är det den 6 april, ett datum som förtjänar att uppmärksammas, i likhet med flaggdagen den 30 mars, förra veckan. Skillnaden mellan de två är att flaggdagen högtidlighåller demilitariseringen från 1856, idag firar vi på ett internationellt plan. Så glöm busvädret på utsidan en stund och häng med på en utflykt i historien!

För 104 år sedan, den 6 april 1922, trädde Ålandskonventionen i kraft. Sex stater, Finland, Sverige, Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Danmark, överlämnade då sina ratifikationsinstrument till Nationernas Förbund i Genève. Med det bekräftades att Åland skulle förbli demilitariserat och neutraliserat. Det var mer än ett juridiskt dokument. Det var ett ställningstagande.

Den bekräftade demilitariseringen från 1856, lade till neutralisering (Åland ska hållas utanför krig) och gjorde arrangemanget till en bred folkrättslig överenskommelse.
Efter första världskriget valde stater att sätta sin tillit till rättsordningen i stället för till vapnen. De valde förhandling före konfrontation. De valde principer före maktpolitik. Diplomati fungerade. 

När beslutet om Åland fattades 1921 befann sig världen dessutom i ett ännu mer osäkert och kaotiskt läge än i dag. Ett världskrig hade just avslutats, gamla imperier hade kollapsat och nya stater försökte hitta sin plats i en skakig internationell ordning.

Trots det lyckades man nå en fredlig lösning.

Åland blev därmed inte bara en autonom del av Finland. Åland blev också ett exempel på hur internationella konflikter kan lösas genom diplomati och respekt för rättsstatens principer, det som i dag kallas den regelbaserade världsordningen.

Den världen känns ibland långt borta just nu. Spänningarna ökar i många delar av världen. Det internationella samarbetet prövas hårt, och de institutioner som byggts upp efter andra världskriget utmanas allt oftare.

Och just därför är den 6 april ett datum viktigt att stanna upp vid.
Exemplet Åland påminner oss om något viktigt: även i tider av osäkerhet är det möjligt att välja samarbete framför konflikt. Att välja regler framför rå styrka. Att välja långsiktighet framför kortsiktig makt.

Och även om världsläget i dag är oroligt är det samtidigt sant att vi har något som knappt existerade 1921: internationella institutioner och ett regelbaserat samarbete som, trots alla sina brister, försöker upprätthålla ordning i en komplex värld.
För oss ålänningar handlar detta inte bara om historia. Det handlar om vår vardag.

Vi lever i ett samhälle med egen lagstiftning, ett eget parlament och ett långtgående självstyre. Vår demilitarisering och neutralisering är internationellt erkänd och respekterad. Den är en del av vår identitet och en del av Europas fredsordning.

Och trots allt som händer i världen står denna ordning fortsatt stark.

Det är lätt att bli modfälld när omvärlden känns stormig. Men sjöfolk vet att när vädret är dåligt är det horisonten som räknas. Den visar riktningen, även när vågorna går höga.

Ålands lösning inom ramen för Finland är en sådan horisont.
Den visar att små samhällen kan hitta sin plats i världen genom rättsordning, dialog och respekt. Den visar att fredliga lösningar inte är naiva, de är nödvändiga.

Och den visar att det alltid är värt att kämpa för en regelbaserad världsordning. För alternativet är något vi redan sett alldeles för mycket av.

Därför är denna dag viktig att minnas och använda som språngbräda. Minnas modet hos dem som valde diplomati framför konflikt och fortsätta försvara de principer som gjorde Åland möjligt: rättvisa, samarbete och respekt.

Det är ett ansvar vi delar, på Åland, i Finland och i världen.