Tack och lycka till framöver

Graduation Day! Detta skriver jag upprymd och inspirerad av att se när 30 grit:labbare fått sina diplom vid en solenn ceremoni på Pafs huvudkontor, där utbildningen håller till. Du känner troligen lätt igen dem om du är ute på stan ikväll. De är lyckliga och lättade och just idag ostoppbara!

För två år sedan hade jag förmånen att välkomna dessa studerande från stora delar av världen till Grit:lab Åland. Idag fick jag träffa dem igen, för att säga grattis och lycka till. Dessa två år har levererat på många plan.

30 personer från 17 länder har genomgått utbildningen. Gruppen består av lika många kvinnor och män. Redan ett halvår före examen hade mer än en tredjedel fått jobb inom tech. En tredjedel gick vidare till Early Work, medan de övriga fördjupade sig i artificiell intelligens, mobilapplikationer, cybersäkerhet och what not. Idag har åtminstone hälften av grit:labbarna jobb. De övriga söker och några går omkring med planer på att starta eget. Detta är fantastiska siffror och bäst av allt: 28 av 30 bor fortfarande på Åland, de flesta vill stanna och det tycker jag vi ska vara stolta över.

Grit:lab är en utbildning inom den digitala världen. Men efter att ha följt de här kämparna från start till mål är jag övertygad om att det handlar om betydligt mer än bara kod. Grit:labbarna har tränats i att lösa problem utan att någon står bredvid med facit. De har fått göra fel, börja om, hjälpa varandra och själva be om hjälp. De har lärt sig att det är en sak att köra fast och något helt annat att bli besegrad. Tekniken förändras, programmeringsspråken likaså, och AI förändrar mycket av det vi idag tar för givet. Men människor som kan lära sig, tänka, samarbeta, misslyckas, resa sig och försöka igen kommer världen alltid att behöva.

You have learned how to learn how to learn.

Mitt i allt detta finns en berättelse om Åland. Vår självstyrelse ger oss möjlighet att göra saker på vårt eget sätt. Utbildning hör till de områden där vi själva bestämmer och därför ska vi våga prova sådant som är annorlunda: öppna dörren mot världen och säga ungefär: kom hit med er kunskap och er nyfikenhet så ser vi vad vi kan göra tillsammans. Detta lockade hit dessa digitala pionjärer som skulle lära sig mycket och samtidigt göra Åland annorlunda. De kom med språk, erfarenheter, kulturer, vänskaper och idéer. Grit:lab har under de här åren satt Åland på kartor där vi tidigare inte funnits och stärkt bilden av våra öar som en plats där idéer blir verklighet.

Jag hoppas också de aldrig ska glömma bort begreppet Fredens öar som definierat Åland i 170 år. Här har de bott och studerat, på ett demilitariserat och neutraliserat Åland som vilar på internationella överenskommelser och där självstyrelsen växt fram ur en vilja att ersätta konflikt med lag, förhandling och kompromiss. I en orolig värld är den berättelsen viktigare än på länge.

Vi behöver platser som visar att samarbete kan vinna över konfrontation och att regler kan vinna över makt. Att människor med olika språk, bakgrunder och erfarenheter kan bygga något tillsammans. Fredliga samhällen uppstår inte av sig själva. De finns eftersom människor fortsätter att välja dem.

För två år sedan bad jag de nya studerandena att försöka bli den bästa versionen av sig själva och att bära med sig en caring willfulness (ett omtänksamt egensinne) genom livet: envisheten att fortsätta framåt, kombinerad med anständigheten att bry sig om människorna omkring sig. Idag fick jag säga samma sak en gång till, men från andra sidan av utbildningen:
Do not waste time trying to become somebody else. That position is already taken. Become the best you.

Och vart världen än för dessa nybakade grit:labbare hoppas jag att Åland följer med. Lite självständighet, envishet och tro på samarbete parat med modet att ibland bryta sönder en gammal idé och ersätta den med en bättre.

Stort grattis, tack för vad ni har tillfört Åland och lycka till med allt det spännande som nu väntar. Tack till alla som på olika sätt bidragit till denna framgång, Paf, Ålands landskapsregering, Ålands yrkesgymnasium, Ålandsbanken, Crosskey, Enfuce, Consilia osv. Det krävs hela Åland för att skapa en kodare!

Och med den dosen framtidstro tar jag helg och önskar er alla ett fint veckoslut. 

Från Åland till Talludden

En åländsk kokong flyttar snart in på Talludden, det nyrenoverade residenset där president Alexander Stubb och hans hustru Suzanne Innes-Stubb bor. Det låter nästan som början på en saga och på sätt och vis är det just det för denna dag är minsann något att berätta om!

Skulpturen Kokong av den åländske konstnären Peter Winquist är Ålands inflyttningspresent till presidentparet. En gåva från oss alla till deras nya hem. Liten nog att bära, stor nog att rymma inte bara en tanke utan flera.

En kokong skyddar det som växer. Därinne sker förändringen, i lugn och ro, tills tiden är mogen och vingarna kan vecklas ut. Så har Åland också vuxit inom Finland. Tryggt i det gemensamma och med frihet att utveckla det egna. Det är åtminstone tanken. Och det var också budskapet vi vill skicka med till Talludden.

Presidentens tredje årliga besök på Åland innehöll både allvar och glädje. Under de mer formella överläggningarna talade vi klarspråk om självstyrelsens läge. Den politiska relationen mellan Åland och Finland är god, men i statsförvaltningens vardag möter vi ibland bristande kunskap, lagstiftning som inte tar hänsyn till Åland och problem som borde ha varit lösta för länge sedan. Självstyrelsen har tjänat både Åland och Finland väl i mer än hundra år. Den ska inte ställas undan som ett vackert minne från 1922. Den ska användas, vårdas och utvecklas. Därför är det fint att presidentens kansli så tydligt stödjer den nya lag som Åland och Finland gemensamt tagit fram.

Besöken på äldreboendet Strömsgården och daghemmet Solbacken binder ihop generationerna. De äldre som varit med om en stor del av självstyrelsens resa och barnen som en dag ska föra den vidare.

Däremellan ryms egentligen allt som politik borde handla om: trygghet, ansvar och framtid.

Vid Kallas SkärGård väntade en traktering där gästfriheten sitter i väggarna. Det bjöds på värme, berättelser och den där självklara åländska förmågan att få gäster att känna sig välkomna utan att göra alltför stor affär av det.

Suzanne Innes-Stubb fick under sitt program bekanta sig med Vårdö skolmuseum och höra mer om två av våra stora författare, Sally Salminen och Anni Blomqvist av Victoria Granlid. Två kvinnor som från små öar skrev sig långt ut i världen och samtidigt gjorde Åland större. Innes-Stubb besökte också konstnären Lotta Jansdotters ateljé. Ännu ett exempel på hur åländska rötter och internationella vingar mycket väl kan höra ihop.

Det hela avslutades med en stark utfrågning av presidenten på Vårdös egen skolgård. Vassa Sigrid Abrahamsson ställde sina frågor utan omvägar och presidenten svarade på samma sätt. Precis så ska ett möte mellan makten och framtiden se ut. Sedan och slutligen övergick det officiella programmet i ett mindre selfierace. Presidentparet ställde upp med tålamod, leenden och en imponerande förmåga att hinna se varje människa också när telefonerna blev många och tidsschemat tänjt.

Jag är oerhört stolt över alla som deltog och gjorde detta möjligt. Över planeringen, omtanken, insikterna som delades och framtidstron som kändes i varje knut. Många har arbetat länge, både synligt och bakom kulisserna, för att några få timmar skulle bli så här fina. Inget var omöjligt, allt gick att lösa.

Tack till Vårdö kommun, personalen och de boende på Strömsgården, barnen och personalen på Solbacken, alla vid Kallas, skolmuseet, chaufförer, polis, säkerhetspersonal, gränsbevakningen, presidentens kansli, lagtingets och Ålands landskapsregerings medarbetare och alla andra som öppnade dörrar, ordnade, berättade och välkomnade.

Alexander Stubb är en president som ser människor och tar sig tid att lyssna. Det är ett starkt betyg. Särskilt i en värld där många tycks tro att den som skriker högst också leder bäst.

Vi behöver mer dialog och mindre bråk, fler möten där människor faktiskt lyssnar på varandra. Någonstans på Talludden finns snart en kokong från Åland. Jag hoppas att den påminner presidentparet om den här dagen, om Vårdö och om ett litet landskap med stora berättelser och starka vingar.

Vingar behöver utrymme. Självstyrelsen också.

Några ord av tacksamhet

Tack. Vill jag säga när vi nått några dagar in augusti och sommaren inte är förbi men nog har peakat. Detta skriver jag ombord på M/S Gudingen, på väg mot vardagen. 

Foto: Amira Boughdiri på Ålands radio som hälsade på för ett sommarprogram som ni kan höra på den här länken: https://alandsradio.ax/feature/slipsen-aker-av-direkt-nar-talmannen-tar-semester

För min egen del har denna sommar, med undantag för enstaka uppdrag, tillbringats på Kökar. Dagarna har varit enkla. Båtturer, bastu, utflykter, god mat och många samtal med människor jag tycker om. Precis som en sommar ska vara.

Samtidigt är jag väl medveten om att många andra haft och har årets mest intensiva arbetsperiod.

För en stor del av det åländska samhället är sommaren absolut inte semester. Det är då man arbetar som mest. Turisterna kommer, gästhamnarna fylls, restaurangerna har fullt, hotellen likaså och evenemangen avlöser varandra. Det är nu grunden läggs för resten av året och det är nu värdskap gör skillnad.

Därför vill jag rikta ett varmt tack till alla er som fått den här sommaren att fungera, ni är kungar.

Till personalen inom sjukvården. Till alla som arbetar inom besöksnäringen. Till arrangörerna bakom våra många evenemang. Till chaufförer, museer, butiker, caféer, restauranger och alla andra som arbetat när andra varit lediga.

Ni gör skillnad. Ni visar vilket Åland vi är och vill vara.
Jag vill också rikta ett särskilt tack till alla som arbetat i skärgårdstrafiken och sett till att denna guldkantade del av Åland är tillgänglig. För oss som vistas här är färjorna en självklar del av vardagen. För många besökare är de början på upplevelsen av Åland. Även den här sommaren har trafiken fungerat på ett sätt som imponerar. Det är lätt att ta den för given, men bakom varje avgång finns människor som planerar, löser problem och ser till att vardagen fungerar för både ålänningar och besökare. Ett särskilt tack till Axferries, Ålandstrafiken och alla medarbetare som varit med och gjort det möjligt.

Det fina med Åland är att vi nästan alltid lyckas när det verkligen gäller. Vi är inte många, men vi har en förmåga att hjälpas åt. När besökarna blir fler kavlar också fler upp ärmarna.

Det är självstyrelse i praktiken. Inte i högtidstal eller fina dokument, utan i människors vilja att ta ansvar och göra så saker fungerar.

Sommaren är viktig för Åland. För många företag är det nu grunden läggs för resten av året. Därför behöver vi också fundera på hur vi kan göra säsongen längre. Fler konferenser. Fler internationella möten. Fler idrottsevenemang och kulturarrangemang. Fler skäl att besöka Åland också när semestrarna är över.

Det försöker jag själv bidra till i rollen som talman. Varje möte som förläggs hit innebär att fler människor får uppleva Åland, skapa kontakter och ta med sig en berättelse hem. Det är ett arbete som kanske inte alltid syns, men som jag tror är viktigt för vår framtid.

Nu väntar en ny arbetsperiod också för mig, och jag ser fram emot den. Men först vill jag säga det en gång till.

Tack.

Tack för arbetet ni gjort. Tack för bemötandet ni gett våra gäster. Tack för att ni ännu en gång visat att Åland kan välkomna långt fler människor än vi själva är och ändå få det att kännas personligt.

Det är en styrka vi ska vara stolta över. Och det är en styrka vi ska fortsätta att bygga tillsammans.

Åland skapade fotbollshistoria

Jag kan mer om självstyrelse än om fotboll, det ska villigt erkännas. Men jag är i grunden en åländsk idrottsnörd och som talman alltid nyfiken på Ålands plats i de större sammanhangen. Idrott och politik har mycket gemensamt, inte minst när det handlar om kämpaanda och framtidstro, om lagspel och det goda exemplet.

Tillsammans med Sascha Düerkop som för övrigt var till Åland häromåret har jag därför skrivit en längre artikel om den åländska damfotbollens historia som nu publicerats på den tyska sajten Forgotten Heroines, ungefär De Glömda Hjältinnorna.

Sascha är en tysk matematiker som specialiserat sig på de fotbollshistorier som alltför sällan blir hörda. Det definierar hela sajten Forgotten Heroines som är ett ambitiöst internationellt projekt där skribenter från olika delar av världen gräver fram damfotbollens förbisedda historia, långt innan förbunden började föra ordentliga protokoll och skriva de officiella berättelserna. Från spontana matcher och förbjudna lag till nationella serier, mästerskap och publikfester.

Vår åländska historia börjar med den första kända dammatchen 1971 inför 1.100 åskådare. Den fortsätter med Ålands match mot Finland, den historiska landskampen mellan Finland och Sverige 1973, de första nordiska mästerskapen, öspelen, Åland United och internationella toppspelare.

Det visar sig att Åland inte bara var med när den nordiska damfotbollen tog sina första steg. Vi var med och drev den framåt och det tycker jag vi ska känna stolthet över.

Ett stort tack till Fredrika Sundberg som hjälpte mig komma igång och Anne-Maj Majje Mattsson som spelade den allra första matchen och alla andra som hjälpt oss att få historien på pränt. Eventuella missförstånd eller felaktigheter bär jag ansvaret för.
Artikeln är på engelska, men berättelsen är mycket åländsk.

Hela artikeln hittar du på denna länk.