Vilken dag! Ålands lagting fylldes till bristningsgränsen när vi, alla var välkomna och inbjudna, ikväll firade 104 år av självstyrelse. Människor i alla åldrar, med olika bakgrund samlades för att uppmärksamma allt som förenar oss. Och att vi såklart kan vara ålänningar utan att veta om det!
Ett varmt tack till alla som kom och firade. Ni gjorde lagtinget till en fest!Tack till alla kolleger i lagtinget som fick se sin arbetsplats förvandlas till en körlokal. Tack till alla som var med och spelade och sjöng och gick i tåget till torget. Tack alla.
Tack till Ålands projektkör som fyllde huset med Beatles, sångglädje och energi. Tack till alla medarbetare i lagtinget som med professionalism, tålamod och ett stort engagemang såg till att allt funkade. Tack till Café Hjorten som serverade rekordmånga tårt- och kaffesugna gäster. Och tack till Gunder Andersson och Inger Hagström samt Rainer Kronstam för lånet av de vackra folkdräkterna från Finström till mig och Helena!
Självstyrelsen byggs inte bara genom lagar, paragrafer och politiska beslut. Den byggs också av möten mellan människor. Genom samtal, gemenskap och en känsla av att vi hör ihop. Skoj också att Sveriges generalkonsulat i Mariehamn var på plats liksom brittiska ambassaden i Helsingfors.
Kvällar som denna gör Åland starkare och oss alla gladare.
Tack för att ni ville fira tillsammans, alla.
Och ännu en gång grattis på självstyrelsedagen och ha en fin sommar.
Här finns hela mitt tal till alla som kom till Ålands lagting:
Ärade lantråd, landshövding, generalkonsul, honorärkonsuler, gäster, bästa ålänningar, kära vänner.
Varmt välkomna ni som är födda på Åland. Välkomna ni som flyttade hit för femtio år sedan.
Välkomna ni som anlände för fem månader sedan, i förra veckan eller rentav tidigare idag. Välkomna ni som nyligen fått hembygdsrätt. Välkomna ni som väntar på den. Och välkomna ni som fortfarande inte vet vad hembygdsrätt är men tänker ta reda på det över kaffet.
Framför allt, välkomna hem. Jo, ni är hemma nu.
Ålands lagting är folkets hus. Det är ert hus. Ditt och ditt och ditt och ditt. Och ja, det är också huset där vi ibland framstår som grälsjuka. Det ligger något i det. Men det behöver inte vara dåligt.
För sanningen är att de bästa besluten sällan föds ur total enighet. De uppstår när människor med olika erfarenheter, olika uppfattningar och olika temperament tar sig tid att lyssna färdigt på varandra.
Det är så självstyrelsen kom till. Och det är så den fortfarande utvecklas. I denna sal ryker ledamöter ihop om skärgårdstrafik, kommungränser, vindkraft, budgetar och annat som håller åländska kaffebord levande. Ofta ganska världsliga saker.
Men när det verkligen gäller visar historien att vi hittar tillbaka till samma bord. För om det är något som kännetecknar Åland, långsiktigt, så är det tillsammansskapet. Det vi ser omkring oss är byggt av gemenskap och sprunget ur en vilja att utveckla, förbättra och ta ansvar.
Det är självstyrelsen i korthet och den ska vi hylla. Vi ska lyssna till Ålands projektkör som tolkar Beatles, vi ska dela ut stipendier, dricka kaffe, äta tårta och umgås innan vardagen tar vid igen. Jag är glad över att så många tagit sig tid att komma hit för att högtidlighålla Åland och det vi står för; stabilitet, framtidstro, utvecklingsförmåga och engagemang.
Under året som gått har jag haft förmånen att möta människor från hela världen. Ambassadörer, forskare, parlamentariker, studenter, journalister och andra nyfikna själar har kommit hit.
De studerar kartan. Hummar lite. De tittar ut genom fönstret. Kliar sig på hakan. De räknar öarna. Tror inte riktigt det stämmer. Räknat dem en gång till. Hummar lite till och då ska ni minnas av många av våra gäster är extremt erfarna diplomater som sett i stort sett allt men ändå inte riktigt greppar det. Och förr eller senare kommer samma fråga. Hur är det möjligt?
Hur kan ett samhälle med drygt trettio tusen invånare fungera så väl? Hur kan en liten ögrupp mitt i Östersjön vara så trygg, så välmående och så stabil? Ha så många företag, vara så tillgängligt, visa sånt värdskap.
Jag brukar svara att det inte finns någon hemlighet. Vi har aldrig haft råd att låta bli att samarbeta när det verkligen gäller. På öar lär man sig det tidigt. Man kan vara irriterad på måndag, gräla högljutt på tisdag och ändå hjälpa varandra att dra upp båten på onsdag.
Bildligt talat. Fast ibland också bokstavligt. Det är där det berömda åländska egensinnet gror. Nästan alla som bor här tillräckligt länge utvecklar det. Vissa drabbas redan första sommaren. Det är en märklig mix av envishet och samarbetsförmåga.
Vi vill bestämma själva. Men vi vill också göra det tillsammans. Det borde vara omöjligt. Ändå fungerar det. Fast det är lätt att vara överens när allt går bra. Det verkliga testet kommer när det blåser. Och världen blåser just nu.
Rysslands brutala anfallskrig mot Ukraina fortsätter. Internationella relationer har blivit mer oförutsägbara. Handel, ekonomi och säkerhet påverkas av beslut som fattas långt bort från våra stränder.
I en sådan tid är det lätt att känna oro. Men det är också då värdet av det vi byggt upp tillsammans blir som tydligast. För Ålands styrka har aldrig varit vår storlek.
Den finns i vår förmåga att hitta gemensamma lösningar. I vår vana att sätta oss vid samma bord. I insikten att vi kommer längre tillsammans än var och en för sig. Där finns hemligheten.
I tilliten. Det lilla ordet som bär upp ett helt samhälle. Tillit är en fantastisk råvara. Ju mer man använder den desto mer får man av den. Det är därför Åland fungerar. Inte för att vi alltid tycker lika. Utan för att vi fortsätter prata med varandra när vi inte gör det.
Den tilliten genomsyrar också självstyrelsen. Vår demilitarisering föddes ur förstörelsen av Bomarsunds fästning och insikten att Åland är alldeles för viktigt för att vara en militär bas.
Vår neutralisering och självstyrelse är resultatet av ett diplomatiskt mästerstycke som gjorde det möjligt för Åland att utvecklas som Fredens öar.
Det här är djupt åländskt. Vi är stolta över vår demilitarisering. Vi är stolta över vår neutralisering.Vi är stolta över att världen fortfarande kommer hit för att förstå hur konflikter kan lösas med diplomati istället för våld. Vi är gärna ett föredöme.
Och sedan går vi in i plenisalen och diskuterar färjfästen, parkeringsplatser eller någon formulering i ett betänkande som om civilisationens framtid stod på spel. Det finns något sympatiskt och tänkvärt i det. Vi tar både de stora och de små frågorna på allvar.
När beslutet om Åland fattades för drygt hundra år sedan var ingen nöjd. Det är definitionen på en bra kompromiss. Hundra år senare kan vi konstatera att det gick utmärkt. Det finns inte många internationella konflikter från 1920-talet som fortfarande lyfts fram som goda exempel.
Åland är ett av dem. Vi är ett levande bevis på att internationell rätt fungerar. Att diplomati gör skillnad. Att kompromisser bär. Att människor kan lösa svåra konflikter utan att skjuta på varandra.
Det är inte gammaldags. Det är inne, rentav trendigt. Och det är därför världen fortfarande intresserar sig för Åland. Lugna platser gör skillnad i en orolig värld. I en tid då mycket dras isär påminner Åland om värdet av att hålla ihop.
Därför är tillit också ett nyckelord i arbetet med en ny självstyrelselag. Och ja, jag inser att en ny självstyrelselag inte låter som dagens mest festliga ämne. Det är ungefär som att hålla ett passionerat tal om vattenledningar. Men vattenledningar är fantastiska.
Särskilt när de fungerar. Och när de inte gör det märker alla det omedelbart. Självstyrelsen är likadan. Den märks som minst när den fungerar som bäst.
Den lag som sedan 1922 utgjort grunden för vårt självstyrda Åland står nu inför sin tredje större reform. Och syftet är enkelt. Självstyrelsen ska bli tydligare. Starkare. Mer ändamålsenlig.
För att Åland ska kunna ta det ansvar vi tagit sedan 1922 måste Åland också ha verktygen att göra det i framtiden. Självstyrelse är inte ett museum. Det är ett arbetsredskap, ett verktyg. Och sådana måste underhållas om de ska fungera också för nästa generation.
Därför känner jag stor tillförsikt inför det arbete som nu pågår. Inte för att självstyrelsen blir färdig. Den blir aldrig färdig. Utan för att den fortsätter att utvecklas. Precis som den alltid har gjort.
Kära vänner. Det finns en annan sak som gör mig optimistisk. Över fyrtio procent av alla som bor på Åland är födda någon annanstans.
Tänk efter vilken fantastisk mening det är. Det betyder att tusentals människor någon gång har tittat på kartan, hittat en ögrupp mitt i Östersjön och tänkt:
“Där vill jag bygga mitt liv.”
Det är ett fint betyg. Och det är ett förtroende att förvalta. Därför vill jag säga något som borde vara självklart: Alla som bor på Åland är en del av Åland. Inte svenskar. Inte finländare. Ålänningar. Punkt.
En del har rötter här som sträcker sig generationer tillbaka. Andra har just slagit rot. Men framtiden bryr sig inte om var vi kommer ifrån. Den bryr sig om vart vi är på väg.
När det första lagtinget samlades den 9 juni 1922 visste ingen hur Åland skulle se ut hundra år senare. Tack och lov. För hade de försökt planera för att vi skulle vara drygt 30.000 människor från över hundra olika länder som tillsammans bygger ett modernt, tryggt och internationellt samhälle mitt i Östersjön hade de tappat kaffekoppen.
Men de gjorde det viktigaste man kan göra. De tog ansvar för sin tid. Och lämnade över något bättre till nästa generation. Nu är det vår tur. Och när jag ser ut över den här salen känner jag tillförsikt. , hInte för att vi är överens om allt. Utan för att vi aldrig har varit det. Ändå hittar vi fram. Gång på gång. Inte alltid snabbt. Inte alltid elegant. Men tillsammans.
Det har visat sig vara en underskattad superkraft. Så låt oss fira vår historia idag. Men framför allt vår framtid. För självstyrelsens största framgång ligger inte bakom oss. Den väntar fortfarande på att bli verklighet. Av oss. Tillsammans.
Och till er som flyttat hit nyligen vill jag säga: Ge det lite tid. Snart kommer ni också att ha starka åsikter om sådant som människor på andra platser inte ens vet existerar.
Då är ni ålänningar på riktigt. Varmt grattis på självstyrelsedagen.
