Hyllning till pannkakan

”Det är bara så jävla bra!”

Sade Staffan Westerberg, 92, efter att hans utställning Staffan Hans öppnat i Sittkoff Gallerian idag. Om att ställa ut på Åland.

Jag hade nöjet att tillsammans med Helena Pilsas från Sveriges generalkonsulat i Mariehamn öppna utställningen som kan ses fram till och med september. Och såklart att lyssna till Lukas Lantz som reciterade några starka stycken. 
Inför vernissagen slår det mig att jag minns känslan av Vilse i pannkakan, Westerbergs skapelse, bättre än själva handlingen. Kanske är det därför programmet fortfarande lever kvar i minnet. Det försökte aldrig passa in i färdiga mallar. Det vågade vara märkligt, långsamt, eftertänksamt och alldeles eget.

Föräldrar hade i tiderna svårt att förstå Staffan Westerbergs värld, medan barnen tog den till sig utan större problem. Det förvånar mig inte. Barn accepterar att världen inte alltid är logisk. De vet att en träbit kan bli en vän och att en potatis kan få personlighet. De förstår att allt viktigt inte går att mäta eller väga.

Det är därför framtiden alltid tillhör de yngre. Varje generation måste se lite längre än den föregående. Annars skulle vi fortfarande sitta kvar i grottorna.

Konstnärer och kulturarbetare går före oss andra. De ser sådant som ännu bara anas. Resten av oss kommer efter och låtsas att vi tänkt tanken själva. Just därför känns den här utställningen så speciell.

För första gången visas Staffan Westerbergs och Hans Perssons konstnärskap tillsammans. Två människor som levt sida vid sida under närmare fyrtio år. Som fortsätter vara nyfikna på världen och som fortsätter skapa och älska.

Tillsammans har de skapat något som är större än summan av delarna.

Utställningen kommer med humor, fantasi, minnen, ömhet och skaparglädje. Men också något annat: en påminnelse om värdet i att stanna upp och titta lite noggrannare på världen. Därför känns detta självklart på Åland.

Vi lever på öar som under generationer gått våra egna vägar. Demilitariseringen har varit verklighet i 170 år. Vår neutralisering och vår självstyrelse var en gång djärva idéer som få riktigt visste hur de skulle fungera. I dag betraktas de som exempel på hur människor kan hitta fredliga och hållbara lösningar. Någon måste alltid våga tänka tanken först.
Det gäller i politiken, i samhället och i konsten.

Jag rekommenderar varmt ett besök till Sittkoffgallerian. Ta er tid. Gå långsamt. Titta noga. Och om ni känner er en smula vilse när ni går därifrån, då har Staffan och Hans lyckats.
Tack till Tasso Stafilidis och Nordens institut på Åland för en fin kväll och för att denna unika utställning kom till Åland.