söndag 31 mars 2013

Eiffeltornet slår det mesta

Av alla byggnader i världen, och det finns ju rätt många, har Eiffeltornet fått en speciell plats i just mitt lilla medvetande. Har varit upp dit blott två gånger men bägge tillfällen för inte så väldigt många år sedan.

Först står man i kö i timmar eller så eftersom tilldelningen av internetbokningar verkar vara väldigt liten. Sedan köper man en biljett antingen ända upp eller typ halvvägs. Köper man ända upp, vilket är ett måste, åker man först med en hiss skithögt upp för att sedan köa på nytt och åka ytterligare en hiss ända upp, ännu mer skithögt. Utsikten därifrån är ingenting annat än fullständigt häpnadsväckande. Paris ligger alldeles bokstavligen under dina fötter. Ja, Eiffeltornet är en turistfälla av rang men en fälla man, eller i vart fall jag, gärna blir fångad i.

Varför allt detta just nu? Jo, för att Eiffeltornet just i dag, den 31 mars, fyller etthundratjugofyra år. Det invigdes den 31 mars 1889, hundra år efter den franska revolutionen som ställde till både det ena och det andra i Frankrike och resten av världen. Eiffeltornet var från början omstritt och kritikerna många. Som om det inte alltid finns kritiker till allt som är nytt. I dag måste och borde dessa kritiker skämmas och våndas där de ligger. Eiffeltornet har som nästan ingenting annat definierat Frankrike och Paris och lockar miljontals besökare varje år. 

Har ni läge, åk dit.

Boys and the Tower. Just denna dag var det kallt så mammeluckerna krullade sig. Nej, jag är inte helt säker på vad mammelucker är men jag gillar uttrycket.

lördag 30 mars 2013

Hylla freden, hissa flaggan

I dag är det en bra dag att hissa den åländska flaggan. Den 30 mars firar vi varje år att Åland är befriat från militära funktioner och anläggningar. Fredens öar är en förebild som är bra att tänka på dagar som denna då en Nordkoreansk ung arg man med kärnvapen hotar grannarna och omvärlden med krig.

Åland har varit demilitariserat ända sedan Ryssland förlorade i Krimkriget som varade mellan 1854 och 1856 och på många sätt berörde Åland. I samband med Parisfreden 1856 skapades Ålandsservitutet som garanterade att militära anläggningar inte får finnas i landskapet. Det har fungerat skapligt men inte prickfritt. Till exempel 1914 gav de så kallade signatärmakterna England och Frankrike det då allierade Ryssland rätt att befästa Åland på nytt. Det varade inte så länge. År 1921 slöts konventionen om icke-befästande och neutralisering av Ålandsöarna. Det innebar att Finland bekräftade beslutet från 1856 i Paris. Demilitariseringen har därefter bekräftats vid olika tillfällen. 1940 mellan Finland och Sovjetunionen samt 1947 och 1948 i samband med fredsfördragen i Paris. Så sent som 1992 bekräftades Ryssland demilitariseringen. Som förebild betraktad håller Åland i dag världsklass vilket Finland ofta lyfter fram i festtalen men allt mer sällan i det dagliga samhällsbygget.

I fjol skrev jag så här om denna dag och den texten håller bra även i dag! Vill man läsa mer om hur det gick till är Ålands lagtings hemsida en bra början. Vill man tränga ännu djupare är det dessutom fylligt beskrivet på Wikipedia.


Flaggan i topp gäller i dag. Den 30 mars är Ålands egen demilitariseringsdag. Sedan 1856 har Fredens öar med några få undantag varit befriade från militär. Det exemplet borde fler ta efter i tider som dessa.


fredag 29 mars 2013

Yes, det blir jakt i vår igen!

Jo, jag vet att jakt inte är oomstritt. Men jag kan inte hjälpa det, för mig är det mycket betydelsefullt att ha möjlighet att åka ut och skjuta en guding för att sedan under närmast rituella former äta upp den. I går fattade Ålands landskapsregering beslutet att vårjakten på guding kan äga rum även i år. Det är en viktig signal på många sätt. Såklart för jägarnas skull men också för den åländska självkänslans skull. Det är inte bra för ett samhälle att ge avkall på urgamla traditioner för att folk i storstäder inte tycker det passar in.

Jag har berört denna fråga några gånger förut...

Som när jag var den som såg årets första guding!
Och när jag vid ett av många tillfällen skrivit (om jag får säga det själv) övertygande kring jakten.
Och så i texten om Marhällan såklart.

Om jakt och jägare finns mycket att skriva. Som att det till exempel hör till de former av liv som är uthålligt i det långa loppet. Man ska tänka globalt, men leva lokalt.

Gudingen är en storartad fågel som sedan urminnes tider satt guldkant på tillvaron för ålänningarna.

torsdag 28 mars 2013

Mellan lågt och högt

Sitter och funderar tillbaka på veckan som snart är till ända. Detta med påsk kommer onekligen passligt denna vår, alldeles särskilt som det börjar finnas tecken på att kylan så sakteliga börjar ge sig också. Fast det var inte väder det skulle handla om.

I måndags var det debatt om polislag och intelligenta trafiksystem i lagtinget. Kring det finns det egentligen inte så mycket att tillägga. På kvällen ordnades aftonskola i stadshuset där framtidens ledarskap hanterades. Jag höll ett anförande som i stora drag gick ut på att man måste bestämma sig för vad som är viktigt (läs ekonomin) och sedan arbeta hårt. Det finns folk i fullmäktige som tycker det är bättre att prata om måsar och titlar än hur skattemedlen ska räcka till. Jag har inte helt lätt att inse betydelsen av sådana frågor.

På tisdag hade vi utskottsmöte hela dagen och gick igenom Åland och EU samt ett lagförslag om ändringar i samfundsskatten. Kvällen gick till stadsfullmäktige som inte utgjorde någon stor kväll i staden Mariehamns historia. Aldrig har så många ägnat så mycket tid åt så mycket oviktigt. Det började dock bra med en redogörelse kring hemrehabilitering som är framtidens melodi. Ett samhälle kan spara multum på att hålla åldringarna så friska och starka att de kan stanna i sin hemmiljö så länge som möjligt. Efter det barkade det iväg med måsar, hissar, titlar och vad det nu var. Jag skrev en insändare av bara farten efteråt.

Onsdagen gick i jämställdhetens tecken och sedan var det inte så mycket mer med det. Ha en fin torsdag och ladda för påsken!

Så här såg stadsfullmäktige ut i fjol. I tisdags ägnade sig denna skara åt detaljfrågor på ett sätt man sällan tidigare skådat.

onsdag 27 mars 2013

Män, kvinnor och makten

En av de eviga frågorna här i världen är frågan om förhållandet män och kvinnor och värdet i att alla behandlas lika. Jag har tidigare skrivit om backlashen i praktiken men fick i dag tillfälle att vidareutveckla mina tankar kring allt detta.

Ska man bygga samhällen gör man klokt i att involvera alla, inte bara hälften. Därför finns det ett de facto-värde att göra allt för att locka fler kvinnor till politiken. Vid senaste valet valdes bara åtta kvinnor in till de trettio platserna i parlamentet.
Det var en debatt utan så kallad särskild anknytning som ägde rum i Ålands lagting i dag. Jag fick förtroendet att hålla vår grupps huvudanförande. Så här löd det, på ett ungefär:
Mariehamn, den 27.3.2013 
Fru talman,

Vår talman är kvinna och vårt lantråd är kvinna. Fyra av sju ministrar i vår regering är kvinnor. Vår viktigaste samhällskropp, ÅHS, leds av två kvinnor och dess styrelseordförande är också kvinna. Vår riksdagsledamot är kvinna. Ålands gymnasium styrs av en kvinna som förvaltningschef och en annan kvinna som ordförande i styrelsen. Två av tre i stadsstyrelsens presidium är kvinnor. Med det vill jag redan inledningsvis slå fast att jämställdhet faktiskt finns och att framför allt kvinnornas kamp för detta förts med rätt stor framgång under de senaste säg tjugo åren. Ändå är målet inte nått, än finns mycket kvar att göra. Fortfarande finns det jobb där kvinnor får lägre lön än män trots samma arbetsinsats. Det är inte rättvist. Fortfarande är det kvinnor som far mest illa i trasiga familjer där männen står för våldet. Det är också ett mysterium att bara åtta kvinnor valdes in vid sidan av tjugotvå män i Ålands lagting vid senaste val. Liksom att bara sex av trettiotvå kommunfullmäktigen och -styrelser leds av kvinnor, trots att fler kvinnor än män gick till valurnorna för att rösta. Så har det för övrigt varit de senaste fem lagtingsvalen. Kvinnor är bättre än män på att ta del i den demokratiska processen som väljare men tyvärr, än så länge, inte lika villiga att ställa upp som kandidater. Om detta beror på deras eget val att hellre göra annat är det bra. Om det beror på något annat måste vi analysera och förändra detta.

Jag vill med anledning av dagens jämställdhetsdebatt lyfta fram lite statistik, några räkneexempel, egna funderingar, två konkreta men antagligen än så länge omöjliga lösningar samt ett förslag till metod för att nå större jämställdhet även i detta parlament.

Vid senaste lagtingsval, hösten 2011, ställde 261 ålänningar upp som kandidater till detta lagting. Det var 98 kvinnor och 163 män som ställde sig till förfogande för de trettio platserna som finns i vårt parlament. Det ger fördelningen 38 procent kvinnor mot 62 procent män. Sedan gick ändå bara åtta av de trettio platserna till kvinnorna. Det är 27 procent. Någonstans på vägen försvann alltså elva procentenheter kvinnlighet.

I kommunalvalet gick det lite bättre. 553 kandidater ställde upp. 42 procent av dessa var kvinnor. 35 procent av de invalda är kvinnor. Här är det så kallade spillet bara sju procentenheter. I den kommunala vardagen är jämställdheten bättre men av samtliga 32 åländska kommunstyrelse- och fullmäktigeordföranden finns ändå bara sex kvinnor. Det är ett faktum som tål att fundera kring.

Det var inte första gången utan andra lagtingsvalet i följd där den kvinnliga representationen i lagtinget krympte. Det är utmanande fakta i en värld som trots allt borde bli mer jämställd. Det finns ingen enkel förklaring till detta, det finns heller ingen enkel lösning. Men siffrorna som för övrigt på ett förnämligt sätt presenteras i Åsubs statistiska årsbok, i allt väsentligt en skatt, hjälper oss att nå insikt kring omständigheter som mår bra av att accepteras. Jämställdhet är nämligen inget man får utan något man skapar. Gå till de kvinnor jag inledde med, ingen av dem har fått sin position till skänks. De har tagit sin makt och de har nått sin framgång tack vare eget hårt arbete, förmåga och initiativkraft. Och helt utan kvotering.

Det är såklart enkelt att med statistik bevisa i stort sett vad som helst. Genom att till exempel hålla en hand i elden och den andra i en snöhög blir det teoretiska medelvärdet skapligt men verkligheten smärtsam. Det är glasklart att antalet kvinnor i vårt parlament inte är tillräckligt högt. Det beror inte på att det skulle råda något slags organiserat och definierat kvinnoförtryck i vårt landskap. I dag sitter de facto kvinnor på de högsta och mest inflytelserika positionerna i vårt samhälle. Det ska vi alla sträcka på oss för. Men inte vara nöjda. Det finns mer att göra. Som till exempel att aldrig glömma bort att lyfta fram, släppa in och inspirera kvinnor, och män, att ta aktiv del i det politiska livet. Det är i de små gesterna de stora framgångarna föds. En debatt som denna bidrar till att skapa en större medvetenhet om utmaningarna men själva arbetet måste pågå i vardagen. De kvinnliga toppledare jag nämnt är inspiratörer och förebilder och garanter för att vi till nästa val med stor sannolikhet kommer att se en ändring när det gäller könsfördelningen i vårt lagting.

Varför är det då viktigt med jämställdhet? Kan man inte bara låta valet ha sin gång och sedan acceptera resultatet. Det är ju väljarna som valt enligt det politiska system som för ögonblicket gäller? Det finns de som tycker det är sanningen men jag anser att det är att göra det lite för enkelt för sig själv.

Jämställdhet i ett styrande organ eller ett parlament leder till bättre beslut. Nej, detta kan jag inte bevisa men nog argumentera starkt för. För visst är det ett faktum att där bara män är inblandade är det svårt att nå enighet. Män strider om makt, pengar, positioner och mycket mer. Kvinnor tenderar ofta vara mer lösningsinriktade. Det mestadels kvinnodominerade socialväsendet samarbetar i dag friskt över kommungränserna medan männen barrikaderar sig i brandstationer och byggnadsnämnder, för att uttrycka det lite vanvördigt. Jag hör till dem som är övertygad om att både kvinnor och män behövs för att besluten ska bli så bra som möjligt och samarbeten löpa så friktionsfritt som möjligt. Skälet är enkelt. Ska man skapa ett samhälle som består av lika delar män och kvinnor till en så bra helhet som möjligt är det såklart klokast att de som ska leda ett sådant arbete också består av lika delar män och kvinnor. Dilemmat är att väljarna inte vill begripa detta. De väljer ju alldeles bevisligen flera män än kvinnor.

Frågan blir därmed. Hur gör man för att nå en balans om vi nu utgår från att det är balans vi vill nå? Frågan är också om vi ska göra något eller om vi är nöjda med det system vi har som gör att åtta av trettio medlemmar i lagtinget är kvinnor? Här har vi också en bugg i själva valsystemet eftersom kvinnliga kandidater faktiskt fick 35 procent av samtliga röster vilket borde göra tio, inte åtta, kvinnor invalda. Det är ändå resultatet av ett demokratiskt och fritt val. Och det får inte vara förbjudet för kvinnor att välja män eller vice versa.

Fru talman,

Ska jag sammanfatta allt detta når man ungefär följande slutsatser. Det är alldeles ostridigt ett demokratiskt dilemma när det är fler kvinnor än män som röstar i lagtingsvalet medan de som väljs in utgör åtta kvinnor och tjugotvå män. Man kan då hävda att det är väljarnas uppfattning om vilka som är bäst lämpade att utgöra örikets högsta ledning. De har ju lagt sina röster i enlighet med det demokratiska system som vi sedan decennier tillbaka använt. Här måste man fråga sig: är systemet det rätta när slutresultatet blir så uppenbart skevt?

Som jag ser det finns det två vägar att välja men jag tänker föreslå en tredje då jag inte tror på kvotering som instrument. Det enklaste sättet att nå total jämlikhet är att rätt upp och ner lagstifta om att de femton män och femton kvinnor som i enlighet med det nuvarande systemet får de högsta röstetalen ska utgöra Ålands lagting. Invändningen är att man på det sättet manipulerar det politiska systemet. Då måste man fråga sig om inte också dagens partisystem är en manipulation av systemet, särskilt mot bakgrund av att våra lagtingsval oberoende av vad vi anser är personval. Det näst enklaste är att varje parti inför kvotering enligt principen varannan herrarnas eller damernas beroende på hur man ser det. Alltså från den egna listan ska oberoende av antal röster varannan-principen gälla. Då når man inte exakt femtio procent i lagtinget men inte så långt ifrån.

Fru talman,

Den tredje vägen som jag och vi just i dag förespråkar som den bästa är att partierna helt enkelt rycker upp sig när det gäller könsfördelningen och jobbar hårdare med jämställdheten på listorna och bland kandidaterna. Över tid är det den bästa vägen framåt för de partier som vill överleva och leva i framtiden. Annars hotar lagstiftning och kvotering. Jämställdhetsarbetet är långt i från klart men situationen är väldigt mycket bättre i dag än den var för tio, tjugo och femtio år sedan.

Inkomstskillnaderna finns fortfarande där men är mindre än någonsin. Bildningsmässigt är kvinnorna på väg att köra om männen vilket per automatik ger dem företräde till morgondagens arbetsmarknad. I dag, och detta bevisas av mina inledande exempel, är det kompetens, inte kön, som skapar framgång. Fram tills i dag är det ostridigt att män särbehandlats i vårt samhälle. Det är som det är men det är på väg att ändras och det sker med kraft och beslutsamhet fast tyvärr lite för långsamt. Vi måste försöka hårdare och arbeta klokare för att skapa mer mångfald. Det är ju också ett faktum att inflyttningen till Åland har varit stor de senaste åren. Trots det är det nog ett faktum att vi som sitter här utgör en väldigt homogen grupp.

Vägen till ett mer jämställt samhälle finns i vardagen men det sker inte automatiskt. Vi som i dag utgör detta parlament bär ett ansvar att inte bara fatta beslut i dag utan också inspirera nya krafter för i morgon. Vår uppgift är att uppmuntra alla, både kvinnor och män och nyinflyttare, att ta aktiv del i det samhällsbygge som pågår dag efter dag, månad efter månad och år efter år. Vi måste berätta för ålänningarna att detta jobb är viktigt, att det är stimulerande och, framför allt, att vi genom att delta i detta tillsammans bygger ett bättre samhälle för våra barn, för deras barn och så vidare.

Vägen till ett jämställt samhälle är lagd, nu återstår det bästa av allt – själva färden.

Tack för ordet.

tisdag 26 mars 2013

Vikten av delegering

I går kväll höll Mariehamns stad något som kallas aftonskola för fullmäktiges medlemmar och ledande tjänstemän. Avsikten var att tydliggöra rollerna och delegeringsgraden bland stadens åttahundra anställda. Det gick väl sådär. Sossarna tycker fler ärenden borde till fullmäktige och övriga tycker i stora drag att fullmäktige ska dra upp linjerna för stadsstyrelsen, nämnderna och tjänstemännen. Själv är jag för det sistnämnda. En så stor organisation som Mariehamns stad måste ha en hierarki som är tydlig, annars slutar det med kaos.

Kontentan av diskussionen blev att den bara ett år gamla förvaltningsstadgan till vissa delar ska ses över. Det är jag inte riktigt för. Jag tycker ett år är alldeles för lite för att dra några slutsatser från. Några av de tjänstemän som var på plats pekade också i samma riktning. Vi är på rätt väg med det vi har men det tar lite tid att få alla bitar på plats.

Jaja, huvudsaken är att stadsstyrelse och nämnder och tjänstemän får arbeta i fred utan att en massa politiker med tydliga besserwissertendenser ska lägga sig i allt och göra arbetet svårare för de som ska göra det.

Redan Albert Einstein, salig i minne, funderade kring vad som händer med Mariehamns stad om vi inte lyckas med den nya förvaltningsstadgan.
I mitt anförande sade jag ungefär så här (sorry för att det blev långt men det är viktigt):
Herr ordförande och fullmäktigekolleger.

Det har nu gått ett och ett halvt år sedan valet. Det är dagar, veckor, månader och år som på många sätt definierats av utspel, kritik och därmed en osäkerhet om vad som gäller inom Mariehamns stad. Det visar inte minst kvällens möte.

Så kan vi inte ha det.

Av det skälet har vi denna höst, vinter och vår ägnat en stor del av tiden åt organisations- och ledarskapsfrågor i form av foájesamtal, aftonskolor, informationsmöten och fullmäktigemöten istället för att ägna oss åt bygget av staden och servicen till stadsborna. Effekten av otydligt ledarskap blir alltid osäkerhet och ängslan. Det börjar bli dags att på allvar hantera dessa frågor som annars riskerar överskugga våra mål, ett bättre Mariehamn.

Vi har antagit en ny förvaltningsstadga, vi har fattat beslut om förhållandevis stora inbesparingar och vi har bestämt att målet är en ekonomiskt stabil stad. Vägen dit är inte enkel att hitta och vi når inte dit genom att ägna oss åt många gånger konstruerade konflikter. Vårt mål når vi bara om vi debatterar där vi ska debattera och samarbetar där vi ska samarbeta. Politik kan man bedriva på andra sätt än att lägga sig det operativa arbetet vilket vi till stor del delegerat till andra att sköta i och med den nya stadgan. Fullmäktige bestämmer men andra verkställer.

Jag vill i detta sammanhang påminna om de ledord som står att läsa i det budgetförslag för 2013 som detta stadsfullmäktige godkände i höstas. Där står ”Ekonomi i balans – nu och på lång sikt, Trygghet och arbetsglädje, Tillväxt och förnyelse”. Detta är viktigt för om vi inte lyckas med detta arbete måste vi höja skatterna för att klara servicen och ekonomin och det är något som i vart fall vi inom Mariehamnscentern i det längsta motsätter oss. Stadsborna är självklart bäst på att hantera sina egna pengar enligt eget förmenande. Vi ska inte beskatta befolkningen för att vi i denna förvaltning inte förmår rationalisera arbetet i tillräcklig omfattning.

Man kan hävda att orden i budgeten är bokstäver som illustrerar någon slags allmän plan för hur saker och ting ska skötas. Utan verklig betydelse. Vi tycker de förpliktigar varför jag upprepar dem.

”Ekonomi i balans – nu och på lång sikt” är något vi är skyldiga våra invånare och våra anställda. Att inte ständigt minnas dessa ord är att nullifiera sitt eget beslut vilket våra barn en dag tvingas betala. 
”Trygghet och arbetsglädje” är något vi är skyldiga varandra, våra anställda och stadsborna. Till detta är vi alla i denna sal skyldiga att bidra i handling, inte bara i ord.

”Tillväxt och förnyelse” är en självklarhet i ett civiliserat samhälle och något de allra flesta är överens om – även om vägen och metoderna kan skilja något.

Vi har utmaningar framför oss, svåra och verkliga utmaningar. Vår skuldbörda är mot bakgrund av de skattemedel som flyter in oroväckande hög. Till råga på det kommer staden också att drabbas av den stora skatteomläggning som staten Finland aviserade i fredags. Vi står dessutom inför investeringar i bland annat Övernäs skola. Allt detta gör att det inte på många år varit lika viktigt med ett tydligt ledarskap inom Mariehamns stad. Om någonsin.

Inom Mariehamnscentern är vi övertygade om att Mariehamns stad genom hårt arbete och tydligt ledarskap kan göra allt det vi kommit överens om tidigare. En god ekonomi skapar trygghet vilket leder till tillväxt.

Vi har en ny förvaltningsstadga som måste följas fram till dess vi har en annan. Det betyder väldigt enkelt uttryckt att stadsfullmäktige slår fast hur budgeten ska se ut, stadsstyrelsen har till sin uppgift att leda det operativa arbetet som stadsdirektören Edgar Vickström med stab ska utföra. Det är en enkel beslutskedja som borde vara omöjlig att missförstå. Ändå är den skör om ens minsta länk brister. Mariehamns stad är en stor organisation men ändå liten. Vi har ett ledarskap som är duktigt, drivet men i flera fall ganska nytt. Kombinationen en ny förvaltningsstadga, ny ledning och ny organisation är inte enkel att hantera. Lägg till detta politiker med extremt lång erfarenhet, hög svansföring och starka åsikter samt vana att föra även i detaljer så börjar det knaka i denna kedja. Detta måste vi undvika.

Stadens ledarskap börjar i denna sal. Här ska frågor diskuteras, idéer bytas och här ska omröstningen sedan ske. När den är klar är det egentligen alla ledamöters uppdrag att stödja det beslut som fattats. Samma sak händer i stadsstyrelsen. Där ska den dagliga driften nagelfaras och röstning äga rum. När den är klar ska arbetet fortsätta i stadsledningen och nämnderna. Det är demokratin i ett nötskal och något ledarskapet på precis alla nivåer förtjänar och förädlas av. De stora linjerna dras i fullmäktige, det operativa arbetet leds av stadsstyrelsen och i nämnderna. Det är det som är representativ demokrati, något som byggt det välfärdssamhälle vi i dag lever i. Ska fullmäktige börja ägna sig åt detaljer landar det i en organisation som med stor säkerhet går i baklås. Väljarna har valt oss att representera dem och då måste vi visa mod, även i delegeringarna.

När det handlar om rollfördelningen är saken nämligen klar. När fullmäktige röstat är frågan avgjord, när stadsstyrelsen röstat är saken avgjord och så vidare i enlighet med den förvaltningsstadga som vi antagit. Det är hedervärt och nödvändigt att följa de spelreglerna, annars skapar vi osäkerhet i organisationen, vi gör våra chefer och anställda osäkra och vi gör arbetet med att skapa en ekonomi i balans svårare.

Om vi i denna sal och i övriga politiska organ kan enas om att låta tjänstemännen göra sitt jobb när beslutet är fattat når vi dit vi egentligen vill. Vi skapar en trygg organisation som med medborgarnas, kundernas, nytta för ögonen kommer att fatta kloka beslut, skapa bättre service och göra allt så kostnadseffektivt som någonsin är möjligt.

Avslutningsvis. Vår nya förvaltningsstadga är bara drygt ett år gammal. Det är för tidigt att riva upp den i dag. Vi måste använda den tydligare. Vår uppgift är att arbeta i enlighet med den stadgan. Inom partierna ska vi driva politik på olika sätt men vi måste lämna vår tjänstemannakår med stadsdirektören i spetsen i fred när vi fattat besluten. Allt annat är kontraproduktivt. Men eftersom vi bara är människor och inte alltid kan hålla oss finns det också skäl att rikta en uppmaning till stadsdirektören, förvaltningen, stadsledningen och alla andra som jobbar med mariehamnarnas bästa för ögonen. Det är skillnad mellan beslut och åsikter och bara för att politiker ser olika på saker och ting betyder det inte att besluten ska förändras.

Jag hoppas denna aftonskola och det tangerande foájesamtalet nyligen beträffande ledarskap ska skapa klarhet bland tjänstemännen i Mariehamns stad. Ja, politiker i fullmäktige avgör frågor genom debatt, omröstningar och motioner. Men när besluten är fattade är det administrationen och nämnderna som ska genomföra dem. För att komma framåt och för att rätta till upplevda brister krävs åtgärder, kurage och tydlighet. Det anser jag och vi att stadens tjänstemän förtjänar få. Annars blir våra gemensamma mål svåra om inte omöjliga att uppnå.

Tack.

måndag 25 mars 2013

Åland och trafiken

I lagtinget i dag diskuterades förslaget till ny polislag och endel annat. Till exempel presenterade jag ett betänkande kring intelligenta trafiksystem som vi hanterat i finans- och näringsutskottet. (Jepp, det är stor vidd på de ärenden som utskottet får på sitt bord. Bra tycker jag, det är skoj att få sätta sig in i nya områden.) Nu är det inte kärnfysik detta handlar om men väl ett ramverk för hur morgondagens trafiklösningar ska formas redan i dag. Ungefär så här sade jag om förslaget i samband med presentationen:
Fru talman,

Om vi genom att bygga in elektroniska givare i vägnätet och koppla dem gentemot sensorer i skogen och vidare till den framrusande bilen kunde halvera mängden rådjursolyckor på Åland skulle vi antagligen alla säga ja tack. Men om det förutsatte att en trafikcentral samtidigt kunde spåra varje bilist och deras färder är det inte längre lika självklart. När det handlar om den personliga integriteten reser sig nackhåren liksom automatiskt.

Ungefär så kan man sammanfatta finans- och näringsutskottets behandling av lagförslag nr 9/2012-2013 som handlar om ett ramverk för införande av intelligenta vägtrafiksystem. Det ska i sammanhanget slås fast direkt. Detta handlar om ett EU-direktiv, det så kallade ITS-direktivet, och utgör ett ramverk för införande av trafiksystem som ska göra transporter klokare, mer miljömässiga och säkrare. Det är svårt att invända mot klokskapen i det. Allt som kan göra Åland mer trafiksäkert är välkommet.

Nu kanske vi inte omedelbart kan förbättra trafiksäkerheten genom att anta detta direktiv. Det handlar om ett arbete som sker på längre sikt, över många år. Genom att implementera detta direktiv säger vi på ett övergripande plan vad som ska göras. Hur det sedan ska gå till är en annan fråga och antagligen något som privata aktörer ska hitta på. Där ser finans- och näringsutskottet möjligheter och utmaningar istället för hinder. På Åland finns stor kunskap inom IT- och transportsektorn, vi har gott om vägar och vi är beroende av fungerande system, inom Åland och till Finland och Sverige och vidare ut i världen. Här borde innovationer uppmuntras och affärsmöjligheter uppstå.

I samband med utskottsbehandlingen har vi också kunnat konstatera att såväl Sverige som Finland med stor kraft har tagit sig an arbetet med att införa intelligenta trafiksystem. För dem handlar det om att bibehålla sin konkurrenskraft även i framtiden och inbegriper inte bara sånt som flyger, rullar och gungar. Minst lika viktigt är att samköra detta med telekommunikation, elektronik och informationsteknik. Förr var det mänskligt önskvärda inte tekniskt möjligt. I dag är det mesta tekniskt möjligt men kanske inte alltid mänskligt önskvärt.

Jag vill i det sammanhanget återknyta till min inledning. Säkrare system förutsätter större kontroll och någonstans längs den vägen börjar det kännas obekvämt. Därför understryker utskottet att allt detta som ska ske borde göras i enlighet med den unionsrätt som värnar skyddet av den personliga integriteten.

Fru talman,
 
mot bakgrund av detta resonemang föreslår utskottet att lagförslaget antas oförändrat och påminner om att även om det handlar om ett ramverk utan egentligen konkret innehåll är det viktigt att bära med sig ITS-direktivets principer och grundtankar i det övergripande arbetet med landskapets trafiksystem. Åland och ålänningarna har stor erfarenhet av logistik och transportlösningar och är således väl skaffade för att med hjälp av modern teknik hitta nya lösningar på gamla problem. Ramverket finns, nu ser utskottet fram mot mer detaljerade förslag kring intelligenta trafiklösningar.
Om det är så här framtiden ser ut vet varken jag eller någon annan. Trafiksäkerhet är bra liksom personlig integritet. Det bäste vore om båda de storheterna kunde hanteras samtidigt. Bilden är lånad från Trafikverkets hemsida.

söndag 24 mars 2013

Hyllning till volleybollen

Har dömt två volleybollmatcher i helgen men om matcherna som sådana är det inte så mycket att orda. I går föll JIK:s B-herrar ganska klart mot Uppsala och i dag vann JIK:s A-lag lika enkelt mot Gotland. Båda matcherna slutade 3-0 och ur domarhänseende var de enkla att hantera. Så är det inte alltid. Volleyboll är en bedömningssport där i synnerhet passningarna nagelfars och ibland döms bort – ganska sällan rättvist om man får tro den drabbade...

JIK-volley har i dag på herrsidan ett homogent lag som vinner på sin jämnhet. Dagens match var ett styrkebesked inför sommarens NatWest island Games på Bermuda. Spelet var välorganiserat och kreativt. Misstagen var få och anfallen modiga. Gotlänningarna stretade emot i första set men fick i de två sista se sig klart distanserade.

Att döma volleyboll är mitt lilla sätt att betala tillbaka till den sport som gett mig så mycket. Tack vare volleybollen lärde jag mig spela i ett lag och se möjligheter i lägen som tett sig mörka. Tack vare volleybollen hamnade jag i närkontakt med världen utanför Åland och öspelen. Genom sporten har jag lärt känna människor jag annars aldrig hade träffat och varit med om dramatik som den som inte ägnar sig åt sport aldrig får uppleva. Det har varit stunder av hopplöshet och det har varit ögonblick av största möjliga lycka. Däremellan handlade det mest om träning och åter träning.

JIK-volley är i dag Ålands enda förening där man bedriver organiserad volleyboll i de svenska serierna. Förr spelade vi i Finland men resorna blev till sist klubben övermäktiga och fokus sattes istället på Sverige. I fjol våras ordnade klubben en femtioårsfest som jag irriterande nog inte hade läge att närvara på. För att i vart fall vara med på ett litet hörn spelade jag in en liten video som nu är mogen att visas även här (kom ihåg, denna inspelning ligger LÅÅNGT från min så kallade Comfort Zone). Håll till godo och håll utkik efter nästa match. Volleyboll är en fartfylld sport och stor underhållning!

Hyllningstal till JIK-volley from Jörgen Pettersson on Vimeo. Jodå, den landar på rätt när man börjar titta... Är man känslig kan det finnas skäl att ha en skämskudde nära.


Detta möts man av i Vikingahallen när det är matchdag. Hemmamatcherna är välorganiserade och fartfyllda med både musik och speaker och en välsorterad cafeteria.

lördag 23 mars 2013

IFK och Den fyruddiga stjärnan

I går kväll blev jag upptagen som medlem i Ålandslogen av Den fyruddiga stjärnan vars huvudorganisation finns i Stockholm. Mina förväntningar var redan från början höga men jag måste ändå slå fast att de infriades generöst och med råge. Det blev en fredagskväll att minnas länge, en fest bland idrottsälskare och entusiaster där skratten, dråpliga historier och många minnen blandades och utbyttes. Jag ser mycket fram mot fortsättningen.

Den fyruddiga stjärnan grundades redan 1928 av samma män som 1895 startade IFK-rörelsen. DFS består i dag av huvudlogen i Stockholm och två distriktsloger, en i Mariehamn och en i Helsingfors. Den fyruddiga stjärnan på Åland är fortfarande med och tar ansvar för att dagens unga idrottskvinnor och -män samt ledare får tillräckliga resurser för att fortsätta glädja och inspirera andra. Som exempelvis när man delar ut de årliga stipendierna.

Avsikten med DFS var att när den idrottsliga kapaciteten minskar ska man fortfarande under högtidliga men framför allt gemytliga former kunna fortsätta att träffas. Ledorden är sådana som gällde i går, gäller i dag och ska gälla för alltid. De lyder Ihärdighet, Färdighet, Kraft och Kamratskap – exakt de faktorer som behövs i all mänsklig samvaro. 

Jag har alltid funnit just detta i de idrottsföreningar jag varit inblandad i. Det var också detta som i tiderna satte fart på skapandet av IFK Mariehamn. I boken Ålands Idrott som utkom i december skriver jag om skapandet av just IFK, en av Ålands allra första organiserade klubbar.

Bildandet av IFK Mariehamn 
Nästa storsatsning blir bildandet av IFK Mariehamn vilket till en början går trögt. Som alltid är det en entusiast som ser till att det blir gjort, gymnastikläraren vid Mellanskolan i Mariehamn, Niilo Böök. Han leder träningar i gymnastik och allmän idrott och arrangerar även de första vintertävlingarna på Åland på Slemmerns is i mars 1917. De första tankarna på bildandet av IFK Mariehamn 1917 är en direkt effekt av Bööks entusiasm och inspiration. Här går historieskrivningarna något isär. IFK:s officiella födelseår är nämligen 1919, den 1 juni. Istället för att blåsa liv i vilande Start blir det en kamratförening i likhet med liknande klubbar i både Finland och Sverige. Motståndet bland Niilo Bööks kolleger i lyceet är till en början kompakt. De förstår på inget vis nyttan av idrott. Att tävla kallas ”ett meningslöst marknadsupptåg” eller ett ”fullkomligt onyttigt kroppsarbete”. På allvar föreslår man att skolans gymnastik slopas till förmån för obligatorisk vedhuggning!
Entusiasterna som slutligen såg nyttan av en idrottsklubb var ingenjören Einar Meincke, gymnastikläraren Henning Forss, bankdirektör Arthur Cederqvist, direktör Frans Sundström samt studerande Lars Korsström.

Forss kämpar inte bara i det praktiska livet. Han skriver glödande debattartiklar i Ålandstidningen om vikten av idrott. Forss visar outtröttligt hur redan de gamla grekerna insett de idrottsliga idealen och försöker få de styrande med sig. Ändå uteblir förståelsen. Det blir inga pengar till idrotten från samhället. Av flera skäl. Alla ser inte med blida ögon på sport och lek. Men kanske ännu viktigare – den politiska dramatiken med Finlands självständighet i vågskålen, återföreningstanken och inbördeskrig gör att intresset för idrott just för stunden är svalt.

Ändå är det just inbördeskriget som sånär ser till att det blir bandymatch i Mariehamn. Björneborgs regemente som är förlagt till Åland under vintern plogar med sina hästars hjälp upp en skridskobana på Slemmerns is. Där spelas bandy och åks skridskor. Målet är en bandymatch mellan IFK och Åbo AIK, klubbens i så fall första riktiga tävlingsevenemang någonsin. Tyvärr sätter en snöstorm stopp för planerna.

I maj 1920 hålls istället de första friidrottstävlingarna på skolgården. De enda resultat som finns bevarade är Frej Liewendahls segertider på 400 meter (54,5 sekunder), 800 meter (2,06 minuter) och 1.500 meter (4,35 minuter). De tiderna är häpnadsväckande bra med tanke på underlag och träningsbakgrund och gångbara än i denna dag (år 2012). Det är inte osannolikt att denna tävling är Liewendahls tävlingsdebut.
Idrottsrörelsen var inte möjlig att hejda. När människorna väl fått smak för spänningen och kraften i tävlingsmomentet började det på allvar hända saker. Det är hedervärt och stämmer till eftertanke i dag när vi tar allt sådant för självklart. Av det enkla skälet är det storartat att det fortfarande finns människor som avsätter en fredagskväll för att hedra det som varit och se fram mot de utmaningar som väntar.

Den gemensamma nämnaren för medlemmarna i DFS Ålandslogen är tilltron till idrottslig fostran och engagemanget för laget, individen och prestationen. 
Så här ser boken ut. Den finns att köpa i Mariehamns bokhandel och Lisco i Mariehamn.
Och eftersom vi nu diskuterar idrott bjussar jag på ett smakprov till ur bokens slutord:

Den åländska idrottskulturen har på många sätt gjort mig till den jag är. Tack vare tävling och fysisk fostran har jag lärt vikten av att alltid kämpa, alltid sätta upp nya mål, inte gnälla över trivialiteter utan se horisonten istället för nästippen.

Ändå måste jag säga att jobbet med den här historiken överträffat även mina värsta farhågor när det gäller hur komplex den åländska idrottsvärlden är och hur många som varit med och skapat den. En av flera hårt arbetande medlemmar i ”historikgruppen” som hjälpt mig i detta arbete är Håkan Lindberg som för övrigt än i denna dag hoppat längre än någon annan ålänning. När projektet började för flera år sedan sade han:

”Lugn, bara lugn. Man gör som när man äter en elefant. Tar en bit i gången.”

I efterhand vet jag att det inte handlade om att äta bara en elefant. Det var en hel hjord som rusade omkring på stäppen. Den åländska idrottsvärlden är till sin omfatning såväl gigantisk som imponerande. Det finns både bredd och höjd, professionalism och amatörism i en skön blandning. Vi har idrottsmän som presterat världsresultat och vi har de som aldrig tävlat utanför landskapets gränser men ändå haft precis lika roligt.

Idrottsvärlden är ett mikrokosmos av det åländska samhället. I takt med att självstyrelsen utvecklats och lagarna förfinats har även idrottsrörelsen gått framåt. Från början tack vare entusiastiska ledare. Efter hand med hjälp av tydligare strukturer och en större samhällelig finansiering. Idrottsvärlden har levererat både politiska och kommersiella ledare till vårt landskap. Idrotten har lärt ålänningarna ta ansvar och arrangera tävlingar hela självstyrelsen till fromma. Idrottsrörelsen har fostrat unga tjejer och killar till ansvarstagande och progressiva kvinnor och män. Genom att först själv bli inspirerad av vuxna ledare är det lättare att senare i livet leda andra.

fredag 22 mars 2013

Backlash i praktiken

Nästa veckas onsdag ordnas en debatt om jämställdhet i Ålands lagting. Jag ser fram mot den då ämnet fascinerar mig. Läser just nu den hajpade boken ”Lean In” av Facebook-gurun Sheryl Sandberg. Mot den bakgrunden är jag kanske extra mottaglig men två händelser slog mig med kraft i samband med föreläsningen kring tidiga insatser mot riskbarn som jag berättade om i går. I korthet utspelade sig följande.

Föreläsaren bad de församlade kort diskutera vilka förebyggande insatser man i dag gör på Åland när det gäller att nå barn med så kallat riskbeteende. Enkel uppgift, bänkgranne till bänkgranne utan redovisningsplikt.

Effekt: Den första som tog ordet efter den korta diskussionen var en manlig lagtingsledamot (alltså inte jag utan en annan). Den andra, tredje, fjärde och femte i turen var kvinnliga lagtingsledamöter som i sak hade väldigt lite att tillföra diskussionen. De facto stod två av dessa för minst hälften av inläggen – de flesta rätt gnälliga om sanningen ska fram. Några direkt utpekande mot en kvinnodominerad yrkesgrupp som inte ens var på plats även om en närvarande försökte förklara hur det ser ut i verkligheten. Av de cirka åttio i salen var det alltså en handfull politiker som hördes mest av alla. Det kan te sig ganska naturligt och som ingen big deal. De har träning, förmåga och självförtroende samt en liten släng av gammal hederlig narcissim. Dilemmat är att de därmed tar den plats som andra, mindre tränade, aldrig får chansen att eller vågar ta.  

Analys: Männen tar ordet först, följd av de starkaste och mest oblyga kvinnorna (ofta politiker) medan resten, proffsen, sitter tysta. Det gör att de som inte (alltid) begriper men bestämmer, överröstar dem som förstår men inte bestämmer. Det är nog ur exakt detta som det så kallade politikerföraktet finner näring.

Resultat: Proffsen blir kvar vid sina jobb, kämpar på i det tysta alltmedan de som hörs och kan påverka kör på som om ingenting hänt, övertygade om sin egen förträfflighet eftersom ingen hade något att invända...

Och på det viset rullar världen vidare som om inget hänt. Trevlig helg.


Här i lagtingets auditorium möttes proffs och politiker i förrgår för att diskutera hur samhället bäst ska lyckas styra vilsna unga tillbaka på rätt stig. Med få undantag var det mest politiker som pratade.

torsdag 21 mars 2013

Vinsten av att hjälpa tidigt

Ju tidigare man identifierar ett problembeteende bland barn, desto enklare är det att justera detta beteende. Det är inte bara bra för den berörda individen. Samhället får tillbaka sina insatser sju gånger om visar forskningen. 

Bland annat detta berörde Kristin Marklund vid en föreläsning som jag lyssnade till i går eftermiddag. Hon förklarade logiskt och kristallklart vikten av att så tidigt som någonsin möjligt gripa in och rätta till skadliga beteenden. Förebyggande insatser är alltid att föredra på samma vis som vi alltid sagt stämma i bäcken hellre än i ån.

Hon pekade på vikten av att använda metodik och instrument i arbetet med att upptäcka barn som far illa. För att understryka det nödvändiga i just detta utmanade hon publiken med så kallade självklara exempel där det visade sig att det vi som satt där uppfattade inte alls stämde. Det var en uppfriskande övning! Det självklara är bara klart för en själv. Vi drar till mans och kvinns ofta slutsatser långt innan vi egentligen har alla fakta på bordet.

Vad ska man då göra för att stärka barn i deras självkänsla? Svaret ligger ofta hos föräldrarna. Svaga och osäkra föräldrar skapar svaga och osäkra barn. Dagens föräldrar har ofta fullt upp med att förverkliga sig själva vilket sker på bekostnad av barnen som förlorar den nödvändiga grundtryggheten.

Kristin Marklund:
”Det har visat sig framgångsrikt att utveckla föräldraterapeuter till vuxna med barn mellan tre och tio år. De utbildar föräldrarna i att förstärka barns positiva beteende genom rollspel, lekar övningar och mycket annat. Forskningen visar entydigt på bra resultat om detta genomförs.”
Att göra detta brådskar. I dag sträcker sig köerna till åländska skolkuratorer långa. Allt fler unga lever allt bräckligare och begriper inte alltid själva vad det handlar om. Barn kan inte vänta på att vuxna ska bli färdiga. Detta föräldrastärkande arbete ska ske redan i förskolan och på dagis, de platser där morgondagens vuxna skapar sina värderingar för resten av livet.

Eller som en så kallad problemunge citerades:
”Kämpa för mig. Det är ingen som gjort det och jag klarar det inte själv.”
Eller:
”Kommunen borde skicka sina föräldrar på läger. Man måste lära dem förstå sina barn.
Denna konferens var intressant på många sätt. Inte minst satte den fingret på den komplexa frågan om jämställdhet som ska debatteras i lagtinget nästa vecka. Men det återkommer jag till i morgon!


Föreläsaren Kristin Marklund lyfte fram flera olika och högintressanta exempel på hur tidiga åtgärder kan spara massor av pengar till samhället. Mer finns att läsa här. (Sorry för den usla bilden, auditoriet i lagtinget är ingen höjdare...)

onsdag 20 mars 2013

Våren inte vad den varit

Säkert har ingen missat att det råder vårdagjämning i dag. Det handlar alltså om att dagarna och nätterna är (nästan) exakt lika långa över hela jorden. Själva tidpunkten infaller för att vara lite mer exakt klockan 12.02 i dag.

Vårdagjämningen har dock inte så mycket med själva våren att göra utan är mer en matematisk konstant. I praktiken betyder det att solen dagarna före och efter denna dag går upp rakt i öster och tolv timmar senare ner rakt i väster.

Vill man se glaset som halvtomt är det rätt lätt en dag som denna för inte ingick det i min barndoms vårar att det skulle vara minus sju grader och frisk vind i det som kallas vår... Mars är inte vad den varit.

Vill man se det halvfulla glaset är vi nu närmare fågelsång och bladsprickning än någonsin! Om detta har jag skrivit tidigare, kring vårkänslor och värmande brasor. Och snart är vi där!

För övrigt har det diskuterats mycket kring könsneutrala äktenskap i dessa dagar. Jag tycker frågan är enkel. Folk måste själva få välja hur och med vem de vill leva sina liv. Det handlar om den över precis allt annat överskuggande individuella friheten som byggt länder och skapat välstånd. Mot den bakgrunden är det upp till staten att ha sina system i skick för att alla människor oberoende preferenser ska få bygga familj med vem de vill.

Ha en fin onsdag!

I vart fall i Västerhamn denna morgon var det inte lätt att skönja vårtecken. Fast almanackan har aldrig fel. I dag är det vårdagjämning!

tisdag 19 mars 2013

Kroatiens sak är vår

Klimatet i den europeiska unionen hårdnar. I Spanien är arbetslösheten på väg upp i taket. Verkligheten finns just nu ljusår från visionerna i Bryssel. Det är inte bara utmanande, det är på riktigt allvarligt. Och medan allt färre alldeles bokstavligen inte kan försörja sig på sina egna skickligheter rullar skuldkrisen vidare till Cypern där man iskallt på EU:s initiativ tar folks bankdepositioner och beslår dem på straffskatt. Det är kanske inte så farligt kan man tycka men det är precis vad det är. Hela vår moderna ekonomiska historia bygger på att man ska kunna lita på sin bank och att till och med stater ska ersätta småsparare om bankirer lyckas lalla bort deras besparingar. Nu gör Cypern tvärtom. Ska man tro detta sker det dessutom på initiativ av Finland som på det här viset når rika ryssars besparingar vilket den ryska björnen Putin självklart inte gillar. Tagna av styrkan i protesterna slog dock EU:s finansministrar i natt i backen och undantar besparingar under 100.000 euro. Om nu SvD begripit det rätt.

Mot de gigantiska omvälvningar som pågår just nu ter sig den åländska EU-debatten självklart mikroskopisk. I går diskuterade lagtinget inför den fortsatta behandlingen möjligheten att använda Kroatiens planerade EU-inträde (den 1 juli) som ett verktyg för oss själva i syfte att nå den efterlängtade åländska EU-parlamentsplatsen. Kring det råder delade meningar. Man kan tänka brett (vilket såklart också är rätt, Kroatien är ett land fyllt av överlevare, kämpar och hårt arbetande människor) som Petri Carlsson tycker. Eller man kan i vart fall överväga vilka möjligheter det finns att använda detta ”Kroatienkort” för att vinna egna fördelar. Jepp, så går det politiska spelet ofta till. Man gör dealar till egna och andras fördel. Dilemmat för Åland när det gäller dessa överenskommelser är att Finland inte är så bra på att lyssna till argumenten. Juridiskt och moraliskt är det inget snack, Åland har i egenskap av en självstyrd region rätt till en EU-plats. Politiskt är detta i dag inte möjligt i ett Finland som utkämpar en allt hårdare kamp med sina egna demoner.

Mot den bakgrunden sade jag ungefär så här i gårdagens debatt:
Fru talman,

Jag vill inför den fortsatta utskottsbehandlingen av detta ärende belysa några saker. Jag noterar att alla i denna sal, möjligen med något undantag, vill och kräver att Åland ska få en plats i Europaparlamentet. Det är vägen dit som inte är helt enkel att hitta. Det är inte så konstigt för dit finns nämligen ingen väg. Där finns bara en skog som vi själva måste bygga vår väg igenom. Det är inte så enkelt. I tjugotvå år har Åland hittills misslyckats detta. Finland har av olika skäl men väldigt tydligt sagt nej.

Detta lagting har fått en begäran att ratificera Kroatiens plats i EU. Detta är teori. I praktiken kan Åland inte stoppa Kroatiens medlemskap, Kroatien blir EU-medlem den 1 juli. Men vi kan skicka en signal till Finland vilket kan få effekt. Politik är att vilja och att stå på sig, inte att falla till föga och be om ursäkt.

I dagens debatt har man kallat detta rätt vanliga politiska arbete för utpressning. Det sagts att Åland med sina 28.000 invånare skulle ta Kroatiens 4,3 miljoner människor som nån slags gisslan. Ni hör ju själva hur det låter. Detta är inte en fråga om bara Kroatien. Det är en fråga som handlar om Åland och dess självstyrelse, själva skälet till att vi alla sitter här i dag. Det kan vi göra för att våra förfäder seglade över havet för att bygga samhälle. De kämpade på en världspolitisk arena, några slängdes i fängelse. Men mitt i allt detta fanns en beslutsamhet att bygga detta självstyrda samhälle till en plats där folk ska leva och utvecklas. Jag tycker vi är skyldiga dessa kämpar att även i dag göra precis allt som står i vår makt för att göra vårt samhälle så självstyrt det någonsin är möjligt. I det arbetet ingår att uppgradera vårt självbestämmande. Inte nedmontera det. Det handlar ju ändå om att tydligt markera vad Åland vill och göra vad vi kan för att uppnå det.

Jag hör att många i dag pratat om att vi aldrig får glömma bort att kämpa för en egen EU-parlamentsplats. Att vi ska ta den striden. Det har också sagts att påtryckning kan vara okej, men inte när det handlar om enskilda länders anslutning... Då undrar jag – när ska man göra det? Man kan inte kämpa utan att ta en fight nu och då. Det är inget att skämmas för, tvärtom. Man vinner respekt genom att vara tydlig.

Det har också sagts att vi ska vara uthålliga och fortsätta gneta på i en förhoppning att nå framgång. Till dem skulle jag vilja säga att man nog inte riktigt skyndat fram just detta. Frågan om en åländsk parlamentsplats har pågått i tjugotvå år utan egentligen en enda framgång. Det är inte precis att hetsa fram ett resultat.

Det har uttryckts i denna sal att frågan om Kroatiens anslutning inte har något med Ålands plats i Europaparlamentet att göra. Det är inte helt sant. Rent matematiskt och sakligt sett gör varje nytt medlemsland att Ålands redan kraftigt försvagade makt och behörighet ytterligare krymper. Är man liten i en stor värld måste man därför gripa varje tillfälle när det handlar om att understryka att vi överhuvudtaget finns.

I dagens debatt har man också pratat mycket om vad som inte gjorts genom åren och vem som inte gjort vad och hur och när och så vidare. Jag tycker det fortsatta utskottsarbetet borde rikta sig mot framtiden, inte mot den tid som flytt.

Jag tycker också det är viktigt att lag- och kulturutskottet i behandlingen av Kroatienärendet, gärna tillsammans med självstyrelsepolitiska nämnden, inte bara frågar sig vad vi kan göra för Kroatien utan också ställa oss frågan vad Kroatien kan göra för oss och för Finland. Om man verkligen vill sätta ner foten, fortsätta arbetet, trycka på och allt som sagts måste man också visa mod. Det förtjänar vår självstyrelse. Tack.

Här på Brodosplit Shipyard Company, Kroatiens största varv, byggdes Viking Lines Amorella, Isabella och Gabriella. På den tiden var Kroatien inget eget land utan en del av den konstruerade staten Jugoslavien. Sjösättningen av Amorella som jag deltog i 1986 eller 1987 såg ut ungefär så här. Färjan gick av stapeln på gammalt och hederligt vis. (Denna bild föreställer ett modernare bygge.) I dag är Split Kroatiens näststörsta stad efter Zagreb. Landet är fortfarande en stor skeppsbyggnadsnation tack vare statliga subventioner. De blir det slut med när EU-inträdet blir verklighet.
Amorella är en av fyra systrar som byggdes i det dåvarande Jugoslavien. De andra är Isabella, Gabriella samt Crown of Scandinavia som trafikerar för DFDS Seaways.
Detta är en bild över den verklighet som styr allt fler av de både dagliga och strategiska beslut som måste fattas inom den europeiska unionen. Bakom dessa färggranna grafer döljer sig riktiga människor, något vi aldrig får glömma.

måndag 18 mars 2013

Härliga minnen från Färöarna

I går gick i stort sett allt som kunde gå fel, fel. Grattis Murphy till din lag som i allt väsentligt infriades. Snöstorm på Färöarna. Check. Försenat flyg till Köpenhamn och missat flyg till Stockholm. Check. Missad färja till Mariehamn. Check. Bagaget borta. Jodå.

Men!

Efter en natt på Arlanda och en sen middag, tidig frukost och Next Jet hem är det på väg uppåt igen. Hoppas jag!

Detta gäng gör det roligt att jobba. Här försöker vi samla oss inför en gruppbild. Det verkar lite si och så med fokuset. Kanske då alla vet att det väntar en formidabel soppa inne i Nordens hus i Torshavn.
Före och efter snöstormen som ställde till det lite. Torshavn från ovan.
Så här torkar man torsk på Färöarna. De hänger strax utanför fönstret till restaurangen KOKS.
Snö och snö och vitt och vitt. Det blev ingen perfekt dag men ändå vacker på något kufiskt vis.
Doften av jetmotorer på morgonen är svår att slå.

Representationsmiddag på lördagskvällen i Torshavns centrum. Jag passade på att tacka goda vännen  sedan många år och Torshavns borgmästare He∂in Mortensen för gott samarbete genom åren och lycka till med den planerade artonhålsgolfbanan i Färöarnas huvudstad.

 

100 dagar kvar – jag är redo

I dag är det 100 dagar kvar till höstens lagtingsval och jag står till förfogande, starkare och helare än någonsin. Från att ha varit en nov...