IFK och Den fyruddiga stjärnan
I går kväll blev jag upptagen som medlem i Ålandslogen av Den fyruddiga stjärnan vars huvudorganisation finns i Stockholm. Mina förväntningar var redan från början höga men jag måste ändå slå fast att de infriades generöst och med råge. Det blev en fredagskväll att minnas länge, en fest bland idrottsälskare och entusiaster där skratten, dråpliga historier och många minnen blandades och utbyttes. Jag ser mycket fram mot fortsättningen.
Den fyruddiga stjärnan grundades redan 1928 av samma män som 1895 startade IFK-rörelsen. DFS består i dag av huvudlogen i Stockholm och två distriktsloger, en i Mariehamn och en i Helsingfors. Den fyruddiga stjärnan på Åland är fortfarande med och tar ansvar för att dagens unga idrottskvinnor och -män samt ledare får tillräckliga resurser för att fortsätta glädja och inspirera andra. Som exempelvis när man delar ut de årliga stipendierna.
Avsikten med DFS var att när den idrottsliga kapaciteten minskar ska man fortfarande under högtidliga men framför allt gemytliga former kunna fortsätta att träffas. Ledorden är sådana som gällde i går, gäller i dag och ska gälla för alltid. De lyder Ihärdighet, Färdighet, Kraft och Kamratskap – exakt de faktorer som behövs i all mänsklig samvaro.
Jag har alltid funnit just detta i de idrottsföreningar jag varit inblandad i. Det var också detta som i tiderna satte fart på skapandet av IFK Mariehamn. I boken Ålands Idrott som utkom i december skriver jag om skapandet av just IFK, en av Ålands allra första organiserade klubbar.
Den fyruddiga stjärnan grundades redan 1928 av samma män som 1895 startade IFK-rörelsen. DFS består i dag av huvudlogen i Stockholm och två distriktsloger, en i Mariehamn och en i Helsingfors. Den fyruddiga stjärnan på Åland är fortfarande med och tar ansvar för att dagens unga idrottskvinnor och -män samt ledare får tillräckliga resurser för att fortsätta glädja och inspirera andra. Som exempelvis när man delar ut de årliga stipendierna.
Avsikten med DFS var att när den idrottsliga kapaciteten minskar ska man fortfarande under högtidliga men framför allt gemytliga former kunna fortsätta att träffas. Ledorden är sådana som gällde i går, gäller i dag och ska gälla för alltid. De lyder Ihärdighet, Färdighet, Kraft och Kamratskap – exakt de faktorer som behövs i all mänsklig samvaro.
Jag har alltid funnit just detta i de idrottsföreningar jag varit inblandad i. Det var också detta som i tiderna satte fart på skapandet av IFK Mariehamn. I boken Ålands Idrott som utkom i december skriver jag om skapandet av just IFK, en av Ålands allra första organiserade klubbar.
Bildandet av IFK Mariehamn
Nästa storsatsning blir bildandet av IFK Mariehamn vilket till en början går trögt. Som alltid är det en entusiast som ser till att det blir gjort, gymnastikläraren vid Mellanskolan i Mariehamn, Niilo Böök. Han leder träningar i gymnastik och allmän idrott och arrangerar även de första vintertävlingarna på Åland på Slemmerns is i mars 1917. De första tankarna på bildandet av IFK Mariehamn 1917 är en direkt effekt av Bööks entusiasm och inspiration. Här går historieskrivningarna något isär. IFK:s officiella födelseår är nämligen 1919, den 1 juni. Istället för att blåsa liv i vilande Start blir det en kamratförening i likhet med liknande klubbar i både Finland och Sverige. Motståndet bland Niilo Bööks kolleger i lyceet är till en början kompakt. De förstår på inget vis nyttan av idrott. Att tävla kallas ”ett meningslöst marknadsupptåg” eller ett ”fullkomligt onyttigt kroppsarbete”. På allvar föreslår man att skolans gymnastik slopas till förmån för obligatorisk vedhuggning!
Entusiasterna som slutligen såg nyttan av en idrottsklubb var ingenjören Einar Meincke, gymnastikläraren Henning Forss, bankdirektör Arthur Cederqvist, direktör Frans Sundström samt studerande Lars Korsström.
Forss kämpar inte bara i det praktiska livet. Han skriver glödande debattartiklar i Ålandstidningen om vikten av idrott. Forss visar outtröttligt hur redan de gamla grekerna insett de idrottsliga idealen och försöker få de styrande med sig. Ändå uteblir förståelsen. Det blir inga pengar till idrotten från samhället. Av flera skäl. Alla ser inte med blida ögon på sport och lek. Men kanske ännu viktigare – den politiska dramatiken med Finlands självständighet i vågskålen, återföreningstanken och inbördeskrig gör att intresset för idrott just för stunden är svalt.
Ändå är det just inbördeskriget som sånär ser till att det blir bandymatch i Mariehamn. Björneborgs regemente som är förlagt till Åland under vintern plogar med sina hästars hjälp upp en skridskobana på Slemmerns is. Där spelas bandy och åks skridskor. Målet är en bandymatch mellan IFK och Åbo AIK, klubbens i så fall första riktiga tävlingsevenemang någonsin. Tyvärr sätter en snöstorm stopp för planerna.
I maj 1920 hålls istället de första friidrottstävlingarna på skolgården. De enda resultat som finns bevarade är Frej Liewendahls segertider på 400 meter (54,5 sekunder), 800 meter (2,06 minuter) och 1.500 meter (4,35 minuter). De tiderna är häpnadsväckande bra med tanke på underlag och träningsbakgrund och gångbara än i denna dag (år 2012). Det är inte osannolikt att denna tävling är Liewendahls tävlingsdebut.
Idrottsrörelsen var inte möjlig att hejda. När människorna väl fått smak för spänningen och kraften i tävlingsmomentet började det på allvar hända saker. Det är hedervärt och stämmer till eftertanke i dag när vi tar allt sådant för självklart. Av det enkla skälet är det storartat att det fortfarande finns människor som avsätter en fredagskväll för att hedra det som varit och se fram mot de utmaningar som väntar.
Och eftersom vi nu diskuterar idrott bjussar jag på ett smakprov till ur bokens slutord:
Den gemensamma nämnaren för medlemmarna i DFS Ålandslogen är tilltron till idrottslig fostran och engagemanget för laget, individen och prestationen. |
Så här ser boken ut. Den finns att köpa i Mariehamns bokhandel och Lisco i Mariehamn. |
Den åländska idrottskulturen har på många sätt gjort mig till den jag är. Tack vare tävling och fysisk fostran har jag lärt vikten av att alltid kämpa, alltid sätta upp nya mål, inte gnälla över trivialiteter utan se horisonten istället för nästippen.
Ändå måste jag säga att jobbet med den här historiken överträffat även mina värsta farhågor när det gäller hur komplex den åländska idrottsvärlden är och hur många som varit med och skapat den. En av flera hårt arbetande medlemmar i ”historikgruppen” som hjälpt mig i detta arbete är Håkan Lindberg som för övrigt än i denna dag hoppat längre än någon annan ålänning. När projektet började för flera år sedan sade han:
”Lugn, bara lugn. Man gör som när man äter en elefant. Tar en bit i gången.”
I efterhand vet jag att det inte handlade om att äta bara en elefant. Det var en hel hjord som rusade omkring på stäppen. Den åländska idrottsvärlden är till sin omfatning såväl gigantisk som imponerande. Det finns både bredd och höjd, professionalism och amatörism i en skön blandning. Vi har idrottsmän som presterat världsresultat och vi har de som aldrig tävlat utanför landskapets gränser men ändå haft precis lika roligt.
Idrottsvärlden är ett mikrokosmos av det åländska samhället. I takt med att självstyrelsen utvecklats och lagarna förfinats har även idrottsrörelsen gått framåt. Från början tack vare entusiastiska ledare. Efter hand med hjälp av tydligare strukturer och en större samhällelig finansiering. Idrottsvärlden har levererat både politiska och kommersiella ledare till vårt landskap. Idrotten har lärt ålänningarna ta ansvar och arrangera tävlingar hela självstyrelsen till fromma. Idrottsrörelsen har fostrat unga tjejer och killar till ansvarstagande och progressiva kvinnor och män. Genom att först själv bli inspirerad av vuxna ledare är det lättare att senare i livet leda andra.
Kommentarer
Skicka en kommentar