tisdag 28 februari 2012

Det hänger på detaljerna

Den här lilla trevliga lappen såg jag nyligen på en arbetsplats. Det är fint när folk vänder något ganska ofint till ett sätt att visa omtänksamhet och hjälpsamhet mot varandra. Peace.

Visst värmer det när folk bryr sig om ens hälsa!

måndag 27 februari 2012

Vi borde göra mer i kilt

Skottland får vara med i fotbolls-VM men inte i OS. Där tävlar de för Storbritannien, vilket skottarna inte alls gillar. De skulle helst stå under eget tak. Skottland må ha kilt, starka män och ett klansystem som bara de infödda begriper. Men i Skottland finns också en stolthet och ett självförtroende som vilar på framgångar och mod sedan tusentals år tillbaka. De elaka säger att skottarna lever mer i historien än i framtiden. Inget är mer felaktigt. Skottland hör till dessa regioner som i kraft av sin litenhet lyckats där de stora gått bet. Det finns fler liknande områden. Katalonien och Baskien är dynamiska exempel på framgång i Spanien. I det lite större finns både Norge, Sverige och Finland som på olika sätt är världsledande på flera olika områden.

Och så har vi Åland som, i likhet med Skottland, ju inte är en av de 193 självständiga nationerna som finns i världen i dag (det har förresten gått snabbt att bli så många, efter andra världskriget fanns bara 51). Men som har ett gott självförtroende. På Åland kan man hitta färjrederier av världsklass. Här finns ett nationellt och internationellt framgångsrikt underhållningsbolag, här finns sjukt intressanta nischbolag inom både regler-, medicin- och högteknologibranscher. Det är rättvist att kalla det åländska näringslivet för både modigt och intitiativrikt. Inte alltid extremt framgångsrikt men över tid en pålitlig leverantör av arbetsplatser – det enskilt viktigaste för vilken region eller ö eller land som helst. Oberoende av om man är självständigt eller inte.

Och här kommer det spännande med Skottland in. Männen i kilt och kvinnorna i kjol sjuder av självförtroende och av framtidstro. De vill bli världsledande i förnyelsebar energi, de vill borra efter mer olja, de har satt ett stenhårt mål att bringa ner kolutsläppen med 42 procent till år 2020! Ambitiöst men möjligt, slår försteministern Alex Salmond (för övrigt en synnerligen trevlig man) fast. Han är fast beslutsam att göra Skottland till världsledande. Antingen som det är i dag, en del av Storbritannien eller som ett självständigt nytt land. Före år 2016 ska en folkomröstning avgöra detta med självständighet.

Vad man än tycker om självständighet eller inte står visionen fast. Ett lands eller en regions framgång är aldrig någonsin avhängigt storleken eller folkmängden. Det enda som har betydelse i en värld där imperierna suddats ut och självbestämmande tagit över är vilka ambitioner ett samhälle sist och slutligen har. Är man nöjda med att hålla den egna bakgården i skick eller ska man höja blicken och se in på grannens, byns, stadens och regionens områden.

Jag vet vad jag tycker. Vi på Åland har kunskap, vi har talang, vi har tålamod och vi har förmågan att vara med och visa andra hur saker ska gå till. Att vara liten i en stor värld kan betyda att man tydligare och snabbare än andra kan visa vägen!

Även ålänningar klär i kilt! Och borde ha minst lika gott självförtroende som våra självstyrda vänner i Skottland!.

söndag 26 februari 2012

Ready, steady, måndag!

Det bästa med semester är att börja på nytt när den är över! Och i morgon sker det, efter den bästa söndagen på länge. Liverpool vann äntligen en titel! Over and out.

lördag 25 februari 2012

Ju fulare, desto godare

Innehållet i denna fisk ska i kväll utgöra grunden för en middag med goda vänner. Det gamla, hederliga, solida och stabila Godbygänget är kallat till lakromsblot! Nu ska semesterbrännan frätas bort!

fredag 24 februari 2012

Äntligen hemma!

Jiihaa, strand- och lallarliv i all dess ära. Men riktig snöskottning. Vad går egentligen upp mot det?!

torsdag 23 februari 2012

Tankar i stiltjen

Här ligger man och kan inget annat. Funderar lite på tilläggsbudgeten, avtalsrörelsen, offsideregeln, segwayboomen, jaktfrågor och den nya revisionslagen. Eller vänta nu... mest faktiskt bara på nästa middag!

onsdag 22 februari 2012

Ingen semester utan shopping

Och så tar jag tre salta, nej vänta, två... Och fyra såna där svarta och sex med sockerströssel och fyra utan. Eller vänta nu... tar tolv blåa istället...

tisdag 21 februari 2012

måndag 20 februari 2012

söndag 19 februari 2012

Alla dessa fria val

Rött eller grönt eller gult eller med is... Vad är detta för semester när man ändå måste fatta dessa ständiga beslut?!

lördag 18 februari 2012

Här finns riktiga fiskar

Problemet är inte att det inte finns fisk. Men var hittar man tillräckligt stora stekpannor? Och vad äter man till?!

fredag 17 februari 2012

torsdag 16 februari 2012

Gone fishing

Sköt om er så gott ni kan. Själv ska jag ägna följande vecka åt att räkna sandkorn mellan mina tår. Och när jag räknat dem alla tänker jag börja om på nytt igen.

onsdag 15 februari 2012

En nämnd, ingen glömd

I går var jag med på första mötet för den nya infrastrukturnämnden i Mariehamn. Det handlade mest om allmän information kring vad nämnden egentligen ska göra. Och så förstås lite ekonomi. Det är ett kärvt läge i Mariehamn och några nya investeringar före 2016 kan man bara drömma om. Tvärtom handlar det mesta nu om att få in mer pengar. Till exempel genom att sälja olika fastigheter. I det förslag som just nu ligger ska ÅCA-huset bjudas ut till försäljning. Det är på tiden. Hur viktig och sympatisk och fin den nuvarande verksamheten som finns i lokalerna än är, handlar det om en av stadens bästa affärslägen som borde utnyttjas bättre. För inte kan ju Mariehamn ändå släppa allt till grannkommunen Jomala?! Och dessutom behöver staden pengarna.

Själva mötet sköttes med stor bravur av ordförande Roger Jansson. Och bara det blir lite bättre ordning på alla delegeringar blir detta riktigt bra. Nämnder ska, enligt mitt förmenande, ägna sig åt principiella frågor, inte detaljhångel. Ser fram mot fortsättningen. Men mest av allt mot den närmaste framtiden.

I morgon blir det nämligen något helt annat!

Upp, upp och iväg!

tisdag 14 februari 2012

Långt från det bekväma

Det ska ärligt sägas. De senaste månaderna har jag befunnit mig långt, långt borta från den så kallade comfort zone som jag tidigare omhuldat. Det (omhuldar den altså) gör de allra flesta av oss människor och ingenting fel med det. Vi är alla olika. Några finner lycka i att sitta ner och betrakta andra, andra känner sig tillfreds med att betraktas medan några vill göra varken eller. Alla är såklart lika viktiga. Fast första steget ur den egna bekvämlighetszonen är aldrig enkelt att ta.

På måndagskvällen höll jag alltså mitt livs första föredrag om en bok som jag skrivit tillsammans med David Widlund. Jodå, Gryningspyromanen som det hörs och syns om allt mer i Sverige. Här är till exempel ytterligare ett sprillans nytt reportage om vår bok i Sveriges Radio, Studio Ett.

Föredraget ägde rum i Finströms bibliotek i Godby och i publiken satt till och med mamma (som om det inte var nervöst nog ändå!) Där satt också en grupp frivilliga brandkårister som till skillnad från mig faktiskt visste en hel del praktiska och konkreta saker om bränder. Men när det gäller just mordbrännare får jag i dag konstatera att jag sannolikt är den ledande autkoriteten på Åland just nu! :-) Nog har man annars hört talas om nischer, men detta är extremt.

Hur som helst kändes föredraget lyckat och intresset genuint bland åhörarna. Det blev en fin kväll! (Som om det någonsin egentligen funnits andra än fina kvällar i just Godby?!

Några av dem som för att lyssna till Finströmsbibban. Kika tog bilden.
Hälften av väldigt få experter på mordbrännare i allmänhet och Gryningspyromanen i synnerhet som i dag finns i Sverige och på Åland! ;-)

måndag 13 februari 2012

I år är JAG först

Det är antagligen en reaktion som jag får skylla på förfädernas kamp på stäppen, då männen gick på alla fyra och letade mat till kvinnan som väntade med barnen i grottan. Alltså långt innan nöje blev prioritet ett för nutidsmänniskan medan ansvar och annat elände förpassades längre ner på listan.

För mitt i konversationen över brunchen ombord på ms Eckerö i går morse fick jag syn på något som fick mitt sällskap (förlåt mig, ni vet vilka ni är) att förvandlas till statister. Jag kunde skönja deras munnar öppnas och jag kunde se deras gester men jag hörde inte vad de sade och jag begrep inte vad de visade.

Utanför ventilen (som fönster heter till sjöss) kom nämligen två välbekanta gestalter flygande. Deras vingar touchade nästan men ändå inte vågkammarna under deras exakta och genom årtusenden inprövade och kalibrerade flykt. Ett ovant öga hade missat dem men jag som under oräkneliga timmar mött vårsolens första strålar i havsbandet förlorade grepp och tid och rum när de två gudingarna svepte förbi.

Jodå, gudingar var det och två var de till antalet. Positionen var strax efter Grisslehamn och istäcket hade för ögonblicket förpassats till Eckerösidan. Solens glittrade på ett sätt som lite tidigare fick busschauffören att utbrista i en lovsång till Penninglotteriet! ”För om ni har sådan här tur nu, kan det bara bli bättre”, sade mannen som måste vara ett sant föredöme för precis alla som handskas med turister och besökare. Meddelande till Eckerölinjen: vem det än var som körde morgonturen från Cityterminalen till Grisslehamn. Hälsa honom att precis sådär ska en busslast människor hanteras.

Tillbaka till gudingarna. Vid bordet bredvid satt moster Kerstin och hennes man Paul och vidimerade gudingspaningen (tack för det!). När fokusen släppt och jag på nytt kunde ta in ljud och bild visste de berätta att ejdrarna (alltså andra sådana) också legat kvar i Karlby ända fram tills isen lade för någon vecka sedan. Och det är väl som jag alltid trott. Kökar är inte som andra platser. Tack och lov!

Därmed är det alltså klarlagt att våren nu på riktigt och ganska snart står för dörren. Och om inte lantrådet lägger i backen alltför mycket ska jag snart sitta på de yttersta kobbarna igen och göra det som mina förfäder gjort sedan urminnes tider. Jag ska vänta på klipporna och jag ska skjuta en guding och steka den till en anrättning som andas framtidstro, styrka och smak. Inte för att jag måste. Men för att jag kan och vill.

Dessa två gudingar har inget med texten ovan att göra. De är blott en illustration. Det är, ovanlig nog, inte heller Daniel Eriksson som tagit bilden.

söndag 12 februari 2012

Hör mer om mordbrännare

I går var Ystad och Kristianstad högaktuella, tänkte skriva heta men det skulle nog inte vara passande i sammanhanget... Där träffade vi läsare och lyssnare och tittare och drabbade och handlare och brandmän i en salig blandning. Kanon! Men inte bara Skåne vill veta mer om den misstänkte Gryningspyromanen. Även ålänningarna är nyfikna. Till exempel Ålands radio som gjorde en intervju på fredagsmorgonen om bokprojektet. Lyssna på hela programmet här.

Morgonstund har guld i mun! Denna bild togs 08.00 på fredagsmorgonen av Kjell Brändström vid Ålands radio. WYSIWYG, som det heter.

lördag 11 februari 2012

Mot mordbrännarens hembygd

I dag lördag är det Ystad och Kristianstad i södra Sverige som gäller. Det handlar förstås om den nyutkomna boken om den misstänkte Gryningspyromanen Ulf Borgström. Böcker ska inte bara skrivas, de ska gärna säljas också. Intresset är stort i Skåne som ju hörde till den region som drabbades allra värst av mordbrännarens rajder. Rädslan är fortfarande märkbar när det gäller vad mannen förväntas ställa till med då han kommer ut sommaren 2016.

Boken om Gryningspyromanen har väckt stort intresse bland medier i Sverige. I veckan gjorde Sveriges Radios P1 ett större reportage där reportern åkte runt och intervjuade drabbade och allmänhet om den nyutkomna boken. Reportaget kan du lyssna på här!

Brevet längre ner på sidan gick aldrig att styrka att skickats av den misstänkte mordbrännaren. Trots att bevisen var synnerligen starka. Och strax efteråt började det hända grejer...

PS Du kommer väl ihåg att kvista över till Finströms bibliotek i Godby på måndag 18.30. Då berättar jag mer om en man som det inte finns många liknande av här i världen. Tack och lov, ska man kanske tillägga.

Ett av flera brev som myndigheter och andra fick från den misstänkte mordbrännaren.

fredag 10 februari 2012

Segway snart i trafiken

Finans- och näringsutskottet har nu tittat närmare på landskapsregeringens lagförslag där man jämställer exempelvis en Segway med en cykel och därmed gör det möjligt att använda fordonet i trafiken på Åland. Utskottet har hört en rad olika experter inom området och har sitt så kallade betänkande klart. Där ger utskottet sitt enhälliga godkännande till att ”mindre eldrivna fordon” även kan betraktas som cyklar. På samma sätt som man gör i Sverige. I Finland finns ännu ingen lagstiftning på plats när det gäller Segways och liknande ”batteridrivna balansfordon med gyroteknik”.

Förslaget att tillåta Segway kan te se sig enkelt men har nyanser som inte är självklara att hantera. Trafiklagstiftningen i Finland (och på Åland) är egentligen inte redo för den form av ny teknik som Segway representerar. Verkligheten ligger, som ofta, före lagstiftarna. Det är nog som det ska vara. Tingens ordning är enklare att begripa om entreprenörerna och uppfinnarna går först och agerar snabbast. Annars skulle det inte bli mycket av utveckling i samhället. Sedan ska lagstiftarna efter bästa förmåga se till att anpassningen till ny teknik och nya sätt att vara inte skadar andra eller ställer till det på nåt annat sätt för medborgarna.

En Segway i Ålandstrafiken kan till en början te sig lite underlig. Men höj blicken sisådär tio år och vi lever garanterat i en annan verklighet än i dag. Då kanske Segwaysen inte längre rullar fram på gatorna utan flyger längs trädtopparna. Det där med vad som händer i morgon är som bekant inte så enkelt att ens kunna gissa sig till.

Vill man titta närmare på lagförslaget och dess hantering kan man klicka här.

Är det så här det blir att se ut på Åland i sommar. Hoppas kan man ju alltid! Nya uppfinningar är till för att användas.

Och så kommer här en kort instruktionsvideo med Benjamin (aka Björn Gustafsson)...

torsdag 9 februari 2012

Ett hyllning till framgång

Jag har i alla tider hyllat de idrottare som vågat höja ribban ett snäpp till. Som orkat fortsätta när benen skriker stopp. Som krävt mer av en kropp som vill vila. Av i stort sett ett enda skäl. För att bli bättre än sina konkurrenter. Konkurrens och en fri marknad är på oerhört många sätt samma sak. Tack vare stridande viljor blir slutresultatet bättre. Tack vare valfrihet finns det varor och produkter som anpassats för alla. Idén med en fri marknad kan ibland te sig lite skrämmande. Men den är fantastisk till sin uppbyggnad.

Bland annat det och mycket mer sade jag till en stor grupp idrottsmän och -kvinnor för inte så länge sedan. Här är Youtube-klippet från talet, inkluderande en accent som låter som en svår blandning från Trobergsgränd i Mariehamn och Åkergränd i Godby kombinerat med Onedinlinjen, Dallas, Rötter, Lödder, Melrose Place, Sound of Music och några andra engelskspråkiga teveserier som genom åren utgjort en inspiration i min så kallade learning curve. Enjoy!


onsdag 8 februari 2012

Hur länge ska man jobba?

Sveriges statsminister gör det enda raka när han i ett skarpt utspel slår fast att pensionsåldern borde höjas till 75 år. Det är antagligen lite för mycket men ändå en bra början på själva debatten som oundvikligen måste tas. För i potten ligger följande verklighet. Folk lever längre tack vare bättre hälsa, lättare arbeten och utbyggd sjukvård. Det innebär krasst sett att folk behöver försörjning längre än förut. Det kan ske på två sätt. Antingen genom egen försörjning eller genom pensionen. Folk som klarar sig själva är inget problem alls. Man drar in det man gör av med och så flyter livet sin gilla gång. Men det är inte så vanligt.

Den stora utmaningen ligger i finansieringen av pensionerna. För en pension ska man i teorin spara in under sitt yrkesverksamma liv med hjälp av sin lön. Men när folk börjar leva allt längre (samtidigt som pensionsinbetalningarna inte blir högre) kan pengarna börja sina mot slutet av livet. Om det händer en eller tio eller hundra eller tusen är det inte så farligt. Om det är ett halvt land är det för mycket.

I Sverige väljer därför statsministern att flagga för detta redan nu och möts förstås genast av våldsamma invändningar från vänsterblocket som hellre skulle gå ner på 30-timmarsvecka med sänkt pensionsålder. Något som naturligtvis varken är möjligt eller önskvärt. Människan ska arbeta och vara till nytta och inte vakta sofflocket i väntan på slutet.

Detta som händer i Sverige är dock inte vårt problem, vårt problem är mycket större. Finland dras med en åldersstruktur som är mycket värre än den man har i Sverige. I Finland och på Åland har vi alla att se fram mot allt fler pensionärer i förhållande till arbetsföra än på de allra flesta andra platserna i Europa. DET är den stora utmaningen. Och mot den bakgrunden är det rentav förödande att det så kallade lokomotivet i finländsk ekonomi, Nokia, av allt att döma är på väg att lämna den finländska järnvägen.

Man behöver inte i dagens läge vara väldigt påläst för att begripa att läget är kärvt. Och som alla vet finns det bara en sak att göra när läget är kärvt. Jobba hårdare och längre. Simple as that.

Och tror ni mig inte ska ni fråga grekerna.

Och som vanligt, när argumenten tryter, tar oppositionen som med stor säkerhet kommer från vänsterfilen till ironi och sarkasm. Som objektivt sett ändå är ganska roliga!



tisdag 7 februari 2012

Lämna vår jakt i fred


EU-kommissionen verkar ställa nya frågor om den jakt som bokstavligen skapat det Åland vi känner och bor i. Den traditionella jakten på sjöfågel definierar på många sätt Åland mer än allt annat vi gör och tycker. Jag har genom åren skrivit mycket om jaktformen och har aldrig haft skäl att byta åsikt. Det bästa vi kan göra för vår miljö är att äta av naturens överskott. Vilket inte är samma sak som broilers från jättefabriker och fisk ur kassar i havet. Texten nertill  skrev jag i fjol för tidningen Trapper som på svenska berättar om jakt i Finland och på Åland.

Den här synen är inte långt borta. Snart kan vi ånyo vänta på våren och läckerheterna ute i skären. Bilden har fotografen Daniel Eriksson tagit.
Aldrig är saknaden efter riktig vårjakt lika stor som när knopparna brister. Det är i maj, när naturen vaknar, som skärgårdsöarna ropar och lockar högre än annars.
Ingenting är som att en morgon i maj sitta i vettaskåran och se solen stiga ur havet. Doften av termoskaffe och känslan att äta morgonens första ostmacka liknar inget annat. När natten övergår i morgon är tystnaden öronbedövande.

Då börjar det hända. Med gryningen kommer livet. Det fräsande ljudet av svärtan som från ingenstans landar bland vettarna. Aoooandet från fjärdarna där gudingarna jagar varandra och ådorna. Alfågelsången i fjärran, måsarnas skri och brisen som försiktigt sätter vågorna i rörelse.
Det stannar inte där. Lika starkt är minnet och saknaden efter doften av svedd fågel. Den koncentrerade minen på jägaren som först plockar dunet av bytet och sedan omsorgsfullt gör det redo för grytan. Försiktigt öppnar krävan och skrapar bort hinnan som inte går att äta. Allt ska tas tillvara.

Väldoften från gudingsteken som lätt fyller ett helt hus. Enkelheten i anrättningen. Salt och vatten, smör och mjöl, några potatis och rödvinbärsgelé. Fjärran från den moderna kokkonsten och konsumtionen som sakta men säkert hotar utarma vår jord. Jakt på vilda djur är motsatsen till kött från andra sidan jorden som når konsumenterna i Norden på ett sätt man inte kan berätta för barnen om. Det är den känslomässiga sidan av den förbjudna vårjakten.

Vi går tillbaka till EG-domstolen i Luxemburg i september 2005. Det är där och då som män i mörka kappor slår fast att generationer av jägare i den finländska och åländska skärgården haft fel.

På de anklagades bänk satt Finland och Åland. Ingen av de närvarande trodde riktigt på allvar att den vårjakt som alltid funnits och skötts lokalt skulle förbjudas. Kanske var det därför som ingen riktigt tänkte på att de självklara argumenten även krävde handfasta bevis.
I EG-domstolen räcker det inte att konstatera att solen går upp i väster, det krävs skriftliga bevis på att så är fallet.

Domen som kom i december 2005 var lika konstig som hela ärendet. All vårfågeljakt förbjöds. Med ett undantag. Hanne av alfågel får även i fortsättningen jagas på Åland. Visserligen under strängt reglerade former men ändå. Skälet till det är oklart. Av all fågel som jagats om vårarna har kanske alfågel varit det byte som mest borde hanteras av EU:s fågeldirektiv. Arten häckar inte i området utan befinner sig bara på genomresa till häckningsplatserna.
När fågeldirektivet skapades 1979 var det just för att undvika att en art som häckar på ett visst ställe dödas någon annanstans.

Fåglarnas egen skyddslag är ett av EU:s allra äldsta regelverk. Avsikten var att säkerställa att det finns liknande regler för fåglar över hela Europa. Oberoende om de flyger i Grekland, Italien, Tyskland eller Rovaniemi. Det är det kanske största problemet med fågeldirektivet. Det tar ingen som helst hänsyn till de lokala variationer som finns överallt.
Fågeldirektivet är i dag inget som nya medlemsländer fäster någon större vikt vid. När handelsavtal och en gemensam valuta kommer på tal väger några enstaka jägarröster lätt.
Det betyder i sin tur att sektliknande organisationer som Birdlife får tolkningsföreträde. Och när domarna i Luxemburg brutit upp från gåsleverspäckade middagsbord är saken klar. Hur ska män (jodå, här är det bara män som dömer) som aldrig sett en skärgård kunna begripa vårjakten?

Den danske domaren och föredraganden i EU-domstolen sade rätt ut i samband med rättegången:
      Men varför kan ni inte göra som i Danmark, jaga från båt på hösten?
Svaret är två, båda lika starka:
1. För att jakt från båt är jägaretiskt vidrigt och dessutom förbjudet i vår egen lagstiftning.
2. För att de flesta av de fåglar som jagas på våren inte finns i vår skärgård om hösten.

Fågeldirektivet medger undantag. Om ”ingen annan lämplig lösning” finns går det att få dispens från reglerna att jaga under fortplantningsperioden. När EG-domstolen avgjorde fågelmålet fanns ingen sådan bevisning. De anklagade hade inga papper på att fåglarna lämnat Åland och Finland skärgård när hösten anländer. Därför var domen till sin uppbyggnad rätt tydlig:

Det finns för lite fågel. Ni stör fortplantningen. Om ni ändå måste jaga kan det ske på hösten. Det är, lätt tillyxat, de huvudsakliga skälen till att EG-domstolen förbjöd den vårjakt som sedan generationer tillbaka försett befolkningen på våra breddgrader med färskt kött. Förbudet innebär inte längre svält i området. Men det kringskär friheten.

Efter långa vintrar och torkad fisk var inte bara omväxlingen på matbordet välkommen förr i världen. Ur ren näringssynvinkel var köttet troligen rätt nödvändigt.
Det behovet föreligger inte längre. Ingen behöver längre gå hungrig. Det har jättelika broilerfabriker, medicindopade fiskodlingar och genetiskt utvecklad biffdjur skött om.
I dag kan man köpa zebrakött eller kängurubiff i lokalbutiken. Om man vill. Om man däremot tycker att det vore bättre att skörda från det naturliga överskottet som skärgården erbjuder är det stopp.

Frågan som infinner sig är: Hur kan det ha gott så långt att människan förbjuder människan att göra som människor alltid gjort? Skördat av naturens överskott.

Svaret är dessvärre lika enkelt: För att de som aldrig jagat är tusen gånger fler än de som jagar. I demokratier bestämmer majoriteten, hur fel de än har. Men i riktiga demokratier finns även nyanser i lagstiftningen. Fågeldirektivet medger undantag vilket öppnar för ett återinförande av delar av jakten.

I fjol återinförde Ålands landskapsregering vårjakten på guding. Detta är möjligt efter en omfattande inventering av två höstars fågelbestånd.

Inventeringarna har bevisat att fåglarna som jagats om våren inte finns tillstädes på hösten. Genom att ha detta bevisat går det att bedriva jakt i enlighet med fågeldirektivet. Det blir ändå inte som förr. Jakten blir hårt reglerad både när det gäller antal bytesdjur och jakttid. Det är ändå en ljusning i jägarmörkret. Finns det möjlighet till dispens från regler vore det dumt att inte använda den.

Det är inte jakten och jägarna det är fel på så länge verksamheten sker på ett hållbart sätt. Problemet är EG-domstolens tolkningar av sina egna tolkningar av fågeldirektivet.

Land ska med lag byggas. Men inte endast och uteslutande.
Sunt förnuft är alltid den bästa vägledningen.

måndag 6 februari 2012

Öppet brev till en ny president

God morgon herr president Niinistö,
I går var han en vanlig finländsk talman. I dag är Sauli Niinistö Finlands första borgerliga president på evinnerliga tider. Nu måste han bara se till att så fort som möjligt göra ett officiellt besök till landskapet Åland som han hittills under sin valturné hoppat över. (Bilden är lånad från Helsingin Sanomats hemsida.)
Broder,

det är troligen många som hör av sig till er denna gnistrande vackra måndagsmorgon den 6 februari 2012. Ni är säkert på väldigt gott humör i dag. Ni är ju faktiskt just nu statsöverhuvud i republiken Finland. Det är inte så många andra som varit det, närmare bestämt exakt elva stycken.

Jag har dock ett möjligen lite dystert besked till er. Ni är inte längre lika viktig som era företrädare varit. Eller, visst, ni är lika viktig, men ert ämbete har devalverats snabbare än Greklands statsskuld vuxit. Fast misströsta inte. Även om många av era tidigare så betydelsefulla uppgifter och ansvarsområden försvunnit är ni fortfarande president i republiken Finland, och sådana finns det bara en av i gången. Nu känner jag er inte personligen men från det jag sett har jag en bestämd känsla av att ni inte tänkt er tillbringa de kommande sex åren som någon slags buktalardocka till den finländska regeringen. Eller hur, herr Sarkoz..., förlåt Niinistö?

Jag vill att ni ska njuta av stunden i dag då ni vunnit det finaste som går att vinna här i världen, ett demokratiskt val. Sedan skulle jag uppskatta om ni från ert nya kontor satte er ner vid ert skrivbord och kavlade upp ärmarna. Det kan nämligen bli ganska långa arbetsdagar framöver. För även om ni kanske inte har den formella makten i era händer är era möjligheter att påverka såväl det offentliga samtalet som den politiska utvecklingen synnerligen stor. Det råder troligen en rejäl skillnad mellan den formella beslutsgång som Finlands riksdag infört och den praktiska bestämmanderätten som Finlands folk, skulle jag gissa, fortfarande vill ha. Ni är ju faktiskt republikens president.

Broder, jodå, jag ser också borgerligt på livet och röstade på er. Er konkurrent Pekka Haavisto är säkert också en trevlig man. Men jag tror inte han är lika noga med att arbetslinjen, inte bidragslinjen, driver samhällen framåt. Detta begriper finländarna i gemen, vilket även valresultatet visar. Som ni är mycket medveten om har medel-Pekka och -Sirkka generellt sett alltid jobbat hårt och skött sina lån. Det är en viktig del i samhällsbygget, anser jag. Utan valkar i händerna stannar all utveckling upp. Och till människans ansvar hör inte bara tv-häng i soffan och Facebook, det måste till lite arbete också. Annars kör kineserna och andra arbetsmyror garanterat ifrån oss.

Från ert kontorsrum vid Skatudden kan ni varenda dag se stora röda fartyg som transporterar människor i miljoner till och från Helsingfors. Viking Line är ett åländskt bolag som gjort mer än de allra flesta för att öppna upp det Finland som, här får presidenten ursäkta, faktiskt varit väldigt slutet i jämförelse med Sverige. Åland har alltid sett sig som ett brohuvud mellan de två viktigaste länderna för utvecklandet av den nordiska välfärdsmodellen. Helsingfors är i dag världens designhuvudstad vilket väntas locka turister i miljoner till vår huvudstad. Det ställer krav och det skapar möjligheter. Där skulle jag tro att presidenten kan bidra med både tankegods och representation. Man får tycka vad man vill, men i de tider vi i dag lever i är yta minst lika viktigt som innehåll.

Förlåt nu, herr president, detta blev ganska långt och allt på svenska. Men det klarar ni och det måste ni klara. Ni är ju som ni vet statsöverhuvud för ett tvåspråkigt rike. De svenskspråkiga i Finland har det inte lätt, som ni känner till. De behöver alla vänner de kan få. I synnerhet från den högsta statsledningen. För när det stödet inte längre finns. Då är slaget om svenskan på riktigt förlorat.

Själv bor jag på Åland. Den lilla ögrupp mellan Finland och Sverige som Finland fick till skänks för 90 år sedan. Vi bor 28.000 invånare här och vår inflyttning är stark. Vi är ett tolerant samhälle vilket möjligen förklarar att de flesta av de som röstade inte röstade på er, president Niinistö, utan på den andre. Tag det med jämnmod. Det var väldigt få av ålänningarna som överhuvudtaget gick till vallokalerna. De är rätt nöjda med det som sker. Men de kräver uppmärksamhet.

Ansvaret för att presidentvalet inte lockade fler än det gjorde på Åland bär ni herr president och er medtävlare själva. Som ni begriper liknar det naturligtvis ingenting att inte ta sig tid för en avstickare till landets enda självstyrda område inför presidentvalet. De röda färjorna går alla dagar och avståndet är inte direkt väldigt. Det där med att inte ha tid är tyvärr trams. Ni borde, ursäkta tonen men detta måste understrykas, som blivande statsöverhuvud begripa att ert ansvar även sträcker sig till Åland. Ni har fått en gåva och ska som ert lands företrädare sköta om denna gåva efter bästa förmåga. Jag förstår att vi är bara 28.000 invånare här men understryker den gamla sanningen att de finaste presenterna alltid kommer i de minsta askarna.

Nåväl. Nu är det som det är och ni har inte synts till på våra öar under väldigt lång tid. Herr president, det finns som ni förstår, bara ett sätt att ändra på det. Och det borde ske så fort som möjligt. Åland behöver er, herr president.

Och, herr president, ni behöver Åland.

Högaktningsfullt,
Jörgen Pettersson

PS Detta är på sätt och vis att föregå tingens ordning. Det är på riktigt den 1 mars kl 12.00 som SN blir Finlands president. Men vald är han definitivt.

söndag 5 februari 2012

Dagens Outfit: Domarstilen

Får många frågor om när jag går modeblogging på allvar. Det är inte så enkelt att svara på dem. Det är så mycket som ska skötas först. Men nu! When the going gets cold, the cold väljer stora stövlar. Dömde lite volleyboll på söndagseftermiddagen och tog det säkra före det inte så säkra när det gäller kläder.

I korthet:

Strumpor: Socks postorder. Enkla men fula.
Sockor: Mors hemstickade. Allt annat är för kallt. Lite håliga, men ändå stabila.
Stövlar: P-Original. Made in Sweden. Gummi, räfflade sulor och foder. Size: 48-49. Bra skit.
Kalsonger: Calvin Klein. Okej.
Underställ: Ullfrotté. Varmt och skönt. Note to self: måste tvättas efter i dag. Är nog ett tag sedan...
Uniform: Mikasa domardräkt. Pyjamasmodellen.
Accessoarer: Visselpipa, rött och gult kort. Slant för lottningen.
Förberedelser: Goda. Har strukit skjortor, sovit gott och vilat framför teven.
Humör: Gott.
Frisyr: Gitasalongen. Okammat.
Naglar: nyklippta.
Som domare ska man vara både snäll och bestämd samtidigt. Då gäller det att ha ordentligt på fötterna!


UTSIKTEN
Den här bilden tog jag i smyg under en time-out i andra set. Uppsala vann sedan enkelt de två första seten, sedan kom JIK tillbaka och vann de tre följande i en match som sist och slutligen kan beskrivas som rätt stökig. Och spännande!

Stor eller liten är frågan

Så blev det då Kökar en hel dag och Mariehamns stads politikerskolning en helkväll. Det var en färd mellan skilda världar. Ändå får man slå fast en liten detalj som likt en sten i en sko fastnade i mitt medvetande. Det hördes fler skratt under en dag på Kökar än under en kväll i stadshuset.

KÖKAR
Det var inget varmt mottagande det bjöds på på Kökar. Vädermässigt. Mänskligt finns inget att anmärka på. Värdarna begripas sig på värdskap och minestronesoppan på Sommarängen var inget annat än världsklass!
Här bor 249 personer i dag och skuldsättningen är närmast grekisk. Det beror på i stort sätt en enda sak. Bygget av äldreomsorgen. Från sidan har det bygget tett sig lite svårt att förstå mot bakgrund av den finansiella situationen. Men efter att ha hört motiven bakom satsningen måste jag tillstå att kommunen i stort sett gjorde allt rätt. Hade man väntat eller sparat eller inte byggt alls hade det liv som i dag finns kvar på Kökar flyttat någon annanstans. Det kanske det gör ändå, men om inte annat har den utvecklingen hejdats något. I dag råder dessutom viss optimism. Kommunen planerar för ett bostadsområde i Helsö, inte långt från Västra sundet, vilket blir ett av de finaste som någonsin skapats i bostadsområdesväg. Utsikten därifrån kan omöjligt bli annat än magisk. Dessutom pågår långt framskridna planer på en orkidéodling i privat regi på kommunens mark. Krisen är absolut inte över, men kampviljan lever stark på Kökar.

MARIEHAMN

Det var mycket folk i stadshuset när det ordnades politikerskolning på torsdagen. Programmet var synnerligen fylligt med så mycket förvaltning att mer hade blivit frosseri. Mantrat kring den ekonomiska situationen var att läget är ”dystert och osäkert”. Alltmedan midvinterkölden utanför stärkte sitt grepp om en sovande stad.
På lite drygt tre år flyttar lika många människor in till Mariehamn som i dag totalt sett bor på Kökar (inflyttningstakten till staden är sett över tid 75 personer per år). I Mariehamns stad är 800 människor anställda. Det råder alltså inte många likheter mellan de två kommunerna. Förutom på en punkt. det finansiella läget är dystert även i Mariehamn. Hävdar i vart fall stadsledningen som bokstavligen hamrar in mantrat ”dystert och osäkert” i de nyvalda beslutsfattarna. Kökars lån per invånare uppgår till 6.834 per kökarbo medan stadsborna är skyldiga 2.258 euro per gubbe och gumma. Det borde alltså i runda slängar vara tre gånger värre på Kökar än i Mariehamn. Ändå var det ingen på Sommarängen som beskrev läget som ”dystert och osäkert”. Faktiskt rentav tvärtom.
Om det gör Kökarborna blåögda inför en krass verklighet eller om det gör stadsledningen deppig och defensiv ska jag låta vara osagt. Förmodligen finns det sanningar i båda. Jag får dock konstatera att det var närmare till skrattet på Kökar och Sommarängen än i stadshuset denna torsdagskväll då temperaturen på utsidan föll ner mot minus sexton grader och man till sist tvingades inse att vintern är här.


Jag får också konstatera att Kökarborna gör allt som står i deras makt för att folk och företag ska finna kommunen attraktiv. På den punkten skulle kommunen Mariehamn må bra av lite mer kökartag i sig. Måhända man inte i sådana fall skulle klara sig med lite färre utredningar och istället rikta in sig på att bygga själva istället för att hänvisa alla till Jomala.


Och kom ihåg att gå och rösta. Det är viktigt oberoende vad ni råkar tycka om de två kandidaterna. Gillar ni ingen så rösta blankt, men gå dit!



Ha en skön söndag, i morgon kör vi igen!

lördag 4 februari 2012

Förklenande om Thatcher

Ingen blogg utan en rejäl biorecension, som folk brukar säga. Därför satte jag mig i Bio Savoys bekväma stolar (känslan att skriva den meningen kan bara ni som varit med lite längre begripa vidden av!) och lät mig föras in i filmen om Järnladyn. Den får godkänt, men inte mer. Scenerna från hennes politiska liv var kanon men de långa och många scenerna om en dement tant var kalkon. Det hade räckt med sekvenser i början och i slutet för att knyta samman storyn. Nu blev det ett slags lytesdokumentär som Margareth Thatcher i mitt tycke inte gjort sig förtjänt av.

Hon var och är såklart inte perfekt. Det är för övrigt något man ska passa sig för att vara, den enda människan som hittills varit felfri (eller så nära man kan komma) blev korsfäst för tvåtusen år sedan... MT var däremot en riktig borgare. Hon vägrade gå med på en massa tjafs och eftergifter och krav och det ena med det sjunde. Hennes övertygelse var glasklar: kamma dig och gå på jobb. Strejker löser inga problem, arbete gör det. Och när männen (det var bara sådana förutom hon) slirade in sig i den ena mer komplicerade förklaringen än den andra när det gäller hur ett skattesystem skulle fungera slog hon bara fast att det där har minsann husmödrar i Storbritannien ägnat sig åt varje dag hela sina liv. Att få de egna utgifterna att passa ihop med inkomsterna.

Storbritannien var då hon tog över på väg att bli bankrutt. Utan tydliga regler, krav och mål hade landet kraschat. Arbetet med att förhindra det hade jag gärna sett mer av istället för en förvirrad kvinnas hallucinationer. Jag hade velat veta hur hon nådde sin övertygelse och hur hon kunde klamra sig fast så länge, längre än så gott som alla andra för övrigt.

I dag är hon 86 år och lär väl knappast bry sig längre. ”All political careers end in failure”, som det heter. Tur att hon slipper det här eftermälet. För en sak är klar. Hon hade inte gillat att bli betraktad som en spillra av sig själv.

Järnladyn på riktigt. Hon gjorde mer för västvärlden och borgerligheten än de flesta i dag begriper. Vid sidan av den förebild hon blev för miljoner kvinnor världen över. Margareth Thatcher var västvärldens första kvinnliga premiärminister.

torsdag 2 februari 2012

Både litet och stort

God morgon!

I dag väntar ännu en spännande dag i samhällets tjänst. Först till Kökar för att se hur läget är i en av de allra minsta kommunerna vi har på Åland och i Finland. Befolkningen lever under knapphetens stjärna men har byggt upp en byagemenskap som är avundsvärd.

På kvällen blir det en helkväll med information om Mariehamns stad. En skuldtyngd pjäs som ändå lever ett ekonomiskt sett ganska välmående liv. Men är byagemenskapen lika utvecklad?

Frågan jag tänkte ta reda på är: Var är människorna lyckligast?

Mariehamn är ibland en sjudande stad med närhet till både vatten och land.
Källskärskannan symboliserar Kökar som ingenting annat.

onsdag 1 februari 2012

Denna bild säger allt

Denn teckning har jag snott från vännen Susanna L:s Facebook-uppdatering. Har ingen aning om vem som gjort den, kanske hon, kanske någon annan. Måste bara säga att det är en av de mest talande teckningarna jag någonsin sett. Om det kan jag berätta, ty jag har varit där och lämnat den bekväma cirkeln för något annat. Det är först när man utmanar den sanning och den verklighet man tror är allenarådande som det riktigt roliga börjar inträffa. Medan man går sin invanda stig, träffar sina dagliga kolleger, gör i stort sett samma dag som dagen innan så pågår ett annat liv någon annanstans. Dit når man bara genom att släppa taget för en liten stund!

En seger för ängsligheten

Nyängsligheten som sprider sig över samhället firade nya triumfer i går. Liksom Jomala kommun som i lugn och ro kan fortsätta sin planering alltmedan Mariehamns stad gör sig redo för att fortsätta vintersömnen.

Vad som hänt?

Kortfattat handlar det om en fin strandtomt vid Lotsberget i Mariehamn där den som äger den kan bygga drygt 11.000 kvadratmeter bostäder med utsikt över inloppet till Mariehamn. Det är en kanonfin plats. Men där finns i dag ingenting annat än skog. Området genererar exakt noll euro till en allt tommare stadskassa. Och det kommer den av allt att döma att fortsätta göra.

För i går när stadens fullmäktige möttes fanns ett förslag från stadsstyrelsen (det organ som lyder under stadsfullmäktige) att tomten ska säljas för minst 1,4 miljoner euro. Detta förslag har inte kommit från ingenstans. För elva år sedan sade Mariehamns stads fullmäktige att detta ska göras. Elva år. I elva år har man funderat för att nu när läget är skarpt och beslut ska fattas plötsligt lägga i backen.

Resultatet vid gårdagens fullmäktigemöte blev att inget beslut fattades. Ärendet ska beredas på nytt och göras om. För nyängsligheten röstade hela vänsterblocket, bestående av socialdemokraterna (väntat, jag börjar allt mer tro att den vanlige S-medlemmen helt enkelt inte begriper hur skattemedel uppstår), liberalerna (som gjort stor konst av att fatta icke-beslut) och Obunden samling (vars lärjungar på nytt och igen och ånyo visat sig patologiskt opålitliga kring i stort sett vad det än handlar om).

I minoritet blev den borgerliga sidan, alltså Moderaterna, vi i Centern och Ålands framtid, som kallas Mariehamns framtid i fullmäktige. Detta fenomen har jag betraktat från sidan förut och tagit mig för pannan varje gång. För medan politikerna i Mariehamn slumrat har Jomala kommun legat i och planerat och förberett och varit duktiga i det tysta. I Jomala kommun byggs Ålands köpcentrum nummer ett, dit är inflyttningen kraftig och där är framtidstron stor. I Mariehamn skriver företagare lyriska insändare över att man nu börjat prata om att möjligen fundera på att kanske bygga lite högre hus i centrum i framtiden.

Och vad har mariehamnarna egentligen ägnat sig åt under tiden? Jo, de har firat ett 150-årsjubileum med kaffekalas och lite fyrverkerier. Mariehamn är i dag dessvärre (för stadsborna) en stad som ägnar mer kraft åt historien än åt framtiden. Det är inte precis så man bygger morgondagens skattekraft.

Ungefär så här kan det bli att se ut vid Lotsberget i Mariehamn. Men vänsterblocket som utgör majoriteten i Mariehamns stadsfullmäktige tycker man ska fundera lite till innan området bjuds ut. Hittills har man nämligen bara funderat i cirka elva år...
PS Allt är självklart inte bara tjosanhejsan ens i Jomala. Det är en sak att bygga nytt och expandera och en annan sak att ta hand om de krav som alla nybyggare obönhörligen förr eller senare kommer med. På Solberget mullrar det på grund av uppfattade svikna löften och i Möckelö växer kraven på en tunnel för att komma till Varuboden. Slutsats: det är lätt att bygga men svårt att leva.

100 dagar kvar – jag är redo

I dag är det 100 dagar kvar till höstens lagtingsval och jag står till förfogande, starkare och helare än någonsin. Från att ha varit en nov...