Idag 30 mars firar vi en av Ålands tre officiella flaggdagar, högtidlighållandet av Ålands demilitarisering och neutralisering. Detta förtjänar såklart uppmärksamhet för det definierar vår självstyrelse, och faktiskt vilka vi är.
För när vi hissar flaggan för Ålands demilitarisering och neutralisering påminns vi om ett framgångsrikt kapitel i Europas politiska historia. I 170 år har Åland varit ett område utan militära befästningar, med några korta undantag i anslutning till världskrigen.
Det började efter Krimkriget, när den ryska fästningen Bomarsunds fästning förstördes av brittiska och franska styrkor. I den efterföljande Parisfreden 1856 beslutades att Åland inte längre skulle befästas. Det var ett strategiskt beslut och ett frö till något större. Redan då insåg alla att Åland var för strategiskt viktigt för att dessutom utgöra en militär bas.
När Europa på nytt skakades av konflikter efter första världskriget och Ryssland föll samman blev Ålands framtid en internationell fråga. Den avgjordes slutligen av Nationernas förbund år 1921. Beslutet är i dag välkänt: Åland ska höra till Finland, med självstyre, och öarna ska fortsätta vara demilitariserade och dessutom neutraliserade genom ett internationellt avtal: Konventionen om Ålandsöarnas icke-befästande och neutralisering.
Det var ett uttryck för en idé som i dag känns viktigare än på länge: att internationella konflikter kan lösas inom ramen för en regelbaserad världsordning och detta gör stor skillnad. När stater en gång sätter sina namn under ett avtal är det inte bara bläck på papper. Det är ett löfte, till varandra och till framtiden. Och detta löfte har hållit.
I mer än ett sekel har alltså demilitariseringen och neutraliseringen varit en del av säkerhetsordningen i Östersjön. Den har accepterats, respekterats och försvarats av Finland, av Sverige och av de stater som en gång skrev under konventionen. Senare har denna ordning bekräftats både av EU och NATO.
Det är något att vara stolt över.
Vi har anledning att känna stolthet över att leva i en autonomi och en stat som är internationella exempel på hur rättsordning kan ersätta maktpolitik. Finland kan känna stolthet över att ha burit ansvaret för denna ordning med konsekvens och trovärdighet. Och de stater som undertecknade konventionen kan känna stolthet över att deras beslut bidragit till stabilitet i en region där historien ofta varit dramatisk.
Demilitariseringen för inte oväsen. Den märks inte alltid i vardagen. Och just därför är den så betydelsefull. Den är ett bevis på att fredliga lösningar kan bli varaktiga, om de förankras i gemensamma regler och i respekt för internationella avtal.
I en tid när världen åter påminns om hur skör fred kan vara är detta budskap värt att lyfta fram. Åland visar att små platser kan bära stora idéer.
Vi firar alltså en historisk överenskommelse, ett levande exempel på vad som är möjligt när stater väljer samarbete framför konfrontation, rättsordning framför maktspråk och långsiktighet framför kortsiktig strategi. I 170 år har Ålands demilitarisering varit en del av Östersjöns fredsordning och det är ett arv att värna och ett ansvar att föra vidare. När krigshets tar plats är fredsarbete viktigare än någonsin.
I år infaller denna dag dessutom under stilla veckan, tiden då många av oss saktar av inför påsken och reflekterar över hopp, försoning och framtidstro. Det känns därför särskilt passande att också lyfta blicken mot vår fram- och samtid.
I Mariehamn samlas människor vid Ukrainaplatsen alla dagar för att protestera mot Rysslands krig mot Ukraina och visa solidaritet med ett land som försvarar sin frihet och sin rätt att existera. Det är en påminnelse om att fred aldrig kan tas för given och att internationell rätt måste försvaras, också när den utmanas.
Det finns alltså en tydlig och vacker symbolik i att högtidlighålla Ålands demilitarisering genom att mötas. Att samlas, att tala med varandra och kanske också att sjunga tillsammans, om man vill.
Gemensam sång är ett enkelt och starkt uttryck för gemenskap. Den påminner oss om att fred inte bara är ett juridiskt avtal mellan stater. Det är i än högre grad nen vilja hos människor att leva tillsammans utan våld.
Att fira demilitariseringen med sång, mitt i en tid då kriget kastar sin skugga över Europa, känns därför som en både stillsam och stark handling. Hoppas vi ses på Ukrainaplatsen idag.
PS De två andra åländska flaggdagarna är sista söndagen i april då vi firar Ålands flaggas dag och den 9 juni, självstyrelsedagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar