En stor del av uppdraget som talman handlar om att berätta om och förklara hur Ålands självstyrelse fungerar, varför det svenska språket är vårt enda (officiella) och hur vi blivit Fredens öar, alltså demilitariseringen och neutraliseringen.
Idag deltog jag i en workshop arrangerad av Ålands Fredsinstitutet. Det var ett arbetsmöte inom ramen för ett pågående forskningsprojekt. Målet är att vetenskapligt kartlägga hur Ålands demilitarisering och neutralisering har behandlats i policy och media under åren 2022-2024, alltså under den period då Finland och Sverige gick med i NATO.
Forskarna analyserar språkbruk, problemformuleringar, kopplingar mellan oro och säkerhet, hur Åland positionerats i det offentliga samtalet och hur statusen beskrivits i relation till NATO-medlemskapet.
Ambitionen med projektet är att bygga kunskap på fakta, inte på tyckanden. Att bidra till en nyanserad debatt i en tid där säkerhetsfrågor ibland reduceras till rubriker. Med hjälp av vetenskap når vi nyanserna i samtalet, inte bara brösttonerna och det är nödvändigt.
Det är särskilt relevant just nu då vi ibland nås av spetsiga frågor om Ålands demilitarisering, värnplikt, oro för sabotage från öst, självständighet och det ryska konsulatet.
Det är inga oskyldiga frågor.
De är konstruerade för att lägga säkerhetsoro, geopolitik och Ålands status i samma tankespår. För att testa om osäkerhet kan kopplas till ifrågasättande av status quo. Det är just därför forskning behövs.
När känslor skruvas upp måste analysen bli mer noggrann.
Ålands demilitarisering är en etablerad folkrättslig ställning. Finland är enligt internationell rätt skyldigt att upprätthålla den och Finland är en stat som håller avtal. Utrikesministeriet betonar regelbundet att den åländska lösningen är en viktig del av stabiliteten i Östersjön.
Det är också ett faktum att efter Finlands NATO-medlemskap har ingen medlemsstat ifrågasatt Ålands status. Ingen har krävt förändring. Ingen har problematiserat den inom alliansen.
Det stärker status quo.
Det betyder inte att världen står stilla. Säkerhetsläget har förändrats. Hybridpåverkan suddar ut gränsen mellan civilt och militärt. Sabotage mot infrastruktur är ett reellt hot i hela Östersjöområdet. Men dessa hot hanteras genom underrättelsesamarbete, polisarbete, cybersäkerhet och internationell samverkan, inte genom att riva upp en fungerande folkrättslig ordning.
Självstyrelsen är en fungerande modell där Åland och Finland gör varandra starkare.
Och det ryska konsulatet, jag fick frågan efter gårdagens demonstration vid Ukrainaplatsen, Mariehamn? Det är en fråga för rikets utrikespolitik och grundar sig på internationella avtal. Inte på opinionsmätningar.
Det är här begreppet värdebaserad realism blir relevant. Att stå fast vid folkrätten, vid avtalstroheten, vid stabiliteten, samtidigt som man ser världen som den är. Som öbor har vi alltid levt så. Pragmatism och principfasthet i samma andetag.
Det är modigare att arbeta för fred än att ropa på upprustning. Modigare att försvara en fungerande internationell ordning än att ifrågasätta den i affekt.
Dagens workshop visar hur viktigt det är att vi inte låter dagsdebatten definiera verkligheten. Forskningen ska ge oss en samlad bild av hur Åland beskrivits under NATO-åren. Den hjälper oss navigera i en skiftande omvärld med kunskap som grund.
Och det är precis så status quo ska försvaras: lugnt, sakligt och med stöd i folkrätten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar