Kjempemöte på Norges ambassad

Roadtrippen i Helsingfors fortsätter och idag styrde stegen, genom en solstrålande fast kylig huvudstad till Norges ambassad. Det blev en inspirerande eftermiddag som visar att det finns möten som är formella, korrekta och effektiva och de är bra de också.

Sedan finns det andra tillfällen som påminner om varför diplomati i grunden är en mänsklig konst. Dagens lunch på Norges ambassad i Eira, Helsingfors, är ett praktexempel på det senare.

Tack för en fantastisk lunch, goda samtal och engagemang i frågor som rör Åland, Finland, Norge, Norden och resten av världen! Från vänster Ina Nygård Mossin, undertecknad, Cecilie J. Strømmen, Wegger Chr. Strømmen och Mats Löfström.

Att kliva in i ambassadörsresidenset och mötas av ambassadör Wegger Chr. Strømmen och hans hustru, pastorn och teologen Cecilie J. Strømmen, är att mötas av ett värdskap som är både professionellt och personligt. Ambassaden och residenset sitter ihop och präglas av ljusa färger och öppna ytor. 

Vi gör sällskap vid lunchen med första ambassadsekreterare Ina Nygård Mossin och vår egen åländska riksdagsledamot Mats Löfström, båda representerande erfarenhet, insikter och nordisk gemenskap. Löfström är en formidabel ambassadör för Åland och har under sin tid byggt upp ett imponerande kontaktnät.

Det är lätt att tala om diplomati i abstrakta termer: strategier, positioner, protokoll och kommunikation. Sådana här tillfällen påminner oss om att relationer mellan länder i slutändan byggs av människor som möts, lyssnar och finner gemensamma perspektiv.

Ambassadör Strømmen tillhör den kategori av diplomater som inte nöjer sig med de formella salongerna. Han ägnar sig åt ett högt utvecklat diplomatiskt fotarbete, närvaro vid seminarier, kulturarrangemang och diskussioner där de diplomatiska kretsarna i Helsingfors möts. Det är just den sortens närvaro som skapar förtroende och förståelse i en tid som annars präglas av distans och polarisering.

Särskilt glädjande är att återknyta till parets besök på Åland i höstas. Det väckte ett tydligt och genuint intresse för vår självstyrelse, vår särställning och våra nordiska kopplingar, ett intresse som tydligt lever vidare i dagens samtal.

Och vilket samtal det blev.

Runt bordet rör vi oss mellan det stora och det vardagliga, precis som de bästa samtalen ska göra. Vi diskuterar Nordiska rådet och den pågående reformen av Helsingforsavtalet och hur Norden kan stärka sitt samarbete i en mer osäker värld. Vi tar oss an det allmänna världsläget, dess risker och möjligheter, och hur små samhällen som Åland kan navigera i detta med både principfasthet och pragmatism.
Plötdligt befinner oss långt ner i de norska fjordarna, bokstavligen och bildligt, när samtalet gled in på deras häpnadsväckande djup och vad de säger om Norges dramatiska geografi och historia.

En tråd som löper genom hela diskussionen är betydelsen av framtidstro. Vi talar om vikten av att uppmuntra strävsamhet, långsiktighet och tålamod snarare än jakten på snabba vinster. I en värld som, ibland och till synes, premierar det omedelbara och spektakulära kändes det befriande att reflektera över värdet av uthållighet i politik, i näringsliv och i samhällsbygge. Liv byggs i tålamodet att fortsätta försöka och framför allt, att aldrig ge upp.

Och så, som det gärna blir när människor med olika bakgrunder möts, vandrar samtalet vidare till jord och gröda. Vi jämför erfarenheter av äppelodling, av konsten att driva upp lök, potatis och morötter, en påminnelse om att även diplomater ytterst är människor med händerna i myllan och blickarna mot skörden.

Miljön bidrog såklart till samtalet. Väggarna pryds av verk av Edvard Munch, som ger rummen en särskild tyngd och intensitet, en påminnelse om konstens kraft att få oss att känna och tänka djupare. Och mitt i allt den eleganta flygeln, ett instrument som kräver omsorg och som, får vi lära oss, måste fuktas underifrån för att bevara sin klang. En detalj som nästan är en metafor för diplomatin själv: något vackert som kräver ständig, varsam omvårdnad.

Samtalet återvänder gång på gång till de band som förenar Norge och Åland: sjöfarten och vår gemensamma maritima tradition; Orkla och den betydelsefulla chipsfabriken i Haraldsby som konkret binder samman norsk industri med åländsk vardag; samarbetet inom Nordiska rådet; och de många formella och informella kontaktpunkter som väver våra samhällen närmare varandra.

Vi berör Ålands självstyrelse, vår demilitarisering och neutralisering, och betydelsen av en regelbaserad världsordning. Här finns en tydlig respekt för Ålands unika roll som en modell för fredlig samexistens och minoritetsskydd, ett arv som är minst lika relevant i dag som när det formades för ett sekel sedan.

I en tid när mycket av vår kommunikation sker digitalt, när möten hålls via skärmar och beslut fattas på distans, är det lätt att underskatta värdet av att faktiskt sitta ner tillsammans runt ett bord. Men det är just där, i samtalet, i nyanserna, i det mänskliga mötet, som förtroende byggs.

Dagens lunch är mer än en artighetsgest. Den är ett uttryck för levande nordiskt samarbete, för nyfikenhet och ömsesidig respekt. Och den påminner om något grundläggande: internationella relationer handlar inte bara om stater, de handlar om människor som möts, förstår varandra och tillsammans formar framtiden.

Det är i sådana stunder som man känner styrkan i vårt nordiska samarbete och betydelsen av att hålla kontakterna levande, på riktigt.