De kämpar för Bomarsund

I morse fick jag att öppna ett två dagar långt seminarium om Bomarsunds framtid och det behövde ingen fråga två gånger. Jag är stormförtjust i berättelsen kring Bomarsund och hur det som byggdes för krig idag blivit en symbol för fred.

EFFORTS (European Federation of Fortified Sites) samlar arkitekter, arkeologer, historiker och andra sakkunniga för att vandra genom landskapet, kolla in ruinerna, dela erfarenheter och fundera över hur Bomarsund kan bevaras, utveccklas och berättas för kommande generationer. Vi får alltså bästa tänkbara hjälp i vår åländska storytelling och Bomarsund är en av våra starkaste berättelser.

Fästningsruinerna i Bomarsund är mycket mer än gamla stenar. Här byggde det ryska imperiet en fästning för att visa styrka med hjälp av militära muskler. Anläggningen var också en avstamp mot vägen till världsherravälde. Målet var västvärlden.

I skuggan av Krimkriget förvandlade segrarmakterna Storbritannien och Frankrike fästningen till en ruin. Ur resterna och freden i Paris växte demilitariseringen, senare neutraliseringen och så småningom hela berättelsen om Åland som fredens öar.

Få platser berättar Ålands historia lika fysiskt. Bomarsund går att se, röra vid och vandra genom. Man kan föreställa sig stadslivet i Skarpans, umbäranden med alla stenar, rädslan för Ryssland osv. På många sätt definierar platsen också det moderna Åland, det var under Bomarsundstiden som ålänningarna började ta sig för här i världen.

Ett särskilt och varmt tack vill jag rikta till arkitekten Daniel Andersson vid Fastighetsverket. Det är han som med kunskap och ett imponerande nätverk fått ihop detta möte. Jodå, det är också Daniel som ritat Bomarsunds besökscentrum och tack vare hans arbete samlas nu kvalificerad erfarenhet från olika delar av Europa kring frågor som kan vara avgörande för Bomarsunds framtid: Vad ska bevaras? Vad kan utvecklas? Hur gör vi platsen tillgänglig utan att putsa bort det som gör den äkta?

Allt behöver inte byggas upp på nytt. Frånvaron är en del av berättelsen. En saknad mur säger lika mycket som en bevarad.

Mötet handlar också om något större och framtidsomfamnande. När Åland samlar europeisk sakkunskap för att diskutera hur vi tar ansvar för vår historia och formar vår framtid, då visar vi självstyrelsen i praktisk handling. Åland är inte bara en plats där andra möts eller ett objekt för andras beslut. Vi är ett subjekt med egen röst, eget ansvar och förmågan att ta initiativ.

En fästning som byggdes för att hålla människor ute samlar nu människor från olika länder för att tillsammans tänka framåt. Historien har en fantastisk känsla för ironi.

I mitt välkomsttal till dessa europeiska kämpar föll orden ungefär så här:

Distinguished guests, dear friends, a very warm welcome to Åland, the islands of peace, and, of course, to Bomarsund. It is a privilege to see you all here, and I would like to start by thanking the Property Board of Åland, together with the members of EFFORTS and the Finnish Forum for Fortifications, for choosing to spend these days here so that we may benefit from your insights.

Looking around this room, I see architects, archaeologists, historians, conservators – experts who spend your professional lives thinking about monuments, buildings, ruins and cultural heritage. I don't. I am a politician so I will resist the temptation to spend the next ten minutes explaining to you how to manage historic monuments. That would be courageous, even by political standards, but perhaps not wise.

Instead, I would like to talk about something I know a little more about: Åland, our history, and the extraordinary journey that brought this place from one of the Russian Empire's great military projects to what we today proudly call the Islands of Peace. Bomarsund is not just an interesting collection of old stones. Once upon a time, this was the future. People came here with grand ambitions. They drew plans, moved stone, built roads, houses and fortifications. The main fortress alone covered more than 18.000 square metres and was intended to house some 2.500 soldiers. Around it grew Skarpans, Åland's first real urban community, ie a town.

Imagine the confidence behind such a project. This was architecture with a very clear message: we are here, we are strong, and we intend to stay in order to expand the tsardom to the west. Then history intervened. In 1854, during the Crimean War, British and French forces attacked Bomarsund. The fortress fell and was destroyed. And normally, you might think, that would be the end of the story. But on Åland it became the beginning of another one.

Two years later, in the settlement following the Crimean War, Åland was demilitarised, in Paris. When the League of Nations, the predecessor to the United Nations, dealt with the Åland question in 1921, it confirmed the demilitarisation and complemented it with neutralisation. At the same time, Åland received its autonomy within Finland. Or as we say: Finland hade the good fortune to win Åland. Or, among good friends, Finland became a part of Åland.

So when we stand here today and look back, there is a fascinating chain of events connecting the landscape around us with the society we live in today.

A fortress was built because of military strategy. The fortress was destroyed by war. Its destruction contributed to demilitarisation.

Demilitarisation became part of an international settlement. And alongside that settlement grew the autonomy that still shapes everyday life on Åland more than a hundred years later.
That is quite a journey for a pile of stones. And perhaps that is also why I find your mission so fascinating. You don't really function only with buildings or the remains of them. You work with everything that people have placed inside them. Ambition. Fear. Power. Beauty. Faith. Technology. Money. Politics. Dreams. Culture.

And sometimes enormous amounts of human stubbornness. An architect may draw a room, but that room eventually becomes somebody's childhood or workplace, the place where an important decision was made. Long after the architect and the builders have left the scene, the building continues collecting human life.

The same is true of monuments and landscapes. We build them for one purpose and history gives them another. Bomarsund may be one of the finest examples I know. This fortress was built to keep enemies out. Today we invite people in. It was built for soldiers. Today it attracts schoolchildren, researchers, tourists, historians, architects and people like yourselves. It was designed as an expression of military power. Today we use it to tell the story of peace. There is something wonderfully human about that. We spend years and fortunes constructing something for one purpose and then history calmly comes along and says: No. This is what it means now.

That brings us to the challenging part of your profession. What do we do with places like this? How much do we preserve, explain, develop? How do we make them accessible without polishing away the very thing that makes them authentic, their souls? And perhaps most difficult of all: when should we simply leave them alone?

Because not everything needs rebuilding. Sometimes absence is part of the architecture. A missing wall can tell a story like a scar can. A ruin can sometimes tell us more about ourselves than a perfectly restored building ever could.

That, I think, is particularly true here. Bomarsund tells us something about the Europe that built fortresses, fought wars and moved borders. But it also tells us about another Europe, one that slowly learned there are other ways to solve conflicts, by the Rule of Law.

The Åland question was a genuine international conflict. Sweden had its interests. Finland had its interests. The people of Åland had theirs. There was no obvious solution.

But people talked. Governments negotiated. The League of Nations became involved. Compromises were made an’d guarantees were created. More than a century later, we are still living with the result, on the islands of peace.

We have our own parliament and government. We have legislative powers of our own. Swedish is our official language. Åland is demilitarised and neutralised. None of this means that every problem disappeared. Believe me. I am Speaker of the Parliament; I have evidence. Self-government is never finished. It has to develop as society develops, and there are occasionally, shall we say, different levels of enthusiasm about how quickly that should happen, between ourselves and the state authorities in Helsinki.

The fundamental idea has endured. People who disagreed profoundly managed to create institutions and agreements that allowed them to live with those disagreements. I think that is worth remembering today. Especially today.

Åland is not a perfect solution, but proof that there’s always a way forward. That distinction matters. Peace is not created because everybody suddenly starts thinking alike. Democracy doesn't work because disagreement disappears. International cooperation certainly doesn't work because nations stop having their own interests.

It works when we build structures strong enough to carry our disagreements. And strangely enough, that brings us back to architecture.

Societies are not so different from buildings. They need foundations. They need maintenance. They occasionally need renovation. And if you neglect them for long enough, sooner or later something important starts leaking.

You people probably have a professional term for that. In politics we call it Monday morning… But there is another reason why I am particularly happy that this meeting takes place here. Europe has an extraordinary military heritage. Fortresses, walls, bunkers, castles and battlefields are scattered across our continent. They represent an almost unbelievable amount of human intelligence, engineering, labour and resources devoted to defending ourselves from one another. So, yeah, intelligence may not be the right word…

We cannot change that history. Nor should we try to hide it. But we can decide what we do with it. Places once built for confrontation can become places for learning. Military architecture can become cultural heritage. A fortress can become a meeting place and people from different countries can gather among its ruins, as you are doing now, not to plan how to defend borders from one another but to discuss how we together can protect something we share.

I like that thought. Your task is ultimately not to save the past for the past's sake. The past will manage perfectly well without us. Your responsibility is towards the future. You decide what the next generation will be able to see, touch, walk through and understand. You help us remember not only what our predecessors achieved, but also what they got terribly wrong, and hopefully we’ll learn from it.

That is probably one of the greatest services architecture, archaeology and cultural heritage can offer society. They make history physical. You can stand inside it. You can put your hand on it. You can see the marks left by people who lived before you and suddenly history is no longer a chapter in a book. It becomes real. That is what Bomarsund does to you.

So during these days I hope you will share your expertise generously, challenge one another and exchange both good experiences and bad ones.

Enjoy Bomarsund. Look around and think about the extraordinary journey this place has made. A fortress built for war became a ruin. The ruin became part of the story of demilitarisation. Demilitarisation became part of the identity of these islands, the Islands of Peace, for the benefit of the whole of the Baltic Sea.

Today, people from across Europe come here to help us think about how we carry that story forward. History sometimes has a wonderful sense of irony. On behalf of the Parliament of Åland, welcome to Åland, welcome to Bomarsund and I wish you two inspiring days together. Thank you.
 

Talet till världen från lagtinget

I morse tog Ålands lagting emot diplomater från 34 ambassader för ett så kallat Official Call. De länder som fanns representerade i plenisalen har tillsammans drygt fyra miljarder invånare. Halva jordens befolkning, ungefär.

Jag inledde tillsammans med lantrådet Katrin Sjögren. Hon berättade om dagens Åland medan jag talade om varför Åland ser ut som det gör och varför vår lösning har betydelse för många fler än för oss som bor här.

Åland är ett bevis på att överenskommelser har betydelse när tiderna förändras, intressen förskjuts och säkerhetsläget kärvt. För oss betyder internationell rätt skydd och trygghet. Och vi har stöd i historien. 

Efter första världskriget var världen sargad, misstänksam och farlig. Nationernas förbund lyckades absolut inte med allt. Men om vi bara minns misslyckandena drar vi fel slutsatser.

För Östersjöns vidkommande stoppade Nationernas förbund en konflikt mellan Finland och Sverige, över Åland. Det var ett bråk över land som kunde vuxit fast och förgiftat generationer framåt. Åland sattes under finländsk suveränitet och fick sin självstyrelse samt garantier för det svenska språket, kulturen och de lokala sedvänjorna. Demilitariseringen bekräftades och kompletterades med neutraliseringen. Ingen fick allt i detta djärva beslut som gick emot den åländska folkviljan. Ändå vann freden.

Jag fick under gårdagskvällens middag med diplomaterna frågan hur ålänningarna ser på saken i dag, med tanke på att en överväldigande majoritet ville tillhöra Sverige för drygt hundra år sedan. Min bedömning är att mycket få ålänningar i dag önskar någon annan lösning än den vi har. Med det sagt vill vi att självstyrelsen ska fortsätta utvecklas. Det var också en del av åtagandet från början och är en förutsättning för att systemet ska hållas levande.

På den politiska nivån och hos republikens president möter vi ett starkt stöd för utveckling. När orden sedan ska bli lagstiftning och verkliga reformer händer det ändå alltför ofta att det administrativa maskineriet i Helsingfors trampar på bromsen.

Åland behöver ingen förmyndare, sade jag, när det gäller att sköta våra egna vardagsfrågor. Vi behöver en partner. Självstyrelsen är ett löfte Finland har gett och en framgång som hela landet borde känna stolthet över att utveckla tillsammans med oss.

Vi talade förstås också om säkerheten. Östersjöområdet har förändrats dramatiskt och frågan ställs därför ibland om också Ålands status borde ändras.

Mitt svar är nej, det är inte genom sådana förändringar vi bygger framtid. 

När spänningarna ökar prövas överenskommelserna, då behövs de som mest

Demilitarisering får aldrig förväxlas med sårbarhet eller bristande beredskap. Åland är ett tryggt samhälle med myndigheter, räddningstjänst, näringsliv, frivilligorganisationer och invånare som bildar ett starkt civilsamhälle.

Efter mig och Katrin fortsatte landshövding Marine Holm-Johansson, polismästare Johan Pawli och biträdande sjöbevakningschef Juri Jalava informera om sina områden. Frågorna var många, nyfikna och insatta. Det är tydligt att våra gäster verkligen vill förstå hur Åland fungerar, vad vår status innebär och hur vi själva ser på vår plats i Finland, Norden och världen.

Under eftermiddagen fortsatte besöket till Bomarsunds Besökscenter, Smakbyn - Åland och Öfvergårds äppelgård innan färden gick vidare till HavsVidden och kvällsflyget till Helsingfors. Flera av gästerna har dessutom valt att stanna kvar några dagar för att upptäcka mer av Åland på egen hand. Det känns som ett gott betyg.

Som talman är jag oerhört stolt över det arbete som utrikesministeriet och personalen vid Ålands lagting har lagt ner under dessa två dagar. Bakom ett lyckat besök finns kämpar som planerat, flyttat stolar, hållit reda på tider, löst problem och sett till att allt fungerar. Ett stort och varmt tack till er alla.

Tillsammans har vi gjort Åland och vår självstyrelse tydligare hos representanter för 34 av världens nationer. Vi ska inte inbilla oss att den åländska lösningen går att kopiera rakt av på dagens konflikter, verkligheten är mer komplicerad än så. Den visar att det går att välja en annan väg innan människor börjar ha ihjäl varandra. Den visar också att tålamod och diplomatiskt grovarbete kan skapa lösningar som håller i generationer.

Det är lätt att tro att historien upprepar sina dåliga sidor, det säger vi ofta. Så behöver det inte vara. Också de goda lösningarna kan inspirera, om vi berättar om dem och tror på deras betydelse.

Åland är litet. Vår historia är det inte och inte heller vårt ansvar.
Tack och trevlig helg.

Så här löd hela hälsningen:

Excellencies, ladies and gentlemen, I hope you had a good night’s sleep and are ready for another day on our never-ending journey, building a better world. Unfortunately, you will have to endure another bit of small talk from me. I can not let you leave our islands without a few more insights into who we are. But fear not: in a short while, you will hear more about Åland today from our Head of Government, Katrin Sjögren.
Yesterday evening, sailing ship Pommern set the frames. This morning, I would like to speak about the chart which is formed in the room, in the Parliament, where the magic happens, if you will.

Åland is not a charming historical exception. Åland is a test of whether the word of states still carries weight when circumstances change and interests shift. For us, international law is not decoration. It is protection.

After the First World War, the world was exhausted, wounded and dangerous. Borders were disputed, empires collapsed and nationalism was running hot. The League of Nations, the OG you remember, was created by the initiative of president Woodrow Wilson in USA, in response to that wreckage. It was an audacious attempt to bring order to the world.

With hindsight, it is easy to list what the League failed to prevent. We should. But if we remember only its failures, we learn the wrong lesson. Here in the Baltic Sea, the League helped prevent a territorial dispute between two states from hardening into permanent hostility.

No slogan produced the solution. It came from reports, hearings, legal analysis, translation, drafting, travel, compromises and persistence. Diplomatic spadework, the heavy, unglamorous job that rarely receives applause because, when it succeeds, the catastrophe never happens. Diplomacy is described as soft power. Nothing about persuading opposing parties to live under the same text was soft. The result was carefully constructed.

The demilitarisation of Åland dated from the Paris settlement after the Crimean War. In 1921, the League of Nations decided that sovereignty would remain with Finland, while Finland undertook to protect the Swedish language, culture, local customs and self-government of the Ålanders. Thats was the price Finland paid to have Åland, including the promise to never settle with a stand still, to drive development in order to strengthen the Autonomy, together with the young republic of Finland. The demilitarisation was confirmed, and the Convention signed in Geneva on 20 October 1921 added neutralisation. On 9 June 1922, the Parliament of Åland convened for the first time. Those are days we still celebrate: 20 October and June 9.

Autonomy, demilitarisation and neutralisation are not the same thing and yet they are.

Autonomy answers how we govern our daily affairs. Demilitarisation determines what may not be permanently placed here. Neutralisation states that the islands are to be kept outside hostilities in time of war. Different instruments. Different purposes. One coherent settlement.

Together, they transformed Åland from an object over which others quarrelled into a community with institutions, responsibility and a voice of its own. We became a subject. Finland gained internationally recognised sovereignty. Sweden gained stability in its immediate neighbourhood. The Ålanders gained the right, and the duty, to build a society in their own language and on their own terms. No one won everything. Peace won enough. I got a question last night hence the fact that the Ålanders almost unanimosely wanted to become swedes back in the days. Whats the situation today? My educated guess is that very few in Åland today would like to have it any other way than the presence.

The settlement has survived world war, the Cold War, the collapse of the Soviet Union, Finland’s membership of the European Union and, now, Finland and Sweden’s membership of NATO. The demilitarised status itself has endured for 170 years.

Having said that, we are very much aware that things have changed, again. That will inevitably raise the question: should we also change? The answer is no. A radically changed security situation does not make the agreement less relevant; it is precisely when tensions rise that agreed limits are tested and matter most. Åland is a safe society, and demilitarisation must never be confused with vulnerability or a lack of preparedness. Our authorities, emergency services, businesses, voluntary organisations and citizens form a resilient civil society, ready to face every conceivable civilian crisis with competence, cooperation and calm.

This does not prove that agreements enforce themselves. They do not. Law without political will is paper. It proves something more demanding: agreements can survive profound change when states continue to regard restraint, predictability and credibility as interests in their own right.

Rule of Law is easiest to praise when it costs us nothing. Its real value appears when law restrains the strong, protects the small and continues to apply on the difficult day, not only on the convenient one. And that brings us to where we are today, when we are trying, literally as we speak, to develop a fourth, larger revision of the Autonomy Act. We are living our lives with the support of two legislations; the Finnish one, the blue, and the Åland Autonomy Act, the red.

The League of Nations decided that sovereignty over Åland should remain with Finland. That decision was not a blank cheque. The price, or rather the solemn condition, was Åland’s autonomy and firm guarantees for our Swedish language, culture and local traditions. That commitment has no expiry date.

At the political and presidential level, we continue to encounter genuine support and goodwill from our friends in Helsinki. Yet when those words are being translated into legislation, powers and meaningful reforms, the machinery of central government quite often applies the brakes. Sometimes it feels like Åland is treated less like a trusted partner and more like a ward under supervision.

Åland does not need a guardian when it comes to handling our own daily lives. We need a partner. Autonomy is not an administrative inconvenience for Finland to manage. It is a promise Finland made, and a success Finland should take pride in developing together with Åland.

We are living through rough waters. Russia’s war of aggression against Ukraine has shown, brutally, what happens when power claims the right to rewrite borders and disregard binding commitments. It has also reminded every small state and community that the rule-based international order is not an academic phrase. It is a matter of security, freedom and survival.

Defence is necessary. Readiness is necessary. So is diplomacy. If we invest only in the instruments needed after dialogue has failed, we prepare for failure at a very high price.
This year, Finland and Switzerland mark one hundred years of diplomatic relations. A century ago, Geneva gave the parties a place to step back from the edge. It gave diplomacy time to work. High on our wishlist is therefore that today's conflicts could find inspiration in the solutions we used yesterday. It cannot only be the bad sides of humanity that repeats itself.
Switzerland and Finland know that small states need a world in which law has weight. But this is not only a concern for small states. When treaties become disposable and institutions are reduced to stages for national performance, every state eventually becomes less secure.

You who serve as ambassadors know all this better than most. You know that the decisive conversation is often the one no one sees. You know trust accumulates slowly, sometimes sentence by sentence, and can be squandered in an afternoon. You know that keeping a channel open is not weakness. It is work. Your profession does not often leave monuments. On Åland, it did.

The monument is not made of stone. It is a parliament of thirty elected members. It is a Swedish-speaking society under Finnish sovereignty. It is children going to school, businesses making long-term investments, ships moving through peaceful waters and almost 31.000 people living ordinary lives in a place that once stood in the path of empires.

That is what diplomatic success looks like when it is allowed to mature and before I stop. Alongside security, prosperity and stability, we must dare to name one more goal: hope. Hope must never be confused with wishful thinking; it is disciplined work, the stubborn decision to believe in a better tomorrow and then accept responsibility for building it. To be human is to refuse to surrender that possibility, even when history gives us every reason to do so. Åland is proof that hope can be written into law, entrusted to people and sustained across generations. Everything good humanity has ever created began with hope and that is why hope is everything, and why it is worth fighting for.

So I hope you will carry a few thoughts with you from Åland: agreements can outlive fear, if states defend them. Small communities can place their trust in law, if larger states respect it. And peace can be built, if someone is prepared to do the hard work before the killing starts.

In 1921, someone did. We live inside the result. Our task now is to be as serious about the next peace as they were about ours.

Thank you and once again, welcome to the Parliament of Åland, the Islands of Peace. 

Halva världen kom till Åland

Diplomater från 34 ambassader är på Åland i dag och i morgon. Åland står tillsammans med utrikesministeriet värd för besöket och i kväll samlades vi till officiell välkomstmiddag på Nautical. Det blev en succé på många sätt, och dessutom rekordmånga deltagare!

Gästerna hade varit på resande fot sedan fyratiden på morgonen, tagit sig via Åbo till Mariehamn, hållit egna möten i lagtinget och hunnit med både Ålands sjöfartsmuseum och Pommern. Trots det var de fortfarande vakna, glada och intresserade. Diplomater är antingen hårdingar eller mycket skickliga på att se pigga ut.

Tillsammans med några av mina lagtingskolleger, Sveriges generalkonsulat i Mariehamn och lokala honorärkonsuler hade jag nöjet att träffa och äta middag med våra gäster. Det blev en kväll med många samtal, nya bekantskaper och massa skratt. Precis sådant som behövs i en värld där mycket tycks bli lite hårdare, lite kantigare och betydligt mer oförutsägbart.
Jag hade räknat lite inför mitt välkomsttal. De länder som fanns representerade runt borden har tillsammans drygt fyra miljarder invånare, ungefär halva jordens befolkning. Åland har knappt 31.000 invånare.

Statistiskt sett var varje ålänning alltså värd för omkring 130.000 gäster i kväll. Jag bad diplomaterna vara försiktiga med oss.

För en kort stund hade jag alltså uppmärksamheten från företrädare för halva världen. Det är kanske inte peak life, men nära.

Utanför fönstren låg Pommern och hjälpte till med berättelsen. Hon har trots allt större erfarenhet av internationella förbindelser än de flesta av oss. Hon seglade över världshaven med mat, virke och människor ombord och byggdes för långa avstånd, dåligt väder och hårt arbete. För att komma fram krävdes sjökort, erfarenhet, disciplin och tillit. Alla ombord hade en uppgift och alla visste att havet var större än de själva.

Där någonstans möts sjöfarten, självstyrelsen och diplomatin. Alla tre kräver mod att lämna en trygg hamn, tålamod när vinden vänder och förmåga att ändra kurs utan att tappa målet ur sikte.

Diplomati ser sällan dramatisk ut då den pågår. Det är möten, nya utkast, långa diskussioner och noggrant övervägda kommatecken. Det är just det tålmodiga arbetet som förändrar historiens riktning.

Åland är ett gott exempel på det.

Vi demilitariserades för 170 år sedan. Efter första världskriget löstes Ålandsfrågan genom Nationernas förbund i Genève. Åland fick sin självstyrelse och garantier för det svenska språket och kulturen. Demilitariseringen bekräftades och kompletterades med neutraliseringen.

Schweiz stod då för rummet. Diplomaterna gjorde jobbet. Vi på Åland har levt med resultatet i mer än hundra år.

Sådana överenskommelser sköter inte sig själva. De måste underhållas, förklaras och försvaras av varje ny generation. Ungefär som Pommern. Ingen gammal skuta överlever för att människor tycker hon är vacker. Någon måste se till riggen, trävirket och alla de där detaljerna som håller helheten samman.

Detsamma gäller lagar, avtal och vänskap. Försummar vi dem försvagas de. Tar vi hand om dem blir livet hållbart.

Därför är besök som detta viktiga. Under en middag löser vi inte världens alla problem, men vi lär känna varandra. Man lyssnar, jämför erfarenheter och bygger tillit. Nästa gång telefonen ringer eller en svår fråga hamnar på bordet är mottagaren inte längre bara ett namn eller ett land. Det är en bekant, rentav en vän.

Världen behöver fler sådana rum där människor sitter kvar, lyssnar färdigt och försöker förstå varandra även när de inte är överens.

Åland är en sådan plats. Vi är små, men vår historia är internationell och våra ambitioner höga. I kväll hade vi halva världens uppmärksamhet för en stund. Det kändes fint och mycket hoppfullt.

Tack till alla mina medvärdar, Team Åland är något att känna stor stolthet över.

Så här löd hela välkomsttalet, ungefär:

Excellencies, ladies and gentlemen, dear friends. Welcome to Åland. Looking around these tables, I understand all the fuss from New York where the General Assembly of UN meet . It’s magic, in every possible way, to see literally half of the world in one room.

Yes, I did my math. The countries represented in this room are home to just over four billion people, roughly half of humanity. Åland is home to almost 31.000. Statistically speaking, that means every Ålander is hosting approximately 130.000 guests this evening. So please be gentle with us. And for one brief moment, which will probably never happen again, I have the attention of representatives of half the world. It may not be peak life. But it comes remarkably close, so please listen carefully. We are truly proud to welcome you to Åland as part of the Ministry for Foreign Affairs’ annual Ambassadors’ Days. My warmest thanks to everyone at the Ministry and the Parliament of Åland who has worked hard to make this evening possible.

Dear guests, you spend your working lives representing countries of every size, history and temperament. Tonight, you are all guests of a small place with a surprisingly large international presence, and high ambitions.

Just outside these windows lies one of our finest storytellers: Pommern. She crossed oceans under sail; she brought food from Australia to Europe and timber all over the place. She was built for distance, bad weather and hard work. A ship like Pommern depended on charts, discipline, experience and trust. Everyone on board had a task. Everyone knew that the sea was larger than themselves. Pommern reminds us that successful journeys are rarely made by force alone. You must read the wind, understand the currents, keep your vessel in order and sometimes accept that progress requires a change of course. Diplomacy is much the same.

It seldom looks heroic while it is happening. It looks like another meeting. Another cable, draft, another carefully considered comma. Yet, now and then, all that patient work changes the direction of history and that happened here.
Åland was demilitarised in 1856, after the Crimean War.

Sixtyfive years later, after another devastating war had torn the world apart, the newly founded League of Nations proved what diplomacy can achieve. Åland received far-reaching autonomy within the Republic of Finland and guarantees for its Swedish language and culture, the demilitarisation was confirmed, and neutralisation was added.

This year, Finland and Switzerland celebrate one hundred years of diplomatic relations. In October, Åland will be part of that celebration in Geneva. It is wonderfully fitting. Geneva was not merely the address at which the Åland solution was discussed. It represented an idea: that even difficult disputes should be given a room, a table, enough time and people willing to stay until words became an agreement. Switzerland offered the room. Diplomats filled it with work. Åland has lived inside the result for more than a century.

Our demilitarisation has now endured for 170 years. Not because ink is immortal. Not because history has been kind. But because generation after generation has decided that agreements matter, that restraint has value and that peace is worth maintaining.

Pommern is still with us for much the same reason. A fine vessel does not survive on admiration alone. She outlives because people care for her. Timber, rigging, law and friendship all have this in common: neglect them, and they weaken. Maintain them, and they can cross centuries. Shipping and diplomacy share the same spirit. Both require the courage to leave safe harbour, the patience to navigate difficult waters and the determination to stay the course when progress is slow.

And if anyone still doubts that diplomats are made of unusually strong material, today has provided the evidence.
You rose at four this morning, travelled through Turku to Mariehamn, and have since faced a full day of meetings, presentations and new impressions. And yet, all of you are still here, smiling, attentive and appearing genuinely interested. That is either remarkable stamina or diplomacy at its very highest level. Probably both.

Dear friends, to the patient craft of diplomacy, represented by all of you here tonight. To Finland and all its friends. To Switzerland and Geneva. To agreements strong enough to outlive their authors and friendships warm enough to renew them. Welcome to Åland. 

Tio år av hållbarhetsfokus

Vi borde bli bättre på att leta efter sådant som är rätt, inte bara söka fel.

Den tanken följer mig efter utvecklings- och hållbarhetsrådets möte i Ålands Näringslivs lokaler idag. Bärkraft och den åländska utvecklings- och hållbarhetsagendan fyller tio år. Det är värt att uppmärksamma och ett bra tillfälle att stanna upp. Vad har vi lärt oss? Vad behöver förändras och hur tar vi klokast vara på tio års erfarenheter?

Kännedomen om nätverkets arbete är låg och dessutom sjunkande, konstaterades. Lagtingets finans- och näringsutskott har tidigare varit inne på samma sak. Många vet inte vad rådet gör, vad medaktörerna bidrar med eller hur mycket arbete som faktiskt pågår runtom på Åland. Det är ett problem och ska tas på allvar, trots att verkligheten är en annan. 

Ålands Näringsliv tf vd Dan Westerholm konstaterade att hållbarhetsarbetet är viktigare än någonsin och att det behövs ett större engagemang från både medaktörer och samhället. Mer dialog, bättre kommunikation och tydligare ansvar. Jag håller med.

Bärkraft och det åländska hållbarhetsarbetet ska tåla granskning. Allt som har funnits i tio år måste utvecklas och ibland göras om. Det som aldrig förändras stelnar och går bakåt.

Samtidigt är det lätt att bilda sig en bestämd uppfattning om något som är omfattande, spretigt och svårt att överblicka. Det gäller oss alla. På avstånd ser verkligheten ofta enklare ut än den är. Därför måste vi fråga, lyssna och försöka förstå innan vi blir alltför tvärsäkra.

Här finns en liten varning i det som brukar kallas Dunning-Krugereffekten. När vi bara känner till en liten del av ett område är det lätt att överskatta hur mycket vi förstår. Den som lär sig mer upptäcker vanligen hur mycket som återstår att begripa och blir därmed mindre tvärsäker.

Det gäller förstås också oss som varit engagerade länge. Vi utvecklar blinda fläckar och börjar tro att våra egna erfarenheter utgör hela bilden. Det är lika fel det, ingen ser allt.
Kritik behövs och den blir bättre när den förenas med kunskap, nyfikenhet och en ärlig vilja att förstå. På samma sätt blir hållbarhetsarbetet bättre när det öppnar sig för frågor, invändningar och nya perspektiv. Var nyfiken, inte dömande, som min nya kompis Ted Lasso säger.

President Tarja Halonen har använt en bild som jag tycker mycket om. Ett hus kan ha sjutton olika dörrar. Vi kan gå in från olika håll och välja helt olika ingångar, men ändå hamna i samma hus. Det borde vi minnas oftare.

I den offentliga debatten låter det ibland som om den som väljer en annan dörr också vill till ett annat hus. Så behöver det inte alls vara. Vi kan vara oense om vägen och ändå vilja samma sak. Vi kan prioritera olika och ändå arbeta för ett bättre Åland. Och det måste ske utan personangrepp. Skämmes alla som ägnar sig åt sådana. 

Kanske är det utvecklings- och hållbarhetsrådets viktigaste uppgift. Inte att dela ut färdiga svar eller vakta någon sorts renlärighet, utan att hålla visionen levande, föra samman människor och skapa rum för samtal som annars aldrig skulle bli av.

För egen del har jag lärt mig massor av människor som jag annars knappast hade träffat. Det är nödvändigt. Särskilt för gubbar som jag. Det är direkt livsfarligt för dylika att fastna i den egna bubblan och så småningom börja tro att man själv har svaret på allt.

Vi får aldrig sluta diskutera framtiden bara för att vi ibland är oense om vägen dit. Ett bättre Åland behöver fler röster, fler samtal och gärna sjutton dörrar. Så länge vi kommer ihåg att det är samma hus vi bygger. 

Glad för att jag gick trots allt

Egentligen hade jag inte tänkt gå men så gick jag ändå och är glad över det. Med tilltagande ålder och som gubbjävel är det lätt att fastna i gamla banor och tankar varför det borde vara obligatoriskt att göra vad man kan för att upprätthålla nyfikenheten och bredda sina perspektiv.

Alltså gick jag till Högskolan på Ålands högtidlighållande av det åländska hållbarhetsarbetets tio första år idag.

Där fastnade jag särskilt för föredragshållaren Birgitta Sjöstrands ord om relationer mellan människor. Vi är varandras arbetsplatser, det är en enkel mening som rymmer mycket.

Vi går till jobbet med egna erfarenheter, förväntningar och kartor. Vi ser inte samma sak, inte ens när vi står bredvid varandra och pratar. Detta blir särskilt tydligt när någonting ska förändras.

Någon ser en möjlighet, andra ser risker och en tredje undrar varför ingen har berättat vad som egentligen pågår. Det betyder inte att någon har fel. Men det betyder att vi borde försöka bli bättre på att snälltolka varandra.

Snälltolkning är inte detsamma som att hålla med, släta över eller låta dumheter passera. Det handlar om att först försöka förstå vad den andra faktiskt menar innan man bestämmer sig för att vederbörande är okunnig, illvillig eller möjligen har trillat av vagnen.

Skälet till detta är enkelt. Vi kan inte utgå från att andra är tankeläsare eftersom vi själva sällan är det. Därför behöver vi tänka på hur vi uttrycker oss och på hur vi lyssnar. Det ena fungerar dåligt utan det andra.

Det är lätt att bygga sin egen karta över världen och sedan förvånas över att andra inte hittar med hjälp av den. Ännu värre blir det om vi börjar betrakta den som ser annorlunda på saken som mindre vetande.

En klokare utgångspunkt är att våra kartor alltid är ofullständiga. Vill vi förstå mer måste vi också lyssna till andra perspektiv.

Särskilt vi gubbjävlar.

Förändring tar tid. Människor måste få tänka, reagera, fråga och processa. Det är inget konstigt och inget tecken på bakåtsträveri. Det är mänskligt. Problemet uppstår först när kontakterna bryts och den vanliga dialogen övergår i skyttegravskrig, misstänksamhet och tangentbordssmatter.
Mot den bakgrunden tycker jag att det åländska bärkraftsarbetet under sina första tio år har åstadkommit något viktigt. Det har breddat vår bild av vad utveckling är och kan vara. Vår gemensamma karta har blivit större.

Alla håller förstås inte med om allt. Så ska det heller inte vara. Vi bygger självstyrelsen med gemensamma krafter och i det arbetet behövs olika erfarenheter, temperament och perspektiv. Den gamla sanningen gäller fortfarande: pessimisterna ser problemen, optimisterna löser dem. Båda behövs. Den som inte ser utmaningarna kör förr eller senare i diket. Den som bara ser problemen kommer aldrig i väg.

Därför en from förhoppning efter en eftermiddag i skolbänken: fortsätt strida för det ni tror på. Fortsätt argumentera, ifrågasätta och debattera. Gör det värdigt. Skriv ingenting om en människa som du inte kan tänka dig att säga till henne öga mot öga.

Åland behöver självstyrelsekämpar IRL mer än fler tangentbordskrigare. Vi behöver ett samtalsklimat som tar avstamp i historien utan att bli kvar där. Ett samhälle som vårdar det som fungerar men aldrig ledsnar på nya idéer, nya människor och nya sätt att göra saker bättre. Alternativet är inte bara stillastående. Det är tillbakagång.

För hållbarhet handlar sist och slutligen inte om fina dokument, komplicerade modeller eller rätt sorts ord. Det handlar om att människor ska må bra, nu och i framtiden.

Dessa insikter kan man snubbla över genom att gå på en tillställning man först tänkte steka och det är både nödvändigt och viktigt. Till och med för en motvillig gubbjävel.

Lagtinget fick besök av grit:lab

Ibland händer det att den digitala världen gör en utflykt inte bara i verkligheten utan rätt ner i historien! Som idag då jag hade glädjen att ta emot den tredje kullen studerande från Grit:lab Åland till Ålands lagting. De kom tillsammans med Community Manager Jessica Westerlund för en så kallad talmans-treat där vi för en stund glömmer kodning, piscines, AI och Cyber Security för att istället prata Åland.

Självstyrelse, demilitarisering och neutralisering. Varför har vi ett eget parlament? Varför stiftar vi egna lagar? Hur hamnade vi här? Vad betyder självstyrelsen i vardagen och hur kommer det sig att dessa små öar mitt i Östersjön har en ställning som saknar motsvarighet? Och precis som jag hoppades blev det mycket diskussion. Jag gillade särskilt dagens diskussioner kring Nationernas Förbund och dess inverkan på resten av vår historia. När det skedde var det omvälvande på en nivå världen aldrig hade sett maken till tidigare.

Detta resulterade i bra frågor. Nyfikna frågor. Funderingar om sådant som vi själva tar för givet men som blir betydligt mindre självklart när någon betraktar Åland med nya ögon. Dessa grit:labbare kommer från alla möjliga länder med erfarenheter som inte liknar våra egna.

Jag tycker väldigt mycket om sådana här möten och konstaterar från mitt eget perspektiv att intresset för Åland växer. Människor söker sig hit för att studera, arbeta och skapa sig en framtid. De är nyfikna och framåtlutade. Redan idag är fyrtio procent av alla som jobbar i vårt landskap födda någon annanstans. Det är en styrka och en räddning. Utan inflyttning skulle Åland stå sig slätt i konkurrensen med vår omvärld.

Den förra kullen grit:labbare kom från 17 länder. När de tog examen för några veckor sedan bodde de allra flesta fortfarande kvar på Åland. Många har hittat jobb, de flesta vill stanna och några funderar på att starta eget.

Nu har nästa gäng anlänt. Nya människor. Nya erfarenheter. Nya språk och idéer. De har valt grit:lab och de har valt Åland och det ska vi vara glada över. När världen ser oss, ser vi också världen.

För lika mycket som de får med sig från Åland får Åland tillbaka. Kompetens förstås, men också perspektiv, erfarenheter och människor som betraktar vårt samhälle med andra ögon. Och då är det viktigt att berätta vad det är för plats de har kommit till. Att självstyrelsen inte bara är historia och paragrafer utan verktyg som ger oss möjlighet att forma vårt eget samhälle. Att Åland varit demilitariserat i 170 år. Att neutraliseringen vilar på internationella överenskommelser och att vår självstyrelse växte fram ur en konflikt som till slut fick en fredlig lösning genom förhandling, diplomati och kompromiss. Att vi sköter vår egen vardag med allt vad det innebär, det är en verklighet som väldigt få människor är förunnade.

Den åländska självstyrelsen är en fantastisk historia och den blir ännu bättre när man får berätta den för människor som aldrig hört den förut och som ställer frågor.

Stort tack till hela grit:lab för besöket, nyfikenheten, frågorna och engagemanget.

Fortsätt fråga. Fortsätt vara nyfikna. Fortsätt titta på Åland med nya ögon. Och framför allt: varmt välkomna till Åland. Jag hoppas ni kommer att trivas här! 

Välj orden med större varsamhet

Jag följer som alla andra diskussionen om ÅHS, den kan och ska inte undvikas. Det handlar om sjukvård, om trygghet och om den största enskilda kroppen i det åländska samhället. Och just nu tror jag att vi alla kan må bra av att ta ett djupt andetag.

Tonen är hård. Ord och avsikter tolkas på det värsta möjliga sätt och diskussionen riskerar handla om vem som sade vad i högre grad än om de utmaningar som faktiskt måste hanteras. Det är synd. Problemet försvinner inte för att vi höjer rösten.
ÅHS kostar mycket pengar. Så ska det också få göra. God sjukvård behövs och vi ålänningar har tack vare självstyrelsen lyckats bygga ett sjukhus som ett samhälle med 31.000 invånare bara kan drömma om, på andra håll. Det ska vi vara både stolta över och rädda om.

Våra skattepengar ska också räcka till skolor, äldreomsorg, vägar, skärgårdstrafik, polis, kultur, idrott och allt det andra som gör Åland till Åland. Allt ska finansieras ur samma kassa och den är begränsad.

Jag tänker inte, som talman, avgöra vilka förändringar som är korrekta eller felaktiga. Det vore inte seriöst. Sjukvård är alldeles för komplicerad för tvärsäkra besked från läktaren, och det är heller inte rimligt att vi politiker ska låtsas veta sådant som kräver lång utbildning och daglig erfarenhet, inte att förglömma en stark vision om hur det ska fungera i framtiden.

Vi kan begära att förändringar förklaras på ett ordentligt sätt och att frågor får svar. Jag tycker att det är viktigt att personalens oro tas på allvar och att diskussionen är saklig. I detta ingår också att alla försöker förstå vad den andra faktiskt säger innan vi bestämmer oss för vad vi tror att den menar. Den nya ledningen för ÅHS har ett tufft uppdrag. Personalen sitter samtidigt på kunskap och erfarenheter som måste tas till vara.

Det är fullt möjligt att ledningen har rätt om ekonomin och nödvändigheten om utveckling och att personalen har rätt om följderna av förslag, samtidigt, och därför behövs samtalet.
På Åland känner vi ofta någon på båda sidor, vad det än handlar om. Det borde egentligen göra oss bättre på att samtala men ibland verkar det bli tvärtom. Ingen går till jobbet på ÅHS med målet att försämra vården. Ingen anställd protesterar för nöjes skull. Och ingen politiker vill att människor ska bli utan vård. Om vi kunde börja där skulle åtminstone några av de värsta missförstånden försvinna.

Kritik ska få höras. Oro ska uttryckas. Beslut ska granskas. Men ibland behöver vi också vila en stund på hanen och lyssna färdigt. Självstyrelsen skapades inte för att vi skulle slippa svåra beslut. Den gav oss möjligheten och ansvaret att fatta dem själva.

Då måste vi också klara av att tala med varandra när det är svårt. 

Tribute till Tage Wilén

Minnesutställningen över konstnären Tage Wilén öppnade ikväll och jag ha

de äran att hålla invigningstalet. Det lät ungefär så här:

Bästa konstvänner, bästa familj och vänner till Tage, bästa Jonas Wilén och PeterWinquist.

Jag träffade aldrig Tage Wilén och det grämer mig. Det finns så mycket jag hade velat diskutera med honom för Tage och jag, vi umgås numera nästan varje dag.

Han finns utanför plenisalen i Ålands lagting. Färgstark, frodig, spexig, drastisk, grotesk och egensinnig. Han är en källa att ösa ur. Varje gång jag går förbi händer någonting. Tage Wilén triggar mig.

Han får mig att leta efter ord jag nästan hade glömt. Märgfull. Färgrik. Saftig. Listig. Klurig. Folklig. Lurig. Skurril. Gycklande. Rabulistisk, rentav. Det är ord som trivs utmärkt i Tage Wiléns sällskap och som lustigt nog faller sig naturligt. Det är inte många människors arbete som passar i samma mening som burlesk. Detta är undantaget.

Och så gör Tage Wilén att jag börjar leta. Jag går omkring i hans målningar, ibland oblygt, men ofta i smyg då jag ändå går förbi dem, och söker efter klacksparkarna. Varför har väderkvarnen på lagtingets väggmålning bara två armar? Varför tycks kon dricka sin egen mjölk direkt ur spannen? Varför gömmer sig svensken när ryssen kommer? Vem är den vilande kvinnan på stranden? Visste V-Gurra, alltså Gustav V, att han hamnade på väggen när åländska gubbar diskuterade en återanslutning? Och den viktigaste frågan av alla, varför saknas 1800-talet?

När jag någon gång, någonstans, får chansen att träffa Tage Wilén är jag redo, min första fråga skulle bli: Vad tusan menar du? Och jag vet redan vad svaret skulle bli, om han alls bemödat sig om ett sådant. Han skulle säga, med ett illmarigt leende, ”Tja, vad tycker du?”

För själva finessen med konst är att överlåta tolkningarna till betraktaren och det behärskade Tage Wilén till fulländning. För konst behöver ingen bruksanvisning eller facit. Den petar på oss, retas med oss och lämnar oss i ovisshet. Ungefär som Wilén själv gjorde när han lämnade oss, han dog men han slutade aldrig arbeta.

Och om jag ständigt ser Tage Wilén i min vardag och häpnar över uppfinningsrikedomen i alstren kommer jag hit och ser Åländskt bondbröllop och Målarnas torg i Paris och inser att det är Game Over. Ställd inför dubbla två och en halv meter Tage Wilén inser jag att jag måste stanna, inte för att omedelbart förstå, men för att leta upp klacksparkarna och budskapen. Här är människorna igen. De svulstiga, överdrivna, barocka, gravitetiska och uppstyltade människorna. Här är festen och färgerna som är Åland och ålänningarna. Här är trynviggarna i form av fotografen som går igen och ju längre jag tittar, desto mindre handlar målningen om ett bondbröllop eller ett torg i Paris. Den handlar om oss, om människans behov av att höra ihop. Att arbeta och festa, älska och gräla, göra sig till, hålla på och greja runt. Om vikten av att dansa trots att livet emellanåt är både besvärligt och befängt.

Och plötsligt har Tage lurat mig igen. Jag trodde att jag tittade på en tavla, i själva verket stod jag och funderade över livet. Det är där konsten blir viktig, inte som utsmyckning eller som någonting som ska passa soffan eller fylla en vägg. Konst är vårt nödvändiga motstånd mot det slentrianmässiga och tvingar oss att se en gång till och när vi gör det växer vi. Kanske bara en smula men ändå. Vi får ett nytt ord, en ny tanke, ett skratt, en invändning, ett minne. Har vi tur uppstår en fråga som vi inte hade fem minuter tidigare.

Och utan att veta bättre tror jag Tage ler nöjt i sin himmel idag, detta var precis vad han ville uppnå. Varför skulle han annars ha ägnat så stor del av sitt liv åt detta? Han avbildade tillvaron från sitt perspektiv, alla människor, alla färger, symboler, svärta, påhitt. Det är lätt att tro att han med sitt arbete ville visa oss världen. Jag misstänker att det är att göra det för lätt för sig. Jag tror att Tage Wilén innerst inne inte bara ville visa oss världen.

Han ville att vi skulle se den och det är stor skillnad.

Tage Wilén skildrade förvisso sin tid och han gjorde det och mycket mer. Han bestämde sig också för att lägga sig i den svåraste tiden av dem alla, han brydde sig om framtiden. Därför står vi här idag och därför är han min kompis i självstyrelsens tjänst varenda dag. Tage påminner oss om att människan är större än systemen vi bygger och att historien är mycket mer än årtal. Han visar att humor bara kan existera vid sidan av allvaret och att inget mänskligt måste vara perfekt för att vara värdefullt. Att inte ens en väderkvarn måste ha alla sina armar i behåll. Eller att en klocka fungerar lika bra fast visarna saknas.

Precis därför passar hans konst utmärkt i ett parlament, vi som arbetar där försöker visa vägen för andra. Vi skriver lagar, vi fattar beslut och vi gör planer, så gott vi kan. Tage gör något klokare. Han visar oss vägen utan att tala om vart vi ska gå. Så tack, Jonas och Peter och Nordens institut. Tack till Tages familj, till dem som lånat ut verken och till alla som gjort den här utställningen möjlig. Ni har inte bara hängt upp tavlor. Ni har öppnat dörren till ett samtal som aldrig får tystna. Och jag hoppas att vi går härifrån lite annorlunda än vi kom. Med ett gammalt ord återerövrat. Med en ny tanke i huvudet. Med ett leende över någon av Tages klacksparkar.

Eller kanske bara med en känsla av att världen plötsligt har blivit större. För det är väl till sist vad stor konst gör. Den gör livet större. Med de orden är det en stor glädje för mig att förklara minnesutställningen över Tage Wilén öppnad.

Tack.

Tack och lycka till framöver

Graduation Day! Detta skriver jag upprymd och inspirerad av att se när 30 grit:labbare fått sina diplom vid en solenn ceremoni på Pafs huvudkontor, där utbildningen håller till. Du känner troligen lätt igen dem om du är ute på stan ikväll. De är lyckliga och lättade och just idag ostoppbara!

För två år sedan hade jag förmånen att välkomna dessa studerande från stora delar av världen till Grit:lab Åland. Idag fick jag träffa dem igen, för att säga grattis och lycka till. Dessa två år har levererat på många plan.

30 personer från 17 länder har genomgått utbildningen. Gruppen består av lika många kvinnor och män. Redan ett halvår före examen hade mer än en tredjedel fått jobb inom tech. En tredjedel gick vidare till Early Work, medan de övriga fördjupade sig i artificiell intelligens, mobilapplikationer, cybersäkerhet och what not. Idag har åtminstone hälften av grit:labbarna jobb. De övriga söker och några går omkring med planer på att starta eget. Detta är fantastiska siffror och bäst av allt: 28 av 30 bor fortfarande på Åland, de flesta vill stanna och det tycker jag vi ska vara stolta över.

Grit:lab är en utbildning inom den digitala världen. Men efter att ha följt de här kämparna från start till mål är jag övertygad om att det handlar om betydligt mer än bara kod. Grit:labbarna har tränats i att lösa problem utan att någon står bredvid med facit. De har fått göra fel, börja om, hjälpa varandra och själva be om hjälp. De har lärt sig att det är en sak att köra fast och något helt annat att bli besegrad. Tekniken förändras, programmeringsspråken likaså, och AI förändrar mycket av det vi idag tar för givet. Men människor som kan lära sig, tänka, samarbeta, misslyckas, resa sig och försöka igen kommer världen alltid att behöva.

You have learned how to learn how to learn.

Mitt i allt detta finns en berättelse om Åland. Vår självstyrelse ger oss möjlighet att göra saker på vårt eget sätt. Utbildning hör till de områden där vi själva bestämmer och därför ska vi våga prova sådant som är annorlunda: öppna dörren mot världen och säga ungefär: kom hit med er kunskap och er nyfikenhet så ser vi vad vi kan göra tillsammans. Detta lockade hit dessa digitala pionjärer som skulle lära sig mycket och samtidigt göra Åland annorlunda. De kom med språk, erfarenheter, kulturer, vänskaper och idéer. Grit:lab har under de här åren satt Åland på kartor där vi tidigare inte funnits och stärkt bilden av våra öar som en plats där idéer blir verklighet.

Jag hoppas också de aldrig ska glömma bort begreppet Fredens öar som definierat Åland i 170 år. Här har de bott och studerat, på ett demilitariserat och neutraliserat Åland som vilar på internationella överenskommelser och där självstyrelsen växt fram ur en vilja att ersätta konflikt med lag, förhandling och kompromiss. I en orolig värld är den berättelsen viktigare än på länge.

Vi behöver platser som visar att samarbete kan vinna över konfrontation och att regler kan vinna över makt. Att människor med olika språk, bakgrunder och erfarenheter kan bygga något tillsammans. Fredliga samhällen uppstår inte av sig själva. De finns eftersom människor fortsätter att välja dem.

För två år sedan bad jag de nya studerandena att försöka bli den bästa versionen av sig själva och att bära med sig en caring willfulness (ett omtänksamt egensinne) genom livet: envisheten att fortsätta framåt, kombinerad med anständigheten att bry sig om människorna omkring sig. Idag fick jag säga samma sak en gång till, men från andra sidan av utbildningen:
Do not waste time trying to become somebody else. That position is already taken. Become the best you.

Och vart världen än för dessa nybakade grit:labbare hoppas jag att Åland följer med. Lite självständighet, envishet och tro på samarbete parat med modet att ibland bryta sönder en gammal idé och ersätta den med en bättre.

Stort grattis, tack för vad ni har tillfört Åland och lycka till med allt det spännande som nu väntar. Tack till alla som på olika sätt bidragit till denna framgång, Paf, Ålands landskapsregering, Ålands yrkesgymnasium, Ålandsbanken, Crosskey, Enfuce, Consilia osv. Det krävs hela Åland för att skapa en kodare!

Och med den dosen framtidstro tar jag helg och önskar er alla ett fint veckoslut. 

Från Åland till Talludden

En åländsk kokong flyttar snart in på Talludden, det nyrenoverade residenset där president Alexander Stubb och hans hustru Suzanne Innes-Stubb bor. Det låter nästan som början på en saga och på sätt och vis är det just det för denna dag är minsann något att berätta om!

Skulpturen Kokong av den åländske konstnären Peter Winquist är Ålands inflyttningspresent till presidentparet. En gåva från oss alla till deras nya hem. Liten nog att bära, stor nog att rymma inte bara en tanke utan flera.

En kokong skyddar det som växer. Därinne sker förändringen, i lugn och ro, tills tiden är mogen och vingarna kan vecklas ut. Så har Åland också vuxit inom Finland. Tryggt i det gemensamma och med frihet att utveckla det egna. Det är åtminstone tanken. Och det var också budskapet vi vill skicka med till Talludden.

Presidentens tredje årliga besök på Åland innehöll både allvar och glädje. Under de mer formella överläggningarna talade vi klarspråk om självstyrelsens läge. Den politiska relationen mellan Åland och Finland är god, men i statsförvaltningens vardag möter vi ibland bristande kunskap, lagstiftning som inte tar hänsyn till Åland och problem som borde ha varit lösta för länge sedan. Självstyrelsen har tjänat både Åland och Finland väl i mer än hundra år. Den ska inte ställas undan som ett vackert minne från 1922. Den ska användas, vårdas och utvecklas. Därför är det fint att presidentens kansli så tydligt stödjer den nya lag som Åland och Finland gemensamt tagit fram.

Besöken på äldreboendet Strömsgården och daghemmet Solbacken binder ihop generationerna. De äldre som varit med om en stor del av självstyrelsens resa och barnen som en dag ska föra den vidare.

Däremellan ryms egentligen allt som politik borde handla om: trygghet, ansvar och framtid.

Vid Kallas SkärGård väntade en traktering där gästfriheten sitter i väggarna. Det bjöds på värme, berättelser och den där självklara åländska förmågan att få gäster att känna sig välkomna utan att göra alltför stor affär av det.

Suzanne Innes-Stubb fick under sitt program bekanta sig med Vårdö skolmuseum och höra mer om två av våra stora författare, Sally Salminen och Anni Blomqvist av Victoria Granlid. Två kvinnor som från små öar skrev sig långt ut i världen och samtidigt gjorde Åland större. Innes-Stubb besökte också konstnären Lotta Jansdotters ateljé. Ännu ett exempel på hur åländska rötter och internationella vingar mycket väl kan höra ihop.

Det hela avslutades med en stark utfrågning av presidenten på Vårdös egen skolgård. Vassa Sigrid Abrahamsson ställde sina frågor utan omvägar och presidenten svarade på samma sätt. Precis så ska ett möte mellan makten och framtiden se ut. Sedan och slutligen övergick det officiella programmet i ett mindre selfierace. Presidentparet ställde upp med tålamod, leenden och en imponerande förmåga att hinna se varje människa också när telefonerna blev många och tidsschemat tänjt.

Jag är oerhört stolt över alla som deltog och gjorde detta möjligt. Över planeringen, omtanken, insikterna som delades och framtidstron som kändes i varje knut. Många har arbetat länge, både synligt och bakom kulisserna, för att några få timmar skulle bli så här fina. Inget var omöjligt, allt gick att lösa.

Tack till Vårdö kommun, personalen och de boende på Strömsgården, barnen och personalen på Solbacken, alla vid Kallas, skolmuseet, chaufförer, polis, säkerhetspersonal, gränsbevakningen, presidentens kansli, lagtingets och Ålands landskapsregerings medarbetare och alla andra som öppnade dörrar, ordnade, berättade och välkomnade.

Alexander Stubb är en president som ser människor och tar sig tid att lyssna. Det är ett starkt betyg. Särskilt i en värld där många tycks tro att den som skriker högst också leder bäst.

Vi behöver mer dialog och mindre bråk, fler möten där människor faktiskt lyssnar på varandra. Någonstans på Talludden finns snart en kokong från Åland. Jag hoppas att den påminner presidentparet om den här dagen, om Vårdö och om ett litet landskap med stora berättelser och starka vingar.

Vingar behöver utrymme. Självstyrelsen också.