Trevlig midsommar till alla!

Sommarängens midsommarstång på Kökar är en fest för gammal och ung, en förmiddag som påminner om varför traditioner är nödvändiga.

Stången kom på plats. Ålänningens sång sjöngs med kraft. Spelmännen spelade. Barnen sprang omkring och de vuxna försökte hålla reda på dem. Precis som det ska vara.

Det är en dag som denna vi påminns om att livet handlar om människor som möts, känner igen varandra, stannar för att prata och hjälper till när något behöver göras.

Som talman talar jag ofta om självstyrelsen och hur den i grunden berör oss alla. Den finns i alla de traditioner, föreningar och gemenskaper som generation efter generation väljer att bära vidare. Det är lätt att tro att framtiden alltid handlar om det nya. Ofta handlar den lika mycket om att ta vara på det som redan fungerar. Den påminner oss om att det inte är storleken på ett samhälle som avgör dess styrka. Det är människorna, sammanhållningen, engagemanget och viljan att göra något tillsammans.

Jag får ofta frågan vad som är hemligheten bakom Ålands framgångar. Jag brukar svara att det inte finns någon hemlighet. Vi har bara varit tillräckligt kloka för att inte göra oss av med allt det som fungerar. Vi har byggt nytt utan att riva allt gammalt. Vi har utvecklat samhället utan att klippa av rötterna.
Jag säger också att jag ibland undrar om världen inte har mer att lära av Åland än Åland har att lära av världen. Här har vi ändå med framgång odlat fred i etthundrasjuttio år. Här känner människor fortfarande sina grannar. Här hjälper man varandra när det behövs. Här vet man att gemenskap inte kan beslutas fram eller organiseras uppifrån. Den måste levas. Dag för dag. År efter år.

Det är därför traditioner som midsommar är så viktiga och inte bara trevliga inslag i kalendern. De är själva grunden i det samhälle vi vill lämna vidare till nästa generation.

Varmt tack till biblioteks- och kulturnämnden, Kökars Marthaförening, spelmännen, alla frivilliga krafter och alla er som bidrog till ännu en fin midsommarförmiddag. Och tack till alla er som kom.

Nu önskar jag alla en riktigt skön midsommarhelg. Ta hand om varandra. Njut av ljuset, havet, naturen och sällskapet. Och stanna gärna upp en stund mitt i alltihop och tänk på hur mycket vi faktiskt har att vara tacksamma för.

Hyllning till pannkakan

”Det är bara så jävla bra!”

Sade Staffan Westerberg, 92, efter att hans utställning Staffan Hans öppnat i Sittkoff Gallerian idag. Om att ställa ut på Åland.

Jag hade nöjet att tillsammans med Helena Pilsas från Sveriges generalkonsulat i Mariehamn öppna utställningen som kan ses fram till och med september. Och såklart att lyssna till Lukas Lantz som reciterade några starka stycken. 
Inför vernissagen slår det mig att jag minns känslan av Vilse i pannkakan, Westerbergs skapelse, bättre än själva handlingen. Kanske är det därför programmet fortfarande lever kvar i minnet. Det försökte aldrig passa in i färdiga mallar. Det vågade vara märkligt, långsamt, eftertänksamt och alldeles eget.

Föräldrar hade i tiderna svårt att förstå Staffan Westerbergs värld, medan barnen tog den till sig utan större problem. Det förvånar mig inte. Barn accepterar att världen inte alltid är logisk. De vet att en träbit kan bli en vän och att en potatis kan få personlighet. De förstår att allt viktigt inte går att mäta eller väga.

Det är därför framtiden alltid tillhör de yngre. Varje generation måste se lite längre än den föregående. Annars skulle vi fortfarande sitta kvar i grottorna.

Konstnärer och kulturarbetare går före oss andra. De ser sådant som ännu bara anas. Resten av oss kommer efter och låtsas att vi tänkt tanken själva. Just därför känns den här utställningen så speciell.

För första gången visas Staffan Westerbergs och Hans Perssons konstnärskap tillsammans. Två människor som levt sida vid sida under närmare fyrtio år. Som fortsätter vara nyfikna på världen och som fortsätter skapa och älska.

Tillsammans har de skapat något som är större än summan av delarna.

Utställningen kommer med humor, fantasi, minnen, ömhet och skaparglädje. Men också något annat: en påminnelse om värdet i att stanna upp och titta lite noggrannare på världen. Därför känns detta självklart på Åland.

Vi lever på öar som under generationer gått våra egna vägar. Demilitariseringen har varit verklighet i 170 år. Vår neutralisering och vår självstyrelse var en gång djärva idéer som få riktigt visste hur de skulle fungera. I dag betraktas de som exempel på hur människor kan hitta fredliga och hållbara lösningar. Någon måste alltid våga tänka tanken först.
Det gäller i politiken, i samhället och i konsten.

Jag rekommenderar varmt ett besök till Sittkoffgallerian. Ta er tid. Gå långsamt. Titta noga. Och om ni känner er en smula vilse när ni går därifrån, då har Staffan och Hans lyckats.
Tack till Tasso Stafilidis och Nordens institut på Åland för en fin kväll och för att denna unika utställning kom till Åland.

Här firas Åland i Helsingfors

Helsingfors 10 juni. Samtidigt som minister Arsim Zekaj och jag promenerade upp mot Riddarhuset från M/S Gabriella pågick statsbesök från Kenya. Presidentens slott, som numera är granne med Ålands representation i Helsingfors i Riddarhuset, pyntades med flaggor och de röda mattorna rullades ut.

Fast den här gången gick vi förbi.

Vårt första stopp för dagen var Embassy of Ukraine in the Republic of Finland, där vi träffade ambassadör Mykhailo Vydoinyk och rådgivaren Vitalii Martyniuk. De besökte Åland så sent som i våras och det var fint att ses på nytt, även om omständigheterna naturligtvis är utmanande, i skuggan av Rysslands anfallskrig.

Det är mot den fonden lätt att tro att samtalen bara handlar om krig, säkerhet och dagsaktuella händelser. Vilket det gör men inte bara, mycket kretsar också kring framtiden.  

Vi kom bland annat in på den otroliga utvecklingen av drönarteknik. Idag används den för militära ändamål. Imorgon kan samma teknik förändra civila transporter, logistik, sjöfart och samhällsservice på sätt vi ännu bara anar. Och Ukraina går i täten. 

Här är perspektivet viktigt. För förr eller senare kommer freden och när det sker ska mycket av det som utvecklats under kriget hitta nya användningsområden.

Därför är det nödvändigt att hålla fokus på horisonten och jag ser fram mot nya samarbeten med alla våra vänner i Ukraina.
Och här är plats för en så kallad Östergrenare, när man lämnar ämnet för en stund. Igår kväll på väg hem från självstyrelsefestligheterna i Mariehamn kom en ung kvinna i möte och jag och Helena stannade och pratade. Kvinnan är från Ukraina och bor sedan 2022 på Åland och är nu i slutskedet på sina studier till engelskalärare vid universitetet i Kiev. Tack vare insatserna från Åland är hon snart färdig att ta sig an världen, sånt känns starkt rätt in i ett talmanshjärta. 

Efter besöket vid Ukrainas ambassad fortsatte dagen på Ålands representation, där ett fyrtiotal ambassadörer och representanter för ambassader samlades tillsammans med företrädare för riksdagen, Högsta förvaltningsdomstolen, presidenten, statsrådets kansli, ministerier, Nordiska rådet, Marinen och flera andra organisationer och institutioner, alla våra vänner. Vi hade ett tjugotal länder på plats!

Det är en fröjd att se hur folk som dagligen arbetar med internationella relationer, säkerhetspolitik, lagstiftning, diplomati och samhällsutveckling även klämmer in Åland i programmet. Människor vars kalendrar sällan är tomma och vars arbetsdagar aldrig är korta tar sig tid att samtala om självstyrelsen.

Och möjligen också för att prova den åländska äppelmusten och Mercedes choklad.

Det finns mycket uppmuntrande i det för självstyrelsen händer inte i ett vakuum. Den utvecklas i möten mellan människor och i den tillit som byggs över tid. Vi talade om den pågående revisionen av självstyrelselagen. Om behovet av att fortsätta utveckla ett system som tjänat Åland och Finland väl i över hundra år och är ett exempel för många vilket närvaron av alla ambassadörer vittnar om. 

Därför är det nödvändigt att fortsätta lyfta självstyrelsen internationellt. För att påminna om att Åland är ett levande exempel på att internationell rätt fungerar, att diplomati ger resultat och att kompromisser är vägen framåt.

Det är en berättelse som känns lika relevant idag som när Nationernas Förbund fattade sitt beslut 1921.

Ett varmt tack till Johan Ehn och Marika Mysan Sundqvist för ett värdskap som gjorde dagen professionell och trivsam.
Och tack till Arsim Zekaj för gott sällskap under en dag som på många sätt handlade om samma sak från början till slut.
Att fortsätta kämpa för självstyrelsen och vår rätt att göra och vara lite annorlunda. #teamåland 

Grattis Åland, 104 år sedan starten

Vilken dag! Ålands lagting fylldes till bristningsgränsen när vi, alla var välkomna och inbjudna, ikväll firade 104 år av självstyrelse. Människor i alla åldrar, med olika bakgrund samlades för att uppmärksamma allt som förenar oss. Och att vi såklart kan vara ålänningar utan att veta om det!

Ett varmt tack till alla som kom och firade. Ni gjorde lagtinget till en fest!

Tack till alla kolleger i lagtinget som fick se sin arbetsplats förvandlas till en körlokal. Tack till alla som var med och spelade och sjöng och gick i tåget till torget. Tack alla. 
Tack till Ålands projektkör som fyllde huset med Beatles, sångglädje och energi. Tack till alla medarbetare i lagtinget som med professionalism, tålamod och ett stort engagemang såg till att allt funkade. Tack till Café Hjorten som serverade rekordmånga tårt- och kaffesugna gäster. Och tack till Gunder Andersson och Inger Hagström samt Rainer Kronstam för lånet av de vackra folkdräkterna från Finström till mig och Helena!

Självstyrelsen byggs inte bara genom lagar, paragrafer och politiska beslut. Den byggs också av möten mellan människor. Genom samtal, gemenskap och en känsla av att vi hör ihop. Skoj också att Sveriges generalkonsulat i Mariehamn var på plats liksom brittiska ambassaden i Helsingfors. 

Kvällar som denna gör Åland starkare och oss alla gladare.
Tack för att ni ville fira tillsammans, alla.

Och ännu en gång grattis på självstyrelsedagen och ha en fin sommar.

Här finns hela mitt tal till alla som kom till Ålands lagting:

Ärade lantråd, landshövding, generalkonsul, honorärkonsuler, gäster, bästa ålänningar, kära vänner.

Varmt välkomna ni som är födda på Åland. Välkomna ni som flyttade hit för femtio år sedan.

Välkomna ni som anlände för fem månader sedan, i förra veckan eller rentav tidigare idag. Välkomna ni som nyligen fått hembygdsrätt. Välkomna ni som väntar på den. Och välkomna ni som fortfarande inte vet vad hembygdsrätt är men tänker ta reda på det över kaffet.

Framför allt, välkomna hem. Jo, ni är hemma nu.

Ålands lagting är folkets hus. Det är ert hus. Ditt och ditt och ditt och ditt. Och ja, det är också huset där vi ibland framstår som grälsjuka. Det ligger något i det. Men det behöver inte vara dåligt.

För sanningen är att de bästa besluten sällan föds ur total enighet. De uppstår när människor med olika erfarenheter, olika uppfattningar och olika temperament tar sig tid att lyssna färdigt på varandra.

Det är så självstyrelsen kom till. Och det är så den fortfarande utvecklas. I denna sal ryker ledamöter ihop om skärgårdstrafik, kommungränser, vindkraft, budgetar och annat som håller åländska kaffebord levande. Ofta ganska världsliga saker.

Men när det verkligen gäller visar historien att vi hittar tillbaka till samma bord. För om det är något som kännetecknar Åland, långsiktigt, så är det tillsammansskapet. Det vi ser omkring oss är byggt av gemenskap och sprunget ur en vilja att utveckla, förbättra och ta ansvar.

Det är självstyrelsen i korthet och den ska vi hylla. Vi ska lyssna till Ålands projektkör som tolkar Beatles, vi ska dela ut stipendier, dricka kaffe, äta tårta och umgås innan vardagen tar vid igen. Jag är glad över att så många tagit sig tid att komma hit för att högtidlighålla Åland och det vi står för; stabilitet, framtidstro, utvecklingsförmåga och engagemang.

Under året som gått har jag haft förmånen att möta människor från hela världen. Ambassadörer, forskare, parlamentariker, studenter, journalister och andra nyfikna själar har kommit hit.

De studerar kartan. Hummar lite. De tittar ut genom fönstret. Kliar sig på hakan. De räknar öarna. Tror inte riktigt det stämmer. Räknat dem en gång till. Hummar lite till och då ska ni minnas av många av våra gäster är extremt erfarna diplomater som sett i stort sett allt men ändå inte riktigt greppar det. Och förr eller senare kommer samma fråga. Hur är det möjligt?

Hur kan ett samhälle med drygt trettio tusen invånare fungera så väl? Hur kan en liten ögrupp mitt i Östersjön vara så trygg, så välmående och så stabil? Ha så många företag, vara så tillgängligt, visa sånt värdskap.

Jag brukar svara att det inte finns någon hemlighet. Vi har aldrig haft råd att låta bli att samarbeta när det verkligen gäller. På öar lär man sig det tidigt. Man kan vara irriterad på måndag, gräla högljutt på tisdag och ändå hjälpa varandra att dra upp båten på onsdag.

Bildligt talat. Fast ibland också bokstavligt. Det är där det berömda åländska egensinnet gror. Nästan alla som bor här tillräckligt länge utvecklar det. Vissa drabbas redan första sommaren. Det är en märklig mix av envishet och samarbetsförmåga.

Vi vill bestämma själva. Men vi vill också göra det tillsammans. Det borde vara omöjligt. Ändå fungerar det. Fast det är lätt att vara överens när allt går bra. Det verkliga testet kommer när det blåser. Och världen blåser just nu.

Rysslands brutala anfallskrig mot Ukraina fortsätter. Internationella relationer har blivit mer oförutsägbara. Handel, ekonomi och säkerhet påverkas av beslut som fattas långt bort från våra stränder.

I en sådan tid är det lätt att känna oro. Men det är också då värdet av det vi byggt upp tillsammans blir som tydligast. För Ålands styrka har aldrig varit vår storlek.

Den finns i vår förmåga att hitta gemensamma lösningar. I vår vana att sätta oss vid samma bord. I insikten att vi kommer längre tillsammans än var och en för sig. Där finns hemligheten.

I tilliten. Det lilla ordet som bär upp ett helt samhälle. Tillit är en fantastisk råvara. Ju mer man använder den desto mer får man av den. Det är därför Åland fungerar. Inte för att vi alltid tycker lika. Utan för att vi fortsätter prata med varandra när vi inte gör det.

Den tilliten genomsyrar också självstyrelsen. Vår demilitarisering föddes ur förstörelsen av Bomarsunds fästning och insikten att Åland är alldeles för viktigt för att vara en militär bas.

Vår neutralisering och självstyrelse är resultatet av ett diplomatiskt mästerstycke som gjorde det möjligt för Åland att utvecklas som Fredens öar.

Det här är djupt åländskt. Vi är stolta över vår demilitarisering. Vi är stolta över vår neutralisering.Vi är stolta över att världen fortfarande kommer hit för att förstå hur konflikter kan lösas med diplomati istället för våld. Vi är gärna ett föredöme.

Och sedan går vi in i plenisalen och diskuterar färjfästen, parkeringsplatser eller någon formulering i ett betänkande som om civilisationens framtid stod på spel. Det finns något sympatiskt och tänkvärt i det. Vi tar både de stora och de små frågorna på allvar.

När beslutet om Åland fattades för drygt hundra år sedan var ingen nöjd. Det är definitionen på en bra kompromiss. Hundra år senare kan vi konstatera att det gick utmärkt. Det finns inte många internationella konflikter från 1920-talet som fortfarande lyfts fram som goda exempel.

Åland är ett av dem. Vi är ett levande bevis på att internationell rätt fungerar. Att diplomati gör skillnad. Att kompromisser bär. Att människor kan lösa svåra konflikter utan att skjuta på varandra.

Det är inte gammaldags. Det är inne, rentav trendigt. Och det är därför världen fortfarande intresserar sig för Åland. Lugna platser gör skillnad i en orolig värld. I en tid då mycket dras isär påminner Åland om värdet av att hålla ihop.

Därför är tillit också ett nyckelord i arbetet med en ny självstyrelselag. Och ja, jag inser att en ny självstyrelselag inte låter som dagens mest festliga ämne. Det är ungefär som att hålla ett passionerat tal om vattenledningar. Men vattenledningar är fantastiska.

Särskilt när de fungerar. Och när de inte gör det märker alla det omedelbart. Självstyrelsen är likadan. Den märks som minst när den fungerar som bäst.

Den lag som sedan 1922 utgjort grunden för vårt självstyrda Åland står nu inför sin tredje större reform. Och syftet är enkelt. Självstyrelsen ska bli tydligare. Starkare. Mer ändamålsenlig.

För att Åland ska kunna ta det ansvar vi tagit sedan 1922 måste Åland också ha verktygen att göra det i framtiden. Självstyrelse är inte ett museum. Det är ett arbetsredskap, ett verktyg. Och sådana måste underhållas om de ska fungera också för nästa generation.

Därför känner jag stor tillförsikt inför det arbete som nu pågår. Inte för att självstyrelsen blir färdig. Den blir aldrig färdig. Utan för att den fortsätter att utvecklas. Precis som den alltid har gjort.

Kära vänner. Det finns en annan sak som gör mig optimistisk. Över fyrtio procent av alla som bor på Åland är födda någon annanstans.

Tänk efter vilken fantastisk mening det är. Det betyder att tusentals människor någon gång har tittat på kartan, hittat en ögrupp mitt i Östersjön och tänkt:

“Där vill jag bygga mitt liv.”

Det är ett fint betyg. Och det är ett förtroende att förvalta. Därför vill jag säga något som borde vara självklart: Alla som bor på Åland är en del av Åland. Inte svenskar. Inte finländare. Ålänningar. Punkt.

En del har rötter här som sträcker sig generationer tillbaka. Andra har just slagit rot. Men framtiden bryr sig inte om var vi kommer ifrån. Den bryr sig om vart vi är på väg.

När det första lagtinget samlades den 9 juni 1922 visste ingen hur Åland skulle se ut hundra år senare. Tack och lov. För hade de försökt planera för att vi skulle vara drygt 30.000 människor från över hundra olika länder som tillsammans bygger ett modernt, tryggt och internationellt samhälle mitt i Östersjön hade de tappat kaffekoppen.

Men de gjorde det viktigaste man kan göra. De tog ansvar för sin tid. Och lämnade över något bättre till nästa generation. Nu är det vår tur. Och när jag ser ut över den här salen känner jag tillförsikt. , hInte för att vi är överens om allt. Utan för att vi aldrig har varit det. Ändå hittar vi fram. Gång på gång. Inte alltid snabbt. Inte alltid elegant. Men tillsammans.

Det har visat sig vara en underskattad superkraft. Så låt oss fira vår historia idag. Men framför allt vår framtid. För självstyrelsens största framgång ligger inte bakom oss. Den väntar fortfarande på att bli verklighet. Av oss. Tillsammans.

Och till er som flyttat hit nyligen vill jag säga: Ge det lite tid. Snart kommer ni också att ha starka åsikter om sådant som människor på andra platser inte ens vet existerar.

Då är ni ålänningar på riktigt. Varmt grattis på självstyrelsedagen.

Tack för allt, Folke Woivalin

Jag minns handslaget som om det vore igår. Den stora näven som slöt sig om min egen och omedelbart gav besked: här har vi en människa vars ord håller.

Det var den 14 april 2025. Folke Woivalin fyllde 97 år och jag tog med mig vännen Roger till Ämnäs för att gratulera. Astrid hade dukat upp ett kaffebord i dubbla förstaklass. Där väntade jordgubbs- och kinuskitårta, kaffe och berättelser som avlöste varandra.

Vi talade om Åland, självstyrelsen, jordbruket och världen. Om människor som kommit och gått. Om framtiden och det förflutna och såklart om konsten att bena en braxen.

Nu har Folke lämnat oss.

När han föddes våren 1928 var den åländska självstyrelsen bara några år gammal. Ingen kunde veta vart den skulle leda. Folke kom att följa nästan hela dess utveckling och själv bidra till den.

Som lantbrukare i Ämnäs stod han stadigt med fötterna i den åländska sandiga jorden. Som politiker höll han fokus bortom nästa dag eller nästa mandatperiod. Han tjänade Åland som parlamentariker, talman och lantråd och blev en viktig brobyggare i relationen mellan Åland och Finland. Mellan Åland och Norden, Folke insåg betydelsen för Åland att delta i det nordiska samarbetet, var annars ska vi hitta någon som förstår våra utmaningar och kan hjälpa oss lösa dem?

Det fanns ett lugn kring Folke. Han behövde sällan höja rösten för att bli hörd. Hans styrka låg i förmågan att lyssna, skapa förtroende och få människor att dra åt samma håll.
När jag tänker tillbaka på vårt möte förra våren är det ändå inte främst talmannen eller lantrådet jag minns.

Det är skrattet som stannar kvar. Glimten i ögonen när gamla historier berättades. Värmen mellan två människor som delat nästan sjuttio år tillsammans. Och en 97-åring som fortfarande var nyfiken på världen.

Folke Woivalin fick uppleva nästan ett helt sekel. Han såg Åland växa från ett ungt självstyrelseprojekt till ett internationellt uppmärksammat exempel på fred, demokrati och självbestämmande.

Han följde inte bara den utvecklingen. Han var med och formade den.

Våra tankar går idag till Astrid, barnen, barnbarnen och alla andra som stod honom nära.

Ett långt och rikt liv har nått sitt slut. Men spåren efter Folke Woivalin finns kvar över hela Åland. 

För Sverige, undan regnet

Hur det gick till får vi väl aldrig reda på men till sist trängde solen igenom regntunga skyar och spred livskraft bland alla som åtnjöt läckerheter och skönsång när Sveriges nationaldag firades på Sveriges generalkonsulat i Mariehamn.

Jag fick sällskap av mamma Christina, vacker som en dag i Finströms folkdräkt, för att lyssna på kören från Ålands musikinstitut, Philip Björkqvist och Emanuele Ferrari.

Generalkonsul Helena Pilsas berömde vältaligt det djupa samarbete som finns mellan Sverige och Åland och jag hade förmånen att återgälda hur betydelsefullt det svenska stödet varit och är för självstyrelsen.

Massor förenar Sverige och Åland, båda är platser som aldrig nöjer sig med att bara förvalta. Vi vill förbättra, utveckla och bygga vidare och den som försöker hitta gränsen mellan svenskt och åländskt möter samma problem som den som försöker skilja kaffet från mjölken, efter man rört om. 

Sade också några ord om den högaktuella revisionen av självstyrelselagen som handlar om att göra Åland tydligare, starkare och mer självstyrt. Självstyrelsen är ett projekt som aldrig tar slut, det är ett hus som måste renoveras med jämna mellanrum. När världen utvecklas kan inte Åland stå stilla. Vår självstyrelse är vårt verktyg och sådana måste servas regelbundet för att fungera.

Åland och Sverige står också starka i det nordiska samarbetet. Där bygger vi relationer för att vi lärt oss att tillit är värdefullare än att få rätt i varje enskild diskussion.

Varma gratulationer till Sverige på nationaldagen och må lycka följa er i allt ni företar er och särskilt i sommarens fotbolls-VM! 

Grattis Zacke, till examen

Att resa är som bekant att lära. Ibland också att diskret försöka torka bort en envis tår ur ögonvrån.

Helena och jag styrde i veckan bilen norrut för att vara med när Zacharias tog sin kandidatexamen i internationell ekonomi vid Umeå Universitet.

Det blev en vacker och högtidlig ceremoni som fick en att tänka på allt som ligger bakom en examen. År av arbete, disciplin, tålamod och målmedvetenhet. Förmågan att fortsätta också de dagar då det känns betydligt roligare att göra något annat.

Samtidigt är det svårt att inte tänka på den där lilla pojken som en gång fick plats i två händer. Lillebror. Eller som det stod i födelseannonsen för länge sedan:

“Vi fick som vi ville, det blidde en kille. Jona och Mille.”

Och plötsligt står han där. Vuxen. Med ekonomexamen i handen och hela världen framför sig.

Några tankar följer med hem till Mariehamn. Kunskap öppnar dörrar, uthållighet tar dig igenom dem. Framgång byggs inte över en natt, keep on walking. Och hur gärna vi än vill tro något annat är den yngre generationen smartare än den äldre och då känns det helt okej att bli omkörd. 

Det är så framtiden byggs. Av ynglingar som fortsätter vara nyfikna, som vill lära sig mer och som vågar anta nya utmaningar.

Stort grattis, Zacke. Vi är ofantligt stolta.  

Riddardagar till lagtinget

Under några härliga majdagar har Åland med Nils-Gustaf Eriksson i spetsen levererat värdskap som bara kan beskrivas som världsklass, eller rättare sagt en vanlig dag på jobbet för alla ålänningar!

OCM Åland, som Eriksson leder, har stått värd för Konstantin den Stores Riddardagar, där ett åttiotal deltagare från Åland, Finland, Sverige och Norge samlats kring historia, tro, samtal och gemenskap.

OCM står för Ordo Sancti Constantini Magni och samlade gäster till Havsvidden och ett två dagar, fylligt program som till exempel inkluderade Bomarsunds besökscenter. 

Detta påminner oss om att världen hålls samman av människor som tror på bildning, ansvar och anständighet. Avslutningen idag blev också ovanligt vacker, om jag själv får säga!

Efter gudstjänsten i S:t Görans kyrka tog sig deltagarna vidare genom ett Mariehamn som just nu visar sig från sin allra vackraste sida. Tag bara lindarna som grönskar, syrenerna som breder ut sig, träden som blommar, människorna som ser förväntansfulla ut. Målet var lagtinget, där jag fick bjuda på något som kan kallas en talmans-treat om självstyre, demilitarisering, neutralisering och vad det egentligen betyder att tro på en regelbaserad världsordning.

Det kom att handla om människans ansvar inför historien och framtiden, något mina åhörare lever med i vardagen.

Konstantin den Stores tradition bygger ytterst på att styrka inte måste definieras av rädsla eller dominans, utan genom ordning, tro, sammanhållning och ansvarstagande. Det är samma idé som byggt Åland. Vår självstyrelse föddes inte ur erövring eller maktspråk, utan ur diplomati, internationell rätt och viljan att skapa något hållbart för människor som ska leva vidare tillsammans efter konflikt och splittring. Mitt ute i Östersjön finns därför ett örike som världen fortfarande tittar på när man talar om fredliga lösningar, minoritetsskydd och långsiktig konflikthantering. Inte för att vi är störst utan för att vi tror på samtalet, kompromissen och människovärdet. Till och med och särskilt när världen omkring oss har och haft lättare att välja motsatsen.

Det gör mig stolt som ålänning. Dagens träff visar också att världen inte är så stor. Med bland deltagarna har vi till exempel Sari Rautio som är ordförande för EPPs grupp i Europaparlamentet och som jobbar tillsammans med Anders Ekström i regionkommittén när det handlar om att lösa utmaningarna med skattegränsen och mycket mer. 

Åland först, tycker jag om att tänka, handlar inte om att vända ryggen åt världen. Tvärtom. Det handlar om att stå trygg i det vi är, möta världen med öppna dörrar och rak rygg. Värdskapet är ingen bisak här. Det är en del av hur vi bygger samhälle. Vi vet att ett litet samhälle blir starkt när folk känner sig välkomna, sedda och delaktiga. Och därför betyder sådana här besök massor. När människor med erfarenhet, bildning och framtidstro sitter i lagtinget och pratar, växer alla. Det är civilisation i praktiken, om man så vill. I mötet. I samtalet. I nyfikenheten på varandra.

Vi lever i en tid där framtiden ofta beskrivs med oro, ilska och polarisering. Då måste Åland fortsätta vara något annat. Ett samhälle med lugn styrka. Med tro på samarbete. Med oräddhet inför det som komma skall.

Tack Nils-Gustaf, Jan-Peter, Bojan, Göran, Lena och alla andra för era insatser för era ordensvänner och för att ni tog era vänner till Åland och gav oss tillfälle att också bli deras vänner.

Här blir svärden bästa konsten

Häng med på en tur till Jomala bibliotek där fantasi och verklighet bjuder till dans. Fast den här gången handlar det inte om böcker. 

På väggarna svävar Fredrik Erikssons träsvärd hämtade ur sagor, naturvetenskap och mänsklig fantasi, samtidigt. Vågformer, spiraler och helixar löper genom verken som rörelser frusna i trä. Det är lekfullt och djupt på samma gång.

Allt börjar i något så enkelt som en pinne i skogen och ett barns fantasi. Hos Fredrik Eriksson har den fantasin vuxit vidare till ett hantverk med imponerande precision, tålamod och konstnärlig integritet. Här hittar vi influenser från historiska blankvapen, populärkultur och naturens egna mönster, men också något väldigt personligt. Något som inte liknar någon annans uttryck. Tex ett kodspråk som inte är alldeles enkelt att tyda. 

Vilket arbete! Att med yxa, såg och täljkniv skapa dessa former ur hela trästycken är hisnande. Man ser spåren av handen, materialet och tiden. Det är levande och en påminnelse om vad ett bibliotek kan vara när människor vågar tänka större än det självklara.

Ett varmt tack till konstnären Fredrik Eriksson för modet att följa sin egen väg och till bibliotekarie Mervi Appel som sett möjligheterna och öppnat rummet för något enastående.

Sådant betyder mycket för ett samhälle. Kultur behöver inte alltid passa i färdiga fack. Ibland ska den få slingra sig fram som en spiral av trä längs en vägg i Jomala.

Och ja, detta måste upplevas på plats. Bilderna räcker inte till. Man vill gå nära. Se skuggorna. Former som vrider sig som DNA-strängar och vågrörelser genom tiden. Känna hur fantasi och hantverk möts.

Åland blir större av sådant här.

Eftermiddagsfika med presidenten

Helsingfors, presidentens slott, eftermiddagsfika, besök i kontoret med utsikt mot Viking Lines fartyg, rundvandring i de stora salarna.

Vissa möten är formella för att traditionen så förutsätter. Och så finns det möten som känns betydelsefulla för att människorna runt bordet faktiskt vill något. Dagens besök hos Alexander Stubb är ett praktexempel på det senare, sedan jag tillträdde som talman har vi haft ett möte varje vår, följt av fler senare uner året.

Tillsammans med lagtingsdirektör Carina Strand är jag idag i Helsingfors, representerande Ålands lagting, i samtal med republikens president, självstyrelsens högste beskyddare.

På pappret handlar diskussionen om revisionen av självstyrelselagen, som blev offentlig idag. Om juridik, ansvarsfördelning, moderna verktyg och framtida processer. Men egentligen handlar det om något större än så.

Om att använda autonomin fullt ut och låta den växa i takt med tiden. Att det som är bra för Åland är bra för Finland och vice versa.
Det är lätt att tala om självstyrelsen som ett system, ett regelverk eller en historisk kompromiss, en fredslösning. Fast tanken bakom alltihop är djärvare än så.

Självstyrelsen byggdes inte för att stå stilla. Den skapades för att ge ålänningarna möjlighet att ta ansvar, utvecklas, tänka nytt och forma sin egen framtid inom ramen för Finland. Den är inte tänkt som ett museum. Den är tänkt som ett verktyg och en resa som aldrig tar slut.
Just därför känns den nu högaktuella revisionen så viktig.

Vi talade om vilka förändringar som behövs för att göra systemet smidigare och mer fungerande i vardagen. Om möjligheterna att minska onödig friktion och skapa bättre förutsättningar för samarbete mellan Åland och riket. Om vikten av att självstyrelsen också i framtiden uppfattas som relevant, modern och framåtblickande. Inte bara av jurister och politiker, utan av vanligt folk som vill leva, arbeta, investera och bygga sina liv på Åland

Samtalet gled naturligt in på arbetet inom Nordiska rådet, det förändrade säkerhetsläget i vår del av världen och samspelet mellan presidentinstitutionen och Åland. Där finns en öppenhet och nyfikenhet som jag uppskattar mycket. President Stubb har ett internationellt perspektiv som få andra. Ena dagen i Bryssel, nästa i Washington eller Kiev, London, Paris och what not. Därefter tillbaka till Finland för nya möten och nya beslut. Bara att höra resplanerna är urlakande och, jodå, direkt efter vårt möte gick färden till Rumänien (för presidenten), vi tog färjan hem.

Och just därför betyder dessa möten något. Mitt i allt det globala finns fortfarande tid för Åland.

Tid att diskutera våra frågor. Tid att lyssna. Tid att resonera kring små örikens roll i en större värld. Jag upplever också att presidenten genuint tycker om Åland, inte som en kuriositet eller ett protokollärt inslag, utan som en viktig del av Finland och Norden. En plats vars erfarenheter av självstyrelse, kompromisser och fredliga lösningar väcker respekt långt bortom våra egna stränder.

Han talade varmt om sina tidigare besök på Åland och lyfter människorna och atmosfären med uppenbar värme. Och mitt bland diskussioner om geopolitik, lagrevisioner och internationella relationer hann presidenten också skicka hälsningar till sina åländska golfkompisar Alma Bergroth och Hugo Nordin. Han passade på att gratulera Nordin till den fina tredjeplatsen i tävlingarna i Salo alldeles nyligen. Det säger något fint om både människan och presidenten Alexander Stubb, att världspolitik och åländsk juniorgolf utan problem och med samma självklarhet ryms i samma samtal.
Pratstunden blev öppenhjärtig, varm och inspirerande. Sådana samtal lämnar efter sig mer än minnesanteckningar och artiga handslag. De påminner om varför relationer spelar roll. Inte bara institutioner och paragrafer, utan förtroende mellan människor.

Och någonstans där, mellan slottets höga salar, diskussionerna om framtidens självstyrelse och berättelserna om nästa flyg till nästa världsdel, är det tydligt att Åland syns. Att Åland hörs. Och att vår berättelse fortsätter att intressera fler än vi själva tror.

Grattis i förskott Norge

I eftermiddag förvandlades Norges ambassad i Helsingfors till ett stycke levande Norden. Med lagtingsdirektören Carina Strand hade jag nöjet att delta i firandet inför Norges nationaldag, den syttende maj på söndag, tillsammans med ambassadör Wegger Strømmen, hans hustru Cecilie och några hundra andra gäster som ville hylla Norge, vänskapen och allt det som binder våra länder samman.

Det blev en sådan där kväll då man knappt hinner ta två steg innan man stöter på ännu en Ålandsvän. Vi hann prata sjöfart, säkerhet, kultur, självstyrelse, handel och framtidstro med bland andra Jonas Lång från Svenska litteratursällskapet i Finland, Erika Lindholm från Gard, Eero Hokkanen från Traficom, Elisabeth Nauclér och många fler. Allt detta i ett imponerande residens där Edvard Munch tycks vaka över samtalen från nästan varje vägg.

Det är egentligen svårt att tänka sig två folk som så naturligt förstår varandra som ålänningar och norrmän. Havet förenar oss. Sjöfarten förenar oss. Synen på små samhällen med stora internationella perspektiv och höga ambitioner förenar oss. Från offshore och gröna sjöfartslösningar till fiskeri, energi, kultur och beredskap, Norge och Åland delar mycket mer än nordisk gemenskap. Vi delar också erfarenheten av att leva nära havet och vara beroende av omvärlden.

Tankarna gick till det lyckade norska besöket på Åland ifjol, med goda samtal, nya kontakter och en känsla av att samarbetet mellan Norge och Åland bara blir viktigare i en tid då Norden behöver hålla ihop mer än någonsin. Därför känns det extra roligt att ambassadör Wegger Strømmen och Cecilie återvänder till Åland redan i höst. Det ser vi mycket fram emot.

Så ett varmt tack till Norge för gästfriheten, festen och vänskapen. Och för påminnelsen om att framtiden fortfarande bäst byggs runt samma bord, med öppna dörrar, nyfikenhet och tillit mellan människor.

Gratulerer med dagen!

Med jurister till Silverskär

Silverskär är en plats där tiden rör sig lite långsammare. Havet ligger runt knuten, träbyggnaderna bär på historier från generationer tillbaka det känns som dåtid och framtid får plats samtidigt. Det är därför svårt att tänka sig en bättre plats för de nordiska kommunjuristernas möte än denna.

Kommunerna utgör själva kraftbasen i den nordiska välfärdsmodellen. Det är där vardagen pågår. Där barn går till skolan, äldre får omsorg, vatten ska rinna ur kranen och tryggheten måste fungera, också när världen omkring oss skälver. Därför är det både viktigt och hoppfullt att se jurister från i stort sett hela Norden samlas på Åland för att diskutera beredskap, säkerhet, offentlighet, upphandling och framtidens kommunala ansvar.

Bakom arrangemanget finns ett imponerande arbete från vår egen Minna Hellström vid Ålands kommunförbund, som tillsammans med Finlands kommunförbund lyckats samla nordiska kollegor till Åland och Silverskär. Det är ingen liten sak. Tvärtom visar det vad Åland kan vara när vi vågar tänka större än vår storlek.

Samtalen gled mellan juridik och verklighet. Från GDPR och EU-direktiv till frågan om hur en kommun fungerar när elen slocknar, datasystemen hackas eller samhället hamnar i undantagsförhållanden. Säkerhetspolitik är inte längre något avlägset som bara utspelar sig i huvudstäder och försvarsallianser. Den har flyttat in i vardagen. Och därmed också till kommunerna.

Innan de mer specialiserade diskussionerna tog vid fick jag möjligheten att tala om den åländska självstyrelsen, demilitariseringen och neutraliseringen och vad det i praktiken innebär att leva på Fredens öar. Det är alltid fascinerande att se hur starkt berättelsen om Åland fortfarande engagerar människor från andra nordiska länder. Kanske för att vår historia visar att stabilitet inte uppstår av sig själv. Den måste byggas, vårdas och utvecklas över tid.

På Silverskär möts historia och framtid på ett konkret sätt. Byggnaderna, miljön och traditionerna påminner oss om vikten av rötter och kontinuitet. Samtidigt pågår samtal om cybersäkerhet, lagstiftning och framtida beredskap runt borden. Lite som den åländska självstyrelsen själv: stabil därför att den vilar på historisk grund men livskraftig så länge vi vågar och orkar hålla blicken riktad framåt.

Ett varmt tack också till Johan Mörn, denna ovärderliga allt-i-allo på Silverskär och till alla som arbetar där med att få gäster att känna sig välkomna. Det märks när människor tar stolthet i sitt värdskap. Det skapar inte bara trivsel utan också minnen för alla inblandade.

Och tack till alla nordiska kommunjurister som lyssnade, diskuterade och delade erfarenheter. Den sortens möten betyder mer än man tror. De bygger nätverk, förståelse och tillit mellan människor som i vardagen arbetar med att hålla våra samhällen fungerande.

Åland är litet och ibland är det just små samhällen som vågar vara djärva nog att bli mötesplatser för större samtal. Det finns något fint i det. Och något väldigt åländskt. 

En tur bland konsten i lagtinget

Efter en rad presentationer av Konsten i lagtinget på Instagram och på Facebook fick jag en fråga från Tina Helsing Öman i grannbyggnaden där Ålands landskapsregering håller till: kunde vi inte ta det live också

Det svarar man inte nej på även om det snabbt stod klart att flera i gruppen har mer gedigna insikter i självstyrelsen än guiden själv, moi.

Så vi gjorde det enda rimliga: vi fokuserade på konsten, eller, ja, försökte iaf... Det är ganska riskfritt då all konst, vad jag förstår, sist och slutligen bara ligger i den egna uppfattningen.
Vi började nere vid vargen, omsorgsfullt hopskruvad av Johan Karlsson, som tittar tillbaka på ett sätt som gör att man instinktivt sträcker på ryggen lite extra. Precis intill finns Stefan Lindfors' Fields, vars formspråk varken fångar eller släpper taget. Man passerar, och inser att man inte riktigt har passerat alls.

Sedan bar det av uppåt genom huset, i en sorts gladlynt slalom mellan Guy Frisks gubb-bukett, det första landstinget, och Tage Wiléns mästerverk över vilka vi är och hur det gått till. Vi touchade nedslag i historien, kampen för självstyrelsen och en lite för snabb referens till Kumlingeslaget (det var 1808, förlåt).

Vi hann också med en smygtitt på den där ryska tavlan som inte riktigt funnit sin plats på lagtingets väggar, ett konstverk i vänteläge, kan man säga. Och kanske just därför extra intressant.

Och så, en av de där stunderna som säger något om huset på ett annat sätt: upptäckten av det ståtliga vapnet, förvarat i förrådet, tillverkat av Nils Jansson från Laby i Saltvik, farfar till Annica Jansson. Historia, hantverk och identitet i ett och samma föremål. Sådant man inte riktigt planerar för, men gärna stannar upp vid.

Vidare genom Keathy Ericsson-Jourdan, Henrik Nylund, Pauliina Turakka, Juha Pykäläinen och Victor Westerholm innan vi till slut nådde toppen och Johan Scotts verk i oxiderat bladsilver, som står där med en självklarhet som kräver att man stannar upp och, nästan, knäpper sina händer.

Det fina med konsten i ett hus som detta är att den aldrig låter väggarna bli tysta. Den stör lite lagom, öppnar nya tankespår och påminner om att ett levande lagting inte bara består av beslut, debatt och paragrafer, utan också av tolkning, känsla och perspektiv.

Kort sagt: konsten håller huset levande. Och håller oss alla på tårna. Om man väljer att se, hellre än att blunda.

Stort tack för initiativet Tina och till er alla för att ni stod ut med guidningen.

Och till er andra: lagtingshuset tillhör alla ålänningar.

Nyfikenhet är en utmärkt anledning att titta in. Ibland räcker det att höra av sig, så ser vi vad som är möjligt, mellan plenum och verkligheten i övrigt.

Gratulationer till Carl XVI Gustaf!

Från alla oss på Åland, grattis på 80-årsdagen, Ers Majestät!

Idag fyller alltså Carl XVI Gustaf 80 år. Det är en högtidsdag i Sverige, men också på Åland, där banden till Sverige alltid varit djupa, levande och självklara. Vår historia, vårt språk och vår kultur är tätt sammanflätade. Därför känns det naturligt att denna dag stanna upp ett ögonblick och rikta en varm hälsning från Åland till Kungahuset och såklart vännerna på Sveriges generalkonsulat i Mariehamn. Det bifogade brevet har jag idag skrivit tillsammans med lantrådet Katrin Sjögren.

Under sina många år på tronen har kung Carl XVI Gustaf blivit en monark som uppskattas långt utanför Sveriges gränser. Med värdighet, pliktkänsla och ett stilla engagemang har han representerat sitt land i mer än ett halvt sekel. Det är ett uppdrag som kräver både uthållighet och ett stort mått av självuppoffring, något kungen burit med en naturlig värdighet.
För oss ålänningar är minnena särskilt starka från sommaren 2022, när Åland firade 100 år av självstyrelse. Då hade vi den stora glädjen att välkomna både kungen och drottning Silvia till Åland, tillsammans med Finlands president Sauli Niinistö och hans hustru Jenni Haukio.

Det blev dagar fyllda av värme, möten och symbolik. Och rätt många glada skratt också!

Kungen tog sig tid att möta ålänningar, delta i flera evenemang och besöka platser som berättar om vår historia. Han satt i lagtingets plenisal, där Ålands självstyrelse dagligen lever och sprattlar. Han besökte också det då nyöppnade Bomarsunds Besökscenter och tog del av berättelsen om de historiska händelser som en gång formade denna del av Östersjön.

Och så minns vi förstås den stora självstyrelsefesten på Järsö.

Lagtinget stod värd för en storslagen kväll där kungen och drottningen tillsammans med presidentparet var hedersgäster. Det var en fest som samlade människor, historia och framtid i samma ögonblick. Jag hade själv äran att vara konferencier för galan tillsammans med dåvarande lagtingsledamoten, och nuvarande infrastrukturministern, Camilla Gunell.

Kvällen präglades av stolthet, glädje och en känsla av att något viktigt delades mellan våra länder och vårt folk.

Hela den kvällen finns fortfarande att se på Yle Areena och länken finns i kommentarerna för den som vill återuppleva stämningen.

Men kanske var det ändå mötena med människor som gjorde starkast intryck. Den svenska kungen mötte ålänningar på gator och torg, i samtal och handslag. Det fanns en närvaro där som gjorde besöket mer än ceremoni, det blev personligt. Det får mig att minnas alla de berättelser från förr om när kungen och hans Silvia kom till Kökar, Mariehamn osv. Om allt är sant är inte känt men i vart fall sannolikt!

Det är också så många här på Åland upplever kung Carl XVI Gustaf: som en monark med en genuin nyfikenhet på människor och platser.

I dag vill vi därför säga: tack. Tack för alla minnen. Tack för stödet och den värme som alltid visats Åland. Tack för det arbete och den pliktkänsla som följer med att bära en krona i mer än femtio år.

Och framför allt, tack för att banden mellan Sverige och Åland fortsätter att vårdas och stärkas. Vi önskar Ers Majestät många friska och goda år framöver.

Och kom ihåg: dörren till Åland står alltid öppen för den svenska kungafamiljen. Här väntar vänner.

Fotona är huvudsakligen från Kungliga hovstaterna och Ålands landskapsregering.

Ukrainas ambassadör till Åland

Idag har Ukrainas ambassadör i Finland Mykhailo Vydoinyk tillsammans med rådgivaren Vitalii Martyniuk besökt Åland. Det är både hedrande och lovande, det är i nöden vännerna prövas och vänskapen mellan Åland och Ukraina är extremt stark.

Programmet för besöket är innehållsrikt och, om jag får säga det själv, typiskt åländskt: kunnigt, varmt och organiserat, av lagtingets kansli, med den där stillsamma professionalismen som gör att saker bara fungerar. Värdsklass!

Dagen började i lagtinget med samtal om självstyrelsen, om Europa och om den värld vi alla försöker försvara.

Tillsammans med lantrådet Katrin Sjögren och förvaltningschefen John Eriksson fick jag möjlighet att ge våra gäster en bild av Åland, vårt samhälle och den speciella plats våra öar har i den europeiska fredsordningen.

Därefter fortsatte färden genom några av de platser som berättar något viktigt om vårt samhälle. Statens ämbetshus. Fredsinstitutet. Bomarsunds Besökscenter och Notvikstornet där historien fortfarande ligger kvar i stenarna och viskar om krigets konsekvenser, under ledning av Graham Robins.

När kvällen föll samlades vi på Silverskär tillsammans med lagtingsledamöterna Sandra Listherby, Mogens Lindén, Andreas Kanborg, Veronica Thörnroos, Robert Mansén och Wille Valve. Det är rimligt att säga att Team Åland levererade starkt. Liksom också köket som bjöd på sikrom, skrakägg, gös, glass och sparrissoppa. I’ll be back, lovade en mycket nöjd och mätt ambassadör. 

En sådan här dag understryker hur märkliga historiska linjer kan vara. Förbindelserna mellan Åland och Ukraina går längre tillbaka än många tänker på. Redan långt före detta fasansfulla krig som Ryssland till hundra procent och mer ligger bakom, fanns kontakter, möten och samarbeten mellan våra samhällen.

Efter invasionen har dess band vuxit i styrka.

Ålänningarna har i förhållande till Ukraina gjort det som ålänningar gör när något verkligen gäller: man kavlar upp ärmarna. Civilsamhället har mobiliserat. Föreningar har samlat in pengar. Människor har öppnat sina hem. Och också det officiella Åland har bidragit.

Genom en donation till Olena Zelenska Foundation har Åland varit med och finansierat skyddsrum till skolor i Ukraina, så att barn kan gå i skolan även när sirenerna ljuder. Detta hyllas av ambassadören som också lägger till: ”Det behövs mer, mycket mer. Bilar, däck, medicin, sjukvårdsmaterial, allt.”

Kriget är långt ifrån över och Ukrainas sak är fortfarande vår. Europa måste gå samman och låta Ryssland förstå vem som bestämmer, militärt och ekonomiskt.

Här på Åland lever vi sedan mer än hundra år i demilitarisering och neutralisering. Vi är bokstavligen fredens öar. Därför känns Ukrainas kamp så nära. För när Ukraina försvarar sitt land försvarar de också den europeiska ordning som gör det möjligt för små samhällen, som vårt, att leva i frihet.

Idag bor ungefär 300 ukrainare på Åland. De arbetar, studerar och deltar i vårt samhälle medan de väntar på det som alla hoppas på: att kunna återvända hem till fred, frihet och demokrati.

Den ukrainska delegationen stannar kvar på Åland också imorgon. De vill träffa fler ålänningar, se mer av vårt samhälle och inte minst möta några av de ukrainare som idag bor här. Det gläder mig. För det är i möten mellan människor som framtid växer.

Och bakom kulisserna finns alltid de människor som ser till att allt fungerar. I det här fallet har biträdande lagtingsdirektören Julia Lindholm, som så många gånger tidigare, hållit ihop trådarna med säker hand och en sällsynt känsla för detaljer.
När vi satt ute på Silverskär ikväll och såg skärgårdshorisonten öppna sig mot havet slår det mig att just horisonter har en särskild betydelse för oss som lever på öar. De påminner oss om att det alltid finns en riktning framåt.

Och därför vill jag skicka en tydlig hälsning från Åland och ålänningarna: Till president Volodymyr Zelensky, till Olena Zelenska och till hela det ukrainska folket: Er kamp är inte bara er. Den är vår. Och någonstans där ute, vid Europas gemensamma horisont, väntar också den dag då Ukraina åter kan leva i fred, frihet och demokrati.

Idag tog Åland emot Tyskland

Vi har idag haft glädjen att välkomna Tysklands ambassadör i Finland, Stephan Auer, till Åland och Ålands lagting. Med honom följde ministerrådet Christoph Peleikis samt Tysklands honorärkonsul på Åland Katarina Mörn.

Besöket började på morgonen med ett official call i lagtinget där vi gick igenom aktuella frågor ur åländsk synvinkel. Med på mötet deltog också infrastrukturminister Camilla Gunell, förvaltningschef John Eriksson och biträdande lagtingsdirektör Julia Lindholm, som med stor professionalism ansvarar för de internationella besök som når Åland.

Det är lätt att tänka att diplomati sker i stora huvudstäder och bakom höga portar. Men i själva verket bygger den lika mycket på möten mellan människor, på lokala perspektiv och på att visa hur ett samhälle fungerar i vardagen. Där passar en slät kopp kaffe perfekt in i bilden! 

Efter vårt första samtal fortsatte ambassadörens program genom det åländska samhället. Vid Statens ämbetsverk togs delegationen emot av landshövding Marine Holm-Johansson. På Ålands fredsinstitut mötte man direktör Susann Simolin och diskuterade fredsarbete och konfliktlösning, frågor som definierar åländskheten.

På Högskolan på Åland riktades särskild uppmärksamhet mot sjöfartsutbildningen tillsammans med programchefen Ellinor Lindblom. Sjöfarten är fortfarande en av de tydligaste broarna mellan Åland och omvärlden. Den är också ett konkret exempel på hur ett litet samhälle kan ta internationellt ansvar genom kompetens, utbildning och innovation.

Under dagen hann delegationen dessutom besöka sjöbevakningsstationen i Mariehamn samt Viking Line, där ekonomidirektören Mats Engblom tog emot.

Kvällen avslutades med middag på Björnhofvda gård tillsammans med mina medvärdar Simon Påvals, Christian Wikström, Henrik Löken Löthman, Annette Holmberg-Jansson och Roger Höglund, samt riksdagsledamoten Mats Löfström.
Det kan låta som ett tätt program och det var det också. Men sådana dagar är en viktig del av själva självstyrelsebygget.

Åland är ett litet samhälle. Just därför är relationer avgörande. Idag kändes detta extra starkt då vi samtidigt högtidlighöll den nationella veterandagen och frågor om fred och framtid, alltid närvarande men ibland mer än ibland. 

När Nationernas Förbund löste Ålandsfrågan 1921 stod Tyskland bland de tio stater som garanterade konventionen om Ålands demilitarisering och neutralisering. Den internationella garantin var en central del av den lösning som gjorde det möjligt att förena självstyrelse, minoritetsskydd och regional stabilitet.

Mer än hundra år senare står den modellen fortfarande kvar. Den har överlevt världskrig, kalla kriget, europeisk integration, EU-medlemskap, NATO och nu också ett förändrat säkerhetsläge i Europa. Det säger något om styrkan i idén bakom Åland: att säkerhet byggs starkare genom förtroende och internationella överenskommelser än genom militär närvaro.

Det är också därför diplomati på alla nivåer spelar roll.
I en tid när världen känns mer konfrontativ och retoriken hårdare är det lätt att glömma att politikens egentliga uppgift är den motsatta: att skapa stabila ramar där samhällen kan utvecklas, samarbeta och tro på framtiden.

Det gäller i Berlin. Det gäller i Helsingfors. Och det gäller också på Åland.

För små samhällen är vänskap och samarbete inte bara högtidliga ord, de är en förutsättning för att kunna påverka och bidra.

Tyskland är en sådan vän. Vi möts i frågor som rör sjöfart, handel, energiomställning och teknisk utveckling. Men kanske ännu viktigare möts vi i en gemensam övertygelse: att internationellt samarbete fortfarande är den starkaste grunden för fred och stabilitet i Europa.

När jag under middagen i kväll underströk vänskapen mellan Tyskland och Åland är det inte bara en hövlig gest. Det är en påminnelse om något större. Att även små platser kan bära på stora idéer. Och att fredliga lösningar, som den åländska, fortfarande kan inspirera världen.

Zum Wohl och varmt välkomna tillbaka till Åland, löd slutorden när vi skiljdes åt på flygplatsen ikväll.