Riddardagar till lagtinget

Under några härliga majdagar har Åland med Nils-Gustaf Eriksson i spetsen levererat värdskap som bara kan beskrivas som världsklass, eller rättare sagt en vanlig dag på jobbet för alla ålänningar!

OCM Åland, som Eriksson leder, har stått värd för Konstantin den Stores Riddardagar, där ett åttiotal deltagare från Åland, Finland, Sverige och Norge samlats kring historia, tro, samtal och gemenskap.

OCM står för Ordo Sancti Constantini Magni och samlade gäster till Havsvidden och ett två dagar, fylligt program som till exempel inkluderade Bomarsunds besökscenter. 

Detta påminner oss om att världen hålls samman av människor som tror på bildning, ansvar och anständighet. Avslutningen idag blev också ovanligt vacker, om jag själv får säga!

Efter gudstjänsten i S:t Görans kyrka tog sig deltagarna vidare genom ett Mariehamn som just nu visar sig från sin allra vackraste sida. Tag bara lindarna som grönskar, syrenerna som breder ut sig, träden som blommar, människorna som ser förväntansfulla ut. Målet var lagtinget, där jag fick bjuda på något som kan kallas en talmans-treat om självstyre, demilitarisering, neutralisering och vad det egentligen betyder att tro på en regelbaserad världsordning.

Det kom att handla om människans ansvar inför historien och framtiden, något mina åhörare lever med i vardagen.

Konstantin den Stores tradition bygger ytterst på att styrka inte måste definieras av rädsla eller dominans, utan genom ordning, tro, sammanhållning och ansvarstagande. Det är samma idé som byggt Åland. Vår självstyrelse föddes inte ur erövring eller maktspråk, utan ur diplomati, internationell rätt och viljan att skapa något hållbart för människor som ska leva vidare tillsammans efter konflikt och splittring. Mitt ute i Östersjön finns därför ett örike som världen fortfarande tittar på när man talar om fredliga lösningar, minoritetsskydd och långsiktig konflikthantering. Inte för att vi är störst utan för att vi tror på samtalet, kompromissen och människovärdet. Till och med och särskilt när världen omkring oss har och haft lättare att välja motsatsen.

Det gör mig stolt som ålänning. Dagens träff visar också att världen inte är så stor. Med bland deltagarna har vi till exempel Sari Rautio som är ordförande för EPPs grupp i Europaparlamentet och som jobbar tillsammans med Anders Ekström i regionkommittén när det handlar om att lösa utmaningarna med skattegränsen och mycket mer. 

Åland först, tycker jag om att tänka, handlar inte om att vända ryggen åt världen. Tvärtom. Det handlar om att stå trygg i det vi är, möta världen med öppna dörrar och rak rygg. Värdskapet är ingen bisak här. Det är en del av hur vi bygger samhälle. Vi vet att ett litet samhälle blir starkt när folk känner sig välkomna, sedda och delaktiga. Och därför betyder sådana här besök massor. När människor med erfarenhet, bildning och framtidstro sitter i lagtinget och pratar, växer alla. Det är civilisation i praktiken, om man så vill. I mötet. I samtalet. I nyfikenheten på varandra.

Vi lever i en tid där framtiden ofta beskrivs med oro, ilska och polarisering. Då måste Åland fortsätta vara något annat. Ett samhälle med lugn styrka. Med tro på samarbete. Med oräddhet inför det som komma skall.

Tack Nils-Gustaf, Jan-Peter, Bojan, Göran, Lena och alla andra för era insatser för era ordensvänner och för att ni tog era vänner till Åland och gav oss tillfälle att också bli deras vänner.

Här blir svärden bästa konsten

Häng med på en tur till Jomala bibliotek där fantasi och verklighet bjuder till dans. Fast den här gången handlar det inte om böcker. 

På väggarna svävar Fredrik Erikssons träsvärd hämtade ur sagor, naturvetenskap och mänsklig fantasi, samtidigt. Vågformer, spiraler och helixar löper genom verken som rörelser frusna i trä. Det är lekfullt och djupt på samma gång.

Allt börjar i något så enkelt som en pinne i skogen och ett barns fantasi. Hos Fredrik Eriksson har den fantasin vuxit vidare till ett hantverk med imponerande precision, tålamod och konstnärlig integritet. Här hittar vi influenser från historiska blankvapen, populärkultur och naturens egna mönster, men också något väldigt personligt. Något som inte liknar någon annans uttryck. Tex ett kodspråk som inte är alldeles enkelt att tyda. 

Vilket arbete! Att med yxa, såg och täljkniv skapa dessa former ur hela trästycken är hisnande. Man ser spåren av handen, materialet och tiden. Det är levande och en påminnelse om vad ett bibliotek kan vara när människor vågar tänka större än det självklara.

Ett varmt tack till konstnären Fredrik Eriksson för modet att följa sin egen väg och till bibliotekarie Mervi Appel som sett möjligheterna och öppnat rummet för något enastående.

Sådant betyder mycket för ett samhälle. Kultur behöver inte alltid passa i färdiga fack. Ibland ska den få slingra sig fram som en spiral av trä längs en vägg i Jomala.

Och ja, detta måste upplevas på plats. Bilderna räcker inte till. Man vill gå nära. Se skuggorna. Former som vrider sig som DNA-strängar och vågrörelser genom tiden. Känna hur fantasi och hantverk möts.

Åland blir större av sådant här.

Eftermiddagsfika med presidenten

Helsingfors, presidentens slott, eftermiddagsfika, besök i kontoret med utsikt mot Viking Lines fartyg, rundvandring i de stora salarna.

Vissa möten är formella för att traditionen så förutsätter. Och så finns det möten som känns betydelsefulla för att människorna runt bordet faktiskt vill något. Dagens besök hos Alexander Stubb är ett praktexempel på det senare, sedan jag tillträdde som talman har vi haft ett möte varje vår, följt av fler senare uner året.

Tillsammans med lagtingsdirektör Carina Strand är jag idag i Helsingfors, representerande Ålands lagting, i samtal med republikens president, självstyrelsens högste beskyddare.

På pappret handlar diskussionen om revisionen av självstyrelselagen, som blev offentlig idag. Om juridik, ansvarsfördelning, moderna verktyg och framtida processer. Men egentligen handlar det om något större än så.

Om att använda autonomin fullt ut och låta den växa i takt med tiden. Att det som är bra för Åland är bra för Finland och vice versa.
Det är lätt att tala om självstyrelsen som ett system, ett regelverk eller en historisk kompromiss, en fredslösning. Fast tanken bakom alltihop är djärvare än så.

Självstyrelsen byggdes inte för att stå stilla. Den skapades för att ge ålänningarna möjlighet att ta ansvar, utvecklas, tänka nytt och forma sin egen framtid inom ramen för Finland. Den är inte tänkt som ett museum. Den är tänkt som ett verktyg och en resa som aldrig tar slut.
Just därför känns den nu högaktuella revisionen så viktig.

Vi talade om vilka förändringar som behövs för att göra systemet smidigare och mer fungerande i vardagen. Om möjligheterna att minska onödig friktion och skapa bättre förutsättningar för samarbete mellan Åland och riket. Om vikten av att självstyrelsen också i framtiden uppfattas som relevant, modern och framåtblickande. Inte bara av jurister och politiker, utan av vanligt folk som vill leva, arbeta, investera och bygga sina liv på Åland

Samtalet gled naturligt in på arbetet inom Nordiska rådet, det förändrade säkerhetsläget i vår del av världen och samspelet mellan presidentinstitutionen och Åland. Där finns en öppenhet och nyfikenhet som jag uppskattar mycket. President Stubb har ett internationellt perspektiv som få andra. Ena dagen i Bryssel, nästa i Washington eller Kiev, London, Paris och what not. Därefter tillbaka till Finland för nya möten och nya beslut. Bara att höra resplanerna är urlakande och, jodå, direkt efter vårt möte gick färden till Rumänien (för presidenten), vi tog färjan hem.

Och just därför betyder dessa möten något. Mitt i allt det globala finns fortfarande tid för Åland.

Tid att diskutera våra frågor. Tid att lyssna. Tid att resonera kring små örikens roll i en större värld. Jag upplever också att presidenten genuint tycker om Åland, inte som en kuriositet eller ett protokollärt inslag, utan som en viktig del av Finland och Norden. En plats vars erfarenheter av självstyrelse, kompromisser och fredliga lösningar väcker respekt långt bortom våra egna stränder.

Han talade varmt om sina tidigare besök på Åland och lyfter människorna och atmosfären med uppenbar värme. Och mitt bland diskussioner om geopolitik, lagrevisioner och internationella relationer hann presidenten också skicka hälsningar till sina åländska golfkompisar Alma Bergroth och Hugo Nordin. Han passade på att gratulera Nordin till den fina tredjeplatsen i tävlingarna i Salo alldeles nyligen. Det säger något fint om både människan och presidenten Alexander Stubb, att världspolitik och åländsk juniorgolf utan problem och med samma självklarhet ryms i samma samtal.
Pratstunden blev öppenhjärtig, varm och inspirerande. Sådana samtal lämnar efter sig mer än minnesanteckningar och artiga handslag. De påminner om varför relationer spelar roll. Inte bara institutioner och paragrafer, utan förtroende mellan människor.

Och någonstans där, mellan slottets höga salar, diskussionerna om framtidens självstyrelse och berättelserna om nästa flyg till nästa världsdel, är det tydligt att Åland syns. Att Åland hörs. Och att vår berättelse fortsätter att intressera fler än vi själva tror.

Grattis i förskott Norge

I eftermiddag förvandlades Norges ambassad i Helsingfors till ett stycke levande Norden. Med lagtingsdirektören Carina Strand hade jag nöjet att delta i firandet inför Norges nationaldag, den syttende maj på söndag, tillsammans med ambassadör Wegger Strømmen, hans hustru Cecilie och några hundra andra gäster som ville hylla Norge, vänskapen och allt det som binder våra länder samman.

Det blev en sådan där kväll då man knappt hinner ta två steg innan man stöter på ännu en Ålandsvän. Vi hann prata sjöfart, säkerhet, kultur, självstyrelse, handel och framtidstro med bland andra Jonas Lång från Svenska litteratursällskapet i Finland, Erika Lindholm från Gard, Eero Hokkanen från Traficom, Elisabeth Nauclér och många fler. Allt detta i ett imponerande residens där Edvard Munch tycks vaka över samtalen från nästan varje vägg.

Det är egentligen svårt att tänka sig två folk som så naturligt förstår varandra som ålänningar och norrmän. Havet förenar oss. Sjöfarten förenar oss. Synen på små samhällen med stora internationella perspektiv och höga ambitioner förenar oss. Från offshore och gröna sjöfartslösningar till fiskeri, energi, kultur och beredskap, Norge och Åland delar mycket mer än nordisk gemenskap. Vi delar också erfarenheten av att leva nära havet och vara beroende av omvärlden.

Tankarna gick till det lyckade norska besöket på Åland ifjol, med goda samtal, nya kontakter och en känsla av att samarbetet mellan Norge och Åland bara blir viktigare i en tid då Norden behöver hålla ihop mer än någonsin. Därför känns det extra roligt att ambassadör Wegger Strømmen och Cecilie återvänder till Åland redan i höst. Det ser vi mycket fram emot.

Så ett varmt tack till Norge för gästfriheten, festen och vänskapen. Och för påminnelsen om att framtiden fortfarande bäst byggs runt samma bord, med öppna dörrar, nyfikenhet och tillit mellan människor.

Gratulerer med dagen!

Med jurister till Silverskär

Silverskär är en plats där tiden rör sig lite långsammare. Havet ligger runt knuten, träbyggnaderna bär på historier från generationer tillbaka det känns som dåtid och framtid får plats samtidigt. Det är därför svårt att tänka sig en bättre plats för de nordiska kommunjuristernas möte än denna.

Kommunerna utgör själva kraftbasen i den nordiska välfärdsmodellen. Det är där vardagen pågår. Där barn går till skolan, äldre får omsorg, vatten ska rinna ur kranen och tryggheten måste fungera, också när världen omkring oss skälver. Därför är det både viktigt och hoppfullt att se jurister från i stort sett hela Norden samlas på Åland för att diskutera beredskap, säkerhet, offentlighet, upphandling och framtidens kommunala ansvar.

Bakom arrangemanget finns ett imponerande arbete från vår egen Minna Hellström vid Ålands kommunförbund, som tillsammans med Finlands kommunförbund lyckats samla nordiska kollegor till Åland och Silverskär. Det är ingen liten sak. Tvärtom visar det vad Åland kan vara när vi vågar tänka större än vår storlek.

Samtalen gled mellan juridik och verklighet. Från GDPR och EU-direktiv till frågan om hur en kommun fungerar när elen slocknar, datasystemen hackas eller samhället hamnar i undantagsförhållanden. Säkerhetspolitik är inte längre något avlägset som bara utspelar sig i huvudstäder och försvarsallianser. Den har flyttat in i vardagen. Och därmed också till kommunerna.

Innan de mer specialiserade diskussionerna tog vid fick jag möjligheten att tala om den åländska självstyrelsen, demilitariseringen och neutraliseringen och vad det i praktiken innebär att leva på Fredens öar. Det är alltid fascinerande att se hur starkt berättelsen om Åland fortfarande engagerar människor från andra nordiska länder. Kanske för att vår historia visar att stabilitet inte uppstår av sig själv. Den måste byggas, vårdas och utvecklas över tid.

På Silverskär möts historia och framtid på ett konkret sätt. Byggnaderna, miljön och traditionerna påminner oss om vikten av rötter och kontinuitet. Samtidigt pågår samtal om cybersäkerhet, lagstiftning och framtida beredskap runt borden. Lite som den åländska självstyrelsen själv: stabil därför att den vilar på historisk grund men livskraftig så länge vi vågar och orkar hålla blicken riktad framåt.

Ett varmt tack också till Johan Mörn, denna ovärderliga allt-i-allo på Silverskär och till alla som arbetar där med att få gäster att känna sig välkomna. Det märks när människor tar stolthet i sitt värdskap. Det skapar inte bara trivsel utan också minnen för alla inblandade.

Och tack till alla nordiska kommunjurister som lyssnade, diskuterade och delade erfarenheter. Den sortens möten betyder mer än man tror. De bygger nätverk, förståelse och tillit mellan människor som i vardagen arbetar med att hålla våra samhällen fungerande.

Åland är litet och ibland är det just små samhällen som vågar vara djärva nog att bli mötesplatser för större samtal. Det finns något fint i det. Och något väldigt åländskt. 

En tur bland konsten i lagtinget

Efter en rad presentationer av Konsten i lagtinget på Instagram och på Facebook fick jag en fråga från Tina Helsing Öman i grannbyggnaden där Ålands landskapsregering håller till: kunde vi inte ta det live också

Det svarar man inte nej på även om det snabbt stod klart att flera i gruppen har mer gedigna insikter i självstyrelsen än guiden själv, moi.

Så vi gjorde det enda rimliga: vi fokuserade på konsten, eller, ja, försökte iaf... Det är ganska riskfritt då all konst, vad jag förstår, sist och slutligen bara ligger i den egna uppfattningen.
Vi började nere vid vargen, omsorgsfullt hopskruvad av Johan Karlsson, som tittar tillbaka på ett sätt som gör att man instinktivt sträcker på ryggen lite extra. Precis intill finns Stefan Lindfors' Fields, vars formspråk varken fångar eller släpper taget. Man passerar, och inser att man inte riktigt har passerat alls.

Sedan bar det av uppåt genom huset, i en sorts gladlynt slalom mellan Guy Frisks gubb-bukett, det första landstinget, och Tage Wiléns mästerverk över vilka vi är och hur det gått till. Vi touchade nedslag i historien, kampen för självstyrelsen och en lite för snabb referens till Kumlingeslaget (det var 1808, förlåt).

Vi hann också med en smygtitt på den där ryska tavlan som inte riktigt funnit sin plats på lagtingets väggar, ett konstverk i vänteläge, kan man säga. Och kanske just därför extra intressant.

Och så, en av de där stunderna som säger något om huset på ett annat sätt: upptäckten av det ståtliga vapnet, förvarat i förrådet, tillverkat av Nils Jansson från Laby i Saltvik, farfar till Annica Jansson. Historia, hantverk och identitet i ett och samma föremål. Sådant man inte riktigt planerar för, men gärna stannar upp vid.

Vidare genom Keathy Ericsson-Jourdan, Henrik Nylund, Pauliina Turakka, Juha Pykäläinen och Victor Westerholm innan vi till slut nådde toppen och Johan Scotts verk i oxiderat bladsilver, som står där med en självklarhet som kräver att man stannar upp och, nästan, knäpper sina händer.

Det fina med konsten i ett hus som detta är att den aldrig låter väggarna bli tysta. Den stör lite lagom, öppnar nya tankespår och påminner om att ett levande lagting inte bara består av beslut, debatt och paragrafer, utan också av tolkning, känsla och perspektiv.

Kort sagt: konsten håller huset levande. Och håller oss alla på tårna. Om man väljer att se, hellre än att blunda.

Stort tack för initiativet Tina och till er alla för att ni stod ut med guidningen.

Och till er andra: lagtingshuset tillhör alla ålänningar.

Nyfikenhet är en utmärkt anledning att titta in. Ibland räcker det att höra av sig, så ser vi vad som är möjligt, mellan plenum och verkligheten i övrigt.