Eftermiddagsfika med presidenten

Helsingfors, presidentens slott, eftermiddagsfika, besök i kontoret med utsikt mot Viking Lines fartyg, rundvandring i de stora salarna.

Vissa möten är formella för att traditionen så förutsätter. Och så finns det möten som känns betydelsefulla för att människorna runt bordet faktiskt vill något. Dagens besök hos Alexander Stubb är ett praktexempel på det senare, sedan jag tillträdde som talman har vi haft ett möte varje vår, följt av fler senare uner året.

Tillsammans med lagtingsdirektör Carina Strand är jag idag i Helsingfors, representerande Ålands lagting, i samtal med republikens president, självstyrelsens högste beskyddare.

På pappret handlar diskussionen om revisionen av självstyrelselagen, som blev offentlig idag. Om juridik, ansvarsfördelning, moderna verktyg och framtida processer. Men egentligen handlar det om något större än så.

Om att använda autonomin fullt ut och låta den växa i takt med tiden. Att det som är bra för Åland är bra för Finland och vice versa.
Det är lätt att tala om självstyrelsen som ett system, ett regelverk eller en historisk kompromiss, en fredslösning. Fast tanken bakom alltihop är djärvare än så.

Självstyrelsen byggdes inte för att stå stilla. Den skapades för att ge ålänningarna möjlighet att ta ansvar, utvecklas, tänka nytt och forma sin egen framtid inom ramen för Finland. Den är inte tänkt som ett museum. Den är tänkt som ett verktyg och en resa som aldrig tar slut.
Just därför känns den nu högaktuella revisionen så viktig.

Vi talade om vilka förändringar som behövs för att göra systemet smidigare och mer fungerande i vardagen. Om möjligheterna att minska onödig friktion och skapa bättre förutsättningar för samarbete mellan Åland och riket. Om vikten av att självstyrelsen också i framtiden uppfattas som relevant, modern och framåtblickande. Inte bara av jurister och politiker, utan av vanligt folk som vill leva, arbeta, investera och bygga sina liv på Åland

Samtalet gled naturligt in på arbetet inom Nordiska rådet, det förändrade säkerhetsläget i vår del av världen och samspelet mellan presidentinstitutionen och Åland. Där finns en öppenhet och nyfikenhet som jag uppskattar mycket. President Stubb har ett internationellt perspektiv som få andra. Ena dagen i Bryssel, nästa i Washington eller Kiev, London, Paris och what not. Därefter tillbaka till Finland för nya möten och nya beslut. Bara att höra resplanerna är urlakande och, jodå, direkt efter vårt möte gick färden till Rumänien (för presidenten), vi tog färjan hem.

Och just därför betyder dessa möten något. Mitt i allt det globala finns fortfarande tid för Åland.

Tid att diskutera våra frågor. Tid att lyssna. Tid att resonera kring små örikens roll i en större värld. Jag upplever också att presidenten genuint tycker om Åland, inte som en kuriositet eller ett protokollärt inslag, utan som en viktig del av Finland och Norden. En plats vars erfarenheter av självstyrelse, kompromisser och fredliga lösningar väcker respekt långt bortom våra egna stränder.

Han talade varmt om sina tidigare besök på Åland och lyfter människorna och atmosfären med uppenbar värme. Och mitt bland diskussioner om geopolitik, lagrevisioner och internationella relationer hann presidenten också skicka hälsningar till sina åländska golfkompisar Alma Bergroth och Hugo Nordin. Han passade på att gratulera Nordin till den fina tredjeplatsen i tävlingarna i Salo alldeles nyligen. Det säger något fint om både människan och presidenten Alexander Stubb, att världspolitik och åländsk juniorgolf utan problem och med samma självklarhet ryms i samma samtal.
Pratstunden blev öppenhjärtig, varm och inspirerande. Sådana samtal lämnar efter sig mer än minnesanteckningar och artiga handslag. De påminner om varför relationer spelar roll. Inte bara institutioner och paragrafer, utan förtroende mellan människor.

Och någonstans där, mellan slottets höga salar, diskussionerna om framtidens självstyrelse och berättelserna om nästa flyg till nästa världsdel, är det tydligt att Åland syns. Att Åland hörs. Och att vår berättelse fortsätter att intressera fler än vi själva tror.