lördag 30 december 2017

Dags att byta riktning

Den åländska skärgården är under press av många olika skäl, mest som en följd av den utflyttning som är en konsekvens av en global vilja att bo där andra bor. Urbaniseringen som trend är inget att leka med, utvecklingen är tydlig och kännbar. På Åland har vi gjort allt för att livet ska kunna pågå i alla av örikets knutar men resultatet är dessvärre inte alltid det önskade. Utflyttningen fortsätter.

Den i dag sittande landskapsregeringen har trots detta växlat upp  och står i beråd att skuldsätta hela Åland för att bygga en bro på Föglö. Detta är väldigt underligt och att betrakta som ett högriskprojekt vilket även en folkrörelse som Ålands natur och miljö konstaterat. Att bygga en bro och ödelägga natur andas väldigt mycket 1980 vilket är synd med beaktande av de möjligheter som nutiden erbjuder.
Det finns minst fyrtio miljoner skäl att ta det lugnt med kortruttssatsningen på västra Föglö.

Med anledning av detta skrev jag och kompisen Harry Jansson en insändare som lyder så här:

Gör Åland större, inte fattigare

Ålands landskapsregering vidhåller, med stöd av en knapp lagtingsmajoritet, beslutet att låna 40 miljoner euro för att, huvudsakligen, finansiera en bro mellan Degerby och norra Gripö på Föglö. Denna bro, Ålands längsta, kan i teorin förkorta färjpasset till Svinö med tio minuter. Detta anser vi inte vara acceptabelt. 
Vi stöder projektet på östra Föglö men menar att den västra sidan måste hanteras annorlunda och ser mycket fram mot vidare utredningar kring ett privatfinansierat tunnelalternativ. Vårt mål är att göra Åland större, inte fattigare. 
Mot den här bakgrunden röstade en majoritet av Centerns lagtingsgrupp för att investeringsfullmakten på 40 miljoner euro ska dras tillbaka. Vi tror att det finns bättre vägar för hela Åland och för alla ålänningar. 
Centerns lagtingsgrupp
Harry Jansson  
Ordförande 
Jörgen Pettersson 
Vice ordförande

onsdag 27 december 2017

Bastubad på Storklubb

Sen gammalt hör att några av Ålands sjöräddningssällskaps över 120 frivilliga sjöräddare badar bastu på annandag jul. Den här gången gick färden mot Storklubbs numera nedlagda sjöbevakningsstation dit jag hakade på. Julbastu är något att ta på största allvar, trots visst oväder i form av snålblåst och regn.

Med hjälp av räddningskryssaren Svante G (som jag tidigare berättat om) styrde vi från Korrvik i Mariehamn för att där stråla samman med landskapets nya kombinerade oljesanerings- och sjöräddningsbåt Krickan som sköts av Lumparlandsavdelningen. Sjöräddaren Oscar Strand kom efter med egen båt vilket är rätt tappert så här den 26 december; men med en 60 hästars tvåtakts Johnson är de flesta, inklusive Strand, ostoppbara.

Storklubb är för övrigt i många avseenden en historiskt högintressant plats. För etthundra år sedan var holmen befäst av uppemot 150 ryska soldater som rätt isolerade utkämpade första världskriget på denna egentligen demilitariserade Föglöholme. Även om detta har jag berättat tidigare.

Vill man förresten ytterligare fördjupa sig i sjöräddningssällskapets flotta finns här storyn om sällskapets flaggskepp Ulabrand.

Sjöräddare är en skön samling frivilliga hjältar, alla är välkomna för att göra båtlivet tryggare. Bland dem finns unga och äldre, pratkvarnar och av den tystare sorten, kvinnor och män, IT-specialister, skeppare, åkare, tekniker och många andra. Det är just det som gör frivilligarbete så coolt. När läget är skarpt är alla lika betydelsefulla.

Storklubb som ligger utanför Föglö är i dag inte längre verksamt som sjöbevakningsstation, den stora fastigheten sköts av det nybildade Fastighetsverket medan bastubyggnaden hanteras av Ålands sjöräddningssällskap. Den är gediget byggd av stock och eldas med ved. Det finns elektricitet men inget rinnande vatten vilket ytterligare höjer upplevelsen. Inget går upp mot att tvaga sig med vatten ur ämbar!


Färden till Storklubb gick med räddningskryssaren Svante G. Till vänster frivilliga sjöräddarna Christian ”Kiku” Stenbäck som till vardags jobbar på Albanus, Svante Lönngren som annars återfinns på Crosskey samt Stephan Remmer som hör till de anställda vid sjöräddningen. Remmer är skolningsansvarig och läser samtidigt in en sjökaptensexamen vid Aboe Mare i Åbo.

Landskapet Ålands allra nyaste räddningsbåt Krickan som är stationerad i Långnäs på väg att lägga till. I fören frivilliga sjöräddaren Stefan Karlsson och i aktern Brage Stenberg.

På fast mark ser vi här frivilliga från Lumparlandsavdelningen. Från vänster Stefan Karlsson, Stefan Finnerman, Isac Nordberg, Joakim Wilhelms och Brage Stenberg.

Stefan Finnerman som annars har fullt sjå i sitt arbete på Paf i färd att fotografera tonnaget på plats på Storklubb.


Storklubb var förr om åren en väl bemannad sjöbevakningsstation men är numera nerlagd. Däremot finns radarspaning kvar på ön.

Svante G i all sin prakt.
Det blev också en skogspromenad och en tillbakablick på hur läget var för etthundra år sedan. Från vänster Kiku Stenbäck, Joakim Wilhelms, Stefan Karlsson, Stefan Finnerman och Brage Stenberg.


Stephan Remmer såg till att bastun och vattnet blev varmt denna halvkyliga annandag jul.

Med egen båt kom Oscar Strand, till vänster, som jobbar som teknisk assistent vid sjöräddningen.

Hemfärden gick genom ett dimmigt skärgårdshav.

Marschfarten 34 knop gör att hjälpen snabbt kommer på plats. Till höger vattenjeten Betsy som är en gåva från svenska Sjöräddningen i samband med att Ålands sjöräddningssällskap fyllde femtio häromåret.

måndag 25 december 2017

Hyllning till studiefliten

Julhelgen är inte bara inbromsningens tid då vi växlar ner för att sedan ta ny fart mot den framtid som är bättre och bokstavligen ljusare. Julafton är även den dag då mariehamnarna samlas på torget för att utlysa julfriden och uppmärksamma studieflit och utbildning. I går hade jag äran att dela ut åtta stipendier á 750 euro till studeranden som på olika vis visat flit och framåtanda. Att välja ut åtta av fyrtiotre ansökningar är såklart vanskligt men jag tycker ändå vi lyckades hyggligt och vill tacka för gott samarbete med kommitténs ordförande Nina Lindfors.

Årets julfrid utlystes av stadsfullmäktiges ordförande Christian Beijer som höll ett både tänkvärt och inspirerande anförande på temat snällhet som världen faktiskt aldrig kan få för mycket av. Hela talet kan läsas på den här länken.

Av de åtta som belönades fanns fem på plats i går och det är på sin plats att kort berätta vilka de är, de är nämligen alla goda förebilder för vår lilla stad och snart redo att föra Åland och världen vidare:

Felicia Björklund studerar psykologi vid University of Aberdeen i Skottland där fokus ligger på god och etisk forskning. Vid sidan av studierna är Felicia dessutom engagerad i de ideella organisationerna Befriend A Child och Nightline. Den första arrangerar aktiviteter för att stärka barns självförtroende och den andra är en stödtelefonsatsning med målet att stödja andra studenter som har det svårare.

Jesper Bamberg har tack vare en inspirerande och kreativ högstadielärare valt den pedagogiska stigen och utbildar sig till språklärare i svenska och engelska vid Stockholms universitet. Jesper tänker bli en likadan pedagog och har som mål att börja jobba inom den åländska gymnasieskolan. Hans ambition är hög, han vill hjälpa sina framtida elever att förstå det som kan tyckas obegripligt.

Malin Lönnqvist har bestämt sig för att inte bara prata om en bättre värld utan också aktivt bidra till att det sker. Därför finns hon i dag på civilingenjörsprogrammet vid Kungliga tekniska högskolan (KTH) med inriktning på energi och miljö. Det är precis sådana som världen behöver fler av och utmaningarna finns överallt. Malins vardag går ut på att med hjälp av förnyelsebara energikällor göra framtiden renare och hållbarare. Bredvid studierna är hon också engagerad i studerandeföreningar för att i praktiken lära sig planering, logistik och ledarskap.

Malin Söderlund siktar högt och långt och har som en av sina drömmar att jobba vid vårdcentraler i Indien. Malin studerar till läkare vid Umeå universitet och är även tungt engagerad i ideella projekt som till exempel International Federation of Medical Students Association. Dessutom ägnar hon sig åt Kärleksakuten för högstadieelever och Institute for Indian Mother and Child som erbjuder sjukvård för mödrar och barn i just Indien. Dit vill hon och praktisera.

Rasmus Lindqvist har valt Åbo akademi som sin studieplats och där ägnar han sig åt att lära sig statskunskap och offentlig förvaltning. Dessutom har han varit utbytesstudent vid Stockholms universitet och är därmed urtypen av ålänning; varken svensk eller finne utan rätt och slätt ålänning – nånting mittemellan. Även Rasmus är aktiv i studentlivet bortom studierna och engagerat sig i både styrelse och fullmäktige för akademins studentkår. För det har han också tilldelats utmärkelsen Brahe vingar.

De tre som inte hade möjlighet att delta vid gårdagens stipendieutdelningar har vi:

Frida Erikslund studerar till speciallärare vid Åbo akademi i Vasa och är ett bra exempel på en målinriktad, ambitiös och engagerad studerande som har ett mål med sina studier. Behovet av speciallärare är stort på Åland och Frida avser i sin kommande magisteruppsats att granska hur pulsträning påverkar elevernas studieprestationer. Hon är nämligen övertygad om att det råder ett samband mellan idrott och fysisk aktivitet och elevernas inlärning.

Jonas Trondh gör verklighet av sitt mångåriga intresse för datorer och teknik. Jesper är inne på sitt tredje år vid civilingenjörsprogrammet i informationsteknologi vid Uppsala universitet. Han trivs med sina studier men ser ändå fram mot att använda sina insikter i skarpt läge på arbetsmarknaden.

Viveka Karlsson gör det som många funderar på men allt för få gör verklighet av. Viveka har efter trettio år i yrkeslivet bestämt sig för att byta bana och kämpar nu med att avlägga Socionom YH-examen vid Yrkeshögskolan Novia i Vasa. Hon är i slutskedet av sina studier och ska så småningom ge sig ut på arbetsmarknaden i sin nya roll.


Gubben till höger med IFK-halsduk är jag. Framtiden som står bredvid mig heter från vänster Malin Söderlund, Rasmus Lindqvist, Jesper Bamberg, Malin Lönnqvist och Felicia Björklund. Foto är lånat från Ålandstidningen.

fredag 22 december 2017

Från kris till framgång

Det är såklart på sin plats att önska alla en riktigt skön jul så här dags. Men som med alla andra längre helger är julen även ett bra tillfälle att dyka in i lite djupare frågor och här har jag ett förslag. Nertill finns en text om Ålandsexemplet som i vinter publicerats i något som heter Baltic Rim Economies där sakkunniga inom en mängd olika områden ger sin syn på tingens ordning. Jag fick den stora äran att delta med en text i årets julnummer som finns att läsa här, dessvärre bara på engelska.

Jag tog avstamp i Nationernas förbunds beslut år 1921 då Åland gavs ”möjlighet att själva ordna sin tillvaro så fritt det överhuvudtaget är möjligt för ett landskap, som icke utgör en egen stat.”

Sedan dess har det ibland gått bakåt men oftare framåt. Håll till godo och ha en riktigt skön julhelg!



Author: Jörgen Pettersson, Member of the Åland Parliament and president of the Baltic Sea Parliamentary Conference.

From Crisis to Success, How Åland Became the Islands of Peace
The autonomous Åland Islands are situated in the very heart of the Baltic Sea and therefore strategically important for all surrounding nations. Thanks to international agreements dating back to the Paris Peace Treaty of 1856, the autonomy is associated with demilitarization; military forces are not allowed in Åland, and fortifications may therefore not be built. The people of Åland do not have to do conscription in the Finnish military.

The demilitarization was confirmed and strengthened in 1921 by the League of Nations which also added neutralization to the “Convention of the non-fortification and neutralization of the Åland Islands ” signed by ten member states – Germany, Denmark, Estonia, Finland, France, Great Britain, Italy, Latvia, Poland and Sweden. At the same time, the sovereignty of Åland was handed to Finland including the following wording: “Finland, resolved to assure and to guarantee to the population of the Aaland Islands the preservation of their Swedish language, their culture, and their local traditions…”

The Soviet Union first approved the demilitarization in 1940 and then renewed it in 1947 when the Peace Treaty with Finland was signed in Paris between Finland and the Soviet Union, stating the following:

“The Aaland Islands shall remain demilitarized in accordance with the situation as exists at present.”

While that has been a long time ago, the “Islands of Peace” description is still valid and more important than it has been for many years. The “Åland Example” is living proof of a functional crisis management and the fact that discussions and agreements can be reached even when circumstances are challenging.

The results of what happened almost a hundred years ago are many. Today, 30,000 people live on the islands with extremely low unemployment. Swedish is the only official language in Åland. The autonomy has developed over the years due to the three Autonomy Acts; the fourth revision of the Autonomy Act is in the making right now after joint parliamentary work between the parliaments in Finland and in Åland. Thanks to the autonomous status of the Åland Islands, the government and the parliament can participate as a separate entity in the work of various international organisations, one of them the Baltic Sea Parliamentary Conference (BSPC).

The BSPC, consisting of the parliaments around the Baltic Sea, was founded in 1991 with the primary goal of creating a platform for open parliamentary dialogue to overcome the cold war and to establish the Baltic Sea as a sea of freedom and cooperation. The presidency of the organization is held by the Åland Parliament from 2017 to 2018, with the annual conference to be hosted in August 2018 in Mariehamn, the capital of Åland.

Considering the current situation within Europe, it is important to remember that a fair solution to any challenge can only be achieved by dialogue and cooperation, particularly in times of crises.

We want to live in a free, peaceful and prosperous Baltic Sea region – especially since we are once again, after more than 20 years, in a tense, perhaps an inflamed situation. It is more important than ever to follow our guidelines, to follow our principal basis which is dialogue to resolve critical and tense situations.

The crucial foundation of the Baltic Sea Parliamentary Conference is: We want to be a political platform for cooperation, for commitment and for competence in the political dialogue of parliaments, governments and civil societies in the Baltic Sea region.

We should not take for granted that we parliamentarians can always find satisfactory solutions. But we have an obligation to our citizens to contribute to solving conflicts.
In order to achieve that, we must strengthen interparliamentary cooperation as well as the influence of parliaments. Their common will is of crucial importance in order to look for answers to international challenges such as the refugee crisis and the threats posed by terrorism. We parliamentarians as representatives of the citizens in our countries need to continuously work on deepening dialogue, on compromise and on cooperation related to the democratic values to face future international challenges.


The priority issues for the BSPC during the Åland Islands’ presidency in 2017 – 2018 are therefore:

• To contribute to the development of sustainable societies in the Baltic Sea region based on democratic values, human rights and equal opportunities for all.

• To enhance cooperation and integration for a secure and prosperous Baltic Sea area. We want to further improve and develop means of democratic participation, e.g. through transparency, comprehensive information, government accountability and other instruments of citizen participation.

• To find common solutions on the topics of migration and integration based on mutual information and best practices. The issues of migration and integration pose a tremendous challenge to all countries in the Baltic Sea region as well as a great opportunity for their further development. This calls for intensive dialogue as well as close cooperation and also coordinated policies between the Baltic Sea States. Therefore, we have established a new working group that will analyse and discuss migration and integration.

The conference in Åland on 26-28 August 2018 will offer dialogue, debate, solutions, friendship and a strong will to make the Baltic Sea more prosperous than ever before. You are welcome to participate in this process!

tisdag 19 december 2017

Engagemanget är viktigast

Det pratades budgetbetänkande i lagtinget i går och jag kan inte riktigt säga att jag är imponerad. Så här löd mitt anförande som bland annat resonerade kring tunnelprojektet mellan Föglö och Lumparland och som förvisso kostar endel men som sparar ännu mer i jämförelse med dagens läge.

Så här ser tunneln ut som förenar Hitra med fasta Norge.
Den ekonomiska och utvecklande politiken som dagens landskapsregering och en majoritet i utskottet står för präglas i allt för hög grad av dubbla bud och åtgärder som saknar förankring och till sin natur är motsägelsefulla. Detta skapar osäkerhet och nervositet och frustration vilket går ut över hela samhällsbygget och gör reformer svåra att genomföra. Politik borde gå ut på att skapa engagemang, inte minska det. Jag återkommer till några exempel men vill börja med att lyfta en analys jag saknar i betänkandet.

Inför budgetåret 2018 föreslår landskapsregeringen att verksamhetskostnaderna, alltså huvudsakligen löner, ska stiga med 5,5 miljoner euro till 232,4 miljoner euro. Om detta skriver finans- och näringsutskottet ingenting. Tvärtom understryks vikten av en ”återhållsam budgetpolitik” utan att närmare gå in på vad det egentligen betyder. Återhållsamhet är ju inte precis det första man tänker på när budgeten tvärtom späds på med 5,5 miljoner euro utan någon närmare förklaring. Dessutom konstateras att det är okänt hur många årsverken, alltså anställda, man har i förvaltningen men att mängden nettoanställningar ökat med ett tiotal. Från Centerns sida tycker vi detta borde ha analyserats bättre. Skattebetalarna har rätt att veta hur stor personalen i den offentliga personalen är.

Jag fortsätter med en annan fråga som nämndes i budgetdebatten men som uppenbarligen utskottet bortsett från. I bilagan till budgeten slår Åsub fast att prisutvecklingen på Åland skiljer sig markant från den i hela Finland och att det är prishöjningar inom hälsovården, alltså ÅHS, som bär skulden till detta. Man hade mot den bakgrunden kunnat förvänta sig någon form av resonemang kring det faktum att landskapsregeringen är inflationsdrivande.

Vi har alltså att göra med ett finans- och näringsutskott som dels inte lyfter fram varför verksamhetskostnaderna stiger och dels missar möjligheten att för detta lagting förklara hur det är möjligt att vi höjer priserna i vårt eget ÅHS så till den milda grad att inflationen ökar så mycket. För att på något sätt mildra effekterna av de egna åtgärderna väljer istället landskapsregeringen att införa ett tveksamt och illa riktat avdrag som är mindre värt för mottagarna än de höjda kostnaderna. Det man gör är att flytta pengarna från den ena fickan till den andra och samtidigt tappa mynt på vägen.

Betänkandet innehåller även andra motsägelser. Utskottet slår i sin analys till exempel fast att antalet personer med demenssjukdomar ökar vilket gör beslutet att stänga demensavdelningen på ÅHS än med obegripligt och hjärtlöst. Denna stängning skapar inte bara stora utmaningar för det kommunala fältet, det drabbar också medborgarna i deras vardag. När allt kommer till kritan är vår roll sist och slutligen att se till att folk har det så bra som möjligt. Just nu misslyckas vi med det vilket också tycks ha fått som följd att vi drabbats av chefsflykt i verksamheterna som i sin tur bromsar upp nödvändiga utvecklingsprojekt.

Listan över att säga en sak och göra något helt annat kan göras lång men jag ska begränsa mig till några av de mer problematiska åtgärderna. Till exempel införandet av en ny turistskatt för sportfiskande besökare. Utskottet skriver att turismen är en global tillväxtbransch vilket är sant. Lika sant är att trenden för åländsk del varit vikande de senaste åren. Våra intilliggande regioner har stärkts som resmål medan Åland har försvagats. Ett finans- och näringsutskott med driv hade granskat detta noggrannare och stoppat avgiften men vad jag kan se från hörandelistan har man valt att inte lyssna på de sakkunniga. Istället framhärdar utskottet och godkänner att vi ska börja lyfta en avgift av besökande turister som redan betalat fiskekort. Det är en uppvisning i att lägga dövörat till och göra det svårare istället för lättare för en bransch som har det kämpigt. Dessutom är det en verksamhet som huvudsakligen pågår ute på landsbygden och i skärgården.

Här kan man också lyfta fram utvecklandet av Bomarsundsområdet i form av ett besökscenter. Bomarsund är den kanske viktigaste berättelsen vi har och borde därför lyftas fram mycket mer än vad som i dag är fallet. Även den motionen som talade för hela Åland röstade utskottet ner.

Utskottet konstaterar också att företagens konkurrenskraft måste stärkas men väljer att sätta tummen ner för att privatisera vägunderhållet och landskapets linfärjor. Det är också att säga en sak men göra något annat. Här skulle det finnas ett gyllene tillfälle att dels sätta fart på en viktig del av näringslivet och samtidigt spara pengar i förvaltningen. Inte minst hade det varit viktigt att se om utskottet alls ställt frågan till landskapsregeringen. På vilket sätt avser LR förbättra denna konkurrenskraft? Ett utskott ska utmana regeringen, inte bara krusa medhårs.
När det gäller självstyrelsens utveckling och det svenska språket har vi från Centern samt det tidigare Språkrådet efterlyst ett aktivare Ålandskontor i Stockholm för att göra Åland, självstyrelsen och vårt näringsliv synligare. Det förslaget förkastades med hänvisning till de allmänna motiveringarna där Ålandskontoret överhuvudtaget inte nämns. Däremot understryker man vikten av att förbättra förutsättningarna för en ökad tillväxt. Inser inte finans- och näringsutskottet och landskapsregeringen att denna tillväxt med stor sannolikhet finns i Sverige och i Mälardalsregionen? Vi bor granne med en av världens starkaste ekonomiska zoner och vi borde göra precis allt för att hitta affärerna där och visa vilka fantastiska arbetsplatser som finns på Åland. Istället väljer utskottet och landskapsregeringen att stänga Ålandskontoret. Det är att inte leva som man lär.

En av de mest kännbara åtgärderna som nu kan bli verklighet när utskottet gummistämplat och välsignat budgeten är nedskärningarna i kommunerna. Detta är på riktigt och det får konsekvenser för lokalsamhället. Det leder antingen till höjda skatter eller nedskärningar som drabbar barnomsorg, skolor och äldrevård. Det är ett tungt ansvar som inte bara faller på landskapsregeringen utan också på utskottets majoritet. I följderna av neddragningarna kommer centraliseringar och permitteringar som i högre grad drabbar kvinnor än män vilket enligt Centerns mening slår direkt mot den jämställdhet och hållbarhet som i vart fall vi alltid strävar mot. Det är dessutom en händelse som väldigt mycket liknar en tanke att av de fyra utskottsmedlemmarna som röstat för nedskärningarna till kommunerna bor tre i Mariehamn vilket på flera sätt speglar förhållandena i både lagting och landskapsregering. Vi börjar på allvar se resultatet av en regionalpolitik som går stick i stäv med den decentralisering som skapat ett starkt Åland.

För Åländsk Centers vidkommande är hela Åland lika viktigt. Denna budget riskerar i sin centraliseringsiver att ställa stad mot landsbygd och skärgård. Den inför skatter och avgifter som drabbar glesbygdens företagare och den sparar genom att försämra för de svagaste. Dessutom går tydligen utskottsmajoriteten nu in för att först bygga en jättebro på västra Föglö för att sedan ansluta en tunnel vilket låter som typiskt dubbelarbete. Centern håller fast vid att genomföra hamnbygget på östra Föglö men vi tar avstånd mot brobygget på den västra sidan. Alldeles särskilt innan det tunnelprojekt som utskottet bekantat sig med undersökts noggrannare. När verkligheten förändras är det som känt klokt att fundera över kartbilden. Dessutom borde möjligheten till extra anslag utredas ytterligare.

Landskapet Åland är än så länge obelånat och det vill vi inom Åländsk Center att vi ska fortsätta vara. Det gör vår självstyrelse starkare och våra argument gentemot Finland tyngre.

Jag tycker avslutningsvis att det är på sin plats att tacka finans- och näringsutskottets medlemmar för deras arbetsinsatser. Jag vet att frågorna inte är enkla och att arbetsbelastningen är hög. Det tycks mig dock som humöret i utskottet är gott vilket är direkt avgörande för arbetet. Vi må ha olika syn på vägen framåt men målet vårt är ändå samma – ett starkare och mer självstyrt Åland.

söndag 17 december 2017

Allt mer talar för tunnel

Jodå, det kan låta överambitiöst att gräva en biltunnel mellan fasta Åland (Svinö) och Föglö men man ska inte låta tanken stanna där. Faktum är att det finns väldigt konkreta och trovärdiga siffror som visar att en satsning på tunnel vore ekonomiskt klokare än att fortsätta med dagens trafik. Här kan man läsa mer om projektet Fögelvägen.

Detta är starka och skarpa siffror.

Det ständiga argumentet att en tunnel är för dyr stämmer helt enkelt inte. Genom OPS-finansiering går det att med rimliga pengar betala tunneln på trettio år för att sedan ta över den i landskapets ägo.

Liksom man har gjort på Färöarna, Island och Norge går institutionella placerare in med pengar för att sedan vara garanterade avkastning under trettio år framåt.

Det vore mot den här bakgrunden vårdslöst av landskapet Åland att lyfta fyrtio miljoner euro i lån för att bygga en jättebro på västra Föglö i syfte att spara några minuter på färjturen till Fasta Åland. Istället borde landskapsregeringen, om man värnar den åländska ekonomin, ta time out i Gripöprojektet för att istället noga utreda det privata initiativ till tunnelbygge som baserar sig på OPS (Offentlig Privat Samverkan).

En tunnel till Föglö har tidigare diskuterats men stött på motstånd av olika orsaker, allra mest för att vi saknar erfarenhet av just undervattenstunnlar på Åland och i Finland. På Färöarna, Island och i Norge är tunnlar en självklar del av vardagen vilket borde stämma till eftertanke. Erfarenheterna av tunnlar på dessa platser är uteslutande positiva. De har bidragit till befolkningsökning, tillväxt och utökade sociala nätverk. Nyttan överstiger rejält insatserna.

Samma sak skulle hända på Åland om vi kunde knyta samman Föglö med en fast förbindelse och sedan leda trafiken från Kökar och Sottunga via en ny hamn på östra Föglö vidare till fasta Åland. Samtliga restider skulle krympa rejält och ge medborgarna tid över till annat.

Det privata initiativet har presenterat sina planer för samtliga lagtingspartier och kan visa oerhört starka kostnadsberäkningar i jämförelse med den kortrutt som landskapsregeringen avser finansiera med lånade pengar. I ekonomiskt hänseende handlar det om inbesparingar på i runda slängar fem miljoner euro per år jämfört med dagens färjdrift. Detta är inte fria fantasier utan resultatet av ett samarbete mellan utomstående investerare, skickliga tunnelbyggare och entreprenörer som förmår se bortom den verklighet som råder i dag.

Jag menar att brobygget på västra Föglö bör bromsas och att tunnelalternativet på allvar utreds på nytt – i samarbete med det privata näringslivet. På Åland har vi en stark tradition av att landskapet och kapitalet gör gemensam sak. Jag hoppas att landskapsregeringen lägger prestigen åt sidan och förutsättningslöst tar ställning till detta privata initiativ.

onsdag 13 december 2017

Vår tids stora utmaning

I dag diskuterade lagtinget det nya ANDTS-programmet vilket kan låta knoppiskt men är viktigt. Det handlar om vårt förhållande till gränslöshet och missbruk. Till detta lade jag vårt förhållande till den ångest som i stora delar definierar våra liv och vår vardag. Ångest är ett dubbeleggat svärd, rätt använd är det en stor tillgång, fel uppfattad är den vår största fiende. Så här lät det ungefär:

Talman,

det här meddelandet kan vara det viktigaste vi har att förmedla och hantera i detta parlament där vi inte bara ska lagstifta utan också försöka vägleda och inspirera. Missbruk i alla dess former förstör och jag tänkte lyfta några få saker som jag uppfattar som provocerande i dokumentet och sedan beröra allt missbruks gemensamma nämnare. Vår tids stora problem och möjlighet – ångesten i dess olika former.

Arbetsgruppen, där jag själv agerat ersättare och har deltagit i ett fåtal möten, är att gratulera för att så sakligt som möjligt ha försökt beskriva nuläget och den ordning som råder när det gäller att ta hand om missbrukare på en rad olika områden. Detta arbete är viktigt på precis alla plan vare sig det gäller spel, narkotika, medicin, träning, alkohol, tobak, arbete, mat och så vidare. Missbruk är en åkomma som drabbar alla, fattig eller rik, man eller kvinna, ung eller gammal. När en är för mycket och tusen aldrig nog slår det ut strukturer och lämnar olycka i sina spår.

Jag avser inte gå in på alla meddelandets detaljer vilka till största delen är dokumenterade, utredda och analyserade av en mängd olika instanser och så kallade experter. Jag vill ändå kort beröra en av kärnfrågorna som enligt min mening devalverar problematiken. Det handlar om alkohol och den statistik som antyder att vi på Åland skulle dricka mindre än man gör i Sverige och i Finland. Det är en utredning som jag dels inte tror på och som dels riskerar skapa likgiltighet. Så länge vi är överens om att vi har att göra med ett utmanande samhällsproblem är det nämligen ointressant om det sker i högre eller lägre grad än i Finland och i Sverige. I vart fall för den drabbade och deras anhöriga. Det är också oerhört vanskligt att jämföra förhållandet mellan 30.000 ålänningar och våra grannländers många miljoner invånare där tusentals Ålandsliknande samhällen finns och där variationerna är stora. Om man måste jämföra hade kanske Gotland varit bättre? Eller Färöarna. Kanske ett uppdrag för social- och miljöutskottet att granska närmare.

Till detta ska vi också lägga den undersökning som ligger till grund för analysen. Jag menar att de som verkligen är drabbade också är de sista som inser sitt tillstånd. Missbruk handlar om förnekelse och jag tror att enkätsvaren därför inte visar hela sanningen. Jag misstänker att få missbrukare erkänner sitt problem förrän det burit alldeles för långt.

Med detta sagt hade vi från Centerns sida gärna sett ett resonemang kring själva grunden till att missbruk utvecklas. Detta gäller i stort sett alla kända former och kan exempelvis handla om spel, tobak, jobb, föda, religion, politik och såklart kemiska substanser. Dessa missbruk har nämligen en gemensam nämnare som fel hanterad leder till fördärv och rätt hanterad till framgång. Jag pratar om ångest, det begrepp som kanske bättre än alla andra definierar vårt moderna samhälle. Detta insåg redan tidigt den franske författaren och Nobelpristagaren Albert Camus som beskrev 1900-talet som ungefär ”den öppna ångestens tid”. Det är hög tid att ge honom rätt. Vi har i dag alla möjligheter att bygga vår egen framgång men våra vägar är så många och vår osäkerhet så stor. Vi kan vara rädda att inte räcka till, att göra för lite, att misslyckas, att inte vara tillräckligt snygg, smart, stark eller framåtinriktad. Ångest i dess olika former är något vi alla på olika sätt bär på och hanterar. Den goda ångesten gör att vi försöker mer och når högre, vi blir konstruktiva och kreativa. Den destruktiva ångesten gör att vi ger upp, får panik och begår tvångshandlingar vilket leder till fobier, utbrändhet, doping, sprit, tobak, medicin och så vidare. Ångesten kan vara vår bästa lärare eller vår största fiende; trots att grunden är densamma.

Det är den svarta sidan av ångesten som vi alla bär ett gemensamt ansvar för att bryta ner. Detta hade vi gärna sett mer av i detta program. Hur skapar vi engagemang? Hur gör vi så alla känner sig bekräftade? Hur ser vi till att alla duger? Hur gör vi ångesten till vår bästa vän?

Svaren på dessa frågor är svåra men nödvändiga. Om vi kan vara överens i detta att olika grader av ångest leder fram till olika former av missbruk har vi nått en gemensam plattform och förståelse. Kan detta meddelande och denna debatt leda fram till den insikten har vi tagit ett viktigt första steg på en lång vandring.

Vi har förvisso ett system som tar hand om missbrukaren när botten är nådd. Vi borde därför koncentrera oss ännu mer på att skapa ett samhälle där vi ser varandra redan i dag, visar respekt, hjälper till och i nuet sköter om varandra. Vi borde ägna all vår tid åt att skapa det livsviktiga engagemang som för samhällen vidare. Våra föreningar är guld värda i detta arbete, vårt sociala liv är kittet som gör att bygget håller tätt, våra skolor ska vara inkluderande, varenda unge ska känna sig betydelsefull och varje åldring ska känna sig uppskattad. Lika självklart som vi håller upp dörren för varandra ska det vara att se det goda i varenda människa. Detta kan vi bara göra tillsammans och i varje ögonblick tänka oss för om det vi står i beråd att säga eller göra verkligen är viktigt och bra. Om vi kanske borde ägna våra känslor en smula tanke innan vi handlar. Gör vi detta når vi också resultat.

Detta anförande har möjligen präglats av ett annat tänk än som framgår i meddelandet och det är med avsikt. Över tid kan vi blicka tillbaka på otaliga liknande meddelanden och program där vi klargjort tingens ordning men kanske missat företeelsens själva ursprung. Missbruk handlar om flykt. Vi borde skapa ett samhälle där ingen ska känna sig jagad. Om detta skulle jag gärna se att social- och miljöutskottet förde en diskussion. Detta torde höra till de ärenden där politiska motsättningar borde undvikas. Jag önskar utskottet lycka till i det arbetet.
Nästan ingen har fixat att likt Edvard Munch beskriva ångesten. Om det har jag också skrivit tidigare.



torsdag 7 december 2017

Hälsar på i riksdagen

Årets sista jobbresa går till Helsingfors med nattbåten. På programmet står möten i riksdagen vilket kan låta trivialt men inte ska underskattas. När det gäller den åländska självstyrelsen är det direkt avgörande att alltid och tydligt informera våra kolleger i Finland om tingens ordning.

Det får inte stanna där, inom ramen för Östersjökonferensen har jag vid otaliga tillfällen lyft fram vår unika och internationellt garanterade autonomi. Information och information och information är det som gäller.
På plats i Helsingfors i dag. Från vänster Jörgen Pettersson, Centerns gruppledare Antti Kaikkonen samt Veronica Thörnroos. 
Med på dagens möte följde även Centerns nya ordförande Veronica Thörnroos som sedan i tisdags har till uppgift att leda partiet. Skrev ett pressmeddelande som lyder så här:

CENTERN BESÖKTE RIKSDAGENÅländsk Centers tidigare och nuvarande partiledare, Jörgen Pettersson och Veronica Thörnroos, besökte riksdagen i Helsingfors under torsdagen. På agendan stod möten med finländska Centerns gruppledare Antti Kaikkonen, Svenska folkpartiets gruppledare Stefan Wallin samt Ålandsministern Anne Berner.
– Det är oerhört viktigt att lära känna våra kolleger och därmed föra fram vår syn på olika frågor, säger Jörgen Pettersson som planerat dagens möten.
Tillsammans med Antti Kaikkonen diskuterades hur den planerade vård- och landskapsreformen riskerar att drabba Åland och hur viktigt det är att landskapet inte borde få påverkas av finländska reformer. Även revisionen av självstyrelselagen och det fortsatta arbetet med den berördes tillsammans med andra aktuella politiska frågor.
– Och så bjöd vi in Centerns riksdagsgrupp till Åland för att närmare bekanta sig med landskapet, säger Veronica Thörnroos.
Vid mötet med Stefan Wallin berördes bland annat Veikkaus-spelen på Åland som upphör efter årsskiftet. Wallin som själv sitter med i Veikkaus förvaltningsråd understryker att det är polisstyrelsen som tagit beslutet att spelet måste upphöra, bolaget vill helst fortsätta. Det pågår nu ett intensivt arbete även i riksdagen och på inrikesministeriet med att hitta en lösning i form av eventuellt en överenskommelseförordning tillsammans med Åland.
Vid mötena deltog även riksdagsledamoten Mats Löfström.

tisdag 5 december 2017

Tack för mig och lycka till!

I kväll höll Åländsk Center sin årliga höststämma och efter den är jag inte längre ordförande för partiet. Det är demokratins spelregler och av ett drygt hundratal deltagare i stämman hade 71 betalat in medlemsavgiften i tid och kunde därför rösta. Jag föll med siffrorna 34-37 och nu är det Veronica Thörnroos som sitter i förarsätet.

Stämman har föregåtts av ett intensivt lobbande och från till exempel Geta och från den närmaste kretsen kring en på orten utkommande tidningen (den som är bättre på att räkna än att skriva) fick vi plötsligt ett stort antal nya medlemmar vilket värmer en avgående partiordförandes hjärta! :-)


Jag har gjort mitt bästa under de senaste två åren och fortsätter så klart den inslagna vägen fast i en annan roll. Den åländska välfärden och självstyrelsen är alltjämt prioritet nummer ett och det arbetet fortsätter som hittills i lagtingsgruppen. Redan inkommande torsdag åker jag till Helsingfors och riksdagen för att jobba och lobba för åländska frågor med rikspolitikens tongivande krafter. När det gäller Åland måste alla vägar prövas.

Jag vill tacka alla för de två år som gått och allt stöd jag fått. När det gäller att söka rätt hellre än fel är jag nöjd med min tid som partiledare. Och jag är glad för att jag valde att pröva språnget! Mitt inledningsanförande i kväll löd som följer:

Några bilder från åren som gått.
Kära Centervänner varmt välkomna på stämma. Politik är att engagera och därför är det ett stort nöje att se vilket intresse det finns för Åländsk Center. Jag är särskilt glad över att detta engagemang även spritt sig ute bland kommunerna. Bara under de senaste två tre veckorna har vi fått ett stort antal nya medlemmar från Geta vilket är glädjande. Välkomna till stämman alla nykomlingar, hos Centern finns plats för alla! Camilla (Andersson från Geta) brukar sucka djupt och säga att det bara är hon som drar det kommunala lasset i vår nordligaste kommun. Jag hoppas att detta nyvaknade engagemang inte upphör efter stämman, för politik ska också vara långsiktigt. Jag vill dessutom rikta ett särskilt välkommen till medlemmar från andra partier som under hösten tecknat medlemskap i Centern efter att uppenbarligen ha nått en djupare förståelse av samhällsbygge. Ju fler vi är, desto bättre.

När man ska ro långt gäller det att ha både tålamod och takt.

I mina fritidssysselsättningar ingår långrodd och för att klara det måste man tillbringa väldigt många timmar i roddmaskin och när jag sitter där och inte kan så mycket annat löper tankarna ofta i väg till insikten att våra liv egentligen är en enda lång och rätt långsam framfart där färden utgör själva målet och där samarbete är en direkt förutsättning för att nå framgång. Inom Centern förlitar vi oss på våra egna krafter och vi ror tillsammans.



Åländsk Center är ett bra exempel på långsiktighet. Vi har suttit i regeringsställning i nästan fyrtio år och lärt oss vikten av samarbete och kompromisser. Vi har stått för stabilitet och lagbygge och därmed skapat en självstyrelse som gjort det möjligt att fatta våra egna beslut. Inom Centern tror vi på folks eget förnuft och individens rättigheter att forma sin egen vardag, vi tror på företagsamhet, vi tror på närdemokrati och vi är övertygade om att Åland har en ljus framtid om så många som möjligt får vara med och bestämma.

För två år sedan fick jag förtroendet av en enhällig stämma att leda detta parti med målet att vinna valet år 2019. Vi hade då förpassats i opposition trots att vi hade bara 237 röster färre än Liberalerna som vann. Resultatet blev dagens landskapsregering som för en osympatisk kamp mot det kommunala självbestämmande som Centern byggt upp och försvarat. Vi ser också tydliga tecken på en centralisering som skapar mer makt åt färre människor och mindre engagemang på landsbygden och i skärgården. Centerns syn är annorlunda. Centern förespråkar balanserade och inkluderande reformer av samhällsstrukturen och betonar samtidigt den kommunala självstyrelsens fortsatta betydelse för lokalsamhällenas livskraft. Efter två år med dagens regeringsblock ser vi redan alltför många tecken på kaos och missnöje. Vi ser regerande som är långt ifrån hållbart varför det är viktigare än någonsin att vi sluter våra led och skapar ett vinnande lag. Just framstår Åland som splittrat vilket gör det viktigt för oss i Centern att stå enade. 
Så här såg det ut på Sottunga när vi åkte dit.
Vi i Centern har gjort just det, vi har debatterat och bytt idéer och fattat beslut. Hos oss finns ett inkluderande ledarskap som betyder att man ska inspirera till åtgärder, mer med morot än med piska. För att det ska lyckas måste ledarskapet vara tydligt och entusiasmerande, inte oförutsägbart och motsägelsefullt vilket är precis vad dagens landskapsregering kännetecknas av.

Vi i Centern är stolta över att bära ansvaret för att det bor folk på i stort sett varje holme av betydelse i hela den åländska skärgården och i de flesta knutar av vår landsbygd. Vi bär också ansvar för att Mariehamn tack vare skatteundantaget är ett betydande sjöfartscentrum. Vi är stolta över hela vårt Åland.

När den nu avgående styrelsen tillträdde hade vi ett tidigare varumärkesarbete bakom oss. Det resulterade i tre värdeord som vi bär med oss i all kommunikation och i alla beslut. Hela Åland, jämställdhet och trygghet. Utifrån dessa formulerar vi våra beslut och formar vår politik.
För två år sedan inledde vi färden mot valet år 2019 genom att bli ett tydligare oppositionsparti vilket låter enklare än det i verkligheten är. Fyrtio år av regerande sätter sina spår. Vi insåg dock tidigt att ska vi positionera oss inför kommande val måste det arbetet ske bland folk. Därför startade vi våra kommunrundor som hittills tagit oss till elva olika kommuner och hundratals möten med ålänningar i deras egen vardag. Detta arbete vill vi gärna fortsätta med under de kommande två åren. Vi är inte partiet som bara vaknar till liv när det är valår. Vi är på tårna hela tiden.
Historiens första möte mellan lagtingsgrupp och verkställande utskott.
Vi bestämde oss också tidigt för att bilda en starkare allians mellan lagtingsgrupp och parti. Historiskt sett har kontakterna mellan å ena sidan partiets verkställande utskott och styrelse samt lagtingsledamöterna varit ganska sporadiska. Jag kan inte säga att vi har nått hela vägen ännu men jag vet att diskussionerna mellan medlemmarna i VU och lagtingsgruppen är många och inspirerande. VU och styrelsen har på många vis bidragit till lagtingsgruppens arbete och tagit ansvar för lagbygget.
Här försökte jag delegera lite arbete. Det gick så där.
Målet med mitt och den övriga styrelsens och verkställande utskottets arbete under dessa två år har varit att skapa en bättre laganda och vi-känsla. Jag tycker att en ordförande ska vinnlägga sig om att låta andra växa och ta plats utan att för den skull fly ansvar. En ordförande ska vara stöttande och inspirerande för att sist och slutligen vara redo att bära det yttersta ansvaret för partiets ledning. Det har varit och det är och det förblir mitt eget motto

Inom Centern råder åsiktsfrihet och fri debatt. Det är bra för det skapar spänst och kloka beslut, hela Åland till gagn. Centern tar ansvar och vi jobbar på riktigt med jämställdhet över hela Åland, till exempel i fördelningen av topposter. Det gör väldigt få andra partier som hellre koncentrerar makten till några få personer och därmed centraliserar beslutsfattandet och möjligheten att påverka.

Dessa två år har på många sätt varit berikande och givande men jag kan ändå inte låta bli att dra den gamla historien om vad som egentligen skiljer Centern från övriga partier. Om en sosseledare ber sina medlemmar hoppa så gör de det. Om en moderatledare ber sina medlemmar hoppa så frågar några varför innan de hoppar. Om en Centerledare ber sina medlemmar hoppa är svaret nästan säkert: Det kan du göra själv det!

Skämt åsido ligger det ganska mycket i det talesättet. När jag ser mig omkring här i salen ser jag oerhört många viljekraftiga, driftiga och unika människor. Det är det som är tjusningen med partiet men det är också det som utgör risken. Det är inte de övriga mer strömlinjeformade partierna, några av dem sektliknande, som är största hotet mot Centern utan det är vi själva.


Vi kan inte påverka vad de andra gör men vi kan påverka vårt eget arbete. Mot den bakgrunden hoppas jag att det gemensamma lagbygge som vi startade för två år sedan kan fortsätta i kväll. Vi ska alltid minnas att det är laget, inte jaget, som vinner matcherna.

Till sist, liksom många andra som är aktiva i partiet är jag också företagare. Sedan två år tillbaka ger jag i nära samarbete med sjöfartsnäringen ut Ålands Sjöfart fyra gånger per år. Det gör jag av flera skäl men framför allt eftersom sjöfarten är Ålands i särklass viktigaste näringsgren och därför förtjänar ett trovärdigt och inspirerande språkrör. Precis i dagarna har ett sprittande färskt julnummer lämnat tryckpressarna och jag hoppas ni tar med er en tidning när ni lämnar dagens stämma. I den kan ni läsa mer om människorna som formar sjöfarten och inte låter sig skrämmas ens av internationell konkurrens.

Igen, ni är varmt välkomna hit och jag vill avslutningsvis tacka den avgående styrelsen, verkställande utskott och vår partisekreterare Jenny för ert uppoffrande arbete, många glada skratt och ett synnerligen gott samarbete. Tack för att ni lyssnade!

100 dagar kvar – jag är redo

I dag är det 100 dagar kvar till höstens lagtingsval och jag står till förfogande, starkare och helare än någonsin. Från att ha varit en nov...