tisdag 31 januari 2012

Undrar om de begrep dialekten?

Okej, det var rätt coolt att vara på besök i nyhetsfabriken i går, om än bara en morgon. Det blev dock mycket gjort på kort tid. Först Nyhetsmorgon, sedan TV4 News och slutligen TV4 Skåne. Det får man vara glad för. Den som inte syns och så vidare. Hoppas bara de förstår åländska med finströmsbrytning där nere i Skåne!

Här är tv-inslaget förresten. Vår del kommer efter toppnyheten om utrensningarna i Malmö Redhawks. First things first gäller även i Malmö!

Vidare är vår hemsida på gång att bli nåt.

Och försäljningsplatserna är i gång!

Ad Libris.

CDON.COM.

Här är några bilder jag lånat ur TV4-programmet.
Till vänster David Widlund. Till höger undertecknad. Intervjuare är TV-legenden Erik Arnér. Bara att träffa honom var en upplevelse, tycker jag.
Mellan etthundra och tvåhundra hus och byggnader tror vi den misstänkte och delvis dömde Ulf Borgström gjort sig skyldig till. Det är svindlande många i ett förhållandevis litet samhälle.
Branden startade ofta högt uppe i byggnaderna. Gärna på bärande bjälkar. När elden fått fäste där rasade så småningom taket in varpå släckningsarbetet blev i stort sett omöjligt.  
Och så här ser Ulf Borgström ut ungefär. Det finns massor av klipp och nyheter om honom om man vill söka. Till exempel på TV4.

måndag 30 januari 2012

Bildextra från nyhetsfabriken

Så var det gjort, en dag i nyhetsfabriken på TV4 i Stockholm. Hämtning med taxi 06.20. Färd till TV-huset, direkt till sminket, ner och äta frukost, sedan till studion. Whambam thank you ma'm, allt på minutschema. En trevlig pratstund med programledarna i tio minuter, sedan vidare till nyskapade och redan hyllade TV4 News för en ny intervju följt av en sista tillsammans med TV-legenden Erik Arnér (en skön typ) som gjorde en specialare för TV4 Skåne. Sedan over and out och tillbaka ut på gatan. Boken om Gryningspyromanen är därmed sjösatt på riktigt!

Resultatet kan du se här:

Nyhetsmorgon.

Reflektion: studion ser mycket flashigare ut på teve än i verkligheten. Den liknar närmast nåt slags lagerlokal med några skrivbord utspridda ungefär som om man haft en näve grus i näven och kastat ut.

Här är dagen i bilder, i stort sett:
Nej, det enda fancy med ett tv-hus är det som syns i rutan. Resten är i stort sett ett lager i ett hamn, nära en tung industri.
Fast det är klart- TV-skärmar som sådana råder det absolut ingen brist på. De finns i varenda knut.
Detta är en hemlig smygbild från utkanten till Morgonstudion. Det var antagligen förbjudet att fotografera och bara just därför måste jag göra det. Man kan ta finströmaren ut ur Finström, men aldrig Finström ut ur finströmaren...
Denna programledare intervjuade oss i nybildade TV 4 News. Det har redan nu hyllats av kritikerna trots att det från och med i morgon börjar kosta att titta. Denna paparazzibild tog jag utan att betala!
Kvinnan till höger om lådan tog hem femtio papp i Trisslotteriet. Jodå, jag frågade om jag fick testa men de skrattade bara bort det. 
Och som i alla andra mediahus är man även på TV4 omåttligt stolta över sina utmärkelser. På TV4 hänger priserna ovanför müslin i frukostmatsalen. Vet inte om de med den placeringen vill skicka ut ett budskap?

Medförfattare David Widlund hälsar till alla han känner på Åland!
Sminkösen på TV4 har aldrig varit lika nära att sluta som denna morgon när hon fick händerna på Finströmsodjuret. Fast även den utmaningen fixade de! Det är dock i skrivande stund oklart varför mannen på bilden sitter där med munnen öppen. Säga vad man vill, men det ser inte värdigt ut.

lördag 28 januari 2012

Mordbrännarboken är klar!

Boken om Sveriges genom tiderna kanske värsta mordbrännare är klar och finns att köpa inom kort. Den första februari ska den finnas ute i handlarna över hela Sverige. Redan i kväll kan ni köpa ett eget ex, om ni är snabba! Dessutom kommer den som ljudbok inom kort.

”Gryningspyromanen” är en verklig historia om en riktig människa som aldrig hittade sin plats i samhället. I dag sitter Ulf Borgström, som han heter, i fängelse. Men han kommer ut sommaren 2016 om han sköter sig. Då är den stora frågan som engagerar så gott som hela södra Sverige – ska det fortsätta brinna?

Svaret är troligen ja, enligt de experter vi intervjuat. Ulf Borgström är fälld för två försök till mordbrand och ett fall av grov mordbrand. Men han är misstänkt för långt över etthundra bränder vilket vi visar i boken. Jag har tillsammans med halvålänningen och brandingenjören David Widlund försökt begripa och förklara hur en från början fullt normal unge utvecklas till en hatisk och hämndlysten förstörare, en tid kallad statsterrorist, i stort sett utan skrupler.

I Gryningspyromanens spår brann kyrkor, nationalklenoder som Nils Holgerssongården, Anders Zorns gammelgård i Dalarna, Emil i Lönnebergas snickeboa, villor, lager, affärer och mycket annat. I vår bok visar vi att egentligen ingenting brann av en slump. Det fanns alltid något skäl, ofta som en del i ett för utomstående närmast obegripligt handlingsmönster.

Jakten på Gryningspyromanen hör till den svenska kriminalhistoriens största mysterier – och misslyckanden. För de facto ”visste alla” vem han var men kunde inget bevisa som höll i rätten. Det är i sig häpnadsväckande.

Vår bok ska, hoppas vi, väcka uppmärksamhet och göra det möjligt att sätt stopp på fortsatta mordbränder. Hittills har dagspressen i Skåne visat intresse för vårt arbete. I fredags sände P4 en intervju med David. Och på måndag cirka 08.15 (åländsk tid) blir det ett reportage där både David och undertecknad deltar i TV4:s Nyhetsmorgon – live. Missa inte det!

Har för övrigt redan nu fått hem de första tryckta exemplaren av boken, med hård pärm. De är till salu för 23 euro per styck. Intresserad? Hör av dig så ordnar vi affären! Tel: +358 457 3135 640 (min mobil).

FÖRE
Ett tag i höstas låg det papper, domstolsdokument, utlåtanden och Hin Håle och hans närmaste vänner utspridda över hela kontorsgolvet.

EFTER
Men nu, hopplala, är det hela en färdig bok som vi hoppas ska kasta ljus över ett av Sveriges hittills största kriminalhistoriska mysterier – och misslyckanden.



torsdag 26 januari 2012

Med tungan rätt i mun

Ombedd att förklara varför finans- och näringsutskottets majoritet, liksom regeringen, föredrog att bevilja ett lån istället för ett särskilt stöd (alltså bidrag) till Sottunga sade jag till Nya Åland att det handlar om en ordstrid som man egentligen borde avstå från. Om en båt drabbats av en läcka och riskerar sjunka är det inte konstruktivt att bråka om man ska använda en plasthink eller ett plåtämbar för att ösa. Problemet med särskilt de små kommunernas ekonomi kräver både eftertanke och balans. Alla på Åland ska ha det bra, är grundinställningen. Frågan är bara hur det ska gå till och vem som ska betala.
När det råder skarpt läge måste man fokusera på att få bort vattnet ur farkosten för att den ska flyta även på lång sikt.

I själva presentation av utskottets betänkande sade jag sedan i stora drag följande i onsdags:
Ålands lagting, 25.1.2012

Fru talman, kära kolleger,

Finans- och näringsutskottet har under de senaste veckorna behandlat landskapsregeringens förslag till andra tilläggsbudget om 696.000 euro netto. Utskottet godkänner den föreslagna så kallade städbudgeten vilket betyder att hela budgeten för 2011 nu uppgår till totalt 324.939.000 euro. Det är mer än vad som kommer in och ett av problemen med vår gemensamma ekonomi just nu. Denna regeringen och detta lagting måste inse att tiderna vi lever i är knappa och synnerligen osäkra. Varenda slant måste i fortsättningen vändas.

Det är viktigt att understryka att utskottet i behandlingen av tilläggsbudgeten i samtliga fall förutom ett var enhälligt. Till det återkommer jag.

Allt i tilläggsbudgeten handlar inte om utgifter. Det finns även en förhoppning om intäkt om 7,8 miljoner euro från Ålands Industrihus Ab där som bekant EU-kommissionen ansett att landskapet betalat ut ett felaktigt statsstöd. Utskottet har i sin behandling av ärendet konstaterat att en försäljningsprocess pågår och att landskapsregeringen i den ska sträva till att minimera effekterna för skattebetalarna. Det är också viktigt att eventuella störningar på marknaden så långt nånsin möjligt ska minimeras och att samtliga aktieägare i bolaget ska behandlas likvärdigt.

När det gäller utgiftssidan finns det några poster som vi efter den tidigare presentationen i plenum har granskat närmare. Till exempel beslutet att införskaffa en ny arbetsbåt till social- och miljöavdelningen vilken har till uppgift att hålla efter sammanlagt 53 olika naturreservat. Den nya båten kostade 90.000 euro vilket förefaller vara ett högt pris men kan konstateras att det nog var nödvändigt av flera skäl. Delvis för att Arbetarskyddskommissionen dömde ut den tidigare vilket inte var så konstigt. Den hade hängt med sedan 1992 och sjönk vid kaj strax innan den nya införskaffades. Ur arbetarskyddshänseende är den nya båten dessutom mer lämpad för arbetets ofta besvärliga art. Bland annat är den försedd med en förlig ramp från vilken maskiner nu kan landsättas på ett säkrare sätt. Den tidigare båten lämnade en hel del att önska i det avseendet, för att uttrycka det mycket försiktigt. En rimlig slutsats är att eftersom vi finns på en ö är det rimligt att vi håller oss med en båt som är bra. Det är sunt förnuft.

Vi har vidare konstaterat att landskapsregeringen står i beråd att inleda en process i Estland gentemot BLRT Shipbuilding Ltd med anledning av den försenade leveransen av fartyget Skarven. Kravet som fastställts i en skiljemannadomstol uppgår till 1,9 miljoner euro plus räntor. Kostnaden för denna process beräknas uppgå till 145.000 euro. Landskapsregeringen äskar om 100.000 euro i tilläggsanslag vilket utskottet stöder.

Den tredje utgiftsposten som landskapsregeringen föreslagit utgörs av ett lån till Sottunga, Ålands minsta kommun. Problemet är ett arv från den förra landskapsregeringen som trots att besvärligheterna på Sottunga var kända, inte hanterade dem.

Bakgrunden är i korthet följande. Sottunga kommun har en skriande brist på likvida medel till följd av höjda kostnader för framför allt vården av sina äldre. Skattemedlen som kommer in räcker i dagens läge inte till för att betala alla räkningar. Därför har kommunen anhållit om 140.000 euro för att täcka 2011 och ytterligare 195.000 euro för att klara 2012. I den andra tilläggsbudgeten är endast den första summan nämnd, den andra kommer vi att få behandla vid ett senare tillfälle. Att Sottunga ska ha hjälp har ingen ifrågasatt. Kommunen har sparat på allt som är möjligt och endel saker som för många kommuner skulle betraktas som omöjligt. Frågan som utskottet ägnat en hel del tid åt är därmed om medlen till Sottunga ska betraktas som ett lån som senare kan omvandlas till ett understöd eller om pengarna redan från början ska betraktas som ett så kallat särskilt understöd. Frågan kan tyckas semantisk men är på riktigt.

Här måste jag fördjupa diskussionen något. Landskapet Åland befinner sig i en mycket svår ekonomisk situation. Underskottet från 2012 kan enligt de senaste prognoserna uppgå till cirka 20 miljoner euro och om inget dramatiskt händer i framtiden kan det bli minst lika mycket de kommande åren. Åland måste alltså spara. Åland måste se över sina strukturer. Åland måste göra annorlunda än hittills. Mot den bakgrunden är det, enligt utskottets majoritet, rimligt att använda sig av möjligheten att bevilja detta likviditetslån till Sottunga kommun. Till detta ska även läggas den samhälls- och servicereform som påbörjats av den sittande regeringen. Genom att nu bevilja ett lån och därefter se över hela kommunstrukturen är avsikten att hitta en lösning som fungerar även långsiktigt. Ett bidrag är kortsiktigt och bidrar inte till att lösa det över allt skuggande problemet.

Åland är ett landskap med 16 kommuner. Vi har ett gemensamt ansvar för vår kassa och Sottunga samt några andra mindre kommuner dras med ett svårlöst strukturellt problem som ingalunda kommit plötsligt. Problemen ligger på en demografisk nivå. En åldrande befolkning och en tilltagande utflyttning gör att skatteunderlaget utarmas. Till följd av en massa olika orsaker är skattekraften för låg för att ens den lagstadgade servicenivån ska kunna upprätthållas. Det dilemmat är inte bara Sottungas. Vi måste alla bidra till en lösning. Detta är inte bara möjligen utan med största säkerhet början till ett arbete som kommer att definiera vårt lagting under en lång tid framöver. Sanningen är att vi i dag saknar pengar för att dela ut understöd utan större eftertanke. Vi saknar också en långsiktig praxis när det gäller hanteringen av kommuner i ekonomiskt trångmål. Denna praxis måste nu med det snaraste ses över för det finns dessvärre inte mycket som tyder på ett ekonomiskt tillfrisknande. Snarare handlar det om en kronisk åkomma.

Hittills har bristen på pengar kanske funnits där, men aldrig varit överhängande. Det är den i dag. När den nuvarande regeringen bildades visste alla att läget i en pekuniär mening var ansträngt. Det har sedan dess inte blivit bättre, snarare tvärtom. Den ekonomiska krisen tilltar över hela Europa. Därför måste man se över alla möjligheter till att långsiktigt hantera situationen. Det gör man inte genom att använda Sottunga som något slags slagträ i en politisk strid om ord. Den lätta vägen kan tyckas vara att ösa ut bidrag till höger och vänster. Den svåra vägen är att se till att det finns en framtid för oss alla. På Sottunga, i den övriga skärgården och på hela Åland.

Det förtjänar dock sägas att liberalerna och Ålands framtid vilka båda föredrar bidragsvägen mycket väl kan ha rätt. Men lika viktigt är det att det Ålands landskapsregering föreslår inte heller är fel. Det är ett sätt att skaffa sig tid till att hitta den långsiktiga lösning som i sanningens namn redan borde funnits. Ett likviditetslån borde vara dessutom vara mer motiverande i det fortsatta arbetet än ett direkt understöd.

Problemet som Sottunga dras med är de inte ensamma om. Allt tyder på att det kommer fler. Därför är det kontraproduktivt att ägna tid och kraft åt detaljfrågor när det är strukturer vi snart måste hantera. Det är också viktigt att understryka att det lån som nu föreslås beviljas till Sottunga med stor sannolikhet kommer att omvandlas till ett stöd. Men först efter det att principerna kring hur ekonomiskt trängda kommuner ska hanteras över tid.

Tack fru talman.

onsdag 25 januari 2012

Skärpt ton ute i världen

 I dag är det exakt ett år sedan Egypten ramlade samman och den arabiska våren på allvar inleddes. Än är kriserna så klart inte över. Ska man reda ut några tusen års av orättvisor krävs mer tid än ett år. Men början finns där och viljan verkar genuin.
 
Dessa har jag aldrig sett på riktigt. Skulle gärna åka dit men ser helst att man fått lite bättre ordning på landet först. I dag är det ett år sedan revolutionen startade.
Stridslysten igen. Barack Obama använde kongressen som plattform för ett brännande valtal i natt.
Ett annat land som i det stora hela lett världen framåt är USA. Där gick president Barack Obama i natt till skarpt angrepp mot sina motståndare i sitt sista (?) State of the Union-tal. Han var överraskande tydlig i sina önskningar och skattehöjningar för att skapa ett mer rättvist Amerika. Här kan man läsa mer om det på svenska.

Så här såg min första Mac ut!
Och så en liten tanke till Apple, det lilla bolaget som går från klarhet till klarhet. Jag har själv varit macifierad sedan min första Mac Plus. Då var det tuffare att hållas med Mac jämfört med PC där ju alla program och spel fanns. Fast trägen vinner och nu är det plötsligt Mac som är standard och världsledare och som dessutom tjänar obscent mycket pengar. Snart måste man kanske byta sida igen för att inte vara som alla andra!

En liten testkörning

Ska man vara med ska man vara mobil. Check.

tisdag 24 januari 2012

Ooops, dialektengelska!

Det värsta och det bästa med att leva i dag är att väldigt lite stannar där det hör hemma. På Guernsey till exempel. Folk fejsbookar, twittrar, bloggar, skriver och har sig. Dessutom youtubar de för brinnkära livet. Därför är det ute hur det låter när folk pratar engelska med tydlig Finströmsbrytning. Den nakna sanningen, om än påklädd, hittar man här:

söndag 22 januari 2012

Politik när det är som bäst

Efter att jag ett litet tag ha förlorat hoppet kring finländsk politik är det nu tillbaka med besked. Dagens presidentval resulterade i att borgerliga Sauli Niinistö (saml) ställs mot gröna Pekka Haavisto i en direkt avgörande omgång den 5 februari.

Det är bättre än en saga. För Pekka Haavisto är inte bara grön. Han lever också sedan 2002 i registrerat partnerskap med en annan man. Sådant trodde jag i mina fördomar inte att gick hem i ett land där öppet främlingsfientliga partier blir valsegrare. Så fel jag fick. Och så glad jag blir.

Det kan mycket väl vara så att finländarna lite till mans är människor som i hemlighet lyfter på hatten för de som sticker ut lite. Som inte gör som alla andra. Som inte riktigt hör till etablissemanget. Som Timo Soini förut och som Pekka Haavisto nu. Att Sauli Niinistö vann första omgången var väntat. Uppkomlingar i all sin ära men en man som sitter i telefonstolpar medan tsunamin forsar fram under är oövervinnerlig i Finland. De andra hade faktiskt ingenting att komma med. Annat än det där vanliga vård, skola, omsorg-mantrat som politiker rabblar i sömnen.

Nu blir det en extremt tydlig slutspurt inför andra omgången. Karlakarln Sauli Niinistö mot alternativa Pekka Haavisto. Tydligare än så går det knappast att definiera det Finland som vuxit från en sovjetisk lydstat till en modern nation.

Pekka Haavisto och Sauli Niinistö gör upp om vem som blir landets nästa president. Tydligare än så kan ett val knappast bli. (Bilden är lånad från svenska Yles hemsida.)

På Åland vann Eva Biaudet en klar seger. Fast valdeltagandet var lågt, till och med ännu sämre än för fyra år sedan. Det är såklart inte så bra. Hoppas på en uppryckning om två veckor.

lördag 21 januari 2012

Vi behöver fler som Keegan

Jan ”Keegan” Mattsson fyller 50 år och ställde i dag till med fest på Hildas hus. Det var såklart fullsatt från början till slut. Det är som bekant inte många som inte känner Keegan. Det är troligen enklare att lista dem som inte vet vem han är. I Hildas hus trängdes direktörer, minigolfkompisar, fotbollsvänner, släkt, vanliga vänner och typ tusen andra. Bespisningen var världsklass med smörgåstårta, fotbollstårta och allt annat man kan tänka sig.

Stämningen såklart på topp.

Jan ”Keegan” Mattsson är en av stadens riktiga profiler. I exakt 50 år har han oförtröttligt, med aldrig sinande nyfikenhet, trampat gatorna, pratat med folk – och stött sitt IFK Mariehamn. Keegan skötte förr i världen resultattavlan på Idrottsparken. I dag är han en ständig gäst på Wiklöf Holding Arena. Både när det vankas hemmamatch och annars. Men han är inte bara en idrottslig entusiast utan också en välstämd sångare som förgyllt många fester genom åren.

Keegan definierar kamratandan som ska finnas i såväl idrottsföreningar som i samhällen. Den känsla av samhörighet som uppstår bara genom en nickning på stan, ett samtal i snön, ett uppmuntrande ord på vägen. Keegan är långt långt borta från den cynism som ibland plägar breda ut sig och i sin urskillningslöshet smärtar och skrämmer. Keegan är genuin och på riktigt och därför värd alla hyllningar han kan tänkas få. Femtioårsstrecket är på flera sätt halvtid i livet. Och som alla vet är det i andra halvlek de mest spännande situationerna väntar!

Hatten av för Keegan. Ja må han leva!

Klart det ska vara fotbollstårta när Keegan fyller år!
Stämningen var tät på Hildas hus.
Gunbritt ”GB” Eriksson var med och styrde upp festen.
Från IFK Oldboys förärades Keegan med en spelskjorta som Tage Silander till vänster och Henrik Boström, som fyllde år exakt i dag, överlämnade. Grattis till Henka också! När gäller fotbollskunskaper finns det naturligtvis inget som Silander/Boström kan lära Keegan. Andra vägen är det en annan sak...

fredag 20 januari 2012

Höghöjdsblogg nummer två

Jaja, man är väl barnslig men att blogga från 12.000 meters höjd blir lätt en vana. Folk brukar lite slarvigt prata om att skaffa sig helikopterperspektiv på tillvaron för att därmed nå någon form av större insikt och förståelse över hur tingen är ordnade. Det finns dock ett problem med det. Från i vart fall denna höjd ser man dessvärre inte så mycket av det som pågår där nere. Vi ligger dock nånstans över södra Sverige där Gryningspyromanen tidigare härjade.

Har dessvärre missat tre dagars lagtingsarbete denna vecka. Det är inte okej men dessvärre var det ofrånkomligt denna gång. Hade redan innan valet i höstas lovat komma till denna solenna gala på Guernsey. Och sådant måste man hålla. Nästa vecka väntar nya utmaningar både i lagtinget och annars. Bland annat ska frågan om Sottunga behandlas. Kommunen har ramlat ner i likviditetskris och behöver hjälp från landskapsregeringen. Det förstår alla. Striden handlar nu om denna hjälp ska utgöras av ett bidrag eller av ett lån som kan omvandlas till bidrag. Tycker du det låter som en strid om påvens skägg har du rätt. Men lite debatt är också debatt!

Just nu handlar det om höghöjdsbloggning, den nya 10.000-metersklubben. Senare i kväll blir det middag tillsammans med lagtingets övriga medlemmar. Blir lite sen dit men har för avsikt att gå. I synnerhet som man hotar med att även Amerikanaren ska delta! Lär vara en karaktär utanför det vanliga.

I övrigt stundar helg för både onda och mindre onda. Själv tvingas jag jobba för att komma i kapp men till er övriga lösdrivare, mekaniker, rörmokare, trädgårdsarbetare, IT-tekniker, torskfiskare och alla andra återstår bara att önska en riktigt trevlig helg!

(Och hoppas att denna blogg nu inte gör så vi ramlar ner allihopa.)

Folket på Guernsey var inte sena med att sluta upp för att hylla sina hjältar. Tack vare målmedvetet och strategiskt arbete är idrotten på Guernsey en urstark kraft i samhället. Här trängdes högt och lågt med ett gemensamt intresse: sport och fostran.

En bild till på hur det såg ut i talarstolen.

Närmare cricketstjärnor än så här kommer jag aldrig.

Och här är jag nu!

torsdag 19 januari 2012

Donkeypower gör skillnad

Här är talet till Guernsey



St Peter Port, Guernsey, 19 januari 2012.

Kära dagbok,

Det var i sanning en remarkabel dag i går då jag hade den stora äran att vara festtalare och prisutdelare vid Guernsey Sports Commissions stora Sporting Achivement Awards i St Peter Port. Det är fullständigt otroligt vilken bredd denna ö har bland sina idrottare. Förutom alla pristagare hyllade vi bland annat en fysioterapeut som ska ta hand om Mark Cavendish och de andra världsstjärnorna i Team Sky i cykling samt en ung roddare som försöker slå sig in till OS i den svåraste av grenar: singelrodd. Båda är från Guernsey.

Guernsey gjorde extremt bra ifrån sig vid senaste sommars NatWest Island Games på Isle of Wight. Därför var mycket fokus nu också på just öspelen. Till exempel förlorade jag själv tio pund på deras halvmaratonlöpare Lee Messien som vann spelens första guldmedalj. Tack vare vår egen Johanna Kalroth som löpte snabbast i damernas halvmara vann jag dock tillbaka tian bara timmen efteråt!

Hur som. Det är antagligen omöjligt att göra kvällen rättvisa på denna plats. Vill bara konstatera att det blev en tillställning att minnas. 400 idrottare kom till denna galakväll som pågick mellan 19 och 22. Jag får konstatera att vi troligen har ganska mycket att lära av denna tillställning. Sportfester måste inte vara till långt in på småtimmarna och vara extremt påkostade. Sist och slutligen är det ju faktiskt viktigast att bara sätta sig ner och umgås, utan att festerna måste vara spritindränkta.

Guernseyborna kallar sig själva gärna för donkeys, åsnor. Att döma av deras framgångar de senaste åren är det nog inte helt fel att önska lite mer donkeypower till oss alla. Det finns  många likheter mellan Åland och Guernsey. Som till exempel att brittiska kronan även här skärper momsreglerna mot exportföretag, ungefär på samma sätt som Finland gjort mot Åland. Öar har mycket att lära av varandra.

Ha en skön torsdag!

Programmet. Lustigt att det var spegelvänt. Och att ingen klagade under kvällen!


Festtalare.
Hamnen i St Peter Port.
Och här ligger själva ön.

tisdag 17 januari 2012

Blogg från himlen!

Jamen, det fattar väl vem som helst att om man en gång har möjligheten att blogga från 12.000 meters höjd så måste den chansen tas. Det går inte längre att komma ifrån att det mänskligt önskvärda allt oftare också är det tekniskt möjliga! Nu landar vi snart i London, måste logga ut. Vill ju inte förorsaka något major hickup. Cheers.

Okej, ljuset är kanske inte det bästa och motivet i flera avseenden skumt. Men platsen är ändå 15D och höjden är  6.342 meter och sjunkande. Vi närmar oss!

47 skäl att fira i dag

17 januari.
Så kom då ytterligare en födelsedag att lägga till handlingarna. I dag blir jag 47. Egentligen så är man ju gammal som de så kallade gatorna, när jag börjar tänka efter. Jag hör till exempel till dem som på allvar fortfarande minns när 1984 av George Orwell på riktigt var en framtidsvision. I sanningens namn blev det heller aldrig så som den lille domedagsprofeten trodde det skulle bli. Myten om det totalitära övervakningssamhället försvann lika kvickt som veckorna numera tenderar avverkas. (Fast killen sålde rejält med böcker på stolligheterna, den saken är klar!)

Det är genom att hitta på det som ingen annan hittat på som man når omslaget till Time. Som George Orwell till exempel.
Men jag är inte bara gammal. Jag är också ung. På många sätt funderar jag kring när man egentligen blir vuxen. Är det genom tidiga promenader med hunden? Är det för att Rapport på kvällarna sätter agendan? Ansvaret som följer med åren? Nåt annat? Vem vet inte jag, vem vet inte du...


Jag känner åttioåringar som i sitt inre känner sig som femton och jag känner trettiosexåringar som agerar som vore de etthundratjugotvå. Båda har lika rätt som de har fel. Livet är aldrig åren som går utan vännerna du har och händelserna du genomlevt. Har därför roat mig med att leta upp en livslinje för mig just i dag, på min födelsedag:

Visst har det funnits stunder av tvivlan och dagar som varit sämre än andra. Men på det hela taget visar denna pil med stor pregnans mitt liv sådant som jag upplevt det. Och nu fortsätter vi klättringen!
I dag är det inte bara jag som fyller år. Det gör även Muhammed Ali och Stefan Fonsell och Jan Guillou och en rad andra viktiga människor. Vi är alla stenbockar och därmed ena riktiga bändarschlen för att prata saltvikska. Det är vi så gärna! Vi är de där fiskarna som med frenesi simmar mot strömmen, inte på rygg glajdar omkring.

Min egen dag går i arbetets och resandets tecken. Den första delen av dagen ska jag tillbringa tillsammans med mina kolleger i lagtingets finans- och näringsutskott. Vi har en lång dag med många ärenden att fylla och hantera. När den dagen är slut är det Air Åland och några flygbolag till som väntar. Jag reser till Guernsey på gränsen till Frankrike för att vara med och hylla deras främsta idrottskvinnor och -män och för att träffa några av alla dem som med hjälp av råd och dåd bidragit till det jag kan i dag. Guernsey har varit en av de riktigt tunga aktörerna i den organisation som i dag heter International Island Games Association och som ordnar NatWest Island Games vartannat år. Just Guernsey var mest framgångsrik av alla då fjolårets tävlingar avgjordes på Isle of Wight.

Min födelsedagsmiddag ska jag avnjuta i så kallad splendid isolation på ett hotell i London. Kan faktiskt på allvar inte bestämma mig för om det är coolt eller töntigt.

Hur som. Ha en skön tisdag. För det ska jag ha!

måndag 16 januari 2012

Har euron också grundstött?

Bilden på den havererade lyxkryssaren Costa Concordia är på flera sätt bottenlöst sorglig. Istället för att vara ute på haven med nöjeslystna och nyfikna resenärer ombord ligger fartyget hjälplöst utanför en liten italiensk by som kan komma att blomstra till följd av intresset från nyfikna vraktittare. Den enes död, den andres död.

Det kommer inte på mycket lång tid, om någonsin, att på nytt ljuda pianomusik ombord på det blott fem år gamla fartyget. Nu och framledes är det bara fiskar som simmar runt vraket, in och ut i det jättelika hål som stenarna slet upp. Hur kunde det gå så här? Varför körde fartyget på grund? Vad gjorde att hon sjönk så snabbt? Varför?

Frågorna är rätt ställda men svaren är ännu inte klara. De kommer. När en katastrof som denna äger rum i ett modernt land vidtar en enorm apparat av utredningar och analyser. Därför kan vi vara helt lugna över att inom inte alltför avlägsen framtid få reda på hela sanningen.

Kan inte släppa tanken på det att jättekryssaren Costa Concordias öde i allt väsentligt bär likheter med Titanic och andra osänkbara storheter. Det borde inte kunnat ske, men gjorde det ändå. Det är också en tanke som liknar en avsikt att samma helg som det otänkbara inträffade fick Frankrike, Österrike och sju andra EU-länder några svidande piskrapp från de ledande kreditinstituten som sänkte ländernas kreditvärdighet. Det kan tyckas som ord på ett papper men får konsekvenser även för oss. Inte nödvändigtvis bara dåliga sådana. För i takt med att euroländernas finanser försvagas blir vårt grannland Sverige för tillfället allt starkare. Det är bra för oss. Sverige är numera Ålands viktigaste partner, när det gäller utbildning, handel, kultur och egentligen allt annat utom möjligen ishockeylandslaget där det alltjämt råder mixed feelings i vårt landskap.

Sverige blir mot den bakgrunden på flera sätt den lilla italienska fiskebyn som nu blir berömd till följd av andras olycka. Frågan är om det blir lika lätt att analysera problemen kring euron som det blir att finna svaret på varför Costa Concordia gick på grund?

Ha en bra arbetsvecka nu. Det ska jag ha!

Har man det minsta anlag för det dramatiska här i tillvaron är det lätt att föreställa sig Costa Concordia som en bild av euron och EU:s just nu sargade finanser.

lördag 14 januari 2012

Han förändrade världen

Som yngre var jag en fanatisk schackspelare. Till följd av en knäsjukdom (och bristande talang för den delen) blev jag aldrig fotbollsspelare. Som 13-åring blev jag istället besatt av schack. Det varade till cirka 20 varpå det blev volleyboll, vilket är en annan historia. I dag är mitt förhållande till schack ungefär samma som till memma, jag känner lockelse men inte frestelse.

Det är ändå på många sätt schack som kanske format mig mer än mycket annat. Schack är det i särklass mest komplicerade spel som finns. Om man inte är vaksam hör det till de sporter som äter upp dig om du gör dig själv ätbar. Dragen, strategin, risken slukar dig om du inte står stadigt. Några av de bästa böcker jag läst handlar om människor och deras förhållningssätt till schack. Nu kan jag även placera en film i samma kategori.



Har alltså i kväll sett ”Bobby Fischer Against The World”, filmen om världens kanske genom tiderna främste schackspelare, åtminstone den mest kreative. Det mesta kretsar kring uppgörelsen på Island 1972 då Bobby Fischer presterade sådana matcher att till och med motståndaren och förloraren Boris Spasskij stod upp och applåderade efteråt. Fischer vann matchen för sig själv och för USA som för första gången någonsin besegrat det då mäktiga Sovjetunionen i det mest intellektuella av spel. Prestigesegern var väldig och förebilden viktig. Före Bobby Fischer var schack ett spel som alla kände till men få spelade. Efter Bobby Fischer var vi plötsligt 600 miljoner som spelade – vissa bättre och andra sämre men alla försökte.

Efter VM-matchen gick det på tok för Bobby Fischer. Han började hata sitt USA och sin familj och i stort sett alla andra. Han blev på många sätt en lallande idiot som till sist fick asyl på Island där han dog 2008, bara 64 år gammal. På det sättet slöt han cirkeln. Han blev vuxen tidigt, mästare för snabbt, galen istället för rik och berömd och slutligen död innan hans liv egentligen var över.

Det är en berättelse om ett öde som formade världen i det lilla. Se den (detta är hela filmen):


Bobby Fischer till vänster var som 28-åring världens främste schackspelare 1972 och sannolikt en av de absolut bästa i världshistorien. Det kunde han inte hantera, han dog som en ensling 2008. Boris Spasskij till höger förlorade den prestigefyllda titelmatchen på Island 1972 men är fortfarande i livet

fredag 13 januari 2012

Fyllegräl på Ålands hav

”Det blir inte värre än så här”.

Så sade farsan förr i världen när vi stävade mot vårt mål i den yttre skärgården ombord på den gamla Gölbysnipan. Den rullade fast det var plattstilla och slog halvt runt när det blåste. Jag kan när som helst minnas lukten av diesel och fuktiga dynor där jag satt på akterbänken för att få frisk luft – och kunna mata Sjöberg. Hade huvudsakligen två frågor som jag fyrade av mot farsgubben: ”När är vi framme?” och ”Blir det värre än så här?”. Farsan svarade alltid: ”Snart” och ”Nä, nu blir det inte värre”. Vilket det naturligtvis blev. Varför skulle det inte? Det blir nästan alltid värre innan det blir bättre.

Kom att tänka på det just i dag då jag sitter ombord på Mariella på väg från Stockholm till Mariehamn. Det är gott om folk ombord i den klassiska blandningen av chaufförer, fyllbultar, småbarn, raggare, hudteraputer, hälsovårdare, säljare och så jag då och många till. Har annars en faiblesse för att sitta på flygplatser och och se på folk. Det är lika skoj ombord på Viking Line. Här finns plats för alla. Bråkstakar också. Till höger om mig står en överförfriskad äldre finländsk ”gentleman” och skriker otidigheter om Åland och mycket annat. Han är arg och lyckas få in det finska ordet för kvinnligt könsorgan på imponerande många ställen i en och samma utandning. En åländsk man sitter bredvid och eldar på. Han gör det klassiska och slänger bensin på brasan. Nu ber de varandra fara åt helvete och några andra platser. Det låter som det blir allvar snart. Fem meter därifrån sitter två receptionister och undrar när de ska kalla på ordningsmännen.

Utomhus råder snöstorm och, som värst, 28 meter per sekund i byarna. Det rullar kraftigt och folk ser långt ifrån bekväma ut. Förutom en man som just nu står och pratar i telefon i info. Han är van sjöman. Han står stadigt medan alla andra gungar vilt och vinglar från den ena sidan till den andra. Det är sjöben. Vi vanliga sitter ner och minimerar våra rörelser för att inte drabbas av sjösjuka. Ler sammanbitet mot varandra och hoppas vi snart ska vara framme och på att det inte ska bli värre.

Själv hoppas jag bara att fartyget verkligen stannar till i Mariehamn i kväll. Helsingfors är på många sätt en fantastisk stad. Men just i kväll vill jag inte fortsätta dit. Sorry.

Och nu gick den ena av bråkstakarna iväg innan ordningsmännen hann fram. Om mindre än en timme är vi i hamn. Trevlig helg.

Det rullar rejält ombord på Mariella denna fredagen den 13 januari. Som mest 28 meter per sekund mitt på Ålands hav. Skulle hellre vara hemma, om sanningen ska fram.

onsdag 11 januari 2012

En glödhet bok – absolut!

Åländsk bokutgivning tar snart ett stort steg framåt då Gryningspyromanen når bokdiskarna. ;-) Det är en dokumentär om en av den svenska kriminalhistoriens största gåtor, skåningen Ulf Borgström. Under närmare tjugo år gäckade han polis och allmänhet genom att sätta eld på kyrkor, Emils snickeboa, Nils Holgerssongården, kulturskatter och privata hem.

Hans ”varumärke” blev Gryningspyromanen och skräcken han lämnade efter sig var på riktigt. Han sitter i dag i fängelse för grov mordbrand. Men han kan komma ut sommaren 2016 och är då troligen argare än någonsin. Det kan vi slå fast eftersom vi följt i hans fotspår. Ända sedan barnsben.

Denna bok har jag skrivit tillsammans med halvålänningen och brandutredaren David Widlund från Stockholm men uppvuxen på Åland. Den kommer ut den första februari och utgör ett dokument över en epok som den svenska polisen eller allmänheten aldrig ska glömma.

Om den är läsvärd?
Har påven rolig mössa!

Gryningspyromanen är kanske inte Alandica-litteratur. Den är mycket coolare! Och verklig.

Pressen i Sverige är redan entusiastisk!


Här kan man köpa den:
Detta är inte vilken åländsk prosa som helst. Den är sann och den är på riktigt. Den 1 februari når den bokhandlarna!

tisdag 10 januari 2012

Ett klokt ord från i dag

Farväl tisdagen den tionde januari och välkommen onsdagen den elfte! Har varit en lång dag med möten i både lagting och stadsfullmäktige. Inte tröttande möten, tvärtom väldigt inspirerande. Finans- och näringsutskottets sammankomster är tempofyllda, kreativa och framåtinriktade. Lite munhuggande och mycket armbrytning i en bildlig mening. Bra debatt kort och gott.

Blev i dag också påmind ett av mina absoluta favorituttryck som möjligen lite orättvist har tillskrivits Martin Luther själv: ”Även om jag visste att världen skulle gå under i morgon skulle jag plantera ett äppelträd i dag.” Jag gillar den inställningen.

På kvällen citerade åldersordförande Roger Jansson sossepampen Göran Persson med det där vanliga den som är satt i skuld är inte fri. Roger träffade dock inte riktigt rätt – för som nästan alla i dag vet var det ju Polonius som använde uttrycket först. Något säger det allt när högerfalangen i Mariehamn tar hjälp av vänsterfalangen i Sverige för att definiera läget.

Men det är ju som alla vet nästan omöjligt att vara helt hundra med allt nuförtiden!

För övrigt anser jag inte alls att debatten i stadshuset var särskilt hård i kväll. Det ställdes frågor och det gavs svar och man röstade. It's democracy, stupid.

Och då sade Mark Twain till mig: Du grabben, ska det nånsin bli författare av dig, ska du så snabbt som möjligt byta kavaj!

måndag 9 januari 2012

Man ska lära sig av felen

Äntligen! Helgerna är över och det är dags för nya tag. Vi har än så länge vinter men kan redan skönja ljuset i de allt längre dagarna. I dag återgår arbetslivet till det normala igen och utmaningarna står på kö. Precis som det ska vara. Förr än vi anar spricker knopparna, vi rätar på ryggen och vi möter våren.

I dag är det också exakt 58 år sedan den första elektroniska matematikmaskinen visades upp. I dag ryms det mer elektronik i en telefon än vad som krävdes för den första månfärden. Denna utveckling är såklart inget annat än häpnadsväckande och fortfarande svår att definiera och förhålla sig till. Vad sker egentligen med alla oss människor som lever våra liv i en direktsändning som kan följas av alla?

Har ärligt talat ingen aning, men tycker nog jag i dag får veta saker på Facebook, på Twitter och på f-n och hans faster som jag ibland inte är helt säker på att jag vill känna till. Alla blir att känna alla och en rädsla för att göra fel sprider sig. Det uppstår en nyängslighet som jag faktiskt undrar om är till gagn för någon? Det vore synd, för faktum är att det är när man gör fel som man lär sig göra rätt. Det borde man alltid minnas.

Jobba hårt, för nu bär det av igen!

Min första datamaskin var en Trifunic med en hårddisk på svindlande 10 megabyte. Mer skulle aldrig behövas... Datorn på bilden är blott en illustration och har inget med Trifunicen att göra.

söndag 8 januari 2012

En i sjön, en ur sjön

En av mina specialiteter är att ta upp båtar väldigt sent. Gärna samtidigt som isen lägger. Kan inte riktigt förklara det där, det kan handla om nån slags låsning att inte göra det tidigare. Hur som helst, nu är flytetyget på land och redo att rustas inför vårens jakt- och fiskeäventyr.

En sak som kanske är viktigare hände också. I dag åkte lakryssjan i sjön. Det kan vara för sent men om det inte är det blir mitt liv snart helt igen i form av en rejäl lakromsfrossa. Man kanske kunde klara en vinter utan en sådan, men  jag tänker inte chansa.

Riktiga män bär tjocka mössor.

lördag 7 januari 2012

Bara 1.000 år återstår?

Håhåjaja, här har man just klarat av budgetdebatten och börjat ladda för tilläggsbudgeten i lagtinget när de kommer uppgifter att vi kanske inte behöver se så hemskt långsiktigt på saker och ting i alla fall. Den så kallade superhjärnan Stephen Hawkings har gått ut och slagit fast att vi kanske bara har 1.000 år kvar innan vi måste fortsätta våra liv på Mars eller någon annan vänligt sinnad planet.

Inte nog med det. Om utomjordingar hinner hit först kan det gå för oss jordingar som det gick för indianerna i USA – inte bra.

Fast å andra sidan, 1.000 år är ju faktiskt en ganska lång tid när allt kommer omkring. Det är nog för tidig att börja plocka ihop sitt pick och pack redan i dag. Men jag minns det som i går när jag på den lilla ön Utö i Åbolands skärgård såg Fantomen från Mars och redan då blev helt övertygad om att det här med folk från främmande planeter ska man ta på allvar. Och nu är jag äntligen i gott sällskap av professor Hawkings!

The Thing From Another World var originaltiteln. Det måste vara den som Stephen Hawkings nu sett...

fredag 6 januari 2012

Älgkliv på studsmatta

Minnet är ett lustigt instrument. För precis i dag kom jag av synnerligen oklara skäl att tänka på den fantastiska historien om älgen som brakade in genom en häck i norra stan för typ två år sedan, massakrerade en studsmatta och sedan drog vidare in i skogen. Om det är helt sant, halvt sant eller bara sannolikt vet jag inte. Ibland måste historier berättas ändå. (Helt galen är inte storyn, älgspåren var tydliga, häcken var genomsprungen och studsmattan var delvis förstörd.)

Den där älgen blev jag då när det begav sig att fundera mycket på och bad Ålandstidningens gudabenådade illustratör Jan Nordlund göra sin egen tolkning av händelsen. Det blev som vanligt världsklass. Men tyvärr hittade vi aldrig nåt bra skäl för att publicera den på riktigt i tidningen. Så här kommer den istället! För vad passar bättre än att en dag som denna Trettondag önska varandra, som Zandra brukar säga: Trevlig älg! 

Detta är Jan Nordlunds tolkning av älgdramat i norra stan för två år sedan.

torsdag 5 januari 2012

Hur locka folk till vården?

Gårdagens inlägg om julklappen till de anställda på spel- och nöjeskoncernen Paf satte fart på en liten debatt på Facebook. Sånt är friskt. De debatterna känns till skillnad från kräkset på anonyma nätforum äkta. En kommentar löd ungefär så här:

Inom vården är så gott som alla yrkesgrupper extremt lågt betalda. Men inte nog med det. Hur väl du än utför ditt uppdrag är möjligheten till höjd lön i det närmaste obefintlig. Detta har i sin tur gjort att nyrekryteringen blir liknande. Unga väljer andra jobb. Frågan är: vad kan man göra för att förbättra situationen?

SVAR: Svaret är såklart inte bara ett. Som med precis alla maskiner eller ekonomier eller arbetsplatser för den delen räcker det aldrig att dra i en spak eller trycka på en knapp för att det ska bli bättre. Det krävs små justeringar både här och där. Men först gäller det att överhuvudtaget hitta knappen och spaken.

Vårdyrket är, såvitt du inte är läkare, lågt betalt eftersom det traditionellt är ett kvinnoyrke. Det är den första och enklaste förklaringen. Och eftersom kvinnor genom tiderna, tyvärr, nöjt sig med mindre lön och sämre arbetsplatser än männen står vi där vi är i dag. Om ni inte tror mig ska ni kolla in tekniska verkens byggnad i Mariehamn. Tror ni socialkansliet sett ut så om det hade byggts i dag? Eller tror ni den monumentliknande skapelsen är planerad av kvinnor? Näjustdetja.

Är det här som Åland styrs från? Är det Finlands Banks huvudkontor? Riksbibilioteket? Nope, det är härifrån snöplogningen, vatten- och avloppsfrågor och lite till styrs i Mariehamn. Tekniska verkens hus är byggt av män för män. Därför ser det ut som det gör.
Frågan är vad man kan göra åt detta uppenbara missförhållande mellan mäns och kvinnors löner? Svaret är debatt, förslag, initiativ och en ständig lobbying. Likt droppen och stenen måste branschorganisationer, fack och enskilda fortsätta påpeka att detta faktiskt inte är rättvist. Skillnaden mellan mäns och kvinnors löner måste minska över tid.

I väntan på att detta blir verklighet gäller det att göra det bästa av situationen. Att gå omkring och vara arg för det man inte har, löser ingenting. Vårdyrket är, skulle jag gissa, ett av de yrken där tillfredsställelsen efter en arbetsdag är större än inom många andra områden, kanske de flesta. För nog måste vetskapen att man på riktigt gjort skillnad vara en känsla som är värd mycket mer än insikten att ännu en arbetsdag gått åt till att flytta papper från den vänstra till den högra sidan av skrivbordet. Utan att egentligen så mycket annat hänt.

Detta ska INTE ses som att det är okej med lägre lön inom vården, tvärtom. Eftersom arbetet på riktigt gör skillnad, borde det därmed också vara bättre betalt.

I övrigt ställer låg lön högre krav på cheferna. Om det inte är pengar man kan locka med måste man se till att resten är i skick. Att det finns fortbildning, nya utmaningar, möjligheter till nya arbetsuppgifter, ett gott humör och allt annat som sätter lite guldkant. Det ansvaret vilar tungt på varje organisations ledning.

Sist och slutligen finns det hopp om förbättring. I lagtinget till exempel är lönen till män och kvinnor exakt lika hög. Funkar det där, borde det i rimlighetens namn funka även på andra håll.

onsdag 4 januari 2012

Varje spelmarker har två sidor

Får notera att vårt åländska spelbolag Paf fått sig kring öronen efter att ha betalat ut en extra halv månadslön till personalen i samband med julfirandet. Julklappen är av allt att döma ett resultat av det jobb som lett fram till att Paf i dag på nytt är en guldkalv istället för en halt häst. Om det är rätt eller fel är jag inte rätt person att avgöra. Men jag måste nog konstatera att professor Djupsunds rader i Ålandstidningen den 4 januari är värda att fundera över. Han menar lite fritt uttryckt (nu lånar jag från Alvin och gänget 3) att då man har en topptränad kapplöpningshäst i sitt stall måste man vara beredd på att den vill springa.

Det är ändå viktigt att snarast möjligt formulera tydliga instruktioner när det gäller hur landskapets egna bolag ska skötas utgående från de olika verksamheterna. Det handlar ju först och främst om Posten, Paf och möjligen Långnäs hamn Ab, alla duktiga på sitt sätt men ändå väldigt olika till sin natur.

Och en sak till när det gäller de landskapsägda bolagen. I samma tidning berättar Posten att man absolut inte ägnar sig åt belöningar men att man har möjlighet att betala ut 3,5 procent av lönen i de händelser att verksamheten går bra. Det Paf nu tycks göra betyder knappt 4,2 procent av den årliga lönen. Skillnaden däremellan är inte direkt väldig.

Och plötsligt verkar det hela inte längre lika dramatiskt. Det är så enkelt att kritisera utbetalningar och det är så enkelt att hylla vinster. Men båda hör ihop och är ofta ett resultat av varandra i en marknadsekonomi. Det glöms rätt ofta bort.

Så här såg det ut vid apoteket på Skarpansvägen i fjol.  I dag piskar regnet mot rutorna. Hade nog föredragit snön.

tisdag 3 januari 2012

Den avklädda sanningen

Vi har nu ett nytt år och jag ska småningom gå till mitt första stadsfullmäktigemöte. Det betyder ännu fler saker att lära sig och en ännu mer omväxlande tillvaro. För det är jag tacksam varenda dag. Väljarnas dom över den gamla makten i staden var dessutom resolut och tydlig. De vill ha förändring och röstade bort den gamla majoriteten. Det var nog på tiden. Någon annan slutsats är omöjlig att dra när det gäller Mariehamns stad.
I januari intar ett nytt stadsfullmäktige bänkarna i stadshuset. Det är i sista minuten som det händer. Ska inte all nyföretagsamhet tvingas till Jomala är det nog dags att börja göra något. 
För även om de styrande i staden alltid har sagt att företagsamheten ska värnas och ges möjlighet att utvecklas så har man hittills gjort precis tvärtom. Låt mig ta tre exempel som alla var för sig gör det besvärligare att idka affärsverksamhet i Mariehamn.

1. Eriksson Capital var villigt att satsa pengar på ett flervåningsprojekt i stadens absoluta centrum. Det stoppades eftersom huset ansågs vara för högt. Det är självklart trams. Mariehamn behöver inte lägre hus, Mariehamn behöver högre hus.

2. Den från sidan sett synnerligen underliga upphandlingen av hamnbygget gör mig på riktigt konfunderad. Istället för att välja ett billigare lokalt bolag tar Mariehamns stad en dyrare jättekoncern med säte i Finland. Det är i bästa fall oklokt, i värsta fall... Hade möjligen begripit det om det åländska budet kommit från nån månskenssnickare som langat in ett bud så där på fredagskvällen. Det var inget sånt, det var Bengt och Örjan och deras bolag som mer än väl de senaste åren visat vad det går för. Det beslutet kändes varken genomtänkt eller riktigt.

3. Stadsstyrelsens avgående ordförande Folke Sjölund (Lib) går i Ålandstidningen till attack mot Alandiabolagen för att de byggt om en cafeteria i Sittkoffs till en butik. Sjölund verkar gramse över att man inte meddelade det av allt att döma regelvidriga och fundamentalt ohyfsade tilltaget till stadshuset. Själv baxnar jag. Sittkoff är ju en plats känna stolthet för efter den senaste omgörningen. Då var det väl ett betydligt större problem förut när prånget var en spelhåla där ungar slängde sin veckopeng i havet.

Dessa tre exempel är inte ett företagsvänligt Mariehamn. Det är faktiskt rena motsatsen.

måndag 2 januari 2012

Tio år och redan omstridd

I går var det exakt tio år sedan euron infördes som en gemensam valuta för några av länderna inom den europeiska unionen. Från början deltog tolv länder. I dag har sjutton av tjugosju den gemensamma valutan. Det var en revolution på flera sätt för alla inblandade, pannvecken rynkades och de små grå fick plötsligt en dimension till att grubbla över. Mångas tankar gick till alla de stackare som just hade samlat ihop sin första miljon och plötsligt tvingades dela den med sex för att sedan börja på nytt igen... Skämtade bara.

Steget från euro till mark kan för den som är ung i dag te sig bagatellartat. Så var det inte. Spåren sitter kvar ännu. Jag känner några som fortfarande i dag räknar om till mark för att begripa omfattningen av pengar. Det är på nåt sätt ganska coolt.

Euron är i dag inte okomplicerad. Många ifrågasätter den, i synnerhet efter Tysklands och Frankrikes maktkupp i december. Det enda land som på riktigt kan mäta sig med dem ur ekonomiskt hänseende är Storbritannien och de har valt att stå utanför. Det tyska och franska samarbetet (hur nu de ska kunna komma överens över tid, mer olika länder får man väl leta efter) är också en uppvisning i att köra åttor runt både EU-kommissionen, rådet och alla andra som borde bestämma men inte får göra det. Nu blir det tydligen regeringscheferna som ska träffas månatligen för att dra upp linjerna. Det blir inte enkelt att bygga en union på de premisserna.

Luftslott eller ett riktigt torn? Euron som riktiga pengar fyllde tio år i går. Och är mer ifrågasatt än någonsin.
För er som förlorat minnet. Så här såg de gamla finska markorna ut. Måste medge att de var snyggare att hantera.
Reflektion 1: Om det är så här besvärligt för en tioåring som egentligen borde ha en färdigt krattad framtid att vänta, hur ska det då gå när euron blir en bändig tonåring med egna idéer. För att inte tala om när 20-, 30-, 40- och klimakteriekrisen slår till. Då får vi alla hålla i hatten.

Reflektion 2: Hur gammal är man egentligen när man rätt väl kommer ihåg då 1984 av George Orwell kom ut och det på riktigt beskrev en rätt avlägsen framtid?! Avgrunden i den insikten...

söndag 1 januari 2012

Dagens outfit

Första dagen på nya året är den allmänna aktiviteten låg nästan överallt. Det är okej, Nyårsdagen är en av få dagar när det är fritt fram att lalla på lite som man vill. Nu har vi 364 dagar kvar att köra på innan det är dags för ett nytt bokslut. Det är massor som ska hända, som kommer att hända, som inte hände fast det borde och mycket annat. Men de sakerna tar vi tag i i morgon! God fortsättning till alla!

Modelejon
Dagens outfit, uteliggarlooken. Vit reklamtröja med korta ärmar och stora fläckar. Trainers från Puma och strumpor från Salming.
Sjukhusets Misehög
Looken på utsidan. Om det beror på att det ännu inte tillsatts något styrelse för ÅHS ska vi låta vara osagt. Men nu håller man hur som helst på att bygga upp ett eget litet skrotupplag vid sjukhuset. Fail, som folk verkar säga nuförtiden.

I en annan del av staden
Slemmern svallar alltjämt öppen och lär väl fortsätta med det ett tag till. På just den här platsen var det full fart på nyårsaftonen. Det behövde man inte vara mästerdetektiv för att räkna ut i morse.

Inget för blötdjur
Ett extraordinärt år ska festas av med extraordinära medel. Ostron svullar jag gärna i mig en sådan dag.
Har varit och farit
Och så blev det faktiskt att bränna av ett batteri också, till tonerna av Barcelona och Auld Lang Syne. Ska det vara fest, ska det vara stiligt.



100 dagar kvar – jag är redo

I dag är det 100 dagar kvar till höstens lagtingsval och jag står till förfogande, starkare och helare än någonsin. Från att ha varit en nov...