tisdag 31 juli 2012

Vi kom, vi sjöng, vi segrade

Jepp, folk som travesterar gamla uttryck, som det i rubriken, borde avprogrammeras eller helst ännu värre. Jag vet men ber om överseende. Detta inlägg beskriver nämligen något alldeles unikt och måste därför betraktas utgående från det icke-vanliga. I dag ska vi tänka fotboll i allmänhet och FC Inter-IFK Mariehamn 0-3 (0-2) i går kväll i synnerhet. Men också ägna en stund av stillhet åt det faktum att Max Sirén, en hedersman i alla avseenden, gick ur tiden i söndags. Det är nämligen så livet som vi känner det är uppbyggt. Största möjliga lycka och djupast tänkbara sorg.


Vi börjar med en dementi.


Det är inte sant att Åbopolisen tvingades kalla in semesterlediga kolleger i sökandet efter förvirrade FC Interspelare efter gårdagens match mot IFK Mariehamn. Men det är heller inte osannolikt. Hela Ålands Lag kom till den magnifika Veritas Stadion och åkte inte hem innan ett i normala fall urstarkt hemmalag, nu med spelare vars blickar lyste tomma, gick ut till omklädningsrummet och undrade vad som träffat dem. Det stod 0-3 på resultattavlan och den åländska flaggan vajade högt på läktaren. Tre Åboänder strök över läktartaket, redo för att efter förnedringen knappa in koordinaterna för den fortsatta rutten till Mariehamn.


Vårt IFK gjorde i går exakt vad vi alla borde göra alla dagar. De jagade på, de struntade i tröttheten som smög sig på, de utmanade och de kämpade. De lämnade faktiskt inget grässtrå obrutet på plan, de stred i luften och på marken och detroniserade ett hemmalag som på intet sätt var dåligt. Det räckte bara inte till. IFK-spelarna hoppade lite högre, de sprang lite snabbare och de passade lite smartare. Själv tycker jag några definierande moment var när Petteri Forsell fick bollen och Aleksei Kangaskolkka drog i väg i en galen sprint som slutade med att han fick bollen på den så kallade läppen alltmedan Interförsvararna förstod varken ut eller in hur anfallet gick till eller var det kom ifrån. Men domarens signal och den raka armen pekande mot mittpunkten förstod de mycket väl. Har aldrig gillat metaforer men detta var den så kallade varma kniven som skar genom snöret, signerad Petterikolkka.


Och så känner jag mig tvingad att fortsätta hylla Simon Nurme som för nionde matchen i årets liga höll nollan.


Själv satt jag som en röst i en klack som hördes över hela Finland. Sången från Veritas Stadion gjorde motståndarna nervösa, hemmaklacken beklämd och fotbolls-Finland upprymd. Precis som vi vill att Åland ska uppfattas. Jag tror att detta är exakt vad varumärket Åland ska fyllas med – sång, kämpaanda och glimten i ögat i en skön blandning. Hyllningarna på diverse fotbollsforum ville i går kväll aldrig ta slut. Här är några kommentarer, OBS, på finska!


Så här dagen efter är jag glad att kunna skriva och inte tvingas prata. Jag låter exakt som Leonard Cohen, fast utan melodin, om ni förstår vad jag menar. Vi var över etthundra supportrar som drog över land och hav med båt och buss. Vi hade en dag och en kväll tillsammans jag sent ska glömma. Vi pratade, vi skrattade, vi stred och vi bröt och vi bände. Vi såg Vårdö passera liksom Kumlinge, Lappo, Brändö, Osnäs och så vidare. Vi kom till arenan som snart skulle bli vår. Vi satt, vi stod, vi sjöng, vi skrek som om morgondagen aldrig skulle komma och vi där och då hittat allt som är viktigt. Har egentligen aldrig på riktigt suttit i en klack på det där viset men förstår nu varför så många finner så stor kraft i det. En röst kan förvisso göra skillnad, men hundra kan vinna en match. Det såg vi i går. När benen trummade på lite saktare kunde vi i klacken sätta fart på dem igen. När Petteri gick till hörnan som skulle ge 2-0 tittade han upp mot oss och rörde sitt huvud på ett sätt som i vart fall jag tolkade som: ”Tack för att ni kom, håll i er nu gubbar och kärringar, ska ni få se på mål!” Vilket det också blev.


IFK är nu trea i serien med bättre takhöjd än tidigare. På måndag är det dags igen. På samma stadion men mot TPS, fyra just nu. Jag har bokat samma plats och anmält mig som frivillig i sökandet efter vilsna TPS-spelare efter matchen.


Det vore väl förmätet att ens i minsta avseende jämföra IFK-klacken med Queen-körens superuppträdande i lördags. Men en sak hade vi gemensamt. Vi njöt av varenda sekund som föreställningen pågick. Och en sådan entusiasm bär långt. Mycket längre är den bottenlöshet som den allmänna debatten ibland ger sken av att råder på Åland och i världen. Det är helt enkelt inte sant. Vi lever ett fint liv, vi är duktiga på det vi gör, vi har mod och vi har kraft och vi vill göra skillnad.


Avslutningsvis, några ord av allvarsamhet till minnet av en äkta IFK-are. På söndagen, dagen innan IFK slog serieledarna på bortaplan gick en självstyrelsekämpe och entreprenör bort till sin närmaste familjs stora förtvivlan. Max Sirén förändrade den åländska affärskulturen i grunden då han tidigare än alla andra insåg vikten av att sälja prisvärdigare mat till folket. Han drev sin linje med stor beslutsamhet och vek aldrig bort från den vision han hade redan när han började som egenföretagare för många år sedan. Max Sirén var inte bara affärsman, samhällsarbetare och familjefar. Han missade sällan eller aldrig en match som IFK spelade på hemmaplan. Han njöt av fotbollen och insåg vikten av ett starkt IFK för Mariehamns skull och för Hela Ålands bästa. Därför hörde och hör han och hans företagsgrupp till de sponsorer som gör det möjligt för IFK Mariehamn att vara med i landets yppersta fotbollselit och där utkämpa en kamp hela Åland till fromma. Max gjorde skillnad.


Här är klacken som med sång och rop knuffade fram elva modiga IFK-spelare till en förkrossande seger mot FC Inter på Åbolagets hemmaplan. Efter två år utan förluster var det dags i går.
I Åbo har man som det verkar infört allmän gudingjakt även på hösten. Eller varför ligger det annars sex vettar mitt i ån?!
Vikingarestaurangen Harald mitt i stan är väl värd ett besök. Utsökt mat och – bäst av allt – Stallhagens honungsöl med egen etikett. Stallhagen Ab är ett annat exempel på en åländsk kraft som med mod och uppfinningsrikedom just nu rullar ut från Finström mot världen. 
Från buss till båt till buss gick färden.
Alfågeln tog oss från Hummelvik till Torsholma. Allt gick bra och försäljningen blev förmodligen rekordstor för denna sommar. Trots att cafeterian ganska obegripligt stängde med en halv timme kvar. Det var nog ett inte särskilt smart drag. Det är nämligen när fiskarna simmar som näten ska ligga i sjön.
Dagen före IFK slog FC Inter i en heroisk match i Åbo gick entreprenören, självstyrelsekämpen och IFK-supportern Max Sirén ur tiden vid en ålder om bara sjuttio år. Mina tankar går till hans familj och min tacksamhet till det arbete Max Sirén gjort inom såväl sin egen affärsverksamhet som många andra ålänningars liv till fromma. Inte minst genom sina sponsorinsatser för IFK.


måndag 30 juli 2012

Mot Åbo, efter poängen

I dag firar vi inte bara att Arnold Schwarzenegger föddes för sextiofem år sedan. Eller att min egen namne Jürgen Klinsmann fyller fyrtioåtta. I dag är det viktigare grejer på gång. Jag och hundra andra IFK-supportrar tar bussen och färjorna över skärgårdsvägen för att på plats i Åbo heja fram IFK till seger mot ligaettan FC Inter på Veritasstadion. Det blir inte enkelt, men det är heller inte omöjligt och det måste göras. Vi betraktar nämligen de tre poängen som våra! :-)


Vi vill fred, men räds inte strid – såvitt att FC Inter inte frivilligt lämnar ifrån sig de tre poäng vi behöver för att hänga kvar i det toppskikt vi numera hör hemma i. Vi är beredda att kämpa tills det sista grässtrået vikts ner, vi ger inte upp för att vi är trötta och rädsla existerar inte. Vi ska kämpa på land, till havs och i luften, som min kompis WC brukade säga. Sedan ska vi ta semester, som jag brukar säga.


Berättar mer om resan i morgon. Forza IFK!

FC Inter leder Veikkausliiga just nu. IFK är trea. I dag väntar toppmatch i Åbo!

söndag 29 juli 2012

En drottning och hennes Queen

Så tog nio dagars musikfest slut då. I går. Det kan ha varit i sista stund. Tyckte nog alla började se ganska slitna ut både inne på festivalområdet och i Stadshusbacken där folk bokstavligen låg i högar på varandra. Efter att ha gått där några kvällar måste jag med risk för att betraktas som gnällgubbe slå fast en sak, eller två.


För det första, det dricks alldeles åt skogen för mycket bland folk som inte borde göra det. För det andra, det var alldeles åt skogen för få föräldrar som syntes till i det träsk som Stadshusbacken förvandlades till. Så var det sagt. Unga har i alla tider festat och det kommer inte att upphöra nu. Men jag hoppas innerligen att de efter att ha tagit ut svängarna i sommar inser vikten av att jobba hårt i skolorna i höst. Orkar man festa, orkar man nämligen jobba. Måste också tillägga. Alla rumlade inte omkring, där fanns gott om unga som stod och pratade, lyssnade, spanade och njöt. Ni vet vilka ni är. Sträck på er!


En som jobbar mer än många andra är vår åländska musikdrottning Johanna Grüssner. Hennes kör avslutade Rockoff-festivalen i går på ett sätt som borde fått alla dessa DJ:s som uppträtt på samma scen att generat skruva på sig och överväga att deleta alla de låtar de har på sina USB-stickor. Alltså de låtar som andra artister skapat och som DJ:s åker runt och spelar för sin egen berömmelses skull. Kalla mig missunnsam, men det där fenomenet kan jag inte begripa. Johanna däremot, hon har nött på med sin musik. Hon har tagit fram sin Ålands projektkör. Hon har tränat, trimmat, bestämt och plockat ihop alla dessa röster, viljor och förmågor till en helhet som gör att Freddie Mercury i dag sitter på sin molnkant med dinglande ben och glatt konstaterar ”Det var som fan!”


För det gjorde i alla fall jag från min plats i publiken. Är väl så långt från en musikkännare man kan komma men begriper mig mycket väl på när något går hem bland folk. Och som Johanna & Co gjorde det i går. Så mycket folk som dansade, klappade, sjöng och höll på har jag väl aldrig sett maken till på Åland förut. Här har så kallade toppartister avlöst varandra (DJ:sarna inräknade) och så kommer en kör med folk från huvudsakligen Åland, men också från Sverige och Finland, in och inte bara sopar tiljorna med alla andra. De äter sina konkurrenter till frukost, de plockar isär dem och visar upp dem så alla kan se att känslor alltid vinner över förnuft när det kommer till musik. Det var fascinerande att se hur dirigent- och producent-Johanna i går pekade, gestikulerade, skrattade, sjöng och ägde en hel kör och en hel publik. Stämmorna som alla är olika sjöng plötsligt samtidigt, i samma tonart och mot ett gemensamt mål. 


Måste också nämna en av solisterna, vilka alla gjorde vad jag förstår klockrena insatser. Men en stack i mina öron ut mer än andra. Elin Manselin lämnade ett avtryck som ska stanna länge. Med hjälp av sin röst och sitt utspel tolkade hon sina Queenslåtar och gjorde dem ibland till sina egna. Det är imponerande. Alla kan göra som man gjort förut och det blir precis hur bra som helst – det handlar ju ändå om ett världsband. Men få kan förvandla örhängen som Queenslåtarna de facto är till nästintill egna produktioner. Elin Manselin kan det. Hon använder sin röst på samma sätt som en konstnär med hjälp av sin pensel understryker, förstärker och komplicerar sin tavla. Det är skickligt, naturligtvis, men det är också modigt. Det kräver sin kvinna att gå sin egen väg när det gäller världsklenoder som Queen. Hatten av för det.


Projektet Queen som denna kör genomfört har hyllats på både höjd och bredd. Jag instämmer i de hyllningarna. Men jag vill också hylla själva idén och initiativet att föra samman alla dessa röster till en helhet och göra något som folk ska prata om länge framöver. Framför allt hoppas jag andra låter sig inspireras av Johanna & Co som på riktigt visat att precis allt är möjligt uti denna vår lilla del av en stor värld.


Tänk på det när du går på jobb i morgon. Eller om du inte gör det. Låt tanken stanna kvar tills det är dags.


Ålands projektkör gjorde homerun, knockout och hattrick och vad det nu heter när de i en ursinnig finish avslutade årets Rockoff i går kväll. Kom Uggla, kom Timbuktu, kom inte Thorsten Flinck, kom Loreen och kom killar och tjejer som spelar andras skivor. Mot Johanna & Co hade ni faktiskt ingen chans! 

lördag 28 juli 2012

Konsten att tänka positivt

Det här med elektroniska arkiv är faktiskt inte alls så dumt. Här kommer en text direkt ur verkligheten som jag skrev för Scandinavian World sommaren 2007. Ha en skön helg och ta hand om varandra.


Semesterns första dag. Äntligen kan chefen se sig där solen aldrig skiner och kunderna göra det de är bäst på. Att gnälla och ställa krav. Jag bryr mig inte. Jag ska ha ledigt. Göra allt det där jag alltid vill men aldrig hinner.
Det är sommar och det är vila och det är det goda samtalet och de vilda festerna. Jiihaa! Here I come.


Fast det börjar lite trevande.
– Om vi vill komma med till Sverige och köra bil?! Är du galen? Jag ska vara hemma med kompisarna och spela fotboll.
Säger son 1.


– Om vi tycker det vore en bra idé att åka och hälsa på våra släktingar i Nykarleby? När gäddorna går till?! Tjena.
Säger son 2.


– Ska vi åka nånstans måste vår hund och mina kompisar och deras kaniner komma med. Annars blir jag hemma.
Säger son 3.


– Visst kan vi åka bort. Men först när carporten är klar, den nya häcken planterad och huset målat. Nämnde jag förresten fönsterkarmarna?
Säger hustrun.


Låter mig aldrig nedslås av några inledande nederlag. Jag börjar med gräsmattan, pigg och rask. Upptäcker att bensinen är slut och styr mot macken. På vägen dit slås jag av att bilen kanske borde ha sig en upputsning, sommaren till ära. Köper en burk av det senaste bilrengöringsmedlet, putsdukar, fönstertvätt och ultrahard simonits.
Styr hem igen och byter om till halaren. Nu ska här putsas.
– Älskling! Du kommer ihåg att vi ska ha gäster i kväll? Gräsmattan borde verkligen klippas, ropar hustrun varpå jag sätter mig i bilen igen för att göra ett nytt försök att köpa bensinen jag glömde första gången.


Fyller dunken och går in till kassan. Blir stående framför tidningsstället och tar in det senaste i glansigt fyrfärgspapper. Ser framför mig en bild av mig själv med en trave tidningar, en kall drink och ett uppfällt parasoll på terrassen.
Köper tidningarna och betalar bensinen, styr mot närmaste byggmarknad och tjackar det största parasollet de har tillsammans med två vilstolar. Man ska vara snäll mot sin hustru och ge henne en också.
Hem igen.


Där väntar inte bara hustrun och barnen. Fruns bästa väninna är på besök och roséglasen fulla.
– Gräsmattan...
Säger hustrun.


Allt som inte knäcker stärker, tänker jag och drar igång

gräsklipparen. Putsar därefter bilen, tvättar fönstren
och stryker kläder inför kvällen. Lägger in en ny tvätt i maskin, åker och handlar och hämtar barn från kompisar. Inser att jag måste köpa en ny grill för att den gamla är trasig, har glömt grillolja och vitlök. Åker tillbaka till butiken. Ser i förbifarten på terrassen att mitt parasoll och solstolarna kommit till användning. Fast inte som jag tänkt mig. 
Och tidningarna jag köpte har hunden bitit sönder.


Äntligen semester.


Säger bara en sak. Ta mig tillbaka till jobbet fortare än
någon kan säga taxfreebutik.


Glad sommar!


Nä, kan inte riktigt just nu, är uppbunden av några andra grejer.
Jodå, snart, ska bara... Zzzzzzz...

fredag 27 juli 2012

Lycka till Lord Coe!

Det jag minns bäst av mitt möte med Lord Sebastian Coe sommaren 2009 är klippet han hade i steget. Platsen var Isle of Wight i den Engelska kanalen, det var bara nån timme innan invigningen av NatWest Island Games 2009. Jag i egenskap av ordförande för IIGA och han i egenskap av hedersgäst och den som skulle inviga tävlingarna hade tillbringat timmar på övre delen av en nedcabbad buss. Från den hade vi sett tusentals förväntansfulla unga idrottskvinnor och -män som dansat fram längs gatorna på väg till invigningen. Det var en karnevalstämning jag varken förr eller senare sett maken till.


Tävlingarna som sådana, deltagarmässigt större än vinter-OS, blev synnerligen lyckade liksom invigningen. Efter att vi stått på bussen och sett karnevalen skulle vi förflytta oss kanske femhundra meter till scenen där talen skulle hållas. Det var där och då som jag upptäckte skillnaden mellan en gammal volleyspelare och en gammal världsrekordhållare. Milde tid vad han drog iväg, den gode Lord Coe. Jag, min värd på Isle of Wight och lordens assistent hade inte skuggan av en chans att hinna med. Ändå sprang lorden på inget vis. Han bara gick snabbt med steg som påminde om samma självklarhet som en bagare visar när han knäcker ett ägg. Flåsande halvskrek jag till assistenten: ”Är han alltid så här?” Hon svarade: ”Ja, tyvärr, nästa gång jag byter jobb ska jag välja en brottare.”


Invigningen gick hur som helst strålande och Lord Coe sade bra saker innan vi återvände till färjterminalen varifrån han skulle återvända till fastlandet. Där stötte vi på nåt slags popsnöre vid namn Peter Andre som verkade schysst där vi satt och småpratade i terminalen. Men när de två till sist gick mot svävaren som skulle ta dem från ön rådde det ingen tvekan om vem som var den populäraste av de två. Lord Sebastian Coe må vara högste OS-general och en av historiens främste medeldistansare. När det kommer till popularitet bland de yngre hade han lika liten chans mot Peter Andre som jag hade haft mot lorden på promenaden från bussen till scenen.


I dag invigs OS i London. Det är antagligen en av de största dagarna i Lord Seb Coes liv. För vad det är värt hoppas jag allt går lika bra i London i år som det gjorde på Isle of Wight 2009.


Good Luck, mate.

Lord Sebastian Coe invigningstalar vid NatWest Island Games på Isle of Wight 2009.
Och när vi en gång håller på kör vi några bilder till från tidigare öspel!

Under avslutningsceremonin fick Jon Beard från Bermuda ta emot öspelsflaggan från David Ball, Isle of Wight.
Det är en imponerande syn när öspelens alla flaggor står intill varandra.
Här en bild från årsmötet på Åland 2009. IIGA:s mångårige juridiske rådgivare Geoff Karran avtackas med en fin minnesplakett att hänga på väggen i det egna arbetsrummet.
Jonas Wiléns otroliga mosaikfontän som i dag står i parken på andra sidan Strandgatan sett från Ålands lagting.
Lite peptalk före avslutningsceremonin på Isle of Wight.
Om någon glömt, var det så här det såg ut i Julleparken 2009 då NatWest Island Games på Åland avslutades.
Detta är faktiskt en buss även om man inte ser det på bilden. Här stod Lord Coe, jag, David Ball och Coes assistent innan vi gick/sprang till scenen där talen hölls.

torsdag 26 juli 2012

Sommarprat 2007, del 4

Jag vill se mer egna ideér, egna initiativ, mer individualism, mer nya lösningar. I dag råder ett stort glapp mellan det privata åländska näringslivets orädda överlevnadskraft och kreativitet sett i förhållande till det offentliga Ålands vi-gör-som-vi-alltid-gjort-så-går-det-nog-bra-syn på tillvaron. Det är som om kärran vore spänd för hästen. 

Det finns en en överhängande risk att många av oss som i dag bor på Åland lever i ett tillstånd av allt otydligare identitet. Vi har varit obändiga öbor beroende av ingen. I dag skaffar vi parkeringsskivor för brinnkära livet. Vi förbjuder snus, vi får inte jaga sjöfågel, det är förbjudet att prata i telefon i bilen, man får inte använda badshorts i simhallen och man får absolut inte sälja rökt fisk utan tillstånd. Då har jag inte ens nämnt bumprarna eller det allmännas allt tydligare vilja att driva utveckling och bygga hus istället för att skapa förutsättningar för andra att göra samma sak. Åland är på många sätt på väg att bli ett curlingsamhälle som till varje pris ska sopa banan för invånarna. I dag fattar alla att det inte är ett bra sätt att göra så mot sina barn. Men det går tydligen fortfarande bra att bygga ett samhälle genom intensiv sopning.



Miss Otis regrets she is unable to lunch today är en klassiker. Men tillbaka till Curlingsamhället.

Till nytta för vem? Frågar jag mig allt oftare? Är det så här vi bygger ett samhälle som är det bästa möjliga för invånarna? Är vi så till den milda grad kuvade av folk omkring oss att vi inte längre förmår bygga som vi själva vill? Har vi tappat perspektivet? Gått från det nödvändiga helikopterseendet till rännstensplirandet?

I så fall finns saker att lära från andra.

En av många spännande människor jag mött i mitt jobb för IGA och öspelen var en ordförande för typ kommunstyrelsen på Isle of Wight och full av visioner för ön. Han har enträget malt på hur han vill att Isle of Wight ska se ut om tio år. Inte med hjälp av tankesmedjor och lulllulliga seminarier. Han har gjort det jag tycker en ledare ska göra, måla upp en vision och sälja in den. Sånt tycker jag är viktigare än snus och sjöfågel. På Åland ägnar vi oss för mycket åt att agera brandkår, istället för att bygga flamsäkra hus.

Jag är ett söndagsbarn och därför född med extra mycket mylla i fickan. I alla fall förr trodde man en sådan person har mycket tur. Det skriver jag gärna under på. Jag har haft en himla massa tur i livet. Viktigast är såklart familjen, men sedan kommer nog mina vänner från min uppväxt. Vårt gäng består av ett drygt halvt dussin killar som hållit ihop sedan småstadieåren. Vi jobbar med extremt olika saker men delar en uppväxt och känner varandras personligheter både utan och innan. Sånt skänker enorm trygghet. Vi har gått genom glädje och sorg, fester och kriser och betygsjakt och lärare och föräldrar men fortsätter ändå utvecklas. I dag har till och med några av oss utvecklat en musiksmak som i alla fall något höjer sig över det vi rockade till 1980. Fast lägg på Ballroom Blitz och vi förvandlas till discodjur på ett ögonblick.


Som vi höll på till Sweet under våra ungdomsår i Godby. Som vi hängde upp planscher på Andy, Steve, Mick och Brian i våra rum. Musikaliskt sett var ingen av dem troligen några giganter, men oss fick de lätt på kroken. I just det läget hade vi gett vad som helst för att få dra på oss de glittriga kläderna, platåskorna och alla paljetter. Vad vi aldrig fattade var att det inte bara räcker att vara annorlunda, man måste sköta sig också.

Ta Brian Connelly, ledfiguren i Sweet. Hans karriär gick snabbt, fast åt fel håll. Han började i privatjet men stod plötsligt en dag på 1990-talet i Arkens restaurang och sjöng eller inte sjöng tillsammans med ett helt nytt band. Vad som var playback och vad som inte var det är omöjligt att säga. För mig blev hans darrande händer och knän de bestående minnena. Vår hjälte hade till följt av hårt leverne blivit ett vrak och han dog följaktligen bara några år efter Ålandsbesöket. Efter uppträdandet debatterade vi hårt i gänget om det var bra eller inte bra att se Brian på det viset. För att vara så kloka som de är, är de ibland väldigt konstiga, mina vänner. Men de är snälla. Så snälla att de låtsats glömma bort kvällen för två år sedan då jag på scen sjöng Mustang Sally på mitt eget 40-årskalas. Djisus, hur det måste ha låtit. Förlåt The Commitments, nu är det er tur.


Vi närmar oss slutet på dagens Sommarprat. Jag hoppas ni har tyckt det varit lika kul att lyssna som jag tyckte det var att göra det. Jag har i dag hyllat dem som gör saker annorlunda än vi andra. Jag tror att det är de som gör skillnad. Det är dags att gå tillbaka till Runeberg och Fänrik Stål.

Att det är de man inte tror ska klara biffen som till sist gör det märkte General Sandels när han kom fram till den dödligt sårade Sven Duva. Han låg vid foten av bron han så tappert försvarat. 

Och Sandels böjde då sig ned och såg den fallne an, Det var ej någon obekant, det var en välkänd man; Men under hjärtat, där han låg, var gräset färgat rött, Hans bröst var träffat av ett skott, han hade ren förblött. 
”Den kulan visste hur den tog, det måste erkänt bli", Så talte generalen blott, "den visste mer än vi; Den lät hans panna bli i fred, ty den var klen och arm, Och höll sig till vad bättre var, hans ädla, tappra barm."
För Sven Duva gick det på tok trots att han var annorlunda. Men han dog som en hjälte. Många andra som är annorlunda går det bättre för. Här mina vänner kommer Sir Tom Jones från det vackra Wales. När hans stjärnstatus passerat bäst före datum många gånger om ställde han sig på scen och gjorde ny succé. Lyssna och njut, var dig själv och gör inte som alla andra. Gör skillnad! Tack för att du orkat stanna hela programmet. Glad sommar!


Även i år finns det sommarpratare i Ålands radio. Har bara lyssnat på Anders Hellberg som var uppfriskande och utanför boxen tänkande. I morgon ska jag också lyssna. Då är det Mathias Wiklöfs tur. Det kan bara bli succé när han börjar!

onsdag 25 juli 2012

Sommarprat 2007, del 3

Sydafrika är förvisso långt ifrån oss. Eller rättare sagt. Det ligger geografiskt sett långt borta. Tanke- och idémässigt är det närmare än någonsin. Utlandet är inte längre främmande, utlänningarna finns bara en knapptryckning borta. Till och med en man som mest rört sig längs axeln Mariehamn, Jomala och Finström kan i dagens läge bli internationell. Det är jag själv ett bra exempel på.


Sedan några veckor tillbaka är jag ordförande för the International Island Games Association, öspelsfamiljen med medlemmar från tjugofyra olika öar över hela världen. Medlemsöarna har en sammanlagd befolkning på över en miljon människor. Det är ett uppdrag som känns både hedrande och stimulerande.

En del av jobbet är att stå i kontakt med Grönland och St Helena mitt ute i Stilla Havet, omstridda Falklandsöarna som Argentina vill ta över men Storbritannien vill behålla, Gibraltar som finns i Spanien men är mer brittiskt än Trafalger Square. Jersey, Guernsey, Isle of Man och andra skatteparadis. Och många fler. Alla de är i dag starkt enade kring öspelen eller NatWest Island Games som tävlingarna numera heter. Tävlingarna som deltagarmässigt är större än vinter-OS har som ni alla vet nyligen varit på Rhodos och tar nu sikte mot Åland. Tävlingarna på Åland år 2009 sätter Åland i blickpunkten för alla de övriga medlemsöarna. Det handlar inte bara om sport och tävling. Det handlar om vänskap och att lära av varandra.

Man ska kanske inte jämföra plattformer. Men jag tror att Åland och ålänningarna har minst lika mycket att lära från de andra öarna i öspelsfamiljen som från de betydligt större grannarna inom till exempel Nordiska rådet. Därför är det bra att även åländska politiker är på plats för att möta sina kolleger. Det kryllade av ministrar från alla medlemsöar vid sommarens spel.

Öar delar i stort sett alla samma problem. Ett av de världsomspännande öproblemen är livskvaliteten för invånarna. I en värld som rullar att snabbare är det allt besvärligare att tillgodose främst de ungas behov. I takt med att de omkringliggande regionerna snurrar snabbare, blir det attraktivare att flytta dit än att stresa på hemmavid. Då gäller det att hitta på nåt istället för att ge upp. Öspelen skänker mervärde och mål till ungdomar. Öspelen är i dag en klarröd ros i en annars alltmer igenvuxen trädgård.




Jag uppehåller mig en liten stund till vid öspelsfamiljen. Inblandningen i det har hjälpt mig begripa det allt annat än enkla begreppet öbo. Den öbo är ännu inte född som inte har en väldigt bestämd åsikt om tingens ordning. Det är inte så konstigt. På en ö är sammanhangen lättare att förstå och det är enklare att uttrycka en åsikt än i storstäderna. Två eller tre rondeller är lätta att begripa och tycka till om. En gupp i vägbanan ska bort. Inget tjafs där inte. När frågorna når de högre sfärerna är det plötsligt bara några få som står för debatterna medan de annars så frispråkiga gräsrötterna tystnar. Det är inte heller så märkligt, så sker överallt. En rondell för mycket, ramaskri. Strategin för en åländsk EU-parlamentsplats, gäsp.

Men istället för att vara ledsna över att folk bara upphör sig kring småsaker, ska vi vara glada för att de alls blir upprörda. Det enda som är värre än att folk reagerar över olika saker är att de inte reagerar. Skillnaden mellan små och stora samhällen är helt enkelt att fler hör vad du säger när det är färre du måste tala till. Så är det i stort sett på alla öar som finns med i öspelen. Det finns massor av åsikter om olika saker. Det gör helheten dynamisk. Det blir lätt lite kaotiskt när tjugofyra olika öar har olika sätt att se på gemensamma frågor. I just det läget är öspelsfamiljen vitalare än någonsin. När debattkriget är som skarpast är hjärnorna ibland som klarast. The Clash och The Guns of Brixton är ett bra exempel på att lite smällar skapar ordning.



Även om många öar har gemensamma problem finns det många sätt att tackla dem på. Där tycker jag vi har väldigt mycket att lära oss av andra. Till exempel från Rhodos. Hade vi som bor på Åland gjort som många andra hade till exempel aldrig Kökarbon Lasse Eriksson tvingats lämna Åland för att kunna sälja fisk utan huvudlösa regler. Om ni inte minns ska jag påminna er. Lasse var en av Ålands allra främsta laxfiskare på 1990-talet. Han var dessutom väldigt duktig på att tillaga fiskarna. Vid sidan av sitt hus i centrala Karlby hade han uppfört ett kombinerat slakthus, rökeri och försäljningsdisk i rostfritt stål med goda kylmöjligheter. Folk jublade tills myndigheterna kom på besök. Regler är regler, sa nån nisse, ”fisk får inte slaktas och säljas i samma lokal”, och Lasse tvingades stänga. Såvitt jag minns drog han till Spanien för att odla bananer. På Rhodos som jag nyligen lärt känna säljs det fisk lite varstans utan att folk verkar få några större fel.

Detta är ett exempel på när öbor inte längre tillåts vara sig själva. Detta tror jag det kommer att dröja mycket mycket länge innan händer på Rhodos. De som bor där har en avslappnad inställning till livet. Det är enligt min mening bättre än att ta sig själv på för stort allvar. Livet är inte bara en dans på rosor, det är lite kärlek och skratt också! Det vet väldigt många ålänningar, beresta som de är.

Tyvärr tror jag ibland att det är fel sorts ålänningar som flyger och far världen runt. Politikerna stannar i alldeles för stor utsträckning hemma och förmår därför inte höja blicken lika mycket. Genom att hålla blicken för nära de egna fötterna, kommer man förvisso aldrig att snubbla, men man kommer heller inte att kunna ta sikte på horisonten. Det gjorde ibland Johnny Cash som just nu, sex fot ner i marken, går en ny vår till mötes.




Jag har ännu inte varit överallt som Johnny Cash sjunger men jag tänker fortsätta försöka. Fortsättning följer i morgon.

tisdag 24 juli 2012

Sommarprat 2007, del 2

OBS, detta är fortsättningen på det sommarprat jag gjorde i Ålands radio sommaren 2007. Här är första delen.

Till vardags är jag redaktionschef vid Ålandstidningen. Jag leder nyhetsarbetet vid tidningen och jag skriver själv så mycket jag mäktar med. Jag är en sån som tycker det är skoj att stapla bokstäver bredvid varandra för att på det sättet försöka förklara det komplicerade eller krångla till det enkla. Bara det inte blir trivialt. Jag tycker också det är skoj att leda andra och så gott jag kan inspirera till avslöjanden, eftertänksamhet och gärna glada garv. Det ska va gött att jobba!

Mina ämnesområden är många, det är väldigt få saker jag aldrig skrivit om. Skulle vara knyppling, kanske, nä förresten det har jag också skrivit om. Bredden är tjusningen med lokaltidningen, man blir en mästare på att veta lite om mycket. Det är såväl en välsignelse som en förbannelse. Visst, det är enkelt när det gäller att hitta saker att prata om med folk, men det känns ibland tomt att aldrig specialisera sig på något. Det är troligen därför jag har en förkärlek för folk med olika former av udda intressen. Jag avundas dem som ägnar tid åt smala saker och blir experter; gamla kartor, pennor med motiv, jordbävningar, friidrottsrekord, vackra böcker, halta grodor, udda musik, sällsynta fågelägg och så vidare. Sånt skulle jag någon gång vilja ägna mig åt. Kanske rentav inom politiken, har alltid varit frestad av den...

En annan sak som är fantastisk i dagens mediavärld är utvecklingen. Tack vare internet har det vi kallar kommunikation samtidigt blivit både enklare och svårare. Den ungdom är knappt född som inte samtidigt hanterar mobiltelefon, dator, tv och PlayStation samtidigt som de lagar O’boy och macka. Allt fler gör allt mer. Vad det innebär i praktiken och för framtiden är det ingen som vet, men en sak står klar. Det som alltid varit en sanning är det inte längre. I dag är det den som har de bästa idéerna som vinner. Men inte bara. Det gäller också att nå ut med sitt budskap på det ett tydligt sätt. Mot bra kommunikation finns inga andra vapen än ännu bättre kommunikation.


Om ni inte tror mig så fråga de tidigare ledarna i Öst eller de allt färre diktatorerna i världen. De blir dränkta i en våg av öppenhet.

Ofta är det poeterna och skriftställarna som varit en vital del av protesterna. De breda massorna lyssnar inte till de smala men begåvade talarna. Det måste till lite folklighet också. Ett bra exempel på sådana protestpoeter är Vladimir Vysotskij. Med hjälp av sina texter och sin musik retade han gallfeber på det dåtida Sovjetunionen. Han var en av dem som såg att så här kan man inte ha det. En nejsägare.



Lögnen blev sanning och sanningen bespottad. Så kan det fortfarande gå till i världen. Tack vare de många informationskanalerna som i dag breder ut sig, är det lättare än någonsin att ljuga, men det är också större chans än tidigare att åka fast. Den allt snabbare kommunikationen gör också att folk vill veta mer och kvickare.

Tidsbegreppet är inte längre lika viktig som det var förr. Här är det svårt att fortsätta utan att kort citera den svenske poeten Tomas Tranströmer, också en särling i en värld av likriktning. Jag citerar:

”Tiden är ingen raksträcka utan snarare en labyrint, och om man trycker sig mot väggen på rätt ställe kan man höra de skyndande stegen och rösterna, kan man höra sig själv gå förbi där på andra sidan.”
Tid och år är något som bara är långt åt ett håll. Tiden är enkelriktad och oåterkallelig.

Därför tycker jag alltid synd om folk som säger att de inte har tid. I själva verket är ju tid faktiskt det som alla har. Dessutom är tiden till skillnad mot nästan alla andra resurser rättvist fördelad mellan alla människor på jorden. Alla börjar med lika mycket. Sedan är det vi själva som väljer hur den tid vi givits ska utnyttjas. Personligen tycker jag man ska fylla sin tid med så mycket det någonsin är möjligt. Men jag respekterar lika högt dem som väljer att inte göra som jag. Det gäller att veta skillnad på när man ska agera och när man ska vänta. Det är ofta lika klokt att bida sin tid istället för att handla för snabbt. Fast just det är jag själv ganska usel på.

En som inser vikten av att vänta bättre än de flesta är Nelson Mandela, mannen som satt inspärrad i 27 år innan han återvände som president för ett delat Sydafrika. Han fyller 89 år i dag och borde hyllas av hela världen för att han öppnade folks ögon. Det är det största man kan göra. Efter denna hyllningslåt ska vi vända oss ut i världen för en stund.



Fortsättning följer i morgon.

måndag 23 juli 2012

Sommarprat 2007, del 1

Denna vecka ska bloggen bli sommarprat, eller en redigerad version av mina ord från sommaren 2007 då jag den 18 juli sommarpratade i Ålands radio. Det blir lite musik också. Så häng med!
Sven Duva växte opp likväl, blev axelbred och stark, Slet ont på åkern som en träl och bröt opp skog och mark, Var from och glad och villig städs, långt mer än mången klok, Och kunde fås att göra allt, men gjorde allt på tok. 

Sven Duva är en man jag gillar. Därför måste han vara med i mitt sommarprogram.
Kära ålänningar, turister, besökare, radiolyssnare, licensbetalare, hembrännare, hel- och halvskojare, taxichaufförer, direktörer och andra löst folk. Vänner. Ni är alla hjärtligt välkomna till en och en halvtimmes samvaro med mig. Jag heter Jörgen Pettersson och är 42 år. Förutom familjefar är jag redaktionschef för Ålandstidningen och ordförande för den internationella öspelsorganisationen. Och delägare till en liten hund, en dvärgpudel som heter Nova. Det är en väldigt liten pudel och jag är rätt stor till växten vilket får grannar och andra att le när vi tar våra promenader. Tur är väl det, jag tycker om att göra folk glada. Jag tycker ibland om att göra folk arga också. Huvudsaken är att få fram reaktioner. Jag tycker rätt och slätt att det är kul att ha roligt, som förriga gubben sa.


Robbie Williams och Let Me Entertain You. Finns det nån bättre låt att börja med? 

I slutet av dagen som engelsmännen så elegant uttrycker det handlar det mycket om att fylla sitt liv av entertainment och information, nöje och klokskap. Lyckas man kombinera de båda är förutsättningarna goda för att slutresultatet blir bra. Det är något som jag försöker att ständigt ha i minnet. Skoj och allvar i en lagom blandning.

Till exempel är ett av mina första riktigt starka minnen numera en av mina bästa historier. Jag kom som 10-åring hem till lägenheten vid Trobergsgränd i Mariehamn för att berätta att jag blivit målvakt i IFK:s juniorlag och troligen skulle bli A-lagsmålis så småningom.

”Kul”, sa mamma och fortsatte, ”förresten så ska vi snart flytta till Finström”. Naturligtvis sa inte mamma exakt så, men så tolkade jag det. Det var rena natta, som de säger. Men det skulle visa sig vara ett lyckokast.

I dag ska det handla om öbor, bland annat. Jag ska till största delen hylla dem och höja dem till skyarna, för det är de värda. De där människorna som ser till att även små samhällen – som Åland – fungerar. Men det är i dag inte längre lika lätt som det var förr att definiera öbon i allmänhet och ålänningen speciellt. De friheter som förr utgjorde en självklar del av livet på Åland är i dag allt färre.

Jag kommer också att prata om vikten att lyfta blicken ovanför potatisfårorna och nyttan av att ibland sätta fokus på horisonten framom den egna tomtgränsen. Vid sidan av detta ska det handla om jobb, välsignelsen av goda vänner, bra musik och vikten av att vara annorlunda.
Har själv haft en väldig tur i mitt liv, så här långt. Ta i trä. Jag gillar läget väldigt mycket. Men skulle jag få välja bara en egenskap till utöver de få jag har, skulle jag vilja vara musikalisk. Som Andrea Bocelli, han både lugnar och eggar samtidigt. Och trots att han är blind verkar han se bättre än de flesta.

Andrea Bocelli är blind men vägrar låta sitt handikapp stå i vägen för livet och musiken. Det blir jag imponerad av. Jag blir alldeles varm när folk går sin egen väg utan att alltid fråga andra om en åsikt. Individualism gör skillnad. Det gör sällan kollektivismen. Den skapar bara falsk trygghet och den cementerar det existerande. Detta är inget jag hittar på just nu. Det är fakta. Tack vare att barn genom historien konsekvent vägrat lyssna till sina föräldrar har vi i dag färg-tv, automatväxlade bilar, rymdfärder, Big Brother, YouTube och datormusar. Bland annat. De uppfinningarna skulle aldrig ha blivit av om man gjort som man alltid gjort. Utveckling kräver mod och lite tur. För att inte tala om stor uppfinningsrikedom. Och beslutsamhet. Kanske en vilja att förändra. Jag kan se det framför mig, medan den hårige mannen satt i grottan och funderade på när nästa kanin skulle fångas till föda till familjen, hade barnen i huset tråkigt. De tänkte, ska det alltid vara så här? I just det läget tillkom det första embryot till vad i dag är känt som PlayStation.

Ta U2 och Desire. Bono har som inga andra artister bestämt sig för att inte bara lira gura och rimma hjärta med smärta. Han har använt sin allt tyngre image till att sätta press på makthavare. Det är det jag menar med att ta sig själv till nästa nivå. Varje människa har en chans att påverka, men vissa har den möjligheten lite mer än andra.


Fortsättning följer i morgon.


söndag 22 juli 2012

Så blev Norges sak vår

För ett år sedan i dag blev Norge en angelägenhet för en hel värld. En galen människa tog sig rätten att döda och lemlästa. Då skrev jag så här, dagarna efteråt. Jag tycker texten passar bra även i dag:

En hel värld har sedan massakern i Oslo i fredags ställt sig upp och sagt nej till död och ondska. Man har sagt ja till liv och godhet.

De goda länderna står i dag vid Norges sida och är redo att hjälpa och stödja. Det som en förvirrad, extremistisk hjärna med hjälp av sjuka idéer, skrämmande ideal och några kartor anabola steroider förstörde, är alla överens om att bygga upp igen. Ur krisen uppstår sedan något ännu starkare. En riktig demokrati är aldrig lika stark som när den är svag.

Vi sörjer 92 döda, mestadels unga människor med goda avsikter. 67 av deras kamrater vårdas på sjukhus, vissa kämpar fortfarande för sina liv. En handfull av dem som troligen fanns på Utøya saknas fortfarande. Kanske drunknade, kanske i gömställen där de desperat håller sig undan från den "räddning" den leende mördaren i polisuniform erbjöd.

Anders Behring Breivik har erkänt att han först detonerade bomben i Oslo och sedan med automatvapen systematiskt besköt unga människor tills livet rann ur deras kroppar. Han hävdar att han var ensam i genomförandet och den nio år långa planeringen av sitt dåd.

Den 22 juli 2011 ska för alltid vara den dag då en hel värld förlorade fotfästet för en stund. En iskall vind drog från de blodiga stränderna på Utøya och svepte över rika och fattiga, kungar, presidenter, unga och gamla, kvinnor och män. Alla.

Sedan dess har vi försökt förstå det obegripliga. Länder i hela världen har förenats i sorg. Kondoleanser har strömmat in. Ord har lagts vid ord med ett enda syfte: att begripa det som inte kan begripas men som man ändå måste förhålla sig till.

Jag skriver detta till tonerna av den stora sorgegudstjänsten i Oslo domkyrka. Norges kung Harald gråter med sitt folk och de gråter med sin kung.

När statsminister Jens Stoltenberg i sitt livs svåraste och viktigaste tal nämner namnen på några av dem som levt och dött på Utøya hörs förtvivlade skrik i den annars av ofattbar sorg förlamade kyrksalen.

Gemenskapen är fullständig. 92 människor är döda men här är det ändå livet som segrar. Det är kärleken som gör att vi fortsätter framåt fast vägen är tung. Utanför kyrkan samlas människor i grupper och gråter tillsammans.

Det är beslutsamheten att leva och utveckla som gör att vi alls förmår hantera det hat och den hänsynslöshet som Anders Behring Breivik - om han fick bestämma - vill att ska visa oss framåt.

På fredagskvällen var beskedet om en bomb i Oslos regeringskvarter och nån slags vansinnesattack mot unga politiker ännu en påminnelse om att ond bråd död lurar där man minst anar det. Hemskt men hanterligt, sett från vår trygga ö långt från Oslo.

På lördagsmorgonen då omfattningen av massakern stod klar, famlade vi alla efter fäste i en tillvaro som åtminstone delvis rämnat.

Anders Behring Breivik, 32, är nu ett problem som måste hanteras med stor klokhet. Han vill själv bli en martyr och anser i sin av steroider och hat förvridna hjärna att det han gjort är att betrakta som marknadsföring av det manifest över framtiden han samtidigt cirkulerat till andra mörkermän i samhället.

Det är självklart omöjligt. En mördare är alltid en mördare, även om han råkar vara skrivkunnig. Att någonsin släppa honom tillbaka i det samhälle han så intensivt hatar är nog en utmaning som inte är möjlig att hantera. I vart fall inte i dag.

I kölvattnet till det som är omöjligt att begripa följer frågan som ingen kan besvara. Varför? Hur?

Sedan finns frågorna som är svåra men inte omöjliga att möta. Vad kan man göra för att detta inte ska hända igen?

Härifrån finns det nu bara en sak att göra. Vi måste välja livet framför döden. Vi ska sörja i dag men glädjas i morgon.

Extrema krafter finns i olika grad i alla samhällen. De finns där ljuset är svagt och missunnsamheten stor. De får kraft i andras svaghet. Det värsta de vet är transparens och demokrati. De lever i en värld övertygad om sin egen förträfflighet och klarar inte av att lyssna till andras argument. De göder sitt hat i en åker av ensamhet. De skyr bara en sak. Ljus och kärlek.

Av det skälet finns det bara en väg att vandra. Vi ska ta kraft ur sorgen för att möta framtiden.

Vi ska inte välja den enkla vägen - fler poliser, strängare straff, hårdare regler. Mer kontroll.

Vi ska välja den svårare vägen - den som inte bara leder till nästa kurva. Vi ska ta den väg som leder till vårt mål - framtiden.

Vi ska prata mer, lyssna bättre, leva klokare. Vi ska driva ut de mörka krafterna med hjälp av starkare ljus. Det har tragedin i Norge lärt oss alla. Ur största möjliga sorg ska en dag glädjen över livet stiga igen.

Det är det värsta som kan hända en förvriden mördare som Anders Behring Breivik. Det tyngsta motmedlet mot de extrema krafterna som finns i olika grader i alla samhällen är att man tänder ljuset.

För det är inte ur rädslan för att dö som livet ska levas.

Det är viljan att leva som i alla avseenden ska bejakas.

När mördaren slog till mot oskyldiga barn blev Norges sak allas.

En sten som gjorde skillnad

Hela Åland gungar. Det är kräftpremiärer, Rockoff, Getadagar och, bevars, sol över hela eländet samtidigt. Detta samhälle vibrerar av fest och förväntan och i eftermiddag ska IFK skicka hem JJK helt utan poäng från Fredens öar.


Det är alltså hög tid att uppmärksamma Rosettastenen lite. Så där i skymundan har det nämligen passerat exakt tvåhundratretton år sedan franska styrkor, utskickade till Egypten av den olyckssalige Napoleon, fann den basaltsten som senare skulle döpas till Rosettastenen. Det är en sten som i dag. för den intresserade, kan betraktas i British Museum i London. Det är långt ifrån vilken sten som helst.


På den finns en hyllningstext till en egyptisk kung i tre olika språk vilket tog experterna drygt tjugo år att tyda. Men när det väl var gjort öppnades dörrarna till hela historien. Tack vare Rosettastenen kunde hieroglyfernas obegriplighet förklaras och den egyptiska kulturens vagga spåras. Det kan te sig avlägset i dag men är de facto en av nycklarna till hela den västerländska skriftspråkstraditionen som vi i dag lever mitt i och gör det möjligt att Facebooka, twittra och i största allmänhet sprida ord och idéer runtom sig.


Det tycker jag ni kan fundera lite på mellan gigen som nu avlöser varandra på vår ö. Ha en skön söndag. Sugen på att veta mer? Läs här eller här eller här.

Den här stenen utgjorde en viktig del i förståelsen av det gamla Egypten och därmed insikten i framtiden.

lördag 21 juli 2012

Grattis månen, i dag hände det

Hade vi skrivit 1969 denna dag, den 21 juli, hade det inte varit kräftpremiären som varit viktigast. Inte hade vi heller suckat över sommaren som aldrig kom eller undrat hur i hela fridens namn det gick till när DJ:s blev lika stora och större än artisterna själva.

Hade det varit 1969 hade vi suttit med öronen tätt intill radioapparaterna och där kunnat lyssna till den repiga rösten av Neil Armstrong som innan han tog steget ner på månens yta i en väl intränad fras slog fast att det är ett litet steg för honom men ett jättekliv för mänskligheten.


Jepp, i dag är det exakt fyrtiotre år sedan som människan landsteg på månen och sedan flög hem igen. Det var resultatet av en kapplöpning mellan stormakterna USA och dåtida Sovjetunionen som vi inte sett maken till efter det. Sådant kan jag tycka är imponerande på gränsen till obegripligt. Lustigt nog har denna färd inte upprepats särskilt många gånger. Sammanlagt är det bara tolv män som stått på månen. Och det är klart, det finns väl i ärlighetens namn inte särskilt mycket att se där. Det händer ju betydligt mer på vår egen jord!

Neil Armstrong vecklar ut den amerikanska flaggan efter att ha flugit med den till månen. I dag för fyrtiotre år sedan.
Rebecca & Fiona  heter dessa två som reser runt och fyller folkparker och festivaler med skrikande, dansande, ylande lyssnare. Och anamma vad lite jag begriper av det. De spelar nämligen andras skivor. De är DJ:s som gjort DJ-andet till stor konst. Det är mer än min fattningsförmåga kan greppa. Fast det var bra tryck, mycket ljud, och om ni ser mig i dag MÅSTE NI TALA GANSKA HÖGT.
Det här begriper jag mig på. Dur-rackarna spelade så det stod härliga till på Sjökvarteret i går. De har utvecklat en egen stil som bär långt och kastar sig mellan ryskt, svenskt, åländskt och gudvetvad. Bra låter det i alla fall.

fredag 20 juli 2012

Strul på hjul är kul

Som yngre funderade jag mycket på en möjlig framtid som skateboard-proffs i USA. Inte för att jag var särskilt skicklig på bräda men för att framtiden sådan den då tedde sig i främst San Fransisco verkade lovande. Kombinationen av att vara i grunden ganska lat, ganska feg, ganska farträdd och ha dåliga knän blev till sist en kombo som tvingade mig lägga skateboarden på hyllan och plocka ner schackbrädet. Tack och lov, vad är väl San Fransisco mot insikterna i Siciliansk spelöppning?!


Hur som. I går kom en longboard förbi huset och, snapp, där satt den. Jag skickade mig själv tillbaka i tiden, tänkte vattentornet i Godby, fäste blicken ner mot kiosken, sparkade iväg och lät drömmarna styra. Ungefär så blev det faktiskt igår. Trots att balansen kanske inte var något att skriva hem om och trots att hjärnan i panik skriker: ”Din €%&%€## tomte, gå ner från denna tingest och gå in och plugga dina spelöppningar och Ålands finansiella situation just nu. Detta ÄR livsfarligt!”


Jag log åt hjärnspökena och åkte vidare. För ska man vara med här i livet får som vanligt absolut ingenting mänskligt vara en främmande. Och nu är det faktiskt bara en dag kvar till kräftpremiären. Den ska jag avnjuta såsom varande longboardåkare. Undrar hur många andra som kan säga det?

Dagens outfit. Bräda: longboard. Skor: vita. Klocka: Swatch beachvolleymodellen. Shorts: Billabong. Underwear: CDI. Tröja: J. Lindeberg. Frisyr: Okammat. Allmäntillstånd: I balans.

torsdag 19 juli 2012

Kronan nu rekordstark

Den svenska kronan är rekordstark gentemot euron. I går handlades den stundtals för usla 8,48 kronor för en euro. Så lågt har priset inte varit sedan år 2000 då den nya valutan så smått började bli konkret verklighet man bara förekom i elektronisk form. Det har dessutom gått snabbt. Våren 2009 kostade en euro 11,50 kronor. Läs mer här.


Euron har under de senaste åren, i takt med de statliga skuldkriserna, fallit i värde. Den svenska kronan har däremot stärkts och betraktas i dag, trots sin litenhet, som säker bland världens placerare. Det är inte dåligt gjort.


Vad får då detta för konsekvenser för Åland? Rimligen att fler svenska turister borde hitta hit. Och att alla de anställda ålänningarna ombord på svenskflaggade fartyg får mer att spendera. Samt att det borde te sig mindre lockande att shoppa i Sverige (för de som får lönen i euro) vilket gynnar hemmahandeln. Det är alltså mera bra än dåligt att kronan är stark.


Fast det är klart. Alla de ålänningar som studerar i Sverige tycker nog det är mindre skoj när studiestöd och sommarjobbslönen ska växlas om från euro till kronor.


Ha en fin torsdag, denna tvåhundraförsta dag på detta år. (Hade det inte varit skottår hade det varit jämnt tvåhundra...) Själv ska jag vara på sjön och lite senare, antagligen, svära över svårtvättade nypotatis. Det har jag gjort i fyrtio år så varför skulle denna dag bli annorlunda?

Nypotatis är i snart sagt alla avseenden det bästa som finns. Särskilt att steka. Men inget samhälle kan betraktas som färdigt innan någon uppfunnit ett praktiskt sätt att skrubba eländena. 
Skönt är att sitta på solvarma klippor ute i skärgården och betrakta vädermakterna lek med folk långt borta
Bildbeviset. Den svenska kronan har aldrig varit starkare gentemot euron än just nu.

onsdag 18 juli 2012

Om strider och segrar

Skrev detta inuti ett skrov av stål på en höjd av 12.000 meter i en fart uppgående till imponerande 887 km på väg mot Bermuda, den ö som nästa sommar ska stå värd för NatWest Island Games eller öspelen. Sådana där inledningar ledsnar jag aldrig på. Det är omöjligt att inte bli djupt imponerad gentemot all form av mänsklig förmåga vid blotta tanken på den teknologi som gör det möjligt att susa fram på detta vis.


Kommentar på Facebook:
Claes Ekström Corrections: Flygplan är inte byggda av stål (för tungt), mestadels av aluminium (Al) och farten mäts i km/h (kilometer i timmen)...

Från detta jetplansperspektiv är det såklart svårt att förhålla sig till världen sådan den ter sig långt därnere. Då är filmer till stor hjälp vilka i bästa fall och på sitt sätt definierar livet och nuet. Därför slänger jag mig utan större tvekan ner i filmrecensionernas värld. Avverkade två filmer som på olika sätt skildrar kamp om makt, gunst och kärlek.

Battle of the Pacific
Starkaste minnet från krigsfilmen var när de japanska soldaterna besegrade intill det ogripbara men långt ifrån förödmjukade kapitulerade genom att sjungande taktfast marschera ner från det berg de kallat sitt hem under ett och ett halvt år av blodiga strider. Exakt så ska förluster tacklas. Filmen som sådan är både intagande och asig. Den förklarar händelser som ändå måste tett sig oförklarliga och den visar utan ömkan hur brutalt kriget var. I korta drag: fyrtiosju japanska soldater höll typ fyrtiotusen amerikanare stången under ett och ett halvt år. Betyg: Högt.

Page One Inside The New York Times
Detta är en film som sänder ut chockvågor över nyhetsvärlden. Av två olika skäl. 1. Ångesten. Tidningar går på riktigt och i en rasande fart i konkurs i USA. 2. Framtidstron. För om konservativa New York Times klarar sig. Då ska väl andra också göra det. Såsom tidigare lite aktiv i just den branschen är det uppskakande och tankeväckande att se det extremt nakna reportaget från världens kanske mest mytomspunna nyhetsmedia NYT. Ändå var det intressant att se att de i stort sett förde samma diskussioner som pågår kring tidningshusens kaffebord på Åland, i Finland, i Sverige och i resten av världen. Hur f-n ska man egentligen tjäna pengar på internet. Betyg: Högt.


Vännen Jan Helin twittrade förresten i måndags om fenomenet på ett generellt plan och tweetade ett lysande citat:

”Being a technically illiterate journalist in today's multimedia world is like being a pilot who’s a bit shaky on landings.”

Och där finns utmaningen för alla de i branschen som fortfarande tror det räcker att man kan skriva det andra har sagt eller copypejsta pressmeddelanden och hemsidor och tro det blir en story. Hela artikeln Helin hänvisar till finns här.


Krigsfilm utav bara attan. Smällar, blod, tårar men också ett formidabelt slut!
Skräckfilm för mediabranschen. Eller den väckarklocka som ibland kan behövas för att man ska komma i tid till jobbet.

100 dagar kvar – jag är redo

I dag är det 100 dagar kvar till höstens lagtingsval och jag står till förfogande, starkare och helare än någonsin. Från att ha varit en nov...