Invigningstalet till VERA Filmfestival

Filmer är inget man skojar bort, så jag gjorde mitt bästa när jag fick tillfälle att öppna årets VERA Filmfestival! Njae, inte riktigt, här kommer hela talet, uncut!

”One morning I shot an elephant in my pajamas. How he got in my pajamas, I don’t know.”

Bästa cineaster, arrangörer, högt värderade vänner, som bekant handlar humor om timing och väldigt få lyckas berätta storyn som håller över tid. Ändå är det vår dagliga strävan, till och med längtan. Vem vill inte komma på det där odödliga som finns kvar långt efter vi tagit upp våra egna åror. Elefanten i pyjamas är ett bra exempel på tidlöshet. Det var bröderna Marx och året var 1930 i filmen Animal Crackers. Jag sköt alltså en elefant i min pyjamas. Hur han kom in i min pyjamas, vet jag inte.

”You gonna need a bigger boat”, sades i Hajen. ”Take me to bed or loose me forever”, Top Gun. Och så vidare. Film är inte bara nöjen, det är klichéfabriker och det är stort. Jag gillar klichéer för de beskriver livet utan försköning, de är klichéer för att de är sanna. Film ska inte bara berätta, det ska inspirera och påverka. Film får gärna vara actionfyllt, spännande, vackert och underhållande. Men jag vill också att min film ska vara fönstret mot historien och öppningen till framtiden och, ibland, helt obegriplig.

”Of all the gin joints in all the towns in all the world, she walks into mine”, sade Humphrey Bogart i Casablanca 1942 när han beskrev Ingrid Bergmans rollfigur Ilsa. Jag kunde sagt samma sak om min hustru Helena, fast det hade handlat om en pelare på nattklubben som en gång i tiden låg under Mathias-Hallen.

Av alla pelare, i alla barer, i alla städer, i hela världen, stod hon lutad mot just den när jag kom ner för trappan. Filmen ska på sätt och vis beskriva verkligheten men i än högre grad karikera den, för Sabina, eller möjligen Alvas, i all dess ära, det låter coolare med en gin joint i Marocko. Fast slutresultatet för just oss blev nog bättre än för Rick i Casablanca, eller hur älskling!

Som ni förstår är det är en stor glädje för mig att få stå här och inviga en ny upplaga av Filmfestivalen VERA i Mariehamn. Och jag kan inte låta bli, måste citera Forrest Gump, fast ni alla hört det, till leda:

“Life is like a box of chocolates, you never know what you’re gonna get.”

Mer pregnant än så är det nämligen svårt att beskriva vad som väntar de kommande dagarna. 24 filmer från Finland, Sverige, Sydafrika, Belgien, Nederländerna, Iran och USA. Dokumentärer, kortfilmer, berättelser från världen och från våra egna kvarter. Vissa kommer att få oss att skratta. Andra att tänka. Några av vi betraktare kommer antagligen att sitta lite obekvämt i stolen. Det gjorde jag ett tag igår kväll när vi såg Äppeltjuvarna, en brutal uppgörelse som, tack och lov, slutade lyckligt. Jag tycker om lyckliga slut, det är en effekt av att bli äldre och förståndigare.

Men obekvämt var det en stund och det är precis som det ska vara. För kultur är inte till för att göra världen enklare, tvärtom. Kulturen ska öppna dörrar vi inte visste fanns och ställa frågor vi inte alltid vill höra. Kulturen ska göra tillvaron större. Släppa in ljus och ibland en frisk vind som rör om lite i gardinerna. För låt oss vara ärliga: någon gång under de här dagarna kommer det säkert att bli diskussioner. Kanske till och med lite bråk. Och det är inget problem. Tvärtom, jag hoppas det ska hända.

Det är bland vänner man kan och ska säga sanningarna, sådana man för stunden upplever dem. Folk som ägnar sig åt eviga sanningar ska man helst undvika. I konsten att vara människa ingår nämligen optionen att ändra sig och det är ofta en klok strategi.

Det är kanske det som definierar VERA, ett vänskapligt rum där människor möts, ser samma film och ändå upplever något helt olika. Där någon säger: “Fantastiskt!” och någon annan säger: “Jag förstod ingenting.”

Och båda inte bara kan ha rätt. Båda har rätt.

Det är kulturens demokrati. Och det är beviset på att klockan rör sig samtidigt som tiden står stilla.

Vi började den här kvällen långt ute i Ålands hav, på Märkets fyr. Ett skär där vinden aldrig tar paus och där en fyrvaktare som Kee Eriksson höll ljuset levande i mörkret.

Och sedan, plötsligt, står vi på Strandgatan. På 1940-talet. Min företrädare, talman Julius Sundblom promenerade där som om han hade all tid i världen. Skutorna låg i Västerhamn.

Kastelholm glödde i solen. Lilla holmens svarta svanar poserade som vore de filmstjärnor.

Dessa filmer bevisar att det som var, är fortfarande. Det är som att öppna ett fönster i tiden.

Och vi inser att film inte bara fångar ögonblick, den bevarar ett samhälle. Den konserverar våra gator, våra ansikten, våra rörelser. Den sparar sådant som annars skulle försvinna mellan generationerna.

Därför är film är så viktig. För den hjälper oss att se det som annars hade gått förlorat. Och just därför behövs festivaler som denna.

VERA Filmfestival har funnits sedan 1998 och är i dag den största svenskspråkiga kort- och dokumentärfilmfestivalen i Finland. Det är något att vara riktigt stolt över, för det säger något om Åland. Vi är ett litet samhälle, men vi tänker inte smått. Vår verklighet har drivit fram ambition. Vi tror på berättelser. Vi tror på möten. Vi tror på samtal.

Och ja, vi tror till och med på att folk ska få sitta i en biosalong och rösta på filmer. Det är en kulturell version av demokrati och som bekant har väljarna aldrig fel. Fast jag förbehåller mig såklart rätten att efteråt utbrista fel film vann, för det ingår också i demokratins regler, vi får uttrycka tveksamhet. Och kanske, kanske, ändra oss.

Och här jag vill säga något som jag tycker är viktigt. Att detta överhuvudtaget är möjligt, att en internationell filmfestival kan blomstra i Bio Savoy, hänger samman med något större: Ålands självstyrelse.

Självstyrelse är inte bara politik och lagstiftning. Självstyrelse är möjligheten att skapa ett samhälle där kultur får ta plats. Där människor vågar göra något så vackert, och så svårt, som att arrangera en filmfestival. Och samtidigt är Åland något ännu mer.

Vi är ett av världens mest kända exempel på fredlig konfliktlösning. Ett samhälle som sedan etthundrasjuttio år tillbaka är demilitariserat och sedan 104 år neutraliserat och självstyrt. Det är en berättelse som världen fortfarande hänförs av.

Åland visar att små samhällen kan vara stora förebilder. Att fred också kan vara en idé värd att försvara. På sitt sätt är det också en berättelse, kanske vår allra viktigaste.

Och vem vet, kanske sitter någon här i salen just nu och kommer att göra filmen om den en dag. Det kräver nyfikenhet. Det kräver tålamod. Och ibland kräver det mod. Vi hämtar det ur Star Wars, A New Hope: “May the Force be with you.”

För efter att ha tittat på festivalprogrammet vill jag säga: Må kraften vara med er också. Visa uppmärksamhet, ställ frågor, låt er provoceras och inspireras för kultur som inte väcker känslor är mest dekoration. Men kultur som engagerar, den bygger samhällen.

Så låt oss vara glada över VERA. Låt oss vara tacksamma mot alla som gör den möjlig. Och låt oss vara stolta över Åland, en liten plats i världen som fortfarande tror på kraften i berättelser, i möten och i fred.

Jag kostar mig på att vara lite svulstig idag och citerar Braveheart som slog fast att ”Every man dies, not every man really lives.” Han citerade i sin tur, tror jag, Lars Huldén som skrev ”Du kan vara död, utan att veta om det.”

Detta ska vi till varje pris undvika och det gör man genom att med jämna mellanrum skjuta elefanter i sin pyjamas eller hitta guldkornen bland pelarna på restauranger eller rätt och slätt göra som Filmstyrelsen borde rekommendera; kolla in sex till åtta schyssta rullar per dag!

Med dessa ord vill jag önska er fantastiska filmfestivaldagar i vardande.

Och nu, låt oss släcka ljuset, rikta blicken mot duken och känna oss levande.

Tack och välkomna till VERA Filmfestival, som med dessa ord nu är att betrakta som i formell mening öppnad.