”Du är lycklig om du äger ord.”

”Äntligen börjar det hända nånting med en.”

Den raden av Lars Huldén ekar i mig när jag går hem från Svenska litteratursällskapets årshögtid, på Runebergsdagen, i den sena och kylslagna Helsingforsnatten. Vi har under några intensiva timmar åtnjutit de djupa tankarna, de överraskande vändningarna och förmånen att tillbringa kvällen i vänliga samtal, fjärran från kolligheterna som pågår i världen. Detta händer nu och då, man tror att man är färdigformad och så kommer en kväll med ord, musik och tankar som ruckar på något inuti.

Att sitta mellan undervisningsminister Anders Adlercreutz och vår egen Kökarförfattare Ulla-Lena Lundberg, som dessutom snart gör Mariehamn till sin hemstad, kändes mindre som en placering och mer som en påminnelse om hur ord, berättelser och människor binder oss samman över hav och generationer, allt som krävs är ett gemensamt språk. Och förmågan att fundera på vart musiken tar vägen när den tystnat.

Vännen och ordföranden för Svenska litteratursällskapet Åsa von Schoultz satte tonen med en skarp och samtidigt varm iakttagelse: ja, världen kan vara dyster, och just därför behöver vi kulturen. Inte som utsmyckning, utan som livsnerv.

Professorn i nordisk litteratur, Kristina Malmio (en kännare av mycket, till exempel Joel Pettersson!) talade inspirerande om romanens kraft på ett sätt som gjorde mig rastlös av lust att skriva, tänka, minnas och fantisera. Och så dramatiseringen av Lars Huldéns diktsamling Läsning för vandrare av av Erik Söderholm (regi) och Robert Kock (tonsättning), så enkel, så träffande:

”Du kan vara död, utan att veta om det.”

En mild men tydlig väckarklocka till oss alla att faktiskt leva det liv vi fått.

Hela giget finns att se på denna länk, och jag rekommenderar det varmt. Där möter ni också årets tjugoen pristagare, en hisnande bredd av skapande, från gåtfull poesi till tonårens skörhet, från musikens tystnad till ejdrarnas värld.

Kvällen fortsatte i Gamla studenthusets solennitetssal, där samtal och skratt flätades samman in på småtimmarna. Och någonstans där stärktes också banden mellan SLS och Åland, band som vävts tätare sedan sällskapets vetenskapliga råd besökte oss i fjol. Jag hade turen att få författaren Anna-Karin Palm till bordet, hon sitter på stol nummer sexton i svenska Akademien och det hon inte vet om litteratur känns inte nödvändigt att känna till. Samtalet lyfte, kort uttryckt. 

För att åter låna Huldén:

”Du är lycklig om du äger ord.”

Och kanske är det just orden, våra egna och andras, som hjälper oss att välja ljuset när mörkret känns lättare. Man väljer ju själv när man drar på sig offerkoftan och när man kastar av den och går vidare. Människan definieras som bekant av förmågan att se möjligheter i varje givet läge.

”Ingenting är sant. Ingenting är är rätt. Ingenting är fel.”

Med den tanken önskar jag er alla en riktigt trevlig helg. Må vi välja ljuset, även de dagar det kräver lite mer mod och beslutsamhet.

Tack till Svenska litteratursällskapet för en helkväll av eftertanke, vänskap och framtidstro! Tack också till Åsa för de vänliga orden om Åland i festens välkomsttal, ja vi har ett självklart förhållande till vårt svenska språk och det tummar vi aldrig på. Och inte egensinnet heller.

Grattis Sápmi, idag är er dag!

I dag är kartan större än vanligt då våra lyckönskningar går till Sameland!

Inte för att landsgränserna har flyttat sig, utan för att blicken gör det. Den 6 februari sträcker sig Sápmi som en bro över Norge, Sverige och Finland, faktiskt ända till Åland.
Från Ålands lagting, och från mig som talman, vill jag därför säga: Grattis på Samernas nationaldag. Giitu. Tack. Och, om jag får gå lite offpist, vi firar er inte bara idag, vi behöver er varje dag.

När jag ser kartan över Sápmi slås jag av något både självklart och radikalt: folk och kulturer följer inte alltid staters linjaler. De följer älvar, fjäll, skogar, språk, minnen och gemenskaper. På samma sätt som Åland inte kan förstås med enbart administrativa gränser, kan Sápmi inte reduceras till ett hörn på tre nationers karta. Det är ett levande rum av språk, berättelser och sätt att vara i världen. Inspirerad av detta är det samma sak med ålänningar, de finns överallt i vår värld!

I höstas hade jag förmånen att besöka Lappstaden i Arvidsjaur. Jag trodde att jag skulle se byggnader, jag upptäckte att jag klev in i ett samhälle, fruset i tid men ändå levande. De fyrkantiga timmerkåtorna, härbrena, aittorna och timmerhagen vittnar om en byggnadstradition där form, funktion och gemenskap vävs ihop. Här samlades familjer för kyrkhelger, ting och marknad. Här möttes släktband, handelsvägar och tro. Här lekte barn, slöjdade kvinnor, fiskade män och här förhördes man i kristendom, ofta under tvång, vilket påminner oss om att historien inte bara är vacker utan också smärtsam.

Lappstaden bär på allt detta samtidigt: stolthet och sår, motståndskraft och anpassning. Precis som samisk kultur i stort. När jag gick mellan kåtorna tänkte jag på hur mycket ett samhälle kan överleva, om det får leva. Och hur lätt det är att förlora, om det inte respekteras. Ni fattar, parallellerna med Åland är många och understryker betydelsen av att aldrig ge upp och aldrig gnälla.

I juni 2025 tog Finlands riksdag ett historiskt steg när man reformerade sametingslagen. Efter decennier av tvister klubbades en ny lag igenom med bred majoritet. Den nya lagen handlar inte om att staten ska tala om vem som är same, utan om att ge Sametinget starkare verktyg: tydligare röstlängd, en självständig besvärsnämnd och en skarpare förhandlingsplikt gentemot myndigheter. Kort sagt: mer respekt, mer inflytande, mer självbestämmande. Starkare självstyre.

Det är bra för samerna och det är bra för Finland. En republik som behandlar sina urfolk och minoriteter väl blir inte svagare, den blir starkare, klokare och större i sin själ.
Åland befinner sig just nu i sin egen självstyrelseprocess. Tillsammans med den finländska regeringen arbetar vi med en modernisering av självstyrelselagen, med sikte på ett förslag till riksdagen i höst. När jag tänker på det arbetet i dag, tänker jag på samerna.

Självstyrelse är inte ett privilegium. Det är ett ansvar, att vårda språk, kultur och identitet. Att vara en bro snarare än en mur. Åland och Sápmi är olika på alla tänkbara sätt och vi delar erfarenheten av att vara få, av att behöva förklara oss, av att ibland bli missförstådda och av att ändå vägra försvinna.
Så i dag höjer vi en kopp kaffe, eller kanske en kåsa, och säger grattis till Sápmi. Må era renar hitta sina betesmarker, era språk hitta nya röster, era traditioner leva vidare och ert självbestämmande växa sig starkare.

Och om någon tycker att det är krångligt med minoriteter, urfolk och självstyrelser, kan de tänka på Lappstaden i Arvidsjaur: 85 byggnader som stått i hundratals år därför att människor tog hand om dem, tillsammans.

Det är så samhällen byggs. Genom att vårda det som är sårbart, särskilt och starkt på samma gång.

Grattis på Samernas nationaldag. Från Ålands lagting och från ett litet självstyre som vet värdet av att växa.

Kjempemöte på Norges ambassad

Roadtrippen i Helsingfors fortsätter och idag styrde stegen, genom en solstrålande fast kylig huvudstad till Norges ambassad. Det blev en inspirerande eftermiddag som visar att det finns möten som är formella, korrekta och effektiva och de är bra de också.

Sedan finns det andra tillfällen som påminner om varför diplomati i grunden är en mänsklig konst. Dagens lunch på Norges ambassad i Eira, Helsingfors, är ett praktexempel på det senare.

Tack för en fantastisk lunch, goda samtal och engagemang i frågor som rör Åland, Finland, Norge, Norden och resten av världen! Från vänster Ina Nygård Mossin, undertecknad, Cecilie J. Strømmen, Wegger Chr. Strømmen och Mats Löfström.

Att kliva in i ambassadörsresidenset och mötas av ambassadör Wegger Chr. Strømmen och hans hustru, pastorn och teologen Cecilie J. Strømmen, är att mötas av ett värdskap som är både professionellt och personligt. Ambassaden och residenset sitter ihop och präglas av ljusa färger och öppna ytor. 

Vi gör sällskap vid lunchen med första ambassadsekreterare Ina Nygård Mossin och vår egen åländska riksdagsledamot Mats Löfström, båda representerande erfarenhet, insikter och nordisk gemenskap. Löfström är en formidabel ambassadör för Åland och har under sin tid byggt upp ett imponerande kontaktnät.

Det är lätt att tala om diplomati i abstrakta termer: strategier, positioner, protokoll och kommunikation. Sådana här tillfällen påminner oss om att relationer mellan länder i slutändan byggs av människor som möts, lyssnar och finner gemensamma perspektiv.

Ambassadör Strømmen tillhör den kategori av diplomater som inte nöjer sig med de formella salongerna. Han ägnar sig åt ett högt utvecklat diplomatiskt fotarbete, närvaro vid seminarier, kulturarrangemang och diskussioner där de diplomatiska kretsarna i Helsingfors möts. Det är just den sortens närvaro som skapar förtroende och förståelse i en tid som annars präglas av distans och polarisering.

Särskilt glädjande är att återknyta till parets besök på Åland i höstas. Det väckte ett tydligt och genuint intresse för vår självstyrelse, vår särställning och våra nordiska kopplingar, ett intresse som tydligt lever vidare i dagens samtal.

Och vilket samtal det blev.

Runt bordet rör vi oss mellan det stora och det vardagliga, precis som de bästa samtalen ska göra. Vi diskuterar Nordiska rådet och den pågående reformen av Helsingforsavtalet och hur Norden kan stärka sitt samarbete i en mer osäker värld. Vi tar oss an det allmänna världsläget, dess risker och möjligheter, och hur små samhällen som Åland kan navigera i detta med både principfasthet och pragmatism.
Plötdligt befinner oss långt ner i de norska fjordarna, bokstavligen och bildligt, när samtalet gled in på deras häpnadsväckande djup och vad de säger om Norges dramatiska geografi och historia.

En tråd som löper genom hela diskussionen är betydelsen av framtidstro. Vi talar om vikten av att uppmuntra strävsamhet, långsiktighet och tålamod snarare än jakten på snabba vinster. I en värld som, ibland och till synes, premierar det omedelbara och spektakulära kändes det befriande att reflektera över värdet av uthållighet i politik, i näringsliv och i samhällsbygge. Liv byggs i tålamodet att fortsätta försöka och framför allt, att aldrig ge upp.

Och så, som det gärna blir när människor med olika bakgrunder möts, vandrar samtalet vidare till jord och gröda. Vi jämför erfarenheter av äppelodling, av konsten att driva upp lök, potatis och morötter, en påminnelse om att även diplomater ytterst är människor med händerna i myllan och blickarna mot skörden.

Miljön bidrog såklart till samtalet. Väggarna pryds av verk av Edvard Munch, som ger rummen en särskild tyngd och intensitet, en påminnelse om konstens kraft att få oss att känna och tänka djupare. Och mitt i allt den eleganta flygeln, ett instrument som kräver omsorg och som, får vi lära oss, måste fuktas underifrån för att bevara sin klang. En detalj som nästan är en metafor för diplomatin själv: något vackert som kräver ständig, varsam omvårdnad.

Samtalet återvänder gång på gång till de band som förenar Norge och Åland: sjöfarten och vår gemensamma maritima tradition; Orkla och den betydelsefulla chipsfabriken i Haraldsby som konkret binder samman norsk industri med åländsk vardag; samarbetet inom Nordiska rådet; och de många formella och informella kontaktpunkter som väver våra samhällen närmare varandra.

Vi berör Ålands självstyrelse, vår demilitarisering och neutralisering, och betydelsen av en regelbaserad världsordning. Här finns en tydlig respekt för Ålands unika roll som en modell för fredlig samexistens och minoritetsskydd, ett arv som är minst lika relevant i dag som när det formades för ett sekel sedan.

I en tid när mycket av vår kommunikation sker digitalt, när möten hålls via skärmar och beslut fattas på distans, är det lätt att underskatta värdet av att faktiskt sitta ner tillsammans runt ett bord. Men det är just där, i samtalet, i nyanserna, i det mänskliga mötet, som förtroende byggs.

Dagens lunch är mer än en artighetsgest. Den är ett uttryck för levande nordiskt samarbete, för nyfikenhet och ömsesidig respekt. Och den påminner om något grundläggande: internationella relationer handlar inte bara om stater, de handlar om människor som möts, förstår varandra och tillsammans formar framtiden.

Det är i sådana stunder som man känner styrkan i vårt nordiska samarbete och betydelsen av att hålla kontakterna levande, på riktigt.

På besök till HFD-presidenten

Morgonljuset ligger blekt över Fabiansgatan när jag stiger in genom de tunga dörrarna till Högsta förvaltningsdomstolens lokaler i centrala Helsingfors. Byggnaden är granne med Försvarsministeriet, en påminnelse om hur rätt och statsmakt bokstavligen samsas på samma gata, men innanför HFD:s portar är atmosfären en annan: stillsam, eftertänksam och präglad av juridikens långa perspektiv.

Hälsningar från Högsta förvaltningsdomstolen i Helsingfors där presidenten Kari Kuusiniemi bjöd på kaffe och prat denna vackra februarimorgon i Helsingfors. I mitten entrén till domstolsbyggnaden. Till höger Pekka Kauhanens minnesmärke över vinterkriget 1939-1940 står utanför Försvarsministeriets pampiga byggnad, granne med HFD.

HFD:s lokaler är nyrenoverade med omsorg, pietetsfullt. Här har det en gång i tiden funnits bank och här har Rundradion, som det hette förr, sänt sina röster ut i landet. Man kan nästan ana det förflutna i väggarna: sorlet från kassahallar, ekot av radioreportrar, historiens brus. I dag är det en annan sorts ljud som dominerar, dämpade samtal, prassel av papper, tangentbord, koncentration.

Jag är inbjuden på morgonkaffe med domstolens president, Kari Kuusiniemi. En juridisk tungviktare i ordets rätta bemärkelse, en sällskapsmänniska och en tydlig Ålandsvän. Redan den inledande handskakningen visade att detta inte skulle bli ett stelt ämbetsmannasamtal. Snarare ett möte mellan två människor med ett gemensamt intresse för självstyrelse, juridik och den där gråzonen där politik och rätt möts, präglat av gott humör.

Vi sätter oss med kaffekopparna, medan Helsingfors vaknar till liv utanför, och jag börjar med att gratulera. Kuusiniemi har nyligen fått ett fint erkännande: den 30 januari tilldelade Republiken Estlands president honom Terra Mariana-korsets orden av tredje klass för hans insatser i att främja rättsligt samarbete mellan Estland och Finland. Detta är betydelsefullt, kontakter av olika slag är värdefulla i arbetet med att bygga samhällen.

Samtalet glider snabbt in på det som ligger mig närmast om hjärtat: Åland och revisionen av självstyrelselagen. Här är det tydligt hur engagerad Kuusiniemi är i åländska frågor. Han talar varmt om justitierådet Emil Waris och den viktiga roll denne har i HFD:s aktiva bidrag till revisionsarbetet. Det är ingen distanserad analys, mer ett resonemang präglat av insikt, respekt och nyfikenhet.

Vi berör också den mer praktiska sidan av rättsstaten. HFD bidrar på ett konstruktivt sätt till att stärka Ålands förvaltningsdomstol genom att bistå med mer personal för att hantera den växande mängden väntande ärenden. Ett konkret exempel på hur principer om rättssäkerhet omsätts i handling. Samarbetet mellan ÅFD och HFD bär spår av både genuint intresse och pragmatism.

När kaffet är urdrucket och frågorna ventilerade reser vi oss för en rundtur i de ljusa, inbjudande lokalerna. Det är högt i tak, rikligt utsmyckat med konstverk, president Ståhlbergs gamla arbetsrum, mycket dagsljus och en lugnande ordning i rummen. Kuusiniemi visar detaljer, berättar anekdoter om huset och dess liv. Det slår mig hur sällsynt det är med institutioner som lyckas vara både värdiga och mänskliga på samma gång.

När jag till slut står i entrén på nytt och blickar ut mot Fabiansgatan har jag en känsla som stannar kvar länge: tacksamhet över att det finns människor som både förstår det svåra och samtidigt kan göra det begripligt. Och en påminnelse om att självstyrelse, rätt och demokrati i grunden vilar på just sådana samtal, lugna, klara och kloka.

På plats när riksdagen öppnar

Minus tolv bet i kinderna när jag klev ut i Helsingfors i morse. En sådan där dag då luften känns skarp som glas och där staden tycks hålla andan. Ändå blev det märkligt varmt där jag tillbringade min dag, inte vädermässigt, utan mänskligt och politiskt. Häng med på en tur där religion och politik möttes och umgicks med varandra.

Finland har som bekant två parlament och det ena, Finlands riksdag, öppnade i dag sitt nya arbetsår under ledning av det omvalda presidiet: talman Jussi Halla-aho med Paula Risikko och Tarja Filatov vid sin sida. Det andra, Ålands lagting, är som bekant igång sedan början av november.

Innan politikens vardag drog i gång började dagen i Helsingfors domkyrka, med en ekumenisk gudstjänst som påminde om något som alltför ofta glöms bort i maktens korridorer: ödmjukhet, trofasthet, trygghet och, framför allt, hopp.

Budskapet är enkelt och djupt, samtidigt. Ingen är ensam i världen. Alla står i relation till varandra. Ingen löser allt på egen hand. Finland behöver partners och måste samtidigt sköta sina inre angelägenheter. Var och en av oss har ett ansvar för vårt eget, vår stad, våra kommuner, vårt samhälle. Och kanske viktigast: vi måste stå emot det enkla och glittriga, det som bara göder våra egon, och i stället ta ansvar i ett högre och bredare perspektiv.

Med detta i ryggsäcken gick färden vidare till riksdagen, där president Alexander Stubb höll ett tal som var både klarögt och principiellt. Han målar upp en värld i omvälvning: tiden efter kalla kriget är över, en ny världsordning söker sin form där makt och styrka spelar en allt större roll. Hans budskap var inte resignerat, tvärtom. Finland ska inte bara anpassa sig, utan påverka. Jag känner samma kring Åland, vi är också små och får aldrig nöja oss med att bara vara betraktare och ett objekt, vi ska vara delaktiga som ett subjekt.

Särskilt starkt var presidentens försvar av den internationella regelbaserade världsordningen. För ett litet land, och än mer för en liten autonomi, är detta inte abstrakt idealism. Det är självbevarelsedrift och ambition. En värld utan regler är en hård värld för små stater och därför är internationell rätt inte bara vacker retorik, det är vårt skyddsnät.

Här finns en tydlig parallell till Åland. Vår självstyrelse, vår demilitarisering och neutralisering är i sig själva barn av internationell rätt och multilaterala överenskommelser. Åland är ett levande bevis på att regler, fördrag och institutioner inte bara är byråkrati, de skapar fred, stabilitet och identitet. När presidenten talar om att stormakter visserligen ofta bryter mot regler, men ändå känner sig tvungna att rättfärdiga sig med hänvisning till dem, tänker jag: just där, i spänningsfältet mellan makt och rätt, ligger Ålands historiska erfarenhet och styrka.

Jag fastnar särskilt för slutet av presidentens tal, det som har bäring långt bortom riksmötets öppnande och in i valåret. Hans påminnelse är kristallklar: man vinner inte val genom att tala illa om andra. Få är intresserade av vad du motsätter dig, många vill veta vad som är viktigt för dig. I en demokrati måste vi kunna vara oense på ett civiliserat sätt. Ett respektfullt samtalsklimat är själva fundamentet för ett fungerande samhälle.

Detta är ett budskap som känns extra relevant för oss på Åland. Självstyrelse kräver dialog, inte skyttegravar. Vår styrka ligger i att vara tydliga utan att vara brutala, principfasta utan att vara fientliga, stolta utan att vara självgoda.

Efter presidenten tog talman Jussi Halla-aho vid, med en mer jordnära och bitvis kylig realism. Han påminde om hur vårt årtionde präglats av externa chocker, pandemi, krig, geopolitisk osäkerhet, och hur Finland trots sin litenhet ofta varit ”större än sin storlek”. Men han satte också fingret på något viktigt: litenhet är ingen brist, det är en egenskap.

Hans resonemang om Mercatorprojektionen är talande. På kartan ser Finland stort ut, i verkligheten är vi 0,7 promille av världens befolkning. En nyttig påminnelse om att vi ska göra vårt bästa och samtidigt vara ödmjuka inför våra faktiska möjligheter. Som den kända bönen om ro i sinnet: vi ska acceptera det vi inte kan förändra, mod att förändra det vi kan och förstånd att inse skillnaden. 

När Halla-aho talar om hur Finland byggdes upp efter krigen genom hårt arbete, uthållighet och gemensam vilja, tänker jag på Ålands egen historia, hur vi format vår autonomi, vår identitet och vårt samhälle genom samarbete snarare än konflikt. Ingen annan gjorde jobbet åt oss då och annan gör det åt oss nu.

Och sedan, efter all högtid, kom det kanske viktigaste i varje parlamentarisk öppning: tårta, kaffe och tilltugg i rikssalen. Politik är trots allt människor. Och som bara varande en av oss är jag stolt att kunna meddela: den tårtan som serveras i Ålands lagting i samband med öppnandet av vårt lagtingsår står sig mycket väl i den här konkurrensen!

I vimlet fanns mängder av Ålandsvänner. Jag hann inte hälsa på alla, men såklart på vår riksdagsledamot Mats Löfström, statsminister Petteri Orpo och en rad ambassadörer och tidigare presidenter. Extra skoj var det att byta några ord med Sannfinländarnas nyvalda riksdagsgruppsledning med ordförande Jani Mäkelä och hans vice Jenna Simula som båda är på väg till den numera traditionella höstjakten på Åland.

Där blir det tydligt, mellan snittar och småprat, att detta också är en sorts politik: relationer, förtroende, igenkänning. Det är lättare att förstå varandra när man delat pass och grillkorv på jakt i Kastelholm.

När jag stiger ut i den bitande Helsingforskylan, bär jag med mig tre saker hem till Åland:

För det första, värdet av en regelbaserad värld, där Åland är ett av de vackraste exemplen. För det andra, vikten av ett respektfullt samtalsklimat. För det tredje, insikten att små samhällen kan vara starka, om vi bär ansvaret tillsammans.

Sist och slutligen är det med själva livet som en bister februaridag i Helsingfors. Fast det börjar i minus tolv slutar det i värme, hopp och en bit tårta, det gäller att aldrig ge upp.