Därför kämpar vi för Fredens öar

Det händer ibland att jag stannar upp och försöker se Åland utifrån. Inte som talman. Inte som politiker. Utan som människa. Som någon som bor på några vindpinade öar mitt i ett hav som i århundraden varit en motorväg för handel, men också en uppmarschväg för krig.

Inspirationen kommer den här gången dels från förberedelser inför en föreläsning om Åland inför Utrikespolitiska föreningen i Uppsala (UF Uppsala) imorgon och dels efter att ha läst insändaren av vännerna och kollegerna Stellan Egeland och Harry Jansson i Ålandstidningen, se nertill.

I dag blåser förvisso orons vindar över Europa. Krig och önskan om fred är inte längre historia. Det är nutid. Det är nära. Och det är mänskligt att känna rädsla. Jag hyser stor respekt för alla som frågar: Räcker vår beredskap? Skyddar vår speciella status oss verkligen? Borde vi inte ta ett större ansvar?

De frågorna förtjänar att tas på allvar, att besvaras med hela bilden. Och då ska vi först och främst minnas, vi kan alla sova gott, hela tiden, försvaret och beredskapen är stark på alla nivåer.

Ålands demilitarisering och neutralisering är inte en lokal eller ens nationell överenskommelse, inte ett politiskt experiment, inte en symbolisk markering. Den vilar på internationell rätt. Den går tillbaka till 1856 och freden efter Krimkriget, då stormakter som Storbritannien, Frankrike och Ryssland slog fast att Åland aldrig ska befästas. Senare bekräftades detta i Nationernas Förbunds beslut 1921, och därefter i nya internationella avtal efter andra världskriget.

Minst tio stater, däribland stormakter, har genom tiderna garanterat vår status. Det betyder i klartext: Ålands status som Fredens öar är inte något som Finland, Sverige, Åland eller någon annan kan rita om med ett pennstreck. En förändring kräver ett internationellt samförstånd av sällan skådat slag. Och även om alla dessa stater plötsligt skulle vara överens, vilket i sig är osannolikt, räcker inte ens det.

För Ålands demilitarisering är också en del av sedvanerätten. Den har genom mer än 160 års konsekvent efterlevnad blivit en rättsregel i sig. Den sitter inte bara i dokument, den sitter i världens gemensamma juridiska ryggrad.

Och skälet till det är varför demilitariseringen infördes 1856, i Parisfreden efter kriget. Ett Åland utan militär är inget hot och därför inget mål. Ett militariserat Åland är däremot ett mål.

Den meningen rymmer mer säkerhetspolitik än många utredningar. Så länge Åland är demilitariserat finns det ingen militär funktion att slå ut, ingen bas att ta, ingen fästning att erövra. I samma stund det förändras, hur försiktigt det än sker, kliver vi rakt in i den logik som alltid föregår krig: mål, motmål, upprustning, förhandsplanering.

Det är därför Fredens öar inte bara skyddar Åland utan också Finland och Sverige. Vi utgör en stabiliserande zon i ett känsligt havsområde. En geopolitisk kudde snarare än en tändhatt.

Jag förstår dem som säger: ”Men världen är annorlunda nu.” Ja, det är den. Och det är därför våra gamla skyddsvallar behövs som mest. Demilitariseringen skapades inte i en idyll. Den föddes ur krig, maktspel och brutal realpolitik. Den har inte överlevt i 169 år av naivitet, utan av nytta.

Beredskap är viktigt. Civil beredskap är avgörande. Försörjning, sjukvård, cybersäkerhet, sjöfart, transporter, samarbete med myndigheter i Finland och Sverige; allt detta måste vara robust. Där finns såklart att göra, allt kan alltid bli bättre. Snabbare. Starkare.

Min hållning i detta är inte riktad mot någon. Den är riktad för något: för en ordning som har räddat Åland från att bli slagfält i två världskrig. För en modell som gjort våra öar till en plats där människor kan bygga liv, företag, familjer istället för bunkrar.

Det gäller att förstå den långa linjen. För ibland är det just det stilla, lågmälda och juridiskt tråkiga som bär den största freden.

Åland är inte demilitariserat för att vi är rädda för krig. Åland är demilitariserat för att vi vet vad krig är. Och, sist och slutligen är det viktigaste som finns, nu och alltid, här och överallt, att kämpa för fred och visa upp Åland som ett praktexempel på precis det.

Rapportörkommissionen kom till Åland

Dagens datum är en av de där stillsamma milstolparna som i efterhand visar sig ha format Åland för generationer framåt. Torsdagen den 9 december, för etthundrafem år sedan, steg tre män i land i Mariehamn efter att ha färdats via Föglö. De bar kostymer, diplomatpass och ett uppdrag som i praktiken handlade om att avgöra Ålands framtid. Nationernas förbunds rapportörkommission hade anlänt. Detta var (åtminstone) den tredje grupperingen som utredde frågan. Först kom kontrollkommissionen och tog tempen på plats. Därefter juristkommissionen, som med lagboken i hand landade i slutsatsen att Åland egentligen borde tillhöra Sverige. Och så, till sist, rapportörkommissionen, den som vägde samman juridik, säkerhet och storpolitik till det beslut som Nationernas förbund till slut också fattade.

Ordförande var belgaren Eugène Beyens, i sällskap med amerikanen Abram Isaac Elkus och schweizaren Felix Calonder – jurister och diplomater till yrke och kynne, tre representanter för en ny världsordning som fortfarande famlade efter balansen efter första världskriget. De anlände ombord på passagerarfartyget Torneå, efter att på Föglö ha bytt från den grundgående ångaren Valvoja. Vädret var milt, nästan vänligt. De lär ha stått länge på däck och jämfört kartornas raka linjer med skärgårdens egensinniga verklighet.

I Västerhamn väntade 700 ålänningar. Det viftades med Belgiens, USA:s och Schweiz’ flaggor. Jag kan inte låta bli att tänka att min nuvarande rumskompis, den blivande talmannen Julius Sundblom, troligen stod på kajen, mitt i folkhavet, och såg världspolitiken kliva i land.

Det är lätt att i efterhand glömma hur skakig tiden var. 1920-talet kom att bli både glada tjugotalet och början på något mörkare. Ekonomisk återhämtning, jazz, framtidstro men också sociala sprickor och politiska krafter som längre fram skulle slita Europa i stycken. Åland var ingen stormaktspolitisk huvudfråga och beslutet som föddes ur denna tid väckte starka känslor. I dag betraktas det ofta som en genial kompromiss. Då var det en nagel i ögat på nästan alla.

I Det åländska folkets historia skildras kommissionens resa och arbete i detalj. Rapportörerna var uppriktigt imponerade av det de mötte, av ”kultur och välmåga”. Uppdraget var dock allt annat än enkelt: att hitta en praktisk lösning som kunde garantera freden i Östersjön, utan att drunkna i juridiska spetsfundigheter.

Deras resa varade i två månader och tog dem genom både Åland, Sverige och Finland. Resultatet blev en 37 sidor lång rapport i två dela, fylld av artighet, eftertanke och diplomatiska krumbukter.

Om oss ålänningar skrev de:

”Öbornas intellektuella nivå är hög, de älskar läsning och gör ett sympatiskt intryck, med öppna ansikten, som andas hederlighet och bär prägeln av uppriktighet och allvar.”

Det är lätt att hålla med.

Och så finns där den där lilla pärlan om smugglingen, som våra representanter bestämt förnekade. Kommissionens formulering som fortfarande förtjänar att studeras på diplomatkurser säger allt:

”Detta är mycket märkligt, och vi nöja oss med att utan kommentarer inregistrera denna försäkran.”

Rapportörkommissionen landade i att hotet inte främst var ett krig mellan Sverige och Finland. Den verkliga faran, menade man, var att Åland kunde hamna i någon annan stormakts händer. Sympatierna fanns samtidigt tydligt hos Finland, den unga nationen som just kämpat sig till självständighet och nu riskerade att förlora territorium. Åland ansågs, krasst uttryckt, för litet för att bli en självständig stat.

Så föddes lösningen: självstyrelse, tryggad genom fyra tydliga garantier. Svenska språket skulle för alltid vara undervisningsspråk. Kommuner och invånare skulle ha förköpsrätt vid markförsäljning till utomstående. Detta var ingen slump, redan då sågs Åland som en närmast idealisk plats för skeppsbyggnad, med skyddade hamnar, kunnigt sjöfolk och strategiskt läge. Rädslan var högst konkret: att en varvsindustri skulle etableras, med en följd av tusentals inflyttade arbetare från Finland, något som i rapportens torra språkbruk beskrevs som risken för ”en invasion av finska arbetare”.

Den tredje garantin gällde rösträtten: nyinflyttade skulle få vänta i fem år. Den fjärde rörde makten: landshövdingen skulle utses av republikens president, men ur en kandidatlista om tre personer som landstinget själv tog fram.

Som en extra säkerhetsventil infördes också klagorätten. Om garantierna hotades kunde ålänningarna vända sig direkt till Nationernas förbund. En liten ögrupp, med direktlinje till världssamfundet.

Ett halvt år senare avgjordes frågan i Genève. Beslutet i Nationernas förbund följde i stora drag rapportörkommissionens rekommendationer, även om vissa formuleringar skärptes och detaljer justerades i den slutliga överenskommelsen. Mottagandet var långt ifrån enhälligt. I Sverige fanns besvikelse, i Finland en känsla av hårt tryck, och på Åland både sorg och beslutsamhet.

Och just där, i spänningsfältet mellan besvikelse och ansvar, föddes också viljan att gå vidare. Man accepterade verkligheten, samlade sig och började arbeta. Det finns något djupt lärorikt i det förhållningssättet: när det gäller självstyrelsen måste blicken alltid vara fäst vid horisonten. Det är framtiden och helheten som räknas och då finns det sällan utrymme för uppgivenhet.

Allt detta, om man ska vara lite krönikörsmässigt lagd, är kanske själva kärnan i den åländska berättelsen. Vi fick inte allt vi ville. Men vi gjorde något mycket större av det vi faktiskt fick.

Lunchmöte med Indiens ambassadör

Dagen efter den stora självständighetsbalen på slottet, med dess glans, traditioner och högtidliga efterklang, infinner sig ett annat slags högtid. Och när man är i Helsingfors, och bollen rullar, gäller att spela!

Tillsammans med Helena hade jag idag äran att gästa Indiens ambassadör, H.E. Hemant Kotalwar, för en privat lunch i residenset strax utanför Helsingfors, fantastiska byggnaden India House. Här bor Kotalwar och leder arbetet i India in Finland, ambassaden. 

Ambassadören och hans hustru besökte Åland i höstas, ett besök som gav mersmak. Sedan dess har vi upprätthållit kontakten och nu blev tid att ses på riktigt igen. 

I en anda av värme, generositet och en gästfrihet som bara den indiska kulturen kan leverera: öppen, generös, genomtänkt. Lunchen bar en mild men tydlig touch, både i smaker och i stämning. Och som alltid är en läcker måltid för konversationen vad olja är för en motor. Vi stannade i två timmar och tiden flög snabbt förbi 

Vi talade om de stora frågorna. Om krig och fred. Om makt och återhållsamhet. Om konsten att lyckas, inte bara som nation, utan som människa. Om ledarskapets dubbla roller. Om hur världen sällan är svart eller vit, utan snarare ett landskap av motsägelser, kompromisser och ansvar som det gäller att förhålla sig till. Om varför det är modigt att vägra krig. Om vad vi kan lära oss av historien och mycket mer. 

Indien är världens största land. Åland är, i befolkningsantal räknat, bland de minsta. Ändå sitter vi där, vid samma bord, med samma övertygelse om att storlek inte avgör värde. Att tyngd inte alltid mäts i kvadratkilometer eller militär kapacitet, utan i värderingar, förtroende och konsekvens. Att prata om folk är litet, att bryta idéer bör framåt, vi valde det senare. 

Vår tydligaste gemensamma värdegrund är icke-våldet. I Indien har den filosofin sedan Ghandis tid format nationen och präglat dess historia och gett landet en unik ställning i världen. Indien är idag inte bara världens befolkningsmässigt största land. Det är en kontinent som lyckas hålla relationer med nästan alla, som balanserar i ett globalt landskap utan att låsa sig i block, utan att förlora sin egen kompass. Visst, ledare kommer och går och erbjuder olika former av överraskningar men människorna i Indien har trots ibland skakig politik aldrig förlorat fästet. Det är som alltid; stabilitet handlar om att alltid hålla blicken på horisonten.

På Åland bär vi samma idé i en annan skepnad; demilitariseringen och neutraliseringen. Fredens öar. Inte som ett historiskt kuriosum, utan som en levande påminnelse om att överenskommelser betyder något. Att fred inte är frånvaro av konflikt, utan närvaro av samtal. Att man alltid måste försöka tala, även när det är svårt. Kanske särskilt då. Ett säkert sätt att missförstå är att tala om varandra, inte med, och det är både enkelt och lockande och … förödande. 

Det var i detta gemensamma rum mellan det största och det minsta som samtalet fick sin särskilda laddning. En indisk ambassadör och undertecknad företrädare för ett självstyrt örike i Östersjön, förenade av samma grundläggande tro på återhållsamhet, dialog och ansvar.

Därför vill jag rikta ett varmt och djupt tack till ambassadör Hemant Kotalwar. För gästfriheten. För nyfikenheten. För viljan att mötas på riktigt, bortom artighetsfraser och protokoll. Det är något stort och rörande i att en representant för världens folkrikaste nation en söndag sätter sig ned för att diskutera livet med det självstyrda Åland.

Vänskapen mellan det stora och det lilla är aldrig självklar. Den måste byggas, vårdas och förtjänas. Därför är den så värdefull när den uppstår. Och just därför lämnar vi residenset med en stark känsla av att avstånd i geografin ibland kan vara kortare än man tror, när värderingarna är desamma.

Hörs om framtiden.

Några ord från den stora balen

Tack, presidentparet och tack Finland för en kväll som dröjer sig kvar långt efter att ljusen släckts i salarna. Här kommer några bilder från en kväll där vi bokstavligen dansade oss rätt in i framtiden!Att stega in i presidentens slott är att kliva rakt in i historien, men också rakt in i nuet: i värmen, i samtalen, i skratten, i musiken och i den där alldeles särskilda stämningen som bara uppstår när ett helt land samlas i högtid och gemenskap. 1.800 gäster och ändå kändes det mänskligt, nära och levande.

Värdet av en kväll som denna är högt. Att få skratta och dansa tillsammans, att mötas utan protokollets skarpa kanter, att dela glädjen mitt i en tid som annars präglas av oro är en påminnelse om varför frihet, demokrati och tillit är värden värda att vårda varje dag.
Det är också en stor glädje att möta så många Ålandsvänner i vimlet. Ansikten man känner, röster vi delar historia med och nya möten som redan kändes bekanta. Matti Vanhanen, fortfarande uppfylld av boken Is av Ulla-Lena Lundberg. Antti Lindtman. Anna-Maja Henriksson, liksom presidentens hustru vackert smyckad med örhängen från åländska Guldviva.

Biskopar, ambassadörer i klungor, alla lyriska över Åland (som alla våra asiatiska vänner), eller på väg för att hälsa på, min jaktkompis Jenna Simula och Kinas ambassadör som med värme tackade för sitt senaste, magiska besök på Åland. Människor från så många håll, och ändå med beröringspunkter som gör världen mindre. Våra åländska kämpar, Mats och Noora, Irina och Sören, Maria och Fredrik, Matias och Aino, tack för era insatser under hela kvällen!

Och mitt i allt detta: åländska Amalias Limonadfabrik, som stod för delar av drycken till alla läckerheter. En stillsam men självklar påminnelse om hur Åland finns representerat också i det finstilta, i smakerna, i hantverket, i detaljerna som förgyller helheten.

Kvällen bar på mycket mer än glitter och frackar. Den bar på tacksamhet. På respekt. På den där lågmälda men starka känslan av samhörighet som inte behöver stora ord för att vara verklig.
Tack för en oförglömlig kväll. Tack för värmen, mötena och skratten.

Och tack för dansen.

Glad självständighetsdag Finland!

Kära Finland, grattis på 108-årsdagen, från 103 år av självstyrelse!

I dag står Finland stilla i högtidlig eftertanke, det ser vi med egna ögon; då jag och Helena anländer till Helsingfors med M/S Gabriella för fest på presidentens slott ikväll.

Det är självständighetsdagen, en dag då vi klär oss i våra bästa minnen för att hylla det mod som byggde vår republik. Samtidigt lyfter vi blicken mot framtiden. Vi påminns om att frihet aldrig är självklar, den är ett ständigt pågående arbete, en gemensam handling, en förpliktelse mot våra barn.

Finland fyller i dag 108 år och vilken resa det varit. Ett land som vandrat från svenskt rike till ryskt storfurstendöme och vidare till en självständig, demokratisk och nordisk rättsstat av världsklass.

Vägen hit har kantats av blodbestänkta slagfält, av vintrar som frös både kroppar och tvivel och av en okuvlig vilja att aldrig låta mörkret och pessimismen vinna. Det Finland vi firar i dag är ett land där människor lever längre, tryggare och friare än nästan någon annanstans på jorden. Ett land som förmått att förena pragmatism med principer, styrka med humanism och nationellt självförtroende med internationellt ansvarstagande; en rättsstat av högsta kvalitet. Ett land som blivit en inflytelserik nordisk, europeisk och global aktör; inte genom storlek, utan genom förmåga, integritet, mod och kunskap.

För oss ålänningar är självständighetsdagen en påminnelse om det unika ansvar vi bär i vår egen ordning: självstyrelsen, demilitariseringen och neutraliseringen. Dessa hörnstenar är inte bara juridiska konstruktioner, de är löften till kommande generationer om stabilitet, fred och lokalt ansvar. I mer än hundra år har Åland och Finland vandrat tillsammans i en sorts dubbel frihet: Finlands nationella självbestämmande och Ålands regionala självstyre. Det är en relation som vuxit av respekt, pragmatism och ständig dialog. Den gör ett plus ett till mycket mer.

Just därför vill jag uttrycka uppskattning från Åland för den seriositet och det engagemang med vilket staten Finland tar sig an självstyrelsens utveckling; nä, inte inom alla områden men över tid har det blivit mer rätt än fel. Våra samarbeten med ministerierna, med statsministern, med republikens president, med marinen, försvarsmakten och gränsbevakningen är nära, förtroendefulla och personliga. Det är i vardagens samtal, i det praktiska och det sinsemellan enkla som tilliten växer och tillit är själva fundamentet för såväl stabilitet som trygghet.

Finland har tillsammans med Åland gång på gång visat sin förmåga att anpassa sig till nya omständigheter, och åter står vi i ett sådant ögonblick. Den europeiska säkerhetsordningen skakar efter Rysslands angrepp på Ukraina, demokratins fyrbåkar prövas av mörkare vindar och små länder tvingas tänka större. Vi vet inte hur det går och våra resurser att påverka skeendet begränsade; därför gäller det att ta hand om det vi har.

Åland vill och måste vara en konstruktiv del av Finlands framtida styrka. Vi strävar efter en självstyrelse som utvecklas, inte stagnerar; en självstyrelse som gör Finland starkare, inte mer splittrat; en självstyrelse som fördjupar vårt ansvar, inte förminskar det.

På en dag som denna kan vi inte undvika att tala om den mest brutala påminnelse vår tid ger om frihetens pris: Ukrainas kamp mot den ryska aggressionen. Det som hände Finland den 30 november 1939 händer Ukraina i dag. Ett stort rike försöker kuva en mindre granne. En diktator försöker radera en nations rätt att välja sin egen framtid. Och precis som då möts övermakten av mod, av list och av en okuvlig vilja att överleva som folk och nation.

Att stödja Ukraina är inte bara ett uttryck för solidaritet, det är en skyldighet och en strategisk nödvändighet. Det är att försvara samma principer som en gång gav Finland sin självständighet och Åland sin autonomi. Det är att värna den ordning som skyddar små nationer från att slukas av stora. Och det är att visa att vi menar allvar när vi säger att frihet aldrig kan tas för given. Säkerhet börjar inte i traktat och deklarationer; den börjar i en moralisk hållning.

Finlands resa är imponerande. Ålands resa är unik. Vår gemensamma färd fortsätter och den kräver mod och tillit. Mod att tänka nytt. Mod att vårda det som är skört. Mod att aldrig tumma på de värden som byggt vårt land och vår ö. Därför är det med stolthet, värme och framtidstro jag i dag säger:

Grattis Finland, låt oss fortsätta växa tillsammans.

Jakt och julbord med vänner

Man är inte så jädra tuff när skogen är mörk, regndropparna börjar falla och det inte hade varit en dålig idé att ta med sig något mer vattentätt.

Så började dagen.

Vi tar avstamp i Kastelholms skogar, denna dag som visade sig vilja mer. Lagtingets jaktklubb samt kämpar från förvaltningens olika organisationer möttes i morse upp för rådjursjakt på de marker i Kastelholm som en gång Gustav Vasa härskade över. Dimman låg som en slöja mellan granstammarna, ljuset var skört och mörkret envist, men mitt i den grå paletten glödde ändå något varmt. Skickliga hundar, spännande drev och lyckosamma avslut skapade en stark start och särskilt skoj att vännen och tidigare talmannen och lantrådet Roger Jansson trotsade vädret och ställde sig på pass! Tack till alla och särskilt jaktledaren Anders Carlsson och copilot Marcus Påvals som höll samman allt med trygga händer.

Och som livet gör, skiftade dagen ton utan att tappa sin röda tråd.

Från skogens tystnad klev jag rakt in i värmen på Sunnan II Åland där lagtingets veteranförening, under ledning av Gyrid Högman, samlats till julbord. Det är något särskilt med denna grupp klokskap; den rymmer Ålands dåtid, nutid och en god portion framtidshopp. Runt borden flödar minnen som vore de levande arkivmappar, men också frågor som pekar framåt med en imponerande vitalitet: Vad händer härnäst? Hur möter vi världen som förändras? Vad kan vi själva göra, och vad måste vi lita på att andra ordnar?

Det blev en eftermiddag där erfarenhet mötte nyfikenhet, där gamla berättelser fick nytt liv och där de stora principerna, självstyrelsen, demilitariseringen, neutraliseringen, diskuterades med samma självklarhet som om de vore grannar vi ätit middag med i årtionden. För så är det ju: dessa grundidéer bor i oss, i vårt sätt att vara samhälle. De påminner oss om att vi arbetar i det lilla men alltid har blicken riktad mot det stora. Vi kan inte förändra allt, men vi kan alltid, alltid, göra vårt bästa där vi står.

När jag steg av båten slog det mig hur mycket kraft som finns i just detta: i gemensamma måltider, i skogens stilla samtal, i möten där erfarenheter vävs samman med nya perspektiv. Det är sådant som bygger fredens öar, dag för dag, människa för människa.

Med den känslan vill jag önska er en ljus och värdig självständighetshelg och en stillsam andra advent. Må helgen bära både eftertanke och värme och kanske, om ni har tur, en regndroppe, eller två, som startar en berättelse ni inte visste att ni skulle få.

Viktigt möte öar emellan

I dag deltog jag i ett onlineseminarium arrangerat av EUNICoast, en europeisk universitetsallians som förenar högskolor och universitet från olika platser i Europa. Det kan låta som en akademisk konstruktion, men blir snabbt något mycket större.

EUNIcoast handlar om att skapa broar mellan samhällen som liknar vårt eget, där havet är en livsnerv och framtiden alltid måste byggas med både öppenhet och eftertanke. För Åland spelar sådana här sammanhang en central roll. Att vara med, att lyssna, att lära och att våga dela med oss; allt är en del av vår styrka som litet och ambitiöst självstyrt örike. Det stärker vårt nätverk och visar vägar vi kanske annars inte tänkt på.
Vår självstyrelse, vår demilitarisering och neutralisering, bygger på idén att vi inte står utanför, vi är mitt i världen. Vi är beroende av kontakter, av dialog och av sammanhang där vi kan bidra med våra perspektiv och samtidigt låta oss utmanas och utvecklas.

Jag tänkte på detta medan jag lyssnade till Anders Kjellman, överlärare på programmen företagsekonomi och turism och ledarskap vid Högskolan på Åland, som höll en presentation om vår identitet och vårt kulturar och det moderna Åland som ständigt formas av entreprenörskap, innovation och nya idéer. Det handlade om entreprenörskap och innovation. turism och gastronomi, IT-lösningar och banking, hållbar energi osv.
Han gav en bild av ett samhälle som inte bara blickar inåt, utan framåt och utåt: ett Åland som fortsätter att utvecklas, där nya tider skapar nya möjligheter och där den gröna omställningen är en självklar del av vår framtid.

Det var en presentation som gjorde mig både stolt och glad, inte bara över innehållet utan över tonen att tala om Åland som ett samhälle som har något att bidra med. Vi ska aldrig vara blyga för att berätta om våra lösningar, våra erfarenheter och vår förmåga att kombinera tradition och innovation. Det är i sådana ögonblick vi visar vilken roll Åland kan spela i större sammanhang.

Kjellman lyfte konkreta projekt som visar hur vi redan deltar aktivt: Business Lab och Innovation Lab Åland, Drivhuset Åland och den pågående Horizon-ansökan där Högskolan samarbetar med andra EUNIcoast-partners. Det är sådant som gör nätverk som detta levande och relevant; inte bara för akademiker utan för hela vårt samhälle. EUNIcoast är en påminnelse om att kunskap växer när den delas, och att öar, trots sina småskaliga förhållanden, ofta är föregångare när det gäller att hitta smarta lösningar på stora frågor.

Seminariet påminde om allt vi har att vinna på att regelbundet möta andra ö-samhällen. Vi delar liknande utmaningar: sårbara ekosystem, små befolkningsunderlag, behovet av innovation, beroendet av havet. Men vi delar också en särskild typ av kreativitet, en förmåga att tänka pragmatiskt och långsiktigt på samma gång. När öar möts uppstår en sorts samtal som jag tror är svårare att få fram i större miljöer. Det finns en vilja att lyssna, lära och jämföra; inte för att bli lika, utan för att bli bättre.
Det är nödvändigt att Åland finns med där idéer byts, där kunskap delas och där framtiden förhandlas fram. Vi ska inte sitta på läktaren och titta på. Vi ska sitta vid bordet, delta, fråga, lyssna och tala. Vi ska våga visa vem vi är och vad vi kan.
Högskolan på Åland gör detta med imponerande ambition, och det gläder mig att se hur de tar plats i sammanhang där Åland hör hemma.

När seminariet avslutades kände jag en stark övertygelse: framtiden tillhör dem som deltar. Som vågar öppna dörrar, som söker nya partners och som ser lärande som en ständig resa. Åland är ett sådant samhälle. Och varje gång vi kliver in i en internationell dialog växer vi; inte bara i kunskap, utan i förståelse för vår egen roll i världen.

Så bygger vi vårt örike vidare, ett samtal i taget.

Några ord om demilitariseringen

Vid Notvikstornet i Bomarsund börjar själva idén om Åland som fredens öar. I ruinerna efter vad som hände här när Frankrike och Storbritannien utplånade de ryska stormaktsambitionerna, insåg Europas stormakter vid Parisfreden 1856 något som fortfarande är självklart: Östersjön vinner mer på fred än på nya slagfält.

Därför slogs det fast att Åland ska vara demilitariserat, ett fredligt rum i en annars orolig värld. Och det är värt att minnas att den tiden var betydligt skakigare än vår. Då fanns inga institutioner som byggt den stabilitet vi i dag tar för given och som garanterar vår status. Beslutet var både djärvt och klokt, konstaterar vi idag.

Det var absolut ingen sentimental gest av Frankrike, Storbritannien och Ryssland, sånt hade man inte råd med på den här tiden som präglades av realpolitik. Det var ett rationellt säkerhetspolitiskt beslut, förankrat i internationell rätt och sedan dess bekräftat gång på gång och förstärkt med neutraliseringen. Idag, när Europas säkerhetsläge åter är utmanande, är denna ordning minst lika relevant. Status quo är motsatsen till krigshets. Därför måste vi, för självstyrelsens skull, vara vaksamma när röster söker omtolka och devalvera Ålands status.

Ha följande i minnet: ansvaret för republikens militära försvar vilar på staten. Det var villkoret från Nationernas Förbund för att Åland skulle bli en del av Finland och det är grunden för självstyrelsens konstruktion. Ålänningar betalar skatt till staten som alla andra och självstyrelselagen fördelar uppgifterna. Att flytta över militära ansvar till landskapet vore främmande för denna ordning, skulle skapa oklarhet om mandat och befogenheter och dessutom kräva godkännande från nio andra nationer.

Ålands ansvar ligger på de områden som är våra: civil beredskap, räddningsväsendet, polisen, sjukvården, frivilligorganisationerna och samhällsresiliensen i bred mening, där till exempel livsmedelsproduktionen är ett föredöme i hela Norden. Här gör ålänningarna stora insatser, oftast i det tysta.
Staten fullgör samtidigt sitt ansvar. Finlands militära försvar har stärkts. NATO-medlemskapet, EU, samarbetet med Sverige och utökade nationella resurser omfattar också Åland. Kontakterna mellan självstyrelsen och staten är i dag tätare än någonsin; med Försvarsministeriet, Utrikesministeriet, Försvarsmakten, Marinen, Gränsbevakningen, Nylands brigad, statsministern och republikens president för att nämna några. Vi bygger resiliens tillsammans, metodiskt och utan att ropa högre än nödvändigt. Staten och självstyrelse stärker varandra genom att hedra avtal. 

Därför är det intellektuellt tveksamt att beskriva Åland som ”oförsvarat” eller ”sårbart ”.

Fredens öar är ingen svaghet. Vi är en tillgång. Vår status håller spänningar borta från ett strategiskt område i Östersjön. Den gör inget land svagare, den gör regionen starkare.
I tider när krigshetsare gärna höjer tonläget, det kan låta olika men målet är detsamma, mer vapen till folket, är det vår skyldighet att stå fast vid den åländska linjen, som har stöd av republikens ledning, statsmakten, och av hela vår omvärld.
Åland tar beredskap på största allvar utan att blanda ihop fredens logik med militariseringens retorik.

Vapenskrammel i syfte att provocera hör inte hemma på fredens öar; eller på andra platser för den delen. Inte i politiken, inte på skjutbanan, inte i symbolhandlingar eller i opinionsbildning. Sådant applåderas bara av dem som vill skapa instabilitet och ser splittring som ett medel för att nå sina rätt oklara mål.
Det talas ibland om ”känslor” och sådana ska man aldrig underskatta, men i frågan om demilitarisering och neutralisering står Åland på fast historisk, rättslig och säkerhetspolitisk grund. Demilitariseringen är ingen relik. Den är en resurs, en påminnelse om att fred aldrig är naivt, bara värdefullt. För om vi inte är beredda att stå upp för freden, vad är vi då beredda att stå upp för?

Tillbaka till Notvikstornet, där Europas stormakter en gång drog slutsatsen att krigets meningslöshet kräver ansvar, inte mer våld. Härifrån är budskapet tydligt:

Åland är ett fredsprojekt fött ur konflikt, och det är fortfarande högst relevant i en tid som prövar oss. Demilitariseringen och neutraliseringen är inte lokala önskemål, det är internationella åtaganden som ger stabilitet åt hela Östersjön. Samtidigt är Åland allt annat än passivt. Vår säkerhet byggs genom diplomati, tydlighet, internationella kontakter och ett nära samarbete med Finland.

Gratulerar Skottland, det är er dag idag.

Om man lever efter devisen att allt ska prövas är det rimligt att publicera bilden på pojken och kilten från 2008, på Shetland. Jag var bestman för min vän James som äktade Margaret i ett bröllop som det fortfarande talas om. Kilten var hyrd och upplevelsen äkta och när jag blir äldre ska jag avslöja den eviga frågan, vad man bär undertill. Fast inte idag, för kiltpojken är bara lockbete så läs vidare.

Det ska nämligen inte handla bara om Shetland och inte heller Orkney eller Western Isles där jag har gott om vänner. Idag hyllar vi hela Skottland som firar St Andrew’s Day, nationaldagen, till minnet av skyddshelgonet med samma namn. På St Andrews Day friade för övrigt också James till Margaret och det har gått bra sedan dess, kolla bara in bilden på paret från igår när man inväntade jultomtens ankomst till Lerwick!
Detta gör vi för att Skottland, inom ramen för Storbritannien, är en av de tio nationer som sedan 1921 garanterar Ålands demilitarisering och neutralisering, grunden för vår självstyrelse. 

Banden mellan våra öar bygger inte bara på kultur, historia och den gemensamma känslan av att leva med och av vindarna. De utgörs av internationella avtal som fortfarande är i kraft och som fortfarande skyddar Åland och världen. I en tid då avtal ibland undervärderas eller ifrågasätts är det värt att minnas att fred inte uppstår av sig själv. Den skapas, skrivs under och förvaltas och 1921 års beslut är ett bevis på att världen kan enas när det behövs.

För Ålands del landade det i avtal som skapat stabilitet i Östersjön och som garanteras av Finland och alla andra signatärmakter. Demilitarisering och neutralisering ör vårt bästa skydd och den analysen understryks av republikens president, försvarsmakten, marinen, gränsbevakningen, utrikesministeriet, försvarsministeriet osv. 

Åland blev Fredens öar tack vare att Nationernas förbund, med Storbritannien (och Skottland) som stark part, valde dialog framför konflikt. Den traditionen förbinder oss med Skottland än i dag: två övärldar där havet skiljer oss åt och där ansvar, respekt, en regelbaserad världsordning, och internationellt samarbete binder oss samman. Och, såklart står vi bakom Skottland som nästa sommar spelar fotbolls-VM i USA, Kanada och Mexico!

Inte nog med det, idag kan vi också konstatera att det blir en vit och kall jul för det säger Bondepraktikan att sker då vädret är varmt då Anders, idag, har namnsdag; ”Anders slaskar, julen braskar”. Varsågoda, följ mig för fler väderutfästelser! Och såklart, en fridfull första advent tillägnas alla.

God Jul-start med Danmark

Hohoho! En hälsning om frid och tacksamhet från Helsingfors där Danmarks ambassad på Georgsgatan ikväll fylldes av den där speciella blandningen av värme och värdighet som bara nordiska julfiranden kan skapa.

Ljusen glittrade, sorlet bar långt över rummen och stämningen var både lättsam och betydelsefull på samma gång. Det är mäktigt hur julfriden ibland infinner sig just där, mitt i ett diplomatiskt mingel där samtalen rör sig mellan världsläget, vardagen och visioner om framtiden. Det finns ju heller ingen brist på utmaningar i dagens värld, inför lillajulhelgen. För mig blev kvällen en påminnelse om hur mycket vi behöver mötas på riktigt. Inte över skärmar, via tangentbord, med stöd av elakheter och cynismer, inte genom formaliteter, utan ansikte mot ansikte. Det är i dessa samtal, stora som små, som förtroende skapas och förståelse växer. I en tid som ropar efter stabilitet, framtidstro och lugn känns det viktigare än på länge. Bakåtsträvare har aldrig skapat nåt vettigt och långsiktigt. 

Danmark är inte bara en god vän i Norden, med sina självstyrelse Färöarna och Grönland. Det är en av Ålands signatärmakter, en av dem som bär ansvar för och garanterar vår självstyrelse, vår demilitarisering och vår neutralisering. Den rollen märks inte bara i historieböckerna, utan i just sådana här möten där relationer fördjupas och framtidens samarbete tar form. Åland kallas Fredens öar av en anledning och den berättelsen har skrivits tillsammans med länder som Danmark.
Under kvällen fick jag flera samtal som stannat kvar i tankarna på vägen hem.

Ta Frankrikes ambassadör Raja Rabia som hyllar Åland efter en semester hos oss i våras. Eller UNESCO-klippan Jussi Nuorteva som hjälpte oss göra Gustaf Erikson till ett världsminne. Inte att glömma presidenten för Högsta domstolen Tatu Leppänen som följer utvecklingen av den åländska självstyrelselagsrevidionen noga eller Serbiens ambassadör Aleksandar Janković hälsade till alla vänner på Åland.

Nyfikenheten för och intresset av Åland är kännbart på alla nivåer. När jag sedan kliver ut i den klara novemberluften slår det mig hur sådana här möten, mitt i julens glans och världens oro, faktiskt är byggstenar för något större. Diplomati börjar sällan med stora gester. Den börjar med människor som talar med varandra, lyssnar och väljer och vågar se framåt.

En dansk julkväll blir en stilla påminnelse om just det: att vänskap mellan länder måste vårdas, att fred alltid är ett pågående arbete och att den viktigaste ingrediensen fortfarande är så enkel som ett genuint möte mellan människor.

Stort tack till ambassadör Jakob Nymann-Lindegren som var den första av många officiella utländska gäster jag haft glädjen att hälsa välkommen till Åland, våren 2024. Sedan dess har kontakterna mellan näringsliv och politik fortsatt att stärkas, det finns nämligen ingenting som går upp mot ett rejält, dejligt, snack, nu och då. God jul!
x

Tack, tack, tack, för allt

Idag är tacksamhetens dag och det är skäl att knäppa sina händer, ”upp till armbågarna", hade min far tillagt, för att vi bor på en av världens tryggaste platser med möjligheten att forma vår egen framtid.

Thanksgiving som idag firas rejält i USA är inte vår tradition och det kan jag tycka är synd. Inga kalkoner i ugnen, inga pumpapajer på köksborden och det kanske är världsliga ting, men tacksamhet borde vi tillåta oss känna.

Jag tycker att dagen bär på något fint, en påminnelse om att stanna upp, se sig omkring och känna. För på Åland finns det mycket att vara tacksam för.

Vi lever på Fredens öar, i ett landskap som sedan mer än hundra år tillbaka är demilitariserat och neutraliserat, en plats som världen gång på gång pekat på som ett exempel på hur fred kan byggas med förtroende, inte vapen. Det är ingen självklarhet i en orolig tid som vår.

På Åland vi har sjukvård i världsklass, skolor som bär framtiden och en infrastruktur som gör det möjligt att bo här och arbeta var som helst i världen. Vi har ett självstyrelsesystem som ger oss möjligheten att forma vårt eget samhälle.

Framför allt har vi människor som vågar tro på utveckling, som inser att stampa på stället aldrig leder framåt. Det ligger djupt i ålänningens natur att vilja förbättra, förädla och förnya. Från segelfartyg till hybriddrift, från korvskinn till slangar för komplicerade hjärtoperationer, från taxfreehandel till moderna banksystem, från enarmade banditer till internationell underhållning, från jordbruk till digitalt entreprenörskap, osv; det handlar alltid om att bygga vidare, inte stå still.

Det syns också i vår växande befolkning. Åland växer och det är en av våra största framgångar. Nya människor, nya idéer, nya drivkrafter. Jag känner tacksamhet gentemot alla nya ålänningar som valt att flytta hit, arbeta här, starta företag, bidra till kulturlivet och utveckla vårt samhälle till något ännu bättre. Ni är en del av den åländska berättelsen.

Tacksamhet, tänker jag, är inte bara att vara nöjd. Det är också att se vad man har, och vilja vårda det väl. På så sätt blir tacksamheten en sorts kompass, en riktning framåt där det är viktigare att söka rätt än leta fel.

Happy thanksgiving, hade vi sagt till varandra om vi bodde i USA där presidenten hade benådat en kalkon, I hereby pardon this turkey, he will not end up on anyone’s dinner table, not this guy", och utlyst tacksamhet.

Charlie Goes To... Ålands lagting!

Dagens besök av nätverket ”Charlie Goes To” i lagtinget mer än ett trevligt möte, det var en påminnelse om att vår framtid byggs lika mycket i samtal och IRL-möten som i lagtext.

Ålands självstyrelse växer inte av sig själv. Den blir starkare varje gång vi berättar om den, varje gång någon lyssnar, varje gång en ny grupp människor upptäcker vad vi står för och varför vår modell spelar roll.

I dag hade vi alltså glädjen att välkomna nätverket Charlie Goes To till Ålands lagting, en grupp kvinnor som inte bara representerar imponerande yrkesroller utan också något djupare: en gemenskap byggd på mod, nyfikenhet, delad utvecklingslust och viljan att lyfta varandra. Skådespelare, vd:ar, entreprenörer, content creators, influencers, kreatörer i ordets bredaste mening, proffs; olika vägar, annorlunda berättelser, samma riktning: framåt. Bland besökarna fanns några som aldrig tidigare varit till Åland, några som bott här och, förhoppningsvis, några som gärna vill flytta hit!

Deras beskrivning av sitt nätverk säger egentligen allt: ”en plats där kvinnor stöttar varandra, delar sina drömmar och hittar verktygen och självförtroendet att förverkliga dem”. Det är en filosofi som känns igen här på Åland. För i grunden bygger all verklig utveckling på just detta: att man strävar efter att söka rätt i andra istället för att leta fel, att man bygger gemenskaper där människor får växa, och att man vågar tro att framtiden måste bli bättre än nutiden.

Förste talmannen Julius Sundblom flankerade av nätverket Charlie Goes To i talmansrummet.

Att Charlie Goes To besöker Åland tack vare ett fint samarbete mellan Satumaa Events, Visit Åland med vd Noora Löfström, HavsVidden och Finnlines är mycket mer än bara ett studiebesök. Det är ett möte som visar att världen har mycket gemensamt. Den åländska självstyrelsen är inte en slump och inte en historisk relik, tvärtom. Den föddes ur en konflikt, förädlades genom dialog och samarbete, och har sedan dess vuxit fram genom hårt arbete, uthållighet, framtidstro och, såklart, livsglädje.

Precis som i ett starkt nätverk är Ålands självstyrelse ett resultat av människor som väljer att tro på möjligheterna i stället för begränsningarna. Som väljer nyfikenhet framför ängslighet. Som väljer att samarbeta i stället för att stå ensamma. Det är samma grundkänsla som genomsyrar dagens besök: utveckling sker när människor möts, lyssnar, ställer frågor, delar erfarenheter och inspirerar varandra.

Under vårt samtal fick jag tillfälle att berätta om hur självstyrelsen formats efter första världskriget; hur demilitariseringen och neutraliseringen är ett unikt och modigt fredsprojekt och hur modellen, över hundra år senare, fortsätter att vara relevant i en värld som ropar efter fler lösningar som bygger på samarbete i stället för konfrontation. Åland är litet, fast betydelsen är stor. Ett starkt Åland gör Finland bättre, inte därför att vi alltid rör oss på samma sätt, utan för att vi rör oss mot samma mål: en tryggare, klokare och mer hållbar framtid byggd på fred och samförstånd. Fredens öar är inte parentesen, det är framtiden.

Besöket inkluderade frågor, reflektioner och samtal som påminner om varför sådana här möten är så viktiga. För varje gång människor med olika bakgrunder möts och delar sina perspektiv stärks vår förståelse för världen, men också vår förståelse för oss själva. Det är exakt den typ av gemenskap som Charlie Goes To står för, och det är samma typ av gemenskap som självstyrelsen har byggt på i över ett sekel. Och nånstans kändes det som den första kvinnliga landstingsledamoten Fanny Sundström rätt nöjt blickade ner från sin himmel, när hennes våning fylldes av företagsamma kvinnor. Det hade Fanny gillat.

Nu fortsätter Charlie Goes To-damerna sin Ålandsresa till Café Viktor och vidare mot Havsvidden, där de får uppleva ännu mer av det som gör Åland speciellt: närheten till naturen, lugnet, vidderna, värmen. Och förhoppningsvis tar de också med sig en bit av den åländska andan: tron på att saker går att bygga och förbättra, tillsammans. Och att det aldrig handlar om storleken på befolkningen utan kraften i idéerna, när vi ska utveckla och förbättra.

Ett stort och varmt tack till Charlie Goes To för att ni kommer till Åland med sådan energi, glädje och nyfikenhet. Ni skapar rum där människor växer, precis som vi strävar efter att göra här. Välkomna tillbaka när som helst, Åland har alltid plats för människor som vill bidra till en bättre värld.

Och trevlig helg på er alla!

För i slutändan handlar allt om detsamma: gemenskap, framtidstro och viljan att göra något större tillsammans.

Hommage till ÅLAND 1

Under tre dagars intensiva budgetdiskussioner har många ämnen passerat talarstolen i Ålands lagtings stora budgetdebatt som avslutades för en kvart sedan; några tunga, andra mer nostalgiska, något gammalt, något nytt, något lånat, något ännu äldre, något elegant och något självstyrelseomfamnande osv.

Mitt under måndagens debatt smet jag ner för en pratstund med ÅLAND 1, vars öde avgörs i den aktuella budgeten.

617 dagar som talman, en (1) resa i detta säte. Det är nästan så att plyschdoften undrar vem jag är.

Digitalisering i all ära, men inget säger ”framtid” som en instrumentpanel med fler knappar än funktioner.

Öppenhet i politiken: Ja. Öppenhet i motorhuven: även den ganska… avslöjande.

Bra kämpat alla lagtingskolleger och ministrar i en debatt om tycke och smak, perspektiv och framtid; hela baletten tog nästan på minuten tjugofyra timmar och inkluderade mellan femtio och etthundra anföranden och fler repliker än någon hann räkna.
En av de frågor som tycks ena de flesta handlar om representationsbilen ÅLAND 1, som just nu står parkerad i väntan på ett klokt beslut om framtiden. 

Därför kunde jag inte låta bli att smita undan en stund, ner till bilen på allas läppar, tillsammans med disponenten Roger Henriksson som var vänlig och tog några av bilderna. Jag satte mig i baksätets högra sida, den plats som är vikt för talmannen. Det kändes mjukt, lite högtidligt… men mest av allt gammaldags. Som att kliva in i en annan tid, där doften av plysch och högtidliga besök fortfarande dröjer kvar. Kunde svurit på att jag kände doften av cigg, men det kan vara inbillning.
Under mina 617 dagar som talman har jag åkt i bilen en enda gång, trots talrika besök på alla möjliga nivåer. Behovet av en särskild representationsbil är alltså inte enormt. Jag kan därtill tycka att det känns konstigt att diskutera framtiden för Åland och självstyrelsen i ett fordon som snart fyller fyrtio. Det skapar inte riktigt den moderna bild av vårt samhälle som jag gärna vill förmedla till våra gäster. Det blir som att diskutera digitalisering med hjälp av fax. Men det är min upplevelse, andra har kanske andra perspektiv.

Chevrolets 5-liters V8 Small Block är ingen sprinter, den går med ett tryggt, dovt mmmmm-mummel som känns ända i ryggmärgen. Den startar nästan oavsett hur länge den vilat (fast inte för ögonblicket) och står för ett lugn som bara en gammal amerikanare kan bjuda på. En motor byggd mer för värdighet än hastighet.

Brougham: Ordet kommer ursprungligen från en hästdragen vagnstyp designad av den brittiske lord Brougham på 1800-talet. Hos Chevrolet var Caprice Classic Brougham alltså den lyxigaste varianten; mer krom, mer plysch, mer majestätisk glidarkaraktär.

Ensam är inte stark, medan ÅLAND 1:ans öde diskuteras i debatten går dagarna långsamt nere i garaget.

Om detta baksäte kunde tala... är jag rädd för att berättelserna blev rätt trista. Representationsbilar är rätt tråkiga varelser.

Att bilen väcker känslor är förståeligt. Den har burit många tunga namn genom decennierna, till exempel alla talmän och lantråd i så kallad modern tid. Sedan inköpet 1986 av denna Chevrolet Caprice Classic Brougham, då för 286.500 mark, har den rullat fram med Mauno Koivisto, kronprinsessan Victoria, kung Carl Gustaf, drottning Noor, Martti Ahtisaari, Tarja Halonen, Gro Harlem Brundtland, Carl Bildt, Ingvar Carlsson, Thorbjörn Fälldin, Ulf Adelsohn, Paavo Lipponen och många fler. Det är ingen dålig gästlista. Det är ingen dålig bil heller, omräknat och inflationsjusterat skulle köpesumman idag uppgå till 110.000 euro!

Trots det har bilen tillbringat större delen av sitt liv i stillhet. 58.000 kilometer på nästan fyra decennier sätter sin prägel och i dag är servicebehovet betydande och akut. Bilen används helt enkelt inte och har tagit bilvärldens motsvarighet till en lååång eftermiddagsvila, aka gubblur. Vore den en häst hade slutet varit nära.

I debatten har nämnts att ÅLAND 1 kunde skänkas till exempelvis Geta Nostalgi & Motor Museum. Budgetförslaget nämner även en försäljning. Jag tycker det är fint att frågan väcker engagemang; det säger något om hur vi värnar vår historia.

Själv nöjer jag mig med att konstatera att proveniens är ett svårt mått, i synnerhet när det ytterst handlar om en bil. Men jag noterar också att det finns ett genuint intresse i samhället. Jag sätter min tillit till utskottets bedömning och deras förmåga att väga historien, nutiden och framtiden på ett klokt och respektfullt sätt. Det är så vi bäst värnar bilden av ett modernt, öppet och framåtblickande Åland. Vi ska undvika att fastna fast i sådant som varit, självstyrelsen kräver att vi ägnar mer kraft åt framtiden.

Budgeten för 2026 går nu vidare till finans- och näringsutskottet för fortsatt hantering och analys medan lagtingskaravanen rullar vidare, imorgon väntar nya frågor i form av ett ramavtal mellan EU, Åland och Chile, ett betänkande om landskapsregeringens externpolitik och Nordiska rådet. Vi börjar kl 13.00 och ni är alla välkomna till Ålands lagting eller på Youtube!