måndag 30 juni 2014

Minnen från Alderney

Hemma igen med massor av minnen i bagaget.

Alderney i Engelska kanalen var en av platserna jag hade förmånen att besöka under veckan som gick. Där bor 1.800 personer som lever av turism till stora delar baserad på en fascinerande krigshistoria. Här finns lämningar utöver det vanliga från andra världskriget då tyskarna tog över hela ön och förvandlade den till ett fångläger. I dag lever ön en tynande tillvaro då besökarantalet krymper och befolkningen åldras. Ändå pågår här ständigt ett utvecklingsarbete inom idrotten som är beundransvärt. Bordtennisen lever och frodas liksom tennisen och segling. Dessutom finns en niohålsgolfbana som är populär bland både besökare och öborna själv. Idrotten är kittet som på flera sätt håller samman samhället.

På väg till Alderney med den lilla Trislandern. Från vänster undertecknad, AnuVares, Andy Varnom och Kay Batty. 
Dramatisk natur och vackra vyer.
Trislandern är ett annorlunda flygplan.
Storslagen utsikt från verandan.
Kontoret i hotellet såg lite... annorlunda ut.
Skillnaden mellan ebb och flod är för en som kommer från Östersjön dramatisk.
En fiskebåt på väg ut.
Bumblebee hette båten som tog oss runt bland öarna. Från vänster Phil Austin, James Johnston, Kay Batty, Anu Vares, Carl Clinton, Bob McGinnigle och Andy Varnom.

söndag 29 juni 2014

Talet till årsmötet

Lämnar som vanligt Jersey med blandade känslor. Ledsamt att lämna vänner bakom sig men skönt att komma hem igen. I går höll den internationella öspelsorganisationen sitt årsmöte i Radisson Blu på Jersey. Det blev ett effektivt, progressivt och framåtblickande möte där flera viktiga frågor avgjordes med förkrossande majoritet. Sådant känns bra att uppleva!
Jag hade som ordförande nöjet att inleda hela tillställningen och sade ungefär följande (på engelska):

Dear friends, members of the International Island Games family. Thanks for attending this Annual General Meeting where discussions will take place, decisions will be made and views will be expressed in order to develop sport on our islands. I do not have to remind you about the success that the NatWest Island Games has become over the years. You all know this better than anyone. I will however highlight a few challenges that we are facing at the moment. These need to be handled with pragmatism, patience, wisdom, genuine respect and a good mood!

Before I continue with these I want to remind you a little of who we are and where we want to go and the difference between decisions and opinions. You are all representing different islands with different needs and different premises. Exactly the same as in any family. We do however share a common history and we strive towards common goals, better sport, fitness, health, happiness and friendship. In order to reach these goals the means and views can though be different, just like in families. And as we all know even in families there exist differences in opinions. You have to deal with the caring uncles, your sometimes-strange brothers and sisters, your cousins that occasionally say nasty things, especially after a few glasses of wine, parents who will never leave you alone and so on. Despite all of this we still love them because that is what you do in families. In families we also see new members arrive and old ones leave. Just as we do in our beloved Association. Next year it will be 30 years since we started our journey together. We are a grown-up now and we have to make our own decisions and that is why we are here today.

It is at this very meeting, under the Constitution we have agreed, that the decisions should be made. It is here the discussions will take place to move our Association forward rather than in bars and dark alleys. By attending this meeting you are expected to share your views with your friends. I will at this time remind you all to please speak slowly, clearly and respectfully. There are many people here that do not have English as their mother tongue.

When it comes to the challenges we are facing most of them will be dealt with later in the meeting. I still want to highlight a few. First of all. This AGM will be the last meeting where Kay Batty will take the minutes as General Secretary. She decided earlier this year to retire after fifteen years of outstanding work. I know because I have worked closely together with her and would never have made it without Kay. On behalf of everyone in this room, thank you. After her decision we advertised for her successor and decided to appoint Andy Varnom as the new General Secretary. You all know Andy and I am sure the transition from Kay to Andy will go smoothly. Thank you Kay and welcome Andy. In the end of this meeting before we leave I will hand over a token of appreciation from all of us to Kay.

With Andy Varnom taking over as General Secretary he will obviouslyleave his position as an executive member. The Committee has therefore decided to co-opt an ordinary member from this autumn up to the next AGM. This is an unique opportunity for any interested and dedicated islander to get involved in a fantastic, joyful and fruitful committee. We are looking for someone that could take over Andys present workload and who will have the timecommittment, communicational skills, integrity, enthusiasm, stability, knowledge in international sport and more. I would therefore urge you to go back to your islands and discuss this matter and come back with potential candidates no later than the last of July next month. Communicate this to Kay in the office, yes, she will still be there then, and should there be questions in regard to this do not hesitate to contact any of the present Executive Members. The work in the Committee has become more and more demanding as the years go on. We are providing induction of new members and we are doing appraisals on a regular basis in order to constantly improve the work we do and the administration we provide for all the member islands and Host Islands. The NatWest Island Games in Jersey next summer is under a budget of 1,85 million pounds. Their organisation is as we have seen this week skilful and professional. That is exactly as the Executive Committee must work aswell.

That leads me on to the second challenge which is the NatWest Island Games 2015. I want to remind you that we are organising the Games together. We are facing exceptional circumstances with more competitors than we have ever seen before. Phil Austin, the chairman of the Organising Committee will talk more about this later but when it comes to especially football the need for your cooperation is more important than ever. We are facing difficulties never seen before and have to work together in order to handle them.

Our third major challenge is the Games in 2019 which were planned to take place in the Faroe Islands. During the spring your Executive Committee was contacted by the Faroes who said that they can not host 12 sports in 2019 and therefore wanted to wait until later. I will ask Petur Elias Petersen to speak more about this later in the meeting. This however led up to us contacting Menorca and asking if it would be possible to become a Host Island 2019 rather than 2021 which has been earlier agreed. Happily they considered our offer and came back saying yes, we can! Thanks for that. Later on we will hear more about their plans and also discuss the process that has to follow.
Finally. On behalf of the International Island Games Association I want to thank the Organisers of the NatWest Island Games 2015 for your hospitality and friendship during these days of joy. I also want to thank the islands of Alderney and Sark for their cordial reception during our visit to them earlier this week. In the Executive Committee we find it important to stay in constant contact with all our member islands and took therefore the opportunity to pay them a visit while we were in the neighbourhood, so to speak. Extra thanks to our Treasurer Bob who sorted a very cost effective way to travel there. However, Bob, it would be nice if we the next time could travel a normal way instead of the cheapest way… I still suffer a little from Bumblebeepanic.

And very last but not least. Thanks to all my fellow members in the executive committee, you are the best. Thanks also to all the Honorary Life Members whose support and friendship will last forever and thanks to all of you representatives of the Member Islands sitting here today. Without you the NatWest Island Games would not exist and our lives would be much more boring. Let the meeting begin!

Detta var ett känslosamt ögonblick då jag tackade av vår avgående generalsekreterare, Kay Batty. Hon är en fantastisk människa som med fast hand och öppet sinne varit med och byggt öspelsorganisationen till vad den i dag är. 
Så här ser det ut när representanter från 24 olika öar från hela världen möts.
När det var exakt ett år kvar tills NatWest Island Games startar nästa år sköt guvernören på Jersey av ett kanonskott som fick tänderna att skallra! 
Nästa års maskot heter Indigo och är en liten och pigg gorillaunge på Durrell Wild Life Park på Jersey. Från vänster Lee Durrell, undertecknad och Jerseys ordförande Phil Austin. En replika av Indigo sitter i mitten.
Så här kan det se ut när vi sitter och diskuterar och planerar och drar upp strategier för framtiden.
Från vänster NatWest-representanten Jerry Whitsey, Jersey-guvernören John McColl, undertecknad samt Phil Austin. Det var en fantastisk dag på en fin gård.

lördag 28 juni 2014

Fem män och en båt

I går hände det äntligen. Jag fick hänga med ut i en fyrmansbåt och ro på riktigt längs med Jerseys fantastiska kust. Det var precis så vackert jag hade föreställt mig det och i stora drag lika tungt...

Nu är jag ingen nybörjare i en roddbåt, snarare tvärtom. Ändå var det nervöst att för första gången på riktigt vara en av fyra som på order av en femte, rorsmannen Mick, skulle synkronisera årtagen. Det gick skapligt och var egentligen exakt samma som att ro över hav och kanaler.

Rodd är en sport som kräver tålamod och styrka, egenskaper som jag egentligen inte besitter. Eller kanske. Tack vare rodden har jag tvingats lära mig gilla läget och envist sträva vidare. Rodd är en sinnebild av själv livet och just därför så coolt. Det går inte att forcera, man måste jobba hårt och får ibland nöja sig med att åka bakåt in i framtiden.

I dag är det en annan dag, då tar jag årtagen inomhus när International Island Games Association håller sitt årsmöte på Jersey. Det är alltid lika spännande. Tänk själv hur många viljor och idéer och konstigheter det finns på lilla Åland. Tag sedan alla dessa och fler och sätt i ett och samma rum och ni inser dilemmat. Men skoj, det ska det bli! Ha en trevlig lördag.

Före man åker ut och ror är det lätt att leka tuff. Efteråt ser det annorlunda ut...
Här hjälper inga utflykter. Det finns åror åt alla.
Drömmen för en roddnörd. Maskiner sida vid sida i en ganska ruffig omgivning.
Vännen Carl och rorsmannen Mick inspekterar båten före avfärd.
Sjösättningen går på någon minut för den välsynkade besättningen.
Äntligen på väg. Gubben i mitten som vinkar är jag. De andra, Mick, James, Ian och Carl, begriper bättre och håller båda händerna på årorna.
Ut mot de öppna vattnen.

fredag 27 juni 2014

All fokus på öspelen

Befinner mig hela veckan på resa mellan Alderney, Sark, Brecqhou och Jersey. Det är många stopp, ännu fler intryck och mycket vänskap längs med vägen. Precis som det ska vara. NatWest Island Games är en framgångshistoria som få kan mäta sig med. Det som började år 1985 som en vild idé är i dag i högsta grad verklighet. Här är några random bilder från resan som så här långt har gått perfekt!
Här är mötesrummet vi håller till i på Jersey.
En liten fika innan avfärd från Sark.
Maurice är en av dem som hjälper till och ordnar NatWest Island Games på Jersey. Han var även med när tävlingarna arrangerades på Åland 2009 och minns särskilt att han åkte fast för fortkörning.
Undertecknad.

torsdag 26 juni 2014

Amerikas bin på väg att dö

Under fjolåret befarar man i USA att svindlande tjugotre procent av landets bisamhällen har dött. Det är alarmerande siffror och något de federala myndigheterna hanterar seriöst och beslutsamt. Har det med jordbrukets konstgödsel att göra? Är det varroa? Något annat?

Vita huset tillsätter nu en arbetsgrupp med tydliga befogenheter. Detta måste hanteras nu, inte i morgon. En värld utan bin är nämligen inte en värld så hemskt mycket längre.

På Åland kan vi räcka ut en hand som ett av få helt varroafria områden i världen. Detta har inte skett av sig självt utan är resultatet av målmedvetet arbete från lokala biodlare. Island är i dag, tack vare det, en av flera köpare av friska åländska bin. Det är något inte bara hela Åland drar nytta av utan hela världen!


Uppe till vänster i bild kan man se ett bi i full färd med att göra sådant som bin gör. Bilden tog jag i går på paradisön Brecqhou i Engelska kanalen där bin och deras bon har största prioritet.



onsdag 25 juni 2014

Det första Victoriakorset

I lördags var dagen då matrosen Charles Davis Lucas för exakt etthundrasextio år sedan utförde hjältedådet som gjorde att han förärades med Victoriakorset, världens kanske förnämsta tapperhetsmedalj. Det dramatiska utspelade sig i Bomarsund och var en följd av en osedvanligt djärv och möjligen lite ogenomtänkt manöver från befälet ombord på HMS Hecla. Själva slaget pågick fram till den 21 augusti då ryssarna fann för gott att kapitulera.


Hecla som Charles Davis Lucas jobbade på var ett av de första fartygen som tidigt på morgonen, egentligen i strid med order, under kapten Halls ledning seglade in mot fästningen i Bomarsund för att inleda bombardemanget av den ryska jättebyggnaden, på den tiden Finlands i särklass största byggprojekt.

Bomarsunds fästning blev en slags symbol för det ryska rikets expansionslusta. Det gick såklart inte de allierade britterna och fransmännen och andra med på utan satte hårt mot hårt och Krimkriget var ett faktum.

Morgonen den 21 juni år 1854 var avsikten inte att börja skjuta på fästningen, det var tänkt att ske någon dag senare. Kapten Hall på Hecla brydde sig inte så mycket om det utan gick in tillsammans med två andra fartyg som ingick i hans befäl. Hall hävdade efteråt att det var hans överraskningsattack som hade förorsakat svåra skador på den ryska fästningen men det var det få som trodde. I själva verket blev skadorna mycket små.

Däremot var det ytterst nära att det gick på tok för såväl HMS Hecla som dennes kapten Hall. Ryssarna nöjde sig nämligen inte med att bara vara påskjutna. De hade fräckheten att skjuta tillbaka och mitt under denna eldgivning landade en rund granat med brinnande stubin på Heclas däck. Kapten Hall hade plötsligt blivit klok och beordrade hela sitt manskap att söka skydd bäst det gick. 20-årige matrosen Charles Davis Lucas lyssnade inte på det örat utan gick med bestämda steg fram mot granaten, lyfte upp den i sin famn och vindade den överbord. Innan den nådde vattenytan exploderade den och fick hela fartyget att gunga till. Skadorna blev bara ytliga och ingen människa omkom. Detta var ett mirakel varken mer eller mindre och unge Lucas blev omedelbart befordrad och inte nog med det. Vid en ceremoni tre år senare blev Charles Davis Lucas den allra första att föräras Victoriakorset. Senare skulle även kors nummer två och nummer tre delas ut för tapperhet i Bomarsund.

Lucas skulle efter det stanna hela sitt liv till sjöss och avled först nittio år gammal. Hans tapperhetsmedalj försvann på ett tåg men en replika finns att beskåda på Greenwichmuséet i London. Själv tycker jag detta är en fantastisk historia och det tyckte även den brittiske prinsen Edward vars stab lyssnade till denna berättelse sommaren 2011 på Isle of Wight.

Här är en tolkning av hur det såg ut då den brinnande granaten kastades överbord från HMS Hecla i samband med det inledande bombardemanget av Bomarsunds fästning. 
Här är en annan. Hur det än gick till blev Charles Davis Lucas den första att erhålla Victoriakorset för det mod han uppvisade i denna stund.
Så här kunde det se ut från fartygen när striden pågick. Den här målningen är från örlogsfartyget HMS Bulldog som deltog i kanonaden mot Bomarsunds fästning den 15 augusti år 1854.

tisdag 24 juni 2014

I dag fick Finland Åland

Det har precis i dag gått nittiotre år sedan Ålandsfrågan fick sin dramatiska upplösning i Nationernas Förbund som beslöt att Åland ska tillhöra Finland men samtidigt försäkras det svenska språket, sin kultur och för alltid vara demilitariserat.

Åland tillföll till att börja med Ryssland efter freden i Fredrikshamn år 1809 men då Finland år 1917 blev självständigt från Ryssland påbörjades den Ålandsrörelse som syftade till att Åland skulle överföras till det gamla moderlandet Sverige. Den svenska riksdagen och den svenska kungen gillade förslaget liksom ålänningarna själva men Nationernas förbund tyckte annorlunda. Inte ens ett överväldigande resultat från en åländsk folkomröstning hjälpte. Självstyrelsen trädde i kraft på riktigt året efter, den 9 juni 1922, då det första demokratiskt valda landstinget sammanträdde.


Så här såg det ut då Nationernas förbund år 1921 beslöt att Ålandsöarna i fortsättningen skulle tillhöra Finland och inte Sverige.

måndag 23 juni 2014

Hej Alderney, nice to meet you

Denna dag utgör början på en vecka i öspelens tjänst. I planeringen för NatWest Island Games 2015 på Jersey samlas alla öar på Jersey på lördag för årsmöte. Innan dess ska jag tillsammans med exekutivkommittén hålla förmöten, planera, diskutera och stå i. Vi börjar på Alderney som är en kär gammal vän inte långt från Guernsey. Ha det bra!

Här kan man läsa mer om Jersey, rentav ett bildextra! Och här kommer några rader från ett tidigare besök på just Alderney.

Skrev för övrigt ett inlägg för Sjöfartstidningen kring besöket av 90-årige tidningskungen Agustin Edwards Eastman och hans hjälp till den blodiga chilenska diktaturen.

Alderney är en vacker ö men ganska glest befolkad och otroligt charmig men med en dramatisk historia. Ungefär som Åland!

söndag 22 juni 2014

Grattis Dan Brown, 50 i dag

Jag har alltid trott att han varit äldre men så är inte fallet. Författaren Dan Brown fyller femtio år precis i dag och det är bara att ha den äran att gratulera! Jag har varit förtjust i denne Browns böcker ända sedan den allra första som nådde högre höjder: DaVincikoden. Sedan dess har jag plöjt dem alla, i vart fall de som handlar om Robert Langdon och hans Musse Piggklocka. Får faktiskt slå fast att den senaste är den bästa, Inferno som har bara ett drygt år på nacken.

Det är synnerligen skickligt att inte bara kunna förnya sig i den ändå ganska smala genre Dan Brown lagt sig i utan att dessutom göra det lite bättre för varje gång.

Ser fram mot nästa bok! Gissar att den inte hinner komma till denna semester som börjar nästa måndag.

Dan Brown är amerikanen som blivit världsberömd för sina böcker om Robert Langdon, professorn som likt en modernare Indiana Jones åker runt världen och löser komplicerade mordgåtor.

lördag 21 juni 2014

Från Japan till Notudden

Ingenting går upp mot midsommarafton, dagen då ljuset är som starkast och natten knappt finns. Det enda som inte riktigt var som planerat var en irriterande nordanvind som peakade precis klockan tre då midsommarstången vid Notudden i Mariehamn restes mot skyn i går eftermiddag.

Allt annat var precis som vanligt vilket på många sätt är själva grejen med traditioner som midsommarstången. Dragspelsdrottningen Greta Sundström och hennes sidekick Viva Holm såg till att stämningen var hög firandet igenom. Dessutom hade Sven-Erik Mattsson den här gången ordnat med ett litet högtalarsystem som satte extra innehåll åt tillställningen!

Själv tycker jag det är oerhört uppfriskande att se alla nya ansikten som varje år dyker upp vid vårt firande. I år hade till exempel Makiko Sasaki och Aki Mine kommit ända från Yokohama i Japan för att uppleva den åländska midsommaren. De flög till Helsingfors och tog färjan till Mariehamn och lämnade Åland i går kväll.
”Vi ville verkligen se midsommarfirandet på nära håll”, berättade Makiko som studerat svenska hemma i Japan.

De två väninnorna fick därför testa lövning och dans runt stången och Ålänningens sång. På plats i vimlet som bestod av många hundratals människor fanns också Varvara från Belarus (Vitryssland) och Gaelle från Kamerun. När det gäller att kommunicera över gränser är enkla traditioner oersättliga. Har man en gång dansat små grodorna med en främling är det svårt att inte bli vänner efteråt. Se också Idas sommarvisa längst ner i bloggen, med egna öron och ögon!

Årets midsommarfirande är över och till er alla som var där och till alla ni som inte var där vill jag passa på att önska en fortsatt härlig sommar!
Makiko Sasaki och Aki Mine kom ända från Japan och sattes genast i arbete med lövbindning vid Notudden i Mariehamn. I bakgrunden årets stångkapten Taru Kauppinen.
Och så fick de testa på Ålänningens sång och en massa ringlekar.
Ringdansen sker i tre ringar utanpå varandra för att alla ska få plats.
Greta Sundström och Viva Holm blir filmade av Joel Bergman som gör ett jobb för Visit Åland och nästa års turismfilmer. 
Makiko Sasaki och Aki Mine framför stången, efter dansen. I bakgrunden ses ryggen av kulturministern Johan Ehn.
Lång bortifrån kom även från vänster Gaelle (Kamerun) och Varvara (Vitryssland). Susann Simolin är från Åland liksom döttrarna Emelina och Elin (som nästan inte hann in i bilden).
Dansen runt midsommarstången


IMG 2514 from Jörgen Pettersson on Vimeo.

fredag 20 juni 2014

Glad midsommar!

Ha en fantastisk midsommarafton alla!

Det firas på många platser runtom på Åland en dag som denna men frågan är om det inte är allra mysigast på Notudden invid Svibyviken. På kartorna står det förresten Notgrund vilket udden även kallads förr. Där drog man då upp skötar, i dag eldar vi brasor och reser midsommarstänger. Det blir musik och ringdans med dragspelsdrottningen Greta Sundström och det blir kaffe och saft och bulle och glass. Precis det som behövs för att även denna midsommar ska bli det vitaminpiller i form av kreativa traditioner som vi alla så väl behöver.

Midsommarafton är en de viktigaste högtiderna i Norden. Då är allt i blom och klimatet som skönast. Folk har semester och tid för vänner. I öriket Åland tar man midsommarafton på stort allvar och reser de mest magnifika midsommarstängerna. Passa på att ta dig en titt! Missa heller inte festerna, danserna och sångerna.
Midsommarstängerna på Åland är stora, ofta rikligt utsmyckade och alltid med en fäktargubbe högst uppe på toppen. Du hittar dem på strategiska platser runtom i landskapet. De symboliserar sommaren, livet, sången och kärleken till tillvaron och varandra. Men symbolerna på stången innehåller också en påminnelse om en nalkande vardag... Fäktargubben är den åländska sinnebilden för det arbete som varje dag måste utföras för att utveckla bygden. Armarna måste alltid fortsätta snurra. Dag efter dag, år efter år.


Den här fäktargubben har ända sedan 1975 vevat på i toppen av vår stång.  I eftermiddag börjar han igen.
Från klockan 14.00 lövar vi kronor, pratar och umgås i vår lilla oas Notudden, intill Svibyvikens strand. 
Sedan reser vi stången med gemensamma krafter. 
Dansen är obligatorisk för de yngre! 
Saft och kaffe och kakor är uppdukat.
Det här är en helt annan midsommarstång, i Hammarbo, i fjol.




torsdag 19 juni 2014

Sommar är dofter och syner

Den åländska sommaren är inte bara bad och ledigt för de som inte jobbar i turistbranschen eller som annars väntar på sin semester. Det formligen kryllar av dofter, färger och blommor av alla möjliga slag. Möjligen är det ett ålderstecken också men i sommar tycker jag dessa varit extra påtagliga. En promenad på tidiga morgnar kommer med intryck som borde gå att spara i en burk till i vinter. Och strängt taget är det precis det jag gör just nu!

Som alltid är det svårt att överträffa de gamla diktarna, som här Edith Södergran (1920) i Sol:
Jag är säll.
Djärva morgonsol, lys mig i ansiktet, rör vid min panna. 
Nej, du hör ren mitt högmodiga hjärtas svar. 
Mitt hjärta blir övermodigare med varje solomlopp. 
Det är som hölle jag solens disk i mina händer, blott för att krossa den. 
Det är som gästade jag jorden tillfälligt, flyktigt, lättför att med en skur av speord väcka den. 
O du övermodigaste bland hjärtan, sträck ut dina armar mot solen, fall på knä och låt ditt bröst bli genomträngt av solen, solen.
Lupinerna står raka likt nyutexaminerade studenter i dikeskanten och lyser i olika färger beroende på ljuset som speglas.
Den här massiva rhododendronbusken finns att beskåda på det gamla badet i Möckelö. Den är möjligen ditplanterad för länge sedan av Rita Mattsson från Ringvägen, sägs det i vart fall.
Få ting här i världen slår vita syrener... 
...men i jämförelse med doften från nyslaget gräs hamnar det mesta i bakkant.

onsdag 18 juni 2014

Derbyfeber i Jomala

Är kanske lite gammaldags i vissa avseenden men fotbollsderbyn får mig att tända till. Har man varit med på den gamla och ibland goda tiden när IFFK och IFK drabbade samman är det svårt att inte drabbas av i vart fall en liten släng derbyfeber även i dag. Läs vidare, det blir mer spännande på slutet!

I går kväll möttes Jomala IK och FC Åland i en division 3-match på Vikingavallens konstgräs. Det blev gästande FC Åland som vann efter tre mål av Sunday Okodugha på de fem sista minuterna av matchen. Första nick på hörna i åttiofemte minuten, nästa efter en snygg frispelning och enkelt avslut samt nummer tre på straff. Det var ett av kvällens stora glädjeämne, att se ”Oko” vara tillbaka som målskytt efter den långa rehabiliteringen efter det svåra benbrottet i hemmamatchen mot FF Jaro år 2011. Det andra var Mathias Nordlund, spetsen i Jomala och en spelartyp som närmast kan beskrivas som ett godståg med bollkänsla och balettegenskaper. Alla som inte sett Ålands egen Super-Mac borde gör det nästa hemmamatch.

Jag tycker inte det blev ett rättvist resultat med 0-3. Jomala IK:s hårt kämpande och på pappret lite lättare spelare var värda en pinne men fotbollens värld är som den är och om det finns inget att tillägga. Jomala IK stod enligt min mening för den mest underhållande fotbollen och utmanade sina betydligt namnstarkare motspelare, de spelade elegant och borde med lite flyt i avsluten haft ett eller två noll efter första halvleken.

380 åskådare kom till Jomala för att kolla trots nio grader, snålblåst och hällregn. Som sommardag betraktad var alltså gårdagen inte mycket att skriva hem om, som fotbollsdag var den därmed ganska normal.

I kväll ska IFK Mariehamn fortsätta sitt segertåg då FC Lahtis kommer på besök till Wiklöf Holding Arena. Som en liten peppning inför den matchen bjuder jag nertill på ett utdrag ur boken Ålands Idrott där jag berättar om skräckåret (med grönvita ögon sett) 1983 då IFK Mariehamn föll till trean och IF Finströmskamraterna steg till tvåan. Jodå, det har funnits sådana tider också. Genom att köpa boken stödjer man Ålands Idrott och alla dess utövare, den finns i Mariehamns bokhandel och i nyöppnade Lisco, bokhandeln som brann i våras.

Ses på match i kväll!
Finström tog klivet till tvåan 
1981-1990
Fotbollen förenar inte Åland under detta årtionde. Tvärtom. Kamperna mellan i första hand IFFK och IFK är stenhårda och känslorna är starka. Året 1983 är ett år som IFK helst vill glömma. Spelande tränaren Henrik Boström som låg bakom framgångarna på 1970-talet lägger av och IFK kan bara skrapa ihop nio poäng i seriespelet i division två varpå de ramlar till trean. Som om det inte vore nog lyckas ärkerivalen från landet, IF Finströmskamraterna, vinna division tre och efter tre tuffa kvalmatcher kvalificera sig till tvåan. Den ena föll ned, den andre gick upp.
IFFK tränas av Per-Ingmar Berglund med Harry Sarling som assistent, Gunnar Mattsson är lagledare och lagets främste målskytt heter Per-Ingmar Berglund. En klen tröst för IFK:arna är DM-titeln samma år då de grönvita lyckas vinna de rödvita med 4-3 efter både förlängning och straffar.

Denna tid är förbryllande på många sätt för IFK:s fotbollslag. Något måste göras för att hitta tillbaka till fornstora dar. Lösningen blir en satsning på engelska spelare som plötsligt börjar dyka upp på Idrottsparken. Det är inte bara IFK Mariehamn som gör detta. Det är allt vanligare både på svenska och på finska sidan och även Jomala IK gör en liknande satsning. Under mitten och slutet av åttiotalet spelar totalt åtta britter i IFK, med varierande framgång får man tillägga. Resultat är i sanning nedslående. Det kostar mycket pengar men ger få segrar…

Under 1980-talet gör IFK även en satsning på att bjuda in internationella storlag till Mariehamn för träningsmatcher. Hemmapubliken får se grekiska mästarna Olympiakos 1980, engelska Chelsea 1982, Stoke 1983, landslaget från dåvarande Östtyskland 1984, Finlands landslag mot Coventry också 1984 och Luton 1986. Till Chelseamatchen kom 2.032 åskådare, till matchen mot Östtyskland bara 1.008. Nyhetens behag varade inte ens hela åttiotalet.
Lagen före match. FC Åland har flera spelare med erfarenhet från IFK:s ligalag i sin trupp medan Jomala IK är en grupp killar som spelar med hjärtat och skapar underhållande fotboll. 
Paraplyna var inte billiga denna tisdagskväll i Jomala... 
... man skyddar sig nämligen gärna när regnet häller ner och det är nio grader utomhus.
Jomala IK:s ledning har gjort ett kanonjobb med att hitta sponsorer och finansiera äventyret i division tre. Det är hedrande av sponsorerna och nödvändigt för framtiden för hela åländska fotbollen. Kvalitet är så klart bra i form av IFK Mariehamn men kvantitet är också viktigt. I fotbollens värld ska tusen blommor blomma!

100 dagar kvar – jag är redo

I dag är det 100 dagar kvar till höstens lagtingsval och jag står till förfogande, starkare och helare än någonsin. Från att ha varit en nov...