Derbyfeber i Jomala

Är kanske lite gammaldags i vissa avseenden men fotbollsderbyn får mig att tända till. Har man varit med på den gamla och ibland goda tiden när IFFK och IFK drabbade samman är det svårt att inte drabbas av i vart fall en liten släng derbyfeber även i dag. Läs vidare, det blir mer spännande på slutet!

I går kväll möttes Jomala IK och FC Åland i en division 3-match på Vikingavallens konstgräs. Det blev gästande FC Åland som vann efter tre mål av Sunday Okodugha på de fem sista minuterna av matchen. Första nick på hörna i åttiofemte minuten, nästa efter en snygg frispelning och enkelt avslut samt nummer tre på straff. Det var ett av kvällens stora glädjeämne, att se ”Oko” vara tillbaka som målskytt efter den långa rehabiliteringen efter det svåra benbrottet i hemmamatchen mot FF Jaro år 2011. Det andra var Mathias Nordlund, spetsen i Jomala och en spelartyp som närmast kan beskrivas som ett godståg med bollkänsla och balettegenskaper. Alla som inte sett Ålands egen Super-Mac borde gör det nästa hemmamatch.

Jag tycker inte det blev ett rättvist resultat med 0-3. Jomala IK:s hårt kämpande och på pappret lite lättare spelare var värda en pinne men fotbollens värld är som den är och om det finns inget att tillägga. Jomala IK stod enligt min mening för den mest underhållande fotbollen och utmanade sina betydligt namnstarkare motspelare, de spelade elegant och borde med lite flyt i avsluten haft ett eller två noll efter första halvleken.

380 åskådare kom till Jomala för att kolla trots nio grader, snålblåst och hällregn. Som sommardag betraktad var alltså gårdagen inte mycket att skriva hem om, som fotbollsdag var den därmed ganska normal.

I kväll ska IFK Mariehamn fortsätta sitt segertåg då FC Lahtis kommer på besök till Wiklöf Holding Arena. Som en liten peppning inför den matchen bjuder jag nertill på ett utdrag ur boken Ålands Idrott där jag berättar om skräckåret (med grönvita ögon sett) 1983 då IFK Mariehamn föll till trean och IF Finströmskamraterna steg till tvåan. Jodå, det har funnits sådana tider också. Genom att köpa boken stödjer man Ålands Idrott och alla dess utövare, den finns i Mariehamns bokhandel och i nyöppnade Lisco, bokhandeln som brann i våras.

Ses på match i kväll!
Finström tog klivet till tvåan 
1981-1990
Fotbollen förenar inte Åland under detta årtionde. Tvärtom. Kamperna mellan i första hand IFFK och IFK är stenhårda och känslorna är starka. Året 1983 är ett år som IFK helst vill glömma. Spelande tränaren Henrik Boström som låg bakom framgångarna på 1970-talet lägger av och IFK kan bara skrapa ihop nio poäng i seriespelet i division två varpå de ramlar till trean. Som om det inte vore nog lyckas ärkerivalen från landet, IF Finströmskamraterna, vinna division tre och efter tre tuffa kvalmatcher kvalificera sig till tvåan. Den ena föll ned, den andre gick upp.
IFFK tränas av Per-Ingmar Berglund med Harry Sarling som assistent, Gunnar Mattsson är lagledare och lagets främste målskytt heter Per-Ingmar Berglund. En klen tröst för IFK:arna är DM-titeln samma år då de grönvita lyckas vinna de rödvita med 4-3 efter både förlängning och straffar.

Denna tid är förbryllande på många sätt för IFK:s fotbollslag. Något måste göras för att hitta tillbaka till fornstora dar. Lösningen blir en satsning på engelska spelare som plötsligt börjar dyka upp på Idrottsparken. Det är inte bara IFK Mariehamn som gör detta. Det är allt vanligare både på svenska och på finska sidan och även Jomala IK gör en liknande satsning. Under mitten och slutet av åttiotalet spelar totalt åtta britter i IFK, med varierande framgång får man tillägga. Resultat är i sanning nedslående. Det kostar mycket pengar men ger få segrar…

Under 1980-talet gör IFK även en satsning på att bjuda in internationella storlag till Mariehamn för träningsmatcher. Hemmapubliken får se grekiska mästarna Olympiakos 1980, engelska Chelsea 1982, Stoke 1983, landslaget från dåvarande Östtyskland 1984, Finlands landslag mot Coventry också 1984 och Luton 1986. Till Chelseamatchen kom 2.032 åskådare, till matchen mot Östtyskland bara 1.008. Nyhetens behag varade inte ens hela åttiotalet.
Lagen före match. FC Åland har flera spelare med erfarenhet från IFK:s ligalag i sin trupp medan Jomala IK är en grupp killar som spelar med hjärtat och skapar underhållande fotboll. 
Paraplyna var inte billiga denna tisdagskväll i Jomala... 
... man skyddar sig nämligen gärna när regnet häller ner och det är nio grader utomhus.
Jomala IK:s ledning har gjort ett kanonjobb med att hitta sponsorer och finansiera äventyret i division tre. Det är hedrande av sponsorerna och nödvändigt för framtiden för hela åländska fotbollen. Kvalitet är så klart bra i form av IFK Mariehamn men kvantitet är också viktigt. I fotbollens värld ska tusen blommor blomma!

Kommentarer

  1. Jag vill påstå att kvantitet är betydligt viktigare än kvalitet till och med. För åländsk fotbolls skull är det betydligt viktigare att vi behåller alla nuvarande lag än att IFK håller sig kvar i högsta serien vill jag hävda. Det må finnas ett stort fotbollsintresse i och med att IFK spelar i högsta ligan men antalet utövare på Åland har inte sporrats av detta, nästa tvärtom vill jag påstå eftersom sponsorintäkterna numera nästan enbart går åt ett håll.

    SvaraRadera
  2. Nja, detta är att vara nöjd med hur det är och inte sträva efter att bli bättre. Det är oerhört viktigt att IFK finns i Veikkausliiga. Det är marknadsföring för Åland och det är ett tydligt mål för de unga fotbollsspelare som är beredda att lägga ner det arbete som krävs för att nå toppen. Du har emellertid rätt i att satsning på kvalitet inte nödvändigtvis behöver blir framgångsrikt. Inom volleybollen gick det i tiderna tvärtom. När IFK lade ner försvann nerven som finns runt derbyn. I övrigt rekommenderar jag varmt att ta en titt på de otaliga korpmatcher (två divisioner) som engagerar tusentals ålänningar. Där finns entusiasm och spänning så det räcker och blir över. Allt som oftast dessutom med extremt sportsliga förtecken.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg