Tack för allt Marina, snart pensionär

Idag röstade Ålands lagting om budgeten för 2026. Efter livlig debatt, grundlig prövning och 23 omröstningar i full offentlighet och i stark, levande demokratisk ordning är planerna för framtiden nu godkända.

Men innan alla omröstningar ägde rum i plenisalen, stannade vi upp och om det tänker jag berätta, ty jag var där. Hela avtackningen med allsång och allt finns att beskåda här:

Dagen inleddes med att vi tackade av Marina Eriksson, som efter tolv år i Ålands lagtings tjänst nu går i pension. Tolv år av ordning, lugn och fingertoppskänsla. Tolv år av att i det tysta bära parlamentet, så att demokratin och självstyrelsen kunnat höras, fungera och utvecklas.

Orden till Marina föll naturligt. För alla i huset vet vad hon betyder och betytt. Assistent, vaktmästare, fixare, vårdare, lyssnare, medmänniska. Integritet i varje fiber. En hustomte och general i samma skepnad; alltid närvarande, aldrig i vägen, med full koll på var gränsen går mellan det möjliga, det lämpliga och det helt oförhandlingsbara. Marina ser och såg allt, visste mer än de flesta och löste problemen, ofta innan någon ens hunnit formulera dem.

Eller som man också kan uttrycka det:

”Ditt uppdrag har inte bara handlat om att vara självstyrelsens bevakare och beskyddare. Minst lika mycket har det handlat om att med varsam och bestämd hand se till att kansliet fungerar och att ledamöterna sköter sig. Särskilt det sista har krävt sin kvinna. Det är ett uppdrag som kräver både diplomati, psykologi, rättframhet och ditt sätt att göra oenighet möjlig utan att skapa ovänskap. Eller som det ibland beskrivs, förmågan att be någon dra åt skogen och få dem att tacka för vägbeskrivningen.”

Och så finns det förstås mysterierna.

Som de där dagarna då salmiakfigurer plötsligt dök upp på de mest osannolika platser i lagtingsbyggnaden. I plenisalen. I korridorerna. Och till slut, högst uppe på taket, med utsikt över staden. Prudentligt placerade. Med en precision som uteslöt slumpen. Vi kommer nog aldrig att få veta hur, varför eller av vem. För vissa frågor, har vi lärt oss, är helt enkelt inte menade att få svar.

Avtackningen avslutades med sång, Den blomstertid nu kommer, i specialsydd tappning. Det var värdigt. Varmt. Gemensamt. Precis som Marina själv. Ett ögonblick där ett helt parlament sjöng i kör och påmindes om att det som bär demokratin inte bara är talarstolar, spörsmål och omröstningar, utan människor.

”Marina har varit en självklar stöttepelare när vi haft kungar, presidenter, statsministrar, ministrar, ambassadörer och gud vet allt på besök. Alla har du skött med samma fasta hand. Inte att glömma de verkliga VIP-gästerna: alla ålänningar, unga och äldre, vana och ovana, som besökt vårt lagting”, sade jag.
Och kanske är det just därför dagen känns så hel.

Ett stort beslut fattat som över tid ska stärka hela självstyrelsen. Ett långt och ovärderligt arbete är avtackat. En tydlig påminnelse om hur Åland alltid tagit sig fram: genom samling, respekt och ansvar och genom människor som håller ihop helheten medan andra står i strålkastarljuset.

Tack, Marina. För ordningen. För omsorgen. För tryggheten.

Nu går vi vidare. Tillsammans.