Inspirationen kommer den här gången dels från förberedelser inför en föreläsning om Åland inför Utrikespolitiska föreningen i Uppsala (UF Uppsala) imorgon och dels efter att ha läst insändaren av vännerna och kollegerna Stellan Egeland och Harry Jansson i Ålandstidningen, se nertill.
I dag blåser förvisso orons vindar över Europa. Krig och önskan om fred är inte längre historia. Det är nutid. Det är nära. Och det är mänskligt att känna rädsla. Jag hyser stor respekt för alla som frågar: Räcker vår beredskap? Skyddar vår speciella status oss verkligen? Borde vi inte ta ett större ansvar?
De frågorna förtjänar att tas på allvar, att besvaras med hela bilden. Och då ska vi först och främst minnas, vi kan alla sova gott, hela tiden, försvaret och beredskapen är stark på alla nivåer.
Ålands demilitarisering och neutralisering är inte en lokal eller ens nationell överenskommelse, inte ett politiskt experiment, inte en symbolisk markering. Den vilar på internationell rätt. Den går tillbaka till 1856 och freden efter Krimkriget, då stormakter som Storbritannien, Frankrike och Ryssland slog fast att Åland aldrig ska befästas. Senare bekräftades detta i Nationernas Förbunds beslut 1921, och därefter i nya internationella avtal efter andra världskriget.
Minst tio stater, däribland stormakter, har genom tiderna garanterat vår status. Det betyder i klartext: Ålands status som Fredens öar är inte något som Finland, Sverige, Åland eller någon annan kan rita om med ett pennstreck. En förändring kräver ett internationellt samförstånd av sällan skådat slag. Och även om alla dessa stater plötsligt skulle vara överens, vilket i sig är osannolikt, räcker inte ens det.
För Ålands demilitarisering är också en del av sedvanerätten. Den har genom mer än 160 års konsekvent efterlevnad blivit en rättsregel i sig. Den sitter inte bara i dokument, den sitter i världens gemensamma juridiska ryggrad.
Och skälet till det är varför demilitariseringen infördes 1856, i Parisfreden efter kriget. Ett Åland utan militär är inget hot och därför inget mål. Ett militariserat Åland är däremot ett mål.
Den meningen rymmer mer säkerhetspolitik än många utredningar. Så länge Åland är demilitariserat finns det ingen militär funktion att slå ut, ingen bas att ta, ingen fästning att erövra. I samma stund det förändras, hur försiktigt det än sker, kliver vi rakt in i den logik som alltid föregår krig: mål, motmål, upprustning, förhandsplanering.
Det är därför Fredens öar inte bara skyddar Åland utan också Finland och Sverige. Vi utgör en stabiliserande zon i ett känsligt havsområde. En geopolitisk kudde snarare än en tändhatt.
Jag förstår dem som säger: ”Men världen är annorlunda nu.” Ja, det är den. Och det är därför våra gamla skyddsvallar behövs som mest. Demilitariseringen skapades inte i en idyll. Den föddes ur krig, maktspel och brutal realpolitik. Den har inte överlevt i 169 år av naivitet, utan av nytta.
Beredskap är viktigt. Civil beredskap är avgörande. Försörjning, sjukvård, cybersäkerhet, sjöfart, transporter, samarbete med myndigheter i Finland och Sverige; allt detta måste vara robust. Där finns såklart att göra, allt kan alltid bli bättre. Snabbare. Starkare.
Min hållning i detta är inte riktad mot någon. Den är riktad för något: för en ordning som har räddat Åland från att bli slagfält i två världskrig. För en modell som gjort våra öar till en plats där människor kan bygga liv, företag, familjer istället för bunkrar.
Det gäller att förstå den långa linjen. För ibland är det just det stilla, lågmälda och juridiskt tråkiga som bär den största freden.
Åland är inte demilitariserat för att vi är rädda för krig. Åland är demilitariserat för att vi vet vad krig är. Och, sist och slutligen är det viktigaste som finns, nu och alltid, här och överallt, att kämpa för fred och visa upp Åland som ett praktexempel på precis det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar