Sommarprat 2007, del 3

Sydafrika är förvisso långt ifrån oss. Eller rättare sagt. Det ligger geografiskt sett långt borta. Tanke- och idémässigt är det närmare än någonsin. Utlandet är inte längre främmande, utlänningarna finns bara en knapptryckning borta. Till och med en man som mest rört sig längs axeln Mariehamn, Jomala och Finström kan i dagens läge bli internationell. Det är jag själv ett bra exempel på.


Sedan några veckor tillbaka är jag ordförande för the International Island Games Association, öspelsfamiljen med medlemmar från tjugofyra olika öar över hela världen. Medlemsöarna har en sammanlagd befolkning på över en miljon människor. Det är ett uppdrag som känns både hedrande och stimulerande.

En del av jobbet är att stå i kontakt med Grönland och St Helena mitt ute i Stilla Havet, omstridda Falklandsöarna som Argentina vill ta över men Storbritannien vill behålla, Gibraltar som finns i Spanien men är mer brittiskt än Trafalger Square. Jersey, Guernsey, Isle of Man och andra skatteparadis. Och många fler. Alla de är i dag starkt enade kring öspelen eller NatWest Island Games som tävlingarna numera heter. Tävlingarna som deltagarmässigt är större än vinter-OS har som ni alla vet nyligen varit på Rhodos och tar nu sikte mot Åland. Tävlingarna på Åland år 2009 sätter Åland i blickpunkten för alla de övriga medlemsöarna. Det handlar inte bara om sport och tävling. Det handlar om vänskap och att lära av varandra.

Man ska kanske inte jämföra plattformer. Men jag tror att Åland och ålänningarna har minst lika mycket att lära från de andra öarna i öspelsfamiljen som från de betydligt större grannarna inom till exempel Nordiska rådet. Därför är det bra att även åländska politiker är på plats för att möta sina kolleger. Det kryllade av ministrar från alla medlemsöar vid sommarens spel.

Öar delar i stort sett alla samma problem. Ett av de världsomspännande öproblemen är livskvaliteten för invånarna. I en värld som rullar att snabbare är det allt besvärligare att tillgodose främst de ungas behov. I takt med att de omkringliggande regionerna snurrar snabbare, blir det attraktivare att flytta dit än att stresa på hemmavid. Då gäller det att hitta på nåt istället för att ge upp. Öspelen skänker mervärde och mål till ungdomar. Öspelen är i dag en klarröd ros i en annars alltmer igenvuxen trädgård.

Jag uppehåller mig en liten stund till vid öspelsfamiljen. Inblandningen i det har hjälpt mig begripa det allt annat än enkla begreppet öbo. Den öbo är ännu inte född som inte har en väldigt bestämd åsikt om tingens ordning. Det är inte så konstigt. På en ö är sammanhangen lättare att förstå och det är enklare att uttrycka en åsikt än i storstäderna. Två eller tre rondeller är lätta att begripa och tycka till om. En gupp i vägbanan ska bort. Inget tjafs där inte. När frågorna når de högre sfärerna är det plötsligt bara några få som står för debatterna medan de annars så frispråkiga gräsrötterna tystnar. Det är inte heller så märkligt, så sker överallt. En rondell för mycket, ramaskri. Strategin för en åländsk EU-parlamentsplats, gäsp.

Men istället för att vara ledsna över att folk bara upphör sig kring småsaker, ska vi vara glada för att de alls blir upprörda. Det enda som är värre än att folk reagerar över olika saker är att de inte reagerar. Skillnaden mellan små och stora samhällen är helt enkelt att fler hör vad du säger när det är färre du måste tala till. Så är det i stort sett på alla öar som finns med i öspelen. Det finns massor av åsikter om olika saker. Det gör helheten dynamisk. Det blir lätt lite kaotiskt när tjugofyra olika öar har olika sätt att se på gemensamma frågor. I just det läget är öspelsfamiljen vitalare än någonsin. När debattkriget är som skarpast är hjärnorna ibland som klarast. The Clash och The Guns of Brixton är ett bra exempel på att lite smällar skapar ordning.

Även om många öar har gemensamma problem finns det många sätt att tackla dem på. Där tycker jag vi har väldigt mycket att lära oss av andra. Till exempel från Rhodos. Hade vi som bor på Åland gjort som många andra hade till exempel aldrig Kökarbon Lasse Eriksson tvingats lämna Åland för att kunna sälja fisk utan huvudlösa regler. Om ni inte minns ska jag påminna er. Lasse var en av Ålands allra främsta laxfiskare på 1990-talet. Han var dessutom väldigt duktig på att tillaga fiskarna. Vid sidan av sitt hus i centrala Karlby hade han uppfört ett kombinerat slakthus, rökeri och försäljningsdisk i rostfritt stål med goda kylmöjligheter. Folk jublade tills myndigheterna kom på besök. Regler är regler, sa nån nisse, ”fisk får inte slaktas och säljas i samma lokal”, och Lasse tvingades stänga. Såvitt jag minns drog han till Spanien för att odla bananer. På Rhodos som jag nyligen lärt känna säljs det fisk lite varstans utan att folk verkar få några större fel.

Detta är ett exempel på när öbor inte längre tillåts vara sig själva. Detta tror jag det kommer att dröja mycket mycket länge innan händer på Rhodos. De som bor där har en avslappnad inställning till livet. Det är enligt min mening bättre än att ta sig själv på för stort allvar. Livet är inte bara en dans på rosor, det är lite kärlek och skratt också! Det vet väldigt många ålänningar, beresta som de är.

Tyvärr tror jag ibland att det är fel sorts ålänningar som flyger och far världen runt. Politikerna stannar i alldeles för stor utsträckning hemma och förmår därför inte höja blicken lika mycket. Genom att hålla blicken för nära de egna fötterna, kommer man förvisso aldrig att snubbla, men man kommer heller inte att kunna ta sikte på horisonten. Det gjorde ibland Johnny Cash som just nu, sex fot ner i marken, går en ny vår till mötes.

Jag har ännu inte varit överallt som Johnny Cash sjunger men jag tänker fortsätta försöka. Fortsättning följer i morgon.