Efter en rad presentationer av Konsten i lagtinget på Instagram och på Facebook fick jag en fråga från Tina Helsing Öman i grannbyggnaden där Ålands landskapsregering håller till: kunde vi inte ta det live också
Det svarar man inte nej på även om det snabbt stod klart att flera i gruppen har mer gedigna insikter i självstyrelsen än guiden själv, moi.
Så vi gjorde det enda rimliga: vi fokuserade på konsten, eller, ja, försökte iaf... Det är ganska riskfritt då all konst, vad jag förstår, sist och slutligen bara ligger i den egna uppfattningen.
Vi började nere vid vargen, omsorgsfullt hopskruvad av Johan Karlsson, som tittar tillbaka på ett sätt som gör att man instinktivt sträcker på ryggen lite extra. Precis intill finns Stefan Lindfors' Fields, vars formspråk varken fångar eller släpper taget. Man passerar, och inser att man inte riktigt har passerat alls.
Sedan bar det av uppåt genom huset, i en sorts gladlynt slalom mellan Guy Frisks gubb-bukett, det första landstinget, och Tage Wiléns mästerverk över vilka vi är och hur det gått till. Vi touchade nedslag i historien, kampen för självstyrelsen och en lite för snabb referens till Kumlingeslaget (det var 1808, förlåt).
Vi hann också med en smygtitt på den där ryska tavlan som inte riktigt funnit sin plats på lagtingets väggar, ett konstverk i vänteläge, kan man säga. Och kanske just därför extra intressant.
Och så, en av de där stunderna som säger något om huset på ett annat sätt: upptäckten av det ståtliga vapnet, förvarat i förrådet, tillverkat av Nils Jansson från Laby i Saltvik, farfar till Annica Jansson. Historia, hantverk och identitet i ett och samma föremål. Sådant man inte riktigt planerar för, men gärna stannar upp vid.
Vidare genom Keathy Ericsson-Jourdan, Henrik Nylund, Pauliina Turakka, Juha Pykäläinen och Victor Westerholm innan vi till slut nådde toppen och Johan Scotts verk i oxiderat bladsilver, som står där med en självklarhet som kräver att man stannar upp och, nästan, knäpper sina händer.
Det fina med konsten i ett hus som detta är att den aldrig låter väggarna bli tysta. Den stör lite lagom, öppnar nya tankespår och påminner om att ett levande lagting inte bara består av beslut, debatt och paragrafer, utan också av tolkning, känsla och perspektiv.
Kort sagt: konsten håller huset levande. Och håller oss alla på tårna. Om man väljer att se, hellre än att blunda.
Stort tack för initiativet Tina och till er alla för att ni stod ut med guidningen.
Och till er andra: lagtingshuset tillhör alla ålänningar.
Nyfikenhet är en utmärkt anledning att titta in. Ibland räcker det att höra av sig, så ser vi vad som är möjligt, mellan plenum och verkligheten i övrigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar