Minnesutställningen över konstnären Tage Wilén öppnade ikväll och jag ha
de äran att hålla invigningstalet. Det lät ungefär så här:
Bästa konstvänner, bästa familj och vänner till Tage, bästa Jonas Wilén och PeterWinquist.
Jag träffade aldrig Tage Wilén och det grämer mig. Det finns så mycket jag hade velat diskutera med honom för Tage och jag, vi umgås numera nästan varje dag.
Han finns utanför plenisalen i Ålands lagting. Färgstark, frodig, spexig, drastisk, grotesk och egensinnig. Han är en källa att ösa ur. Varje gång jag går förbi händer någonting. Tage Wilén triggar mig.
Han får mig att leta efter ord jag nästan hade glömt. Märgfull. Färgrik. Saftig. Listig. Klurig. Folklig. Lurig. Skurril. Gycklande. Rabulistisk, rentav. Det är ord som trivs utmärkt i Tage Wiléns sällskap och som lustigt nog faller sig naturligt. Det är inte många människors arbete som passar i samma mening som burlesk. Detta är undantaget.
Och så gör Tage Wilén att jag börjar leta. Jag går omkring i hans målningar, ibland oblygt, men ofta i smyg då jag ändå går förbi dem, och söker efter klacksparkarna. Varför har väderkvarnen på lagtingets väggmålning bara två armar? Varför tycks kon dricka sin egen mjölk direkt ur spannen? Varför gömmer sig svensken när ryssen kommer? Vem är den vilande kvinnan på stranden? Visste V-Gurra, alltså Gustav V, att han hamnade på väggen när åländska gubbar diskuterade en återanslutning? Och den viktigaste frågan av alla, varför saknas 1800-talet?
När jag någon gång, någonstans, får chansen att träffa Tage Wilén är jag redo, min första fråga skulle bli: Vad tusan menar du? Och jag vet redan vad svaret skulle bli, om han alls bemödat sig om ett sådant. Han skulle säga, med ett illmarigt leende, ”Tja, vad tycker du?”
För själva finessen med konst är att överlåta tolkningarna till betraktaren och det behärskade Tage Wilén till fulländning. För konst behöver ingen bruksanvisning eller facit. Den petar på oss, retas med oss och lämnar oss i ovisshet. Ungefär som Wilén själv gjorde när han lämnade oss, han dog men han slutade aldrig arbeta.
Och om jag ständigt ser Tage Wilén i min vardag och häpnar över uppfinningsrikedomen i alstren kommer jag hit och ser Åländskt bondbröllop och Målarnas torg i Paris och inser att det är Game Over. Ställd inför dubbla två och en halv meter Tage Wilén inser jag att jag måste stanna, inte för att omedelbart förstå, men för att leta upp klacksparkarna och budskapen. Här är människorna igen. De svulstiga, överdrivna, barocka, gravitetiska och uppstyltade människorna. Här är festen och färgerna som är Åland och ålänningarna. Här är trynviggarna i form av fotografen som går igen och ju längre jag tittar, desto mindre handlar målningen om ett bondbröllop eller ett torg i Paris. Den handlar om oss, om människans behov av att höra ihop. Att arbeta och festa, älska och gräla, göra sig till, hålla på och greja runt. Om vikten av att dansa trots att livet emellanåt är både besvärligt och befängt.
Och plötsligt har Tage lurat mig igen. Jag trodde att jag tittade på en tavla, i själva verket stod jag och funderade över livet. Det är där konsten blir viktig, inte som utsmyckning eller som någonting som ska passa soffan eller fylla en vägg. Konst är vårt nödvändiga motstånd mot det slentrianmässiga och tvingar oss att se en gång till och när vi gör det växer vi. Kanske bara en smula men ändå. Vi får ett nytt ord, en ny tanke, ett skratt, en invändning, ett minne. Har vi tur uppstår en fråga som vi inte hade fem minuter tidigare.
Och utan att veta bättre tror jag Tage ler nöjt i sin himmel idag, detta var precis vad han ville uppnå. Varför skulle han annars ha ägnat så stor del av sitt liv åt detta? Han avbildade tillvaron från sitt perspektiv, alla människor, alla färger, symboler, svärta, påhitt. Det är lätt att tro att han med sitt arbete ville visa oss världen. Jag misstänker att det är att göra det för lätt för sig. Jag tror att Tage Wilén innerst inne inte bara ville visa oss världen.
Han ville att vi skulle se den och det är stor skillnad.
Tage Wilén skildrade förvisso sin tid och han gjorde det och mycket mer. Han bestämde sig också för att lägga sig i den svåraste tiden av dem alla, han brydde sig om framtiden. Därför står vi här idag och därför är han min kompis i självstyrelsens tjänst varenda dag. Tage påminner oss om att människan är större än systemen vi bygger och att historien är mycket mer än årtal. Han visar att humor bara kan existera vid sidan av allvaret och att inget mänskligt måste vara perfekt för att vara värdefullt. Att inte ens en väderkvarn måste ha alla sina armar i behåll. Eller att en klocka fungerar lika bra fast visarna saknas.
Precis därför passar hans konst utmärkt i ett parlament, vi som arbetar där försöker visa vägen för andra. Vi skriver lagar, vi fattar beslut och vi gör planer, så gott vi kan. Tage gör något klokare. Han visar oss vägen utan att tala om vart vi ska gå. Så tack, Jonas och Peter och Nordens institut. Tack till Tages familj, till dem som lånat ut verken och till alla som gjort den här utställningen möjlig. Ni har inte bara hängt upp tavlor. Ni har öppnat dörren till ett samtal som aldrig får tystna. Och jag hoppas att vi går härifrån lite annorlunda än vi kom. Med ett gammalt ord återerövrat. Med en ny tanke i huvudet. Med ett leende över någon av Tages klacksparkar.
Eller kanske bara med en känsla av att världen plötsligt har blivit större. För det är väl till sist vad stor konst gör. Den gör livet större. Med de orden är det en stor glädje för mig att förklara minnesutställningen över Tage Wilén öppnad.
Tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar