En av dagens höjdpunkter var i bokstavlig mening att äta lunch högst uppe i Suckarnas borg som Högskolan Södra kallades för förr i tiden då det var basen för den åländska sjöfartsutbildningen. Härifrån är utsikten över Mariehamn magnifik, de raka gatorna, jobbet som pågår vid Kaj 1 och 2, Pommern, vattentornet osv. Praktfull utsikt och fantastisk linsgryta dessutomI
I bildlig mening blev det också en fin och lärorik dag, jag deltog i Utvecklings- och hållbarhetsrådets tjugonionde möte, tio år efter att Ålands lagting, enhälligt och med starkt framtidstro, beslutade att ställa sig bakom ett systematiskt hållbarhetsarbete.
Tio år som rymmer tusentals samtal, otaliga perspektiv och en envis, gemensam idé att tänka längre än till nästa plenum. Varje gång jag sätter mig vid bordet tillsammans med mina rådskolleger slås jag av samma sak: här finns ett Åland som bryr sig på riktigt, som vågar prata om framtiden, om demokrati och om alla dessa små, sköra dagar som tillsammans är det vi kallar liv.
Detta behövs och är nödvändigt i tider då många av oss vaknar varje morgon med en suck. ”Vad har hänt i natt?”
Kriget i Ukraina har gått från chock till ett kallt bakgrundstillstånd som aldrig riktigt släpper taget. Ord blir vapen i den globala politiken, handelstullar används som vore de projektiler och ropen på akuta åtgärder ekar ofta utan eftertanke. Populismen lockar med enkla lösningar medan demokratin knakar i fogarna på många håll.
I ett sådant landskap är det lätt att tappa fotfästet och just därför känns dagens möte som ett ankare i stormen. Åland och ålänningarna, alla de som bor här, kan inte göra så mycket i vår omvärld men vi kan välja hur vi är mot varandra, hur vi bygger vårt samhälle, hur vi vårdar vår självstyrelse. Vi kan välja att bygga gemensam beredskap eller vi kan jobba för att skapa splittring, gissa vilket som bär längst?
Som Fredens öar är vårt uppdrag kanske inte att ropa högst, utan att stå stadigt. Att hålla i långsiktigheten när allt annat rycker och sliter.
Vi samlades för vårt möte på Högskolan på Åland, en plats som sjuder av framtid. Där går 500 studenter som bokstavligen håller morgondagen i sina händer. 65 procent är ålänningar, och jag hoppas innerligt att de andra också en dag känner sig hemma här, eller åtminstone lämnar ön som stolta ambassadörer för vår särart och vår självstyrelse.
Under dagen fick vi en ögonöppnande inblick i hur Ålands landskapsregering arbetar kring avgörande frågor. Strategisk riktning, tålamod, förankring, samarbete mellan politik, näringsliv och civilsamhälle och en vilja att följa upp det man faktiskt beslutat. Det är inte alltid enkelt, men det är seriöst. Och det är hoppfullt.
Målet? Egentligen ganska vackert i sin enkelhet: ett Åland där människor vill bo, dit man flyttar, där tillit får växa och där barn återigen får bli fler. Destinationen är alltså klar, men vägen är lite mer osäker. Vi pratade om hur unga lever i sociala mediernas värld, om hur hårda ord skapar tystnad och rädsla och hur gemensam riktning kan göra oss starkare. Vi diskuterade också nödvändigheten i att göra allt jobb kring dessa ganska snärjiga frågor mer synligt. Det som inte märks, finns inte.
När jag går därifrån tänker jag på Isabella, vår (jaja, Sveriges då) nya curlinghjälte som i en högdramatisk tillställning bärgade OS-guld igår. När allt såg mörkt ut bad hon bara lugnt: ”Ge mig stenen.” Inga stora ord. Inget drama. Bara fokus, tillit och handling och så blev det guld. Så vill jag Åland ska vara, målinriktat och fokuserat på att göra skillnad där vi kan, snarare än problematisera sådant vi rätt sällan kan påverka.
Jag lämnar den suckande borgen med ett varmt hjärta och en påminnelse om varför allt detta spelar roll. Tack till alla som gjorde detta möte så förhoppningsfullt, så genuint självstyrelsemässigt och så fullt av liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar