Det känns inte som fyrtio år.
Jag minns kvällen tydligt, festen med Ålandsbankens lokalkontor på Arken, skratten, samtalen. Sedan bussen norrut från stan, väntan på taxistationen i Godby och beskedet som förändrade allt. Sveriges statsminister hade skjutits på öppen gata. Olof Palme var död.
Ett skott mot en människa. Ett skott mot demokratin. Ett skott sprunget ur hat.
När vi i dag, fyrtio år senare, ser tillbaka är det inte bara en historisk händelse. Det är en påminnelse om hur skör vår samhällsgemenskap kan vara när ord byts mot våld, när argument möts av nedlåtenhet och när meningsmotståndare görs till fiender.
Demokratin bygger inte på att vi tycker lika. Den bygger på att vi accepterar att vi tycker olika, och ändå möts. Den bygger på samtalet. På respekt. På övertygelsen att den andre inte är ett hot utan en medmänniska med en annan erfarenhet. Dialog och diskussion definierar ett friskt samhälle.
Hatets logik är enkel: avhumanisera, förenkla, ironisera, slå sönder. Demokratins logik är svårare: lyssna, pröva, kompromissa, bygga.
Just därför är den värd att försvara, varje dag.
Vi på Åland är förskonade från politiska våldsdåd av detta slag. Det är inget vi kan ta för givet.
Åland är resultatet av ett samhällsklimat där avståndet mellan beslutsfattare och medborgare är litet, där samtalet är nära och där konflikter i grunden hanteras med politiska medel, i demokratiska salar.
Vår demilitarisering och neutralisering är inte bara juridiska arrangemang. De är ett uttryck för en djupare idé: att säkerhet i grunden byggs genom förtroende, rättsordning och dialog, inte genom hot och vapen. I en värld där tonläget hårdnar och polariseringen tilltar är den åländska modellen en stillsam men tydlig påminnelse om att det finns en annan väg.
Det betyder inte att vi är immuna mot hatets krafter. Också här kan orden bli hårda, misstänksamheten växa och förenklingarna breda ut sig. Därför är minnet av den där februarikvällen inte bara sorg. Det är ansvar.
Ansvar att värna det öppna samtalet. Ansvar att säga ifrån när människor demoniseras och demoniserar. Ansvar att stå upp för det demokratiska samtalet, även när det skaver.
Idag väljer jag att illustrera detta minne med en bild från ett besök i Sveriges riksdag tillsammans med Sveriges talman Andreas Norlén. Talman Norlén har också ägnat dagen åt att minnas och hedra statsmannen Olof Palme som kom att bli bilden för det otänkbara. Bilden symboliserar något större än ett möte mellan två talmän, den påminner om att demokratins institutioner står kvar. Att samtalet fortsätter. Att ansvar bärs vidare.
Fyrtio år har gått. En generation har vuxit upp som inte minns.
För dem är detta historia. För oss som minns är det en erfarenhet.
För oss alla är det en uppgift: Att välja ord framför våld. Att välja argument framför hat. Att välja framtid framför rädsla.
Demokratin är aldrig färdig, den bygger vi tillsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar