Kampen för en ny självstyrelselag

Ålands självstyrelselag föddes inte ur harmoni. Den föddes ur en konflikt och, viktigare, ur förmågan att se framåt.

Efter första världskriget stod Åland som en brännpunkt mellan Sverige och Finland, mellan språk, identitet och stormaktspolitik. Striden om öarna hotade att bli ännu ett kapitel i Europas långa historia av territoriella motsättningar. Ändå blev resultatet något ovanligt: inte en vinnare och en förlorare. Det blev ett kompromissbygge som kom att bli ett av världens mest hållbara exempel på fredlig konfliktlösning. 1922 års självstyrelselag var i grunden ett svar på osäkerhet, och den blev en grund för stabilitet.

Det är lätt att glömma detta i dag, när självstyrelsen känns självklar. Men varje paragraf i vår lag bär spår av historiska spänningar och politiska avvägningar. Och kanske är det just därför den aldrig kan vara statisk. En lag som en gång skapades för att lösa en konflikt måste fortsätta att utvecklas för att förebygga nya.

Ikväll sitter jag i lagtingets auditorium och lyssnar till vännen och kollegan Harry Jansson som redogör för arbetet med den fjärde självstyrelselagen, sedan starten 1922.

När han talar gör han det med sexton års samlad erfarenhet av olika skeden i arbetet med revideringen. De två tidigare stora moderniseringarna, 1951 och 1991, var kulmen på decennier av förberedelser. Så är det också denna gång; mängder av kommittéer har försökt utan att lyckas och nu är det tredje gången gillt för det som kallas Bygglin III som ska vara färdiga den 2 mars. Denna tredje gång har präglats av övertygelsen att hitta lösningar och därför är vi närmare en lösning än på mycket länge.

Som talman har jag själv gång på gång rest österut (och västerut för den delen), till Helsingfors, för att tala om Åland, om vår särställning och om behovet av en moderniserad självstyrelse som en nödvändighet i en förändrad verklighet. För i grunden handlar detta om balans mellan Finlands grundlag och Ålands självstyrelselag så att två rättsordningar kan leva sida vid sida utan att skava.

Harry sitter i den politiska referensgruppen, en central del av förhandlingsmaskineriet kring nya skrivningar och nya möjligheter för Åland. Det är en tung process. Men alternativet, att låta allt stå still, är egentligen ingen lösning. Självstyrelsen har aldrig varit en färdig byggnad. Den är ett levande hus som måste underhållas, renoveras och ibland byggas ut. Självstyrelselagen blir aldrig färdig. Den ska alltid utvecklas. Och dess innersta syfte är enkelt: att göra vardagen mer åländsk.

Kvällens föreläsning tydliggör reformens målsättningar: En moderniserad självstyrelselag. Mer fokus på dialog än på juridiska konflikter, något som i sin tur kräver ömsesidig tillit. Smidigare övertaganden av 24 nya behörighetsområden, inklusive klagorätten som fanns i 1922 års lag men som Sovjet tvingade bort efter andra världskriget, samt en tydligare och starkare EU-position för Åland.

Självstyrelselagen måste idag ständigt anpassas till nya tider och nya finländska reformer, som välfärdsområdena, vilket inte skapar långsiktiga lösningar. Därtill kommer den globala dimensionen, EU, NATO och ett säkerhetspolitiskt landskap som förändrats dramatiskt. Till dessa utmaningar ska läggas en grundlag som inte alltid lirar med självstyrelselagen.

I de avslutande förhandlingarna återstår svåra frågor: ekonomi, gemensamma resurser, behörighet kring arbetsavtal och hur självstyrelsen ska fungera i undantagsförhållanden. Det är frågor som kräver juridisk skärpa och politiskt mod. Åland har gott om detta. Det kommer positiva signaler från de olika arbetsgrupperna men det skulle bära för långt att dyka in i alla dessa.

Den största frågan av dem alla landar ändå i: Går det att stifta en ny självstyrelselag i dagens politiska läge? Två riksdagar. Andra gången med absolut majoritet. Ett politiskt klimat präglat av polarisering och snabb förändring. Svaret från Harry, och från mig, är ja. Vi väljer det halvfulla glaset. För att inte försöka är att redan ha gett upp. Och självstyrelsen har aldrig byggts av dem som ger upp.

Det är också här kvällens kanske viktigaste lärdom finns. Framgång i förhandlingar handlar inte om att räkna hinder. Det handlar om att vägra låta dem bli avgörande. Om att ständigt söka nya vägar, bygga tillit och se möjligheter där andra ser låsningar. För ibland kan det oväntade dyka upp och då ska vi vara redo.

Det handlar om framtiden och Harry påminner oss om 1951 års lag, där Åland fick behörighet över lotterier. Då kunde få ana att detta skulle bli grunden för PAF, som sedan 1967 har genererat uppemot en halv miljard euro till Åland och ålänningarna. Ett tydligt exempel på hur klok lagstiftning kan öppna dörrar till framtider ingen ännu sett.

Den nya självstyrelselagen handlar därför inte bara om dagens problem. Den ska vara en plattform för något vi ännu inte känner till, men som morgondagens ålänningar ska leva med, forma och utveckla.

När jag lämnar lagtingets auditorium är det inte juridiska paragrafer jag bär med mig starkast. Det är en känsla av riktning.

Självstyrelsen är ingen gåva som en gång gavs och sedan förvaltas i stillhet. Den är ett pågående åtagande mellan generationer, ett löfte om att Åland ska vara sig självt, men aldrig får vara ängslig inför förändring.

För stillastående är aldrig neutralt. Allt som inte utvecklas, avvecklas.

Självstyrelselagen ska inte bara spegla dagens Åland. Den ska bära morgondagens Åland, ett Åland som är tryggt i sin identitet, självsäkert i sin röst och öppet för världen.

Kanske är det därför kvällens budskap till sist kan kokas ner till något enkelt men djupt: Aldrig ge upp. Se möjligheter före hinder. Bygg broar där andra ser murar.

För det är så självstyrelsen inte bara överlever, den blomstrar.

Och det är så Åland, gång på gång, skriver sin egen framtid.

Tack Harry och alla andra som deltagit i processen (det är många), bra jobbat och lycka till i spurten!