Hyllning till litteraturen

Ibland lämnar en vanlig lördag en känsla efter sig som dröjer kvar långt efter att programmet är slut, ljusen släckts och publiken gått hem. En sådan dag var denna på Mariehamns litteraturdagar. Detta är inte riktigt sant för Mariehamns litteraturdagar fortsätter med litterär supé ikväll och mer program imorgon.

Hur som, när jag gick därifrån på eftermiddagen slår det mig att saken är klar: jag måste skriva en bok till.

Det är förstås lätt att säga. För att skriva en bok behövs tid, en bärande idé och tålamodet som krävs för att sätta sig ned och verkligen tänka de där tankarna som inte låter sig stressas fram. Jag tror inte att jag är ensam om den känslan denna dag. För efter att ha lyssnat till författare, samtal och berättelser som rört sig från det djupt personliga till det världspolitiska, är det svårt att inte känna hur något börjar röra sig inom en. Djupa tankar är nerv.

Mariehamns litteraturdagar har en särskild förmåga att påminna oss om vad skapande egentligen är. Det handlar inte bara om idéer. Inte bara om disciplin. Det handlar också om modet att faktiskt börja.

Dagens scen fylldes av människor som gjort just det, som valt att gå från tanke till handling, från plan till verk. De har inte bara talat om skrivande; de har skrivit.

Inledningen satte tonen. Sveriges riksdagstalman och vännen Andreas Norlén höll ett tal som i all sin stillsamma värdighet var en hyllning till litteraturen som bärande kraft i varje samhälle med självrespekt. Hans ord påminner om något grundläggande: att berättelser binder samman människor, tider och erfarenheter. De gör samhällen större än sin geografi. Dessutom avslutade han med att citera ord födda ur Finströmsmylla, bara en sån sak!

Och det var en särskild glädje att höra honom tillsammans med hustrun Helena berätta om sin bok om tomater, ett projekt som i sin anspråkslösa charm rymmer en större sanning. Allt skapande börjar någonstans. Inte sällan i en enkel idé och en vilja att pröva.

Under dagen rörde sig samtalen mellan många världar. Barnböcker, deckare, biografier, olika genrer, olika temperament, men samma drivkraft: att förstå och gestalta människan.

Samtalet mellan Omar Alshogre och vår egen Jonna Ekman Juhlin var ett av de ögonblick då rummet nästan höll andan. När Alshogre berättar om sina erfarenheter från Syriens fängelser blir litteraturen mer än ord. Den blir vittnesmål. Minnet av det som inte får glömmas. Jonna Ekman ledde diskussionen med varsamhet och värdighet, ett samtal som både bar tyngd och öppnade för framtid.

Kanske är det just detta som är litteraturdagarnas största gåva: att få sitta som publik och bevittna verkliga samtal mellan människor som tänker högt tillsammans.

Och så finns förstås de samtal som får världen att kännas både större och närmare samtidigt. När intervjuaren Yukiko Duke möter författaren och journalisten Anna-Lena Laurén förs publiken rakt in i samtidens stora frågor. Få har samma inblick i den ryska verkligheten och i det ukrainska motståndets kraft som Laurén.

När hon talar om Ukrainas kamp är det omöjligt att inte tänka på hur också Åland, på sitt sätt, har stått där, sida vid sida med ett land som försvarar sin frihet.

Från de dagliga manifestationerna vid Ukrainaplatsen, Mariehamn, till alla de insatser som gjorts och görs av människor, organisationer och myndigheter på Åland, en av dem Ålands landskapsregering. Pengar, material, solidaritet och uthållighet. Ett litet samhälle kan göra mycket när viljan är stor.

Det fyller mig med stolthet.

Och kanske var det också denna känsla som gör dagen så stark. För Mariehamns litteraturdagar är mer än ett litterärt arrangemang. De är en påminnelse om vad ett öppet samhälle är. Ett samhälle där ord får uttalas, idéer får prövas och människor möts över erfarenheter, språk och generationer.

Därför vill jag, från djupet av mitt hjärta och på många ålänningars vägnar, rikta ett varmt tack till alla dem som gör dessa dagar möjliga. De som planerar, organiserar, modererar, skriver, läser och bär evenemanget framåt. Det ni skapar är mer än ett program. Det är en manifestation för människans skaparkraft, för demokratin och för modet att tänka fritt.

Vi lever i ett litet samhälle. Men våra ambitioner är stora. Och vår vilja att vara en del av världen är obruten. Den känslan stod alldeles särskilt klar denna dag i Mariehamns stadsbibliotek.

Och så, som en stilla men träffsäker avslutning, kom musiken. Trubaduren Dan Fägerquist sjöng sina visor om livet, enkelt, precist och med en precision som går rakt in i hjärtat. Ibland kan några versrader säga mer om livet än många långa resonemang.

När jag gick hem bar jag med mig något av allt detta. Tankar, röster, berättelser. Så ja, det måste bli en bok till. Snart.

Vad den ska handla om vet jag ännu inte. Men en sak är säker: när tiden väl finns, då brukar idéerna också hitta fram. Och efter denna dag finns i varje fall inspirationen där.