Lämna vår jakt i fred

EU-kommissionen verkar ställa nya frågor om den jakt som bokstavligen skapat det Åland vi känner och bor i. Den traditionella jakten på sjöfågel definierar på många sätt Åland mer än allt annat vi gör och tycker. Jag har genom åren skrivit mycket om jaktformen och har aldrig haft skäl att byta åsikt. Det bästa vi kan göra för vår miljö är att äta av naturens överskott. Vilket inte är samma sak som broilers från jättefabriker och fisk ur kassar i havet. Texten nertill  skrev jag i fjol för tidningen Trapper som på svenska berättar om jakt i Finland och på Åland.

Den här synen är inte långt borta. Snart kan vi ånyo vänta på våren och läckerheterna ute i skären. Bilden har fotografen Daniel Eriksson tagit.

Aldrig är saknaden efter riktig vårjakt lika stor som när knopparna brister. Det är i maj, när naturen vaknar, som skärgårdsöarna ropar och lockar högre än annars.

Ingenting är som att en morgon i maj sitta i vettaskåran och se solen stiga ur havet. Doften av termoskaffe och känslan att äta morgonens första ostmacka liknar inget annat. När natten övergår i morgon är tystnaden öronbedövande.

Då börjar det hända. Med gryningen kommer livet. Det fräsande ljudet av svärtan som från ingenstans landar bland vettarna. Aoooandet från fjärdarna där gudingarna jagar varandra och ådorna. Alfågelsången i fjärran, måsarnas skri och brisen som försiktigt sätter vågorna i rörelse.

Det stannar inte där. Lika starkt är minnet och saknaden efter doften av svedd fågel. Den koncentrerade minen på jägaren som först plockar dunet av bytet och sedan omsorgsfullt gör det redo för grytan. Försiktigt öppnar krävan och skrapar bort hinnan som inte går att äta. Allt ska tas tillvara.

Väldoften från gudingsteken som lätt fyller ett helt hus. Enkelheten i anrättningen. Salt och vatten, smör och mjöl, några potatis och rödvinbärsgelé. Fjärran från den moderna kokkonsten och konsumtionen som sakta men säkert hotar utarma vår jord. Jakt på vilda djur är motsatsen till kött från andra sidan jorden som når konsumenterna i Norden på ett sätt man inte kan berätta för barnen om. Det är den känslomässiga sidan av den förbjudna vårjakten.

Vi går tillbaka till EG-domstolen i Luxemburg i september 2005. Det är där och då som män i mörka kappor slår fast att generationer av jägare i den finländska och åländska skärgården haft fel.

På de anklagades bänk satt Finland och Åland. Ingen av de närvarande trodde riktigt på allvar att den vårjakt som alltid funnits och skötts lokalt skulle förbjudas. Kanske var det därför som ingen riktigt tänkte på att de självklara argumenten även krävde handfasta bevis.

I EG-domstolen räcker det inte att konstatera att solen går upp i öster, det krävs skriftliga bevis på att så är fallet.

Domen som kom i december 2005 var lika konstig som hela ärendet. All vårfågeljakt förbjöds. Med ett undantag. Hanne av alfågel får även i fortsättningen jagas på Åland. Visserligen under strängt reglerade former men ändå. Skälet till det är oklart. Av all fågel som jagats om vårarna har kanske alfågel varit det byte som mest borde hanteras av EU:s fågeldirektiv. Arten häckar inte i området utan befinner sig bara på genomresa till häckningsplatserna.

När fågeldirektivet skapades 1979 var det just för att undvika att en art som häckar på ett visst ställe dödas någon annanstans.

Fåglarnas egen skyddslag är ett av EU:s allra äldsta regelverk. Avsikten var att säkerställa att det finns liknande regler för fåglar över hela Europa. Oberoende om de flyger i Grekland, Italien, Tyskland eller Rovaniemi. Det är det kanske största problemet med fågeldirektivet. Det tar ingen som helst hänsyn till de lokala variationer som finns överallt.

Fågeldirektivet är i dag inget som nya medlemsländer fäster någon större vikt vid. När handelsavtal och en gemensam valuta kommer på tal väger några enstaka jägarröster lätt.

Det betyder i sin tur att sektliknande organisationer som Birdlife får tolkningsföreträde. Och när domarna i Luxemburg brutit upp från gåsleverspäckade middagsbord är saken klar. Hur ska män (jodå, här är det bara män som dömer) som aldrig sett en skärgård kunna begripa vårjakten?

Den danske domaren och föredraganden i EU-domstolen sade rätt ut i samband med rättegången:

–      Men varför kan ni inte göra som i Danmark, jaga från båt på hösten?

Svaret är två, båda lika starka:

1. För att jakt från båt är jägaretiskt vidrigt och dessutom förbjudet i vår egen lagstiftning.

2. För att de flesta av de fåglar som jagas på våren inte finns i vår skärgård om hösten.

Fågeldirektivet medger undantag. Om ”ingen annan lämplig lösning” finns går det att få dispens från reglerna att jaga under fortplantningsperioden. När EG-domstolen avgjorde fågelmålet fanns ingen sådan bevisning. De anklagade hade inga papper på att fåglarna lämnat Åland och Finland skärgård när hösten anländer. Därför var domen till sin uppbyggnad rätt tydlig:

Det finns för lite fågel. Ni stör fortplantningen. Om ni ändå måste jaga kan det ske på hösten. Det är, lätt tillyxat, de huvudsakliga skälen till att EG-domstolen förbjöd den vårjakt som sedan generationer tillbaka försett befolkningen på våra breddgrader med färskt kött. Förbudet innebär inte längre svält i området. Men det kringskär friheten.

Efter långa vintrar och torkad fisk var inte bara omväxlingen på matbordet välkommen förr i världen. Ur ren näringssynvinkel var köttet troligen rätt nödvändigt.

Det behovet föreligger inte längre. Ingen behöver längre gå hungrig. Det har jättelika broilerfabriker, medicindopade fiskodlingar och genetiskt utvecklad biffdjur skött om.

I dag kan man köpa zebrakött eller kängurubiff i lokalbutiken. Om man vill. Om man däremot tycker att det vore bättre att skörda från det naturliga överskottet som skärgården erbjuder är det stopp.

Frågan som infinner sig är: Hur kan det ha gott så långt att människan förbjuder människan att göra som människor alltid gjort? Skördat av naturens överskott.

Svaret är dessvärre lika enkelt: För att de som aldrig jagat är tusen gånger fler än de som jagar. I demokratier bestämmer majoriteten, hur fel de än har. Men i riktiga demokratier finns även nyanser i lagstiftningen. Fågeldirektivet medger undantag vilket öppnar för ett återinförande av delar av jakten.

I fjol återinförde Ålands landskapsregering vårjakten på guding. Detta är möjligt efter en omfattande inventering av två höstars fågelbestånd.

Inventeringarna har bevisat att fåglarna som jagats om våren inte finns tillstädes på hösten. Genom att ha detta bevisat går det att bedriva jakt i enlighet med fågeldirektivet. Det blir ändå inte som förr. Jakten blir hårt reglerad både när det gäller antal bytesdjur och jakttid. Det är ändå en ljusning i jägarmörkret. Finns det möjlighet till dispens från regler vore det dumt att inte använda den.

Det är inte jakten och jägarna det är fel på så länge verksamheten sker på ett hållbart sätt. Problemet är EG-domstolens tolkningar av sina egna tolkningar av fågeldirektivet.

Land ska med lag byggas. Men inte endast och uteslutande.

Sunt förnuft är alltid den bästa vägledningen.