Vi har idag haft glädjen att välkomna Tysklands ambassadör i Finland, Stephan Auer, till Åland och Ålands lagting. Med honom följde ministerrådet Christoph Peleikis samt Tysklands honorärkonsul på Åland Katarina Mörn.
Besöket började på morgonen med ett official call i lagtinget där vi gick igenom aktuella frågor ur åländsk synvinkel. Med på mötet deltog också infrastrukturminister Camilla Gunell, förvaltningschef John Eriksson och biträdande lagtingsdirektör Julia Lindholm, som med stor professionalism ansvarar för de internationella besök som når Åland.
Det är lätt att tänka att diplomati sker i stora huvudstäder och bakom höga portar. Men i själva verket bygger den lika mycket på möten mellan människor, på lokala perspektiv och på att visa hur ett samhälle fungerar i vardagen. Där passar en slät kopp kaffe perfekt in i bilden!
Efter vårt första samtal fortsatte ambassadörens program genom det åländska samhället. Vid Statens ämbetsverk togs delegationen emot av landshövding Marine Holm-Johansson. På Ålands fredsinstitut mötte man direktör Susann Simolin och diskuterade fredsarbete och konfliktlösning, frågor som definierar åländskheten.
På Högskolan på Åland riktades särskild uppmärksamhet mot sjöfartsutbildningen tillsammans med programchefen Ellinor Lindblom. Sjöfarten är fortfarande en av de tydligaste broarna mellan Åland och omvärlden. Den är också ett konkret exempel på hur ett litet samhälle kan ta internationellt ansvar genom kompetens, utbildning och innovation.
Under dagen hann delegationen dessutom besöka sjöbevakningsstationen i Mariehamn samt Viking Line, där ekonomidirektören Mats Engblom tog emot.
Kvällen avslutades med middag på Björnhofvda gård tillsammans med mina medvärdar Simon Påvals, Christian Wikström, Henrik Löken Löthman, Annette Holmberg-Jansson och Roger Höglund, samt riksdagsledamoten Mats Löfström.
Det kan låta som ett tätt program och det var det också. Men sådana dagar är en viktig del av själva självstyrelsebygget.
Åland är ett litet samhälle. Just därför är relationer avgörande. Idag kändes detta extra starkt då vi samtidigt högtidlighöll den nationella veterandagen och frågor om fred och framtid, alltid närvarande men ibland mer än ibland.
När Nationernas Förbund löste Ålandsfrågan 1921 stod Tyskland bland de tio stater som garanterade konventionen om Ålands demilitarisering och neutralisering. Den internationella garantin var en central del av den lösning som gjorde det möjligt att förena självstyrelse, minoritetsskydd och regional stabilitet.
Mer än hundra år senare står den modellen fortfarande kvar. Den har överlevt världskrig, kalla kriget, europeisk integration, EU-medlemskap, NATO och nu också ett förändrat säkerhetsläge i Europa. Det säger något om styrkan i idén bakom Åland: att säkerhet byggs starkare genom förtroende och internationella överenskommelser än genom militär närvaro.
Det är också därför diplomati på alla nivåer spelar roll.
I en tid när världen känns mer konfrontativ och retoriken hårdare är det lätt att glömma att politikens egentliga uppgift är den motsatta: att skapa stabila ramar där samhällen kan utvecklas, samarbeta och tro på framtiden.
Det gäller i Berlin. Det gäller i Helsingfors. Och det gäller också på Åland.
För små samhällen är vänskap och samarbete inte bara högtidliga ord, de är en förutsättning för att kunna påverka och bidra.
Tyskland är en sådan vän. Vi möts i frågor som rör sjöfart, handel, energiomställning och teknisk utveckling. Men kanske ännu viktigare möts vi i en gemensam övertygelse: att internationellt samarbete fortfarande är den starkaste grunden för fred och stabilitet i Europa.
När jag under middagen i kväll underströk vänskapen mellan Tyskland och Åland är det inte bara en hövlig gest. Det är en påminnelse om något större. Att även små platser kan bära på stora idéer. Och att fredliga lösningar, som den åländska, fortfarande kan inspirera världen.
Zum Wohl och varmt välkomna tillbaka till Åland, löd slutorden när vi skiljdes åt på flygplatsen ikväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar