I morse vaknade Lukas Lantz till en söndag som absolut inte var som vanligt. Senare på kvällen väntade premiär för hans eget gig och premiär HUNDLIV. Och alla som någon gång testat sina egna gränser vet att sådant kan kännas lite fladdrigt. Det är alltså rimligt att gissa att en och annan nervtråd låg rätt ytligt.
Helt i onödan.
För vi som satt i salongen på Alandica blev vittnen till något som bäst kan beskrivas som en teatralisk käkträff, homerun, jackpot och royal straight flush, allt på samma gång.
Vilken j-la smäll, Lukas.
På scen står han ensam. 75 minuter. En kropp, en röst, en berättelse. Och ändå fylls rummet av en hel värld: barndomens skav, skrattet som fastnar i halsen, sorgen som plötsligt blir komisk och den där nästan smärtsamma längtan efter att bli förstådd. Och att begripa. Utförandet är mästarklass, detaljerna för finsmakarna många, som flugan och som hundkopplet och mycket mer.
Föreställningen Hundliv bygger på fantastiska boken Mitt liv som hund av Reidar Jönsson. Berättelsen om Ingemar, pojken som försöker navigera genom en värld som är större än han själv, där kärlek och förlust, skuld och hopp går hand i hand.
Denna föreställning började med att Lukas hittar boken på en bokbytarhylla (jag älskar också sådana!) och får en idé. Detta är så starkt att han skriver till författaren Jönsson och frågar om han får göra teater av storyn.
Reidar Jönsson fattar det fina och svarar ja. Inte bara ja, han följer arbetet som obetald producent, månad för månad, medan Lukas kämpar med att göra berättelsen till sin egen.
Nu sitter författaren själv i publiken på Åland tillsammans med sina barn och barnbarn. Bara det är dubbelt av allt. Och att mamma Jenny och pappa Nicklas Lantz såklart är på plats.
Hundliv är tragisk och vansinnigt roligt. Det är blåögt och brutalt. Man skrattar för att i nästa stund gråta.
Precis som livet.
När ljuset tänds igen i salongen känner vi alla att vi varit med om något som verkligen träffade, kändes.
Så om du undrar om du ska gå och se Hundliv är svaret enkelt.
Gå. Nu.
Och till sist. Det är såklart Lukas som ska hyllas mest men vi ska inte glömma bort sådana som är med och stödjer på olika sätt och gör detta möjligt. Som till exempel Nordens institut på Åland och chefen och regissören Tasso Stafilidis som agerat bollplank och allt möjligt. Heder och tack till er alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar