När världen började brinna 1936 startade ålänningarna en manskör. Och det fortsätter vi fira!
Det är, faktiskt, en ganska överraskande och klok reaktion på världspolitiken. Det kräver mod att sitta stilla i båten, ibland. Och vi njuter fortfarande frukterna av den.
Idag firade Mariehamnskvartetten sitt 90-årsjubileum, och Helena och jag hade glädjen att sitta i publiken när kören fyllde rummet med sång. Tidigare under dagen hade jag också äran att framföra Ålands lagtings och landskapsregerings gratulationer vid jubileumshögtiden.
Det är något poetiskt i den där starten, visst.
Året var 1936. Europa darrade. Nationer rustade. Misstron växte. Historien tog sats mot ett av sina mörkaste kapitel. Och här på Åland gjorde man något helt annat. Man startade en manskör.
När gubbarna i världen, alltid dessa gubbar, höjde rösterna mot varandra valde åländska män att höja rösterna tillsammans. När andra marscherade mot fronterna började man här istället läsa noter. Och när världen stundvis uppträdde ganska… taktlöst, valde man att odla stämning.
Den kontrasten säger något viktigt om oss.
För körsång är i grunden demokrati i fyrstämmig form. Ingen stämma bär ensam. Alla måste lyssna. Alla måste hitta sin ton och sin plats i helheten. Först då uppstår harmonin. Exakt så fungerar också ett friskt samhälle.
Under nio decennier har Mariehamnskvartetten varit en del av Ålands hjärtslag, vid högtider, konserter och festliga tillfällen, men också när livet krävt eftertanke. Generationer av sångare har kommit och gått, men sången har fortsatt. För körer överlever inte i 90 år genom att bli äldre. De överlever genom att bli nya.
När sista tonerna av Finlandia ebbade ut och applåderna steg från publiken slog det mig hur märkligt beständiga vissa saker kan vara. Världen förändras dramatiskt. Murar byggs och rivs. Konflikter blossar upp där man trodde att freden var självklar. Men här, på fredens öar, samlas människor fortfarande för att göra något så enkelt, och så stort, som att sjunga tillsammans.
Och kanske är det just därför Åland ibland lyckas påminna världen om något viktigt: Att verklig styrka inte uppstår när alla ropar högt. Utan när människor lyssnar på varandra och till slut hittar samma ton.
Och ett särskilt tack till dem som bar föreställningen, alla. Ikväll fyllde ni inte bara scenen i Alandica, ni fyllde också rummet med värme, stolthet och en påminnelse om vad människor kan skapa tillsammans. Tack för det. Och återigen: stort grattis till 90 år, Mariehamnskvartetten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar