Grattis IFK, 100 år i år!
Har den äran att gratulera Mariehamn som fyller år i dag. Och IFK som fyller etthundra hela året! Jag gillar er båda och har massor av minnen. Häng med!
Det var (troligen) en vårdag och året (omkring) 1975. Jag var en IFK:are djupt in i den taniga kroppen. Vi bodde på Trobergsgränd och jag ägnade dagarna åt att planera en tillvaro som fotbollsproffs i någon liga någonstans.
IFK Mariehamn var större än bara en klubb som försåg ungdom med meningsfull fritid. Det var ett kall och en ynnest att dra på sig den grönvita dräkten och de långa strumporna.
Benskydd var ännu inte aktuella men mina målvaktshandskar kan jag fortfarande dra mig till minnes. Min idol var IFK:s målvakt, Sven-Erik, som var grön så till den milda grad att han låtit måla de ädlaste delarna i den rätta nyansen. Sades det i gänget med den övertygelse blott tioåringar med livlig fantasi kan uppbringa.
När skolan inte stod i vägen tillbringade vi, vi var många, all vaken tid på Idrottsparken och på den lilla fotbollsplanen på kullen bakom Scheffersgränd. Det var en tid som formade och fostrade och som fick ett abrupt slut den dag jag kom hem och informerades av mor att det förestod en flytt till ett hus som far skulle bygga i Godby. Finström?!
Ridån var svart, mörk och totalt obegriplig; att flytta till närapå jordens ände var väl sin sak men att ens i fantasin byta från grönt till rött var en tanke som inte ens gick att tänka. Fast det var som det var och det blev som det blev – alldeles fantastiskt. Det blev en gåva att födas i Mariehamn, växa upp i Finström och fostras i Jomala för att numera ha återvänt till staden.
I år fyller IFK Mariehamn 100 år som förening och jag inser att jag varit med på olika sätt under en betydande del av klubbens historia. Först som fotbollsjunior, sedan som arg konkurrent på volleyplan då jag spelade för Jomala IK. Sedan några häftiga och ofattbart lärorika år i IFK Mariehamn Ab:s styrelse och numera som ivrig supporter och medlem i DFS, Den Fyruddiga Stjärnan.
Här kan man för övrigt läsa några fler rader om den klubb som fyller 100 år i år, från perspektivet vid torget efter ligasegern 2016.
I dag fyller dessutom Mariehamn som stad 158 år och det är därför på sin plats att buga för jubilaren och säga grattis till IFK. Mariehamn och dess idrottslag kämpar tillsammans med att skapa ett innehållsrikt samhälle där företagare och medborgare och alla andra ska trivas på olika sätt. Det har vi lyckats med på ett hyggligt sätt, tycker jag. Här finns allt man kan önska sig och otroligt mycket mer än vilken som helst stad i samma storlek kan erbjuda. Stadsborna är kreativa och flitiga och har över tid skapat en sjudande metropol av ett litet samhälle.
Tack vare sjöfarten är Mariehamn en plats där alla får plats och kan jobba för sitt eget bästa vilket spiller över på hela samhället.
I dag är jag mindre tanig och med fötterna mer på jorden men innerst inne, kan jag ibland tänka, vill jag fortfarande bli fotbollsproffs! Och det är precis som livet ska vara. Fullt av drömmar, nyfikenhet, förväntningar och en tro på människans godhet. Realister är nödvändiga men, lite karikerat, ofta lite tråkiga. Hade vi alltid lyssnat på dem hade IFK aldrig vunnit cup- och ligaguld och trots dem har vi en stad som vägrar stanna av, som alltid vill framåt. Det är väl det som är förklaringen, en stad ska ha nejsägare och jasägare i någon form av lämplig blandning.
Ha en skön torsdag och missa inte IFK Mariehamns födelsedagssamtal i stadsbiblioteket klockan 18.30 i kväll!
Det var (troligen) en vårdag och året (omkring) 1975. Jag var en IFK:are djupt in i den taniga kroppen. Vi bodde på Trobergsgränd och jag ägnade dagarna åt att planera en tillvaro som fotbollsproffs i någon liga någonstans.
IFK Mariehamn var större än bara en klubb som försåg ungdom med meningsfull fritid. Det var ett kall och en ynnest att dra på sig den grönvita dräkten och de långa strumporna.
Benskydd var ännu inte aktuella men mina målvaktshandskar kan jag fortfarande dra mig till minnes. Min idol var IFK:s målvakt, Sven-Erik, som var grön så till den milda grad att han låtit måla de ädlaste delarna i den rätta nyansen. Sades det i gänget med den övertygelse blott tioåringar med livlig fantasi kan uppbringa.
När skolan inte stod i vägen tillbringade vi, vi var många, all vaken tid på Idrottsparken och på den lilla fotbollsplanen på kullen bakom Scheffersgränd. Det var en tid som formade och fostrade och som fick ett abrupt slut den dag jag kom hem och informerades av mor att det förestod en flytt till ett hus som far skulle bygga i Godby. Finström?!
Ridån var svart, mörk och totalt obegriplig; att flytta till närapå jordens ände var väl sin sak men att ens i fantasin byta från grönt till rött var en tanke som inte ens gick att tänka. Fast det var som det var och det blev som det blev – alldeles fantastiskt. Det blev en gåva att födas i Mariehamn, växa upp i Finström och fostras i Jomala för att numera ha återvänt till staden.
I år fyller IFK Mariehamn 100 år som förening och jag inser att jag varit med på olika sätt under en betydande del av klubbens historia. Först som fotbollsjunior, sedan som arg konkurrent på volleyplan då jag spelade för Jomala IK. Sedan några häftiga och ofattbart lärorika år i IFK Mariehamn Ab:s styrelse och numera som ivrig supporter och medlem i DFS, Den Fyruddiga Stjärnan.
Här kan man för övrigt läsa några fler rader om den klubb som fyller 100 år i år, från perspektivet vid torget efter ligasegern 2016.
I dag fyller dessutom Mariehamn som stad 158 år och det är därför på sin plats att buga för jubilaren och säga grattis till IFK. Mariehamn och dess idrottslag kämpar tillsammans med att skapa ett innehållsrikt samhälle där företagare och medborgare och alla andra ska trivas på olika sätt. Det har vi lyckats med på ett hyggligt sätt, tycker jag. Här finns allt man kan önska sig och otroligt mycket mer än vilken som helst stad i samma storlek kan erbjuda. Stadsborna är kreativa och flitiga och har över tid skapat en sjudande metropol av ett litet samhälle.
Tack vare sjöfarten är Mariehamn en plats där alla får plats och kan jobba för sitt eget bästa vilket spiller över på hela samhället.
I dag är jag mindre tanig och med fötterna mer på jorden men innerst inne, kan jag ibland tänka, vill jag fortfarande bli fotbollsproffs! Och det är precis som livet ska vara. Fullt av drömmar, nyfikenhet, förväntningar och en tro på människans godhet. Realister är nödvändiga men, lite karikerat, ofta lite tråkiga. Hade vi alltid lyssnat på dem hade IFK aldrig vunnit cup- och ligaguld och trots dem har vi en stad som vägrar stanna av, som alltid vill framåt. Det är väl det som är förklaringen, en stad ska ha nejsägare och jasägare i någon form av lämplig blandning.
Ha en skön torsdag och missa inte IFK Mariehamns födelsedagssamtal i stadsbiblioteket klockan 18.30 i kväll!
 |
| En glad yngling i en fullvuxen kropp på läktaren sedan IFK Mariehamn vunnit cupguld i Valkeakoski år 2015. |
 |
| Laget som trots en tidig utvisning visade FC Inter vem som bestämmer i Valkeakoski och hela Finland! |
Kommentarer
Skicka en kommentar