Bomarsunds störste hjälte

Har ägnat en del av sommaren åt att djupstudera boken ”Kring Bomarsund” som är skriven av tidigare landshövdingen Martin Isaksson. Texten är knastertorr men anslaget är ambitiöst och beskriver tiden i Bomarsund från år 1808 till 1856. Det är en tid som mer än alla andra skapade det Åland vi känner i dag. Under dessa fyrtioåtta år blev Åland (och Finland) ryskt. Åland belägrades och Östersjöns hittills allra största och flådigaste fästningsbygge konstruerades. År 1845 sprängdes det sedan i småbitar av fransmän och britter som inom ramen för det Orientaliska kriget (i folkmun Krimkriget) gjorde gemensam sak mot ryssarna.


Bomarsundstiden var extra allt. Inte minst festerna var coolare. År 1854 började tiderna bli skakiga. Alla visste att läget blev skarpare för var dag som gick. Ryssland stod i krig med Turkiet och dess allierade Frankrike och England. Under våren hade den brittiska flottan lämnat England och tagit sig upp till Östersjön och Bomarsund. På Åland förberedde man sig för invasion och historierna om de skräckinjagande britterna rullade över bygden. Att allt bara var krigspropaganda lärde man sig först senare. Några som begrep att utnyttja situationen var dock Vårdöborna som på den här tiden kallades Sundskärskarlarna. De svor den dåvarande ryske chefen Bodisco sin trohet men sade att de behövde gevär för att slå de annalkande britterna tillbaka. Om detta skriver Martin Isaksson så här i boken:

”Bodisco upptog mycket nådigt skärgårdsbornas tankar och rekvirerade både gevär och ammunition för utdelning. Bedömningen efter kriget var att Bomarsundsöversten kanske hade varit måttlig ivrig om han insett att tiden för sjöfågelsjakten närmade sig. Sundskärskarlarna var mera intresserade att fälla gudingar än engelsmän.”

Den 21 juni år 1854 var dagen då de allra första skotten avlossades mot den hotade fästningen. Tre fartyg med tillsammans 96 kanoner tog sig inom skotthåll och började kanonaden. Den som låg bakom det var kapten Hall som kraftigt överskattade sin tre fartygs förmåga. Någon effekt fick inte salvorna. Murarna till fästningen förblev intakta men handelsman Obdaloffs trähus i Skarpans strök med. Sammanlagt dog fyra människor och femton skadades till följd av beskjutningen. En läkare och en krigsdomare hörde till de förolyckade. Det kunde blivit många fler men tack vare en rådig irländare vid namn Charles Davis Lucas blev det inte så. Därför är Victoriakorset för alltid förknippat med Åland.

Detta första anfall den 21 juni var inget mot det som sedan skulle följa samma sommar. Det första anfallet var illa planerat och resultatet av en tokmodig kaptens tankar men är ju ändå en historia värd att berättas än i dag. Händelserna som utspelade sig sommaren år 1854 är skälet till att Åland än i dag kallas Fredens öar!

Denna bok borde egentligen alla läsa. Här får man en bild av hur Åland utvecklades i samklang med det enorma fästningsbygget på Bomarsund och hur britterna och fransmännen till sist ruttnade och jagade ryssarna på flykten och sprängde fästningen.

Så här såg det ut senare på sensommaren år 1854 då den brittiska flottan på allvar inledde bombardemanget av Bomarsunds fästning.

Den här minnesstenen är rest i Bomarsund till minnet av de första Victoriakorsen som är ett resultat av händelser den 21 juni år 1854. Egentligen borde det finnas en informativ skylt bredvid som berättade vad hjältarna gjorde.

I slutet av juli tog sig de mäktiga krigsfartygen genom lilla Ängösund, något man egentligen inte trodde var möjligt.