Två jaktdagar att minnas

Den som jagar lever. Få ting här i världen går upp mot att med sig själv som enda sällskap (och en hagelbössa) stå timme ut och in i väntan på ett byte som oftast inte kommer. Jo en sak, går upp mot detta, förklaringarna vid elden i pausen!

(Jakt är speciellt på många vis och alltid oförutsägbart.)

Fredagen ägnades åt att tillsammans med Lagtingets Jaktklubb och några inbjudna gäster försöka lura någon av de rätt talrika rådjuren som finns på samma plats som Gustav Vasa själv jagade på 1500-talet. Kastelholms kungsgård blev kunglig jaktmark år 1537 och stod under lång tid för köttleveranser till hovet i Stockholm. Här hölls då rådjur, hjort och älg inhägnade och ve den som sköt utan lov. Dödsstraff var ett alternativ men oftast blev det landsförvisning. Som kungsgård fortsatte Kastelholm till 1762, alltså i tvåhundratrettio år!

Hade Lagtingets Jaktklubb haft många munnar att föda hade det blivit magert denna dag. Vi blev helt utan trots att närkontakt inte saknades, rådjuren hade rätt och slätt ganska mycket tur. Dessutom blandade sig två älgar i leken och skrämde upp taxen Jocke rejält. Nu är det ju ändå på det lyckliga viset att få människor svälter i dessa dagar och att rådjuren får fortsätta löpa men att det ständiga samtalet som krävs mellan människor istället fick utvecklas. Vår lilla jaktklubb ses inte så ofta på det här viset men när det sker, sker det hjärtligt.

Så här gick det i fjol på Kastelholmsjakten.
Och här berättar jag mer om Gustav Vasas förhållande till just Åland.

Lördagen tillbringade jag i Överby, Jomala, där gästjägare från Ekenäs var på plats och bidrog både till god stämning och viss jaktlycka. Själv blev jag lurad inte en gång utan två. Av mig själv, vilket inte är så ovanligt i jaktsammanhang. Första gången var min uppgift att bevaka pass nummer sex. Jag kom till platsen, skrapade mig i huvudet och tyckte en plats femtio meter bredvid pass nummer sex såg bättre ut med utsikt även åt andra hållet. Alla som jagat vet hur det är. Det handlar om det gröna gräset och så vidare. Alltså satte jag mig på min egen utsedda plats bara för att en timme senare se get och två killingar försiktigt trippa förbi – på pass nummer sex, för långt bort för gamla hagel-Bettan...

På sista passet var det dags igen. Min plats var ett bakpass nära Kuopio och mina chanser till djur bedömde jag som mikroskopiska. Det blev tvärtom och det första hann jag inte ens se men jag såg hunden som passerade trettio meter bredvid mig... En halv timme senare kom ett ensamt djur med god fart mot ett närliggande torn där sonen Mille huserade. Yes! Tänkte jag, han får skjuta. Men då vek djuret av mot mig, stannade först på sextio meter och sedan på fyrtio meter. Mellan mig och bytet stod dessvärre en smal tall exakt i skottlinjen. När jag antagligen ganska klumpigt försökte få upp kolven mot axeln såg djuret mig och var borta lika snabbt som den kom.

Sammantaget var det två härliga dagar i skogen även om bytet som sådant var magert, både om armar och hals.

Lunchpaus i skogen. Från vänster Rune Karlsson, Carola Boman, Sune Eriksson, Sune Mansén, Göran Bengtz och Jörgen Strand.

Ray Holmlund hade ordnat med fältkök och skaffning. Ray har för övrigt järnkoll på Kastelholms kungsgård och alla de träd och arter som växer och frodas i skogarna.

Från en annan vinkel. Kollegan Brage Eklund hugger in på soppan. 

Roligare än så här blir det ibland inte på ett jaktpass. Ska sanningen fram är det precis så här 99 procent av tiden ter sig. MEN, när det sista ögonblicket kommer, då är det värt varenda minut av väntan!