75 år sedan kriget

I dag är det sjuttiofem år sedan vinterkriget mellan Sovjetunionen och Finland startade år 1939. Sedan dess är 30 november mycket mer än Karl XII:s dödsdag och Skottlands självständighetsdag. Det är en påminnelse om mod, hjältar, prövningar, död, liv och en okuvlig vilja att försvara sitt land. I dag är det dessutom första advent vilket gör det extra passande att hylla det tända ljuset som driver mörkret på flykt.

Möjligen är jag bara en produkt av ett samhälle där krig aldrig funnits och där säkerheten alltid varit självklar. Trygghet har aldrig, för mig och för de allra flesta ålänningar, varit ifrågasatt. Det är självklart och normalt att man alltid haft mat på bordet och tak över huvudet. Den nordiska normen är trygghet och allt utanför den är onormalt.

Om detta har jag skrivit tidigare då ämnet fascinerar och engagerar, åtminstone mig. Denna dag är även hyllad på många olika vis i Finland, till exempel av Yle.

År 2012 handlade bloggen om att knäppa sina händer, ända upp till armbågarna i tacksamhet för det mod våra tidigare generationer visade.

För bara några dagar sedan var den lilla byn Mainila aktuell. Det var där allt började som en följd av planterade provokationer.

En viktig roll spelade Mannerheim, marskalken som hade ett skakigt förhållande till Åland men trots det var en man att lita på.

Slaget i Suomussalmi som möjligen och troligen räddade vårt land och gjorde att vi i dag inte pratar ryska.

I fjol skrev jag om mod och beslutsamhet, något som behövs i går och i dag och i morgon. Det saknas inte utmaningar i dag heller.

Och såklart är det svårt att resonera kring kriget utan att nämna Stalin själv, alltså mördaren.

Ha en skön första advent och prisa freden.

Ett ljus slår aldrig fel när mörkret faller. Den 6 december är traditionen i Finland att mellan 18 och 21 hålla två ljus brinnande. Ett för de som aldrig kom tillbaka och ett för de som återvände.

Kommentarer

Populära inlägg