Idag hade jag möjligheten att inviga en fantastisk utställning på Ålands konstmuseum, det handlar om Spirit of Emelia av Danelle Bergström och om det finns massor att berätta men jag höll mig till följande. Trevlig läsning:
Kära Danelle Bergström, bästa skeppsbyggare, konstvänner och vänner av Emelia.
Det börjar med ett stycke ek. Tungt, motsträvigt och ganska långt från tanken på ett seglande fartyg. Eller nej. Det börjar ännu tidigare. Med ett ekollon. Med en skog i Danmark. Fast egentligen med någon som säger att vi borde bygga en ny galeas på Åland. Sedan behövs några andra som svarar: yes, we can! Ni hör, det där med flödesscheman är inte så enkelt. Historien är inte densamma för alla. Det handlar om vilket perspektiv på det som hänt, man råkar ha.
Det som börjar som en hoppfull tanke växer till en berättelse om händer, kunskap och tålamod. Om människor som ger sin tid, sin yrkesskicklighet och en rejäl dos envishet åt något som ingen av dem hade kunnat skapa ensam.
Danelle, du kom från andra sidan jorden, gjorde Åland till ditt hem och såg något i bygget av Emelia som vi andra kanske inte alltid stannade upp och lade märke till. Du såg inte bara ett fartyg växa fram. Du såg talkan, egensinnet och människorna bakom arbetet. Du såg eken bli spant, spanten bli skrov och skrovet få liv. Och du såg ansiktena.
I Spirit of Emelia möter vi 72 porträtt och lika många röster. Skeppsbyggare, frivilliga, hantverkare och stödjare. Människor som redan kunde och människor som lärde sig. Människor som bar, mätte, hyvlade, hamrade, funderade, gjorde om och fortsatte. Vi ser de nyfikna, de generösa, de hårdhudade, de smarta, de snälla, de lekfulla, de administrativa och många fler. Det är en viktig del av denna utställning. För även om Emelia är byggd av ek, stål och koppar är hon framför allt byggd av människor, och vi, vi är ju som vi är vi.
Det så kallade mannaminnet är som bekant varken särskilt långt eller pålitligt. Spirit of Emelia gör därför något betydelsefullt. Utställningen förvandlar det hårda arbetet till konst och låter oss se sådant som annars lätt försvinner i vardagen.
Danelle, du har beskrivit Emelia som generositet som har blivit synlig. Det är mycket träffsäkert. Inte generositet som en storslagen gest, utan som något högst konkret: en hand på en planka, några timmar av ens tid, ett gott råd, ett ekonomiskt bidrag, ett löfte som hålls. Och ett leende på morgonen. Också det behövs.
Ordet talka är svårt att översätta. Det handlar om ett arbete som är för stort för en enda människa. Om människor med olika kunskaper som samlas kring en gemensam uppgift. Och om stora mängder fika som är minst lika viktigt som de tekniska specifikationerna. När arbetet är klart tillhör resultatet alla. Det är en gammal tradition. Men det är också ett mycket modernt sätt att åstadkomma stora saker tillsammans.
Som talman för Ålands lagting har jag svårt att se Emelia utan att samtidigt tänka på hela Åland och på vår självstyrelse. Också den började med en idé om att något som verkade svårt faktiskt var möjligt. Självstyrelsen kom till genom en internationell lösning, grundad på lag, överenskommelser och tillit. Men lösningen blev levande först när människor fyllde den med innehåll. Generation efter generation. Beslut efter beslut. Ibland i stor enighet. Ibland efter diskussioner som har pågått något längre än det tog att smida 10 000 kopparspikar och driva in dem i bordläggningen. Försiktigt uttryckt.
Självstyrelsen är, precis som Emelia, inte ett monument eller en prydnad som ska beundras på avstånd. Den är ett arbetsredskap. Den ska användas, vårdas och nu och då renoveras. Den kräver kunskap, ansvar och tillit. Mellan människor. Mellan våra åländska institutioner. Tillit mellan Åland och Finland. Och till den internationella rättsordning som en gång bidrog till att finna en fredlig lösning på Ålandsfrågan. Det arbetet blir aldrig helt färdigt. Och det ska det inte heller bli, som bekant är färden målet. Varje generation måste göra sin del, lära av dem som arbetade före och sedan lämna över något som håller för framtiden eller i vart fall så länge som möjligt.
Ett kulturarv lever bara när kunskapen används, berättelserna förs vidare och nästa generation får chansen att inte bara titta, utan också röra, pröva, misslyckas, lära och så småningom ta ansvar. Emelia är därför inte ett farväl till ett gammalt hantverk. Hon är en inbjudan att föra det vidare. På Åland har havet aldrig varit bara en bakgrund. Det är vår väg ut i världen, vår arbetsplats, vår försörjning och en del av vår identitet.
I Spirit of Emelia möts skogen och havet. Den danska eken och den åländska stranden. Det nedärvda hantverket och den samtida konsten. Det höstbruna och det havsblå. Från timmer till hav. Från minne till framtid. På väggen hittar vi en bit av whiskyplankan, den sista plankan som fästes vid skrovet. På den har du målat ett ekollon.
Det är detaljen som rymmer tusen ord. Den påminner oss om var allt började. Men ett ekollon handlar inte bara om ursprung. Det bär också med sig löftet om någonting nytt. Om nästa skog. Nästa bygge. Nästa generation. Och det är här ditt arbete, Danelle, når långt bortom ett enda fartyg och en enda ö.
När de stora uppgifterna känns övermäktiga och den egna insatsen för liten ger Spirit of Emelia några lugna och tydliga svar: Börja tillsammans. Bidra med det du kan. Lär dig resten på vägen. Och fortsätt.
Det är så ett samhälle byggs. Inte en gång för alla, inte av en enda människa och inte av en enda generation. Utan när tillräckligt många bestämmer sig för att det gemensamma är värt mödan.
Danelle, tack för att du såg detta och för att du delar det med oss. Tack för att du ger skeppsbyggarna, de frivilliga, stödjarna och hantverkarna deras plats i berättelsen. Tack för de 75 porträtten, rösterna, landskapen och alla de små detaljer som tillsammans gör det stora synligt.
Och tack för att du påminner Åland om något som är djupt rotat i oss, men som vi aldrig får ta för givet: vår förmåga att tillsammans förvandla en idé till verklighet. Spirit of Emelia är mycket mer, det är Spirit of Åland, Spirit of People eller rentav bara Spirit. Precis det som hela världen ropar efter idag. Spirit.
Till alla som har byggt Emelia, stött projektet och gjort denna utställning möjlig: tack.
Ni har inte bara byggt ett fartyg.
Ni har gjort kunskap synlig, gemenskap konkret och framtidstro möjlig att ta på. Det är med stor glädje och tacksamhet som jag förklarar utställningen Spirit of Emelia öppnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar