Torsdagen den 1 oktober blev en sorgens dag då professor emeritus och käre vännen Göran Djupsund lämnade det jordiska, oväntat och alldeles, alldeles, för tidigt. Det känns närmast övermäktigt att ta in att han är borta.
Detta drabbar många och framför allt hans familj och nära. Deras förlust och sorg är av en helt annan magnitud än alla andras. Våra böner är med er.
”Djupis” kom in i mitt liv för länge sedan, med en välfylld racketväska. Det började med en gemensam faiblesse för squash och det skulle visa sig att han hade en bakgrund på elitnivå vilket, försiktigt uttryckt, jag saknade.
Vi kom alltså från olika planeter, men det hindrade inte Göran från att oförtröttligt undervisa, ty sådan var han. Vi tränade timme ut och timme in, filade på detaljer, diskuterade vinklar, slet och kämpade och inte för en sekund släppte han tanken på att få nån slags fason på mitt spel, på bekostnad av det egna. Han gav aldrig upp trots att jag själv tvekade rätt ofta, det gjorde ont och det var jobbigt.
Guldkanten kom i omklädningsrummet efter träningen. Där flög samtalet högt och lärdomarna fortsatte att hagla. Det handlade om allt från vänsterhänta fotbollsmålvakter till demokrati, politik, människan och vart världen egentligen är på väg. Ibland pratade vi också om nödvändigheten av att äga en hygglig pickup och hur fasader borde målas. Med Göran gick det att prata om allt, och det var dessutom roligt!
Professor Djupsund var stigfinnaren som tidigare än andra såg spåren och det hade ingenting med tur att göra. Liksom spåraren på savannen var Göran tränad i att känna dofter, läsa mönster, förstå vinden och dra slutsatser. Göran var en nyfiken man, på alla sätt. Han läste mer än vi andra. Hans nätverk sträckte sig överallt, och han var i grunden en nyfiken man och till råga på allt hade han en gigantisk arbetskapacitet. Med mottot en sund själ i en sund kropp var han i fysisk mening närmast en tonåring och det gjorde att han kunde hålla skärpan längre än andra. Det hjälpte honom att förstå hur saker hänger ihop och varför människor gör saker, för visheten bor som bekant granne med fliten. I detta ingick att nu och då dyka ner i populärkulturen, när det kom nya kriminalserier på nån streamingtjänst släppte han allt. Det fanns inte viktigt och oviktigt, allt spelade roll.
Därför lyssnade så många när Göran pratade och därför är vi många som undrar vem vi nu ska fråga när vi försöker förstå vad som egentligen håller på att hända.
Vårt sista samtal, för någon vecka sedan, handlade om fred och hopp.
Om det märkliga att fredsrörelsen, som på olika sätt har definierat så många i vår generation, har försvunnit ur vardagen. När världen fylls av krig talar vi allt mer om vapen och upprustning och betydligt mindre om fred. Man kunde ju tycka att det borde vara precis tvärtom.
Som vanligt nöjde sig Göran inte med att konstatera detta. Han funderade, läste och grävde och konstaterade att hopp aldrig får förminskas till en fåfäng önskan om att allting nog ska ordna sig. Inte något som bara finns i våra huvuden. Hopp handlar om hårt arbete.
Hopp kräver att människor träffas, pratar, argumenterar, lyssnar och försöker övertyga varandra. Att man orkar försöka igen. Att man har ett mål och tålmodigt fortsätter, även när utvecklingen för tillfället tycks gå åt motsatt håll.
Det definierade Göran, att aldrig ge upp ansträngningarna att förbättra.
Detta kan kännas självklart men är särskilt viktigt i en tid där algoritmerna bestämmer över hur vi ser världen. De räknar klick, reaktioner och skapar uppmärksamhet. Sorg och glädje, rädsla och framtidstro, allt blir till siffror. Algoritmer känner aptit, aldrig tröst, och sådana är inte vi, egentligen. Sådan var absolut inte professorn, han kände till alla genvägar men vägrade ta dem.
Göran var intresserad av det som låg bakom siffrorna.
Människorna, sammanhangen, orsakerna och möjligheterna. Han besatt förmågan att se världen som den faktiskt är och ändå fortsätta fundera på hur den kunde bli bättre. Det är en betydligt mer krävande form av hopp än att bara tro att allt ordnar sig.
Nu har hans familj förlorat en människa som inte går att ersätta och vi andra har förlorat en vän, lärare, samhällsdebattör, samtalspartner, spanare och lots. Vi har alla tappat en människa som hjälpte oss att se längre.
Showen kommer förstås att fortsätta, men på ett annat sätt.
Det sista medskicket från Göran handlade om att hopp kräver arbete och det är en fantastisk hälsning från en man som ägnade sitt liv åt att förstå världen och människorna.
Hur eländigt och förbannat det än känns just nu är detta vägen framåt, och som han kanske hade uttryckt det själv. Fortsätt jobba, fortsätt hoppas, fortsätt vara. Och glöm inte bort att morgondagen alltid är bättre än idag.
