Dags göra tunnel till vardag

Redan i november i fjol lämnade jag och Centern in åtgärdsmotionen om att bredda upphandlingen av trafik till Föglö att även innefatta en tunnel. Av oklara skäl behandlades motionen först vid dagens plenum vilket passar bra in med tanke på den överväldigande folkvilja som säger nej till att bygga en jättebro på Föglö för att spara in kanske tio minuter på överfarten till Svinö.

Jag har satt mig in i det av privata intressen aviserade tunnelprojektet och anser att deras argument är väldigt starka och att man tillsammans med privata investerare kan åstadkomma en tunnel som i ett slag skulle förbättra vardagen för hela skärgården och dessutom vara ekonomiskt klokt för alla ålänningar och att en tunnel skulle göra hela Åland radikalt mycket större och mer tillgängligt. I samband med att lagtinget i dag behandlade motionen inför den fortsatta analysen i finans- och näringsutskottet sade jag ungefär så här:

Talman,

denna motion handlar om hur vi ska tackla framtiden i allmänhet och särskilt skärgården. Det finns ett unikt läge att skapa gedigen framtidstro i en region som sedan decennier tillbaka avfolkats. Samtidigt kan vi göra Åland större och därmed hela landskapet till en mer attraktiv plats för nya ålänningar. Därutöver skapar vi förutsättningar för mindre fossila utsläpp och större social delaktighet i form av säkra kommunikationer. Detta handlar om att vi genom att bygga en tunnel kan skapa grund för tillväxt, näringsliv och folks vardag.

Genom att bredda den pågående upphandlingen av ännu en färja och på riktigt utreda en tunnel mellan Degerby och Svinö kan vi expandera Åland på riktigt. Detta ska inte ses som kritik mot det kortruttsarbete som genomförts eller den upphandling som pågår.

Det handlar om att tillsammans med det privata näringslivet göra det till synes svåra till framtidens vardag. Att bygga tunnlar är inte längre en utopisk tanke, det är en krass verklighet som på andra ställen i världen, Färöarna, Island, Norge, har skapat sjudande samhällen av tynande byar.

Min motion ska också läsas mot bakgrund av den finansiella verklighet världen befinner sig i. Det finns mer pengar än någonsin och det finns investerare som aktivt söker långsiktiga, säkra och därför inte så högt avkastande placeringar. Enkelt uttryckt går ett privat-offentligt samarbete ut på att det privata betalar tunnelbygget medan landskapet förbinder sig att i trettio år hyra det för att därefter överta äganderätten under en framtid som ingen vet hur lång den är. När det gäller ekonomi finns inga säkra siffror men väldigt mycket tyder på att om man slår ut en investering på trettio år framstår en tunnel mellan Degerby och Svinö som överlägset i jämförelse med att bygga en bro på Föglö och sedan ansluta en ny färja.

Tunneln blir en lägre kostnad för skattebetalarna än att fortsätta göra som vi alltid gjort och bygga nån bro här och nån bro där i kombination med en färja.
Vi befinner oss just nu i en upphandling av den så kallade Föglölinjen som innehåller många frågetecken. Därför känns det inte oöverstigligt att utvidga både arbetet och tankesättet. Sedan Föglölinjen lades ut som ett EU-anbud har projektet förändrats och anbudstiden förlängts till den 2 maj. Förr talades det om en körtid från Gripö till Svinö på arton minuter. I dag är man uppe i tjugo. Det betyder att inbesparingen i körtid är mindre än i det ursprungliga förslaget. Dessutom ska den nya färjan anlöpa Gripö vilket betyder en bil- eller bussfärd till Degerby och så vidare mot den övriga skärgården. Allt detta hänger dessutom på att vägplanen för västra Föglö vinner godkännande vilket utgör ytterligare ett osäkerhetsmoment.

Detta betyder att den eventuella inbesparingen i restid blir väldigt liten i förhållande till i dag och mindre än man först tänkt vilket användes som ett tungt argument. För det andra visar beräkningarna att man inte når någon inbesparing i förhållande till dagens trafik med Skarven. För det tredje lyfts det nu i debatten att bron till Gripö ska bädda för en tunnelfortsättningen till Svinö vilket är oerhört konstigt eftersom regeringen tvekar till att bredda upphandlingen redan nu för att undersöka möjligheterna till tunnel utan bro.

Kära lantråd och ministrar, detta resonemang håller inte ihop och därför borde vi göra om och göra rätt.
Det är också på sin plats att lyfta det prestigefyllda hållbarhetspris som Åland fick i Bryssel häromdagen. Det är ett resultat av ett tvärpolitiskt samarbete som började under den förra regeringsperioden. Hela detta lagting är att gratulera. Men vi måste också leva som vi lär.

På ett övergripande plan skulle en tunnel på ett radikalt sätt minska den totala åtgången av fossila bränslen, metaller och mineraler samtidigt som det skulle skapa större valfrihet för alla berörda skärgårdsbor.

Det har också hävdats att ett tunnelbygge skulle medföra stora utsläpp. Det är inte sant. Uppskattningar har visat att ett bygge motsvarar tre års utsläpp från Skarven. Sedan minskar utsläppen kraftigt. När tunneln står klar har vi alltså sparat på miljöbelastande utsläpp, vi har gjort Åland större och vi har gjort det möjligt att bo i skärgården och jobba i staden.

Alla kortruttsplanerare får förlåta mig men ska skärgården ha en framtid är det en tunnel som gäller, är min slutsats.
Denna motion handlar om att i ett slag lösa en stor del av skärgårdens transportproblem och samtidigt göra Åland större och dessutom skapa lägre och mer förutsägbara driftskostnader. Att bygga en tunnel mellan Degerby och Svinö i Lumparland är ett sätt att bedriva regionalpolitik och skapa framtidstro. Att fortsätta som hittills är enligt min mening ingen lösning, man gör på samma sätt som hittills och förväntar sig ändå ett annat resultat. Jag menar att skärgårdens fort- och överlevnad handlar om transporter och här är en tunnel överlägsen och dessutom i ekonomisk mening billigare.

Vi får mer och betalar mindre.
Jag anser att argumenten för att i vart fall seriöst be om anbud för en tunnel är starka till en gräns att det känns konstigt att tvingas stå här och förklara. Sanningen är att landskapsregeringen med sin skärgårdspolitik just nu gör såväl skärgården som resten av Åland en ofattbart dyr björntjänst. Därför hoppas jag lagtinget kan inse att vi i dag har ett unikt läge att inte bara skapa större trygghet i skärgården utan också en mer förutsägbar ekonomi för hela Åland som i ett slag skulle bli oerhört mycket större.

Tunnelbygge i Norge, på Hestøya.

Politik handlar om att omfamna framtiden och skapa förutsättningar. Nu är läge att göra just detta. 

Drivet finns på Vårdö

Det finns två sätt att betrakta framtiden. Man är nöjd med hur det är eller man vill åstadkomma något bättre. För det senare krävs någon form av hunger efter det man ännu inte har. Det kan röra sig om pengar (ofta är det det), bekräftelse, någon form av segrar eller rätt och slätt bara en skojigare vardag. Livet är sällan svårare än så.

Blev till min glädje i går inbjuden till Vårdö där en grupp entusiaster samlades för att diskutera framtid och utmaningar. Det gick heller inte att komma förbi sättet på vilket Vårdö och alla andra kommuner behandlats av Ålands landskapsregering under den snart avslutade mandatperioden. Fokus har legat med neddragningar och inskränkningar istället för möjligheter och utveckling. Detta har jag lyft flera gånger men aldrig fått något svar. Det är ofta så att det dunkelt tänkta blir det dimmigt sagda och där fyller LR alla boxar.

Ska inte gå in på allt som sades vid gårdagens möte men jag riktar ändå mitt tack till turistförtagaren som vägrar ge sig, Olof Salmi, och kompisen Knutte Mattsson som trots sin ålder hängde på och pratade om den framtid som alltid finns där. Han var för övrigt drivande bakom den Chipsfabrik som byggdes för femtio år sedan och sedan dess skapat välstånd och arbetsplatser på hela Åland.

I sammanhanget är det också omöjlig att inte nämna Vårdös framtida möjligheter där storytelling är ett måste. Vårdö har gott om berättelser med början från Lövökongressen och fortsättning i Victoriakorsen och Krimkriget. Även om det är länge sedan tror jag nyfikenheten fortfarande finns kvar, såvitt man skapar en historia som känns trovärdig och spännande.

Nu fortsätter veckan med nya möjligheter och på onsdag ska det diskuteras en tunnel till Föglö igen. Det är något jag tror på då det en gång för alla skulle skapa framtidstro i en skör region. Att bara bygga en bro och köpa en ny färja är att göra samma sak som hittills och alla vet vad definitionen på galenskap är, enligt Einstein själv:

Galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat.

På Vårdö finns både berättelser och entusiasm vilket är en bra kombination.

Detta blev början till en bra diskussion på söndagseftermiddagen i Vårdö skola. Där har jag även tidigare mötts av inspiration och kämpaglädje.

Om jordbruk och fiskodling

Det pågår i dagarna två en ganska spretande näringslivsdebatt i Ålands lagting. I Centerns gruppanförande försökte jag plocka fram några av de tillväxtbranscher som, vid sidan av självklarheter som sjöfart och turism, är viktiga för landskapet framöver.

Målet för åländsk näringspolitik borde vara att människor runtom oss reagerar så här när de hör Åland.

Bland mina slutsatser som framkommer nertill finns till exempel:

• Landskapsregeringen har kapitulerat och förmår inte formulera ett meddelande/strategi för framtida näringspolitik.

• Ålands BNP har stagnerat och näringslivet har gått bakåt, inte framåt, under denna regering.

• Läget kräver en offensiv näringspolitik som stärker den åländska konkurrenskraften.

• Finlandskabeln borde utnyttjas i högre grad än i dag och i större utsträckning finansieras av allas skattemedel, inte bara företagens.
• Jordbruket och fiskodlingen borde uppmuntras i högre grad än i dag.

• Skatteundantaget måste förklaras och försvaras alla dagar.

• Skolan borde inkludera entreprenörskap och globalisering i undervisningen. Eller ägna sig åt dessa områden mer än i dag.

• Behandlingen av Vårdö är motsatsen till man säger sig vilja göra från landskapsregeringens sida.

Talman,

Det är storartat att lagtinget diskuterar det åländska näringslivet på bred front och vår konkurrenskraft gentemot omvärlden. Ändå måste det sägas att debatten ter sig en aning underlig. I samband med de två senaste behandlingarna av budgeterna har finansministern Mats Perämaa efterlyst en debatt om vårt näringsliv i samband med remisserna och utskottsbetänkandena. Skälet till detta har antagligen varit att budgeterna inte innehållit särskilt mycket näringspolitik. Mest har det saknats tydliga prioriteringar.

Nu har lagtinget tagit initiativ till denna diskussion och från näringsavdelningen försetts med ett dokument rubricerat ”underlag”. Vår uppfattning är att det hade varit tydligare med ett meddelande från landskapsregeringen där linjerna för näringspolitiken hade tydliggjorts.

Detta underlag ger snarare en vink om att landskapsregeringen tycks ha kapitulerat i sitt arbete med att skapa förutsättningar för det åländska näringslivet. Det är utomordentligt synd.

De övergripande siffrorna visar att vårt näringsliv stampat på stället de senaste tre fyra åren. I klartext betyder nuläget att Åland och dess näringsliv gått bakåt, inte framåt, under ledning av denna regering.

Den samlade åländska produktionen mätt i euro ligger i dag på knappt 1.300 miljoner. Det är mindre än åren 2007 och 2009 vilket är uppskakande. Något har alltså hänt de senaste fyra åren. Från botten 2011 gick det ganska brant uppåt fram till 2015 då näringslivet planade ut. De senaste tre åren är tillväxten obefintlig vilket är tankeväckande på väldigt många sätt. Våra kringliggande grannländer visar tvärtom goda tillväxtsiffror. Det är särskilt uppseendeväckande eftersom antalet ålänningar fortsatt öka under de aktuella åren.

Det är en imponerande samling fakta som näringsavdelningen och kringliggande myndigheter presenterat och skickat ut inför denna debatt. I 15 olika bilagor, visioner, strategier, indikatorer, grafer och mycket mer får vi en bild av ett samhälle som befolkningsmässigt växer på alla plan och snart når 30.000 invånare. Vi har fler företag än någonsin och arbetslösheten är antagligen historiskt låg. Våra 2.600 företag består av människor som ägnar dagar och nätter åt att grunna på var nästa kund finns och hur debet och kredit ska ihop när månaden är slut. Dessa tusentals företag är till nästan nittio procent mycket små, med fyra eller färre anställda, och ägnar sig huvudsakligen åt att leverera tjänster.

I landskapsregeringens och hela Ålands intresse borde ligga att uppmuntra dessa företag att ta nästa steg för att öka lönsamhet och omsättning. För det krävs en offensiv näringspolitik.
Det hade alltså varit upplyftande med någon slags fingervisning över hur regeringspartierna vill sätta ytterligare fart på det åländska näringslivet. Turism är en viktig framtidsbransch och något vi på alla plan borde uppmuntra. Detta gäller också intellektuella tjänster och vikten av att inkludera finansiering av till exempel nystartade IT-bolag. Eller hur vi i ännu högre grad kunde förädla jordbruket och fiskodlingen. Båda näringsgrenarna är starka framtidsbranscher – folk behöver alltid äta och efterfrågan tar aldrig slut.

Det finns andra frågor som borde förses med utropstecken. Borde vi i ännu högre grad växla om traditionella investeringsbidrag till tydligare riskkapital? Vad kan vi göra för att dra nytta av den nya Finlandskabeln som i dag utgör en ekonomisk konkurrensnackdel för vårt näringsliv? Hur vänder vi våra utmaningar till våra fördelar? Det vore näringspolitik och framtidstro i högre grad än ”underlag för en debatt”.

Vad kan vi göra för att med ytterligare kapitaltillskott från den allmänna kassan minimera verkningarna från Finlandskabeln med målet att stärka konkurrenskraften hos våra industrier? Vi borde använda självstyrelsen för att stärka företagens ställning på omkringliggande marknader. Till exempel skulle en biogasanläggning i ett slag förbättra läget för våra matföretag. Varför har detta inte synts i verkligheten? Vi har under många år talat för ökat byggande av trä men i verkligheten gör vi som förut.

Åland är en liten plätt i en stor värld och vi måste se till att skapa förutsättningar för att morgondagens exportörer väljer att bosätta sig här eller flytta tillbaka hit. För att detta ska lyckas är det till exempel direkt avgörande att redan i dag ha de främsta kommunikationslösningarna som står att finna. Hur har landskapsregeringen tänkt arbeta med detta?

Vi vet att omvärlden ropar efter ingenjörer och elektriker och sjukskötare och spelkonstruktörer och många fler. Varför finns ingen tydligare koppling till utbildningsväsendet?
Från Centerns sida applåderar vi beslutet att bolagisera Högskolan på Åland men vi undrar varför det arbetet inte syns tydligare inom näringspolitiken? Varför lyfts inte vikten av exportintäkter ännu mer av landskapsregeringen? Nästan all tillväxt bottnar i att skapa efterfrågan hos kunder som själva inte bor på Åland. Vi må vara ett starkt samhälle men vi är det bara tack vare vår exporterande industri. Av våra tio största arbetsgivare tjänar alla merparten av sina pengar på andra ställen än på Åland. Här menar vi att det officiella Åland borde hjälpa till och stärka närvaron i våra grannländer hellre än försvaga den, vilket tyvärr skett under den här mandatperioden. Vi skulle också gärna se att självstyrelsen i den mån det är möjligt skulle användas som ett varumärke som borgar för smak och kvalitet och pålitlighet och säkert mycket mer. Som ett litet samhälle gäller det att testa alla vägar och jag vill här dra en parallell till den lilla ön Guernsey i Engelska kanalen. Där bor 60.000 människor som bestämt sig för att använda sin självstyrelse på ett väldigt tydligt sätt. Det är förbjudet att importera mjölk till ön. All mjölk som konsumeras på ön måste vara producerad på ön. Skälet är enkelt, utan lagstiftning skulle primärnäringen inte klara sig.

Detta är måhända utmanande mot bakgrund av vårt EU-medlemskap men är ändå ett sätt att tänka annorlunda och utmana verkligheten. Det finns mer landskapsregeringen och lagtinget kan göra för att med självstyrelsen som stöd göra Åland mer attraktivt.

Vi menar också att landskapsregeringen måste hårdbevaka den finländska tullen som inte direkt anstränger sig för att göra skattegränsen osynlig. Under den senaste tiden har mycket oroväckande signaler nått åländska företag som ägnar sig åt import och export och därför på daglig bas står i kontakt med tullmyndigheterna. Här spelar landskapsregeringen en direkt avgörande roll i att bevaka och försvara det beslut som skapade skattegränsen och som de facto berett vägen för hela Finlands och Sveriges industriella framgångar. Tack vare taxfree-undantaget kan varor från de båda länderna exporteras och importeras till förmånligare priser och på mer regelbundna tider än vad som annars varit fallet.

Sjöfarten och färjorna står för den absoluta lejonparten av det gods som skapar tillväxt i Sverige och Finland och även Estland. Från Centerns sida förutsätter vi att landskapsregeringen varit medvetna om den hårdare linjen från tullmyndigheterna och även agerat och agerar för att förklara och försvara den gräns som inte syns men som i högsta grad finns. Näringslivets kostnader, där skattegränsen framträder tydligast av alla, borde minimeras överallt i det offentliga Åland och det borde stå överst i varenda regeringsprogram. För utan ett konkurrenskraftigt näringsliv, har Åland ingen lysande framtid att se fram mot.

Vi vill i sammanhanget också understryka vikten av att taxfree-undantaget tillkom i samband med EU-inträdet 1995. Det var näringspolitik på riktigt.

Tack vare det har trafiken till och från Åland kunnat expandera och fortgå och därför kan vilken ålänning som helst välja mellan i runda slängar 24 avgångar per dygn till Finland, Sverige eller Estland. Mig veterligen finns det inte en ö av motsvarande storlek som kan erbjuda något motsvarande. Färjetrafiken har gjort oss uppkopplade men kanske också lite mätta vilket leder vidare till vad vi kan göra för att skapa modiga företagare och en större hunger.

Till att börja med borde vi redan från tidig skolålder införa begrepp som globalisering och entreprenörskap ännu mer än i dag. Vi har en egen grundskolelag och kan i högre grad se möjligheterna i att vara annorlunda och skapa vår egen framtid. En av bilagorna inför denna debatt utgörs av en mycket tankeväckande omvärldsanalys vilken borde vara obligatorisk läsning i vart fall på högstadienivå. Man kan inte längre bete sig endast lokalt utan man måste agera globalt samtidigt.

En fråga som lyfts i omvärldsanalysen är en överallt tilltagande individualisering som inte kommer som någon överraskning för oss ålänningar. Vi har alltid varit starka individualister och det konstaterar landskapsregeringen mycket riktigt i sin egen analys. Denna tilltagande jag-kan-själv-insyn har fått som följd att tilltron till hierarkiska system som politiska partier, kyrkan och skolan har minskat samtidigt som det blivit allt viktigare att förverkliga sig själv. Nutidsmänniskan vill göra egna val hellre än inrätta sig i system som andra byggt upp.

På Åland har detta resulterat i väldigt många månskensentreprenörer som vid sidan av sitt dagliga arbete driver ett litet företag. Detta mångsyssleri borde vi uppmuntra snarare än hejda. Det är småföretagen som byggt vårt Åland.
I regeringsförklaringen från hösten 2015 som inledde denna tid av faktisk stagnation hyllas skärgården och dess småföretagare och man understryker vikten av långsiktighet och förutsägbarhet.

I verkligheten innebär beslutet att införa tidtabell på linfärjorna och att exkludera Vårdö ur skärgårdstrafikens trafiksystem motsatsen. Företagare som agerat utifrån givna förutsättningar har till följd av nya regler som skrivits i hastigt mod tvingats in i en ny verklighet till följd av landskapsregeringens beslut.

Det skapar inte tillit till systemet och det utgör en skakig grund för trygg näringspolitik. Regionalpolitik får aldrig bli bara ett ord. Det är verklighet på riktigt och när hotellsängar gapar tomma till följd av ett beslut skapar det oro och berättigad ilska. Från Centerns sida menar vi allvar med att hela Åland ska leva.

Centern är ett parti med ett tydligt mål – ett helt och starkare Åland med hjälp av självstyrelsen och dess möjligheter att göra annorlunda än andra. Det finns gott om paralleller till hur sjöfarten blivit landskapets viktigaste näringsgren. Det är inte resultatet av en eller ens ett fåtal rederier och företagare.

Dagens sjöfart är summan av hundratals, kanske tusentals småföretag som ibland kämpat mot varandra men när läget blev skarpt bildade gemensam front gentemot omvärlden. Det är så vi borde utnyttja kraften i självstyrelsen och den åländska identiteten.
Ett annat område som sannolikt hör till våra framtidsbranscher är IT-industrin där privata och offentliga initiativ skapat bank- och bokningssystem av världsklass samt en spelindustri som hittills utklassat många av sina konkurrenter och just nu på ett hållbart och sympatiskt sätt utmanat hela branschen med skärpta regler kring storspelare och förluster. Detta borde vi bygga vidare på och detta skulle vi gärna sett mycket tydligare än hittills. Hållbarhet är en megatrend liksom digitala lösningar är en bristvara. På Åland är tryggheten stor, klimatet gott och vattnet rent – det är en fantastisk bas för världens främsta IT-hjärnor!

Det måste också sägas att det inte är bara landskapsregeringens fel att BNP-utvecklingen planat ut och att intäkterna vuxit betydligt mindre än i både Sverige och Finland. Vi bär alla – enskilda ålänningar, politiker, branschorganisationer och så vidare – ett ansvar för att gjuta mod i varandra och vi borde ständigt fråga oss själva hur vi lyckas med det.

Hur uppmuntrar vi våra åländska medborgare till att ”hellre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge” som diktaren Verner von Heidenstam så träffsäkert uttrycker det?
Avslutningsvis. Vi hoppas alla kan betrakta denna debatt som äger rum i dag som början till något nytt och inte en fortsättning på det som varit. Kan vi efter i dag ta till oss det som sagts och förbättra där vi kan har vi nått långt. Hur ska vi göra för att Åland ska fortsätta vara attraktivt och locka turister och inköpare? Hur ska vi skapa berättelsen som lockar till besök och till affärer?

Vi har inte råd med fler förlorade år, vi måste koncentrera oss på sådant som stärker den åländska konkurrenskraften och göra alla våra produkter åtråvärda och säljbara.
Vi kommer att göra näringspolitiken till en viktigare fråga än kommunreformen under nästa valperiod vilket antagligen är den tydligaste skillnaden i prioriteringar mellan nuvarande LR och Centern. Tack talman.

Visst kan Åland synas bättre

I veckan diskuterades det externpolitiska meddelandet som Ålands landskapsregering levererat till lagtinget. Det här med hur Åland kan synas i omvärlden är något jag endel ägnat kraft åt de senaste åren. Att Åland fick ta hand om den stora Östersjökonferensen senaste höst var ett bevis på att det är både möjligt och viktigt att göra Åland till ett subjekt snarare än det objekt vi i allt högre grad verkar vara. I debatten föll orden ungefär så här:

Talman,

jag kunde stå här och artigt analysera det i och för sig digra innehåll som detta externpolitiska meddelande består av. Men jag tänker istället ta sikte på framtiden och komma med ett förslag på hur vi kunde stärka självstyrelsen även externpolitiskt.

Meddelandet som nu börjar få någon månad på nacken är hur som helst en detaljerad redogörelse över vad som varit och vilka strategier vi har att förhålla oss till. Detta understryks också inledningsvis där följande slås fast som fakta:

”Vart är världen på väg? Vilken är Ålands roll i den nya världsordning som kontinuerligt växer fram, och hur ska vi bäst utnyttja de möjligheter som står till buds? Det är vad åländsk externpolitik handlar om.”

Jag menar att detta möjligen är en lägesbeskrivning men inte så mycket strategitänk. Inom Centern har vi alltid förfäktat att vi med självstyrelsen som stöd ska välja vår egen väg och att Åland förvisso är en del i världssamfundet men aldrig får förvandlas till en viljelös autonomi. Frågan vart världen är på väg är förvisso intressant på ett filosofiskt plan men också en fråga som är omöjlig att besvara.

Meddelandet ger mot den här bakgrunden bilden av att vi endast har att förhålla oss till vad andra säger och därmed gör vi oss själva till det objekt vi i alla andra sammanhang säger att vi inte vill vara. Åland borde så långt det är möjligt även vara ett subjekt i externpolitisk mening.

Det är också definierande att landskapsregeringen i sitt meddelande undviker den inledande frågan vart världen är på väg. Det känns som om ministern Nina Fellman och landskapsregeringen är bättre på att ställa frågor än ge svar.

Däremot finns det embryon till svar på vilken Ålands roll är i världen och möjligen men långt ifrån komplett ett resonemang kring hur vi bäst ska utnyttja de möjligheter som står till buds och här närmar vi oss kärnan i det åländska dilemmat.

Till och med vår egen landskapsregering nöjer sig med att använda de verktyg vi har blivit tilldelade istället för att söka nya. Det är ett förhållningssätt som vi i Centern inte tycker räcker till. Vi har ända sedan EU-inträdet 1995 sett hur vår lagstiftningsbehörighet krympt och hur vi allt oftare får finns oss i att göra som andra tycker vi ska göra. Det är inte självstyrelse utan något helt annat. Vi har under året som gått på nytt fått se hur oviktig den åländska självstyrelsen är i EU:s och Finlands ögon då den EU-parlamentsplats som är välmotiverad på oerhört många plan, gick i stöpet.
Vi har också sett hur vårjakten är hotad och hur ett regelverk som vårt näringsliv tvingas betala och som är lämpat för stater slår hårt mot vårt självstyrda örike och sargar vår konkurrenskraft och möjlighet att upprätthålla arbetsplatser och export. Med Ålands landskapsregerings goda minne gör vi allt för att följa de regler som bestämts i Bryssel och det skapar en kostnadsbild som man på andra platser är många fler att vara med och betala för. Vi ser hur industrier och företag lider av avgifter som är satta av andra än oss själva och gör att priserna stiger vilket gynnar andra än de som finns på Åland. Kring detta hade vi gärna sett förslag till lösningar eller åtminstone att resonemang. Nu landar vi i meddelandet bara i en förklaring till hur vi inlemmat oss i EU-byråkratins kvarnar. Den åländska konkurrenskraften är vad vi ständigt och alltid borde arbeta för. Vår exportindustri har det kämpigt på ett illavarslande sätt och vi borde från lagtingets och landskapsregeringens sida göra allt för att med hjälp av externpolitik underlätta.

I meddelandet nämns begrepp som näringsliv och konkurrenskraft på väldigt många olika platser men alltid utgående från att det är andras strategier och inte våra egna och det är ett av våra stora problem. Vi borde sätta mer krafter på att lyfta hela vår självstyrelse.

Med detta i minnet är det dags att göra annorlunda än hittills. Från Centerns sida har vi i alla tänkbara sammanhang lyft behovet av att återupprätta ett särskilt Ålandskontor i Sverige och stärka resurserna i Finland. Detta är ett minimum. Vi borde dessutom ta exempel från våra självstyrda kusiner Färöarna och Grönland och öppna en egen representation i Bryssel. Där kunde Åland tydligare och som ett subjekt vara med i diskussionerna innan de blir lagtext. Denna representation behöver varken vara svulstig eller dyr för att fungera. Snarare handlar det om avancerad lobbying vilket är en del av vardagen i dagens demokratier.

Detta externpolitiska meddelande handlar om hur det har varit och hur andra vill att det ska bli. Vår mening är att vi med stöd i självstyrelsen borde bli tydligare på att berätta för andra och oss själva hur VI vill att det ska bli. Det är vi skyldiga våra grundande fäder och mödrar som inte nöjde sig med att fråga vad som skulle hända, de gjorde att det hände! 

Åland borde bli tydligare i externpolitiska sammanhang än i dag. Det är inte enkelt men inte heller omöjligt.

Möte med en grön pionjär

”Äntligen, som jag har längtat efter detta möte!”

Jag såg bakåt, över axeln, och undrade vem denne fryntlige och ganska bullrige man avsåg. ”Jag har läst och hört om den åländska självstyrelsen och när jag hörde att du skulle vara här visste jag att vi måste prata.”

Det var alltså mig han var ute efter och platsen var inne i Euopaparlamentet i Bryssel och dagen för en dryg vecka sedan. Mannen som grabbade tag i mitt armveck gjorde det i en kaffepaus i diskussioner om sjöfart, miljö, säkerhet och utveckling inom ramen för BSPC som Åland ledde fram till den stora konferensen senaste höst. Vårt avtryck i Europa ändrar kanske inte kontinentens riktning men lämnade i viss mån avtryck.

– Jag vill att du ska veta att den åländska självstyrelsen är något som massor av autonoma regioner följer med stort intresse. Även sådana ställen som saknar eget självstyrelse men gärna skulle vilja ha det, vill bli som ni. 

Hans namn är Frank Schwalba-Hoth och hans cv långt och innehållsrikt. Att han alls släpptes in till EU-parlamentet tillsammans med sina två praktikanter från Kazakstan förklaras med att han en gång suttit i parlamentet och därmed har passerkort så länge han lever. Frank var med och bildade Tysklands gröna och var en föregångare även i EU och kallas i allmänhet för ”King of Networking”, vilket inte är så konstigt. Om det är en konst att vara trevlig är detta en virtuos. 

– Jag har en idé och ett förslag, sade han, låt mig få veta när du kommer till Bryssel nästa gång så ordnar jag ett stormöte tillsammans med representanter från olika självstyrda områden över hela världen. Jag garanterar att det kommer uppemot etthundra personer! 

Bland folkslagen och platserna som min nuvunne vän nämnde fanns några kända och några nyare; Nagorno-Karabakh, Transnistrien, Kashmir, Somali, rohingya och så vidare. Jag kom mig inte för att skriva ner alla men en sak har de enligt Frank Schwalba-Hoth gemensamt:

– De är alla väldigt intresserade av det åländska exemplet på konfliktlösning! 

Vi skildes åt med överenskommelsen att vi ska återkomma när det ges läge och jag insåg att den åländska självstyrelsen förtjänar något långt mycket mer än att nämnas vid festliga tal och artiga konversationer. Vi kan mycket väl vara ett subjekt i en ibland ganska rörig värld. I dag är vi alldeles för ofta bara ett objekt. 

Denna övertygelse stärktes jag senare i då vi på kvällen satt högst uppe i EU-presidentens paradmatsal och dinerade under värdskap av vicepresidenten Boguslaw Liberadzki och pratade hur Polen gått från att vara ett stängt och tyst och erövrat lydrike till att i dag vara fritt, allt starkare och betydelsefullt land inom EU. Inte oproblematiskt, mycket av det som händer i dag i Polen är riktigt illa, men fritt.

I middagstalet dristade jag mig till att berätta om Åland och IFK Mariehamn som häromåret mötte Legia Warszawa i kvalet till Champions League och som slutade ganska illa för Grönvitts vidkommande. Den rätt självklara slutsatsen blev därmed ”So vicepresident Liberadzki, if you cant beat them, eat with them and thanks for the dinner! #jeppsvaghumormennödvändig

Sist och slutligen är det omöjligt att sitta hemma på Åland och tro att självstyrelsen ska stärkas på något ganska oklart automatiskt, diplomatiskt eller digitalt sätt. Ska vi på allvar utveckla vår autonomi krävs det fotarbete och mänskliga möten. Om inte annat är jag väldigt stärkt i den insikten efter åren tillsammans med våra europeiska grannar.

På plats i pratstolen i parlamentet.

Med min nye kompis Frank Schwalba-Hoth.

Trevlig polack och vice president i EU-parlamentet. Han till höger alltså. Boguslaw Liberadzki vet betydligt mer om Åland i dag än i går. 

Grattis IFK, 100 år i år!

Har den äran att gratulera Mariehamn som fyller år i dag. Och IFK som fyller etthundra hela året! Jag gillar er båda och har massor av minnen. Häng med!

Det var (troligen) en vårdag och året (omkring) 1975. Jag var en IFK:are djupt in i den taniga kroppen. Vi bodde på Trobergsgränd och jag ägnade dagarna åt att planera en tillvaro som fotbollsproffs i någon liga någonstans.

IFK Mariehamn var större än bara en klubb som försåg ungdom med meningsfull fritid. Det var ett kall och en ynnest att dra på sig den grönvita dräkten och de långa strumporna.

Benskydd var ännu inte aktuella men mina målvaktshandskar kan jag fortfarande dra mig till minnes. Min idol var IFK:s målvakt, Sven-Erik, som var grön så till den milda grad att han låtit måla de ädlaste delarna i den rätta nyansen. Sades det i gänget med den övertygelse blott tioåringar med livlig fantasi kan uppbringa.

När skolan inte stod i vägen tillbringade vi, vi var många, all vaken tid på Idrottsparken och på den lilla fotbollsplanen på kullen bakom Scheffersgränd. Det var en tid som formade och fostrade och som fick ett abrupt slut den dag jag kom hem och informerades av mor att det förestod en flytt till ett hus som far skulle bygga i Godby. Finström?!

Ridån var svart, mörk och totalt obegriplig; att flytta till närapå jordens ände var väl sin sak men att ens i fantasin byta från grönt till rött var en tanke som inte ens gick att tänka. Fast det var som det var och det blev som det blev – alldeles fantastiskt. Det blev en gåva att födas i Mariehamn, växa upp i Finström och fostras i Jomala för att numera ha återvänt till staden.

I år fyller IFK Mariehamn 100 år som förening och jag inser att jag varit med på olika sätt under en betydande del av klubbens historia. Först som fotbollsjunior, sedan som arg konkurrent på volleyplan då jag spelade för Jomala IK. Sedan några häftiga och ofattbart lärorika år i IFK Mariehamn Ab:s styrelse och numera som ivrig supporter och medlem i DFS, Den Fyruddiga Stjärnan.

Här kan man för övrigt läsa några fler rader om den klubb som fyller 100 år i år, från perspektivet vid torget efter ligasegern 2016.

I dag fyller dessutom Mariehamn som stad 158 år och det är därför på sin plats att buga för jubilaren och säga grattis till IFK. Mariehamn och dess idrottslag kämpar tillsammans med att skapa ett innehållsrikt samhälle där företagare och medborgare och alla andra ska trivas på olika sätt. Det har vi lyckats med på ett hyggligt sätt, tycker jag. Här finns allt man kan önska sig och otroligt mycket mer än vilken som helst stad i samma storlek kan erbjuda. Stadsborna är kreativa och flitiga och har över tid skapat en sjudande metropol av ett litet samhälle.

Tack vare sjöfarten är Mariehamn en plats där alla får plats och kan jobba för sitt eget bästa vilket spiller över på hela samhället.

I dag är jag mindre tanig och med fötterna mer på jorden men innerst inne, kan jag ibland tänka, vill jag fortfarande bli fotbollsproffs! Och det är precis som livet ska vara. Fullt av drömmar, nyfikenhet, förväntningar och en tro på människans godhet. Realister är nödvändiga men, lite karikerat, ofta lite tråkiga. Hade vi alltid lyssnat på dem hade IFK aldrig vunnit cup- och ligaguld och trots dem har vi en stad som vägrar stanna av, som alltid vill framåt. Det är väl det som är förklaringen, en stad ska ha nejsägare och jasägare i någon form av lämplig blandning.

Ha en skön torsdag och missa inte IFK Mariehamns födelsedagssamtal i stadsbiblioteket klockan 18.30 i kväll!

En glad yngling i en fullvuxen kropp på läktaren sedan IFK Mariehamn vunnit cupguld i Valkeakoski år 2015.

Laget som trots en tidig utvisning visade FC Inter vem som bestämmer i Valkeakoski och hela Finland!

Kökar visar vägen för EU

Det finns en oerhörd kraft i lokalsamhället. Tack vare Ålands kommuner och dess både reella och formella möjligheter att skapa vardag lever ålänningarna gott och länge. Insikten att man själv kan forma sin tillvaro uppstår även mental styrka till förändring.

En av dem som inte bara pratar utan gör skillnad är kökarbon Christian Pleijel som vägrar vara insulär.

Med blicken fäst mot framtiden skapar han förutsättningar för Kökar att synas på en världsscen.

Pleijel har bland annat skrivit en bok om europeiska öar som tar fäste i möjligheter snarare än problem och det är precis det som krävs för att nå framgång. I det politiska livet är det nödvändigt och uppfriskande att vara på plats för att lära sig hur livet pågår utanför centralorten.

Minns särskilt en inspirerande kommunrunda till just Kökar där det stod tydligt att bara kökarborna kan göra skillnad i det dagliga livet.

I dag kom beskedet att Kökar tar ytterligare ett steg i sin utveckling. Kommunen har utsetts till en av 26 pilotöar i EU:s stora satsning på att hjälpa öar bli klimatneutrala. Öland och Gotland är de andra i Östersjön. Kökar är minst tillsammans med Favignana utanför Sicilien och Cape Clear i Irland. Till sin hjälp i detta arbete har Kökar nystartade Flexens Ab (ett resultat av bland annat ett möte med tidigare Nokiachefen Jorma Ollila), Företagsam skärgård, Ålands Natur & Miljö samt Nordiska skärgårdssamarbetet.

Europa har mer än tvåtusen öar längs sina kuster, bundna till fastlandet med elnät, färjelinjer och gasledningar. Nu vill EU att öarna minskar sina utsläpp av koldioxid. Öar borde producera och använda fossilfri energi – tycker EU. Energi är FN:s klimatmål nr 7: att säkerställa att alla har tillgång till tillförlitlig, hållbar och modern energi till en överkomlig kostnad. Med denna färdkost skred Christian Pleijel till verket:

Lätt sagt, säger vi som bor på öar, men hur ska det gå till? Vi behöver färjor eftersom vi bor i havet, vi behöver bilar eftersom vi bor i glesbygd, vi behöver vedspisar när stormarna rasar. 

Varför väljer man Kökar? Det finns många skäl som kommunen har angett i sin ansökan: 

- Att vi har ett nära samarbete med Flexens Oy, ett bolag som vill demonstrera framtidens flexibla energilösningar på Åland – och gärna på Kökar! Flexens består till hälften av den finländska storindustrins och unversitetens gemensamma ”innovationskluster”/konsultbolag Clic Innovation och till hälften Leovind, Mariehamns Energi, Viking Line Buss, Ålands Vindkraft Ab, Ålands Elandelslag, Ålands Vindenergiandelslag, landskapsregeringen och Ömsen. 

- Att Kökar håller på att ta fram en hållbarhetsplan som också inkluderar energi, och att kommunen har pengar för att göra en bra plan (EU-projektet Coast4us); 

- Att många hållbara initiativ redan pågår på Kökar: bageriets ugnar använder pellets, skolan är Grön Flagg, hållbar turism utvecklas med pilgrimer och fågelskådning, det finns ett vindkraftverk på Kökar, vi producerar egna livsmedel; 

- Att Kökar är en självständig kommun: ett starkt, självständigt samhälle med korta beslutsvägar och oanad kraft som vi bland annat visat med vår nya skärgårdsbutik. Vi kan, vill och vågar testa nya lösningar! 

- Att det finns hög lokal kompetens inom fossilfri energi (KökarService); 

- Att vi i vår ansökan har fem andra parter förutom Flexens Oy nämligen Företagareföreningen på Kökar, Företagsam skärgård, Ålands Natur & Miljö samt Nordiska skärgårdssamarbetet.

Christian Pleijel har aktivt tagit del i att lyfta Simskäla, ett annat exempel på ett aktivt lokalsamhälle. I sitt uppdrag som generalsekreterare i European Small Island Federation talade han också vid ett välbesökt sommarting som vi höll med Centern i Lumparland. Häromåret blev han till råga på det ordförande för Nordiska skärgårdssamarbetet vilket är en viktig position när det gäller att utveckla öar.

Jag gillar lokalsamhällen och Kökar har genom åren alltid stuckit ut och försökt göra det nya. Som i filmen om en kreativ kommun och en hållbar framtid och grön flagg på skolan. Och var annars än på Kökar dök plötslig ett bageri upp som i dag förser oss med bröd i alla upptänkliga former.

Christian Pleijel är kökarbon som ser långt utanför de egna gränserna. Med kraften i den egna kommunen har han gjort Kökar till en av tjugosex pilotöar inom EU. Förutom Kökar är det bara Öland och Gotland från Norden som deltar. Bilden är från Yle som gjorde ett porträtt av denne driftige skärgårdsbo vilket kan läsas på den här länken.

Använd smör för allas skull

Häromdagen uppstod en konstig debatt på Åland med ursprung i Mariehamn. En rekommendation gick ut som sade att stadsborna för klimatets skull borde välja bort smör i sin vardag. Jag protesterade då jag känner varmt för ÅCA och vårt näringsliv och dessutom tycker smör och mejeriprodukter är fantastiskt gott. Skrev en insändare:

Det enda som fortfarande gör mig förvånad efter snart åtta år som förtroendevald i Mariehamns stad är att jag fortfarande blir förvånad. När jag läser att Mariehamns stad rekommenderar sina invånare att undvika palmolja och smör i sin vardag blir jag däremot inte bara förvånad utan närmast förargad, på gränsen till ilsken. Vad är detta för infall och var har detta processats?! Åtminstone inte i stadsstyrelsen eller -fullmäktige.
Mina insikter i palmolja är dessvärre basala men Världsnaturfonden, av alla, skriver så här på sin hemsida:

”WWF tror inte på bojkott av palmolja. Det hjälper vare sig regnskog eller orangutanger eller alla de människor i Indonesien som drabbats av bränderna. Bojkott kan till och med ha motsatt effekt.”

När det gäller smör betraktar jag mig som expert och kännare och med 54-åriga empiriska studier som stöd hävdar jag att smör är gott, nyttigt och stärkande för alla. Det är dessutom direkt nödvändigt för vår gemensamma ekonomi och något som i förlängningen gör att vi har ett vackert landskap vilket krävs för att locka besökare och skapa en framtid för alla ålänningar.
Jag hoppas att rapporteringen om särskilt smör baserar sig på ett gigantiskt missförstånd och att uppmaningen att undvika det med det snaraste dras tillbaka. Detta är ett typiskt läge där det sunda förnuftet borde ges företräde.

För övrigt tycker jag Ömsen ska få klartecken att bygga om stadens centrum till något som attraherar boende och företag och skapar förutsättningar för en levande stad. Vår historia försvinner inte för att vi river byggnader som inte längre är ändamålsenliga och då är ett ömsesidigt försäkringsbolag som Ömsen väl lämpade att sköta utbyggnaden. Det som är bra för Ömsen är nämligen bra för Mariehamn, och vice versa.

Jörgen Pettersson
Stadsstyrelsens 2e vice ordförande

Kristoffer Lundberg och hans kolleger gör ett hästjobb med att hålla landskapet öppet och ÅCA med mjölk. Det ska vi fortsätta med, för allas bästa.

Monocle kom till Åland

Hade nöjet att delta i gårdagens stora releasefest för Ålandsbankens spännande och välskrivna 100-årshistorik i går kväll. Här kan du läsa en recension av boken och här några ord om varför kultur är så viktigt för oss människor.

Eventet ägde rum på bankens huvudkontor i ett snöslaskigt Mariehamn. På plats fanns en lång rad vänner och bekanta som på olika sätt varit med och gjort banken till vad den är i dag. Det handlade förstås väldigt mycket om minnen men vd Peter Wiklöf gjorde ändå ett tappert försök att sätta fokus på en framtid man står väl rustad att möta. Jag tycker särskilt ungdomssatsningen Dreams är extremt spännande och nydanande. Extra skoj är det att banken i dag rapporterar ett mycket gott ekonomiskt resultat för år 2018.

Här är en annan text jag skrev om Ålandsbanken som år 2016 fyllde 97 och listade några rätt intressanta fakta.

Möten med människor sätter fart på hjärnkontoret vilket för egen del ledde till en djupdykning i det egna minnet och en bild av hur det åländska affärslivet och kontaktnätet fungerar.

Året var 2007 och jag jobbade som redaktionschef på Ålandstidningen. Det var högsommar och så där vackert som bara Åland kan vara. In på redaktionen kom plötsligt två killar som visade sig heta Johnny Davis och Christoffer Rudquist. Davis var reporter och Rudquist fotograf och deras uppdragsgivare var Monocle, en då splitterny tidskrift utgiven av enkanadensisk journalist vid namn Tyler Brûlé som i den internationella tidningsvärlden var en superstjärna. Tidskriften finns fortfarande kvar och betraktas som en av de mer prestigefyllda med läsare över precis hela världen.

Reportrarnas uppdrag var att berätta om nationsbyggen och de upprättade sin bas på Strandgatan 16 i tidningens redaktion. Jag visste i ärlighetens namn inte mycket om tidskriften Monocle och undrade stilla vad dessa två snubbar egentligen var för ena. Så småningom och med sommarvikarien Hanna Naviers hjälp började slantarna trilla ner. Vi hade att göra med ett reportageteam som hade full koll och ett tydligt uppdrag för en internationell tidning och då är det viktigt att göra ett gott intryck. Åland måste ta varje tillfälle i akt att synas internationellt.

Tillsammans grävde vi fram intervjuoffer från ministrar som Britt Lundberg till polismästare som Camilla Hägglund, ungdomar, fiskare, PAF och mycket mer, alla sådana som hade en historia att berätta. Arbetet slutade med ett åtta sidors reportage med titeln ”Finn Blue Line” som på ett charmerande och tydligt sätt beskrev det åländska samhällsbygget. Jag minns hur reportrarna var imponerade av det ålänningarna gjorde men också konfunderade över hur det lilla ofta blev det stora:

”The newspapers can write about the smallest thing. Bumps in the road can be written about for two weeks.”

Ett stickspår i allt detta handlade om Peter Grönlund, då vd för börsnoterade Ålandsbanken som hade överlevt en bankkris helt utan nationella insatser och i övrigt fanns med överallt både i Finland och Sverige. Herrar Davis och Rudquist kom från en bakgrund där bankdirektörer var ungefär lika åtkomliga som månens baksida men ställde ändå försiktigt frågan om jag möjligen kunde sätta dem i kontakt med någon kommunikationsavdelning som kunde berätta mer för dem om näringsliv och banking från ett öperspektiv. Jag tänkte att bättre kan vi säkert och slog en signal till vännen Peter som snabbt svarade. Efter att ha hört bakgrunden sade han på typiskt åländskt manér:

– Visst inga problem, är på stan nu men kan komma upp på redaktionen direkt!

Fem minuter senare satt två gapande reportrar och gjorde en intervju med sin bank-vd som förklarade att 70 procent av bankens intäkter kom från Finland och att man klarade krisen med hjälp av att vara konservativ.

I det lilla förklarar denna episod skönheten i det åländska samhället. Det är nära från ord till handling och när det behövs hjälps vi åt. Svårare än så behöver det aldrig vara.

Fullsatt på banken efter fem när Ålandsbanken släppte sin 100-årshistorik.

Åland gjorde aldrig förstasidan till detta Monocle men fick åtta sidor inne i tidskriften.

Självstyrelsen fick gott om plats.

Spel och polis och mycket annat avhandlades.

Monocles reportageteam var imponerade över hur mycket som fick plats i ett litet örike.

Folk från alla möjliga platser porträtterades. Peter Grönlund ses högst upp till höger.

Uppfriskande om Bomarsund

Dagens mediavärld är skönare än någonsin. De gamla mediahusen är i många fall frånåkta och information finns överallt och allt oftare på Youtube. Där pågår en vardag som utgör en viktig informationskanal för miljoner människor. I Sverige är Youtube trea efter SVT och TV4 men större än Netflix vilket är mycket tankeväckande.

Det här är en pinfärsk graf över  mediabeteendet i Sverige där Youtube kommer trea efter SVT och Tv4.

Ett uttryck som används i engelskan är ”spiking the guns” vilket betyder ungefär samma sak som att sätta käppar i någons hjul i svenskan. Stoppa, hejda, bromsa är synonymer.

I detta tar youtubern Lindybeige avstamp och berättar på drygt femtio minuter en story om kriget vid Bomarsund och allt som där hände. På en dryg vecka har Lindybeige nått nästan 200.000 tittare, många av dem från Åland vilket märks i kommentarerna.

Lindybeige besöker Åland och berättar om Bomarsund

På Åland pågår som bäst planeringen av ett nytt besökscenter intill ruinerna efter fästningen. Jag har deltagit i arbetet och tycker det känns bra att vi äntligen och på riktigt börjar dra nytta av den historia som format oss så tydligt. Bomarsund var i samband med Krimkriget en guldgruva av berättelser och några av dem har jag listat i denna blogg.

• Historiens första Victoriakors delades ut efter slaget vid Bomarsund. Det är ett av världens allra tyngs tapperhetsmedaljer som delas ut för mod i strid. Här redogör jag mer exakt för vad som hände.
• Bomarsund är till exempel en härlig krok att hänga upp ett invigningstal på. Som här då Ladies International Gran Prix i lerduveskytte avgjordes.
• Visit Åland har jobbat hårt med att göra berättelsen om Bomarsund tillgänglig och nu är det nära. Ladda ner appen Coastalpast från din närmaste Appstore och läs några av berättelserna om Bomarsund.
• Landshövdingen Martin Isaksson gjorde ett försök att förklara Bomnarsundstiden i sin bok ”Kring Bomarsund”. Resultatet blev ett faktafyllt verk som kan utgöra en fantastisk grund för en förädlad berättelse.
• Ryssarna ville med hjälp av fästningsbygget på Åland skaffa sig världsherravälde vilket varken fransmän eller britter eller någon annan tyckte var en bra idé.
• Senare skulle ålänningarna hitta en sanslös champagneskatt djupt nere i havet. Den lasten var enligt min mening såklart på väg till Bomarsund!
• Victoriakorsen nummer två och tre tilldelades herrar Bythesea och Johnstone efter hjältedåd på Vårdö. 

Bomarsundstiden lade grunden för dagens Åland och därför är det av största vikt att vi lyfter upp historien och berättar den på ett sätt som gör oss intressanta. Det är inte så svårt, Åland var på den tiden en plats där delar av hela Europa fann sina nya roller och världspolitiken till många delar vände.

Vid slaget om Bomarsund 1854 ödelades Bomarsunds fästning och den ryska tiden började gå mot sitt slut. Om detta berättar youtubern Lindybeige på ett medryckande och informativt sätt.

Låt skärgården sköta sig själv

En reaktion på avsnitt nummer trottidotti i den åländska kommunreformen som utspelades i går då ytterligare en utredning presenterades. Det som sker borde snart få en egen titel i den framtida undervisningen kring hur reformer inte ska skötas.

Landskapsregeringen och dess tre stödpartier har glömt de tre första grundreglerna:

1. Slå inte folk i skallen när du vill förändra hur de ska arbeta.
2. Slå inte folk i skallen när du vill förändra hur de ska arbeta.
3. Slå inte folk i skallen när du vill förändra hur de ska arbeta.

Jag har påtalat det förr men vad hjälper det när mottagarna är faktaresistenta. Ledarskap handlar om att få folk att vilja göra saker, inte tvärtom.

När det gäller att reformera det åländska samhället finns det massor av sätt att göra det på. Ett är att prata och förhandla och sätta sig in i folks vardag. På fasta Åland finns gott om tänkbara lösningar som skulle göra stor skillnad. Till exempel att genomföra Kommunernas socialtjänst eller att uppmuntra Lemland och Lumparland att gå samman; eller Finström och Geta; eller Sund och Saltvik för att nämna några exempel.

Jag tror att de sista kommunerna som ska röras är de som utgör vår skärgård. På goda grunder tror jag deras överlevnad handlar om att vara självstyrda så långt det är möjligt utan att bli en autonomi.

Utredarna konstaterar att den åländska kommunreformen saknar tre delar: tid, pengar och tillit. Rubriken är från Ålandstidningen som i sin analys slår fast att färre är bättre än fler vilket är en analys som för övrigt uppvisar samma stringens som en smed som försöker spela Beethoven på sitt städ.

Svaret på hur man ska vidare i med reformen kommer lite längre in i dagens tidning.