Tunneln tände debatten

Kära dagbok, i går var ytterligare en dag i detta liv och det handlade om budgetdebatt och hur Åland ska se ut i framtiden. Debatten var inne på tredje dagen och risken var hög för övermognad. Siktade därför in mig på de goda sakerna och hur vi kan stärka Ålandsbilden. Den brydde sig folk inte så mycket om. Men sedan nämnde jag tunneln och då tände debatten. Finns gott om ömma tår inom landskapsregeringen i dagens läge...

I verkligheten hade jag sju minuter på mig att prata. Texten nertill är typ oredigerad och lite längre men ändå något ditåt i enlighet med vad jag faktiskt sade.

När jag ser mannen på bilden undrar jag ibland om han faktiskt aldrig ler på bild. Kufisk typ.

Många repliker blev det men såvitt jag förstod höll alla med! :-)

Talman,

jag vill lyfta några visioner och sätta fokus på regionalpolitik, konkurrenskraft och nödvändigheten av att på så många plan som möjligt göra Åland mer känt i vår omvärld och framför allt hos våra grannar. Jag tycker Åland borde synas mer och att detta är något vi alla måste jobba hårdare med. Vår strategi borde vara att vad än de andra gör, borde Åland göra något annat. Vi ska vara unika i en alltmer likriktad värld.

I arbetet med att skapa ett intressant och större Åland är infrastrukturen direkt avgörande. Regionalpolitik är sist och slutligen bra vägar vilket skapar förutsättningar för liv och arbete. Här menar jag att det enda på riktigt vettiga sättet att skapa en framtid i skärgården är med hjälp av fasta förbindelser, alltså bil- och cykelvägar. Det håller i stort sett alla med om men ändå är det svårt att vinna gehör för nya idéer.

Trots att privata entreprenörer under det senaste året presenterat trovärdiga och väl underbyggda kalkyler och utredningar på hur en tunnel kunde byggas har landskapsregeringen valt att bortse från alternativet i samband med upphandlingen av Föglötrafiken. Jag hoppas verkligen det fortfarande finns ett sätt att lyfta denna fråga. En tunnel till Föglö skulle troligen bli rejält mycket billigare än att fortsätta med dagens färjtrafik. Det skulle också bana väg för andra satsningar. Tack vare den långsiktiga inbesparingen som en tunnel skulle medföra kunde vi dessutom skapa investeringsutrymme för en bro mellan Prästö och Töftö och därmed skulle Åland bli väldigt mycket större och mycket attraktivare för såväl fast boende, företag och fritidsboende. Detta skulle på riktigt göra Åland mer intressant för vår omvärld. Det skulle göra det möjligt att bo på Vårdö och jobba på Föglö, eller tvärtom. Det, mina vänner, är näringspolitik och regionalpolitik i en och samma mening. Därför är det också viktigt att bygga en öppningsbar bro mellan Bomarsund och Prästö.

En annan sak som gör Åland annorlunda än andra är vår självstyrelse som är unik och annorlunda och oerhört konkurrenskraftig. Jag pratar om såväl den åländska självstyrelsen i Finland som om kommunernas självstyrelse på Åland, båda är lika viktiga. Genom att bestämma själva skapar medborgare samhällen som även blir intressanta för andra. Här är Kökar och andra skärgårdskommuner ett utomordentligt gott exempel. På Kökar har lokalt engagemang satt fart på såväl butiksetablering som samhällsplanering. Häromdagen kom dessutom beskedet att 75 av 78 kökarbor i en enkät sagt nej till en tvingande kommunsammanslagning. Motiveringarna som finns att läsa på kommunens hemsida är starka, lätta att förstå och ett starkt bevis på vad självstyrelse egentligen är. (Jag gillar Kökar.)

Jag menar att bra regionalpolitik handlar om att uppmuntra våra små kommuner att skapa ett så bra lokalsamhälle som möjligt för sina medborgare. Vill dessa åländska institutioner göra detta tillsammans med andra kommuner är det bra, vill de sköta sig själva är det också bra. Jag tror att konkurrens och engagemang skapar tillväxt och jag tror att Kökar och andra ska stödjas i det arbetet, inte tvångsförvaltas av någon annan. I skärgården gör de facto kommunkanslierna skillnad och skapar ett samhälle som inte liknar andra och det är precis som det ska vara.

Vi tvingas i dag konstatera att antalet övernattningar och inresandet är i sjunkande på Åland. Skälen är många men jag tror att vår brist på berättelser är ett starkt skäl. Vi måste helt enkelt bli bättre på att förklara för alla turister varför Åland är ett måste att besöka. En av de starkaste berättelserna vi har är vår historia i form av Bomarsundstiden som vi inte har utnyttjat så bra som vi borde. Jag är alltså glad för att ett besökscenter nu finns med i budgeten. Åland behöver argument för att bli intressantare i besökarnas ögon. På Åland vände på många sätt hela den europeiska historien och det är en bra, underhållande och berikande berättelse som jag ser mycket fram mot att förverkliga. Jag har haft förmånen att sitta med i en arbetsgrupp för det blivande centret och jag står också till förfogande när det nu gäller att forma själva innehållet i besöksupplevelsen. Vill också tacka vicetalman Viveka Eriksson för gott samarbete i denna grupp. Vi sitter på en hittills outnyttjad skatt när det gäller att berätta den spännande historien om hur Åland blivit Åland. Den inkluderar världens första Victoriakors, ingenjörsskap, konst, krig, fred och kärlek, unikt militärt samarbete mellan Frankrike och Storbritannien, rädslan för ryssen och mycket mer; och allt hände på Åland!

När det gäller besöksnäringen vill jag i sammanhanget berömma landskapsregeringens tidigare beslut att finansiera en konstgräsplan i Mariehamn. Sport i allmänhet och särskilt fotboll skapar i dagens läge mer än i stort sett allt annat inresande till Åland och är hållbart och positivt laddat. Här är också viktigt att nämna såväl Pommern som Kastelholms slott vilka alla stärker berättelsen om Åland och gör Åland lite mer spännande.

Mot den här bakgrunden är jag också glad över att utbildningsavdelningen drivit på frågan om bolagiseringen av Högskolan på Åland, vår intellektuella hjärtstock. Det är dags att tydliggöra högskolan och sätta fart på hela organisationen. Jag hoppas verkligen att all inblandad personal och ledning inser vikten av att åstadkomma mer och skapa bättre och göra Mariehamn till en studieort att räkna med. Jag utgår också från att man avser göra detta inom ramen för befintlig budget som är rejäl på gränsen till frikostig och genom att använda befintliga byggnader hellre än fokusera på framtida visioner. Jag tror all kraft måste användas till att arbeta med vad man har, inte vad man kanske får.

Avslutningsvis några ord om tre av motionerna som ska hanteras av finans- och näringsutskottet. För det första är det oerhört svårt att i dag hitta rätt i den ofta väldigt snärjiga floran av möjliga finansieringsformer, något som lyfts flera gånger i denna budgetdebatt. Till detta ska läggas andra fonder och institutioner som erbjuder olika slag av stöd för till exempel internationella projekt. Detta stod klart när vi i den så kallade Bomarsundsgruppen diskuterade olika sätt att finansiera besökscentret, en snabb överblick gav många frågor men ganska få svar. Jag tror på att göra detta enklare genom en slags one-stop-shop inom näringsavdelningen där projektägare på ett tydligt sätt kunde få vägledning.

Den andra handlar om infrastruktur och Vårdö och beslutet att ta bort kommunens status som skärgårdskommun vilket över en natt förändrade möjligheterna för kommunens företag och medborgare. Det anstår inte ett rättssamhälle att sådant kan hända. Jag vill att finans- och näringsutskottet tar upp detta på nytt och åtminstone förklarar vad man gjort för att begränsa skadorna hos det lokala näringslivet och också i ett betänkande förklarar på vilket sätt beslutet har gynnat näringslivet och konkurrenskraften i skärgården och på resten av Åland. I mina ögon gjorde man Vårdö lite mindre nåbart vilket är motsatsen till att skapa förutsättningar.

Den tredje motionen jag gärna lyfter är behovet av ett Ålandskontor i Stockholm. Landskapsregeringen har lagt ner detta kontor och hänvisar till epost och någon form av agila metoder. Jag tror inte det räcker till när det gäller att stärka självstyrelsen. Jag tror på det mänskliga mötet och på en ständig representation av Åland i Stockholm. Hur mycket detta ska kosta är omöjligt för mig att uppskatta men jag är säker på att det är värt det. Jag menar att Sverige är en oerhört viktig del av framtiden för landskapet Åland och därför tror jag på att satsa på relationerna på andra plan än via epost och Facebook.

I folkrättslig och internationell mening är Sverige vår viktigaste garant när det gäller språket och självstyrelsen och därför behöver vi ett tydligt Ålandskontor som är en del i den svenska vardagen och påminner vår kanske viktigaste omvärld att vi finns.

Talman, den åländska konkurrenskraften är utmanad på många håll vilket återspeglar sig i våra företags samlade resultat. Vi kan inte sitta stilla och oroa oss för det ena och det andra när det till exempel gäller vad omvärlden gör, vi måste se till att vi gör det bästa av sådant vi verkligen kan påverka. Och där spelar landskapsregeringen en nästan lika viktig roll som det privata näringslivet.

Mycket att lära från Norge

I Norge är man typ världsledande när det gäller användande av elektricitet både på land och till sjöss. Dessutom är tunnlar något som håller hela landet levande, från norr till söder via öarna Froya och Hitra som i dag är Norges största fiskodlare. Näringspolitik är samma sak som infrastruktur och det har man begripit i Norge. När det gäller åländska tunnlar är det fortfarande trögt av obegripliga skäl.

Om detta och om Trondheim och Rosenborg har jag förresten berättat även tidigare. Här myntades bland annat begreppet Godfoten som i stora drag går ut på att du ska sträva efter att bli bättre på det du redan är bra på istället för att gå omkring och fundera på det du inte riktigt kan. Kloka ord av Nils Arne Eggen!

Skälet till det senaste besöket var ett möte i den så kallade Standing Committee i Östersjökonferensen BSPC. Det var första mötet efter den stora konferensen som ägde rum på Åland i slutet av augusti och jag rodnar efter alla lovord som deltagarna öst över Åland efter konferensen. Med all rätt, tack vare i första hand de anställda vid Ålands lagting klarade vi oss mycket bra i viktklasser långt ifrån våra egna.

Vid BSPC-mötet i Trondheim avhandlades olika saker med koppling till Östersjönn, miljöfrågor, säkerhet och framtid. Man kan läsa mer om mötet på norska Stortingets hemsida, på Ålands lagtings hemsida eller lyssna på den här intervjun som Ålands radio hade vänligheten att göra efter hemkomsten. Det är viktigt för hela Åland att det finns media som bryr sig om och begriper självstyrelsefrågor och Ålands plats i världen, public service gör sitt jobb.

Nye presidenten för BSPC Jorodd Asphjell och undertecknad skriver under besluten från Ålandskonferensen och skickar till EU:s högsta topp.

Trondheim är en fantastiskt vacker plats i världen.

Den här ån löper rätt igenom staden.

Nidaros katedralen är större än vad man förväntar sig och omskött in i minsta detalj.

Den här synen ser folk som bor i Trondheim alla dagar. Lyllos dem.

Bodo Bahr och Jorodd Asphjell sköter affärerna den här gången medan jag ser på från läktaren.

Sten Eriksson är sekreterare för den åländska BSPC-delegationen och en klippa när det gäller hur allt fungerar parlamenten emellan.

Egentligen går väldigt få saker upp mot en närbild på en katedral! 

Breven till Jean-Claude Juncker och Antonio Tajani innehåller resolutionen från Åland och ska förhoppningsvis bidra till ett bättre Europa.

Mer brev.

Familjefoto tar vi varje gång för att understryka att vi kommer från 22 olika parlament men vi delar omsorgen om Östersjön som förenar oss.

Bodo Bahr, Jorodd Asphjell och Jörgen Pettersson utgör just nu ledningen för BSPC.

Det här pressmeddelandet skickades ut direkt efter hemkomsten:
Åland deltog i Östersjömöte
Fjorton parlamentariker från alla nordiska samt baltiska länder, Tyskland, Ryssland och EU-parlamentet deltog under måndagen och tisdagen i BSPC:s Standing Committee (organisationens operativa ledning) som möttes i norska Trondheim under ledning av Norge som i höstas tog över ordförandeskapet efter Åland.

Under mötet presenterade bland andra Siemens sitt arbete med elektriska fartyg, batteriutveckling och mycket mer kopplat till sjöfarten. Dessutom fanns expertorganisationerna NTNU och SINTEF Ocean på plats för att redogöra om miljöläget i världshaven och Östersjön.

– Det står klart bortom alla tvivel att situationen är allvarlig. Utsläppen från världens fartyg måste ner och är på god väg att lyckas. Ett problem som ännu inte fått någon lösning är däremot mängden plast i världshaven. Särskilt allvarligt är utsläpp av mikroplaster där bilarna är de i särklass största förorenarna. Varje bildäck i hela världen avger 1,5 kg ofta giftiga plastpartiklar under sin livslängd. Sådana insikter är på riktigt svåra att ta in, säger Jörgen Pettersson som efter det åländska presidentåret nu är vice ordförande i BSPC:s Standing Committee.


I samband med mötet i Trondheim diskuterades även med hjälp av utomstående analytiker svaren på den resolution som skickades ut till samtliga BSPC-medlemmar efter konferensen i Hamburg 2017, något som även skett efter konferensen i Mariehamn i år.

– Det är uppmuntrande att se att alla medlemsländer svarat på våra förslag och även tar med arbetet i sina egna strategier. Parlamentariskt samarbete är framåtskridande och uppbyggligt i tider av ökad anspänning länder emellan, säger Jörgen Pettersson.

Avslutningsvis hyllades den åländska Östersjökonferensen av samtliga deltagare i en rad superlativ. I sammanfattningen beskrevs Ålandskonferensen som en av de absolut bästa någonsin!

– Vi är såklart glada för att de gillade vårt program och Åland. Alla inblandade i arrangemanget har skäl att känna stolthet över på vilket sätt vi tog hand om våra 180 gäster och såg till att de lämnade Åland lite klokare än vad de var när de kom!


Mer information:
Jörgen Pettersson, tel 04573135640

Unga med ryggrad är viktigt

Detta har jag sagt förut och därför säger jag det igen. En av fördelarna med att jobba i Ålands lagting är sådana dagar då jag får chansen att träffa åländska ungdomar som i olika skolarbeten bekantar sig med samhället på en mängd plan och platser. På den här länken möter ni några av alla som kommit och gått. Och här...

Häromveckan kom lyceisterna Albert Söderback, Adam Höglund och Tam Pham-Nguyen till lagtinget för att efterhöra Centerns syn på områden av särskilt intresse. Kommer inte riktigt ihåg allt vi pratade om men slogs av vetgirigheten och den orädda ton som präglade frågorna. Sånt gillar jag, Åland behöver folk med ryggrad i framtiden! Och ungdomar ska som bekant alltid vara lite smartare än vi som är äldre!

Vi pratade till exempel inflyttning och jag sade att Åland borde bli större och behöver växa på alla plan. Vi diskuterade också skillnaden mellan vänster och höger vilket enligt min mening och ganska svepande handlar om att vänstern vill att staten tar hand om medborgarna medan högern tycker medborgarna ska ta hand om staten.

Jag är i den meningen höger då jag tycker folk ska få möjlighet att sköta sina egna affärer utifrån sin egen bästa förmåga. Därför har jag svårt med den kommunreform som landskapsregeringen just nu vill genomföra och som med säkerhet leder till centralisering och nedläggning av till exempel perifera skolor. Jag tycker på riktigt hela Åland ska leva och är stärkt i den tanken efter de kommunrundor vi genomfört. Jag tror bestämt småskalighet skapar ansvar medan större enheter medför fler anställda och inte så mycket mer.

Tack till er som kom för att prata och lycka till med era uppgifter och minns att det viktigaste som finns är att skapa engagemang och en känsla av samhörighet. Ledarskap är att inkludera, inte köra över.

Albert Söderback, Adam Höglund och Tam Pham-Nguyen går i tvåan i lyceet och är vetgiriga och sugna på allt vad framtiden bär med sig!

LR glömmer vad självstyrelse är

Tyvärr är jag upptagen med att stärka Ålands roll i Östersjön och därmed förhindrad från att delta i måndagens lagtingsdebatt om kommunreformen.

Östersjökonferensens (BSPC) ledning möts i Trondheim och där är det viktigt att vara på plats för att bygga vidare på den succé som hela Åland gjorde i samband med konferensen i Mariehamn i augusti.

Tack vare BSPC har vi stärkt Ålands roll som subjekt och aktör i Östersjön; hos Sverige, Ryssland, Estland, Lettland, Tyskland och så vidare. Åland har efter den stora konferensen lyfts fram som ett exempel på hur Krim kunde förvaltas. Vår självstyrelse är stark och beundrad av många av våra grannar. Den är också något som Finland borde känna stolthet över men de signalerna är tyvärr ganska svaga. Tvärtom verkar landets enda självstyrda område vara mer till besvär än nytta i Helsingfors. Detta sätt att betrakta minoriteter är dessvärre inget unikt för Finland.

När Ålands landskaosregering nu avser stympa det lokala självbestämmandet hos våra självstyrda kommuner gör man samma sak som Finland allt oftare försöker göra med Åland. Man ändrar reglerna, bortser från Rule of Law, och flyttar den politiska vikten från självbestämmande till fjärrstyrning. Detta är behändigt för administrationen men inte särskilt utvecklande för människor och företag och tillväxt.

Kommunreformen, sådan den är planerad av LR, avdemokratiserar och centraliserar och skapar likgiltighet inför rättssamhällets ramar. LR gör därmed som Sipilä och Soini och i förlängningen som Xi (Kina), Putin (Ryssland), Erdogan (Turkiet) och Trump (USA). Man förändrar genom att halsstarrigt bestämma, inte genom att lyssna och leda. Ålands landskapsregering anser (kanske) att jämförelsen är uppåt väggarna men tonen är densamma som de nämnda herrarna använder. Ändamålen helgar medlen, makten berusar och mycket vill ha mer och den kommunala självstyrelsen beskrivs som hot istället för möjlighet.

En liknande lagstiftning som den aktuella kommunreformen ser vi också i den likaså i dag aktuella revisionen av vallagen. Den innehåller sådant som är bra och rimligt och moderniserande, MEN den begränsar också antalet valbara kandidater. Detta minskar valfriheten och därmed mångfalden.

Kommunreformen centraliserar, likriktar, avdemokratiserar och har lagt en våt filt över relationerna mellan vårt landskaps institutioner. Till vilken nytta, kan ingen svara på förutom möjligen socialdemokraterna som i sann socialistisk anda tycker makt ska utövas av färre hellre än fler och till skillnad från sina kumpaner var tydliga med det i sitt valprogram. Att liberaler och moderater anammat detta kan inte förklaras med något annat ord än makthunger. I en form av politiskt Stockholmssyndrom har nämnda partier valt vänsterfilen för att få sitta med i regeringen.

Detta kan jag inte säga i lagtinget i dag eftersom jag talar mig varm för närdemokrati, självstyrelse och delaktighet för våra grannar i Östersjön. Där förstår man för det mesta vikten av att hålla liberalismen och entusiasmen vid liv i ett samhälle. Det önskar jag Ålands landskapsregering också gjorde.

Jörgen Pettersson (C)
Lagtingsledamot och vice ordförande för Östersjökonferensen

Finlands president Sauli Niinistö kom till den åländska Östesjökonferensen tidigare i höstas och fick bland annat en IFK-halsduk till sin sjuttioårsdag.

Olyckligt beslut om Föglölinjen

Sent på fredagskvällen när de flesta av oss tagit Allhelgonahelg lade infrastrukturavdelningen vid Ålands landskapsregering in en extra växel och kommunicerade ut beslutet att upphandla en totalentreprenad på en elhybridfärja för Föglölinjen för 47 miljoner euro utslaget på 15 år. Bortsett från tidpunkten som signalerar stress är beslutet olyckligt av olika skäl – mest för de åländska skattebetalarna som ska betala kalaset som ingen med säkerhet vet vad kommer att kosta.
Till dessa 47 miljoner euro ska även läggas kostnaden för en 520 meter lång bro, genom orörd Föglönatur, som uppskattas till 27 miljoner euro i dagens penningvärde. Vi talar alltså om planerade investeringar på 74 miljoner euro för en färja och bro med årliga underhållskostnader, oförutsägbara bränslepriser och en livslängd på 30-50 år. Dessutom tillkommer matartrafiken till Sottunga som även den ska upphandlas på totalentreprenad till uppskattningsvis ett antal tiotals miljoner.
Det okloka i infrastrukturminister Mika Nordbergs (MSÅ) av allt att döma hastigt fattade beslut är oviljan att på allvar syna det privata tunnelalternativ som kunde sammanbinda Degerby med Svinö till en beräknad kostnad på 104 miljoner euro och en livslängd på 100 år; något som Sottunga, Kökar och Föglö uttryckt stark vilja kring.
Massorna från tunnelbygget skulle dessutom kunna användas för att bygga ett nytt färjfäste på östra Föglö dit skärgårdstrafiken kunde ledas och göra alla avstånd som måste trafikeras med fartyg kortare. Dit kunde också livlinan till Finland som i dag heter M/S Fjärdvägen dirigeras vilket skulle skapa omfattande infrastrukturella och ekonomiska vinster för alla på Åland. Det finns alltså stora fördelar med att samma huvudman bygger både tunneln på västra Föglö och hamnen på den östra sidan. Utslaget blir kostnaden per år sannolikt billigare än med fartyg och bro.
Undertecknad lämnade förra veckan in en åtgärdsmotion till Ålands lagting med förslaget att upphandlingen av Föglötrafiken även skulle inkludera tunnelalternativet för att på det sättet på riktigt göra Åland större och skärgården mer attraktiv för både företag och människor. Alla de som nyttjar tunneln skulle få mer tid över till annat vilket är samhällsekonomiskt klokt. Detta väljer landskapsregeringen att bortse från vilket är synd på många plan. Riskfyllt är det också att man snävar in upphandlingen så starkt, det kryllar inte precis av alternativa lösningar för isgående hybridfärjor vilket med stor sannolikhet leder till att priset blir högre, sannolikt dyrare än man i dag betalar för Skarven.
En fast förbindelse mellan Lumparland och Föglö skulle en gång för alla och långsiktigt skapa trygghet och framtidstro för hela skärgården. Att på tveksamma kalkyler gå in för att bygga en ny färja, utan att seriöst jämföra det med en tunnel, är varken visionärt eller lyhört. Tunnlar är inte science fiction, det är rätt och slätt en väg under berg och vatten och något som moderna samhällen i Norden dragit nytta av och skapat utveckling med. Det är nog dags att nutiden når även Ålands landskapsregering.

Jörgen Pettersson (C)
Lagtingsledamot

Nej, bilden föreställer inte läget på landskapets infrastrukturavdelning men ger nog en slags bild över åtgärden att berätta om upphandlingen av Föglölinjen sent på fredagskvällen...

Korsikajubel för Grönvitt

När det i lördags stod klart att IFK Mariehamn klarat krisen och även nästa år spelar i Finlands högsta fotbollsliga steg jublet i ett konferensrum på Korsika, annars mest känd som Napoleons födelseort. I lokalen befann sig bland andra undertecknad i egenskap av ordförande för den internationella öspelsrörelsen, International Island Games Association, där Åland varit med sedan starten år 1985.

På plats var sju världsomspännande idrottsorganisationer för att diskutera gemensamma utmaningar och möjligheter när det gäller idrott och öar. Bland dem råder inga som helst tvivel kring vilka oerhörda möjligheter som ryms i idrottsvärlden. Där finns också insikten i vad idrotten gör för självförtroendet i ett samhälle; framgångar skapar kraft och mod.

Liksom i själva livet gäller att aldrig någonsin ge upp. Idrotten visar att laganda och framtidstro skapar segrar, både små och stora. Sport och idrott är viktiga delar av vår gemensamma ekonomi och inte minst på Åland är idrottsturismen direkt avgörande för många av våra näringsidkare och skattebetalare. Därför är det av största vikt att fortsätta investera i infrastruktur för att ytterligare stärka denna nisch inom turismen. Idrott skapar rollmodeller och optimism vilket vi aldrig kan få för många eller för mycket av.
IFK Mariehamns med- och motgångar engagerar och skapar känslor som studsar mellan golv och tak.

Berättelsen om Grönvitts framfart i ligan är en av de starkaste historierna vi har på Åland. IFK är något som inte bara följs av ålänningar och finländare. På Korsika fanns ett antal av den internationella idrottsvärldens tungviktare som satt med vitnande tummar i väntan på hur det sist och slutligen skulle gå i Mariehamn och i Åbo, intresset för idrott känner inga geografiska gränser.
IFK klarade krisen och kan nu se fram mot en femtonde säsong i fotbollens finrum. Det är viktigt för Mariehamn och för Åland och för det hopp och den tillförsikt som vi aldrig får glömma att hålla levande. Tack för en dramatisk säsong och ser fram mot vårens första match!

Själv satt jag på Korsika och följde den dramatiska upplösningen av årets liga.

Deltagarna i ”Congrès International des Jeux des Îles” jublade på Korsika när det stod klart att IFK Mariehamn spelar vidare i den finländska fotbollsligan även nästa år.

Öspelen hör till de allra mest inflytelserika organisationer inom världens idrottsrörelser. Det är vi tack vare att Åland varit med sedan starten 1985.

Öspelsorganisatörer från hela världen. Till höger undertecknad Jörgen Pettersson samt Jerry Whitsey; ordförande samt kassör för International Island Games Association. Längst till vänster Joey Miranda III (Guam) som är generalsekreterare för Micronesian Games samt Andrew Minogue (Australien, Gold Coast), chef för Pacific Games.

Släpp in tunneln i budgeten

Magkänslan säger att tunnlar är orimligt dyra och därmed omöjliga att bygga, särskilt på Åland. Detta är inte sant. Det går att med hygglig marginal räkna hem en tunnel mellan fasta Åland och Föglö. Om detta har jag berättat tidigare men landskapsregeringen har betraktat alla argument som osakliga och slagit det så kallade dövörat till vilket kanske inte tyder på ödmjukhet eller klokskap. Jag har trots den initiala magkänslan följt tunnelprojektet från början och måste, trots att jag älskar sjöfart och färjor, slå fast att en tunnel skulle göra Åland större och skärgården mer attraktiv. Detta borde i sin tur sätta mer fart på skärgården och skapa nya arbetstillfällen osv.

• Vikten av engagemang borde vara en ledstjärna för varje regering.

• På den här länken finns projektet beskrivet mer i detalj.

• Istället för att utreda tunnelalternativet har landskapet gått in för att bygga en jättebro vilket väldigt få begriper nyttan av.
• FS Links har tagit fram trovärdiga och rimliga siffror på att bygga en tunnel mellan Föglö och fasta Åland.

Skrev mot den här bakgrunden en insändare till dagens tidningar:

Infrastrukturminister Mika Nordberg (MSÅ) och hans parti satte under den förra regeringsperioden stopp för en väl förberedd ansökan om extra anslag från Finlands regering uppgående till 146 miljoner euro. Skälet var att han ville att en tunnel mellan Föglö och fasta Åland skulle ingå i projektet! Det gjorde det inte av den enkla anledningen att det saknades underlag och beredning.

Pengarna skulle användas till att övergripande och rejält göra de återinvesteringar som alltför länge undvikits. Eftersom även det största oppositionspartiet Liberalerna satte tummen ner förföll ansökan.

I dag är läget ett annat. Tack vare privata entreprenörer som gjort sin läxa och tagit ett ansvar vet vi med stor sannolikhet (framtiden är som bekant alltid oviss) att en tunnel är en god affär för de åländska skattebetalarna i jämförelse med att medelst fartyg och ny bro på Föglö hålla skärgården levande. Ett tunnelprojekt kan med hjälp av finansiering genom offentlig-privat samverkan (OPS) genomföras till rimliga kostnader och, framför allt, billigare än med landskapsfärjor. Det ständiga argumentet att en tunnel är för dyr stämmer helt enkelt inte.

Det är mot den här bakgrunden vårdslöst av landskapet Åland att satsa fyrtio miljoner euro för att huvudsakligen bygga en jättebro på västra Föglö i syfte att spara några minuter på färjturen till Fasta Åland. Att i dag hävda att det är för sent och omöjligt att utvidga en upphandling måste i bästa vara fel tänkt och i värsta fall vårdslöst.

En tunnel till Föglö har tidigare diskuterats men stött på motstånd av olika orsaker, allra mest för att vi på Åland och i Finland saknar erfarenhet av just undervattenstunnlar på Åland och i Finland. På Färöarna, Island och i Norge är tunnlar en självklar del av vardagen vilket borde stämma till eftertanke. Erfarenheterna av tunnlar på dessa platser är uteslutande positiva. De har bidragit till befolkningsökning, tillväxt och utökade sociala nätverk. Nyttan överstiger rejält insatserna. Dessutom skulle en fast länk till Föglö på riktigt göra hela Åland ännu större och avstånden till den övriga skärgården kortare.

Om vi kunde knyta samman Föglö med en fast förbindelse och sedan leda trafiken från Kökar och Sottunga till fasta Åland skulle samtliga restider krympa rejält och ge medborgarna tid över till annat.

Det privata initiativet kan visa oerhört starka kostnadsberäkningar i jämförelse med den kortrutt som landskapsregeringen avser finansiera med lånade pengar. I ekonomiskt hänseende handlar det om inbesparingar på i runda slängar fem miljoner euro per år jämfört med dagens färjdrift. Detta är inte fria fantasier utan resultatet av ett samarbete mellan utomstående investerare, tunnelkonstruktörer och entreprenörer som förmår se bortom den verklighet som råder i dag.

Jag menar liksom uppenbarligen det privata näringslivet att tunnelalternativet måste inkluderas i en eventuell upphandling. På Åland har vi en stark tradition av att landskapet och kapitalet gör gemensam sak. Jag hoppas att landskapsregeringen lägger prestigen åt sidan och förutsättningslöst gör om och gör rätt i den kommande budgeten.

Det är mycket sannolikt en god affär för de åländska skattebetalarna att låta bygga en tunnel jämfört med en bro och flera färjor.

Hög tid att skjuta vildsvin

Av allt att döma har Åland under det senaste eller senare åren drabbats av två helt nya och väldigt oönskade arter i faunan. Det handlar om en eller flera vargar och om flera vildsvin på olika platser. Därmed är saken klar och nu måste de åländska jägarna göra gemensam sak för att förhindra ytterligare spridning.

Vad det beror på att vildsvin och varg nått Åland tycks ingen med säkerhet veta och man kan kanske inte skylla allt på den nuvarande landskapsregeringen... :-)

Ändå kvarstår fakta. Vargen har gjort vardagen mindre trygg och dess närvaro har redan satt stopp för planerade rådjursjakter. Ingen hundägare vill släppa sin kompis i en skog där säkerheten är tveksam. I Hammarland har vargen dessutom setts i området kring skolan och dagiset i Näfsby vilket skapar osäkerhet och ängslan.

Vildsvinen har hittills dokumenterats på golfbanan i Sund och det finns starka misstankar att ett eller flera djur även etablerat sig på Simskäla.

Den moderna historien om hur vildsvinen kommit till Åland är snart fem år gammal. Det var den 10 december är 2013 som det första vilda svinet fångades på bild i Hammarland. Året därpå följde flera nya bevis. En som stiftade närkontakt med åtminstone ett vildsvin var hunden Bob som måste sys ihop med tio stygn efter mötet. Andra som var svinet/svinen på spåren var Lemlandsjägare som tänkte jaga älg men slutade på vildsvinspass.

Uppemot 250 upprörda ålänningar samlades sedan, i januari 2015, i lagtinget för att höra vildsvinsexperten Per-Arne Åhlén från Svenska jägareförbundet berätta om djuren. Det var inga goda nyheter han kom med:

Till att börja med går tillväxten sakta men senare sker den exponentiellt. Vildsvinet saknar i stort sett naturliga fiender och kan vara ytterst besvärliga för hundar att ge sig i kast med.

Där är vi i dag. Vi har av allt att döma ett växande problem att hantera och ”någon borde göra något”, som det heter. I det här fallet menar jag att ”någon” i det här fallet är Ålands landskapsregering som i snabb takt borde koordinera en jakt där målet i första hand är att eliminera vildsvinen och sedan se till att vargen försvinner. En självstyrelse ska ta hand om sina medborgare.

PS Den 20 maj 2015 dog en vildsvinsgalt i Hammarland, Drygsböle, efter att ha blivit påkörd av en bilist. Länge trodde vi det var det ena djuret. Vi hade av allt att döma fel. 

Så här såg det ut när tre vildsvin fastnade på film vid golfbanan i Kastelholm tidigare i höstas. Hela filmen kan ses på den här länken.

Den här bilden skulle gärna få vara från Åland men är det inte. Vildsvinet sköt jag på jakt i Sverige. 

Så här berättade Nya Åland om vildsvinet som föll offer i en bilolycka 2015.

Ambitiös plan för högskolan

Första gången frågan om Högskolan på Ålands eventuella bolagisering nådde nån slags verkanshöjd var i finans- och näringsutskottet år 2011 på senhösten. Dåvarande rektorn Edward Johansson var frustrerad över att agera med händerna typ bundna och ville göra mer. Det rådde redan då ett hyggligt tydligt samförstånd bland utskottets medlemmar att en bolagisering vore både önskvärd och nödvändig. Ändå skulle det ta sju år innan något av konkret natur skulle ske.

I november 2012 lyfte jag själv upp högskolan i ett anförande och efterlyste tydliga riktlinjer för att gjuta framtidstro i skolan.

Två år senare var det på nytt dags att berätta om högskolan och dess framtidsplaner för att bli en stolthet och dynamo för hela Åland.

I september 2015 handlade det om att göra Högskolan i Mariehamn till ”Möjligheternas högskola”.

Trots alla vackra ord och faktiskt tydliga viljor hände ändå ingenting substantiellt. Inför budgeten 2017 valde vi i Centern att skriva en budgetmotion med rubriken ”Bolagisera högskolan på Åland”. Den röstades ner.

Men nu! I år har utbildningsministern Tony Asumaa (Lib) fått tummen ur och har tillsatt en tvåmannautredning med syfte att ta reda på hur det kan gå till att göra ett bolag av högskolan och vad man kunde vinna på det. Utredarna är strategen och professorn Göran Djupsund samt professorn och fram till i våras rektor och vd för Yrkeshögskolan Arcada Henrik Wolff. Åtgärden är framåtsyftande och utredarna taggade på uppgiften. Det framstod mycket tydligt då de i veckan, för inbjudna, levererade en halvtidsrapport inför den slutliga utredningen.

Rapporteringen kring utredningen kan man höra mer om på den här länken från Ålands radio.

Jag var där och lyssnade och fylldes av ett slags hopp om att nu kan det faktiskt hända. Djupsund och Wolff har vänt på varenda en sten och når slutsatsen att antingen genomför man en nystart för högskolan eller så... Det andra alternativet vill jag inte ens skriva ner, enligt mitt enkla förmenande finns det bara en väg framåt och det är att satsa.

En bolagisering av högskolan har bara fördelar och skulle i ett slag råda bot på den tidvis dysfunktionella relation som råder mellan skolan och landskapsregeringen. Det är inte sunt att tjänstemän vid LR ska styra över den högre utbildningen som vi trots allt kan erbjuda på Åland. I dag är rollerna för högskolans styrelse och rektor synnerligen oklara vilket skapar osäkerhet och handlingsförlamning.

Högskolan skulle, enligt utredarna som till skillnad mot oss andra faktiskt vet vad det handlar om, som bolag utvecklas starkare i en riktning där utbildningen blir allt bättre och effektivare och därmed mer attraktiv. En stark högskola på Åland skulle bidra till inflyttning och fördjupning i samhället.

Jag ska inte gå in på alla detaljer just nu men vill ändå uttrycka ett starkt stöd för minister Tony Asumaa i detta för hela Åland så viktiga arbete. Tidsplanen är snäv men inte omöjlig. Om allt går som det borde ska Högskolan på Åland Ab kunna inleda verksamheten den 1 januari år 2020. Det vore en extremt välkommen signal till alla ålänningar och alla de som vill studera vid högskolan. Detta är för viktigt för att bromsas upp av avdelningarna inom LR, detta måste drivas igenom.

Då skulle högskolan äntligen kunna utvecklas till den motor för hela samhället som målbilden en gång var.

Professorn Göran Djupsund är en man som inte drar sig för att säga även det obekväma. Hans slutsatser efter att ha granskat Högskolan på Åland är att nu måste något göras – en nystart måste till.

Tystnad som talar högt

Om man verkligen inte vet vad man ska säga är det som bekant bäst att hålla sig tyst. Fast då kan observationerna bli intressanta. Generellt sett ska man ju akta sig för folk som inte talar och hundar som inte skäller. Båda är oftast dåliga tecken. Eller som Abraham Lincoln lär ska ha uttryckt det: ”Det är bättre att vara tyst och bli betraktad som en idiot än att öppna munnen och bevisa det.”

Våren 2017 beslöt Ålands landskapsregering att Vårdö i den åländska skärgården inte längre kan betraktas som en skärgårdskommun. Detta drog i ett slag undan mattan för en lång rad företager som fick se sin vardag förändras utan att göra ett smack åt saken. Sedan dess har jag på olika sätt försökt ändra på detta men i stort sett mötts av tystnad.

Knutte Mattsson, till vänster, och Kurre Eriksson är två kämpaglada gentlemän som tycker landskapsregeringens behandling av Vårdö trotsar all beskrivning och är djupt orättvis. Jag håller med.

Gjorde därför ett nytt försök i dag och skrev en insändare tillsammans med kompisarna Eriksson och Mattsson (han som såg till att Chips-fabriken i Haraldsby blev till) vilka sakligt sett börjar komma till åren när det gäller fysiken men där intellektet är intakt liksom kampviljan.

Knutte var för övrigt också ordförande för Centerns stämma våren 2017 som drog storpublik till Solhem.

Fortfarande tyst kring Vårdöbeslut
Våren 2017 förklarade Ålands landskapsregering (LR) att Vårdö, dit man tar sig med färja från Prästö i Sund, inte längre är en skärgårdskommun utan i trafikmässig mening något annat. Beslutet innebar att LR över en natt drog undan mattan för ett redan hårt prövat näringsliv. I dag framkommer problemen i allt skarpare ljus.

Till följd av beslutet har näringslivet bromsat in och trafiken till och från kommunen minskat. År 2016 transporterades 336.593 passagerare och 213.998 fordon på Töftölinjen. År 2017 var motsvarande siffror 320.771 respektive 211.937. Det har alltså blivit tystare och mörkare i skärgården. Den största förloraren är turistnäringen vars förutsättningar förändrades över en natt men även andra grenar av ett litet näringsliv har drabbats hårt och företagare har tvingats lägga ner. Åtgärden har haft en negativ effekt på skapandet av ett levande samhälle.

Lagtingets finans- och näringsutskott konstaterade 2017 att de ändrade reglerna skulle påverka tre olika grupper: varutransporter, turistföretagare och privatpersoner – alltså precis alla vårdöbor. Men efter att ha landat i slutsatsen att landskapsregeringen ”arbetar på att minska olägenheterna” godkände utskottet åtgärden.

Mot den här bakgrunden ställde vi fyra frågor till landskapsregeringen:

1. På vilket sätt har beslutet att ta bort Vårdös status som skärgårdskommun utvecklat regionen, skapat arbetsplatser och uppmuntrat till ett levande samhälle?
2. Avser LR rätta till beslutet och återge Vårdö rätten att vara en del av skärgårdens infrastruktur?
3. Anser LR att beslutet gynnar skärgården och dess näringsliv och förutsättningar?
4. Vad har landskapsregeringen gjort för att ”minska olägenheterna” för de drabbade företagarna och alla andra?

Något svar har ännu inte givits vilket får oss att undra vad som egentligen händer i landskapsborgen. Har rättsstatsprincipen (Rule of Law) slutat gälla? Detta handlar om samhällsutveckling och nödvändigheten att avtal ska hållas. Genom att lyfta bort Vårdö från skärgårdstrafiken förändrades och försämrades möjligheterna till företagande på Vårdö dramatiskt och omedelbart. Företag som satsat utifrån givna förutsättningar har tvingats se sin omsättning sjunka. Kostnaderna har blivit högre och företagarnas tilltro till samhället är sargat. Beslutet som drabbat Vårdö och dess företagare var och är orättvist, oförutsägbart och kontraproduktivt.

I dessa dagar pågår budgetbehandlingen inom landskapsregeringen. Det vore klädsamt och rakryggat att svara på ovanstående frågor och berätta vad man avser göra framöver. Att tjurnackat tiga still är inget alternativ när det handlar om att skapa framtidstro.

Jörgen Pettersson, C, lagtingsledamot

Kurt Eriksson, pensionerad sjökapten och företagare

Knut Mattsson, pensionerad bankdirektör

Viktigt initiativ om viltolyckor

Trots att det varje år på Åland sker över 300 trafikolyckor där djur är inblandade finns ingen lagstiftning när det gäller hur en olycka ska hanteras.

Detta har jägaren och hundägaren Conny Sundberg och några till lyft fram och bjöd in polisen Patrik Norman från Nationella viltolycksrådet i Dalarna (NVR) för att berätta mer.

Det blev en högintressant morgon för alla vi som var på plats; jägare, poliser, tjänstemän, försäkrare, hundägare och bara annars intresserade.

I motsats till hur man har det i Sverige finns ingen som helst rapporteringsplikt när det gäller viltolyckor på Åland vilket är oerhört märkligt – enligt försäkringsstatistiken kan man räkna med uppemot 300 viltolyckor varje år.

I Sverige är det lagstadgat att olyckor ska rapporteras vilket alla vinner på. Bilägaren, försäkringsbolagen, polisen och framför allt det skadade djuret som snabbt kan lokaliseras och avlivas. På den här länken kan man läsa mer om Sverige och viltolyckorna.

Dilemmat som uppstår på Åland när det saknas lagstiftning kan till exempel vara att få tag i en lämplig eftersökshund och -jägare Vi har 3.400 jägare på Åland men ganska få av dem är också hundägare och ännu färre lämpade för eftersök. Det finns 15 jaktvårdsföreningar men trots det vittnar polisen om problemen med att hitta eftersöksekipage – oftast sker ju olyckorna på väldigt obekväma tider.

Det är lätt att hålla med om behovet av en lagstiftning när det gäller viltolyckor på Åland och även om jag ganska ofta står på olika sidor när det gäller lagtingsledamoten Stephan Toivonen vill jag ge honom cred i det här initiativet där han i lagtinget föreslår att det ska införas anmälningsplikt i samband med viltolyckor. Det är dags och det är värdigt att göra detta.

Polisen Patrik Norman från Dalarna förklarar detaljerat alla de fördelar man når genom att ha en färdig organisation och lagstiftning när det gäller viltolyckor i Sverige.

Vi var rätt många på plats för att höra hur vardagen kan bli ännu bättre på Åland. Ett sätt är att införa anmälningsplikt när det gäller viltolyckor.