Farväl 2018, välkommen 2019

2018 som snart är till ända var på många vis ett förändringens och förnyelsens år. Det finns mycket att berätta men jag håller mig till några minnen som starkare än andra stannar kvar på det yrkesmässiga planet. Hittills har över 1,4 miljoner läsare hittat till denna blogg vilket jag ödmjukt tackar för. Bland de mest lästa inläggen under 2018 finns både det ena och det andra och liksom i slutet av 2017 följer här några av de mest lästa inläggen.

Tack för i år och ses nästa år då bland mycket annat väntar ett val som jag ska delta i. Åland behöver ett starkare självstyrelse på alla plan och det sargade förtroendet mellan landskapsregeringen och befolkningen måste återställas. Det blir ett tufft jobb då många saker studsat snett de senaste åren. Återkommer till detta när vardagen är tillbaka.

Mycket handlade under året om arbetet med att lyfta självstyrelsen inom ramen för BSPC, Ålands i dag enda internationella plattform.

Sex kommuner röstade om sin framtid vilket visar kraften i viljan att själv forma sin framtid. Allt annat är socialism och centralisering.

Den föreslagna och tvingande kommunreformen landar i mer makt åt tjänstemännen och mindre till politikerna. Det är ett säkert sätt om man vill skapa mindre delaktighet.

Självstyrelsen hade en tuff start och slutade närapå i krig mellan Finland och Sverige.

Trots många försök hade Åland aldrig lyckats få till en träff med EU:s jaktkommissionär Vella. Tack vare arbetet inom Östersjökonferensen lyckades jag.

Att Åland blev självstyrt är en historia i vart fall jag aldrig ledsnar på.

St Petersburg var platsen för ett miljömöte som gör och har gjort skillnad för hela Östersjön. Där är det också viktigt att Åland är med och gör sin röst hörd.

Åland och Ryssland har många gemensamma nämnare och därför fick jag chansen att tala inför ryska stater i Tavrichesky palatset!

På hemmaplan har jag fört en kamp för att Vårdö ska vara en skärgårdskommun, något landskapsregeringen i ett omotiverat och oförklarat och obegripligt beslut anser att kommunen inte är.

Nu tar vi nya tag!

Hög tid för julefrid

Kära bloggläsare, vill på det här enkla sättet önska er alla en god och fröjdefull liten jul. Tänkte begränsa mig till en kort betraktelse och ett minne av en resa som satte fingret på behovet att kunna språk. I vart fall om man vill öppna sin mun...

Året som gått sedan förra julen har varit en resa genom ytterligheterna. Arbetsmässigt har en stor del av tiden gått åt till att lyfta den åländska självstyrelsen inom ramen för BSPC, Ålands enda internationella plattform där möjligheterna är obegränsade när det gäller att berätta vår historia kring självstyrelse och fred. Jag minns särskilt mötet i Moskva med den ryska dumans högsta ledning, ett annat möte med en tvättäkta kosmonaut och, förstås, finalen i form av den stora konferensen på Åland.

Året präglades också av en sommar som var fantastisk för några av oss men förödande för de som lever av det som naturen ger oss i form av skördar.

Det finns mycket mer att berätta och analysera men varken utrymme eller tålamod medger det. Återkommer med en fylligare årsöversikt nästa vecka. Tänkte därför återge ett alldeles speciellt litet minne från ett händelserikt år.

Platsen var Korsika i slutet av oktober. Där pratar man dessvärre bara franska vilket jag inte behärskar alls.

På vägen till den lilla ön tog säkerhetskontrollen min lite för stora tandkrämstub vilket hör till historien.

Jag landade på Korsika och hade glömt att köpa nytt, gjorde därför någon lov i den lilla byn vi bodde i men lyckades inte hitta mer tandkräm. Dagarna gick och jag borstade med vatten vilket kändes högst halvbra. Den tredje dagen gjorde jag en längre walkabout och lyckades finna ett apotek där de dentala produkterna fanns på en prydlig liten hylla. Jag undvek att prata med expediterna då deras engelska var lika obefintlig som min franska.

Från hyllan tog jag en liten och söt liten tandkrämstub för att få behålla den genom nästa säkerhetskontroll. Instruktionerna var tyvärr bara på franska vilket skulle ha bäring på resten av historien. Återvände till hotellet glad och nöjd med utsikten att göra en rejäl skrubbning av tänderna inför den avslutande middagen. Lade följaktligen på rejält med det rosa innehållet i tuben och började borsta. Det tog tvärstopp direkt men jag ökade trycket och tänkte att jag kanske köpt den där pastan som tandläkare brukar använda och som kan kännas lite sträv. Ont ska med ont fördrivas, var planen.

Det blev bara värre och munnen fylldes med rosa klet som klibbade på ett vis jag aldrig tidigare upplevt. Utan att gå in på detaljer får jag konstatera att det rätt och slätt kändes äckligt. Avbröt därför borstningen och började med sanering i form av hett vatten och försiktigare polering. Det tog en timme innan alla de rosa resterna var borta och munnen hjälpligt gick att öppna igen. 

Väl hemma i tryggheten på Åland tog jag fram min ”tandkrämstub” igen och gjorde med hjälp av Google Translate en sökning för att begripa vad jag använt  mig av. Svaret blev lösgomslim, alltså ett snabbhärdande lim som används för att fästa löständer!

Får mot bakgrund av detta vara glad för att jag alls fick bort allt klägg och vill med denna lilla historia understryka vikten av att vara vaken på språktimmarna och inte vara blyg för att fråga ens självklarheter när man kommer till nya länder.

Ha en riktigt skön jul och god fortsättning och på återseende när veckorna återgår till vardag.

PS Tuben jag köpte hette Polident men texten var uteslutande på franska och om någon behöver låna tandkräm är det bara att höra av sig! :-)

Njut av helgerna, vänskapen, kärleken och familjen.

LR slösar andras pengar

Det har rått intensiva veckor kring nästa års landskapsbudget och om den finns såklart mycket att säga men det är redan sagt och i dag ska lagtinget rösta om budgetbetänkandet. För egen del tycker jag det är väldigt synd att landskapsregeringen nu tycks bestämt sig för att skaffa en ny färja för 47 miljoner euro och bygga en bro på Föglö för 27 miljoner euro. Detta är en investering som kanske håller i 30 år. En tunnel mellan Degerby och Svinö skulle kosta i runda slängar 130 miljoner euro men i stället hålla i 100 år och mer.

Det är därför frågan måste ställas. Om du kunde välja mellan att hyra en lägenhet för 800 euro per månad (och aldrig få äga den) eller köpa din drömlya för 200.000 euro och sedan betala 850 euro per månad i 20 år för att därefter äga lägenheten; vilket skulle du välja.

Det kan tyckas självklart men landskapsregeringen väljer att hyra och dessutom använda andras (skattebetalarnas) pengar för att betala hyran. Det är dumt och kortsiktigt, enligt min mening.

I gruppanförandet i veckan lade jag orden ungefär så här:

Talman,

vi står nu någon dag från att slutligen ta ställning till landskapet Ålands budget för 2019. Budgetförslaget har hanterats av finans- och näringsutskottet och verkar där inte ha förorsakat något större huvudbry av skrivningarna att döma. Landskapsregeringen tycks därmed vara att gratulera då utskottsmajoriteten i sedvanlig ordning arbetat aktivt med gummistämpeln och mindre med hjälp av någon form av kritisk granskning. Det är synd, betänkandet sätter i all sin enkelhet fingret på rätt många utmaningar som vi har när det gäller att skapa ett hållbart samhälle där alla kan blomstra. Jag tänker i detta gruppanförande drista mig till en spaning som inkluderar såväl den övergripande idén med samhällsbygge som några mer konkreta förslag som måste lyftas.

Enligt förslaget från landskapsregeringen ska år 2019 gå lös på 376,2 miljoner euro vilket är 11,4 miljoner euro mer än 2018. Det är positivt att skillnaden mellan intäkter och utgifter fortsätter minska till följd av högre återbetalningar av skattemedel från Finland. Det är i minst lika hög grad negativt att vi ändå dras med svag och nedåtgående BNP-utveckling och här hade vi gärna sett ett utvecklande resonemang i betänkandet. Det är nämligen utomordentligt underligt att ett samhälle med hög inflyttning och låg arbetslöshet inte levererar bättre siffror. Sysselsättningsgraden är alltjämt god och till och med stigande samtidigt som inflationen är låg. Här hade vi från Centerns sida gärna sett en analys kring varför BNP ändå inte växer. Man konstaterar lakoniskt att det råder en allmän avmattning i det privata näringslivet men där stannar analysen och utskottet gör sig skyldig till samma grundfel som så ofta präglar landskapsregeringens arbete; man är bra på att beskriva problemen men går vilse när det gäller åtgärder. Det som därmed står klart är att det blir nästa regering som måste hantera det som nu inte gjorts.

Liksom snuva och hosta följer efter ont i halsen hör det allmänna tillståndet bland ålänningarna nära samman med det ekonomiska läget. Det är alltså logiskt att utskottet hanterat situationen för barn och ungdom på Åland liksom ekonomisk utsatthet. Utskottet konstaterar att andelen ekonomiskt utsatta hushåll på Åland är förhållandevis fler på Åland än i Finland. Hur denna sociala härdsmälta ska hanteras eller vad den beror på nämns inte och därmed är vi tillbaka på samma ruta som när det gäller BNP-dippen, utskottet lyfter problemen men duckar från att resonera kring orsakerna. Det är kanske inte så konstigt då den bild av vårt samhälle som tonar fram i betänkandet inte är så skimrande.

I själva verket ger texten en allvarsam bild av hur våra medborgare egentligen har det. Allt fler blir allt fattigare samtidigt som psykisk ohälsa växer, det är inte så svårt att se sambandet men det är obegripligt att regeringspartierna fortsätter ägna sig åt självhyllningar medan vardagen blir allt svårare för allt fler.

I betänkandet framgår att hushållens skuldsättning skjuter i höjden både när det beträffar faktiska siffror som när det handlar om förhållande mellan skulder och disponibla inkomster.

Denna förväntningsekonomi kräver analys och en diskussion om vilket samhälle vi bygger. Varför lånar hushållen så mycket? Vilket klimat har vi som samhällsbyggare skapat när befolkningen av allt att döma ägnar sig mer åt konsumtion och mindre åt produktion.

Varför har vi landat i en verklighet där man som det lite skämtartat uttryckts med allvarlig underton använder pengar man inte har för att köpa saker man inte behöver för att imponera på folk man inte känner?

Och framför allt – hur ska vi göra för att vända trenden? Detta är en utveckling som kanske inte bara den sittande regeringen bär ansvar för men för varje år som går är det tydligt att utvecklingen inte är hållbar. Förr rättade man mun efter matsäcken, i dag lånar vi pengar till en större matsäck vilket på kort sikt är bra för bankerna men på längre sikt förödande för samhället. 

Lika bekymmersamt är det att läsa slutsatsen att allt färre är villiga att låna pengar för sin yrkesverksamhet. Vart har riskvilligheten försvunnit och hur ska vi göra för att hitta tillbaka till ålänningarnas historiska oförvägenhet och oängslighet. Vi behöver jobba tillsammans för att uppmuntra medborgarna att se möjligheter hellre än problem och här vilar ansvaret tungt på såväl landskapsregeringen som på finans- och näringsutskottet. I samband med budgetdebatten efterfrågades ett fokus på tillväxt och näringspolitik. Från Centerns sida gjorde vi vad vi kunde för att bidra med förslag men i utskottets betänkande framgår att av 67 budgetmotioner godkändes en, den som handlar om att budgeten i fortsättningen ska kallas Ålands budget för 2019. Gott så, självstyrelse bygger vi genom att ta egna initiativ, inte genom att göra som vi alltid gjort.

Sedan vill jag lyfta några punkter som vi från Centerns sida tycker kunde hanterats på ett mer seriöst vis från utskottsmajoriteten.

Centern har i repriser försökt få fram hur många anställda det finns i förvaltningen. Det är nämligen inte ointressant för den vanlige skattebetalaren att veta omfattningen av den offentliga sektorn. Något svar på den frågan har inte gått att få till följd av att lönesystemet inte förmår leverera siffrorna. Utskottet och regeringen må ursäkta men detta är inte acceptabelt om man vill framstå som ansvarstagande. Det är för oss liksom för ålänningarna som finansierar förvaltningen helt obegripligt varför dessa siffror inte går att få fram och utskottet borde ha mäktat med mer än en uppgiven skrivning.

När det gäller pensionsfonden är det också intressant att se hur lättvindigt utskottet hanterar landskapets största penningsreserv. När budgetförslaget presenterades här i salen fick vi i bästa fall bara höra en halvsanning när det gäller uttaget ur fonden och beredskapen inför framtiden. Utskottet konstaterar att uttaget ökar men väljer att inte analysera hur fondens värde utvecklats. Man säger A men varken B eller C och så vidare vilket är synd.

Det är också omöjligt att analysera budgetbetänkandet utan att nämna Föglötrafiken och skärgårdens framtid. Utskottets majoritet närmast panikkramar beslutet att upphandla en färja för 47 miljoner euro samt att bygga en 520 meter lång bro genom orörd Föglönatur för minst 27 miljoner euro. Det är tillsammans 74 miljoner euro och antagligen två tredjedelar av vad en tunnel mellan Degerby och Svinö skulle gå lös på. En tunnel skulle av allt att döma bli en inbesparing per år och dessutom vara en lösning för hundra år framåt. Om man förbereder en stängning av skärgården ska vi fortsätta satsa på oförutsägbara färjor.

Om vi vill skapa framtidstro ska vi i vart fall utreda en tunnel och ta in offerter.

Grundfrågan är nämligen alltjämt den pågående upphandlingen av Föglölinjen som vi och det åländska näringslivet vill bredda till att även innefatta tunnelalternativet. Detta har regeringen hävdat är omöjligt. Från Centerns sida säger vi tvärtom, det är absolut inte omöjligt utan i högsta grad görligt. Utskottet hänvisar till att de ekonomiska förutsättningarna är vagt presenterade samtidigt som miljökonsekvensbedömning saknas. Man kunde invända exakt samma sak när det gäller den planerade Föglölinjen där en jättebro ska byggas samtidigt som två hamnar ska byggas respektive förstoras. Även här finns gott om konsekvenser som än så länge är okända. Ålands lagting har ett unikt tillfälle att i samarbete med det privata näringslivet göra Åland större och skapa optimisim på ett hittills osett vis.

Mot den bakgrunden är det bedrövligt att finans- och näringsutskottet väljer att blunda. Skärgården förtjänar långsiktighet och Åland behöver bli större. 

Tunneln till Hitra och Froya satte fart på två tynande öar i Norge. Hit har jag varit flera gånger och slagits av den tillväxt som tunneln satte fart på.

Lemland borde själv välja

Om någon skulle få för sig att du måste ge bort något du äger till någon annan skulle du antagligen protestera. I de lagar och regler som präglar ett rättssamhälle ingår att man själv bestämmer över sin egendom, alltså Rule of Law i praktiken.

Detta har Ålands landskapsregering (LR) helt bortsett från i sin strävan att centralisera och avdemokratisera den åländska vardagen. I ett initiativ tycker LR att Lemland borde avhända Järsö-Nåtö till Mariehamn och Mariehamn tackar och bockar medan lemlänningarna protesterar. Med all rätt. Självstyrelse är viktig på alla plan. Åland jobbar hårt med att förbli självstyrt i förhållande till Finland och inte minst därför bör vi också sköta om våra kommunala självstyrelser på bästa sätt. Jag hör till dem som tror att småskalighet är bättre än centralism när det gäller samhällsbygge. Politik handlar om engagemang och mångfald, inte maktspel.

Av det skälet ville jag inte att Mariehamn skulle avge något utlåtande kring detta förslag när stadsstyrelsen hanterade det förra veckan. Eftersom LR inte har med den kommunala självstyrelsen att göra ska man heller inte styra och ställa över gränser.

När det gäller hur samhällen sköts menar jag att våra mindre kommuner på väldigt många sätt är skolexempel på engagemang och att sköta sin egen vardag. Inte minst bevisades det av de talrika kommunrundor vi tidigare genomförde inom Centern. Läs och bli inspirerad:

• I Finström lever tron på den egna förmågan stark.
• Framtidstro är något som präglar Kökar.
• På Sottunga tar man hand om varandra på ett sätt som inte finns på många andra ställen.
• Kumlingeborna har en historisk skatt att värna men tycker förståelsen från centralt håll är svag.
• Entusiasmen för att klara sin egen vardag är omisskännlig på Brändö.
• Föglö är på flera sätt knutpunkten i skärgården.
• På Vårdö är det fortfarande ett öppet sår att man plockades bort som skärgårdskommun vilket lett till kraftig nedgång i kommunens näringsliv.
• Eckeröborna kom nästan man och kvinns ur huset när vi ställde till med möte i curlinghallen.

Allt är såklart inte perfekt heller i de små kommunerna. Till exempel borde skötseln av socialvården föras över till landskapsnivå i form av Kommunernas socialtjänst (KST). Detta har dock LR bromsat och förhalat av för mig helt obegripliga skäl. Ett KST skulle lösa oerhört många av de frågor som i dag är besvärliga för kommunerna.

Ålands landskapsregering vill ge bort nyckeln som går till Järsö-Nåtö till Mariehamn utan att fråga ägaren Lemland om det är okej. Inte så underligt är man i Lemland tveksam till detta. Ingen vill ge bort egendom man äger.

Om miljö och källkontroll

I veckan som gick blev miljöfrågor (igen) aktuella. Tidningen Nya Åland som i allt väsentligt utvecklats till socialdemokraternas eget husorgan valde att slå in vidöppna dörrar (hittar tyvärr ingen länk till själva texten)  vilket uppmuntrade mig att skriva en liten insändare:

Miljöparti i ord, inte i handling

Nya Åland hyllar de åländska socialdemokraterna för att de valt att ”gå i spetsen för miljöfrågorna”. Skälet är en budgetdebatt som nådde ”skrämmande nivåer”, vad nu det sedan betyder.
Socialdemokraterna prisas för att prestera engagemang i klimatfrågan och jag undrar: hur då!?

I debatten ställde jag samma fråga – vad ska vi på Åland göra för att skapa arbetsplatser och förutsättningar för näringsliv och företag, mot bakgrund av det tilltagande miljömedvetandet i världen.

Detta är ingen höger- eller vänsterfråga, det handlar om allt och då ville jag som lagtingsledamot höra en analys av ansvarig minister utifrån Ålands behov. Det är inte samma sak som att klimatfrågan ligger utanför Ålands kontroll, tvärtom. Vi vet alla att miljöarbete börjar i det egna hemmet. Ingen kallar klimatet för en icke-fråga. Ingen tycker miljö är oviktigt – möjligen med undantag av socialdemokraterna som väljer att sprida snömos istället för att prestera konkreta förslag.

Jag tycker Nya Åland borde fråga hur socialdemokraternas politik rimmar med pratet från talarstolen. Partiet har i sju år haft miljöministerposten. Hur mycket ny vindkraft har skapats? Har man börjat bygga biogaspannan som i ett slag skulle göra Åland mer hållbart? Vad är de konkreta exemplen på åtgärder?

Svaren är att dessa är ytterst få och i dag står socialdemokraterna tillsammans med liberaler och moderater bakom det ofattbara bygget av en jättebro på sydvästra Föglö som i ett slag skövlar och förstör orörd natur och dessutom är finansiellt oklok. Hur rimmar detta alls med att låtsas vara ett miljöparti?

Nyan går rätt in i Fake News-fällan genom att ge sken av att berätta hur läget är utan att kontrollera fakta. Detta gjorde även Carina Aaltonen i sitt av Nyan prisade anförande kring miljön i lagtinget. Aaltonen citerade friskt ur WWF:s rapport som nyligen ”slog fast" att sex av tio ryggradsdjur har utrotats. Problemet är att detta inte är sant. I rapporteringen hade resultatet förvanskats vilket rättades av alla seriösa medier dagarna efter den första publiceringen. Detta borde även en vaken Nyan-reporter ha upptäckt.

Läget är mycket allvarligt men vinner inte på att förljugas. Nyan gör sig skyldig till samma sak i hyllningen till socialdemokraterna. Man lyssnar och förleds av orden och glömmer bort att det alltid är handlingarna som räknas.

Jörgen Pettersson (C)

Bilden är lånad från Pixword och kan möjligen illustrera delar av verkligheten.

Hatten av för hårt jobb

Jag hör till de som i stort sett varje dag det senaste året följt arbetet med att bygga om Ålandsvägen. Det har varit ofattbart varma sommardagar, det har regnat, stormat och what not medan arbetet framskridit. Sten har lagts vid sten och gropar har grävts för att sedan fyllas, ledningar har flyttats och bytts ut och myllret har från läktarplats sett obegripligt ut.

Fram tills nu.

På söndag är det dags för nyöppning av stadens viktigaste paradgata och jag är en av de som nu lyfter på hatten; som jag aldrig bär men ni fattar. Jag är fylld av beundran för sättet på vilket detta mastodontprojekt har nått målet.

Jag har sett stenläggare Alfred Kemmelmeier mäta och måtta och bära och släpa – han måste vara den ålänning som arbetat hårdast av alla detta nådens år 2018. Jag har sett entreprenörer komma tidigt på morgonen och avsluta sent på kvällen, om alls. Jag har sett unga och äldre i varseldräkter som meter för meter arbetat sig norrut ända från GE-kontoret där jag sitter till rondellen som nu utgör slutmålet. Jag har sett härförare Håkan Lindén hålla i projektet och sett till att alla bitar snart är på plats.

Jag är alltså nöjd och glad över slutresultatet sådan vägen i dag ser ut. Det är lätt att tycka än det ena och än det andra om saker som sker med skattemedel och vad det gäller det finansiella torde slutnotan ännu inte vara klar.

I dag gläds vi åt slutresultatet och önskar alla inblandade några dagars livgivande ledighet efter detta största gatuprojekt i stadens historia. Bra jobbat.

Så här såg det ut för bara någon kväll sedan. Vid rondellen där statyn står till minne av Algot Johansson kryllade av folk som bar och grävde och grävde och bar. Precis på samma sätt man gjort under det senaste året.

Tunneln tände debatten

Kära dagbok, i går var ytterligare en dag i detta liv och det handlade om budgetdebatt och hur Åland ska se ut i framtiden. Debatten var inne på tredje dagen och risken var hög för övermognad. Siktade därför in mig på de goda sakerna och hur vi kan stärka Ålandsbilden. Den brydde sig folk inte så mycket om. Men sedan nämnde jag tunneln och då tände debatten. Finns gott om ömma tår inom landskapsregeringen i dagens läge...

I verkligheten hade jag sju minuter på mig att prata. Texten nertill är typ oredigerad och lite längre men ändå något ditåt i enlighet med vad jag faktiskt sade.

När jag ser mannen på bilden undrar jag ibland om han faktiskt aldrig ler på bild. Kufisk typ.

Många repliker blev det men såvitt jag förstod höll alla med! :-)

Talman,

jag vill lyfta några visioner och sätta fokus på regionalpolitik, konkurrenskraft och nödvändigheten av att på så många plan som möjligt göra Åland mer känt i vår omvärld och framför allt hos våra grannar. Jag tycker Åland borde synas mer och att detta är något vi alla måste jobba hårdare med. Vår strategi borde vara att vad än de andra gör, borde Åland göra något annat. Vi ska vara unika i en alltmer likriktad värld.

I arbetet med att skapa ett intressant och större Åland är infrastrukturen direkt avgörande. Regionalpolitik är sist och slutligen bra vägar vilket skapar förutsättningar för liv och arbete. Här menar jag att det enda på riktigt vettiga sättet att skapa en framtid i skärgården är med hjälp av fasta förbindelser, alltså bil- och cykelvägar. Det håller i stort sett alla med om men ändå är det svårt att vinna gehör för nya idéer.

Trots att privata entreprenörer under det senaste året presenterat trovärdiga och väl underbyggda kalkyler och utredningar på hur en tunnel kunde byggas har landskapsregeringen valt att bortse från alternativet i samband med upphandlingen av Föglötrafiken. Jag hoppas verkligen det fortfarande finns ett sätt att lyfta denna fråga. En tunnel till Föglö skulle troligen bli rejält mycket billigare än att fortsätta med dagens färjtrafik. Det skulle också bana väg för andra satsningar. Tack vare den långsiktiga inbesparingen som en tunnel skulle medföra kunde vi dessutom skapa investeringsutrymme för en bro mellan Prästö och Töftö och därmed skulle Åland bli väldigt mycket större och mycket attraktivare för såväl fast boende, företag och fritidsboende. Detta skulle på riktigt göra Åland mer intressant för vår omvärld. Det skulle göra det möjligt att bo på Vårdö och jobba på Föglö, eller tvärtom. Det, mina vänner, är näringspolitik och regionalpolitik i en och samma mening. Därför är det också viktigt att bygga en öppningsbar bro mellan Bomarsund och Prästö.

En annan sak som gör Åland annorlunda än andra är vår självstyrelse som är unik och annorlunda och oerhört konkurrenskraftig. Jag pratar om såväl den åländska självstyrelsen i Finland som om kommunernas självstyrelse på Åland, båda är lika viktiga. Genom att bestämma själva skapar medborgare samhällen som även blir intressanta för andra. Här är Kökar och andra skärgårdskommuner ett utomordentligt gott exempel. På Kökar har lokalt engagemang satt fart på såväl butiksetablering som samhällsplanering. Häromdagen kom dessutom beskedet att 75 av 78 kökarbor i en enkät sagt nej till en tvingande kommunsammanslagning. Motiveringarna som finns att läsa på kommunens hemsida är starka, lätta att förstå och ett starkt bevis på vad självstyrelse egentligen är. (Jag gillar Kökar.)

Jag menar att bra regionalpolitik handlar om att uppmuntra våra små kommuner att skapa ett så bra lokalsamhälle som möjligt för sina medborgare. Vill dessa åländska institutioner göra detta tillsammans med andra kommuner är det bra, vill de sköta sig själva är det också bra. Jag tror att konkurrens och engagemang skapar tillväxt och jag tror att Kökar och andra ska stödjas i det arbetet, inte tvångsförvaltas av någon annan. I skärgården gör de facto kommunkanslierna skillnad och skapar ett samhälle som inte liknar andra och det är precis som det ska vara.

Vi tvingas i dag konstatera att antalet övernattningar och inresandet är i sjunkande på Åland. Skälen är många men jag tror att vår brist på berättelser är ett starkt skäl. Vi måste helt enkelt bli bättre på att förklara för alla turister varför Åland är ett måste att besöka. En av de starkaste berättelserna vi har är vår historia i form av Bomarsundstiden som vi inte har utnyttjat så bra som vi borde. Jag är alltså glad för att ett besökscenter nu finns med i budgeten. Åland behöver argument för att bli intressantare i besökarnas ögon. På Åland vände på många sätt hela den europeiska historien och det är en bra, underhållande och berikande berättelse som jag ser mycket fram mot att förverkliga. Jag har haft förmånen att sitta med i en arbetsgrupp för det blivande centret och jag står också till förfogande när det nu gäller att forma själva innehållet i besöksupplevelsen. Vill också tacka vicetalman Viveka Eriksson för gott samarbete i denna grupp. Vi sitter på en hittills outnyttjad skatt när det gäller att berätta den spännande historien om hur Åland blivit Åland. Den inkluderar världens första Victoriakors, ingenjörsskap, konst, krig, fred och kärlek, unikt militärt samarbete mellan Frankrike och Storbritannien, rädslan för ryssen och mycket mer; och allt hände på Åland!

När det gäller besöksnäringen vill jag i sammanhanget berömma landskapsregeringens tidigare beslut att finansiera en konstgräsplan i Mariehamn. Sport i allmänhet och särskilt fotboll skapar i dagens läge mer än i stort sett allt annat inresande till Åland och är hållbart och positivt laddat. Här är också viktigt att nämna såväl Pommern som Kastelholms slott vilka alla stärker berättelsen om Åland och gör Åland lite mer spännande.

Mot den här bakgrunden är jag också glad över att utbildningsavdelningen drivit på frågan om bolagiseringen av Högskolan på Åland, vår intellektuella hjärtstock. Det är dags att tydliggöra högskolan och sätta fart på hela organisationen. Jag hoppas verkligen att all inblandad personal och ledning inser vikten av att åstadkomma mer och skapa bättre och göra Mariehamn till en studieort att räkna med. Jag utgår också från att man avser göra detta inom ramen för befintlig budget som är rejäl på gränsen till frikostig och genom att använda befintliga byggnader hellre än fokusera på framtida visioner. Jag tror all kraft måste användas till att arbeta med vad man har, inte vad man kanske får.

Avslutningsvis några ord om tre av motionerna som ska hanteras av finans- och näringsutskottet. För det första är det oerhört svårt att i dag hitta rätt i den ofta väldigt snärjiga floran av möjliga finansieringsformer, något som lyfts flera gånger i denna budgetdebatt. Till detta ska läggas andra fonder och institutioner som erbjuder olika slag av stöd för till exempel internationella projekt. Detta stod klart när vi i den så kallade Bomarsundsgruppen diskuterade olika sätt att finansiera besökscentret, en snabb överblick gav många frågor men ganska få svar. Jag tror på att göra detta enklare genom en slags one-stop-shop inom näringsavdelningen där projektägare på ett tydligt sätt kunde få vägledning.

Den andra handlar om infrastruktur och Vårdö och beslutet att ta bort kommunens status som skärgårdskommun vilket över en natt förändrade möjligheterna för kommunens företag och medborgare. Det anstår inte ett rättssamhälle att sådant kan hända. Jag vill att finans- och näringsutskottet tar upp detta på nytt och åtminstone förklarar vad man gjort för att begränsa skadorna hos det lokala näringslivet och också i ett betänkande förklarar på vilket sätt beslutet har gynnat näringslivet och konkurrenskraften i skärgården och på resten av Åland. I mina ögon gjorde man Vårdö lite mindre nåbart vilket är motsatsen till att skapa förutsättningar.

Den tredje motionen jag gärna lyfter är behovet av ett Ålandskontor i Stockholm. Landskapsregeringen har lagt ner detta kontor och hänvisar till epost och någon form av agila metoder. Jag tror inte det räcker till när det gäller att stärka självstyrelsen. Jag tror på det mänskliga mötet och på en ständig representation av Åland i Stockholm. Hur mycket detta ska kosta är omöjligt för mig att uppskatta men jag är säker på att det är värt det. Jag menar att Sverige är en oerhört viktig del av framtiden för landskapet Åland och därför tror jag på att satsa på relationerna på andra plan än via epost och Facebook.

I folkrättslig och internationell mening är Sverige vår viktigaste garant när det gäller språket och självstyrelsen och därför behöver vi ett tydligt Ålandskontor som är en del i den svenska vardagen och påminner vår kanske viktigaste omvärld att vi finns.

Talman, den åländska konkurrenskraften är utmanad på många håll vilket återspeglar sig i våra företags samlade resultat. Vi kan inte sitta stilla och oroa oss för det ena och det andra när det till exempel gäller vad omvärlden gör, vi måste se till att vi gör det bästa av sådant vi verkligen kan påverka. Och där spelar landskapsregeringen en nästan lika viktig roll som det privata näringslivet.

Mycket att lära från Norge

I Norge är man typ världsledande när det gäller användande av elektricitet både på land och till sjöss. Dessutom är tunnlar något som håller hela landet levande, från norr till söder via öarna Froya och Hitra som i dag är Norges största fiskodlare. Näringspolitik är samma sak som infrastruktur och det har man begripit i Norge. När det gäller åländska tunnlar är det fortfarande trögt av obegripliga skäl.

Om detta och om Trondheim och Rosenborg har jag förresten berättat även tidigare. Här myntades bland annat begreppet Godfoten som i stora drag går ut på att du ska sträva efter att bli bättre på det du redan är bra på istället för att gå omkring och fundera på det du inte riktigt kan. Kloka ord av Nils Arne Eggen!

Skälet till det senaste besöket var ett möte i den så kallade Standing Committee i Östersjökonferensen BSPC. Det var första mötet efter den stora konferensen som ägde rum på Åland i slutet av augusti och jag rodnar efter alla lovord som deltagarna öst över Åland efter konferensen. Med all rätt, tack vare i första hand de anställda vid Ålands lagting klarade vi oss mycket bra i viktklasser långt ifrån våra egna.

Vid BSPC-mötet i Trondheim avhandlades olika saker med koppling till Östersjönn, miljöfrågor, säkerhet och framtid. Man kan läsa mer om mötet på norska Stortingets hemsida, på Ålands lagtings hemsida eller lyssna på den här intervjun som Ålands radio hade vänligheten att göra efter hemkomsten. Det är viktigt för hela Åland att det finns media som bryr sig om och begriper självstyrelsefrågor och Ålands plats i världen, public service gör sitt jobb.

Nye presidenten för BSPC Jorodd Asphjell och undertecknad skriver under besluten från Ålandskonferensen och skickar till EU:s högsta topp.

Trondheim är en fantastiskt vacker plats i världen.

Den här ån löper rätt igenom staden.

Nidaros katedralen är större än vad man förväntar sig och omskött in i minsta detalj.

Den här synen ser folk som bor i Trondheim alla dagar. Lyllos dem.

Bodo Bahr och Jorodd Asphjell sköter affärerna den här gången medan jag ser på från läktaren.

Sten Eriksson är sekreterare för den åländska BSPC-delegationen och en klippa när det gäller hur allt fungerar parlamenten emellan.

Egentligen går väldigt få saker upp mot en närbild på en katedral! 

Breven till Jean-Claude Juncker och Antonio Tajani innehåller resolutionen från Åland och ska förhoppningsvis bidra till ett bättre Europa.

Mer brev.

Familjefoto tar vi varje gång för att understryka att vi kommer från 22 olika parlament men vi delar omsorgen om Östersjön som förenar oss.

Bodo Bahr, Jorodd Asphjell och Jörgen Pettersson utgör just nu ledningen för BSPC.

Det här pressmeddelandet skickades ut direkt efter hemkomsten:
Åland deltog i Östersjömöte
Fjorton parlamentariker från alla nordiska samt baltiska länder, Tyskland, Ryssland och EU-parlamentet deltog under måndagen och tisdagen i BSPC:s Standing Committee (organisationens operativa ledning) som möttes i norska Trondheim under ledning av Norge som i höstas tog över ordförandeskapet efter Åland.

Under mötet presenterade bland andra Siemens sitt arbete med elektriska fartyg, batteriutveckling och mycket mer kopplat till sjöfarten. Dessutom fanns expertorganisationerna NTNU och SINTEF Ocean på plats för att redogöra om miljöläget i världshaven och Östersjön.

– Det står klart bortom alla tvivel att situationen är allvarlig. Utsläppen från världens fartyg måste ner och är på god väg att lyckas. Ett problem som ännu inte fått någon lösning är däremot mängden plast i världshaven. Särskilt allvarligt är utsläpp av mikroplaster där bilarna är de i särklass största förorenarna. Varje bildäck i hela världen avger 1,5 kg ofta giftiga plastpartiklar under sin livslängd. Sådana insikter är på riktigt svåra att ta in, säger Jörgen Pettersson som efter det åländska presidentåret nu är vice ordförande i BSPC:s Standing Committee.


I samband med mötet i Trondheim diskuterades även med hjälp av utomstående analytiker svaren på den resolution som skickades ut till samtliga BSPC-medlemmar efter konferensen i Hamburg 2017, något som även skett efter konferensen i Mariehamn i år.

– Det är uppmuntrande att se att alla medlemsländer svarat på våra förslag och även tar med arbetet i sina egna strategier. Parlamentariskt samarbete är framåtskridande och uppbyggligt i tider av ökad anspänning länder emellan, säger Jörgen Pettersson.

Avslutningsvis hyllades den åländska Östersjökonferensen av samtliga deltagare i en rad superlativ. I sammanfattningen beskrevs Ålandskonferensen som en av de absolut bästa någonsin!

– Vi är såklart glada för att de gillade vårt program och Åland. Alla inblandade i arrangemanget har skäl att känna stolthet över på vilket sätt vi tog hand om våra 180 gäster och såg till att de lämnade Åland lite klokare än vad de var när de kom!


Mer information:
Jörgen Pettersson, tel 04573135640

Unga med ryggrad är viktigt

Detta har jag sagt förut och därför säger jag det igen. En av fördelarna med att jobba i Ålands lagting är sådana dagar då jag får chansen att träffa åländska ungdomar som i olika skolarbeten bekantar sig med samhället på en mängd plan och platser. På den här länken möter ni några av alla som kommit och gått. Och här...

Häromveckan kom lyceisterna Albert Söderback, Adam Höglund och Tam Pham-Nguyen till lagtinget för att efterhöra Centerns syn på områden av särskilt intresse. Kommer inte riktigt ihåg allt vi pratade om men slogs av vetgirigheten och den orädda ton som präglade frågorna. Sånt gillar jag, Åland behöver folk med ryggrad i framtiden! Och ungdomar ska som bekant alltid vara lite smartare än vi som är äldre!

Vi pratade till exempel inflyttning och jag sade att Åland borde bli större och behöver växa på alla plan. Vi diskuterade också skillnaden mellan vänster och höger vilket enligt min mening och ganska svepande handlar om att vänstern vill att staten tar hand om medborgarna medan högern tycker medborgarna ska ta hand om staten.

Jag är i den meningen höger då jag tycker folk ska få möjlighet att sköta sina egna affärer utifrån sin egen bästa förmåga. Därför har jag svårt med den kommunreform som landskapsregeringen just nu vill genomföra och som med säkerhet leder till centralisering och nedläggning av till exempel perifera skolor. Jag tycker på riktigt hela Åland ska leva och är stärkt i den tanken efter de kommunrundor vi genomfört. Jag tror bestämt småskalighet skapar ansvar medan större enheter medför fler anställda och inte så mycket mer.

Tack till er som kom för att prata och lycka till med era uppgifter och minns att det viktigaste som finns är att skapa engagemang och en känsla av samhörighet. Ledarskap är att inkludera, inte köra över.

Albert Söderback, Adam Höglund och Tam Pham-Nguyen går i tvåan i lyceet och är vetgiriga och sugna på allt vad framtiden bär med sig!

LR glömmer vad självstyrelse är

Tyvärr är jag upptagen med att stärka Ålands roll i Östersjön och därmed förhindrad från att delta i måndagens lagtingsdebatt om kommunreformen.

Östersjökonferensens (BSPC) ledning möts i Trondheim och där är det viktigt att vara på plats för att bygga vidare på den succé som hela Åland gjorde i samband med konferensen i Mariehamn i augusti.

Tack vare BSPC har vi stärkt Ålands roll som subjekt och aktör i Östersjön; hos Sverige, Ryssland, Estland, Lettland, Tyskland och så vidare. Åland har efter den stora konferensen lyfts fram som ett exempel på hur Krim kunde förvaltas. Vår självstyrelse är stark och beundrad av många av våra grannar. Den är också något som Finland borde känna stolthet över men de signalerna är tyvärr ganska svaga. Tvärtom verkar landets enda självstyrda område vara mer till besvär än nytta i Helsingfors. Detta sätt att betrakta minoriteter är dessvärre inget unikt för Finland.

När Ålands landskaosregering nu avser stympa det lokala självbestämmandet hos våra självstyrda kommuner gör man samma sak som Finland allt oftare försöker göra med Åland. Man ändrar reglerna, bortser från Rule of Law, och flyttar den politiska vikten från självbestämmande till fjärrstyrning. Detta är behändigt för administrationen men inte särskilt utvecklande för människor och företag och tillväxt.

Kommunreformen, sådan den är planerad av LR, avdemokratiserar och centraliserar och skapar likgiltighet inför rättssamhällets ramar. LR gör därmed som Sipilä och Soini och i förlängningen som Xi (Kina), Putin (Ryssland), Erdogan (Turkiet) och Trump (USA). Man förändrar genom att halsstarrigt bestämma, inte genom att lyssna och leda. Ålands landskapsregering anser (kanske) att jämförelsen är uppåt väggarna men tonen är densamma som de nämnda herrarna använder. Ändamålen helgar medlen, makten berusar och mycket vill ha mer och den kommunala självstyrelsen beskrivs som hot istället för möjlighet.

En liknande lagstiftning som den aktuella kommunreformen ser vi också i den likaså i dag aktuella revisionen av vallagen. Den innehåller sådant som är bra och rimligt och moderniserande, MEN den begränsar också antalet valbara kandidater. Detta minskar valfriheten och därmed mångfalden.

Kommunreformen centraliserar, likriktar, avdemokratiserar och har lagt en våt filt över relationerna mellan vårt landskaps institutioner. Till vilken nytta, kan ingen svara på förutom möjligen socialdemokraterna som i sann socialistisk anda tycker makt ska utövas av färre hellre än fler och till skillnad från sina kumpaner var tydliga med det i sitt valprogram. Att liberaler och moderater anammat detta kan inte förklaras med något annat ord än makthunger. I en form av politiskt Stockholmssyndrom har nämnda partier valt vänsterfilen för att få sitta med i regeringen.

Detta kan jag inte säga i lagtinget i dag eftersom jag talar mig varm för närdemokrati, självstyrelse och delaktighet för våra grannar i Östersjön. Där förstår man för det mesta vikten av att hålla liberalismen och entusiasmen vid liv i ett samhälle. Det önskar jag Ålands landskapsregering också gjorde.

Jörgen Pettersson (C)
Lagtingsledamot och vice ordförande för Östersjökonferensen

Finlands president Sauli Niinistö kom till den åländska Östesjökonferensen tidigare i höstas och fick bland annat en IFK-halsduk till sin sjuttioårsdag.

Olyckligt beslut om Föglölinjen

Sent på fredagskvällen när de flesta av oss tagit Allhelgonahelg lade infrastrukturavdelningen vid Ålands landskapsregering in en extra växel och kommunicerade ut beslutet att upphandla en totalentreprenad på en elhybridfärja för Föglölinjen för 47 miljoner euro utslaget på 15 år. Bortsett från tidpunkten som signalerar stress är beslutet olyckligt av olika skäl – mest för de åländska skattebetalarna som ska betala kalaset som ingen med säkerhet vet vad kommer att kosta.
Till dessa 47 miljoner euro ska även läggas kostnaden för en 520 meter lång bro, genom orörd Föglönatur, som uppskattas till 27 miljoner euro i dagens penningvärde. Vi talar alltså om planerade investeringar på 74 miljoner euro för en färja och bro med årliga underhållskostnader, oförutsägbara bränslepriser och en livslängd på 30-50 år. Dessutom tillkommer matartrafiken till Sottunga som även den ska upphandlas på totalentreprenad till uppskattningsvis ett antal tiotals miljoner.
Det okloka i infrastrukturminister Mika Nordbergs (MSÅ) av allt att döma hastigt fattade beslut är oviljan att på allvar syna det privata tunnelalternativ som kunde sammanbinda Degerby med Svinö till en beräknad kostnad på 104 miljoner euro och en livslängd på 100 år; något som Sottunga, Kökar och Föglö uttryckt stark vilja kring.
Massorna från tunnelbygget skulle dessutom kunna användas för att bygga ett nytt färjfäste på östra Föglö dit skärgårdstrafiken kunde ledas och göra alla avstånd som måste trafikeras med fartyg kortare. Dit kunde också livlinan till Finland som i dag heter M/S Fjärdvägen dirigeras vilket skulle skapa omfattande infrastrukturella och ekonomiska vinster för alla på Åland. Det finns alltså stora fördelar med att samma huvudman bygger både tunneln på västra Föglö och hamnen på den östra sidan. Utslaget blir kostnaden per år sannolikt billigare än med fartyg och bro.
Undertecknad lämnade förra veckan in en åtgärdsmotion till Ålands lagting med förslaget att upphandlingen av Föglötrafiken även skulle inkludera tunnelalternativet för att på det sättet på riktigt göra Åland större och skärgården mer attraktiv för både företag och människor. Alla de som nyttjar tunneln skulle få mer tid över till annat vilket är samhällsekonomiskt klokt. Detta väljer landskapsregeringen att bortse från vilket är synd på många plan. Riskfyllt är det också att man snävar in upphandlingen så starkt, det kryllar inte precis av alternativa lösningar för isgående hybridfärjor vilket med stor sannolikhet leder till att priset blir högre, sannolikt dyrare än man i dag betalar för Skarven.
En fast förbindelse mellan Lumparland och Föglö skulle en gång för alla och långsiktigt skapa trygghet och framtidstro för hela skärgården. Att på tveksamma kalkyler gå in för att bygga en ny färja, utan att seriöst jämföra det med en tunnel, är varken visionärt eller lyhört. Tunnlar är inte science fiction, det är rätt och slätt en väg under berg och vatten och något som moderna samhällen i Norden dragit nytta av och skapat utveckling med. Det är nog dags att nutiden når även Ålands landskapsregering.

Jörgen Pettersson (C)
Lagtingsledamot

Nej, bilden föreställer inte läget på landskapets infrastrukturavdelning men ger nog en slags bild över åtgärden att berätta om upphandlingen av Föglölinjen sent på fredagskvällen...

Korsikajubel för Grönvitt

När det i lördags stod klart att IFK Mariehamn klarat krisen och även nästa år spelar i Finlands högsta fotbollsliga steg jublet i ett konferensrum på Korsika, annars mest känd som Napoleons födelseort. I lokalen befann sig bland andra undertecknad i egenskap av ordförande för den internationella öspelsrörelsen, International Island Games Association, där Åland varit med sedan starten år 1985.

På plats var sju världsomspännande idrottsorganisationer för att diskutera gemensamma utmaningar och möjligheter när det gäller idrott och öar. Bland dem råder inga som helst tvivel kring vilka oerhörda möjligheter som ryms i idrottsvärlden. Där finns också insikten i vad idrotten gör för självförtroendet i ett samhälle; framgångar skapar kraft och mod.

Liksom i själva livet gäller att aldrig någonsin ge upp. Idrotten visar att laganda och framtidstro skapar segrar, både små och stora. Sport och idrott är viktiga delar av vår gemensamma ekonomi och inte minst på Åland är idrottsturismen direkt avgörande för många av våra näringsidkare och skattebetalare. Därför är det av största vikt att fortsätta investera i infrastruktur för att ytterligare stärka denna nisch inom turismen. Idrott skapar rollmodeller och optimism vilket vi aldrig kan få för många eller för mycket av.
IFK Mariehamns med- och motgångar engagerar och skapar känslor som studsar mellan golv och tak.

Berättelsen om Grönvitts framfart i ligan är en av de starkaste historierna vi har på Åland. IFK är något som inte bara följs av ålänningar och finländare. På Korsika fanns ett antal av den internationella idrottsvärldens tungviktare som satt med vitnande tummar i väntan på hur det sist och slutligen skulle gå i Mariehamn och i Åbo, intresset för idrott känner inga geografiska gränser.
IFK klarade krisen och kan nu se fram mot en femtonde säsong i fotbollens finrum. Det är viktigt för Mariehamn och för Åland och för det hopp och den tillförsikt som vi aldrig får glömma att hålla levande. Tack för en dramatisk säsong och ser fram mot vårens första match!

Själv satt jag på Korsika och följde den dramatiska upplösningen av årets liga.

Deltagarna i ”Congrès International des Jeux des Îles” jublade på Korsika när det stod klart att IFK Mariehamn spelar vidare i den finländska fotbollsligan även nästa år.

Öspelen hör till de allra mest inflytelserika organisationer inom världens idrottsrörelser. Det är vi tack vare att Åland varit med sedan starten 1985.

Öspelsorganisatörer från hela världen. Till höger undertecknad Jörgen Pettersson samt Jerry Whitsey; ordförande samt kassör för International Island Games Association. Längst till vänster Joey Miranda III (Guam) som är generalsekreterare för Micronesian Games samt Andrew Minogue (Australien, Gold Coast), chef för Pacific Games.

Släpp in tunneln i budgeten

Magkänslan säger att tunnlar är orimligt dyra och därmed omöjliga att bygga, särskilt på Åland. Detta är inte sant. Det går att med hygglig marginal räkna hem en tunnel mellan fasta Åland och Föglö. Om detta har jag berättat tidigare men landskapsregeringen har betraktat alla argument som osakliga och slagit det så kallade dövörat till vilket kanske inte tyder på ödmjukhet eller klokskap. Jag har trots den initiala magkänslan följt tunnelprojektet från början och måste, trots att jag älskar sjöfart och färjor, slå fast att en tunnel skulle göra Åland större och skärgården mer attraktiv. Detta borde i sin tur sätta mer fart på skärgården och skapa nya arbetstillfällen osv.

• Vikten av engagemang borde vara en ledstjärna för varje regering.

• På den här länken finns projektet beskrivet mer i detalj.

• Istället för att utreda tunnelalternativet har landskapet gått in för att bygga en jättebro vilket väldigt få begriper nyttan av.
• FS Links har tagit fram trovärdiga och rimliga siffror på att bygga en tunnel mellan Föglö och fasta Åland.

Skrev mot den här bakgrunden en insändare till dagens tidningar:

Infrastrukturminister Mika Nordberg (MSÅ) och hans parti satte under den förra regeringsperioden stopp för en väl förberedd ansökan om extra anslag från Finlands regering uppgående till 146 miljoner euro. Skälet var att han ville att en tunnel mellan Föglö och fasta Åland skulle ingå i projektet! Det gjorde det inte av den enkla anledningen att det saknades underlag och beredning.

Pengarna skulle användas till att övergripande och rejält göra de återinvesteringar som alltför länge undvikits. Eftersom även det största oppositionspartiet Liberalerna satte tummen ner förföll ansökan.

I dag är läget ett annat. Tack vare privata entreprenörer som gjort sin läxa och tagit ett ansvar vet vi med stor sannolikhet (framtiden är som bekant alltid oviss) att en tunnel är en god affär för de åländska skattebetalarna i jämförelse med att medelst fartyg och ny bro på Föglö hålla skärgården levande. Ett tunnelprojekt kan med hjälp av finansiering genom offentlig-privat samverkan (OPS) genomföras till rimliga kostnader och, framför allt, billigare än med landskapsfärjor. Det ständiga argumentet att en tunnel är för dyr stämmer helt enkelt inte.

Det är mot den här bakgrunden vårdslöst av landskapet Åland att satsa fyrtio miljoner euro för att huvudsakligen bygga en jättebro på västra Föglö i syfte att spara några minuter på färjturen till Fasta Åland. Att i dag hävda att det är för sent och omöjligt att utvidga en upphandling måste i bästa vara fel tänkt och i värsta fall vårdslöst.

En tunnel till Föglö har tidigare diskuterats men stött på motstånd av olika orsaker, allra mest för att vi på Åland och i Finland saknar erfarenhet av just undervattenstunnlar på Åland och i Finland. På Färöarna, Island och i Norge är tunnlar en självklar del av vardagen vilket borde stämma till eftertanke. Erfarenheterna av tunnlar på dessa platser är uteslutande positiva. De har bidragit till befolkningsökning, tillväxt och utökade sociala nätverk. Nyttan överstiger rejält insatserna. Dessutom skulle en fast länk till Föglö på riktigt göra hela Åland ännu större och avstånden till den övriga skärgården kortare.

Om vi kunde knyta samman Föglö med en fast förbindelse och sedan leda trafiken från Kökar och Sottunga till fasta Åland skulle samtliga restider krympa rejält och ge medborgarna tid över till annat.

Det privata initiativet kan visa oerhört starka kostnadsberäkningar i jämförelse med den kortrutt som landskapsregeringen avser finansiera med lånade pengar. I ekonomiskt hänseende handlar det om inbesparingar på i runda slängar fem miljoner euro per år jämfört med dagens färjdrift. Detta är inte fria fantasier utan resultatet av ett samarbete mellan utomstående investerare, tunnelkonstruktörer och entreprenörer som förmår se bortom den verklighet som råder i dag.

Jag menar liksom uppenbarligen det privata näringslivet att tunnelalternativet måste inkluderas i en eventuell upphandling. På Åland har vi en stark tradition av att landskapet och kapitalet gör gemensam sak. Jag hoppas att landskapsregeringen lägger prestigen åt sidan och förutsättningslöst gör om och gör rätt i den kommande budgeten.

Det är mycket sannolikt en god affär för de åländska skattebetalarna att låta bygga en tunnel jämfört med en bro och flera färjor.

Hög tid att skjuta vildsvin

Av allt att döma har Åland under det senaste eller senare åren drabbats av två helt nya och väldigt oönskade arter i faunan. Det handlar om en eller flera vargar och om flera vildsvin på olika platser. Därmed är saken klar och nu måste de åländska jägarna göra gemensam sak för att förhindra ytterligare spridning.

Vad det beror på att vildsvin och varg nått Åland tycks ingen med säkerhet veta och man kan kanske inte skylla allt på den nuvarande landskapsregeringen... :-)

Ändå kvarstår fakta. Vargen har gjort vardagen mindre trygg och dess närvaro har redan satt stopp för planerade rådjursjakter. Ingen hundägare vill släppa sin kompis i en skog där säkerheten är tveksam. I Hammarland har vargen dessutom setts i området kring skolan och dagiset i Näfsby vilket skapar osäkerhet och ängslan.

Vildsvinen har hittills dokumenterats på golfbanan i Sund och det finns starka misstankar att ett eller flera djur även etablerat sig på Simskäla.

Den moderna historien om hur vildsvinen kommit till Åland är snart fem år gammal. Det var den 10 december är 2013 som det första vilda svinet fångades på bild i Hammarland. Året därpå följde flera nya bevis. En som stiftade närkontakt med åtminstone ett vildsvin var hunden Bob som måste sys ihop med tio stygn efter mötet. Andra som var svinet/svinen på spåren var Lemlandsjägare som tänkte jaga älg men slutade på vildsvinspass.

Uppemot 250 upprörda ålänningar samlades sedan, i januari 2015, i lagtinget för att höra vildsvinsexperten Per-Arne Åhlén från Svenska jägareförbundet berätta om djuren. Det var inga goda nyheter han kom med:

Till att börja med går tillväxten sakta men senare sker den exponentiellt. Vildsvinet saknar i stort sett naturliga fiender och kan vara ytterst besvärliga för hundar att ge sig i kast med.

Där är vi i dag. Vi har av allt att döma ett växande problem att hantera och ”någon borde göra något”, som det heter. I det här fallet menar jag att ”någon” i det här fallet är Ålands landskapsregering som i snabb takt borde koordinera en jakt där målet i första hand är att eliminera vildsvinen och sedan se till att vargen försvinner. En självstyrelse ska ta hand om sina medborgare.

PS Den 20 maj 2015 dog en vildsvinsgalt i Hammarland, Drygsböle, efter att ha blivit påkörd av en bilist. Länge trodde vi det var det ena djuret. Vi hade av allt att döma fel. 

Så här såg det ut när tre vildsvin fastnade på film vid golfbanan i Kastelholm tidigare i höstas. Hela filmen kan ses på den här länken.

Den här bilden skulle gärna få vara från Åland men är det inte. Vildsvinet sköt jag på jakt i Sverige. 

Så här berättade Nya Åland om vildsvinet som föll offer i en bilolycka 2015.